Tillbaka till år 2012, när vi åkte iväg på en konferens och besökte en stad jag varit nyfiken på under många år. Jag hade inte haft så stora drömmar om att få resa till Ryssland, men just staden St. Petersburg hade alltid varit intressant och lockande av någon anledning…

Det är en hel del pyssel för att få tillstånd att resa in i Ryssland, där vi först skulle ansöka om visum allihop på företaget. Sedan var man tvungen att fylla i diverse blanketter om vad man skulle göra där, samt att man var tvungen att deklarera hur mycket kontanter man förde in i landet. När vi väl kom iväg så kändes ändå läget under kontroll, allt gick bra ute på Arlanda men vi hann bara landa på flygplatsen Pulkovo innan det skulle börja strula. När vi klev av planet och skulle passera genom passkontrollen tog det FRUKTANSVÄRT lång tid, och när de ville kontrollera mitt pass så tittade kontrollanten på mig och sedan ner i passet flera gånger under säkert en minut. Sedan skakade damen bara på huvudet, saken var den att jag på mitt fotografi i passet var rakad på huvudet medan jag nu hade låtit håret växa ut igen. Hon verkade otroligt tveksam men sedan suckade hon högt och släppte förbi mig, så himla märkligt. Jag hade ju tidigare hört talas om att gränskontrollen i Ryssland är riktigt trög och att man ibland varit tvungen att muta personalen för att komma vidare, men det behövde vi inte göra vad jag vet.

Sedan hoppade vi på en abonnerad buss som skulle ta oss ut till vårt hotell, och då slogs jag av hur rörig trafiken är i denna stad. Jag var tacksam över att jag själv inte behövde köra, för det fanns hur många körbanor som helst och knappt några väglinjer eller liknande som hjälpte en att hålla sig rätt på vägarna. Och trafikljusen vet jag inte varför de hade där, bilisterna verkade ju strunta i dessa ändå.

När vi kom till hotellet, som var en väldigt stor och pampig byggnad mitt på huvudgatan genom staden, så delades vi upp och alla fick en rumskamrat. Jag fick för första gången dela rum med ”direktör” Sjölund, men han är en trevlig och glad herre så det gjorde mig inget alls. Vi hittade en TV-kanal på rummet som visade hockeymatcher från den ryska ligan (KHL), så i väntan på att alla skulle samlas igen så kollade vi på lite rysk ishockey.

Sedan skulle vi iväg och besöka en fabrik till vår största kund på den tiden, de hade nyligen byggt sin nya fabrik i Ryssland och den låg belägen en bit utanför St. Petersburg. Så alla hoppade på bussen igen och vid ett tillfälle stannade bussen till vid en stor souvenirshop, det verkade som att bussbolaget hade kommit överens med researrangören om att bussen skulle stanna vid vissa ställen där vi skulle spendera våra pengar. Så kallade turistfällor, för här fanns det bara en massa ointressanta souvenirer av sämre kvalitet som ingen ville köpa. Direkt när vi kom in i den stora butiken så bjöd butiksägaren oss på små glas med vodka, men när vi sedan skulle vidare utan att någon köpte något så blev de griniga. Men det var inget att bry sig om kände jag, man kan ju inte tvingas till att köpa något man inte vill ha eller enbart för att man ska vara snäll. När vi hoppade på bussen igen hade VDn till företaget, vars fabrik vi skulle besöka, gjort oss sällskap och skulle åka med oss sista biten. Han var jättetrevlig och berättade för oss om alla utmaningarna med att öppna en fabrik i Ryssland, regelverken var onekligen speciella här enligt honom.

När vi var framme möttes vi upp av sonen till företagets VD som sedan gav oss en guidad rundtur genom hela fabriken, det var riktigt snyggt och fräscht överallt. Kontoret var modernt och fabriken likaså, det syntes verkligen att allt var nybyggt och det måste ha varit så inspirerande för alla att arbeta där i de nya lokalerna. Efter rundturen var vi klara och då körde bussen oss tillbaka in till stan igen, där vi skulle äta middag på en stor restaurang. Jag minns att de serverade gös, denna fisksort hade jag bara hört gott om men aldrig ätit den tidigare. Men jag tycker tyvärr inte att det var så gott, det saknades någon sås eller liknande för nu var det bara torrt med fisk och potatis samt lite grönsaker. Jag tror dock att gös är gott om den serveras med godare tillbehör, så jag har lovat mig själv att äta den fisken igen och ge den en ny chans. (Notering: Det är i skrivande stund nu år 2025 och jag har fortfarande inte ätit gös sedan dess…)

När vi kom tillbaka till hotellet så ville några gå ut senare på kvällen, men direktören och jag själv var rejält sugna på att testa äkta rysk vodka. Den ska ju vara så mycket godare och vodka borde man väl kunna köpa var som helst här i Ryssland resonerade vi, så han och jag gav oss ut på jakt efter varsin flaska vodka. På en bakgata bredvid hotellet hittade vi en liten livs butik, allt kändes aningen suspekt men vi ville ändå se om de möjligen sålde lite vodka där inne. Tyvärr kunde vi inte hitta det vi sökte, då frågade vi kassörskan om de ens sålde vodka där eller vart vi kunde finna någon butik i närheten som gjorde detta.

