Det var en gång, för länge sedan en kille som i tonåren sökte jobb på den fina ICA butiken i Brandbergen. Killen var såklart jag, och butiken var ingen mindre än ICA Brandbergen a.k.a. ”Firemountain”…

Som jag nämnt här tidigare på bloggen så var detta mitt första riktiga jobb, tidigare hade jag delat ut reklam och designat infoblad till min mormor och morfars BRF där de satt i styrelsen. Nu gick jag gick mitt andra år på gymnasiet och ville börja jobba på kvällar och helger. Min kära far körde taxi på den tiden och hans åkare bodde granne med Marre, den ena av de två bröderna som var handlare för denna butik. Så när vi en dag var och handlade så sprang de på varandra och då frågade farsan om Marre hade något jobb åt en sådan som mig. Han hänvisade till en Annelie som skötte rekryteringarna i butiken, så jag ringde henne senare och blev kallad till en intervju. Någon vecka senare fick jag börja jobba mitt första arbetspass och jag var väldigt nervös, men samtidigt peppad på att få börja jobba!

Eftersom jag handlat som kund i butiken under flera år så hittade jag bra i butikens hyllor, och kunde hjälpa kunderna så fort de frågade efter någon vara. De hade anställt ytterligare en kille samtidigt som mig, hans namn var Johan och han var supertrevlig. Vi hjälpte varandra massor i början för att komma in i det hela, men ganska snabbt upptäckte jag att Johan snubblade lite på orden när han blev stressad eller nervös. Inte att han stammade utan detta var något annat, han fick bara svårt att starta sina meningar och gapade som att han var på väg att kräkas eller liknande. Detta gjorde mig inget alls utan jag var bara lite förbryllad till en början, jag minns ett tillfälle då detta hände när vi var ute för att hämta in fler kundvagnar till butiken. Då stod vi nere i parkeringsgaraget där vi skulle slussa upp några vagnar i taget via den lilla hissen, och jag föreslog att Johan kunde skicka upp vagnarna så tog jag emot dem utanför butiken. När han skulle svara log han stort och sedan började han nästan hulka fram sitt svar.

– D…..et kör vi på! Sade han och såg överlycklig ut där bakom den långa raden av kundvagnar.

Johan var världens snällaste person, och vi blev riktigt bra vänner även på fritiden. Det kändes bra för oss båda att ha varandra där i början innan vi blev varma i kläderna. Till vår hjälp hade vi några andra killar som redan jobbade extra där i butiken, då fick vi turas om att jobba med dem på kvällarna tills vi klarade oss själva. Jag fick oftast jobba tillsammans med Thomas, han var ett år äldre än mig och lika gammal som Johan. Det visade sig sedan att Thomas äldre syster kände min mor, de jobbade ihop på den tiden så detta förde oss såklart närmare varandra och vi lärde snabbt känna varandra bättre. Men det fanns en annan kille där i butiken som jag inte träffade förrän någon vecka senare, en person som sedan skulle bli en riktigt god och nära vän i många MÅNGA år framöver… Erik!

Första gången jag träffade honom så var jag ute och hämtade kundvagnar på parkeringsdäcket. När jag kom körande in med en hel rad vagnar ser jag honom komma skuttande ut från kassalinjen och började springa mot mig. Hans hår påminde om en sorts pagé som var populär på den tiden, men frissyren var nu så pass långhårig att hans huvud liknade en champinjon när han kom studsande mot mig med sitt hårsvall.

– Hej, Erik! Sade han med ett stort leende och räckte fram sin hand när han presenterade sig.

Jag presenterade mig och började skratta direkt, vad var detta för en rolig filur tänkte jag för mig själv. Det visade sig att Erik var en ganska galen kille med lika god fantasi som jag själv och vi fann snabbt varandra och började umgås mycket på fritiden, även Thomas och Johan var med och ytterligare en kille vid namn Pelle. Den sistnämnda var lika gammal som mig och vi gick på samma gymnasium, så vi kände igen varandra. Vi fem killar hade otroligt kul ihop, ju mer vi lärde känna varandra desto roligare hade vi och ett år senare hade nu Erik och Thomas börjat jobba heltid i butiken. Det innebar att två nya killar behövde anställas som kunde jobba på kvällar och helger. Det var då de två pojkarna från Tyresö kom in i våra liv och som fortfarande är två av mina närmaste vänner… Mogge och Tommy!

