Jag vågar knappt erkänna det, tänk om Jenny blir avundsjuk där hemma. Men idag sov jag tills kl.08.30 utan avbrott. Eller jo, jag vaknade några gånger av att sirenerna från utryckningsfordon passerade nedanför oss på gatan. Det är så varmt på rummet att vi valde att lämna balkongdörren öppen inatt. Så det var mycket svalare, men alla oljud hördes såklart. Men det var det värt!

Igår hade vi lite fritid innan middagen. Så Billy, Henke, Janne, Erkki och jag promenerade runt och shoppade lite. Mina byxor gick sönder igår så jag blev tvungen att köpa nya. Kunde ju inte ha ett stort hål framme vid skrevet när vi ska ut på finrestaurang. Annars hade det ju varit lugnt!
Vi följde Erkkis önskan om att gå ner till havet. Men allt detta promenerande tog ut sin rätt, vi blev törstiga. Billy var tydligen torr ända ner i magsäcken. Så här fick skyddsombudet Jimmy rycka in, och vi kunde snabbt slå oss ner på en liten uteservering. Lite Corona gjorde susen för min del, och snart var jag redo att gå vidare.

På vägen hem till hotellet igen så stannade vi till på en mataffär för att köpa lite vatten och öl att ha på rummet. Här mötte vi Jenny, Kaisa, Lennart och Tobbe som hade kommit på samma smarta idé. Sedan begav vi oss tillbaka till hotellet igen. Lennart bankade då på hos Anders och Sune för att visa dem bag in boxen (5 liter) med rosé vin som de inhandlat.
– Va fan vill du? Frågade Anders.
– Kolla! Ropade Lennart och höll upp sin vinbox.
– Va är det för skit? Frågade Anders.
– Men det är ju vin. Förklarade Lennart.
– Skiter väl för fan jag i. Sa Anders och drog igen dörren.
– Men, det är ju 5 liter… Sa Lennart innan han sedan återvände till sitt rum.
Troligen hann både han och Tobbe smutta i sig en del av boxen, varför jag tror det kommer jag återkomma till senare.

På kvällen åt vi middag på restaurang Le Frog, ett mycket trevligt ställe. Dock upplevde jag det som att vi var lite för många, de hade svårt att hänga med i tempot när de skulle servera. Och de lyckades välta ut vinglas på bordet bland annat. Men maten var god! Inga grodlår vad jag kunde se, kanske att jag inte behöver äta varken grodlår eller sniglar under denna resa. På vägen hem från restaurangen så besökte vi en dansklubb. Men jag vet inte om jag börjar bli gammal, för det var alldeles för mycket folk och musiken spelades alldeles för högt. Så efter en drink gick många tillbaka till hotellet. Måste först bara visa storleken på Anders öl som han stoltserade med. Ni ser mitt stora glas med Mojito till vänster, och Anders akvarium med öl bredvid…

