Nu ska jag lyfta lite på en sten här och vädra ett ämne jag inte är så förtjust i alls. Men jag får ibland frågan om ”den där roliga tomtenissen” fortfarande kommer till oss inför julen varje år, och mitt korta och bestämda svar är: NEJ

De syftar då på den otroligt stökiga tomtenissen Bert-Bruno som vi hade besök av tidigare när barnen var yngre. Jag vet inte ens varför han kom in i våra liv, för mina erfarenheter av honom är allt annat än bra. Han ställde bara till problem här hemma och var allmänt ohyffsad, mot mig var han bråkig och därför uppskattade jag inte alls hans besök…

Men barnen, ja de älskade honom såklart och pratar gärna om alla de roliga bus och hyss han ställde till med hemma. Freja sade häromdagen att hon saknade honom så mycket och att hon hade så roliga minnen av honom. Men han var ju enbart snäll och gullig mot barnen, det var mig han hade någon sorts personlig vendetta mot och visade upp sin mer otrevliga sida. För att friska upp minnet lite så kan jag återberätta det jag kommer ihåg av hans vistelser hemma hos oss genom åren. Första gången han gjorde entré var 2020, då dök han plötsligt upp och tog sig in till barnens rum via balkongen i vår lägenhet…

Inte nog med att jag fick städa upp smulorna efter hans pepparkakor och även ”nissespåret” som han lämnat efter sig, han hade även kastat i min nyckelknippa i barnens akvarium. Men, sedan byggde han sitt lilla boende och stängde dörren efter sig. Och utanför lämnade han godsaker till barnen som såklart blev förvånade och överlyckliga när de kom hem från skolan.

Inte så farligt kanske ni tycker? Nej, men jag är inte klar! Han gjorde väldigt fina presenter och roliga skattjakter till barnen, men jag tycker att han var respektlös mot mig i stort sätt hela tiden. Och istället för festliga bus så orsakade han mig enbart en massa problem hemma. Som exempelvis en morgon när vi vaknade så hade han ställt mina ytterskor i badkaret som var fyllt med vatten, bussigt av honom…

Men det slutade inte där utan han fortsatte att ställa till problem, eller busa enligt barnen. När vi skulle duka fram frukost på helgen så upptäckte vi hans rumpavtryck i smörpaketet. Äckligt! Två små runda skinkavtryck som fick barnen att skratta, sedan hade han vandaliserat alla äggen genom att skriva ”Tomtis-Snoppis” på dem med en röd penna. Något barnen tyckte var hysteriskt roligt och skrattade åt länge.

En kväll när jag låg i badet och kopplade av efter en tuff vecka så sparkade han upp dörren och klev rakt in i badrummet.

– Hohoho! Nämen du ser ju för tusan ut som en valross där i badet, jag drar! Ropade han innan han vände på klacken och lämnade mig sedan frågandes där i badrummet.

Varför han sade så vet jag inte, istället lämnade han mig ensam med en massa frågor. Vad ville han egentligen?

Sedan skulle barnen och jag baka en dag efter skolan, vi hade då planerat att först baka kanelbullar och på helgen baka saffransbullar och lussekatter. Detta landade inte väl hos Bert-Bruno som insisterade på att vi skulle baka lussekatterna först, och när han inte fick sin vilja igenom så hämnades han genom att hälla saffran i tvättmaskinen som jag laddat med vit tvätt. Detta resulterade i väldigt gula kläder och en upprörd pappa Jimmy, sedan luktade det väldigt mycket saffran i badrummet i flera dagar.

Barnen fortsatte att uppskatta den elaka tomtenissens bus men jag var otroligt lättad när han lämnade oss efter nyår, min förhoppning var att han inte skulle komma tillbaka nästa år men tyvärr så infriades inte mina önskningar. Utan i slutet av november inför kommande jul så var det dags igen…

När jag kom hem från jobbet en dag så kändes det kyligt i lägenheten, då såg jag att fönstret stod på glänt i köket och ett nissespår som löpte genom köket och vidare in genom lägenheten till barnens rum. Och självklart hade han stökat till det längsmed vägen i vanlig ordning.