Först dök Mogge upp i butiken, han sprudlade av energi och hade precis hämtat ut sina arbetskläder när jag träffade honom för första gången. Då kom han ut från omklädningsrummet iförd samma blå skjorta och byxor som oss andra, men slipsen hade han inte riktigt fått ordning på när han knöt den så den var väldigt kort och slutade mitt på magen. Jag började skratta när jag såg honom, han var slank som en dartpil och rakad eller väldigt korthårig på huvudet. Vi presenterade oss för varandra sedan började vi vårt arbetspass. Nu var jag ju van att arbeta som ensam extrakille på kvällarna, så att lära upp en ny och kompetent person som Mogge gick hur enkelt som helst. Han bodde ju som sagt i Tyresö och hade nog bättre koll på ICA butiken där, som för övrigt hade samma ägare. Så till en början verkade han lite förvirrad men alltid lika glad och energisk när han hjälpte butikens kunder.

Någon dag senare fick jag träffa Tommy, som ju kände Mogge väl sedan tidigare eftersom de var gamla skolkamrater. Han var också väldigt glad men aningen mer högljudd än oss andra, så man kunde höra honom flera hyllor bort när han pratade med kunderna. Han var otroligt serviceinriktad och hade ibland långa samtal med butikens kunder, men de verkade uppskatta detta.

Tommy kunde på den tiden kännetecknas av sitt långa hår, eftersom han är ett fan av hårdrocksmusik. Det var inte jättelångt men nästan ner till axlarna när det var som längst, och fotot på honom i sin sköna frisyr när han satt i kassan med ett stort leende var det bästa på oss medarbetare på tavlan med foton på alla anställda. Nu började en kärngrupp skapas med framförallt Erik, Mogge och Tommy. De två sistnämnda har jag fortfarande god kontakt med idag, men numera har Erik fallit bort lite även om man träffar honom ibland. Vi har tyvärr tappat kontakten mer nu sista åren, men på den här tiden var han en person vi ofta samlades kring eftersom han hade egen lägenhet i Brandbergen.

Det var även en hel del unga tjejer som jobbade extra i butiken, de satt oftast i kassan men hjälpte ibland till att packa upp varor med oss grabbar. De var många fler än oss killar men de flesta var jämnåriga med oss så vi umgicks en del med dem också på fritiden, och att det skulle uppstå romanser mellan några av oss var ofrånkomligt. Och jag är nog en av de få personer som inte blev tillsammans med någon av tjejerna på den tiden, för även om jag var utåtriktad och trevlig så var jag tyvärr ganska blyg. Men det uppstod långvariga relationer mellan exempelvis Tommy och Malin, Mogge och Jenny, Thomas och Linda, senare även Erik och Johanna. Men utöver de tjejerna så hade vi även Nina, Åsa, Michelle, Sofii, Cissi, Sophia, Christine, Tessan, Maria, Ullis och många fler. Några av dem blev en del av vårt umgänge och de var alla riktigt roliga tjejer som vi hade väldigt kul ihop med på den tiden. Vissa av dem har vi kontakt med än idag, men då kanske mest via sociala medier för vi umgås inte längre. Alla har ju fullt upp med sina egna familjer så det är inte så konstigt, sen säger man såklart hej om man springer på varandra efter alla år vi jobbade ihop.

