Uppställning! Haha, vi ska nu utforska slutet av 90-talet när menige Hanell skulle infinna sig på Livregementet i Strängnäs (P10). Men innan jag hamnade där så fanns det först krav på att alla killar på den tiden skulle mönstra, då var man väl 16-17 år ungefär när man blev kallad av Plikt- och Prövningsverket till alla deras olika tester ute i Näsby Park. Jag har valt att dela upp detta i olika steg i ordningen Mönstringen, Inryckningen, Baskerprovet, Övningar och sist men inte minst MUCK! Och jag har även försökt skriva så att detta blir intressant och rolig läsning för er som ej har någon erfarenhet av militären. (Alla bilder i detta inlägg kanske inte helt överensstämmer med det som beskrivs i texten, utan jag fick använda det bästa jag kunde få fram)
Mönstringen
Jag var lite nervös på tåget ut dit, skulle jag få göra värnplikten eller ej? Det var flera andra killar än jag som också gick med nervösa steg från tågstationen ut till anläggningen där vi skulle tillbringa två dagar med olika tester, undersökningar, intervjuer, bedömningar och sedan skulle man bli tilldelad sin befattning om man nu levde upp till kraven och var ”stridsduglig”.
Mina klasskamrater från gymnasiet Samuel, Jocke och Birhan hade åkt dit en dag tidigare eftersom de fyller år strax före mig. Och när jag kom ut till Näsby Park och träffade på dem så hade de redan genomfört en hel dag av tester, Samuel ville gärna bli en jägarsoldat medan Jocke helst av allt ville slippa göra något alls och kämpade för sin frisedel. Jag träffade även på Peter, en klasskamrat från högstadiet som jag hängde lite med på dagarna medan man satt och väntade på att bli inkallade till de olika testerna. Det första vi fick göra var det som vi kallade för ett IQ-test, men det var väl snarare ett teoretiskt inskrivningsprov som görs i en datasal. Där får du lösa uppgifter kopplade till ordförståelse, logiskt tänkande och rumsuppfattning. Om man lyckades bra på detta prov fick man genomföra ytterligare ett prov efteråt, så när jag var klar träffade jag mina klasskamrater utanför provsalen och frågade om de hade fått göra det andra provet. Det hade de inte fått göra, men de hade hört av andra att om man lyckades på bra på nästa prov så skulle man sannolikt bli inskriven som signalist. Detta var något jag inte alls var intresserad utav, så när jag skulle genomföra provet så handlade det mest om att sitta och lyssna och förstå plingande morsekoder men då svarade jag medvetet fel för att slippa bli en signalist.
Därefter fick man genomföra en hälsokontroll hos läkaren, där de även kontrollerade min syn och hörsel samt att det låg ”två juveler i påsen” (pungen) som verkade vara av stor vikt om man ska genomföra värnplikten i Sverige. Du kanske springer fel eller skjuter snett om du bara har en testikel, eller vad vet jag.
Sedan väntade ett styrketest, detta var väl det alla killar ville prestera bäst på så att man kunde skryta om hur stark man var för alla andra sen. Man skulle då rycka upp en stång från marken som gav ett tungt motstånd beroende på hur stark du var, sedan utvärderade de detta och gav sin bedömning. Det verkade vara en del teknik med att genomföra detta också, så det underlättade inte för mig att Peter fick genomföra sitt styrketest i samma rum samtidigt som mig. Han fick nämligen inte till tekniken alls och instruktören gapade högt att han gör fel, Peter skrattade så att tårarna rann i sina tafatta försök att lyfta stången rätt men det ville sig inte riktigt för honom. Min instruktör visade hur jag skulle göra sedan fick jag testa att lyfta stången, och jäklar vilket motstånd det var och man fick ta i ordentligt. Tyvärr blev jag lite distraherad av Peter som skrattade sig igenom sitt styrketest och hans instruktör som bara skällde på honom hela tiden, men jag blev i alla fall godkänd och det var det viktigaste.
Nästa dag var det dags att genomföra ett fysiskt arbetsprov, och då kopplade de på mig en massa sladdar som skulle mäta min prestation. Detta fysiska arbetsprov genomförs på en testcykel där belastningen ökar gradvis tills du inte orkar längre. Syftet med det fysiska arbetsprovet är att få en uppfattning om din kondition och under hela testet följer man puls, belastning, trampfrekvens och tid på en dataskärm. Jag och Birhan cyklade samtidigt och trampade på utav bara tusan, tillslut kom de fram och sa att vi inte behövde cykla mer för att nu hade vi uppnått de högsta kraven och man behövde inte ett högre betyg från detta test.
– Jag slutar när jag fått högsta betyget i detta, det ser mycket bättre ut. Sade Birhan och trampade vidare.
Själv så valde jag att kliva av direkt när de bad mig sluta cykla och var helt mör i benen efteråt, medan Birhan som var en aktiv fotbollsspelare ville fortsätta putsa till ”sina siffror” i utvärderingen. Nu väntade ett möte med psykologen, och det var nog det jag var mest nervös över även fast jag egentligen inte behövde behöva vara särskilt orolig. Men man hade ju hört historierna om hur de ser igenom dig och synar precis allt du säger där inne, och att det var här många försökte hitta på diverse knäppa grejer för att slippa göra värnplikten. Men jag tycker att allt gick bra, det var bara att svara på deras frågor så gott man kunde sedan fick man ju helt enkelt se vad som skulle hända…
Avslutningsvis fick man träffa en inskrivningshandläggare som tillsammans gick igenom mina testresultat, och nu hade man m möjlighet att lämna önskemål om utbildning eller befattning men exakt vilken du skrivs in till bestäms av Plikt- och prövningsverket. De tittade på alla mina resultat från mönstringen och sedan frågade den stränga kvinnan i uniform vad jag hade för önskemål om att bli placerad och vilken befattning jag helst ville ha.
– Det spelar inte så stor roll vart jag hamnar, men jag tycker att pansarspaningssoldat verkar spännande. Svarade jag.
– De utbildas bara vartannat år vilket nu inte ligger i fas så det är inte aktuellt för din del. Men du kan bli pansarskyttesoldat istället. Sade hon bestämt.
Pansarskyttesoldat, det berättade min far att han blev erbjuden att göra värnplikten som när han var ung men att han tackade bestämt nej eftersom de bara springer i skogen och skjuter hela dagarna. Så han valde att bli brobyggare istället med ingenjörstrupperna på den tiden, men jag kände däremot annorlunda och tänkte att detta skulle nog passa mig bra så jag tackade ja.
– Då säger vi så, jag skriver in dig som blivande pansarskyttesoldat på P10 i Strängnäs. Du kommer få din kallelse och mer information hemskickat till dig när det närmar sig inryckning, NÄSTA! Ropade hon och räckte över ett papper med information om min blivande befattning.
Nu var mönstringen avklarad och jag kände mig nöjd, detta kommer nog att passa mig utmärkt tänkte jag på hemvägen. Sedan hörde man hört skrönor om de olika regementena runtom i Sverige som att på regementet på Gotland där samlade de alla killar som var homosexuella, samt att de som var stökiga på mönstringen skickades till Boden. Haha, inget av detta stämde naturligtvis men man visste ju inte vad man skulle tro på den tiden. Nu var det bara att åka hem och träna sig i form och klara av gymnasiet för sedan var det dags för mig att genomföra min värnplikt!
Inryckningen
Jag tror att det var i oktober 1998 som jag skulle infinna mig på P10 i Strängnäs, Södermanlands regemente med anor från 1500-talet som har en lång krigshistoria bakom sig (slaget vid Poltava exempelvis). Där anmälde jag mig i vaktkuren och vaktsoldaterna visade vart jag skulle ta mig vidare för att komma till rätt byggnad, jag skulle tydligen tillhöra det så kallade Livkompaniet. Livkompaniet är och var i Sverige ett regementes första kompani, vilket hade till uppgift att skydda regementschefen. Där möttes vi upp av våra blivande gruppchefer som skrev in oss och sedan blev man tilldelad en namnbricka och en legitimation. Därefter fick man gå till den avdelningen i byggnaden och det logement där min pluton skulle bo under värnplikten, där satt det många andra killar som inte heller riktigt visste vad som väntade oss utan vi inväntade mer information och fick se vad som skulle hända. Efter att vi suttit och småpratat en stund så började vi lära känna varandra lite bättre, det var killar från hela Sverige som kommit dit och alla var förväntansfulla på hur detta skulle bli. Då hördes en hög röst ropa:
– Uppställning!
