Har ni någon gång blivit lite överförfriskad av att dricka alkohol? Haha, skulle nog tro det! Det är ju väldigt lätt hänt och jag skulle gissa på att alla ni som någon gång druckit alkohol råkat ut för den där lite förfärliga upplevelsen av den första gången man tappar kontrollen över sin onykterhet. Det ska vi ta upp här idag, min allra första riktiga ”fylla”…

I denna tillbakablick var jag tvungen att friska upp minnet lite och fråga min goda vän Jocke om några detaljer som jag lyckats förtränga genom åren, men han hjälpte mig såklart med detta. Och efter att han svarat på några av mina frågor så kom minnena skrikandes tillbaka, men enligt honom så har han enbart roliga minnen från vad som kan ha varit vår första riktiga ”fylla” tillsammans i vår ungdom. Detta var inte första gången vi blev onyktra, men det var första gången vi upplevde att gränsen för ”behärskat nykter” passerades och jag ska berätta mer om vad som hände samt hur vi försökte hantera situationen. Mina minnen av denna resa och det som hände är förvisso lite roliga, men även delvis fruktansvärda och de hemsöker mig än idag…

Ja nu backar vi tiden tillbaka till gymnasiet, jag minns ej exakt hur gamla vi var men gissar att vi gick andra eller sista året och vi planerade att dra iväg några grabbar över en helg för att fiska och ”svira” lite. Det var mina klasskamrater Samuel, Jocke och hans barndomsvän Mattias som var något år äldre än oss som skulle åka iväg. Mattias familj hade då ett landställe en bit utanför Tumba i ett lantligt område som heter Getryggen, så dit styrde vi vår skuta för en helg av rock ‘n roll och en chans att visa omvärlden hur pass vuxna vi blivit. Så vi tog först pendeltåget till Tumba Centrum, där köpte vi på oss lite mat och självklart alkohol på Systembolaget. Några av oss hade med oss alkohol men vi resonerade att vi behövde mycket öl och detta kunde ju Mattias köpa som hade åldern inne för detta. Jag hade kommit över en stor flaska Stroh Rom från vår klasskamrat Clabbe som fått tag på denna under sin resa till Alperna, perfekt att grogga på med lite cola var mitt resonemang och vi kommer till hur smart detta verkligen var lite senare. Men vi köpte på oss allt allt vi behövde för att vara självförsörjande en hel helg, sedan hoppade vi på en buss och var relativt ensamma ombord på vår resa ut mot denna mystiska plats kallad Getryggen.

När bussen stannade och vi klev av vid vår hållplats kändes det som vi var ute mitt i ingenstans, det fanns inga människor i sikte och som sagt inte en kotte ombord på bussen annat än vi fyra killar. Men vi kastade upp vår packning på våra ryggar och började promenera på den långa grusvägen fram till stugan som låg en bit bort från vägen, och trots att det var tungt att bära så var vi glada och peppade på att få en helg helt för oss själva utan vuxna. Vi var ju i princip vuxna nu och detta var ett sätt att visa detta för alla andra och även oss själva, att vi minsann har bra kontroll på läget!

Dag 1 – Gaslarm

Väl framme vid stugan kändes allt otroligt bra, vädret var kanon och denna stuga låg precis vid vattnet med kort gångavstånd ner till deras brygga. Här skulle vi självklart bada, fiska och även åka ut med deras två båtar men det fick vänta tills nästa dag för nu ville vi bara chilla och ta det lugnt. Kort därefter knäpptes första ölen och vi lade upp en plan för allt vi skulle hitta på under helgen. Vi ansåg oss själva vara fyra skötsamma killar som inte skulle supa och ställa till elände nu när vi fått möjlighet att låna denna stuga en hel helg, så vi drog igång lite rockmusik som Mattias tagit med sig. Det var då det hände, jag fick för första gången höra rockbanden ”Rage” och ”Stratovarius” som förvisso lät lite olika men jag blev helt såld på dem båda. Rage lät lite argare men deras låt ”Higher Then the Sky” fastnade jag för där och då, de släppte några år senare även en riktigt bra låt som heter ”From the Cradle to the Grave” som ni verkligen borde lyssna in er på vid tillfälle. Men jag fastnade nog kanske allra mest det finländska bandet Stratovarius och deras album ”Visions” där låten ”The Kiss of Judas” snabbt blev en favorit, hjälp så bra den var! Lyssna själva på låtarna och kommentera gärna vad ni tycker, bara klicka på länkarna här nedan:

När vi hållit låda ett tag på kvällen och fått i oss en god middag så gjorde vi oss alla redo för att sova. Här ute fanns det flera små hus och bodar, och i en av de små stugorna skulle vi sova. Alltså Samuel, Jocke och jag syftar jag på då för Mattias gissar jag tog den lyxiga dubbelsängen inne i stora stugan. Haha, men det spelade ingen roll för vi skulle ju ändå bara sova där och inte mycket mer. Till vår lilla stuga fanns det två ingångar, sedan var det en vägg som delade av stugan i två mindre rum där det stod en våningssäng på vardera sida. Samuel tog ena sidan av stugan och sedan delade Jocke och jag rum på den andra sidan. Kul med sällskap tänkte jag, utan att vara det minsta medveten om vilka konsekvenser detta skulle medföra senare samma kväll. Det jag inte visste om Jocke var att hans mage är den gasigaste och mest fruktansvärda i hela Nordeuropa, så pass gasig och hemsk att troligen NATO har med den på sin topplista över största hoten i form av kemiska vapen mot väst. Mattias kände såklart till detta, och nu förstod jag varför han valde en helt egen stuga att sova i medan jag fick uppleva en av de mest krävande nätterna i hela mitt liv…

– Jag är lite gasig i magen… *BRAAAK*!! Åh vad skönt… Sade Jocke från sin säng och släppte en sjujäkla hög brakskit.

Inte så trevligt, men heller inte hela världen tänkte jag inledningsvis så länge det inte luktar huggorm. Som tonårskille är ju pruttar och rapar tydligen en del av vår utvecklingskurva, så det var inte direkt första gången en kompis fes i min närvaro. Man var tyvärr van så att säga, och brydde sig inte så mycket. Men sedan släppte han direkt en fis till, och ytterligare en efter det. Det luktade inte huggorm, men heller inte magisk enhörning så nu började vårt rum snabbt att fyllas av en stank som jag var övertygad om skulle bli min död. Jag törs lova, att om Jocke hade pruttat i en burk så skulle det resultera i världens mest farliga kemiska stridsmedel någonsin! Något som dagens Ryssland, Nordkorea, Iran med flera bara skulle drömma om men som aldrig får hamna i deras händer…

Natten blev olidlig, den ena prutten avlöste den andra och trots att jag låg ihopkrupen under mitt täcke så letade sig stanken in där. Jocke skrattade högt mellan varje brakfis medan jag kan vrålade ut min eländiga plåga, och Samuel på andra sidan väggen verkade också negativt påverkad av den ”bruna Wunder-Baum” doften som trängde sig fram genom varje springa i stugan. Flygande insekter föll till marken inne i stugan och klättrande spindlar föll handlöst ner från väggar och tak. Jocke låg bara och skrattade vilket gjorde att han inte kunde hålla tillbaka sin äckliga fisar, så jag tror nästan att han fes varje gång han tog ett andetag. Jag minns att vi kallade hans äckliga fisar för ”gröna handen” så som stanken pillade sig genom alla tänkbara skydd för att sedan skicka upp ett stinkande pekfinger rakt i näsan på oss. Det fick näshåren att krulla ihop sig och man ville nästan kräkas lite, och vid ett tillfälle där på natten så var jag tvungen att öppna dörren för att få luft. Samtidigt gillade väl myggorna vad de såg för nu kom de flygandes mot vårt rum, men de kraschade alla till marken efter att ha gasats ihjäl redan innan de nådde dörröppningen. Men efter några djupa andetag så vände jag tillbaka in i stugan för att försöka sova och bad en stilla bön att överleva natten…