– Vodka? Sa hon frågande och tittade på oss.

Sedan gick hon bara iväg, och kvar stod vi som två fån. När vi tänkte lämna butiken kom hon springande och vinkade in oss längre bak i butiken, sedan drog hon bort ett draperi och där bakom fanns det massor av spritsorter att välja mellan. De får tydligen inte sälja alkohol i butikerna efter ett visst klockslag på kvällen, men nu erbjöd hon sig att sälja till oss ändå. Så vi hittade varsin flaska som liknade en sorts raket eller missil, och denna innehöll alltså äkta rysk vodka. Billig var den också! Så vi gick nöjda tillbaka till hotellrummet och började smaka på våra fina inköp, men jätteimponerade var vi inte för detta smakade ju som vilken vodka som helst. Nåja, vi huttade några snabba klunkar som fick göra kullerbyttor ner i magen sedan hängde vi på de andra som skulle besöka baren bredvid hotellet. Men det var ett trångt litet ställe så efter någon timme så gick alla hem igen och gjorde sig redo för nästa dags konferens. Nästan alla i alla fall, vissa ville tydligen festa vidare på hotellrummet. Tobbe skanderade att alla var välkomna till hans rum på efterfest, jag tackade för mig och ville bara upp och lägga mig för kvällen.

Men nästkommande morgon fick jag höra att Henke som delade rum med Tobbe var mycket upprörd, han låg nämligen och sov när hela efterfest gänget ramlade in på deras hotellrum. Då rusade han ilsket upp ur sängen i enbart kalsongerna och skrek åt alla att de skulle försvinna ut därifrån, jag tror till och med att han sparkade vår egen VD i baken för att få ut alla från rummet. Sedan hade tydligen Tobbe däckat i badrummet och fått någon sorts ångerfull psykos där inne enligt Henke, han ringde hem till sin fru och grät samtidigt som han kräktes över hela golvet i badrummet. Psykos vet jag inte riktigt om det var, men jag gissar att Tobbe kanske varit en aning överförfriskad. Så på morgonen var Henke i upplösningstillstånd och krävde att få ett eget hotellrum eller så ville han åka hem till Sverige omedelbart, men det gick att ordna ett eget rum till honom så efter det lugnade han ner sig igen.

Efter frukosten på hotellet så skulle vi återigen samlas på den abonnerade bussen. Vi skulle denna dag besöka det välkända Katarinapalatset, detta är ett ryskt rokokopalats och ett före detta kejserligt sommarresidens beläget i staden Tsarskoje Selo söder om St. Peterburg. Palatset var helt galet stort med massor av vackra och fina detaljer överallt, och invändigt var det såklart massor av detaljer i guld. Vi fick veta att under andra världskriget blev Katarinapalatset – liksom Alexanderpalatset – avsiktligen förstört av de tyska trupperna, men att palatset senare till största delen hade återställts. De stora bärnstensskivorna i Bärnstensrummet fraktades bort av de retirerande tyska trupperna under kriget, men att efter ett tjugo år långt restaureringsarbete som inleddes år 1982 så har rummet återskapats i sin forna glans. Riktigt häftigt!

När vi sedan åkte vidare så fick vi uppleva lite sightseeing genom staden, vi åkte förbi ett flertal kända byggnader och torg där vi fick hoppa av och ta lite kort om vi ville. Jag noterade att de flesta broar vi korsade hade väldigt detaljerade räcken med guldfärgade detaljer, och guld verkar vara färgen som gäller här i staden. Vi körde även förbi Vinterpalatset där de forna tsarerna residerade, detta enorma palats känner man igen på sin gröna fasad i barockstil för den som är intresserad. Väldigt flådigt var det i alla fall, men inget för mig.

Om jag vore en tsar skulle jag hellre bo i ett hus på landsbygden istället, gärna vid kusten om jag får välja. Men att bo i Ryssland känns inte aktuellt, inte efter att ha varit där i alla fall. Jag togs inte med storm om man säger så, men det var intressant att uppleva detta gigantiska land även om jag just nu bara besökte en av de större städerna.