Vi ställde upp oss i korridoren utanför, det var våra blivande plutonsbefäl som nu informerade oss lite mer om vad som skulle hända. De presenterade sig och förklarade sina roller, samt att alla gruppchefer fick möjlighet presentera sig. Plutoncheferna hade en längre utbildning och värnplikt som pågick i 15 månader, så de hade ryckt in långt innan oss och tog sedan hand om våra gruppchefer samt vår blivande plutonssjukvårdare som också blev inkallade någon månad före oss värnpliktiga. Allt med militären är väldigt rakt och tydligt, det fanns liksom inte utrymme för några missförstånd. Och jag minns att när vi hade hämtat ut alla våra kläder och utrustning, vilket var helt galet mycket så fick man lära sig packa allt på ett visst sätt. Alla skulle förvara sin materiel på samma sätt i sin ryggsäck och i sina fickor, allt för att vem som helst av oss skulle kunna hjälpa dig att få fram det du behöver om det var en nödsituation. Sedan tillbringade vi väl första dagarna med att lära oss att gå tillsammans, haha! Nej men vi fick öva på att marschera och vad alla olika kommandon betyder, och vissa hade lite svårare för detta än andra. Men efter ett tag marscherade vi som en enhet och fick kläm på det hela, det började se proffsigt ut. Sedan fick vi ut vår militärlegitimation, ja herregud…
Varje morgon inleddes med en sorts morgonträning som kallades för BRAK (Buk Rygg Axlar Knän), så då skulle alla göra olika övningar på plutonchefens kommandon. Detta innebar att vi gjorde armhävningar, situps och knäböj som standard. Alla hade även tilldelats ett städområde man ansvarade över att hålla rent och snyggt varje morgon. Jag blev tilldelad entrén och fick sopa grus samt skura golvet varje dag, värst var det nog för de som tilldelades toaletterna. Där var kontrollen stenhård varje dag och det kan inte ha varit kul att hålla rent där efter närmare 30 personer på logementet.
Maten på regementet var kanon, alltså jag var så nöjd med hur gott allt smakade om man jämförde med exempelvis skolmaten man fått under alla år. Den var som sagt inte heller så pjåkig men detta var riktigt bra, och vår första dag som inryckta spelades ”In the Army Now” av Status Quo på repeat i matsalen. Det var långa bord där man satt plutonsvis och åt sin mat, och man tittade sig omkring på de andra soldaterna och noterade att vi alla hade olika färg på namnbrickorna som vi hade på våra bröstfickor. Det fanns gröna, gula, röda, blå och vi hade vita namnbrickor. Dessa visade till vilket kompani man tillhörde och alla dessa var olika typer av befattningar, vi som hade vita namnbrickor tillhörde Liv-kompaniet och var pansarskyttesoldater. De röda tillhörde vaktsoldaterna som vaktade regementet har jag för mig, de gröna tror jag tillhörde sjukvårdarna och de gula tillhörde stab- och trossplutonerna som ombesörjde bland annat oss skyttesoldater med ammunition och förnödenheter ute i fält samt. Sedan hade vi de blåa som tillhörde stadsskyttekompaniet, det fanns en sorts rivalitet mellan dem och oss på Liv-kompaniet av någon anledning sedan lång tid tillbaka. och en av deras gruppchefer förklarade för oss när vi satt där och åt vår mat att det handlade lite om vilka som var de bästa soldaterna och var de ”värsta” på den stora bataljonen vi tillhörde.
– Vilka är värst då, är det vi som är tuffast? Frågad en av hans soldater.
– Nej, det är dom… Svarade han och pekade på vår pluton.
Detta fick många av oss att sträcka lite på sig, att vi minsann var de bästa och tuffaste soldaterna på hela regementet! Sedan om det stämde vet jag inte riktigt men jag hoppas såklart att det var på det viset, och genom hela värnplikten fanns det en rivalitet mellan pansarskytte- och stadsskyttesoldaterna. För att förklara lite hur hela det militära ”maskineriet” fungerade så var det ungefär såhär, om jag minns rätt så ingick vårt kompani (Liv-kompaniet) i en bataljon med flera andra kompanier. Utöver oss så fanns det ju alltså ett kompani för stadsskyttesoldater, ett för vaktsoldater, ett för sjukvård och ett för stab och tross som jag förklarade med de färgade namnbrickorna här ovan. På varje kompani fanns det en eller flera plutoner, vårt kompani RJ (Rudolf Johan) bestod av två plutoner AR och BR (Adam Rudolf och Bertil Rudolf)som i sin tur var indelade i tre grupper. Vi tillhörde plutonen AR och min grupp hette EA (Erik Adam), sedan fanns även grupperna FA (Fredrik Adam) och GA (Gustav Adam) så hela bataljonen var nog upp emot närmare 600 soldater har jag för mig.
I början fick man göra sin militära grundutbildning eller det som kallas för ”gröntjänst”, det är nog samma typ av utbildning för alla militärer innan man sedan påbörjar sin inriktning och utbildas inom sin specifika befattning. Men inledningsvis var det mycket löpning och träning, samt att lära sig hur ens AK5 fungerade och att man fick skjuta en del med denna. Ganska enformigt och inte jättekul alla dagar, men detta skulle snabbt förändras när det var dags oss att börja träna inför det vi sedan skulle bli… nämligen pansarskyttesoldater! Träningen blev hårdare och tuffare och dagarna längre och längre, vi var ute i fält och sov i tält varje vecka. Sådana där hinderbanor som så många älskar att träna crossfit och annat, dessa avskyr jag efter att ha plågats genom dessa alldeles för mycket. Och inte i några sköna sportiga kläder, utan i full utrustning som var jäkligt tungt och framförallt väldigt varmt samt att man fastnade i taggtrådar och skit hela tiden. Fort skulle det gå också! Det var ett jäkla tjat på våra fänrikar som stod där och skrek att man skulle öka takten hela tiden oavsett hur mycket man tog i och kämpade på, men det var väl lite det som var syftet med all träning att man skulle inte bara bli bättre utan även lära sig hitta sin egen bristningsgräns för vad man klarar av…
Utöver träning så började vi nu utbilda oss mer specifikt på olika vapen och övade med dessa. Det var granatgevär, pansarskott, kulsprutor, handgranater och annat som vi skulle lära oss hantera i strid. En av våra grupper (GA) hade dessutom ett robotsystem som enbart de utbildades på, vi andra fick nöja oss med det vi hade att tillgå. Vi skulle också testa och lära oss allt om vår övriga utrustning och när den skulle användas. Som gasmasken exempelvis, detta har nog många kanske redan hört talas om att man då ska gå in och sätta sig i ett litet skjul med sin gasmask och heltäckande regnkläder på sig. Sedan kastar befälen in tårgas i skjulet, och om masken håller tätt och fungerar som den ska så är allt frid och fröjd. Men så var det inte riktigt för alla, och de vars mask inte höll tätt fick rusa ut och låg utanför på marken och hostade tills de kunde andas igen. Trevlig ändå, eller hur! Nu kanske ni tänker att det borde finnas andra sätt att testa gasmasken och säkerställa dess funktion, och självklart fungerar gasmaskerna när man blir tilldelad dessa men det gäller att justera den så att den sitter tätt och passar just dig ordentligt. Minsta lilla glipa eller att man inte monterat fast filtret ordentligt leder ju till läckage, som i ett skarpt läge kan innebär att du dör om du utsätts för ett gasanfall. Vi blev utbildade i vilka olika typer av gaser och andra kemiska stridsmedel som finns, dessa är olagliga men i krig kanske inte en angripare bryr sig om detta. De är ju fruktansvärt effektiva och väldigt hemska, och värst av alla verkade saringasen vara som var ett sorts nervgift som snabbt slog ut kroppens organ tills du inte längre kunde andas. Varje soldat hade därför en injektor i sin benficka som kunde hjälpa om man utsattes för denna typ av attack, sedan fanns det även senapsgas som ger brännskadeliknande effekter på huden. Det skadar också ögon, andningsvägar och i värsta fall inre organ. Effekten är fördröjd och det kan ta flera timmar innan de första symptomen kommer som slutar med ett fruktansvärt lidande för den drabbade.