Dag 2 – Hallucinationer och illamående

Nästa morgon skyndade jag mig upp ur sängen för att ta mig ut och bara andas! Min hud kändes alldeles livlös och grå, mina läppar var troligen blå och blodet hade aldrig varit så syrefattigt. Efter några djupa andetag tittade en glad och utvilad Jocke upp från sin säng, han började naturligtvis att fisa igen. Men nu fick det räcka och båda ville äta frukost, så vi sparkade liv i Samuel och gick in till Mattias i den stora stugan. Efter att ha berättat om min förfärliga natt så berättade Mattias att han kände till Jockes kurrande och gasiga mage mycket väl, den hade plågat även honom under hela deras uppväxt. Detta fick mig att må lite bättre, och ju mer syre jag fick i mig desto mer började jag återfå min naturlig hudfärg igen. I bakgrunden var en TV på som visade något barnprogram, det kan ha varit ”Disneydags” som visade kortfilmer och roliga serier på den tiden. Vi tittade inte men alla reagerade när knattarna från ”Ducktales” skulle iväg till stranden för att bada, och lilla Anki kom springandes med sin stora uppblåsbara flodhäst som hon ville ta med sig.

– Hallå! Säg hej till farbror Flodde! Ropade hon och släpade fram sin gigantiskt stora flodhäst.

Detta fick oss alla att skratta väldigt mycket, mest åt det roliga namnet farbror Flodde som vi senare anammade själva när vi tog ett morgondopp och badade nere vid deras brygga. De hade en surfbräda där som vi alla försökte ta oss upp på samtidigt, vilket var smått omöjligt utan att välta omkull hela tiden. Och den av oss som orsakade att alla välte kallade vi för farbror Flodde och skrattade högt, lite simpel humor men väldigt roligt hade vi i alla fall.

Sedan kom vi på att det ju faktiskt var lördag och att vi ville ha lite chips eller godis, det hade vi ju missat att handla när vi försökte vara vuxna tidigare. Men Mattias berättade att det fanns en pytteliten butik en bit bort, men det var kanske för långt att gå så det var bäst att cykla dit. Han letade fram några cyklar vi kunde låna, den ena sämre än den andra. Jag fick en gammal damcykel utan växlar, med känslan av en tegelsten till sadel och trampor trögare än något jag tidigare upplevt i cykelväg. De andras cyklar verkade snabbare och bättre, säkert hade de växlar på sina för de trampade på ganska fort så att jag fick svårt att hänga med i backarna. Och ja det var fasen backar överallt, så jag fick kämpa och flämta för att hänga på de andra. Väl framme vid den pyttelilla butiken så behövde jag omgående köpa mig något att dricka innan jag blev helt uttorkad. Min kropp hade nog aldrig varit med om några liknande påfrestningar som den utsattes för denna helg, först syrebrist och gasad en hel natt sedan ett påfrestande konditionspass och benen noterade nytt topprekord i producerad mjölksyra. Men på darriga ben vinglade jag in med de andra och vi handlade allt vi behövde, sedan var det dags för en lika jäkla jobbig cykeltur tillbaka till stugan igen. Jag erbjöd mig att byta cykel med någon annan men de var inte intresserade, så det var bara att trampa på hemåt igen. Åh hej och åh hå…

Äntligen tillbaka! Vi kastade i oss lite lunch sedan bestämde vi oss för att åka ut och fiska med båtarna. Den ena båten var en liten motorbåt, den andra hade enbart åror och läckte in vatten så att man var tvungen att ösa den med jämna mellanrum. Gissa vilken jag båt jag hamnade i, självklart den läckande båten utan motor. Strålande! Men sak samma, vi packade med oss fiskespön och gav oss iväg. Mattias och Jocke försvann snabbt iväg i den lilla motorbåten, medan Samuel och jag turades om att ro och ösa vatten för att ta oss framåt. Vi orkade inte ro så himla långt, vi var ju tvungna att tänka på att vi skulle orka ro tillbaka hem igen sen. Men vi stannade till på en bra plats enligt oss själva, och kastade ut våra linor för att börja fiska. Sedan fick vi turas om att ösa vatten för att inte sjunka, men det gick bra. Nappade gjorde däremot inga fiskar alls, så efter att ha varit ute en stund med båtarna kom Mattias och Jocke körandes till oss. De ville börja åka tillbaka nu och eftersom vi ska ro kan det ju ta ett tag menade de lite retfullt, sedan körde de runt oss i cirklar och stänkte vatten på oss. Vilka as! Haha, medan Samuel rodde för fullt bad han mig att ta upp skopan vi använde till att ösa vatten och kasta vatten på dem nästa gång de kom tillräckligt nära. Bra idé kände jag i hela min kropp och laddade skopan med iskallt vatten, när de kom tillbaka så slungade jag iväg vattnet mot dem men tyvärr hade vinden vänt så allt hamnade på mig själv. Jocke hade väldigt VÄLDIGT roligt åt detta och skrattade hela vägen tillbaka till bryggan…