På resan tillbaka till hotellet såg jag enorma stridsfartyg ligga för ankar ute i vattnet och en stor ubåt ligga förtöjd vid en av kajerna vi passerade, och jäklar vad stor den var i jämförelse med våra svenska ubåtar. Det är något med dessa som jag alltid funnit spännande och intressant, samtidigt som just ryska ubåtar gör en lite nervös av någon anledning. Denna vill man inte se dyka upp i vår vackra skärgård när man sitter där och metar fisk på en brygga. Fy så obehagligt när man ju vet vilka resurser dessa bjässar besitter, och då var denna ändå inte ens en av de största ubåtar de förfogar över…

Innan vi skulle åka tillbaka till hotellet så stannade bussen till på ytterligare ett märkligt stopp där vi fick hoppa av allihop, det var på den kända klubben ”Coyote Ugly” och precis som i filmen så fanns det så kallade cowgirls som dansade på bardisken medan de serverade våra drinkar. Men vi kände att något inte riktigt stämde när vi kom in på det där stället, för det var helt öde och inga andra där än oss. Men det kunde ju förstås bero på att detta var mitt på dagen, sedan satt det några skumma typer och observerade oss från ett bord i hörnet under hela vår vistelse. Men vår busschaufför insisterade på att vi skulle stanna här ett tag så vi köpte oss varsin öl och slog oss ned vid borden. Men jag fick känslan av att det var något fuffens med detta ställe, jag vet inte riktigt vad de var men något kändes inte bra. Kanske var tjejerna som jobbade där var tvingade till detta eller liknande, de upplevdes inte alls lika glada som servitriser vanligtvis är och det skulle inte förvåna mig om detta ställe förvandlades till någon sorts bordell eller liknande nattetid. Annars var konceptet coolt och filmen ”Coyote Ugly” blev ju en stor succé, så jag kan tänka mig att under andra förhållanden så kunde detta ha varit en trevligare upplevelse. Så detta var ännu en turistfälla vi hamnade i, men efter en timme kanske så lämnade vi stället och åkte tillbaka till hotellet igen.

Innan vi skulle ut och äta middag på kvällen så hade vi lite ledig tid att shoppa eller göra vad vi ville, så direktör Sjölund och jag anslöt oss till några andra för att se om vi kunde hitta något kul att köpa med oss hem. Innan vi lämnade hotellet så varnade personalen oss om att det tydligen fanns väldigt många ficktjuvar på gatorna, samt att vi skulle hålla koll på våra värdesaker genom att hålla både väskor och fickor stängda. Vi gjorde som de sade och traskade iväg, men det var inte så roliga butiker att besöka utan de flesta av oss hamnade framför spritavdelningen inne på en stormarknad. Vi hade ju några medarbetare som är ryssar och de hjälpte oss att hitta några riktigt fina rariteter som såldes till ett bra pris, jag minns att jag hittade någon rosa champagne som tydligen var riktigt fin men som inte alls kostade mycket. Så den köpte jag med mig hem, och många andra gjorde samma sak. Om jag inte minns fel så råkade vår tekniker Kebban bli knuffad eller liknande inne i butiken och tappade sin flaska i marken som naturligtvis då gick sönder, då kom det genast fram två stora vakter som knappt pratade engelska och haffade honom. Men han lyckades på något vis prata sig ur situationen och kom därifrån, men det kändes lite otäckt enligt honom. Och som inte det vore nog så höll han på att bli rånad på sin plånbok på hemvägen, han stod vid ett övergångsställe och kände bara hur någon försökte öppna hans jackficka där plånboken låg. Men som tur var hann han reagera men tjuven försvann lika snabbt, vad tusan!

Denna dag skulle vi innan middagen få ta del av en äkta rysk vodkaprovning, detta var många nyfikna på och några av oss var nästan oproportionerligt exalterade. När vi kom dit så välkomnades vi in på en mysig liten bar intill själva restaurangen, och här fick vi en genomgång av deras vodkasorter som vi fick smaka av tillsammans med saltgurkor. Gurkorna skulle tydligen förhöja smakerna eller något liknande, men jag gillade inte den kombinationen alls. Däremot var vodkan mycket godare än den vi köpte i butiken tidigare, den var alldeles len i smaken och inte alls så intensivt stark som de sorter jag provat tidigare. Eftersmaken bjöd dock på en rejäl skjuts med alkohol men det var ändå lättdrucket på något vis, så jag kan ju förstå att detta rinner ner ganska lätt för många människor och att de sedan blir berusade som tusan. Väldigt intressant och kul att testa!