Tyvärr har jag glömt bort namnen på flera av mina stridskamrater i vår pluton, och jag har nästan ingen kontakt med någon längre. Sociala medier fanns inte på den tiden så man bytte telefonnummer med varandra och höll kontakt på det viset, sedan har några av oss hittat varandra på exempelvis Facebook nu flera år senare. De jag minns efternamnen på är skyttesoldaterna Eriksson, Pennerborn, Byman och Karlsson tror jag att den sistnämnda heter. Han försvann spårlöst sista veckorna, men han hade många problem privat och var lite stökig så vi tror att polisen kanske kom och tog hand om honom. Pennerborn var även han en märklig kille som led av bacillskräck och är nog den mest hypokondriska person jag träffat. Han var rädd för allt! Om någon vinklade en CD-skiva så att det blänkte till i hans ögon så kunde han ropa högt:
– Aj! Jag får laser i ögat!
Detta var ju högst osannolikt men sådan var han, detta kunde dock roa oss andra en hel del också såklart. Mina gruppchefer heter Liljedal och Linde, sedan hade vi plutonssjukvårdaren Smedborn också som ingick i vår grupp. Vi hade en kvinnlig vagnchef som var en av de blivande plutonscheferna, och detta var väldigt ovanligt på den tiden. numera är det fler kvinnor som gör värnplikten och det är jättebra, det har massor av kunskaper som de kan bidra med och gör otroligt stor nytta i Försvarsmakten. De jag nu dessvärre inte längre minns namnen på är vår PBV-förare och PBV-skytt, alltså de som körde och hanterade automatkanonen på vår pansarbandvagn (PBV 302). Men jag hoppas komma på dessa om jag får klura vidare lite! Sedan har vi några soldater i gruppen FA, och märkligt nog så kommer jag där bara ihåg namnen på just deras PBV-förare och PBV-skytt, de heter Larsson och Pira men sedan minns jag inte många fler. Eller jo, såklart Persson och ”Dennis” som ofta hänge ihop på dagarna! Persson var en muskelbyggare som alltid tränade hårt i gymmet och han pratade ofta om vad som var nyttigt och bra att äta för att få i sig tillräckligt med proteiner varje dag. Jag minns att han även tänkte på detta under en genomgång inför en vinterövning, då hade vi en väldigt lättsam och rolig kapten som gärna skojade med oss soldater.
– Vad säger gul snö er för något? Frågade han oss alla och då räckte Persson snabbt upp handen.
– Att det är dåligt med proteiner i snön. Svarade Persson nöjt.
– Nej Persson, gul snö innebär förmodligen att någon pissat där så den ska ni fan inte äta. Svarade kaptenen och skrattade.
Tyvärr minns jag inte Dennis efternamn (kan vara Lindqvist) som Persson var så bra vän med, men kommer ihåg att detta var en riktig lustigkurre. Han hade troligen en bokstavskombination av något slag och upplevdes nog vara en förvirrad själ som dock alltid var lika glad, och jag minns hans skratt än idag. Om jag inte minns fel så var han med i ”Big Brother” på TV många år senare, och där slog han stolt rekordet att snabbast ha sex med någon i Big Brother huset. Jag vet inte om det är ett rekord han är stolt över idag, men kommer ihåg att många tyckte att han var rolig att följa i TV-programmet när det sändes.
Om vi går vidare till sista gruppen GA så minns jag att de hade två gruppchefer där den ena heter Ekdal och var en riktig stridspitt. Dock en trevlig sådan och hans dröm var att senare bli officer, sedan kommer jag tusan inte ihåg namnet på den andra gruppchefen men minns de andra ofta pratade om hans insats när han gick högvakten vid Drottningholms slott. Då hade det kommit fram en berusad och överförfriskad man som ställde sig och kissade mot slottets staket.
– Avbryt det där!
Haha, med dessa ord försökte han jaga bort den kissande förövaren och troligtvis lyckades han. Men detta var en snackis som ofta kom på tal bland de andra soldaterna i deras grupp, nu grämer det mig att jag inte minns vad han heter bara för det. Tyvärr verkar jag ha glömt bort vad de andra heter också, men Lindqvist var det någon som heter i alla fall. Sedan fanns de två andra killar i GA som jag gillade att hänga med, deras efternamn är Bolling och Fond (eller snygg-Fond som han också kallades eftersom han var populär bland tjejerna på den tiden). Bolling har jag sett ibland när jag varit och tittat på Djurgårdens fotbollsmatcher, han jobbade med TV-sändingarna där och vi har haft lite kontakt och skickat lite hälsningar till varandra genom åren. Fond träffade jag på en krog i Göteborg något år efter att vi muckat, jag tror att det var i samband med att jag gjorde min så kallade ”eurotrip” tillsammans med Mogge och Pelle. Den finns att läsa här om man är nyfiken:
Vi gick även på en Metallica konsert tillsammans kort efter att vi hade muckat, det var också en minnesrik kväll och det är alltid lite speciellt att träffa på en lumparkompis. Man har ju så många minnen man delar tillsammans och har gått igenom flera konstiga saker ihop, då det blir alltid roligt att prata om lumparminnen med en gammal stridskamrat.
Ganska precis en månad efter att vi ryckt in så skedde ett omtalat vapenrån där några förövare slog till mot kasernvakten och vaktsoldaterna vid entrén till regementet och stal deras automatkarbiner (AK5), sedan lyckades de fly från platsen. Detta skrevs det mycket om och jag minns att när jag var hemma över helgen så åkte jag med min väns familj när han övningskörde, och då blev vi stoppade i en poliskontroll. Poliserna var fullt beväpnade och såg nästan lite rädda ut när de stannade oss, vi var tvungna att legitimera oss och först efter att de kontrollerat vilka vi var så fick vi köra vidare. Det pågick då en omfattande jakt på förövarna som var i vår ålder och tydligen stämde vi väl in på deras signalement, så hela den helgen var det väldigt mycket poliser ute i jakten på förövarna. Jag minns inte om de åkta fast tillslut eller vad som hände sen, det jag minns däremot var att vaktsoldater inte längre fick bära AK5:or utan blev tilldelade varsina kpist m/45 istället. De såg inte så nöjda ut med detta beslut och vaktsoldaterna skämdes nästan när man träffade på dem i fortsättningen, även fast de kanske inte gjorde något fel vid själva råntillfället. Skulle de skjuta förövarna eller vad hade man räknat med egentligen? Detta var ju killar i övre tonåren vi pratar om här som hade hela livet framför sig, viktigast av allt är ju att de klarade sig oskadda trots allt.
Vi fick även lära oss mer om den pansarbandvagn (PBV) som vi skulle tillbringa vår tid i och även använda oss av i strid, denna färdades vi mestadels i och kunde då köra oss fram till stridslinjen där vi skulle hoppa ur och strida. Det var som sagt en väldans massa springande i skogen, precis som min far hade varnat mig för tidigare. Under hösten var det varmt och påfrestande som tusan, det många av er som läser inte vet om eller tänker på är att man har tung skyddsutrustning på sig och en tjock väst som skyddar mot granatsplitter och liknande. Detta gjorde att man svettades enormt mycket under uniformen och det var viktigt att man skötta sin hygien, detta tjatade befälen om hela tiden.
– Byt strumpor och alla kläder närmast kroppen så ofta ni kan!