Det fanns ju fler härliga personer i butiken, och det slog mig att även här fanns det flera som blev par med varandra. Vår butikschef Nicke var en skön kille med ungdomligt sinne, han var tillsammans med Sussie som arbetade i det vi kallade för ”tobaksdisken”. Det var butikens spelhörna vid ingången som även sålde snus och cigaretter, där hade hon även sällskap av tjejerna Emmelin (M-L som hon även kallades för), Lisan och senare även Jeanette. Dessa tjejer var även goda vänner med en annan väldigt glad Sussie som alltid skrattade och verkade vara på ett strålande humör, hon ansvarade för frukt och grönt i butiken. Sedan hade vi tjejerna Annica och Erika i delikatessdisken, och just delikatessdisken var otroligt populär! Det kom kunder långt utanför Haninge enbart för att få handla där och köpa godsakerna som erbjöds. Det jobbade två fantastiska kvinnor i köket som ordnade med all catering som erbjöds i butiken, de heter Anna-Lena och Mia. De lagade även galet god mat som man kunde köpa till lunch eller middag, och jag minns speciellt en kycklinggryta med dragon som var otroligt smarrig. De var alltid glada och verkade ha en skön harmoni i sitt kök, så det var alltid kul att springa in där och fråga vad det blev för mat. Vi hade även en trevlig farbror som var ostmästare, jag har för mig att hans namn är Reidar och han var tydligen en av Sveriges kunnigaste personer på ostar. I butikens avdelning för kött och chark arbetade Håkan och Matte, två medelålders herrar som var väldigt olika. Håkan var en glad Hammarbysupporter med lockigt hår som skojade och hittade på hyss hela tiden, medan Matte jobbade i det tysta och ofta återfanns i personalens rökrum. Han hade även ett hett temperament och ska enligt rykten ha kastat en hel lax i väggen när han blivit förbannad vid ett tillfälle. Haha, vilken syn det måste ha varit!

Jag fick oftast jobba stängningspass i veckorna med Mange, en otroligt skön kille som var väldigt pedagogisk och trevlig mot oss yngre anställda. Han var kanske fem år äldre än mig och tog väl hand om oss extraarbetare, han flyttade tyvärr från Stockholm med sin tjej (som också jobbade i butiken men minns ej hennes namn) något år efter att jag börjat jobba. Så då fick jag istället lära känna två rutinerade kvinnor i butiken som hamnade på samma kvällspass som mig, det var Birgitta och Carina. De jobbade oftast dagtid men hade väl typ ett stängningspass var varje vecka, så det var bara då vi träffades egentligen. Tills den dagen jag tog studenten och började jobba heltid i denna roliga butik innan det var dags att genomföra min värnplikt. Men när jag började jobba mer så lärde jag känna betydligt fler och mycket bättre dessutom, eftersom de flesta arbetade dagtid så missade jag många av dem tidigare. Erik ansvarade numera för frys- och mejeridisken, och i den sistnämnda kunde man höra när man passerade förbi hur Tommy hjälpte Erik att packa upp varorna på insidan.

– Åh Tompa K! Du är så jäääkla bra Tompa K! Sjöng Tommy där inne för att peppa sig själv.

Haha! Det var väldigt kul att jobba i mejerikylen, för även om det var kallt så spelade Erik ofta musik som fick oss att dansa loss där inne så vi hade aldrig tråkigt. Bäst var det när Erik, Mogge, Tommy och jag jobbade tillsammans för då hade vi otroligt roligt ihop. Thomas blev senare ansvarig för kolonialavdelningen tillsammans med Johannes som jag även tror var vice butikschef eller liknande. Han var nog över 190 cm lång men var enligt sig själv ”normal lång”, vilket fick mina 184 cm att känna mig kort. Men Johannes var en otroligt bra person att jobba med, han var tydlig och kunde ge både beröm och kritik som utvecklade mig på ett bra sätt. Detta har jag på senare år uppskattat väldigt mycket då jag fått erfara att flera ledare oftast är negativa i sin feedback och sällan ger beröm. Kanske beror det på att jag varit en usel arbetare? Haha, nej det tror jag faktiskt inte men det är tydligen lättare att kritisera än att ge positiv feedback. Så hans ledarstil har jag värderat högt och själv använt mig av i mina chefspositioner genom åren, vilket enligt mig enbart varit produktivt och skapade bättre relationer till mina medarbetare. Johannes blev senare tillsammans med Annica, som var dotter till en av bröderna som ägde butiken. Vi blev goda vänner och hade god kontakt i många år efter att vi alla slutat arbeta i butiken. De separerade senare och då flyttade Johannes till Göteborg en period där han utbildade sig till bartender, men Annica och jag åkte dit och hälsade på en helg vilket även resulterade i en av mina absolut värsta fyllor någonsin. Men det kan vi prata om en annan gång…

