There and Back Again – a Tjockistale by Jimmy Baggins.

Det var en varm sommarkväll i juli och solen gassade. Kråkorna kraxade. Fiskmåsarna lät förfärligt. Vår vistelse i Tallebo var över för denna gång. Lena, Magnus och Solveig, tack så hjärtligt för gästfriheten. Vi har blivit väl omhändertagna från första dagen vi anlände. Ni påminner om de fagra alverna, och Tallebo är ert paradis likt Vattnadal.

Nu väntade en lång resa hem för vår del, fylld med äventyr. Vi mötte barn som liknade orcher på cyklar direkt vid bensinstationen utanför ert rike. De cirkulerade runt oss och var fixerade av vår kärra. Men någon attack blev det inte tal om. Möjligen hade min t-shirt rustning av mithril rullat upp på den stora magen och visat enorm pondus. De såg livrädda ut. Vi fyllde kärran med förfriskningar och rullade vidare.

Freja och tvillingarna somnade snabbt. Nova kräktes innan hon somnade. Troligen var hon fylld av fasa och rädd för de faror som väntade oss längs vägen hem. Och det skulle inte dröja länge innan nästa fara dök upp. En raggarkärra fylld av troll! Den kom från ingenstans! Plötsligt var den tätt bakom oss och flåsade i baken på vår kärra. Vad skulle vi ta oss till? Vi hade just passerat riket Fellingsbro och var långt från att bli räddade. Jag piskade på vår kärra hårdare.

– Snälla åk fortare, sa jag tyst för mig själv.

Till slut nådde vi ett vägskäl, och kunde veja ut mot stora landsvägen. Troll färdas sällan där då deras kärror oftast inte klarar av de höga hastigheterna, och blir stående med sina rykande kärror. Så var det även gång, de slutade förfölja oss och fortsatte vidare på den lilla krokiga skitväg vi just lämnat.

Nu kände vi oss lugnare. Vi anslöt till en karavan av större kärror som gled fram likt den mäktigaste elefantpatrull. Men inte ens denna landsväg kunde ta oss hela vägen hem, och vi fick nu fortsätta på mindre vägar. Oron spred sig snabbt i bilen igen. Här slogs fåglarna längs vägkanterna om roadkills och andra krigare som utsatts för hemska bakhåll och körts över av snabba kärror. Vi höll hög hastighet för att slinka förbi obemärkta. Mina muskler var spända och började nästan krampa. Men resekamrat sjörövaren hade lite Lembas lakrits som hon delade med sig av. En munfull lakrits och nya krafter infann sig snabbt. Vi åkte vidare.

När vi närmade oss Mordortälje var det dags att vara på sin vakt igen. Här kryllar det av vättar som far fram i sina kärror och skapar förvirring för andra. De korsar vägbanor, kommer i höga hastigheter och hoppas få någon ur balans så att de krashar. Snabbt kastar de sig över de olyckliga och plundrar kärrorna och slaktar de som överlevt. Vi var livrädda. Jag intog stridsläge och höll vår kärra stadigt för att undvika dessa onda varelser. Och de försökte om och om igen med att få oss ur balans. Men jag vet inte om det var mina hetsiga stridsvrål och läskiga warface som gjorde att vi kom undan. Det kan även ha varit sjörövaren som med öppen mun spelade död längre bak i kärran. Kanske trodde de att vi bar på dödliga sjukdomar? Vi kom i alla fall undan och det är det viktiga.

Vi närmade oss till slut Värmdor, vår hemstad. Vår fasansfulla resa slutade lyckligt denna gång. Krafterna var slut och middagen intogs på ”Det stegrande M:et”. Hamburgare smakar alltid bra och var precis vad detta resesällskap var i behov av.

Nu är vi hemma, oskadda. Endast ett bad och en god natts sömn behövs för att samla nya krafter. Vem vet vad vi råkar ut för i detta fantastiska rike kommande dagar. Ondskan i Midgård sover aldrig…

Ja idag reste vi tillbaka hem igen. Stort tack till Tallebofolket, allt har varit toppen! Trots ovanstående så gick hemresan snabbt och smidigt.
Freja vaknade till en gång ur sin sömn när en låt med Sabaton rullade igång i bilen. ”Lejonet från Norden”! Hon började genast headbanga lite till musiken. Jag tittade förvånat och skruvade ner ljudet lite.

– Oj! En saft! Sa hon och pekade på sitt paket Mer som stod mellan sätena.

– Ja det är din dricka, vill du ha den nu? Frågade jag snällt.

– Oj! Apelsinsaft! Sa hon glatt.

– Haha, nej päron. Sa jag och skrattade.

I samma sekund somnade hon om. Hon hann headbanga och diskutera sin dricka på mindre än tio vakna sekunder. Det är vårt charmtroll Freja det!

Hemma på tomten hade Tommy dirigerat in fyra stora högar anläggningsjord. Dessa högar ska snart spridas ut över framsidan så vi får en jämn och fin tomt. Sedan väntar vi bara på att få rulla ut lite ny gräsmatta så kommer det bli toppen! Tack Tommy för att du tog dig tid att åka ut till oss i skogen och ordna allt. Du är grym!

Freja tillrättavisade mig idag. Igen! Hon hade ätit lunch lite tidigare än oss för att hon var så hungrig. När hon var klar så belönades hon med en Piggelin av mormor Lena.
Jag satt hungrig på en stol i köket och väntade på vår lunch. När hon kom med sin glass blev jag lite frestad.

– Freja, kan jag få smaka lite på din glass? Frågade jag och öppnade munnen. Detta brukar aldrig vara något problem. Men…

– Nej! Du måste äta upp din maten först! Sa hon bestämt och höll bort sin isglass.
Jag började skratta högt och talade om att hon hade helt rätt. Jag, precis som hon, måste äta upp maten först innan man får glass. Hon börjar bli lite jobbigt smart nu…

Nu har vi nattat tvillingarna, bara Freja kvar. Sedan ska bilen lastas ur innan vi får ta en välbehövlig dusch och sedan sova. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla värdelösa bilförare i Södertälje. Så fort man närmar sig staden så kommer bilar farande kors och tvärs i höga hastigheter. De kör sick-sack mellan vägbanorna totalt respektlöst. Det slår aldrig fel! Tur att de samlats i en och samma håla i alla fall. Puckon…