För inte så länge sedan så reflekterade jag lite över sådant som man skrattade åt på TV för ungefär 20-25 år sedan, och det kunde ju vara riktigt märkliga saker som garanterat inte skulle få sändas på TV idag. Därför tänkte jag att det vore kul med en liten tillbakablick och en djupdykning i vad tusan det var man skrattade åt på den tiden!

Om vi backar några år till att börja med, i samband med att det här med ”politisk korrekthet” (det vi i folkmun kallar PK) blev ett fenomen så kunde jag tycka att det var bra med lite riktlinjer på ”vad” och ”hur” man bör uttrycka sig. Men numera känner jag att det där gick alldeles för långt, det har tyvärr begränsat kreativiteten hos många komiker och plötsligt blev väldigt många lyssnare och tittare kränkta för minsta lilla. Istället för att distanseras sig lite och se det från komikerns perspektiv och kanske det humoristiska i det komikern ville förmedla, så var man där med pekpinnen och slog denne på fingrarna. Tillslut blev det ju nästan som en sorts tävling i att vinna politiska poänger i att tillrättavisa komiker och andra, tycker jag i alla fall. Detta har enligt mig förstört så mycket med dagens humor där man inte tillåts att skoja om känsliga ämnen längre, något jag tycker är synd. För det kunde ju skapa en förståelse och en nyfikenhet hos oss andra om man försökte ta sig runt allvaret och istället pratade om saker med glimten i ögat och dessutom kryddar detta med humoristiska inslag.

Vissa komiker, manusförfattare och andra har dock lyckats hitta nya sätt som ändå fungerar och det är ju väldigt bra. Men ibland känns det lite väl ”tillrättalagt” och jag kan sakna de där lite oväntade och nästan chockerande poängerna som man tog del utav förr. Det var ju det som gjorde det hela intressant och riktigt roligt att vara en del utav, sen bör man såklart inte vara okänslig utan är man ute på tunn is som komiker är det bra att förtydliga vad man egentligen menar för att undvika en kritikstorm efteråt.

Varför rabblar jag på om detta då? Jo för att det första programmet jag vill lyfta fram här är en TV-serie som fortfarande sänds på TV, men oj vad den har fått ta mycket skit genom åren. De kör dock på med sin grej och publikskaran tycks växa mer och mer för varje vecka, jag talar såklart om… South Park!

Denna risigt tecknade serie sändes i början på MTV och är så ful att titta på att bara det blir roligt i sig, men sedan får vi berättelser berättade utifrån barnens perspektiv och det rör allt som pågår ute i vårt samhälle. Men mycket fokus ligger såklart på inhemsk politik i USA och där finns det ju en hel del att hämta inspiration ifrån om man säger så, speciellt med Donald Trump vid makten. Serien är så sjuk emellanåt att det blir otroligt roligt, det mest oväntade händer och här finns inte plats för PK-värderingar utan allt kastas rakt i ansiktet på betraktaren som helt enkelt får hantera det som kommer flygande. Ingen serie har väl trampat folk på tårna så mycket som denna och väckt både beundran och avsky på samma gång, men det är ju det som gör den unik. De som uppskattar serien fortsätter att titta, de som tar illa vid sig protesterar högt på socoiala medier och överallt där de ges utrymma för detta. Humorn är alltså riktad till en vuxen publik och INTE BARN, det vill jag vara tydlig med så att ingen sätter sina barn framför denna serie obevakade. Då kommer barnens första ord inte vara så gulliga, det vågar jag lova haha! De har ju även drivit ganska rejält med kändisar genom åren, ni får ett smakprov här nedan på hur Jennifer Lopez fick sig en känga av någon anledning:

Jag tittar inte lika mycket på denna serie längre men vi gjorde det ofta när den sändes på TV i början av 2000-talet, då var den en riktigt stor snackis och vi hade väldigt kul åt avsnitten de visade. Vi hade ju aldrig sett något så ofiltrerat tidigare, och det är väl det som är det charmiga med serien. Och den har ju lyckats dela ut en och annan ”smocka” åt världens ledare genom åren, vilket lett till livliga diskussioner i media men det verkar skaparna Trey Parker och Matt Stone ta med ro utan att bli upprörda. Och det är detta jag vill komma till, att det bör finnas en frihet att skämta om i stort sett vad som helst och att om humorn inte passar så kan man välja att lyssna eller titta på något annat. Man behöver väl inte skrika och peka på det som ett problem bara för att man inte förstår det roliga, då kanske faktiskt det verkliga problemet ligger hos betraktaren själv…

Sedan har vi en enligt mig väldigt finurlig och underhållande herre som hade sin alldeles egen show, nämligen… Chappelle’s Show!

Dave Chappelle sände sitt program på MTV och ibland hade jag turen att fastna framför hans roliga show, den innehöll olika sketcher som han spelat in där han klädde ut sig till olika karaktärer. Och han gjorde det så otroligt bra och jag skrattade så magen värkte efteråt nästan varje gång och bäst tycker jag att han gjorde karaktärerna ”crackern” Tyrone Biggums samt den första svarta ledaren för en vit makt rörelse, Clayton Bigsby…

Haha, ja som ni hör så är detta inte heller PK alls men oj vad roligt han framförde dessa två karaktärer. Om vi börjar med crackern Tyrone Biggums så försökte han stjäla saker och gjorde allt för att tjäna snabba pengar för att köpa crack, ibland hade han bra affärsidéer enligt honom själv som skulle göra honom framgångsrik. Som exempelvis energidrycken ”Red Balls” som innehöll någon sorts drog som var mer uppiggande än den klassiska energidrycken med liknande namn. Tyrone hade alltid vitt pulver runt munnen eller näsan som visade på att han nyligen djupdykt i diverse droger, och jag minns tyvärr inte alla galenskaper han tog sig för men minns att jag skrattade högt varje gång han dök upp i TV-rutan.

Sedan har vi den mer kontroversiella karaktären Clayton Bigsby, den första blinda och svarta mannen att leda en grupp Klu Klux Klan medlemmar. Han föddes blind och vet inte om att han själv är svart, utan han hade växt upp med fördomarna om att svarta människor i USA är väldigt dåliga. Det finns flera märkliga klipp på honom där han och hans anhängare skriker ut budskap om vit makt, men där allt tar tvära kast och vändningar när han sliter av sig sin vita luva och de andra ser att han är svart. Otroligt bisarrt och man skäms ihjäl som tittare, det påminner lite om att skåda när ”Borat” skämmer ut sig och man vill bara sjunka genom soffan och försvinna. Dave Chappelle hade även gäster och andra roliga sekvenser i sin show, och jag tror att han sysslat en del med stand-up comedy också men jag minns just dessa galna karaktärer bäst från hans egen show. Undrar om det går att se detta någonstans idag eller om de är bannlysta?

Näst på tur är den fullkomligt galna kanadensaren Tom Green och hans alldeles egna TV-show… The Tom Green Show!

Även denna show visades på MTV, där de flesta galna program verkade visas på den tiden. Tom Green var en provokativ herre som brukade genomföra de mest galna intervjuer och hittade på otyg för sina kollegor, speciellt sin kollega Glenn som han utsatte för diverse jobbiga ”pranks” varje vecka. Han kunde även gå över gränsen och vara lite äcklig enligt min mening, men för det mesta var han bara galen och rolig.