När vi kom till hotellbaren så var den stängd, till allas förtret. Så vi samlades på innergården med all dricka vi kunde samla ihop från våra rum. För min del blev det bara en stor öl. Ansvarsfull som jag är!
Plötsligt ramlar Lennart in på gården, hans balans är inte sig lik. Men glad är han! För han gick tydligen vilse på vägen hem, och fick gå enorma omvägar innan en vänlig själ hjälpte honom i rätt riktning. Han var ganska dragen, och överlycklig över att ha hittat hem. Jag tror att just vinboxen jag skrev om tidigare lagt grunden för detta välmående. För han drack tydligen inte så mycket under middagen. Men vad gör väl det, så länge man har läget under kontroll.
Efter ett tag blev vi hungriga igen. Så Billy och herr Nilsson tyckte att vi borde gå till McDonalds. Jag nappade direkt på detta, Anders med. Och Lennart tyckte det var en briljant idé! Så vi begav oss iväg mot McDonalds som låg ett par hundra meter bort från hotellet. Efter 50 meter så ångrade sig Anders och gick hem igen, medan vi fortsatte vår färd och pratade om hur gott det skulle bli med en ”royal with cheese”. Men när vi kom fram, så var det stängt. Typiskt! Lennart började gnälla, kissnödig var han också. Men herr Nilsson visste att det fanns en annan McDonalds i gamla delen av Nice, så vi började gå. Det var mycket folk ute, men det var inga matställen öppna någonstans där vi for fram. Lennart blev gnälligare och mer kissnödig, det började bli bråttom. Men det fanns ingenstans att kissa. Vid ett tillfälle kände han sig dessutom förföljd av tre mörka tjejer. Vi förstod inte vad tusan han pratade om, vi hade bara hamburgare på hjärnan. Vid en gränd var det akut, nu bara MÅSTE Lennart kissa.
– Här blir skitbra! Ljust och bra. Brölade han och vinglade fram till husfasaden.
Problemet var att ljuset i gränden var blåljusen från en polisbil som stod där. Så vi hann avbryta honom innan brottet var ett faktum. Sedan gick vi vidare. Lennart var nu hjärtligt upprörd, och var less på att gå. När vi äntligen kom fram så var även denna McDonalds stängd. Vi blev ganska besvikna, var tusan äter folk i den här staden på natten? Vi går vidare bortåt och letar tänkte vi.
– Men va fan! Jag orkar inte mer! Jag har redan gått vilse ikväll och gått hur långt som helst. Nu går jag hem! Ropade Lennart uppgivet och började gå åt helt fel håll.
Vi fick stopp på honom och övertalade honom att följa med oss igen. Men efter säkert en timmes promenerande så gav vi upp, inget verkade vara öppet. Det blir tydligen ingen hamburgare för oss denna afton. Då blev Lennart förvandlad till Gnällart…
– Jag tänker aldrig gå ut med er igen! Jag skulle ha gått upp på rummet direkt när jag var tillbaka förut, vad fan skulle jag med er för. Klagade han högt.
Vi skrattade och hade väldigt roligt åt hans misär.
– Åh, jag har ju chips på rummet! Fan va gott. Utbrast Lennart.
Vi fortsatte vår väg tillbaka hem, men förstod först nu att vi måste ha gått en lång väg för att hamna där vi nu var. Men vi kände igen oss i alla fall, så vi visste att vi var på rätt väg. Men Lennart hävdade motsatsen.
– Nu går ni ju helt jävla fel! Ditåt ska vi! Sa han och pekade i riktningen ut mot havet.
Vi skrattade och förstod nu varför han gått vilse tidigare samma kväll. Hans lokalsinne var ju under all kritik. Han uppskattade inte detta dock, och trodde fortfarande att vi gick åt fel håll.
– Men nu går vi ju ännu längre bort! Åh jag kommer aldrig komma hem igen. Och nu är säkert Tobbe tillbaka i vårt rum och käkar upp alla mina chips. Fan också… Sa Lennart uppgivet.
Vi började smått ledsna på hans gnällande och frågade om han någonsin skulle bli tyst.
– Gnälla är min grej. Svarade han bara.
Efter en lång lång promenad såg vi äntligen skylten utanför vårt hotell. Och vi beslutade oss för att gå upp på rummen för att sova. När Lennart klev ur hissen på sin våning så vände han sig mot oss.
– Jag tänker aldrig gå ut med er igen. Sa han lågmält.
Sedan försvann han iväg i den mörka hotellkorridoren. Billy och jag skrattade hela vägen till hotellrummet. Sedan somnade vi gott efter nattens långpromenad.

Idag åt vi lunch vid ett torg där det fanns massor av blommor, färsk fisk, frukt och grönsaker.

Sedan hade vi en hemlig aktivitet efter lunchen. Det var som en sorts tipspromenad runt i staden. Ännu mer promenerande alltså. Vi startade på torget och gick sedan runt större delen av Nice. Vi delades in i grupper och fick svara på frågor på en surfplatta när vi tog oss till de olika platserna. Här ser vi några fina yachter nere vid hamnen som vi passerade på under vår framfart.

När jag avslutat min avundsjuka över alla rika människor med båt så kände jag mig manad att fortsätta. Det blev till och med lite löpning på slutet för att hinna i mål. Det var väldigt varmt, tror min piké blev så fuktig och varm att den rev sår på bröstvårtorna när jag for fram. Huva! Vid middagen senare ikväll kommer vinnarna att presenteras. Hoppas vi vinner!

Berättar hur det går imorgon, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Alex. Han bad mig ta ett kort på honom med hans mobil, och det var ju inga problem. Men när jag var klar och lämnade över mobilen igen så fick jag en godis. Är jag någon jäkla hund som gjort ett trick eller? Vänta du bara Alex…