Hurra hurra! Grattis på födelsedagen!

Igår firade vi the great Karl hemma hos Erik och Johanna. Han är nu 4år och snart vuxen. Vi hade en härlig eftermiddag där med godsaker och trevliga pratstunder. Theo fastnade för en leksaksdammsugare som han gick runt med hela eftermiddagen. Men nu vet vi vad han ska få i födelsedagspresent! Men ett stort hurra för Karl!
Även Saltsjöbadens guldgosse, Marcus, fyller år! Så i samma veva skickade jag på honom en födelsedagspresent när vi firade Karl. Han fyller inget märkvärdigt, bara en ointressant siffra i hans coola liv. Han är liksom evigt ung på något vis… Hurra för Marcus!
Och idag firade vi Jennys mormor Solveig, eller Sunway som man säger på engelska. Hon fyller 85år nu i veckan. Men vi firade henne idag ute i soliga Huddinge hos Ann och Torbjörn. Lena tog med sig Lembit dit, de kom precis hem från en vecka på Mallorca, och såklart den alltid lika glada Magnus. Sedan var Jennys kusin Hanna där med Adel och alla barnen. Även områdets alla getingar ville fira Solveig. Men de jagades bort av elektriska racketar…
Alla barnen lekte och snickrade i solskenet. Detta var något nytt för våra barn, men de verkade gilla det väldigt mycket!
Sedan bjöds det på god mat och väldigt smaskigt födelsedagsfika efteråt. Mums! Jag och Theo missade starten av firandet och kom lite senare. Kommer in på det lite längre ner i inlägget…

Men tänk va, 85år… Det är så fantastiskt! Jag önskar att jag också får bli lika hurtig och käck som Solveig när jag blir 85år. Jag gjorde ett test härom dagen som dock tar död på mina förhoppningar. Testet heter ”When and why you will die”, och talar om vilket datum man dör och hur det kommer gå till. Jag blev lite oroad av svaret ska jag erkänna…

Hoppas det INTE stämmer! Jag har fortfarande mycket att ge, är så ung och snärtig enligt min mening. Sak samma, detta är din dag Solveig. Hurra för Solveig!