Thomas och Linda var ett par som höll ihop länge, de kanske är tillsammans än idag? Jag har ingen kontakt med dem längre men vi umgicks mycket när vi jobbade tillsammans, även Pelle och Johan hängde kvar i vårt umgänge. De var väl mer som mig och var singlar utan förhållanden på den tiden, och de jobbade också heltid i butiken ett tag efter gymnasiet. Detta innebar att ny extrapersonal behövde anställas, och då kom Mattias och Anton! De två kände varandra sedan tidigare och var två riktigt sköna killar, Mattias delade lägenhet med Erik under en period, och de var riktigt sjuka i huvudet på den tiden. Jag har nog nämnt det tidigare hur vi samlades hos dem för att titta på TV-programmet ”Jackass” och sedan prövade att utföra några av de stunts de gjorde i programmet. Bland annat slogs vi mot varandra i vardagsrummet iförda hockeyskydd, otroligt omoget men det var skitkul! Erik gillade ju att laga god mat så vi satt en gång och gräddade tonvis med våfflor i vardagsrummet tills det blev helt rökfyllt. Vi hade även vår första herrmiddag hemma hos dem och då minns jag att Anton blev otroligt obekväm av Tommys påstående att alla svarta killar har enorma penisar.

– Grabbar lägg av, den är inte ens stor. Svarade Anton generat.

– Men då kan du ju vara med i min klubb för små penisar! Jublade Tommy.

Vi andra skrattade högt och det dracks mycket alkohol den kvällen. Lite senare på kvällen kom flera av grabbarnas respektive dit och gjorde oss sällskap. Detta var innan Erik och Johanna blivit ett par men hon kom dit med vår kollega Ullis som var en av hennes bästa vänner på den tiden. Sedan kom även Linda (Thomas), Malin (Tommy) och Jenny (Mogge). Mattias och jag ville denna kväll busa lite med Erik, så vi ställde larmet på hans väckarklocka i sovrummet så att den skulle ringa varje halvtimme under natten. Vi smulade även sönder en jäkla massa chips i hans säng som måste ha rivit skönt när han lade sig senare på natten. Helt ofarligt men ändå kul, tyckte vi!

Det skulle ta ytterligare något år innan Erik blev tillsammans med Johanna, och innan dess träffade han en tjej som kom till butiken varje vecka för att packa upp lösviktsgodis (tror jag att det var). De var väldigt flirtiga men samtidigt avvaktande mot varandra till en början, men sedan skulle de i alla fall träffas och nästa dag kom Erik fram till mig.

– Hon är mormon, en mormontjej. Sade han tyst.

– Jaha, vad betyder det då? Frågade jag.

Han började förklara att denna religion hade strikta regler och att man exempelvis inte fick vara intima innan äktenskapet. Nu vet inte jag om det stämmer men det var så han hade uppfattat det hela, och nu var han jättekluven över om han själv skulle behöva konvertera och bli mormon eller ej. Jag tror inte att Erik var troende kristen men detta verkade gäcka honom en hel del, och jag hittade honom senare när han packade upp frysvaror. Då sjöng han på en låt av R.E.M…

– That’s me in the corner, losing my religion… Sjöng Erik.

Haha! Han övervägde nästan att bli mormon där för en stund, och även om det plågade honom lite så tyckte jag att detta var skitkul. Han blev aldrig tillsammans med den tjejen och vi kunde skratta åt detta senare, och sedan blev han alltså ihop med Johanna tillslut. De har varit gifta i många år nu och håller fortfarande ihop, vilket är imponerande och glädjande såklart.