Så brukade de säga men man var för trött för att lyssna och göra som de sade, men det resulterade i skavsår och värmeutslag på kroppen som var påfrestande som tusan så man lärde sig att byta kläder ofta och att hålla sig torr. Att det regnade mycket och ofta gjorde inte saken bättre, men det var bara att gilla läget. När vintern sedan kom var det med en blandad förtjusning, man svettades inte lika mycket längre men kyl kan vara fruktansvärd också om man inte lär sig skydda sig mot den. Tro det eller ej men även i detta blev vi utbildade, så att man kunde ta hand om sig själv och sina stridskamrater vid sträng kyla. Man fick även en bok att läsa om bra saker att veta och tänka på som soldat, den boken hade det fantasifulla namnet ”Vintersoldat”. Och jag minns en övning där man skulle springa barfota i snön runt en hinderbana tills fötterna domnade bort, man kände ingenting tillslut och snön var täckt av en tunn skorpa is som skar in i huden. Sedan skulle din stridskamrat ta dina fötter och värma dem i sina armhålor tills man blev varm igen, detta kan alla testa hemma en tråkig vinterlördag om ni vill uppleva något nytt. Det är verkligen en upplevelse i sig kan jag lova er…
När alla utbildats färdigt på all sjukvårds- och vapenutrustning blev man tilldelad något av dessa som man sedan var ansvarig för i sin grupp. Man fick lämna önskemål om vilket man helst ville fortsätta med och medan alla andra bråkade om vilket vapen som de ville använda så tog jag på mig rollen som sjukvårdsman i vår grupp, även om det var fysiskt krävande att släpa runt på sina kamrater i skogen när man skulle vårda och ta hand om dem så var detta något jag faktiskt kunde ha användning för senare i livet. Att exempelvis skjuta granatgevär skulle jag troligen aldrig göra igen i det civila, men att ta hand om benbrott och annat kan ju vara bra att kunna tänkte jag. Och det var en väldigt bra fördjupande sjukvårdsutbildning man fick ta del av, det handlade mestadels om skottskador och att handskas med lemlästade kroppar som råkat ut för minor och granater. Det var lite otäckt eftersom de gjorde övningarna väldigt verkliga och det var många blodiga scenarion man fick öva på, så det gällde att verkligen kunna stänga av sina känslor och fokusera på uppgiften dessa gånger. Man fick verkligen inte vara kräsen för du utsattes för hemska situationer där du skulle handskas med skrikande soldater i en kaotisk miljö, och att lära sig prioritera vilka du ska försöka rädda och inte var kanske det svåraste av allt. Men det var också väldigt lärorikt, så inte enbart kaos och katastrof utan man fick även lära sig ta hand om enklare skador som benbrott och skärsår exempelvis. Det har kommit till användning när man blev förälder om inte annat, eftersom barnen tenderar att göra sig illa titt som tätt så jag är glad att jag blev gruppens sjukvårdare. Populärast var att få bli KSP-skytt (kulspruta) eller GRG-skytt (granatgevär), man var alltid två personer på dessa vapen och turades om då den ena var skytten och den andra laddaren. Penneborn ville inte skjuta utan erbjöd sig snabbt som laddare istället, han klantade ju till det när vi övade att skjuta med granatgeväret. Det går till som så att laddaren sitter bredvid skytten vänd bakåt, och laddar granatgeväret med den typ av ammunition som skall användas (det fanns flera olika sorters granater). Och så fort han laddat klart så klappar han skytten hårt på axeln så denne vet att han kan skjuta, då använder han riktmedlet som liknade ett litet kikarsikte för att rikta in sig på målet och skriker sedan ”skott kommer” varpå laddaren som håller uppsikt bakåt svarar ”klart bakåt”. Först då kan skytten avfyra granatgeväret men det är ruskigt tryck i dessa och rekylen är hård, så det gäller att hålla hårt i vapnet. Detta gjorde inte Pennerborn, utan han blundade säkerligen när han tryckte på avtryckaren och då for granatgevärat upp rakt i ansiktet på honom när han sköt och riktmedlet slog sönder hans näsa. Så efter detta ville han inte skjuta mer, haha! När alla sedan hade fått sina befattningar väntade det som vi trodde skulle vara det värsta av allt, baskerprovet. Det sades ju att alla militära och stridande förband som var lite mer fysiskt krävande bar basker istället för den där gröna kepsen till uniformen, och baskern får man aldrig gratis. Den förtjänar man…
Baskerprovet
Ett baskerprov är en sorts utbildningskontroll och kan ske på lite olika sätt beroende på vilket förband du tillhör, och för vår del började detta med att vi fick packa ihop all vår utrustning och göra oss redo väldigt tidigt på morgonen. Ingen av oss visste vad som väntade eller vart vi skulle, utan allt vi behöver veta skulle vi bli fortlöpande informerande om vartefter vi tar oss fram genom prövningen. Därefter tvingades vi packa upp allt igen för att visa våra befäl att vi inte försökte smuggla med oss någon mat eller godis, man fick nämligen bara äta och dricka det som man blev tilldelad under de kommande dagarna. Och man blir ju lite småtjurig redan från början när allt startar på detta sätt, att först ska man packa ihop en jäkla massa grejer som tar tid och sedan tvingas man direkt packa upp allting för att slutligen packa allt igen. Men det är lite militären i ett nötskal, det ska inte bara vara fysiskt krävande utan man ska bli ordentligt psykiskt påfrestad också. Nu var ju inte detta något som knäckte mig på något vis, och det skulle nog mycket till om någon av oss skulle balla ur för en sådan enkel sak i sammanhanget. Så när vi packat ihop oss igen var det dags att marschera iväg, för nu fick vi inga fordon att transporteras i utan vi fick ta oss fram till fots med all vapenutrustning och packning på ryggen. Och det var tungt, jag vet inte hur många kilon man bar på sina axlar men bara skyddsutrustningen och all packning vägde väl ca 30kg har jag för mig, sedan en massa vapenutrustning på det som dessutom är otroligt otympliga att bära runt. Vi fick även turas om att bära radion som vi skulle använda för att kommunicera, denna fäster man på sin ryggsäck och plötsligt vägde den väl 10kg tyngre. Så förutsättningarna var strålande, dags att ge sig ut i svenska skogarna!
Vi gick och vi gick, det var en lång sträcka att vandra redan första dagen och man fick ingen mat att äta så energinivån sjunker ganska så fort. Vi skulle ta oss till en plats och övernatta där, men inte i vårt vanliga stora tält utan alla fick använda sina ”knäppetält” som innebär att man får gräva sig en liten grop i den stelfrusna marken och sedan spänna upp denna lilla skyddande plastbit ovanför sig. det värmde inget alls men skyddade mot snö och regn, som däremot kunde rinna ner i din grop om du hade otur så det gällde att vara strategisk i sitt val av plats. Sedan mitt i natten så var vi tvungna att förflytta oss vidare så det var bara att packa ihop allt lite snabbt och ge sig av med knappt två timmars sömn i ryggen. Jag minns att vi gick och vi gick, det var nästan det enda man gjorde. Att marschera genom skog och mark utan mat samt nästan ingen sömn alls, man fick små stunder för återhämtning men de varade väl i 20-30 minuter på sin höjd.
Under marscherna mellan de olika destinationerna så utsattes vi för diverse ”överfall” och bakhåll, sedan kom vi fram till olika stationer där man skulle utföra vissa övningsmoment. Det kunde bland annat innebära att man skulle plocka isär och sedan ihop sitt vapen i totalt mörker, på tid! Sedan fick man låtsas bli tillfångatagen av fienden som hotfullt ställde frågor och pressade en att svara, och man fick sitta bunden i ett trångt utrymme där de spelade låten ”Electric” med Laila K på repeat och på högsta volym. Allt för att försöka få en ur balans, och när energinivån inte är på topp så var allt detta påfrestande men om man gav vika på något vis så skulle man inte bli godkänd. Det innebär att man heller inte förtjänar och får någon basker, så detta var något vi alla verkligen ville klara av även om det var jobbigt. Nu kanske inte just dessa moment låter så hemskt jobbiga att utföra, men när man inte får äta eller sova utan bara pressas konstant i flera dygn så blir även de enklaste uppgifterna en utmaning för kroppen. Det jobbigaste enligt mig själv var inte att det var otroligt utmanande rent fysiskt eller bristen på mat, utan mer att man inte visste hur många dagar detta skulle pågå. Har man ett mål där man vet att ”snart är det över” så är det oftast enklare att pressa sig själv, men vetskapen om att inte veta när man skulle få sova eller få något att äta igen samtidigt som du bara ska marschera på dag som natt var det jag upplevde som mest påfrestande. Vi försökte knapra i oss lite granbarr och någon rot som gick att äta, vissa åt till och med smådjur bara för att få i sig lite näring att orka fortsätta.