Nu var det dags att starta grillen, knäppa några öl och göra oss redo för middag. Sedan skulle vi korka upp de tunga pjäserna vi fått tag på, bland annat min flaska rom och vi spekulerad i vilka olika sorters drinkar vi skulle blanda under kvällen. Jag vill förtydliga att så vitt jag minns så hade ingen av oss blivit överförfriskade tidigare, utan vi hade nog bara känt av ruset lite någon gång när vi druckit folköl (3,5%) på någon fest tidigare. Detta innebar tyvärr att vi varken hade någon rutin eller konsekvenstänk vid förtäring av alkohol, och det skulle snart märkas. Öl drack vi nog med måtta ändå och vi var relativt försiktiga, det var när starkspriten kom in i bilden och det var dags att blanda drinkar det började spåra ur. Detta var inget vi halsade i oss utan vi drack lagom försiktigt, men eftersom vi inte märkte av någon större skillnad i våra kroppar så ökade vi takten en aning och den ena drinken efter den andra rann ner i magen. Detta utan att förstå hur vi sakta påverkades och rätt som det var kickade ju alkoholen in, och då blev ingen sig lik. En anledning till detta kan vara den flaska Stroh Rom jag hade med mig, denna ”dunder raket” med en alkoholhalt på stadiga 80%. Vi hade ju hört talas om drinken ”Cuba Libre” (rom och coca-cola) så vi började blanda dessa drinkar, som vi sedan drack alldeles för mycket och snabbt. Idag vet jag ju att det tar en liten stund för alkoholen att reagera i kroppen på ett önskvärt sätt om man enbart vill känna sig lätt berusad, men det förstod vi inte då utan den ena drinken efter den andra och stadiet ”lätt berusad” passerades väldigt snabbt. Jag tycker vi även passerade stadierna ”berusad”, ”mycket berusad” hela vägen fram till ”psykotiskt pruttfull” i en handvändning. Plötsligt började alla svamla och må lite sådär. Mattias var nog smartast som drog sig undan, jag tror han lade sig på sin säng och däckade där. Samuel blev högljudd och stark enligt honom själv, så han började lyfta grejer där på tomten och kände sig väl som Hulken eller liknande. Själv kände jag att kroppen slutade lyssna på mina kommandon och rörde sig inte som jag ville, det blev snurrigt och ofokuserat. Och efter att jag tog en kort kisspaus var Jocke plötsligt borta när jag kom tillbaka , men jag tyckte mig se honom vingla en bit bort på grusvägen.

– Jag måste… Måste springa ifatt honom! Intalade jag mig själv och tog snabba steg i samma riktning, fast jag vinglade mest åt alla håll och kanter.

Såhär instabil och okontrollerad hade jag aldrig känt mig tidigare, det var som att jag mådde bra men ändå konstigt på en och samma gång. Balansen var så otroligt dålig och allt bara snurrade, men jag mådde inte illa vad jag kommer ihåg så det gick fortfarande att ta sig framåt relativt bra. Det tog lite tid bara…

Med en kraftansträngning så lyckades jag hinna ifatt Jocke tillslut, men inte förrän vägen tog slut framme vid vattnet. Ingen av oss föll i eller hamnade i vattnet, så ni behöver inte bli oroliga för vi var ju vuxna nu och kunde ta hand om oss själva! Hrm…