Det fanns såklart fler rutinerade personer som jobbade i butiken. Det var exempelvis Anki som ansvarade för brödavdelningen första åren jag jobbade där, sedan bytte hon avdelning och en annan tjej vid namn Anna-Lena tog över. Hon hade asiatiskt påbrå och pratade med en norrländsk dialekt, det var även hon som myntade uttrycket ”läppjuck” vilket betyder Läppsyl eller cerat till läpparna. Något jag aldrig hade hört förut och lämnade mig helt mållös första gången jag hörde detta. Sedan hade vi Gun-Marie som ansvarade för butikens blommor och växter, hon skapade även fina fruktkorgar och ritade reklamskyltarna inne i butiken. Hon är dessutom mor till Peter (Lillen) som är god vän till mina föräldrar, så tyvärr kunde butikens skvaller från firmafesterna och liknande nå mina föräldrar via henne och Peter. Haha! Ingen större fara egentligen, men vissa saker hade jag nog helst önskat att de inte fått reda på såklart. I kassalinjen jobbade även några riktiga veteraner, de som alltid skulle sitta i exakt samma kassa varje dag och ansåg sig bestämma lite över just sin kassa. En av dem var Gunnel som insisterade på att nästan banka på kassans tangenter när hon slog in varorna, men hon gick senare i pension. Sedan hade vi Ederlida (hon kallades för Eva, men eftersom det fanns ytterligare en Eva som var ansvarig för kassalinjen så blev hon kallad Eva G), hon hade spansk påbrå och bröt lite på spanska när hon pratade. Och många av mina kollegor tyckte det var väldigt roligt när hon kallade på min hjälp i butikens högtalarsystem…

– Djimmi, kan du kåma till kassa 1 taaack. Ropade hon ut.

Det lät lite kul så jag förstår att andra roades av detta, de var heller inte sena att kalla mig för just Djimmi vid flera tillfällen. Johannes avskydde dock att hon ropade på hjälp hela tiden, så det blev alltid kul när hon bad honom komma dit av olika anledningar. De hade ganska rejäla ordväxlingar där jag tror att han ville att hon skulle försöka lösa flera av sina problem själv. Det handlade ofta om att gå tillbaka med diverse varor som kunder lämnat i kassan, något hon ju kunde göra själv så fort köerna försvann.

Det roligaste stunderna från min tid på ICA Brandbergen var de årliga firmafesterna tillsammans med systerbutiken ICA Tyresö. En gång hade vi maskerad, en annan gång hade vi 70-tals tema och klädde ut oss. Då gjorde jag det förbjudna, jag målade ett så kallat ”black face” med brun kamouflagefärg som jag sparat från värnplikten och klädde ut mig till en svart man med stor afrofrisyr. Inget jag skulle göra idag, såklart, men då var det en succé och ingen verkade heller ha tagit illa upp vad jag vet. Vi skulle samlas i personalrummet innan vi åkte med gemensam buss till stället vi hyrt, och jag minns att jag satt där i min färgglada skjorta och bruna tajta brallor med utsvängda byxben. När övriga kollegor kom in i personalrummet såg de på mig med blandade känslor, de flesta tyckte det var en fantastisk utstyrsel medan några blev rädda och inte såg vem som dolde sig bakom den bruna ansiktsfärgen och svarta peruken. Men när jag avslöjade mig möttes jag bara av hjärtliga skratt, det får väl ändå anses vara en bra utklädnad om inte ens kollegorna kände igen mig. Det roligaste med dessa firmafester var att man dels fick se en helt ny sida hos många kollegor där de bjöd på sig själva och släppte loss en hel del. Men även att man fick lära känna personalen från butiken i Tyresö, där fanns många härliga personer som var riktigt roliga.