Bäst tycker jag om hans knäppa upptåg ute på stan, som när han gick runt i matbutiker och hittade på hyss. Han letade exempelvis upp telefonerna till högtalarsystemen i butikerna och ropade sedan ut diverse sjuka meddelanden som gjorde både kunder och personal obekväma och väldigt frågande där på plats. En annan gång gick han runt med sitt kamerateam och ställde märkliga frågor till personerna i butikerna, jag minns ett tillfälle då han öppnade en burk senap i en matbutik och frågade personalen om någon kund någonsin klagat på att de fått senap i ögonen. De svarade naturligtvis nej på hans fråga, då tar han en stor näve senap och gnuggar in det i sina ögon. Han börjar sen skrika att han fått senap i ögonen och vrålar ut sin smärta, butikens kunder börjar titta sig omkring och undrar naturligtvis vad tusan som pågår egentligen. Den i personalen han precis pratat med står bara och stirrar av förvåning på honom medan han gapar och skriker där i affären, haha! Men det absolut roligaste med Tom Green tycker jag var när han låtsades sitta bandagerad och gipsad i en rullstol som han sedan lät rulla nedför trappor och liknande, medan rullstolen skenade eller föll isär så skrek han hjärtskärande och panikslagna människor rusade till hans räddning. Då vrålar han smärtsamt så fort medmänniskorna försöker hjälpa honom upp igen, det blir både pinsamt och roligt att bevittna på en och samma gång. Jag lyckades hitta ett klipp på Youtube om detta här nedan som ni kan kika på om ni vill:

Tom Green kom även ut med en film senare som heter ”Freddy Got Fingered” och den är förmodligen det konstigaste jag sett på bio. Men hans sjuka humor är underhållande för det allra mesta och det går liksom inte att sluta titta om man väl börjat, det blir som ett gift. Numera har han en kanal på Youtube där han verkar lägga upp klipp från sin hästgård, han kanske har funnit frid i sin kaotiska själ med andra ord?

En annan TV-serie som vi fick bekanta oss med på MTV (fasen vilken guldkälla av kvalitativ humor denna kanalen har varit tidigare) var en av de första tecknade satiriska serier som slog stort under min uppväxt… Beavis & Butt-Head!

Dessa två IQ-befriade och unga herrar blev omåttligt populära på 90-talet, trots att de egentligen mest satt och svor åt varandra i sin soffa medan de visade klipp från musikvideos. Men de var lite charmiga ändå, jag satt ofta och skrattade åt dem som tonåring men min morsa tyckte bara de var fåniga och dumma. Haha! Nu var hon definitivt inte målgruppen för denna serie, men de flesta grabbar i min skola och även en stor mängd av tjejerna kollade på serien så den var en stor snackis på den tiden. När jag nu tittat tillbaka på några klipp så är den kanske inte riktigt lika rolig längre, även om den fick mig att fnittra lite i alla fall. Den var inte så provocerande men däremot väldigt sexistisk för att uttrycka sig milt, eftersom både Beavis och Butt-Head trånar efter tjejer de finner attraktiva men de lyckas ju alltid klanta till det på något vis. Så den är inte lika rolig från det perspektivet längre, men mycket av det andra är underhållande och det producerades ju dessutom två långfilmer några år senare. Det som roade mig mest var Butt-Heads uppenbarelser som kom till honom med jämna mellanrum, samt när Beavis förvandlades till ”Cornholio” om han fick i sig kaffe vilket gjorde honom både spattig och ivrig. Haha! Nu verkar denna serie göra comeback i TV-rutan men jag vet inte vart eller när, så får vi se vilken typ av humor de förmedlar numera och hur många som kan tänkas ta illa vid sig…

Det finns säkerligen massor av fler underhållande program som jag missar nu, men de kanske jag kommer ihåg lite senare kan presentera då istället. Dessa var i alla fall några av de knäppa och roliga TV-program som dundrade ut i de svenska hemmen i slutet av 90-talet och början av 2000-talet, och säkerligen är det dessa som format mycket av ens sinne för humor idag. Det är så otroligt nyttigt och viktigt att få skratta, så jag hoppas att fler komiker vågar lyfta på lite mer ”känsliga stenar” och ta upp ämnen som engagerar och vågar skoja lite om dessa. Det är i alla fall min önskan, ha d biff!

DAGENS JERKER går till… Vad märkligt, jag kommer inte på någon som förtjänar utmärkelsen så då blir det ju Henke som får den, enligt gyllene regeln. Grattis Henke!