När vi efter tre eller fyra dagar ute i fält utan mat eller sömn fick ordern om att marschera tillbaka mot regementet förstod vi att det snart skulle vara över, eller vi hoppades på det i alla fall. Men det tog inte riktigt slut där, utan vi hamnade såklart vid den där förbaskade hinderbanan som vi var tvungna att ta oss igenom och det var inte lika enkelt nu som man var van vid tidigare. Krafterna började tryta och humöret var verkligen inte på topp, många skrek ut sin frustration för att ta sig genom banans hinder. Själv var jag så less att jag inte orkade säga ett ljud, jag bara borrade ner pannan och körde genom den där förbaskade hinderbanan. Sedan beordrades vi att korsa isen i den vik som löper in från Mälaren i Strängnäs, och springa upp till fordonshallen inne på regementet. Äntligen! Nu kände vi alla att vi kunde se ”ljuset i tunneln” och i en kolonn rusade vi ut på isen, som då brast under oss…
Vattnet var så fruktansvärt kallt när den trängde in genom kläderna, det kändes ungefär som tusen nålar mot huden och man fick kämpa med sin andning för att inte få panik. Samtidigt blev man bara tyngre och tyngre vilket innebar att man sakta drogs ner under vattenytan. Som tur var så bottnade man nästan, det gick att ta små avstamp mot botten när man hamnade under vattenytan så att man kom upp igen och kunde andas. Men vi var fortfarande tvungna att försök ta oss framåt, men varje försök att ta sig upp på isen resulterade i att den gick sönder och då sjönk man ner i det iskalla vattnet igen. Vi fick knacka sönder isen framför oss med kolven på våra vapen för att sedan halvt simma fram till stranden en bra bit bort, och när man tog sig upp på land var men helt genomfrusen. det bildades is i den lilla skäggväxt man hade hunnit odla dessa dagar och ögonfransarna frös nästan ihop när man blinkade. Vi samlade ihop oss och sedan gjorde vi en sista rusch upp mot fordonshallen, det var kanske en kilometer att springa men nu kändes allt mycket tyngre och kroppen ville knappt ta sig fram alls. Det var självklart en lång uppförsbacke sista biten innan man var framme, men där togs man sedan emot av befälens applåder och glada hejarop. Vi fick kasta av oss alla blöta kläder och spolades av med kallt vatten, fast det kändes nästan ljummet i sammanhanget och därefter sveptes vi in i varsin filt.
– Är ni hungriga? Vi har ordnat mat till er, varsågoda! Ropade ett befäl.
Det var ostkaka med grädde och sylt, det äckligaste jag vet. Alla andra vräkte i sig ostkaka som om de aldrig sett mat tidigare, jag själv satt och åt lite grädde men var nu så hungrig att det var svårt att äta. När vi fått i oss lite näring så kunde vi gå upp till vårt logement och duscha, och den duschen är fortfarande den bästa jag tagit i hela mitt liv. Det kändes så skönt att få bli varm igen och att få tvätta av sig all smuts från kroppen, vattenstanken från när vi gick genom isen satt kvar i alla våta kläder som vi lämnade till tvätteriet. De fick nog tvätta ryggsäcken, sovsäcken ja allt egentligen för att bli kvitt den otrevliga och nästan träskliknande doften. Sedan kunde vi byta om till torra kläder och fick komma upp på kompaniets vind, där väntade en middag med tacobuffé som belöning och jäklar vad gott det var med varm mat igen. Man kunde inte äta så mycket av någon anledning, troligen så var kroppen kanske fortfarande inställd på svält eller något liknande men man åt det man orkade. Sedan fick vi äntligen sova, i en säng. Det var så obeskrivligt skönt att bädda ner sig och dra täcket över kroppen så att man höll sig varm, och att få vila huvudet mot en kudde kändes väldigt lyxigt. Det tog väl ungefär två mikrosekunder för alla att somna den kvällen, sedan sov alla tungt till nästa morgon.
När man vaknade igen så reflekterade vi och pratade med varandra under frukosten om vilka jäkla skitdagar vi varit med om tillsammans. Nu var det fredag och vi skulle få åka hem över helgen, men först väntade en ceremoni där man blev tilldelad sin basker. Alla vi soldater stod då snyggt uppställda och sedan kom vår major och delade ut en basker med tillhörande pansaremblem. Han gratulerade var och en av oss för en god insats och berättade att vi verkligen förtjänade våra nya huvudbonader, dessa skulle bäras med stolthet enligt honom. Så när man senare på eftermiddagen fick åka hem till Stockholm igen så såg vi nog alla lite extra malliga ut, förmodligen slitna också men känslan var speciell att få bära denna basker och man drog nog blickarna till sig lite extra. Det kan säker de flesta hålla med om som varit med om detsamma, en basker ser dessutom jäkligt mycket coolare ut än den där gröna militärkepsen som alla andra får ha på sig.
Övningar
Vintern var tuff och tydligen den kallaste på många år, vilken tur att det skulle vara så fruktansvärt kallt just den vintern då jag tvingades vistas utomhus som allra mest hittills i mitt liv! Men det finns de som hade det värre så jag ska inte klaga, men att sova utomhus när det är låga minusgrader är inte roligt. Jag minns känslan av att kliva ut ur tältet tidigt på morgonen när man skulle borsta sina tänder och den iskalla vinden bet en hårt i ansiktet, det var inte roligt alls. Vi var ju dessutom ute i fält i stort sett hela veckorna, man åkte ut i skogen på måndagen och kom sedan tillbaka sent på torsdagen och då skulle dessutom all materiel vårdas och göras rent. Ibland var vi ute i nästan två veckor på raken, då var man en riktig lortgris när man kom tillbaka. Men trots detta så hade vi ganska så kul tillsammans, alla roliga pratstunder på kvällarna i tälten när man fick värma sig vid kaminen och även hänga upp sina kläder på tork. Att sitta eldvakt på natten var bara jobbigt i början, sedan vande jag mig vid det ganska snabbt. Andra tyckte det var skitjobbigt att sitta vaken en timme och elda i kaminen men jag tyckte det var helt okej, det kunde absolut varit värre om jag säger så. Och när man ryckte in första dagen så låg det en liten pocketversion av Nya Testamentet på allas sängar, denna hade jag sparat och satt och läste på nätterna för att hålla mig vaken. Tills någon en dag kastade den i elden och sa att den var skit, så oförskämt!
Annars så fortsatte vi att öva tillsammans vecka ut och vecka in, men vi blev väldigt mycket bättre också vilket visade sig på större övningar med andra förband runtom i Sverige. Då stod sig vår bataljon väldigt bra och var i stort sett obesegrade på nästan varje stor övning vi deltog i, och jag minns att det fanns en stark rivalitet mellan alla olika pansarförband när vi övade. Vi som tillhörde P10 i Strängnäs var väldigt duktiga i alla fall det året, och det var främst mot regementet P7 i Skåne som vi oftast hade våra värsta duster. Sedan kunde vi även strida mot P4 från Skövde och någon gång var nog P18 från Gotland med, men de hade inte sitt bästa år utan vi gav dem stryk varje gång. Men jag minns väldigt väl en övning på Revingehed i Skåne där vår grupp fick beröm för en manöver vi lyckades med i stridens hetta. Vi hade intagit stridsställningar i en skogsdunge där vi låg utspridda och observerade ut över fälten, vår PBV hade parkerat i ett buskage precis bakom oss och observerade åt andra hållet. Terrängen var väldigt knepig, för även om det var mycket stora och öppna fält så fanns där många stora buskage och mindre trädsamlingar där fienden (Skånska P7 i detta fallet) kunde gömma sig. Plötsligt kände vi att marken började att vibrera och ett dovt muller hördes en bit bort, vi tittade oss omkring men kunde inte se vad som orsakade detta. Marken skakade mer och mer och vi förstod att något riktigt stort närmade sig så vi gjorde oss redo för uppsittning i vår PBV för att försvara oss, för nu mullrade det högt som fan rent utsagt och plötsligt dundrar en stor Stridsvagn 122 fram bakom oss!
Vi kastar oss in i vår PBV och drar genast igen alla skyddsluckorna, och vår PBV-förare fullkomligen trycker plattan i mattan för att ta oss därifrån så fort som möjligt samtidigt som vagnchefen skriker åt vår skytt att öppna eld med automatkanonen mot stridsvagnen. Jag hörde hur det smattrade om automatkanonen när den avfyrades precis ovanför min plats där jag satt, tyvärr biter inte dennes skott så mycket på en stridsvagn men den kanske kan stressa deras besättning till dåliga beslut. Vi skyttesoldater kunde inte göra annat än att hålla i oss hårt där bak i vår pansarbandvagn som studsar och far med tvära svängar för att komma undan stridsvagnen som var efter oss. Den PBV som vi färdades i har normalt sett inte en chans mot en Leopard för den är bra mycket större och tyngre, dessutom med en eldkraft som får oss att blekna rejält. Vår PBV var ca 5 meter lång och vägde 14 ton, och vi hade ju bara en 20mm automatkanon samt en kulspruta på dess tak att försvara oss med som inte gör någon större skada på en stor stridsvagn så detta var en riktigt svettig situation.