Jag vet inte hur han lyckades öppna fönstret utifrån, med sin ”nissemagi” kanske? Sedan tog han sig upp på köksbänken genom att dra ut kökslådorna så att de bildade en sorts trappa eller stege, det verkar vara något han gillar för det hade han gjort tidigare. Förra året hade han tagit sig upp på bänken och sedan in i skafferiet där han åt upp alla sockerbitar i sockerskålen, sedan fyllde han skålen med färgglatt strössel istället och avslutade med att hälla ut all vår spaghetti över bänken och spisen. Så onödigt! Nu hade han hittat på andra hyss där han tömde ut alla tepåsar i diskhon från vår telåda och sedan fyllt lådan med polkagriskäppar istället. Det är lite mer ”juligt” såklart men ändå onödigt, sedan hadde kan knutit ihop några tepåsar till en sorts repstege som han använde för att hissa ner sig själv från köksbänken. Spåret ledde sedan vidare ut i vardagsrummet mot barnens rum, men tydligen infann det sig plötsligt en nödsituation på vägen då han vände tillbaka och smet in bakom min fina ljuslykta på golvet. Där bak satte han sig och bajsade, för jag såg tydligt en liten bajshög som luktade illa och en pappersbit som han torkade sin rumpa med där bak. Och eftersom dagens utgåva av ”Tomte-Nytt” låg intill brottsplatsen så leder ju alla misstankar till Bert-Bruno i detta fallet, jäkla skittomte. Men sedan verkar han ha rusat vidare in i barnens rum och trollat fram sin lilla dörr och bosatte sig där igen, men lämnade fina godiskalendrar utanför sin dörr till barnen som de såg när de kom hem från skolan.

De blev jätteglada i vanlig ordning medan jag själv bävade för en lång och påfrestande jul i vårt hem. Han hade även skrivit ett brev till barnen…

Kära barn,

Jag har saknat er så mycket! Nu är jag tillbaka igen och skapar julstämning hemma hos er och era grannar. Och ni kan hålla utkik här utanför mitt hem, för jag kommer ställa ut lite gåvor till er där ibland fram till jul.

Först så har jag dessa adventskalendrar som Tomten skickade med mig till er, och han hade tyvärr ingen till er pappa utan han får en påse med 24 karameller istället. Men eftersom det var en så lång resa hit så blev både jag och renen Svante som jag red hit på väldigt hungriga, så vi smakade några karameller för att inte svimma av utmattning. Han får njuta av den sista karamellen som vi sparat, men inte före julafton. Han kan öppna en lucka i köket varje dag fram till jul och äta något ätbart där istället.

/ Bert-Bruno

Barnen jublade och var så nöjda över sina adventskalendrar, och där satt jag med en liten karamell som ej fick ätas innan julafton. Och det skulle inte ta många dagar innan jag fick ta del utav hans första otyg där hemma. Vi bestämde lite oplanerat att baka lussekatter en kväll, men jag hade ingen jäst hemma utan letade fram ett recept där man använde bakpulver istället. Bert-Bruno var skeptisk redan från början och satte sig på köksbänken och såg bitter ut, men barnen ville göra ett försök så vi startade bakandet i köket och allt verkade lovande till en början. Men när lussekatterna skulle gräddas så stod Bert-Bruno utanför ugnsluckan och stirrade in, han påpekade argt att lussekatterna inte verkade växa till sig där inne. Tyvärr hade han helt rätt, de jäste inte alls eller blev större så när vi tog ut dem blev vi lite besvikna. De hade fått fin färg och så men var alldeles hårda som kompakta små sockerkakor, barnen tyckte de gick bra att äta ändå men Bert-Bruno tappade humöret och sade några väl valda ord innan han med bestämda steg gick in till sitt lilla hus i barnens rum. Men först sparkade han till min stora palm som stod på golvet utanför barnens rum, så jag förstod att detta skulle bita mig i rumpan så att säga.

