Vi har hängt ihop länge, min mage och jag. Vi har tagit hand om varandra genom hela livet och båda har varit välmående. Men på senare år har vi varit lite oense. Ibland bjuder den på lite kramp. När möjlighet finns så startar en liten indian en mindre brand där inne. Lyssnar jag på rockgruppen Ghost så vet ni alla vad som händer. Den har även hotat med plötsliga gaser vid ett par tillfällen som får en att knipa ihop för kung och fosterland. Helst när man befinner sig i täta folksamlingar. Och magen har numera börjat bråka under arbetstid, ska återkomma till det här snart…

Om man bortser från magsjuka och andra eländen som påverkar magen så har jag haft en lyckosam mage. Inga matallergier eller annat som hindrat oss båda från att växa. Vi ställde upp för varandra, alltid! Men sedan några år tillbaka så har magen fått för sig att växa utan min tillåtelse. Jag känner att det inte skulle skada med lite ungdomliga magrutor, medan magen hävdar att enbart en ruta räcker. Och ju större desto bättre! Så här har vi olika synpunkter på hur det ska vara. Jag var ju ute och löptränade en del i våras, det gillade inte magen. För varje majestätiskt löpsteg jag tog så guppade magus enormus i otakt. Det kändes som om magen kastade sig ut för att genomföra ett bungyjump-hopp när den guppade till löpstegen. Allt för att stoppa min framfart mot titeln som ”Sveriges bästa löpare”, eller åtminstone en titeln som lyder ”Snabbare än chefen”.
När det gäller mat så är vi inte heller helt överens. I mina unga år så var det mestadels min klena tunga som domnade bort och svällde upp till en fullsize paprika i munnen om jag åt stark mat. Vissa påstår att jag tycker ketchup är för starkt, men de ljuger självklart. Ketchup äter jag utan problem, däremot har tacosåser varit ett orosmoment. Jag har sedan bara något år tillbaka verkligen tuffat till mig, och avancerat från mild till medium i styrka på tacosåsen. Det imponerar inte på så många människor, men det bryr jag mig inte om. Huvudsaken är att jag och min mage håller ihop! Äntligen har tungan börjat låta mig njuta av stark mat utan att det brinner i munnen och att jag börjar svettas i ren panik. Tungan och jag, vi har blivit goda vänner!
Kanske är det just därför som magen bråkar med mig. Av ren svartsjuka eller något. Numera väljer magen att skämma ut mig när det vankas lite kryddad mat. Så fort sista tuggan åkt ner och gjort en liten kullerbytta i magen så är det som att ”någon” där inne rycker tag i det stora röda nödhandtaget.
– Ursäkta mig, jag måste bara… Får man förklara sig och med hopknipna skinkor gå bestämt till herrarnas.
Sedan är det bara att gå bananas. Och när man hör sirenerna komma närmare från utryckningsfordonen någon ängslig människa tillkallat, ja då är det bara att klättra ut genom fönstret.
Varför? Varför ska det bli såhär när man ÄNTLIGEN kan njuta av lite kryddad god mat. Känns inte det otroligt onödigt, va? I snart 35år har magen och jag varit bästisar. Jag har getts möjligheten att kicka igång kroppen med tre koppar kaffe på mindre än en timme för att vakna fortare när kidsen vaknat på morgonen. De vaknar ju som vanligt väldigt tidigt och oftast har de redan petat i högsta växeln när de slår upp ögonen. Då behöver man kaffe eller Red Bull i mängder för att ha en chans till en bra start på dagen. Det är inte allas magar som pallar med det, men min mage har gett mig den möjligheten. Jag känner inte att magen skulle må sämre för det, annat än att jag blir intressant och väldigt kissnödig. Men ingen halsbränna eller liknande, tack för det magen. Däremot kan en vilt främmande människa bara säga Tutti-Frutti godis och en vulkan tar sats i magen på mig. Då snackar vi eld och lågor som skulle gjort självaste eldsprutande draken Smaug avundsjuk. För då brinner helvetets eldar i hals och mage, vilket är förfärligt eftersom det är en favoritgodis. Tråkigt att inte alltid vara överens med sin mage om sånt som smakar gott…
Om man bortser från de inre problemen ens mage har att erbjuda, så finns det andra problem har jag upptäckt. Som idag på jobbet, fasen alltså… Där står jag vid min maskin i min fulla prakt, och är småsur över att Billy får ett så varmt välkomnande av alla som passerar vår produktionslinje. Det var hans första arbetsdag efter semestern, så det är alltid trevligt att folk hälsar glatt på en. Medan jag tydligen var osynlig för de flesta. Ingen hälsade lika glatt på mig, det spelade ingen roll hur mycket jag spände ut min mage för att få uppmärksamhet. Det jag upptäcker är att min mage verkligen är gigantisk. Den är där och lite överallt, fasen alltså! Den skapar till och med problem på jobbet. Vi har små fotoceller som läser av flaskorna när de passerar dem in mot en ny ”station” eller vad vi kan kalla det för. Vid detta tillfälle så var det en fotocell som styr en mekanisk grind för att inte alla flaskor ska åka in samtidigt till etikettmaskinen. Fotocellen sitter bara några få centimeter från banan där flaskan passerar förbi, men den har en räckvidd på närmare en halvmeter. Och tydligen så räcker det att jag och min mage går förbi fotocellen numera, så stängs den mekaniska grinden utan att man märker det. Sedan kommer flaskorna på löpande band, men då blir det stopp och de faller tillslut av sitt löpande band. Och allt är min magens fel. Den är fasen överallt! Jag är rätt lik killen på bilden här nedan…

Sedan har vi det här tjatet från kollegorna på jobbet om att jag ska vara med dem och springa Tunnel Run 2014. Vad är det för dumheter! Springa i en tunnel, tänk om jag fastnar som en propp någonstans där under jorden. Det mest troliga är väl annars att alla funktionärer och åskådare som väntar vid tunnelns slut flyr i panik när de hör de högt ekande flåset och frustrerande vrålen från mig i tunnelns djup. Om någon får för sig att skrika Godzilla när de flyr så lovar jag att med guppande mage springa ifatt och äta upp dem. Tunnelångest!

Nej, min stackars mage och jag får nog prata ut om våra problem. Sedan min 30-årsdag så har vi uppenbart olika åsikter om hur vi ska fortsätta vårt framtida samarbete. Men problem är till för att lösas! Ta hand om era magar där ute, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke. Han har varit jättedum sedan han kom tillbaka från sin semester igår. Skräms och bråkar, en riktig skitunge är vad han är! Fast lite trevlig ändå…