Underbart! När jag vaknade i morse var jag såklart nyfiken. Och jag blev genast glad när jag upptäckte att ett flertal redan läst och tyckt till om bloggen. Precis vad jag hoppades på! Tack Tack!
Ge mig ett V! Ge mig ett A! Ge mig ett B! Det blir VAB!
Japp, på tolv timmar blev alla tre småbarnen sjuka här hemma. De har feber och hostar, vilket gör att de inte heller sover speciellt bra. När man dessutom har två små bebisar som låter sådär ynkligt svaga när de är sjuka gör att till och med den stora starka (nu även tjocksmock) pappan känner hur det skär i hjärtat. Så det har inneburit att jag stannar hemma och hjälper Jenny att ta hand om de små liven, vilket innebär fullt upp även om vi är två som hjälps åt.
Här kommer lite tankar om VAB (vård av barn) och hur denna nya upplevelse förändrat mitt arbetsliv. Ni som känner mig eller har arbetat med mig genom åren kanske håller med mig när jag anser mig vara en arbetspatriot. Du vet den som aldrig är sjuk, den som alltid passar tiden och som alltid ställer upp för företaget. Jag har sällan sjukanmält mig eller varit borta från jobbet.
Meeeeen, det var tidigare innan jag blev förälder. Senaste året har jag förmodligen övertagit titeln ”VAB-kungen” på jobbet, vilket gör mig lite smånervös inför stundande lönesamtal med chefen. Minns även den där känslan när jag skulle vabba för första gången. Jag kände mig lite generad att ringa chefen, att jag var en bov på nåt vis. Ska jag verkligen vara hemma från mitt jobb, det är ju inte jag som är sjuk. Har någon annan känt likadant? Dock så löser det sig alltid, jobbet klarar sig bra även utan mig. HEJA JOBBET!!
Med tiden så försvann den där generade känslan när jag var tvungen att vabba, och man insåg att familjen är det absolut viktigaste jag har. Men vad gör man om man vabbar så pass ofta så att den där generande känslan smugit sig tillbaka? Tidigare så fick jag alltid svaret ”Inga problem, det är lugnt” när jag pratade med chefen. Nu låter det mer såhär:
Chefen: Tjena…
Jag: Ja hej det är Jimmy. Du, eh jag måste vabba idag igen för barnen är sjuka.
Chefen: Ok.
Jag (nu med lite ångest): Jag får höra av mig under dagen så får vi se om jag kommer i morgon.
Chefen: Gör så.
Sedan avslutas samtalet. Förstår ni, den här generande ångesten har liksom sprungit ett frivarv tillbaka till mig igen och nu tycks jag inte bli av med den! Gissa sedan hur många gånger jag varit för het på gröten när man sett minsta tecken på förbättring hos barnen och direkt meddelar chefen att ”Du du du! Jag kommer i morgon”! Vad tror ni händer då? Jo, barnen var inte helt friska ännu och blir sjuka under natten igen. Så var man tillbaka på ruta ett, och dags för det där generande samtalet med chefen igen….
Nåja nog om det! Frejas feber har avtagit och nu kämpar hon mestadels med sin hosta eftersom hon har svårt att sitta still. Så hon och jag tog vagnen och knatade iväg till lekparken för att komma ut i friska luften. På vägen dit spanade vi med full inlevelse och försökte locka på ormarna. ”Sssss, ojmen?” lät hon men tyvärr utan resultat…
Väl framme i parken så ville hon göra allt! ”Pappa gunga! Åka jushkana! Gunga! Gjäva sanden!” Hon insåg väl snabbt att orken inte var sig lik utan vi hamnade i sandlådan och byggde sandslott. Efter ett tag infann sig känslan att det nästan var som att jag var inblandad i någon sorts tävling med henne om vem som skulle bygga värsta coolaste slottet!! Detta fick mig att förstå att nu var det dags att gå hem igen…
Men jag tog lite kort på vårt gungande och grävande som ni kan se här nedan.
”Gunga fojt pappa! Meeeejaaa!”
Tycker nog man ser tävlingsinstinkten i henne också. Även om jag kan tycka att mitt slott slår hennes grop…
Det var vad jag hade att dela med mig av idag. Ha d biff!!
pappatarzan.com 