Den började jagade oss genom buskar och träd men på något sätt lyckas vi få lite distans till den, och då ropar vår snabbtänkte vagnchef åt oss där bak att göra sig redo för avsittning med pansarskott och granatgevär på dennes order. Så våra två gruppchefer som satt närmast dörrarna greppar varsitt pansarskott och vår granatgevärsskytt och hans laddare plockade snabbt ihop sina vapen. Plötsligt tvärnitade vår PBV!
– AVSITTNING! ÖKA! ÖKA! ÖKA! Skrek vagnchefen till dem.
På några sekunder hade de öppnat bakdörrarna på PBVn och hoppat ut så att vi andra raskt kunde köra vidare, samtidigt som vagnchefen beordrade oss skyttesoldater att nu ”lucka upp” (vilket innebar att vi öppnade luckorna i taket på vår PBV och gjorde oss redo för omedelbar strid från vagnen). När takluckorna öppnades hörde vi hur nära stridsvagnen var igen och nu gick det undan kan jag lova, vi körde så fort vi bara kunde och såg hur stridsvagnen positionerade sig bakom oss och gjorde sig redo att skjuta. Men plötsligt stannade den…
– Den är utslagen, vi fick den! Ropade vagnchefen och jublade högt.
Det visade sig att våra soldater som hoppade ur vagnen hade lyckats slå ut den, så vi vände tillbaka för att plocka upp soldaterna igen och alla jublade högt när de hoppade in i vår PBV. De berättade då hur allt hade gått till och hur svettigt det var för dem, för så fort vi stängde bakdörrarna på vår PBV efter att ha hoppat ut så såg de denna gigantiska best till stridsvagn dundra fram bara några meter bakom vår PBV när vi körde iväg. Den ena gruppchefen sköt då av sitt pansarskott mot stridsvagnen men missade, och medan de andra snabbt laddade granatgeväret så sköt den andra gruppchefen sitt pansarskott men missade även han. Allt detta hände inom loppet av enbart några få sekunder samtidigt som vi jagades i vår PBV bort från dem, men då var det dags att avfyra granatgeväret som nu var laddat. Skytten tog snabbt sikte och såg stridsvagnen försvinna bortåt och insåg att han måste ta ett snabbt skott och att han inte hinner sikta in sig för länge, och så fort han såg bakdelen på stridsvagnen avfyrade han sitt skott och lyckades träffa den i baken! Att skjuta mot en stridsvagn framifrån eller från sidorna är oftast helt lönslöst, deras pansar är för starkt där men motorn sitter bakom skyttetornet och är mindre skyddad. Efter att ha blivit träffade där bedömdes stridsvagnen utslagen och vi klarade oss undan med blotta förskräckelsen denna gången, och när vi passerade förbi dem log vi stort medan de såg väldigt besvikna ut. Men hade detta varit en ”skarp situation” i krig så hade förmodligen stridsvagnen varit stridsduglig och fortfarande varit ett stort hot, ett skott bak på en stor Leopard kanske får den att stanna men deras vapensystem hade nog varit fullt stridsdugliga och kunnat förgöra oss. Nu blev hela denna situationen en stor snackis efteråt, och det var tack vare vår snabbtänkte vagnchef som vi lyckades genomföra manövern som slog ut stridsvagnen. På detta blev ju en ”fjäder i hatten” för oss under just denna övningsvecka!
Något alla uppskattade var när vi fick lära oss närstrid, det vill säga att fysiskt avväpna eller till och med eliminera din fiende. Till detta hade vi ett befäl som enbart utbildade oss i detta, de andra befälen var i stort sett med på alla olika övningsmoment medan denne bara fokuserade och tränade oss i just närstrid vilket troligen var hans specialitet. Han var grymt duktig och när jag var inställd på att få lära mig lite Kung Fu eller liknande så blev jag snabbt varse att detta handlade om något annat. Det är var inte som på film om man föreställer sig det, med några snygga sparkar eller slag i olika kombinationer som skulle häftigt ut eller så. Utan här var det ren fysisk styrka och snabba (även dödliga) attacker för att på effektivaste sätt avväpna din motståndare, och eftersom detta enbart skulle brukas i krig fick vi även lära oss att på några ganska brutala sätt förgöra fienden med sina bara händer. Vi tränade mestadels på att just avväpna fienden om man blev attackerad, men även hur du kunde försvara dig med hjälp av exempelvis din kniv eller med rent fysiskt våld. Så detta var knappast något du har någon nytta av om du blev rånad senare i det civila livet eller liknande, man kan ju inte mörda sin angripare direkt om man säger så. Eller ja, vissa anser säkert att man kan göra det men en förövare skall fångas in av polisen och ställas inför rätta inget annat. Men visst, man kanske skulle kunna avväpna och oskadliggöra den som attackerar dig med ett tillhörande kok stryk. Jag tycker dock det är lite obehagligt när man tränar för något så farligt och att det ska sitta i ryggmärgen på något sätt, att man sedan instinktivt eller reflexmässigt försvarar sig på detta brutala sätt utan att tänka sig för eller liknande. Det är nödvändigt i krig men skulle ju onekligen få ödesdigra konsekvenser om det hände i det civila och självklart inget man önskar någon, och vi lever ju inte i någon Hollywood film där man kan komma undan med vad som helst. Men träningen var otroligt nyttig och bra för ändamålet, och denna typ av fysisk aktivitet tröttnade vi aldrig på utan såg alltid fram emot dessa träningstillfällen.
Vi var ute på flera stora övningar i landet, jag minns även en stor övning här i Stockholm där vi skulle träna på strid i bebyggelse. Det var nog en ovanlig syn för allmänheten att se en massa militärer och stridsfordon i stan, och det var i gamla fabrikslokaler i Bromma det var som mest intensivt för vår del. Där väntade ju stadskyttekompaniet och att strida bland och även i byggnader var ju lite utav deras specialitet, så vi ville väldigt gärna knäppa dem lite på näsan på deras egen ”hemmaplan” så att säga. Och med många goda resultat för vårt kompani i ryggen så ville vi verkligen ge dem en match, och det brakade loss rejält när vi rullade in med våra pansarbandvagnar. Vägen fram till den övergivna och helt enorma fabriksbyggnaden gick bra, där fick de ”smaka bly” som det så fint heter haha! Men väl inne i fabriken gick det inte lika bra längre, det var minerat och fullt med otäcka fällor överallt (ej riktiga såklart) så här kunde vi inte riktigt forcera fram med fart och full kraft som vi var vana vid.
Vi började försiktigt söka oss igenom fabriken och kontrollerade rum för rum ända nedifrån och hela vägen upp till taket. Men innan vi nådde taket fick vi kontakt, när vi öppnade en av dörrarna väntade en förvånad grupp med stadsskyttesoldater där inne. Vår KSP-skytt Eriksson blev först förvånad över att de bara tittade på honom, sedan öppnade han eld och rensade hela rummet på fiender. Detta oljud hördes såklart och då öppnade en annan grupp stadsskyttesoldater eld i rummet nedanför oss och sköt upp genom golvet.
– Du och du är eliminerade! Sade ett av befälen som övervakade övningen och pekade på mig och Eriksson.
Fasen också, skjuten genom golvet… Vilket tragiskt slut på denna övning för min och Erikssons del, det var bara för oss att snällt sitta och vänta medans övningen fortsatte för alla de andra. Och när våra plutoner fortsatte kriga sig fram för att nå upp till taket som var målet med denna övning hördes rejäla smällar och vapen som avfyrades oavbrutet. Glasrutor krossades, höga skrik och dunsar ekade genom fabriken tills allt tillslut tystnade när allt var över. Då fick vi samlas med resten av vår pluton och de såg inte glada ut alls, vi hade inte klarat av uppdraget utan blev besegrade precis på målsnöret innan vi lyckades nå vårt mål. Våra stridskamrater berättade att de där jäkla stadsskyttesoldaterna var överallt och att de använde sina AK4:or för att häva sig upp och klättrade genom håligheter i byggnaden och bara försvann, de upplevdes nästan oorganiserade i sitt sätt att strida. Så hatten av, de slog oss denna gången och gjorde det med bravur. Vi skulle dock få vår revansch lite senare när det var deras tur att komma ut i terrängen och möta oss i strid i en senare övning, och jag har för mig att den eldstriden var över på några få minuter. Haha! De hade inte en chans och vi fullkomligen krossade dem där ute i skogen, så de fick inte glädjas så länge åt sin seger inne i stan.