Senare samma kväll när vi blivit avsläppta på hotellet så ville jag och några till ta en kort promenad för att få en nypa luft, så vi vandrade bort en bit på huvudgatan. Då kom vi tillslut fram till en stor öppen grind som ledde in till en mörk innergård, och där inne stod en bil parkerad och personerna runt denna bråkade som tusan och hamnade i slagsmål med varandra. Dit in går vi inte! Så vi vände tillbaka, men alla funderade på om vi borde kontakta polisen eller liknande men hur gör man det här? Och ju mer vi diskuterade detta desto mer spann vi vidare på hur korrupt landet är och att det förmodligen skulle sluta med att vi själva hamnade i fängelse, så vi lät det vara men jag hoppas att ingen blev allvarligt skadade. På hemvägen stannade vi till på en bar bredvid hotellet där många kollegor hade samlats, och efter den där vodkaprovningen så var många av oss i riktigt fin form när vi avslutade kvällens utgång…

Nästa morgon var det dags att flyga hem till Sverige igen, och på vägen ut till flygplatsen stannade vi till vid en stor timmerstuga. Detta var tydligen en sorts vägkrog eller vad vi ska kalla det, med långa bänkar där man satt på långa bänkrader och åt sin mat. Vi blev serverade Rysslands kanske mest kända soppa till lunch, Borsjtj. Det är en rödbetssoppa och den var alldeles knallröd i färgen, och jag som normalt inte tycker om rödbetor särskilt mycket gillade verkligen smaken på denna. Och personalen på krogen spelade livemusik och dansade runt borden, så detta var nästan den bästa restaurangupplevelsen av alla under hela vistelsen enligt de flesta av oss.

När vi ätit färdigt hoppade vi på vår buss igen och åkte vidare, men det kaos vi mötte ute på flygplatsen Pulkovo var något av det värsta jag varit med om. Det var så långa köer och allt tog hur lång tid som helst, vi spenderade timmar bara genom att ta oss genom passkontrollen fram till vår gate där planet senare skulle avgå ifrån. Alla svor, Henke svor mest eller han var den mest högljudda av oss i sällskapet i alla fall (inget ovanligt). Jag har sällan känt mig så hopplös inför en situation som denna tidigare, och personalen på flygplatsen verkade inte göra något för att skynda på det hela heller utan de var ungefär lika snabba som sengångare.

– Muta ryssen! Muta ryssen! Skanderade Henke och satte fart mot flygledartornet.

Haha! Nej inte riktigt men vi började fundera på om vi skulle hinna med vårt flyg hem. Det utbröt en stor frustration bland alla, inte bara bland oss svenskar utan det var ju samma kaos för alla som skulle flyga därifrån. Men tillslut fick vi komma vidare, och när vi äntligen klev ombord på flygplanet var alla trötta och jag tror nog att de flesta av oss somnade under hemresan.

Så för att summera det hela väldigt kort så hade vi väldigt bra dagar med mycket aktiviteter och jag är på sätt och vis glad över att ha besökt Ryssland, speciellt staden St. Petersburg hade jag länge velat besöka med sin otroliga historia. Men jag kan ärligt säga att jag nog aldrig kommer vilja åka tillbaka dit eller besöka Ryssland igen, så känns det tyvärr i alla fall. Det är onekligen ett speciellt land på många sätt, men för mig var det inte mycket som lockade för att jag skulle längta tillbaka och resa dit igen…

RESANS JERKER går nog till personalen på flygplatsen, det var ju strul både när vi kom dit och sedan när vi skulle flyga hem igen. De upplevdes väldigt arroganta och inte speciellt hjälpsamma i sitt bemötande till alla oss flygresenärer, något man ändå kan önska…

Woohou! När första väckarklockan ringer här hemma på morgonen är jag den första att vakna, även om larmet inte var avsett för mig själv. Men jag kan ändå inte somna om så jag brukar gå upp så fort någon annan kliver upp på morgonen, när man vaknat känner man ju ändå ganska snabbt att man är både kissnödig och hungrig. Då är det inte så enkelt att sova vidare även om man skulle vilja det, tycker jag i alla fall…

Det bästa med att vakna på morgonen är frukosten! Som jag älskar att äta och när det serveras mat hugger jag in direkt, det kanske hänger något kvar från när jag växte upp med mina syskon att om man inte äter tillräckligt snabbt så blir man utan. Det verkar dock inte vara så här hemma men känslan sitter nog kvar på något vis, men jag jobbar på att ta det lugnare och inte kasta i mig maten hela tiden. Och när naturen haft sin gång så måste man besöka herrarnas efter ett tag, men som alltid är det ju skönt att lätta på trycket lite. Sedan är man redo för att ta sig för den stundande dagen som väntar där ute!

Gräva är roligt, faktiskt så himla roligt att jag hjälpt till att gräva massor här hemma på tomten. Barnen hjälpte den tjocka farbrorn att flytta planteringslådor tidigare och då grävde de upp en himla massa jord som de placerade ut i diverse gropar på gräsmattan. Jag gjorde vad jag kunde genom att gräva där jag kom fram och har sedan dess fortsatt att gräva lite när lusten faller in, vilket ändå är nästan varje dag faktiskt. Det roliga med det hela är att om det regnat ute och gräset vuxit sig lite högre än vanligt, då kan man kika ut genom fönstret när den tjocka farbrorn går runt med gräsklipparen och snubblar ner i alla fina hål jag hjälpt till att gräva fram. Dessa syns inte alltid i det höga gräset, så plötsligt ser man honom trampa ner i dessa hål och snubblar till där ute. Det tycker jag är festligt!