Man lär sig hur han fungerar den där tomtenissen, för mycket riktigt hade han valt att visa sitt missnöje under natten. När vi vaknade på morgonen hade han plockat ut alla soffdynor och kuddar ur sina tygfodral och lagt allt i en enda stor hög på golvet. Jag blev helt ställd när jag såg detta, men orkade inte lägga tillbaka allt igen utan vi fokuserade på att göra oss klara och komma iväg till skola och jobb. Det fick bli något jag fick lösa när jag kom hem senare på eftermiddagen…

En annan morgon ville Theo dricka en kaffe med mjölk, han gillar nämligen kaffe den lille killen. Han flyttade runt en stol i köket för att nå upp till skåpet med koppar och gjorde en kopp kaffe helt själv. Sen skulle han bara hälla i lite mjölk och då brast han ut i ett högt skratt.

– Pappa! Pappa! Mjölken är rosa! Tror du att det är den busiga lilla nissen som gjort det? Ropade han och log stort.

Ja vem skulle det annars vara suckade jag. Men tack och lov så bråkade han inte så mycket mer efter detta, utan lämnade snällt julklappar till barnen och sedan återvände han hem till tomtarnas rike igen. Även om det gjorde barnen lite ledsna så var jag ännu en gång lättad över att han nu inte skulle stöka till mer här hemma.

Men självklart kom han tillbaka även nästa år, och denna vistelse visade sig bli den mest påfrestande hittills. När jag kom hem från jobbet och var påväg uppför trappan i trapphuset tyckte jag mig höra julmusik, kommer det från min våning tänkte jag för mig själv? Ja det gjorde det, och jag möttes av den blöta renen Svante som Bert-Bruno parkerat utanför dörren. Han stod där och värmde sig, all snö och is han samlat på sig i pälsen under resan hit började nu smälta och bildade små pölar på marken. Ytterdörren stod på glänt och inifrån hördes julmusiken på hög volym hela vägen ut i trapphuset…

Glöggkapsylen utanför ytterdörren visade sig vara en tillräckligt god varning om vad som väntade inne i lägenheten. Tomtekläder kastade på golvet innanför dörren, russin överallt på min sida av sängen medans Lindas sida var bäddad och orörd. Sedan vinglade nissespåret in i badrummet där han tydligen inte lyckades ta sig upp på toalettstolen för att uträtta sina behov, utan han kissade på golvet istället. Men den lilla nissen verkade aningen överförfriskad av all glögg för han lämnade väldigt svajiga och vingliga spår efter sig in till sin lilla dörr i barnens rum. Som vanligt lämnade han små presenter till barnen utanför medan han sov av sig ruset där inne, och de jublade självklart över at han var tillbaka.

Han hade även köpt kalendrar till alla utom mig, nu fick även Linda en adventskalender och jag märkte att han försökte smöra in sig hos henne. Det gillades inte! Han kan köpa presenter till barnen men min tjej ska han ge fan i, nissejäkel…

Redan de första dagarna så började han bråka, han stal exempelvis mitt varma duntäcke ur mitt påslakan och ersatte det med en tunn filt. Varför vet jag inte men jag gissar att han var sur över något i vanlig ordning. Och en natt fångades detta på film, när han ”piffade” till vår julgran.

Vet ni hur jobbigt det var att städa upp allt efter honom? Det där toalettpappret gick ju av i bitar så fort man försökte dra lite i det för att samla ihop allt papper, så det tog ett bra tag att få bort allt från granen. Och jag kommer aldrig förlåta honom för att han åt upp mina Winegums!

Sedan ska vi inte glömma den där förbaskade kickoffen som Bert-Bruno och hans nissar hade en natt. De hade tydligen haft femkamp i form av att fånga ren, hoppa säck, snabbast paketinslagning, hitta tomten och match i russinboll. Allt detta låter ju ganska kul, men det som verkar ha spårat ur var glöggprovningen. Här blev han uppenbart överförfriskad så att säga, och det var ju först när jag kom hem från jobbet nästkommande dag som jag upptäckte att han kommit hem. Då låg det ett spår av små kläder från ytterdörren in till badrummet, och jag vet fasen inte vad som hade hänt där inne men jag vägrade att städa upp efter honom så mycket kan jag säga. Sedan hittade jag Bert-Bruno naken och hupkrupen under en filt på soffan, han var fortfarande väldigt bakfull så jag skickade honom i säng direkt innan han skulle kräkas på mattan.