Det hände såklart att våra kompanier råkade hamna i bråk med varandra ibland i Strängnäs, jag själv var aldrig involverad i något slagsmål men minns att hela plutonen en morgon blev uppkallade på vindsvåningen av vår major. Alla gick dit och PBV-föraren i gruppen FA hade en blåtira i ansiktet och sprucken läpp, så alla undrade såklart vad som hade hänt. Tydligen hade han och hans PBV-skytt varit ute på stan i Strängnäs kvällen innan och tagit en öl, då hade det kommit en grupp stadskyttesoldater och muckat gräl. De hade först ignorerat dem men sedan blev han påhoppad och slagen av de andra soldaterna, hans skyttekamrat reagerade dock blixtsnabbt och gjorde historien kort genom att helt enkelt spöa upp stadsskyttesoldaterna… rejält! Nu hade dock befälen fått vetskap om händelsen och när majoren klev in i rummet var vi beredda på att få oss en ordentlig utskällning, de var väldigt tydliga med att man alltid skulle uppföra sig väl och att man inte fick skämma ut sig om var var en soldat på LIV-kompaniet. Majoren gick fram med bestämda steg och ställde sig framför oss alla, det blev knäpptyst i hela salen.
– LIV-kompaniets flagga skall alltid vaja högst och med stolthet! Sade han högt och bestämt, sedan lämnade han salen igen.
Vi bara tittade på varandra, skulle vi inte få någon utskällning? Vår kapten förklarade då att vår major inte gillade detta slagsmål, men att om någon prompt var tvungen att slåss så skulle man se till att alltid gå vinnande ut fighten och aldrig vika ner sig. Det hade något med äran och stoltheten för LIV-kompaniet att göra eller liknande, jag förstod inte riktigt men vi klarade oss undan bestraffning den gången i alla fall. Det gjorde vi inte alltid, och i början när någon misskötte sig eller klantade till det så drabbades vi alla så det var inte enbart den enskilde soldaten som gjort fel som fick ett straff. Jag minns att vi fick hugga en hel del ved som bestraffning och vissa gånger fick man fylla säckar med sand i flera timmar som sedan skulle användas som skydd och liknande i exempelvis skyttevärn. Det var otroligt tråkigt att stå och straffarbeta och oftast var det riktigt skitväder ute när detta skulle ske, men det gick inte att skylla på något eller komma undan utan det var bara att bita ihop och slita. Men man lärde sig snabbt och ingen misskötte sig så mycket efter detta, så på så vis var kollektiv bestraffning väldigt effektivt.
När jag gjorde lumpen var det straxt efter att en film gjort succé på bio, nämligen filmen ”Starship Troopers” som min vän Erik var helt begeistrad i på den tiden. Han lyckades även få mig att uppskatta den nästan lika mycket som honom, men jag tror han såg denna typ elva gånger på bio eller liknande. Och vi älskade filmmusiken till denna som vi ofta lyssnade på, den var väldigt pampig och speciellt en scen då de landstiger med sina skepp inför den första stora striden. Jag tänkte då för mig själv att jag skulle vilja höra den musiken i samband med strid, det skulle vara en sådan jäkla triggande pepp på något vis! Så under en vanlig övning ute i Strängnäs skogar så hade jag tagit med mig min Mini-Disc (Googla om ni aldrig hört talas om detta) och stoppade en hörlur i örat, jag var ju tvungen att höra vad befälen och mina stridskamrater ropade för kommandon. Jag kunde ju inte gå ”all in” med båda hörlurarna och köra mitt egna race där utan att höra vad alla de andra ropade under eldstriden, det skulle vara livsfarligt. Så när vi rullade fram på Häradsfälten i vår PBV och vår gruppchef ropade:
– Avsittning om 20 sekunder!
Då laddade jag mitt vapen och startade låten, när gruppchefen sedan beordrade avsittning rusade jag ut med mina stridskamrater till tonerna av filmmusiken. Just denna låt heter ”Klendathu Drop” och det var faktiskt en riktigt häftig upplevelse att få storma fram i ett eldanfall till musiken i örat. Detta är inget jag rekommenderar någon annan att göra med tanke på att det faktiskt finns en risk att man inte hör vad som händer och riskerar att skada både sig själv och andra. Men ung och naiv som jag var då så tänkte jag inte mer på detta, och när jag nu hör låten spelas så tänker jag inte bara på filmen utan även på striden där ute i skogen. Lyssna själva, den är mäktig!
På vintern hade vi en stor övning på Utö i Stockholms skärgård, vi var nog där i två veckor precis efter nyår och det var mycket snö och blåsigt som tusan. En natt när vi övade på mörkerstrid hände två olyckliga saker, där jag först var en av de två som skulle ansvara för att skjuta upp lysgranater över fälten så att alla kunde se målen som skulle bekämpas. Till detta fanns det olika varianter av lysgranater, en enkel som påminde om ett litet rör som sköt upp en lysraket en bit upp i luften men denna brann bara kanske 10-15 sekunder sedan slocknade den. Därför hade vi även en annan modell som även kallades för ”pungkrossaren”, smeknamnet kommer från att denna ställer man på marken mellan sina ben och sedan ska man sittandes hålla i denna hårt framför sig så att rekylen inte hamnar rakt i ”klockspelet” så att säga. Dessa var mycket kraftigare och man sköt lysraketerna högra upp på himlen och de brann där mycket längre, så det behövdes inte skjutas upp lika fort. Och de påminde lite om en mindre artilleripjäs kan man säga, där man släpper ner lysgranaten i röret framför sig och då skjuts den iväg upp i himlen med en smäll. Men när vi skulle göra detta så slutade den ena att fungera och min stridskamrat fick ett så kallat eldavbrott och kunde inte skjuta upp sina granater.
– Hanell! Skjut upp alla lysraketer du har i rask takt! Ropade vårt befäl.
Så jag matade på med dessa lysgranater en efter en och det slog till hårt mellan benen varje gång de avfyrades. De träffade inte så hårt men det var svårt att hålla emot krafterna när de sköts iväg, och efteråt såg jag att jag glidit bakåt nästan två meter från där jag ursprungligen satt placerad på marken. Så med skakiga ben fortsatte jag nattens övning, och det var då nästa olycka var framme. Vi låg alla på ett krön och skulle skjuta ut mot ett stort fält där det fanns måltavlor på soldater och stridsfordon att bekämpa. Mitt i eldstriden hände något smått osannolikt, men jag har ju otur så självklart skulle detta drabba mig. Vår stridsgrupp hade hamnat lite fel i våra stridspositioner, jag brukar oftast ta plats mellan vår gruppchef och KSP-skytten men hamnade nu längst ut på kanten bredvid vårt granatgevär som sköt för fullt mot de större målen där ute på fältet. På min andra sida hade den andra stridsgruppen sitt granatgevär, och avståndet mellan varje skyttesoldat var väl kanske fem meter eller liknande. Då lyckas båda granatgevären avfyra sina skott exakt samtidigt, PANG! Och den tryckvågen jag hamnade i går ej att beskriva, och det bara tjöt högt i mina öron trots att jag hade både öronproppar och hörselkåpor på mig. Sedan kunde jag nästan inte höra någonting på tre dagar, utan fick ligga i på fältsjukhuset med hörselkåpor och läsa serietidningar. Som tur var försvann det konstanta pipandet efter någon dag och sedan kom resten av hörseln sakta tillbaka igen, men jäklar vad orolig jag var där ett tag. Alltså jag kan nog inte riktigt förklara den kraft dessa granatgevär besitter för att ni andra ska förstå, man måste uppleva detta själv. Men när man satt som laddare närmast skytten och tittade bakåt när skottet avfyras så sprutade snoret ut ur ens näsa och snön på träden säkert tio meter bakom föll av alla grenar ner till marken. Det är ett sådant jäkla tryck och ju närmare man är desto minde känner man av tryckvågen, om man inte befinner sig helt på säkert avstånd för då känner man såklart inget alls annat än hör den höga smällen. Så detta var en rejäl smäll jag fick uppleva och som många andra hade väldigt roligt åt där på Utö, och för att råka ut för något sådant skall man ju uppenbarligen ha enorm otur. Grattis Jimmy!