Eftersom vi bor i ett hus ute i skogen mer eller mindre så försöker ofta insekter och annat ta sig in när vi har fönster och dörrar öppna. Och även om de andra här hemma mest verkar störa sig på flugorna som flyger runt så tycker jag om att jaga dem, även vovven Wilbur brukar hjälpa till och springer hoppandes efter flugorna och försöker fånga dem i munnen. Det går sådär, flugorna är lite för snabba och kommer undan för det mesta. Jag fångar de insekter jag kan för vi vill inte ha dem inomhus, de är bara irriterande tyvärr och surrar högt. Speciellt när man ska försöka sova…

När alla sover på nätterna håller jag ett vakande öga över hemmet. Jag är ibland uppe på natten och kikar runt i huset så att alla mår bra, men ibland distraheras jag lätt av leksaker som ligger lite här och där. Eller ett grytunderlägg av kork som lämnats framme på bordet… Förstör det omedelbart! DANGER! DANGER!

Min familj är underbar och att det finns så många barn här hemma som vill leka med mig uppskattas enormt mycket! För jag har nog mer energi än de flesta andra just nu så då kan jag byta lekkamrat så fort någon tröttnar eller inte orkar leka mer. Min bästis är i alla fall Wilbur, han har lika mycket energi som mig men kan vara lite vresig och svår emellanåt. Men de gånger han vill leka så har vi så himla roligt ihop, och han älskar att springa så då jagar jag honom så mycket jag bara orkar. Han kan man ha lite dragkamp med också, men han är en smart rackare som använder sina tassar lite väl mycket för att få bättre grepp. Detta har jag dock lärt mig göra själv numera så nu är det jämnare dragkamper oss emellan, jag älskar att busa och leka med Wilbur!

Sedan har vi den där gubbhunden GW också, men han vill inte alls leka dragkamp eller liknande. Det enda han tycker om är att jaga varandra ute på gräsmattan, sedan älskar han när man kastar boll och då brukar jag passa på att jaga efter bollen med honom men jag får aldrig röra den för då lackar han ur. Det är lite som den där akvariefisken i filmen ”Hitta Nemo” som vaktar sina bubblor hela tiden, att det är bara hans bubblor och lite så är GW med sin boll…

Efter en lång dag så är det skönt att sova lite, även för en energisk själ som mig. Wilbur och GW hoppar alltid snabbt upp i Lindas och Jimmys säng när det är läggdags, sedan lägger dig sig i fotändan av sängen och tar upp en massa plats. Men jag föredrar att sova på en huvudkudde som alla andra, så jag klämmer in mig där och tycker det är skönast att sova så. Min spetsiga hörsel gör dock att jag hör minsta ljud inne i huset eller utanför så jag vill gärna påtala detta för de andra varje gång ett ljud uppstår, men de andra verkar inte bry sig lika mycket. Kanske lika bra att försöka sova vidare istället, jag ska fundera på saken…

Hälsningar

Gibzon (Candygolds Good Gibzon)

DAGENS JERKER går till Wilbur, han brukar ta leksaker ifrån mig när jag leker med dem och sedan lägger han sig bara med leksaken på golvet. Han vill inte leka med den själv, utan bara markera att jag inte ska få ha den och att nu är det färdiglekt…

Rubriksättningar… Det verkar inte vara så enkelt alla gånger och kan ofta vara missvisande eller tolkas på helt fel sätt. Jag har fått lära mig detta och ibland varit tvungen att förklara mina rubriker här på bloggen för personer som inte förstår vad jag menar, men om jag bara förklarar långsamt så brukar Henke och de andra förstå vad jag menar tillslut. Men det är inte alltid man har den tiden tyvärr…

Man kan även läsa hur kvällstidningar och andra lokaltidningar gör misstag i sina rubriksättningar, så då gör det ju inte så mycket att även jag som amatör gör fel ibland. De är ju ändå utbildade och professionella menar jag, och troligen har de som rutin att granska rubriker och artiklar som publiceras. Därför blir det då extra intressant att rubriker likt den här nedan lyckas slinka igenom den interna kontrollen utan att någon reagerar…

Mm, hur tänkte de här? Efter att ha läst rubriken och andats några gånger så förstod jag ju budskapet relativt fort, men den kan väldigt lätt misstolkas. inte sant? Tänk på alla känsliga och lite präktiga läsare som sätter kaffet i halsen när de ska läsa sin morgontidning med en sådan rubrik, vilken chock! Haha, nej jag börjar faktiskt undra om man inte gör detta med flit enbart för att det ska bli en snackis och få stor spridning på sociala medier. Och det kan man väl göra om man vill, det piggar ju upp lite. Men som jag var inne lite på i föregående blogginlägg, så ställer detta till det för oss personer med gränslös fantasi och som dessutom visualiserar det mesta med bilder i huvudet. Ni vill inte ta del av vad jag fick upp för bilder i mitt huvud det lovar jag, men kul blev det och jag välkomnar fler märkliga rubriker som denna!