Där på kanten satt i alla fall Jocke och dinglade med benen, han verkade väldigt glad och det lät som att han pratade med sig själv. Det var lite svårt att höra vad han svamlade om samtidigt som han pekade ut mot vattnet och svor emellanåt, men när jag fick kontakt med honom berättade han att han var på fotbollsmatch. Jaha där ser man, en fotbollsmatch mitt ute på landet sent på kvällen. Knappast troligt men det kopplade jag inte riktigt där och då, utan kikade bekymrat ut mot vattnet för att se den där matchen han pratade om men det var lite mer otydligt för min del. För där ute vid vattnets horisont spelades tydligen en Djurgårdsmatch som han satt och kommenterade, och jag lurades på något vis in i hela hans vanföreställning. Ibland hejade han glatt på laget och sjöng ramsor, dessa kunde jag stämma in i och vi hade superkul. Men vid något tillfälle skrek han bara rakt ut!

– STRAFF! Ropade han väldigt högt så att jag nästan fick tinnitus.

– Va, vadå för straff? Frågade jag och kisade ut mot vattnet igen.

– Det är straffspark till Djurgårn! Bosse kliver fram… Och skjuter i mål! Djurgårn gör mål och vinner matchen! Ropade han och viftade glatt med armarna.

Nu rycktes jag med i hans illusion och började jubla, jag tyckte mig se matchen tydligt framför mig precis som han beskrev den men det kan också ha varit min livliga fantasi som spökade.

– Bo! Bo! Super-Bo! Super Bosse Andersson! Sjöng jag högt och Jocke hakade på i skönsången.

Jag sa att det var en bra match och kul att Djurgården vann, men sedan ville jag försöka få hem honom till stugan så att han inte trillade i sjön onykter. Så pass bra koll på läget hade jag tydligen ändå. Vi började gå tillbaka, väldigt vingligt men vi tog oss sakta framåt. Jocke fortsatte att berätta om hur spännande och bra matchen varit som han just tittade på där borta. I sin glädje började han att hoppa i de små vattenpölarna som bildats på grusvägen, han tjoade likt ett litet barn och verkade ju helt borta i skallen. Jag kunde inte låta bli att skratta och hade väldigt kul åt hans hallucinationer, men detta är kanske konsekvenserna man får ta av att dricka otroligt starka drinkar lite för snabbt när man är ovan. När vi kom till stugan hade både Mattias och Samuel slocknat om jag inte minns fel, så vi gick och lade oss också. Som tur var somnade jag snabbt, eller vadå… Jag däckade handlöst på sängen om jag ska vara helt ärlig! Men då slapp jag i alla fall höra på alla Jockes äckliga brakfisar som han satte igång att dundra iväg så fort han landade i sin säng, och stanken fick mig nog att svimma för jag slocknade direkt den kvällen. Dagens lärdom, blanda inte drinkar på 80% Stroh Rom. Det är inte gott, man blir påverkad alldeles för snabbt och dessutom kan ens vänner börja hallucinera!

Dag 3 – Snälla, ta mig hem

Efter gårdagens äventyr vaknade de flesta av oss med en baksmälla som heter duga, förmodligen för första gången i våra liv dessutom eftersom vi aldrig blivit så pass onyktra någon gång tidigare. Vi samlade oss i stora stugan men ingen var direkt sugen på att äta eller ens röra sig, så vi låg helt utslagna och lyssnade på musik hela morgonen. Men efter några timmar började vi kvickna till lite och kunde få i oss lite mat. Alla verkade ha haft lite olika upplevelser under gårdagskvällen, eller olika psykoser kanske man kan kalla det egentligen. Och ingen ville känna sig vid det vi andra återberättade för varandra, så man kan säga att vissa av oss levde i förnekelse såhär dagen efter kvällen innan…

Efter att ha fått tillbaka lite energi igen var det dags att städa undan alla bevis från vår blöta afton, sedan packa ihop och börja promenera mot bussen som skulle ta oss hem. Det var lite tyngre steg nu än när vi kom dit, ingen var väl superpigg och kropparna kändes slöa. Men vi släpade oss till bussen som sedan körde oss till pendeltåget, och sedan kunde vi åka hem var och en till sig. Jag har inga minnen av att min mor reagerade på att jag såg sliten ut när jag kom hem igen, men hon kanske hade fullt upp med annat just då så att detta smög under radarn så att säga. Men jag vill minnas att jag traskade upp till mitt rum och somnade om på min säng, helt utmattad efter helgen.