På en av våra sista stora övningar blev vårt kompani utvalda att genomföra ett nytt test inom Försvarsmakten, vi skulle få lära oss mer om internationella insatser och fick prova på att arbeta som FN-soldater kan man säga. Då gäller det ju att vara opartisk och egentligen enbart arbeta fredsbevarande, samt att all kommunikation och liknande skulle ske på engelska enligt nationellt sätt. Detta var väldigt intressant och något som många av oss gillade, och det befäl vi hade var jättenöjda med våra insatser efter övningsveckan och erbjöd oss alla en plats i den då nya internationella insatsstyrkan som regeringen hade beslutat skulle tas fram för snabba insatser inom EU eller liknande. Jag tror den kallades för Swedish Rapid Elit Force eller något liknande, och han skulle själv ingå i denna insatsstyrka som ansvarigt befäl. Så nu försökte han övertala oss som var intresserade att söka sig dit, jag funderade på saken länge och var såklart intresserad av att göra utlandstjänstgöring eller liknande lite senare i livet. Men just där och då så började jag känna mig ganska mätt på det militära livet, jag tror att min utbildning varade i ungefär 10 månader innan jag skulle bli klar och började sakna det civila livet igen. Så där och då tackade jag faktiskt nej, men jag sökte mig vidare att få göra min militära utlandstjänstgöring något år senare i livet och åkte då till Kosovo där det jugoslaviska inbördeskriget rasade som värst. Men det tänker jag skriva mer om vid ett annat tillfälle här på bloggen.
MUCK
Militär Utryckning i Civila Kläder! Så heter det när man äntligen har värnplikten avklarad och får åka hem, men innan dess skulle all materiel vårdas och finputsas till kommande rekryter. Även om det var tråkiga arbetsuppgifter så var alla vid gott humör, för några dagar senare skulle vi ju få åka hem. Jag minns en av de sista kvällarna när vi hade vapenvård och putsade på alla vapen vi plockat isär och som nu skulle smörjas in med vapenfett så att de inte rostade eller liknande. Då skulle Persson göra sig lite lustig över våra befäl som senare skulle komma och inspektera att allt var rengjort och fint, så han härmade hur befälet går runt från person till person och petade med sin vita fingervante för att se om våra vapen var rengjorda ordentligt.
– Nja, jag är inte riktigt nöjd här du får putsa lite till… Sade han ironiskt och skrattade efter att ha dragit sitt finger mot vapnet.
Sedan kom han fram till en av våra stora kulsprutor som låg i lösa delar på bordet framför honom.
– Hm, denna ska vi kontrollera extra noggrant tror jag… Sade Person och drog ner sina byxor och stoppade in sitt kön i mynningen på kulsprutan.
Vi skrattade högt åt hans påhitt men sedan började han se mer allvarlig ut, och plötsligt var hans blick inte lika glad längre. Någon frågade om han hade fastnat och skrattade högt.
– Nej det… det svider! Hade ni redan smörjt in pipan i fett? Sade Persson och såg mer och mer olycklig ut.
Vapenfett är förvisso smörjande men också ganska starkt och kan upplevas som lite frätande om man får det på huden, detta visste vi alla om så det var ju lite klantigt av Persson att inte tänka på detta innan han fick geggan på snorren. Han fick ursäkta sig och tvätta sig lite snabbt, naturligtvis kom vårt befäl förbi precis då och frågade såklart vart Persson tagit vägen. Någon svarade att han gått iväg för att tvätta snorren, det tyckte befälet var en klok idé och betonade vikten för oss andra att alltid tänka på hygienen.
Ja men det var nog allt jag kunde komma ihåg från min värnplikt, men det blev ju en hel del ändå. Vi har heller aldrig haft någon så kallad ”repmånad” där man fick träffa alla igen, men minns att det kom hem ett brev från Försvarsmakten för några år sedan som gjorde mig jäkligt nervös. Jag vägrade först öppna brevet, inte kan de väl kalla in mig på repmånad nu när man är passerat 40 år och dessutom har jag ju barn att ta hand om som inte var så stora just då. Men plikttrogen som man är så öppnade jag ju såklart brevet, fast det tog nog någon dag eller två innan jag gjorde detta. Men det var bara ett tackbrev från vår överbefälhavare som skickades ut till alla utlandsveteraner för att visa uppskattning för allas insatser, så det gjorde mig ju bara glad. Och jag har ju kvar min dagbok från min tid i Kosovo, kanske kommer jag försöka återberätta om allt som hände där i ett längre inlägg från den tiden här lite senare. Jag har planer på det i alla fall, men måste först ta reda på vad exakt man får skriva så jag inte gör något olagligt eller så. Men tills vi hörs igen, stort tack för att ni läser. Ha d biff!
LUMPENS JERKER går till Dennis när han en kväll försvann iväg från regementet i smyg och sedan inte riktigt lyckades smyga tillbaka in igen. Han jobbade nämligen som fotograf och hade blivit bjuden till någon stor fest inför att en svensk upplaga av tidningen ”Playboy” skulle börja säljas här i Sverige. Denna ville han absolut inte missa och bad vår kapten om permission, men fick ett nej till svar. Han gick då vidare till vår kompanichef och bad vår major om permission av ”personliga skäl” och hittade på någon ursäkt om att han var tvungen att åka hem, men fick även där ett bestämt NEJ. Han blev då tjurig och berättade för några av oss andra att han minsann tänkte åka till Stockholm i alla fall och vara med på denna storslagna fest som skulle hållas där, så han lämnade regementet och smet iväg för att återkomma senare på natten eller senast nästa morgon. Men när det var dags för uppställning på morgonen därpå, tror ni att han var på plats då? Nej…
När han sedan dök upp såg han helt härjad ut och berättade en helt sjuk historia om hur bra festen hade varit och vilka kändisar som var där på lanseringen. Så långt hade allt gått bra, men det var på resan tillbaka till regementet det började bli problem. Det visade sig att det inte gick något tåg från Stockholm till Strängnäs på natten, så han fick då ta sig till Södertälje med pendeltåget och sedan hoppa på en nattbuss därifrån till Strängnäs. Detta gjorde han men blev så himla trött på bussen efter allt festande, så han faller ihop och somnar på sätet. När han sedan vaknar upp någon timme senare mitt i natten så rullar inte bussen längre, utan står nu parkerad bland ett flertal andra utanför ett stort bussgarage och bussen är dessutom helt tom och låst så han kan ej ta sig ut.
Han blev då så upprörd och arg över hela situationen, nu gick ju inget som planerat! Han lösning på problemet var dock något jag tvivlar på att någon annan skulle göra, för han valde att helt enkelt dra av sig byxorna och ja… onanera där på bussen. Detta skulle troligen aldrig vara någon annans första tanke om man blev inlåst i en buss men det var lite sådan han var, oberäknelig och lite underlig. Men medan han höll på att ”ruska tupp” så berättade han för oss att han hade däckat och somnat om igen, sedan väcktes han av en annan chaufför tidigt på morgonen. Han satt då fortfarande och höll sin nu skrumpna lilla ”rackaroo” i handen och med byxorna nere, så chauffören undrade självklart vad fasen han höll på med och hur han hade lyckat ta sig in i den låsta bussen. Han fick snällt be om ursäkt och förklarade att han blivit inlåst och inte kunde ta sig ut, sedan frågade han om det var möjligt att få åka med denna eller någon annan buss till Strängnäs. Men det kunde han tydligen glömma, istället fick han ta en dyr taxiresa dit och kom alldeles försent till vår uppställning på morgonen. Vår löjtnant upptäckte självklart att han saknades på morgonen och undrade vart tusan Dennis befann sig, att vara frånvarande i det militära är inget man tar lätt på utan det blir faktiskt ett sjujäkla liv om någon är borta. Så när Dennis väl kom inspringandes tillbaka så fick han genast gå till majoren och förklara sig, kanske var det en av anledningarna till att vi alla på plutonen fick hugga ved och fylla sandsäckar…
Avslutningsvis vill jag säga att jag förstår att det troligen är lite annorlunda att göra lumpen idag mot hur det var på ”vår tid”, och det kom ut en video 2017 där några komiker skojade om hur det såg ut när ungdomar födda -99 skulle rycka in. Se nedan och försök inte att skratta alltför mycket:
pappatarzan.com 