Barnen växer! Jag reflekterade över detta nyligen att barnen inte bara växer ur kläder och skor, utan även deras sinnen och humör utvecklas hela tiden. Nu senast när jag ville förmedla att middagen var klar så kom de inte springades och var lika glada eller tacksamma som tidigare, utan de var fast i ett spel på Roblox tydligen och har så varit sedan 8-års åldern ungefär…

Haha! Nej okej man behöver inte komma till middagsbordet direkt om man är upptagen, men det är ibland så mycket känslor inblandade i deras spelande att man blir lite tagen på sängen ibland. Det vanligaste svaret jag brukar få om jag ropar på barnen är detta:

– Jag är mitt inne i en match men jag kommer sen!

Kanske känner många igen sig i detta? Och om de är mitt uppe i ett spel verkar det helt OMÖJLIGT att pausa för att äta middag exempelvis…

Nu har jag dock lärt mig hänga med mer i deras spel och ser ju ibland att de inte ens startat spelet när de ger mig ovanstående svar, utan håller på att starta spelet i menyn. Då brukar jag påtala detta lite för dem att jag minsann är ”down with the kids” och på deras nivå, så jag vet hur det fungerar och då skrattar de och avslutar spelet. Det gäller att man har lite trix i rockärmen när man handskas med deras spelvanor här hemma, annars blir det lätt att de fastnar framför skärmarna lite för länge. Men vissa dagar är jag inte en bättre förälder än att jag uppskattar att de håller sig sysselsatta så att jag själv kan få lite tid för avkoppling, för det ska gudarna veta att vi föräldrar behöver. Somliga mer än andra och jag tillhör kategorin ”somliga”, nu sista tiden i alla fall…

Jag skrattade åt ett inlägg på sociala medier nyligen och tänkte dela detta med er. Jag känner inte riktigt igen mig i detta längre men för inte så många år sedan så kunde jag verkligen relatera till bilden, och många småbarnsföräldrar har nog gått igenom exakt samma fas som Yoda här nedan. Haha, alltså den är så talande och rolig att jag dör av skratt!

När jag ändå är i farten med att dela så kallade ”memes” så kan jag kasta in denna också, den stämmer inte in på mig så mycket men jag tycker den är rolig ändå. För visst har jag väl någon gång gett barnen arga blicken i hopp om att de ska ta det lite lugnare eller så, men jag får inte riktigt till samma ”crazy eyes” som Samuel L Jackson på bilden. Men skrattar, ja det gör jag såklart ändå.

Avslutningsvis vill jag dela något som en kvinna delade med sig av, det var en bild på ett duschdraperi som hennes man kom hem med efter att hon vänligt bett honom köpa ett nytt på vägen hem från jobbet. Om det är sant eller ej vet jag inte men roligt var det, och jag kände ju direkt att jag kunde relatera till mannen i detta sammanhang. För jag förstår att hon nog tänkte att han skulle köpa ett liknande som de redan hade eller något som passade in i badrummet, men den här mannen gick uppenbarligen BANANS för det där draperiet är ju BANGER! Haha!

Nu tillbaka till rubriken för detta inlägg! Det verkar nämligen bli tydligare för varje dag som går nu att Henke blir kvar i Sverige och ger upp sin stora dröm om sin flytt till Mongoliet. Vad som föranledde honom till att ta detta beslut är högst osäkert, men det verkar nu vara beslutat och bestämt att han inte ska någonstans. Därmed tackade han nej till sitt livs möjlighet att få arbeta internationellt i Ulan Bator på en av deras största persiennfabriker där han erbjudits rollen som huvudskyddsombud, men vi är alla glada att han väljer att stanna.

Jag vet inte hur jag själv hade resonerat om jag var i hans skor (förvisso ganska små skor, tror att han bara har storlek 37 och då är han ändå lika lång som mig), men en sådan här möjlighet får man nog bara en gång i livet. Nu vet jag inte vad det var som fick honom att ändra sig, allt verkade ju så förberett och planerat för denna flytt som även inkluderade barnen och exfru. Både Steffe och jag var nyfikna på vad som fick honom att ändra sig och vi spekulerade i att det kanske var svårt för honom att sälja sin lägenhet eller liknande, men vad det nu än var så vore det intressant att få veta anledningen till att han ångrat sig. Jag menar han förberedde ju sig sedan sportlovet i våras med att träna mongolisk dans och märklig naken sumobrottning, allt för att snabbt komma in i det sociala samspelet med sina nya medmänniskor där borta. Nu har han säkert lärt sig massor av detta och därför bör han väl inte se sina nya kunskaper som helt bortkastade, han kanske får nytta av dans och brottning på nästa afterwork eller liknande?

