Slutet gott, allting gott. Åtminstone för denna vecka. Men det kan såklart alltid vara lite bättre, eller sämre. Beroende på sin filosofiska läggning…

Det finns lite tråkiga saker med veckan som gått…
Min farmor har i helgen åkt in akut till Södersjukhuset med andningssvårigheter. Vi väntar och hoppas på läkarnas svar om vad som hänt henne.
Vi kunde ej närvara när mina vänner Erik och Johanna döpte sin son Edwin. Känns otroligt tråkigt att inte ha kunnat vara med.
Denna vecka drogs även Jenny med bihåleinflammation. Stackars henne, inte mycket sömn då med tanke på de redan sömnlösa nätterna vi har just nu.
Sjukdomar som avlöser varandra här hemma. Det har pågått sedan början av september och tycks aldrig riktigt ta slut. Det blev några dagars vabbande för min del. Är rädd att jag återtagit titeln som VAB-kung på jobbet nu. Hoppas på fullt friska barn denna vecka som kommer. Känner hur min arbetskamrat Henke skuggar mig och han sniffar konstant på VAB-kungakronan så fort jag erövrat den.
Det mest positiva och roliga med veckan som gått hände igår! Vi gjorde hamburgare till middag. Med köttet vi fick när jag hjälpte till att slakta tjuren förra helgen! Kändes väldigt lyxigt och var otroligt gott. Jag var tvungen, hade inget val än att äta TVÅ av dessa fantastiska hamburgare! Kolla själva, mums!

Mitt humör har nått en djup dal utan dess like… Det har gått två månader och twinsen fortsätter sova dåligt om nätterna. Nova sover fortsatt oroligt även tillsammans med oss i vår säng, och Theo vaknar pigg mitt i natten. Vi får inte sova, enbart ett par futtiga timmar per natt och de är inte sammanhängande. Detta har nu gett effekter av dåligt tålamod, jag är mer känslig mot höga skrik och andra ”oljud”. Jag känner mig som en grinig gammal gubbe, fy fan. Jag skäms….

Tänk på allt jag skrivit tidigare när det gäller mitt personliga tjockisrekord. Jag nådde ett nytt lågvattenmärke idag, när jag låg på golvet i vardagsrummet och lekte med Nova och Theo. Efter en stund fann jag mig liggandes på rygg intill soffbordet. Detta tyckte uppenbarligen Theo var helt fantastiskt och började klättra upp på mig. Han kämpade på bra och tillslut stod han på min mage och höll sig i soffbordet. Han gungade och tjoade lika vilt som om jag hade lyckats bestiga Everest. Det var då jag insåg hans prestation, och hur stor min mage faktiskt är… Som ett jäkla berg! Och inte vilket berg som helst, utan ett av de största! Nu vart det plötsligt lite synd om mig…

Vi har köpt en pumpa till allhelgonahelgen! Den karvade jag sedan ur lite snabbt med en kniv och sedan var den bara att tända. Inte alltför illa med tanke på att det är första gången.

Sådär, nu har jag bara en sak kvar att skriva. Det är det här med att vika tvätt. En återkommande fasa i mitt annars så finurliga liv! Nu gäller det inte längre bara Jennys kläder, Frejas har även börjat bli kluriga att vika och lägga på rätt plats. Jag vet inte vad plaggen heter, men de ser ut som linnen eller t-shirts men är någon centimeter längre. Och då får de inte, absolut inte under några omständigheter läggas bland vanliga linnen och t-shirts.
– Den här ska inte ligga här! Det är en *piiiip* (vet ju ej vad de heter) och ska ligga i den här lådan. Har Jenny förklarat.
– Men den ser ju ut som en vanlig t-shirt? Titta på den här då, ska den ligga bland linnen eller *piiiip*? Frågar jag och håller upp ett plagg som i min värld är ett linne.
– Nej, den ska ligga bland *piiiip*. Men det där är dessutom Novas. Förklarar Jenny lite uppgivet.
Jag är värdelös på detta. Vi rensade ur kläder och sorterade för ett tag sedan, det var då detta utspelade sig första gången. Men jag ser inte skillnaden, om den är någon centimeter längre eller kortare. Jag lägger plaggen där jag tror de ska vara, fast underst i högen. Då tar det ett tag innan Jenny upptäcker något och gör ”fräset” på mig… Åh grymma värld!

Nu blir det inget mer! Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till pensionärer på återvinningscentralen. När jag och Freja var där för att slänga vår frys så var det kaos. Det är någon form av kösystem in dit, men några pensionärer kan inte vänta de minuter det tar att köa. De tränger sig före och kör in ändå, och har då ingenstans att parkera. Så då stannar vi tydligen mitt i smeten så att de som är klara och vill ut, de kommer inte ut. Tack och lov så upptäcktes detta av personalen som skickade ut dem att ställa sig i kön igen. Detta är en anledning till att jag inte vill åka till återvinningscentralerna längre, jag blir bara arg…