Jag är ingen förespråkare av alkohol, det bör självklart drickas med försiktighet och med måtta. Men detta är väl en typisk sak att man som ungdom prövar på under lite okontrollerade former, och ingen har ju koll på vart ens egen gräns går när man börjar bli överförfriskad. Vi hade varandra och lyckades hålla oss på land utan att skadas, men det kunde självklart ha slutat illa om vi haft otur. Med facit på handen kunde det kanske ha varit smartare att bli full för första gången på en hemmafest eller liknande närmare civilisationen, utifall något händer om man är i behov av hjälp. Värt att tänka på i alla fall, men just konsekvenstänk saknar ju många ungdomar och jag påstår inte att vi fyra genier där ute i skogen hanterade detta bättre än någon annan. Men det kan vara bra att ha en plan för hur man kan kalla på hjälp om något skulle hända, och förhoppningsvis behövs det ju inte om man bara tar det lugnt och tänker sig för en smula.

Nu är det färdigpredikat från min sida, hoppas att det var lite underhållande att läsa om denna lite blygsamma bedrift. Det slog mig nu att jag inte kräktes en endaste gång under denna helg vad jag kan minnas, då var det nog närmare att jag kräktes av Jockes gasiga mage och äckliga fisar än själva alkoholen. Haha! Sedan dess har jag tyvärr fått erfara betydligt värre fylleslag så att säga, då jag verkligen mått riktigt dåligt och även ställt till med pinsammare scener än det som hände denna oförargliga helg. Jag hade exempelvis en tendens att ensam försvinna från fester och ge mig ut på egna märkliga äventyr i min ungdom när jag nådde kulmen av onykterhet så att säga, samt att jag hade väldiga problem att minnas vad jag ställt till med efterföljande dag. Men nu handlade ju detta om min första onyktra och lite mer okontrollerade alkoholupplevelse, ni får gärna berätta mer om era egna upplevelser kring detta. Det blir kanske en rolig läsning för alla oss andra, tack för att ni läser. Ha d biff!

UPPLEVELSENS JERKER går till Jocke som medvetet försökte gasa ihjäl sina vänner denna helg, det var verkligen fruktansvärt. Senare i livet har det inte blivit mycket bättre på den fronten kan jag informera er om, utan det ”trampas på ankor” mest hela tiden och sprids olustig stank fortfarande från hans bakre regioner. När vi jobbade ihop kunde han ju släppa lös sina förbaskade brakfisar i bilen när vi åkte tillsammans, hade man tur så försvann ju doften om man hissade ner fönstret. Men prova att sitta fast i en tunnel eller stå i en bilkö när han sätter igång att prutta, då hjälper det inte att öppna bilens fönster för då fläktar det ju inte in någon ny luft. I dessa instängda situationer kunde han dessutom sparka av sig jobbskorna och vifta lite på sina tår, den tåbiran bildade en outhärdlig stank ihop med fisarna att en fräsande imma bildades inne i bilen. Ibland åkte även hans lillebror Chippen med oss i bilen, och när Jocke drog igång sitt gasande så verkade hans bror bli peppad och inspirerad att fisa han också. När dessa två herrar pruttade samtidigt, och den stanken blandades med tåbiran uppstod en så pass vidrig stank i bilen som nästan fick mig överge fordonet. Men eftersom ingen av dem hade körkort på den tiden kunde jag ju inte göra det, tyvärr. Nej jag önskar verkligen att det fanns ett botemedel mot brödernas gasiga magar, den som lyckas ta fram detta kommer fasen vinna Nobelpris vilket borde vara motiverande nog för någon duktig person att försöka sig på detta. Det skulle ju dessutom få ozonskiktet över norra Europa att bli stabilt igen och kanske påverka växthuseffekten positivt…