Fast jag även om jag är glad över att Henke beslutat sig för att stanna så är jag lite ledsen för hans skull, så passionerad som han varit inför uppdraget som huvudskyddsombud på persiennfabriken har jag aldrig sett honom tidigare. Det hade verkligen passat honom och mongolerna var ju så vänliga med alla sina förberedelser de ansträngde sig för att ordna åt honom. Nu känns det lite som att Henke aldrig kommer byta jobb eller flytta heller för den delen, han har alltså slagit rot i Gustavsberg på ett beslutsamt sätt som ingen kan rubba. Så det enda vi kan göra nu är väl att tacka Henke Penke Päronpung för att han delade med sig av detta uteblivna äventyr och att han nu valt att stanna, vi vill därför gratulera omgivningen likt reklamen för Dressman… Grattis Värmdö! Nu stannar Henke hos er, för evigt!

Nog om det, vi får helt enkelt stänga kapitlet om Henke och persiennfabriken för gott nu är jag rädd. Men det gör inget, för jag har massor av andra saker att tänka på just nu. Jag hittade nämligen en ”att-göra-lista” som måste klaras av snarast möjligt, känner ni någon som vill låna ut ett blått skåp lite snabbt? Ha d biff!

DAGENS JERKER ger jag mer än gärna till trafiken i Stockholm som nu sista dagarna visat sig från sin allra sämsta sida. Mycket att tacka för detta har vi väl några få ”genialiska” medtrafikanter som stressar och kör så pass illa att de orsakar krockar och trafikolyckor där de skyndar sig fram. Och eftersom trafiknätet i denna stad inte verkar klara av stillastående fordon på ett bra sätt så blir det ju snabbt köer som växer, men en stor eloge till räddningstjänst och andra inblandade som tvingas rycka ut så fort något händer i trafiken. Utan dem skulle trafikläget vara enormt mycket värre, men jag önskar att bilförare och övriga i trafiken kunde visa bättre hänsyn och inte trängas och ställa till det för alla oss andra. Vi som är snälla trafikanter, haha!

Äntligen september! Nu undrar säker många vad det är för fel på mig men man måste försöka vara positiv, även när höstens mörker sakta kommer krypandes. För det finns mycket att vara glad över nu denna härliga höstmånad!

Man kan exempelvis blicka tillbaka och minnas vilken skön sommar man förhoppningsvis har haft, om man inte har haft en skön sommar så kanske man har badat i alla fall och kan tänka på hur friskt det kändes. Sedan är vi ju många släktingar och närstående som fyller år just nu denna tid på året, vilket innebär kalas med bullar och kanske en bit tårta. Riktigt mumsigt!

Förra veckan fyllde Lindas äldsta dotter Issa år och tog ytterligare ett steg närmare 50års gränsen, och i lördags firade vi Lindas farmor Gun som fyllde hela 90 ballonger! Detta firades hemma hos Lindas pappa Micke där flera släktingar och närstående var inbjudna, många hade jag aldrig träffat tidigare så det var kul att få ett ansikte på de namn man hört florera i samtalen vi haft genom åren. Men Gun stod i fokus såklart och var den alla kom för att hylla, de hade även ordnat så att en kör kom dit och sjöng för henne. Vi missade tyvärr detta precis och kom straxt efter att de lämnat festen, men vi mötte dem när vi körde in på deras gata.

– Kolla en massa studenter! Ropade barnen i bilen.

Haha! Nej inte riktigt, de var dock prydligt uppklädda i kostym allihop så de såg kanske ut som ett gäng studenter. Men vi fick se videoklipp på när de sjöng och de var riktigt duktiga! Så jag förstår att Gun blev både imponerad och förvånad, hon verkade alldeles tagen efteråt när vi kom dit. Det får man väl se som ett gott betyg på överraskningen!

Vi satt där och pratade länge medan jag försökte hålla koll på Gibzon och Wilbur så att Linda kunde få lite lugn och ro att prata med alla. Men Gibzon kunde inte vara stilla eftersom han är så nyfiken på allt och alla, sen så vaktade Wilbur Linda med sitt lilla hundliv och var vresig mot alla förbipasserande. Så detta tog mycket av mitt fokus men jag hann i alla fall prata med några av de andra som var där och fick lära känna dem lite bättre. Alla var trevliga och många var väldigt roliga, speciellt Lindas pappa och hennes farbröder höll låda och roade oss andra. Men framåt kvällen var det dags för oss att åka hem, Linda skulle jobba så då tog jag med mig barn och vovvar hem till Nynäshamn igen. Förhoppningsvis hade alla en fortsatt härlig kväll och firade Gun ordentligt, det är hon verkligen värd. Grattis både Issa och Gun!