En annan gång var vi på Årsta slott, då hade de hyrt in stand-up komikern och trollkarlen John Houdi som underhöll oss alla. Men i den sista delen av showen behövde han hjälp av två frivilliga uppe på scenen, då insåg jag väldigt snabbt min otroligt dåliga placering precis framför honom. Jag hann inte fly utan blev naturligtvis den han först plockade upp, och till en början var det inte så farligt att stå där inför så många människor. Han körde ett sedeltrick där han med min hjälp trollade bort en femhundring som jag skrivit mitt namn på, som han sedan plockade fram igen till allas förvåning. Han var riktigt duktig och brukade uppträda på TV vid den tidpunkten. Men sedan när jag trodde att allt var klart plockade han även upp Jeanette på scenen, sedan satte han på oss varsin mask med en konstig mun som han kontrollerade och körde ett buktalarnummer av den mer vuxna varianten. Han förvrängde sin röst och framställde Jeanette som en jätteblåst bimbo, som inte förstod någonting utan bara fnittrade åt allt som hände. Mig framställde han som en riktig ”läderbög” med mörk röst, som gillade hängslen av skinn och gick igång på plånböcker i läder. Alla skrattade och vi på scenen kunde heller inte hålla oss för garv, tårarna rann och han bjöd oss alla på ett fantastiskt nummer den kvällen. Efteråt bad han om ursäkt om han skämt ut oss men det bjöd vi på, man får inte vara så himla pryd och kvällen blev ju en succé!

I det dagliga arbetet kunde det förstås också hända en hel del oväntade saker. Varje vecka brukade det exempelvis komma en grupp människor från ett boende med sina handledare, de hade en kärra med sig som de samlade ihop sina varor i innan de gick till kassan och betalade. Men en dag hade de en ny person med sig som satt i rullstol, och utan att vara läkare skulle jag gissa att han led av någon sorts CP-skada. När hela gruppen kommer fram till fruktavdelningen där Johannes står och packar upp äpplen bredvid dem, börjar denna kille plötsligt att vråla väldigt högt av någon anledning. Jag satt på marken och packade upp varor på en hylla precis bredvid och tittade såklart fram för att se vad som pågick. Handledaren försökte lugna killen och få honom att sluta skrika, men istället triggades några av de andra i sällskapet till att börja skrika de också. Och jag menar inget illa med detta, men det lät ungefär som när man hör schimpanser skrika på varandra på TV. Jag blev lite ställd och visste inte riktigt vad jag skulle göra, samtidigt ser jag hur Johannes kramar hårt i sina äpplen och kämpar emot med all sin kraft från att brista ut i skratt. Han blev helt lila i ansiktet och då brast det för mig, jag dök ner bakom hyllar och kunde inte låta bli att skratta. Man menar ju inget illa med att skratta, det är mer att man inte vet hur man ska hantera den ovana situationen som får en att börja skratta. Handledarna löste det hela i alla fall och de fortsatte att handla klart, då samlades Johannes och jag på lagret och undrade vad tusan det var som hände egentligen.

En annan gång kom en stamkund in i butiken, han kom också från ett boende i närheten men handlade ofta själv och klarade av det mesta väldigt bra. Han var dock väldigt pratglad och kunde ta timmar på sig att handla sina saker i butiken, eftersom han var tvungen att prata med alla oss som arbetade där. Men en dag skedde det sorgliga att han åkte fast för snatteri, det var dock en märklig upplevelse och jag tror att han inte var vid alla sina sinnens fulla bruk. Det var en sommardag minns jag och han var klädd i shorts och tröja, men även stora vinterskor som kallas för ”moon boots” samt att han hade en midjeväska runt magen. I denna midjeväska hade han försökt trycka ner och gömma en 2.2 kg stor hushållsost, vilket inte gick oss obemärkt förbi eftersom de ostarna är ungefär lika stora som en vattenmelon. Så det var med sorg i hjärtat jag nåddes av denna tråkiga nyhet, sedan såg jag tyvärr inte honom igen. Han var alltid så pratglad och trevlig när han kom till oss, så han var saknad sen även fast han stal osten den där gången.