Varför var jag och Theo sena till firandet då, jo det ska jag berätta. När jag tillagade dagens lunch i köket så var det lite smårörigt. Theo sprang mestadels runt, Nova hade klättrat upp på sin stol vid matbordet och Freja behövde hjälp på toaletten så Jenny var där. När jag började lägga upp maten på deras tallrikar hör jag Jenny ropa något till Nova från badrummet. Hon klättrade upp på bordet eller något, jag hann inte riktigt se. För precis när jag tittade åt Novas håll så hör jag plötsligt Theo skrika till bakom mig.
– Aj! Varmt! Ropade han högt och började genast gråta.
Fan! Jag fattade direkt vad som hade hänt och tog honom snabbt till vattenkranen och började skölja handen i ljummet vatten. Han hade ställt sig på en hink och nådde på så sätt upp till spisplattan. Den hade varit avstängd några minuter, men var fortfarande väldigt varm. Man tycker man har koll på detta när man lagar mat, och barnen vet att de inte får röra spishällen. Men nu hände det i alla fall, en fasa för alla föräldrar.
Efter ett tag satte jag mig med Theo i badrummet och lät handfatet fyllas med vatten så att han kunde ha handen där. Han var lugnare nu, men blev ledsen när han knöt ihop handen eller tog upp den ur vattnet. Jag försökte ringa sjukvårdsupplysningen, men där blev man placerad i kö.
– Du har plats 38 i kön, tack för att du väntar. Berättar en trevlig robotröst.
Typiskt. Jag visste fortfarande inte hur pass illa han bränt sig, det syntes bara en liten fläck på pekfingret. I så fall var det kanske inte så farligt, men efter ca 45 minuter så började det träda fram fler ljusa fläckar. Varje fingertopp hade nu en ljus fläck, och längs med hela pekfingret ner till handflatan kunde man nu ana brännmärken.
– Du har nu plats 24 i… Pip pip pip!
Samtalets bröts. Men så förträffligt, man blir så lycklig! Nu började dessutom Theo gråta mer och mer. Så jag hoppade in i bilen och körde honom till barnakuten på SÖS. På vägen dit fick han hålla en påse med is som jag stoppat i en strumpa. Jag ville ju inte att han skulle bli kall och få köldskador av isen, så en strumpa hjälpte och gjorde påsen sval utan att bli iskall.
Theo var ledsen hela vägen till sjukhuset, men blev lugn när vi var framme och han fick komma upp i min famn. När vi kliver in så tittar de snabbt på hans hand och frågar vad som hänt. När jag förklarat allt får jag höra att vi gjort allting helt rätt, och att vi får slå oss ner i väntrummet i väntan på att bli inskrivna. Jag hinner bara köpa en Festis till Theo i väntrummets tråkiga automat, sedan kommer en sköterska fram till oss. Hon förklarar att hon talat med läkaren och att de kan inte hjälpa oss där. Utan vi blir hänvisade till Karolinska istället…
I dessa situationer har jag märkt att mitt annars så långa tålamod kortas ner väsentligt. Hur är detta möjligt? En barnakut som inte kan hjälpa ett barn som bränt sig, jag kan inte tänka mig att det skulle vara någon ovanlig skada bland barn. Alla har väl råkat bränna sig på något som barn, så varför kunde inte de hjälpa oss här? Jag frågar om det är allvarligare än det ser ut, och att det är därför vi skickas vidare. Men det kunde inte den inställsamma och trevliga sköterskan svara på. Tack för hjälpen, jag känner mig stolt över den svenska sjukvården ännu en gång.
Theo börjar gråta igen när jag sätter honom i bilen. Jag kan inte sluta tänka på vad sköterskan sagt. ”Vi kan inte hjälpa er här”… Jag körde sedan ilsket med den stekheta Carnivalen till Karolinska och sprang svettig in på barnakuten där. Där skulle ALLA ta en nummerlapp och vänta på sin tur innan man fick hjälp. Men snälla… Jag tog en nummerlapp och tittade mig omkring. Det satt flera familjer och väntade på att bli inskrivna, men sköterskorna bakom de olika diskarna som tog emot patienterna var det ingen vidare fart på. De satt lugnt och knappade på sina datorer. Jag kände att Theos ispåse nu smält och var ljummen, så jag gick fram till en sköterska bakom en av diskarna.
– Hej, han har bränt sin hand på spisplattan hemma. Kan ni titta och göra en snabb bedömning bara om vi måste sitta här och vänta eller ej. Frågar jag och hoppades på någon form av hjälp.
Sköterskan tittar lite surt på mig, och jag gissar att han var trött på patienter som tränger sig i tron om att deras barn är i störst behov av hjälp. Men jag brydde mig inte om vad han tyckte om mig i detta läge. Han tittar på Theos hand.
– Var det länge sedan det hände? Frågar han.
– Ja nu är det väl snart två timmar sedan. Vi satt hemma och sköljde handen i ljummet vatten i nästan en timme innan vi åkte till SÖS, men de skickade oss hit. Förklarade jag.
– Mm, nja… Jag kan inte bedöma detta utan det får en läkare göra så ni får slå er ner och vänta. Säger han och pekar mot väntrummet.
– Va? Men har ni inte kompresser eller liknande mot brännskador som vi kan kyla handen med under tiden? Frågar jag uppgivet.
– Hm, nej… Svarar han.
– Men is då? En isglass eller vad som helst. Säger jag irriterat.
– Nej tyvärr, ni får vänta på er tur. Säger han och pekar mot väntrummet ännu en gång.
Jag tittade länge på honom innan jag vände mig om och gick och satte mig med Theo i mitt knä. Jag var så arg, fy fan vilken arrogant typ! Theo var åtminstone lugn igen, men snyftade lite. Jag var på väg att köpa en isglass i cafeterian en bit bort som han kunde få svalka handen med. Men det tog inte ens en minut innan sköterskan vi tidigare talat med kom fram till oss.
– Vill du så kan jag ta in honom och lägga på lite fuktiga kompresser på blåsorna. Förklarade han.
– JA TACK! Svarade jag surt.
Vi gick in på ett rum bakom disken vi tidigare talades vid, där började han sedan ta fram olika kompresser och liknande. Sedan frågar han en annan sköterska utanför rummet vad han mer skulle göra. Jag förstod då att någon annan sköterska troligen hörde vår diskussion tidigare och sagt åt honom att ta in oss hit. En kvinnlig sköterska kommer då in och hjälper honom ta fram det han behöver för att ta hand om Theos hand. Jag får en känsla av att den manliga sköterskan måste vara någon form av värdelös prao eller liknande. Så jag var tacksam för att hon kom in och styrde upp allt. Hon var mycket mer hjälpsam, hon tittade på Theos hand och förklarade vad som skulle göras. Sedan underhöll hon Theo med sin penna med spretiga bollar på medan jag matade honom med Alvedon och Ipren som hon gett mig. Theo skrattade och slurpade i sig båda doserna. Den manliga sköterskan försökte lätta upp situationen med att blåsa såpbubblor framför oss. Jag ville trycka in hela flaskan i halsen på honom, men gjorde det självklart inte. Men jag var fortfarande irriterad på honom.
Sedan fick vi vänta i väntrummet ganska länge. Men nu var Theo glad och klättrade runt på stolarna. Efter en stund ville han att jag skulle ta bort bandaget han fått lindat runt sin hand. Men då distraherade jag honom med att visa ett avsnitt med Timmy Lamm på min telefon. Han vart nöjd, men ville enbart se vinjetten som spelades i början om och om igen. Men huvudsaken var att han var glad och glömde sitt bandage tills läkaren kom. Och efter en stund fick vi träffa läkaren.
Han tittade på handen och gjorde en bedömning att det inte behövdes skickas vidare till avdelningen för brännskador. Istället så tvättade de Theos hand och lindade om den till en boxningshandske. Den ska han nu ha på sig i ytterligare någon dag. Sedan var det viktigt att hålla rent och även hålla koll på utvecklingen så att det inte blev sämre. Efter dessa turbulenta timmar fick vi åka hem!
Theo somnade nu omgående och jag började köra därifrån. Efter att ha uppdaterat Jenny, som redan var på plats för att fira Solveig, så begav vi oss nu tillslut mot födelsedagsfirandet. Men när jag tittar på Theo nu så ser jag ju att han är en mindre version av Alexander ”the Mauler” Gustafsson, UFC fightern. Jag ska omgående leta upp en bra UFC- eller MMA-förskola till Theo….