Sedan har vi ju den där eftermiddagen då jag upptäckte att han använde vår diskmaskin  som ångbastu. Se ett kort utdrag från blogginlägget den kvällen här nedan…

Jag tyckte mig höra julmusik komma från barnens rum, men det var tydligen Bert-Bruno som öppnade sin lilla dörr i barnens rum samtidigt som han nynnade på låten ”Hej Mitt Vinterland”. Men kort därefter blev det tyst, detta både oroade mig och gjorde mig lite nyfiken så jag gick dit för att se efter vad han hade i kikaren. Men jag hittade honom inte, och hans små röda träskor stod fortfarande kvar utanför hans dörr vilket innebar att han inte skulle ut någonstans. Efter en stunds letande gick jag tillbaka till vardagsrummet och lade mig på soffan igen. Då tyckte jag mig se att diskamskinen i köket startat igång, men det var inget jag hade gjort. Det måste ha varit Linda som råkat ställa in någon timerfunktion gissade jag och tänkte inte mer på den saken. Då hörde jag något som lät som julmusik igen, var det grannarna som spelade så högt mitt på dagen? Jag reste mig upp och började gå runt för att lyssna vart musiken kom ifrån men blev inte klokare av detta, för ju mer jag gick runt desto lägre hörde jag julmusiken. Jag kliade mig i huvudet och fattade ingenting, men det är väl inget att bry sig om sade jag till mig själv. Så jag gick till köket för att ta ett glas vatten, och då hörde jag julsången tydligare än tidigare. Men vad fasen, kommer sången inifrån diskmaskinen? Den där förbaskade tomtenissen har väl inte lagt in en av mina högtalare inne i diskmaskinen och sedan startat den! Jag fick panik och öppnade genast diskmaskinsluckan för att rädda högtalaren, men då möttes jag av de varma ångorna som vällde ut i ansiktet på mig. När ångorna skingrat sig möttes jag av en syn jag aldrig kommer att glömma…

– Stäng luckan, det drar! Skrek Bert-Bruno högt.

Jag fattade ingenting, använder han vår diskmaskin som någon jäkla ångbastu eller vad är det frågan om? Jag stängde till luckan igen och nu hörde jag honom sjunga vidare, han skrattade högt emellanåt vilket fick mig att tro att han kanske smuttade på sin glögg där inne i smyg…

En annan morgon när vi gjorde oss redo att åka till jobb och skola så möttes vi av detta i hallen…

Han hade slagit in våra skor i folie av någon anledning, och misstänsam som jag var blrjade jag genast undersöka om han även stoppat något i skorna. Som exempelvis pepparkakor eller tomtegröt, men det var inte värre än så denna gången. Det tog lite tid att få fram allas skor bara men sedan kom vi iväg i alla fall.

Linda och jag reste sedan till ishotellet i Jukkasjärvi helgen innan jul, det var en otroligt minnesvärd resa där vi även förlovade oss. Men när vi komlit hem så gick det bara någon dag sedan fick jag ett oroväckande telefonsamtal. För första gången på väldigt länge blev jag utskälld och orsaken visade sig vara att Bert-Bruno varit iväg på ett eget litet äventyr till badhuset den dagen. Det hände så mycket konstiga saker som ej går att sammanfatta här på ett bra vis, så jag länkar till det inlägget helt enkelt så kan ni själva läsa vad han lyckades ställa till med där den dagen…

En Dag På Badhuset, Tydligen…

Vi avslutar där tycker jag, men efter att ha summerat Bert-Bruno och hans tidigare vistelser hos oss så förstår ni kanske nu varför jag inte saknar honom ett dugg. Och jag hoppas att ingen av er som läser detta har drabbats av hans knäppa påhitt de senaste åren?

Jag vill också tacka alla som läser, för nu har bloggen nått en ny milstolpe i form av hela 50.000 visningar! STORT TACK, och ha d biff!

DAGENS JERKER går till Bert-Bruno tycker jag, som en hyllning till allt elände han ställt till med…