Varje jul så pyntade vi i butiken för att skapa god julstämning till alla besökande kunder. Detta gjorde vi oftast på kvällen vid stängning i slutet av november, och när sista kunden gått ut vred vi på julmusik på högsta volym. Sedan drack vi julöl och åt godsaker medan vi dekorerade med tomtar, julstjärnor och annat som gjorde det hemtrevligt. Vi hade även en jultomte som låg i en liten säng, och när man kom nära sängen började tomten sjunga en jullåt väldigt högt. Denna stod placerad vid frysdiskarna och efter några dagar när Erik kommit för nära tomten när han packade upp frysvaror, så var han måttligt trött på denna tomte och såg helt förfärad och traumatiserad ut varje gång den började spela. Jag tyckte dock att det var jättekul och råkade såklart gå nära tomten väldigt ofta för att den skulle sjunga om Erik var i närheten. Sedan spelades förstås samma julskiva i butiken om och om igen, det var den klassiska ”Absolute Christmas” som till en början var skitbra men som man blev ganska less på efter ett tag. Jag kan inte höra låtar från den skivan än idag utan att tänka på arbetsdagarna där i butiken, men numera är det mer ljuva minnen och inte lika jobbigt. Butiken blev i alla fall alltid fin inför varje jul och gjorde det extra kul att jobba där just då!

Jag jobbade i denna butik från det att jag var 17 år fram tills jag var 21 år gammal. Det slutade tyvärr inte på bästa sätt då jag så gärna ville gå ICA-skolans butiksledarutbildning, och först blev lovad att få göra detta men sedan skickade de Thomas på utbildningen istället. De förklarade att de hellre ville att jag skulle bli köttmästare, och lät mig istället gå som köttmästarlärling och blev upplärd av Håkan i butiken. Eftersom de bestämmer hade jag inte mycket att välja på men blev väldigt besviken, och samtidigt som jag var köttmästarlärling så blev jag antagen att göra utlandstjänst inom Försvarsmakten. Detta var något jag verkligen ville göra och nu såg det som en sista chans att få åka innan jag ville satsa på en civil karriär och även familjelivet. Så jag sade upp mig och åkte till Kosovo, sedan dess har jag inte arbetat i butik.

Jag saknar dock dessa år väldigt mycket och hade så himla roligt, men samtidigt var det nog mycket tack vare alla de underbara människor som jag var omgiven av då och som än finns kvar i mitt liv idag. Så jag är tacksam för denna tid och alla jag lärde känna, men även hur jag utvecklades som person och den arbetsmotivation som jag byggde upp under dessa år. Det har präglat flera av oss som jobbade tillsammans då, och många gånger har vi skojat om hur roligt det vore att jobba tillsammans i butik igen. Men det kommer sannolikt inte att ske, även om idén kittlar oss lite.

Jag missade att nämna en sak här innan vi rundar av, vi var ju några avdelningsansvariga som åkte iväg på teambuilding tillsammans till Nynäshamn. Men det har jag redan ägnat ett helt inlägg åt tidigare, vill ni läsa om den roliga upplevelsen så klickar ni på länken här nedan. Nu tänkte jag nämligen avsluta och runda av detta minne, stort tack för att ni tog er tid att läsa. Ha d biff!

Flashback: Teambuilding, Nynäshamn

MINNETS JERKER går till Barilla-mannen, hans namn var egentligen Stefan och jobbade kort tid på butikens kolonialavdelning. Jag gillade honom och vi hängde en del efter jobbet, bland annat gick vi på någon studentfest tillsammans som hans flickvän ordnat. Men utmärkelsen får han tack vare att när han med trucken skulle lyfta ner en halvpall med Barilla spaghetti från en hög hylla och lyckades välta denna. Ingen skadades men det flög spaghetti ÖVERALLT och tog honom lååång tid att städa upp. Johannes hade väldigt kul åt detta och gav honom därefter smeknamnet Barilla-mannen, vilket han nog förtjänade med tanke på det som inträffade. Haha!