Efter en hektisk dag så var det dags att förbereda morgondagen när vi kommit hem på kvällen. Det skulle plockas undan och vikas tvätt. Det sistnämnda är ju så tråkigt och gick väldigt segt i den varma tvättstugan. Då slogs jag av en tanke… Tvättstugeöl! Jag rusade snabbt ut i köket och hämtade en kall öl i kylskåpet. Den var halvtom när jag kom tillbaka till tvättstugan. Men nu var det bättre fart på mig och lite roligare att ta hand om tvätten. Men inte ens en kall öl kan rädda dig från allt…
Där stod jag nu med ett av Jennys nyköpta plagg i handen. Det var grönt och såg ut som ett mjukt rör till formen. En tubtop eller vad det heter tänkte jag! Men fick ändå inte ordning på den. Jag försökte vända hela plagget ut och in när Jenny av en slump tittade in i tvättstugan.
– Se här, titta! Sa jag och trasslade på något vis bara till alltihop.
– Ge mig den. Sa Jenny och vek snabbt ihop plagget till en fin hög.
Det är inte så himla lätt! När det dyker upp nya klädesplagg och framför allt Jennys plagg så står man ibland inför en omöjlig utmaning när de ska vikas ihop på ett prydligt sätt. Det är som att lösa en rebus utan att ens veta hur man ska börja! Men nu blev jag räddad denna gång, annars hade det blivit en klassisk rulla-ihop-till-en-boll-och-lägga-underst-i-högen lösning av det hela. Kanske inte så uppskattat alla gånger…

Vilken dag, vilken helg. Full fart hela tiden! Men nu väntar en form av vila till nattsömn, imorgon börjar en ny arbetsvecka. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till den arroganta sköterskan på Karolinska. Hoppas en ambulans backar hela vägen upp i arslet på dig! Ursäkta mitt omogna ordförråd, men jag är så trött…