Nu nalkas ännu fler firanden, Linda fyller år nu i veckan och min systerdotter Elvira har bjudit in till middag hemma hos morsan och Kent på lördag. Hon blir 18 år nu, helt sjukt! Vad hände egentligen, hon ska ju vara liten med sitt vackra spretiga hår. Nej tiden går alldeles för fort just nu, men hon ville fira lite vuxet nu med middag och vuxendricka så därför får man hitta barnvakt eller lämna barnen hemma om de klarar sig själva. Nu hoppas jag att vädret blir bra så att vi kan njuta i solen utomhus, och att hon får ett firande som hon kommer minnas resten av sitt liv. Borde jag trolla lite kanske? Jag är ju en fena på det där tricket när man ska dra mig i fingret för att se vad som händer, det kan jag lära ut där på festen…

Sedan fyller tydligen jag år också, men även Kent och Sussie så nu är det många att fira som sagt. Vi fyller dock inte något speciellt så vi kan sträcka oss till att ses över en fika någon dag, det blir trevligt att ses om inte annat. Hurra för alla födelsedagsbarn!

Det var ju konsert i fredags när Hov1 intog Gärdet i Stockholm för sin sista spelning, Freja och stora Nova var såklart på plats för detta. Jag är inte så förtjusta i Hov1 men väldigt många ungdomar och främst unga tjejer är helt galna i de tre grabbarna, Henke inte minst som försöker dölja sin beundran för bandet av någon märklig anledning.

Men trots att det regnade en del i fredags så verkade det ha varit en riktigt bra konsert, Freja sov sedan med sin kompis hos dennes släkting inne i stan medan stora Nova åkte hem. Men jag hämtade upp henne vid tåget på natten, då var hon hes och mådde kanon! Så båda verkade uppskatta konserten enormt mycket och efteråt hörde jag något om att Hov1 slagit rekord i antal besökare till en utomhuskonsert i Stockholm med runt 60000 personer i publiken. Tidigare rekord hölls av Metallica så detta fnyste jag nu åt och kräver att Metallica kommer tillbaka och genomför en ny stor utomhuskonsert här i stan så att inte Hov1 får ha kvar sitt rekord. Jag mailar ihop något till Lars Ulrich nu direkt…

Dear drummer-Lasse,

Have you and James hört that de young snubbs called Hov1 broke your rekord this weekend, please come back to Sweden and genomför a new consert and sälj more tickets than de young snubbs this time. Spörsmål på det? Have a nice day!

Best regards,

Jimmy the Dragon

Jag är inget större fan av LinkedIn och loggar sällan in där, det har alltid känts lite som en skrytsam ”Hallå titta på mig”-sida vilket inte är min stil alls. Men så av en tillfällighet snubblade jag in där och fick syn på Polisens sida där, och vad deras verksamhet är…

Som ni kan se så markerade jag deras text i grönt, och för att vara en man med gränslös fantasi och en person som visualiserar det mesta med bilder i huvudet så blev detta intressant…

Det började lite fnittrigt och tramsigt med att jag såg framför mig två njurar i polisuniform som åkte polisbil, sedan blev de anropade på radion av polischefen levern som beordrade dem att åka till riksåklagaren hjärtat som behövde förstärkning inför en husrannsakan. Även bombgruppen magsäcken kallades dit för att identifiera ett farligt och oidentifierat föremål. När polisnjurarna kom till platsen blev ena njuren beskjuten och dog, vilket innebar att man var tvungen att kalla in fler njurar från ett annat distriktområde (annan kropp). När förstärkningen anslöt från flera distrikt så kunde distriktsåklagaren äntligen genomföra den husrannsakan man planerade för, och sätta dit den där irriterande svulstiga blindtarmen Henke som är så arg att han håller på att spricka. Och bombgruppen magsäcken började genast undersöka det farliga föremålet på platsen vilket visade sig vara någons njurstenar som blindtarmen Henke placerat ut som lockbeten. I ett tappert försök gjorde blindtarmen Henke ett sista ryck för att fly, men de brottsbekämpande organen ville avlägsna honom en gång för alla…

Ja ungefär så lät det i mitt huvud under några sekunder innan jag fick tillbaka medvetandet och insåg att allt bara var en knäpp fantasi i mitt huvud. Som tur var…

Så var det med det, nu loggar vi ut för ikväll. Passar på att önska er alla en fortsatt fin afton, ha d biff!

DAGENS JERKER faller sig naturligt att ge till Henke igen, mestadels på grund av dåligt uppförande och maktmissbruk av skyddsombudsbricka…