Nu är tänderna friska och starka i Novas mun, får vi hoppas. Efter mitt livs märkligaste tandläkarbesök så hoppas vi nu att tandvärken ska vara borta för gott och att hon slipper plågas av smärtan hon upplevt senaste tiden. 

Jag kan kort förklara att hon hade en vanlig tandläkartid bokad för nästan två veckor sedan, och att de skulle försöka laga den trasiga tanden då. Men hon fick så ont och skrek att de fick använda sig av en annan metod. Så igår var vi tillbaka, och nu fick vi komma till ett litet vilorum innan behandlingen började. Där fick hon dricka en lugnande medicin som enligt tandläkaren skulle smaka som jordgubb och apelsin. Nova drack upp allt och nu fick vi vänta i nästan tjugo minuter innan vi kunde gå vidare. Men så fort tandläkaren lämnat rummet så tittade Nova argt på mig.

– Det där smakade INTE apelsin. Sa hon bestämt.

– Gjorde det inte? Vad tycker du det smakade som då? Frågade jag henne.

– Äckligt! Svarade hon.

– Okej, smakade det inte jordgubb eller apelsin som hon sa? Frågade jag igen.

– Nej äckligt sa jag. Hur länge ska vi vänta här? Frågade hon.

Jag förklarade att vi bara behövde vänta en liten stund tills de kommer och hämtar oss. Nova spände ut underläppen rejält, men hittade sedan en bok som hon började titta i medan hon satt på sin säng. Sedan började hon svaja lite med blicken, och man märkte att balansen inte var som den brukade längre.

– Hur känns det? Frågade jag henne och klappade på hennes ben.

Jag möttes då av ett stort brett leende och en svårt fokuserande blick. Hon bara skrattade och berättade att han mådde jättebra. Tandvärken kände hon inte av alls, åtminstone så tänkte hon inte på den längre. När tandläkaren kom tillbaka så trodde jag att vi skulle få följa med henne, men då koncentrerade sig Nova ordentligt och verkade plötsligt inte påverkad längre. Tandläkaren berättade att hon vill vänta lite till för säkerhetsskull och gick iväg igen. Men direkt när hon lämnat rummet så blev Nova inte lika skärpt längre utan återgick till den flummigare versionen som nästan föll ihop på sin säng. Försöka duger, men nu bar jag med mig henne till rummet där tandläkaren väntade så att de kunde börja behandlingen. När hon låg i tandläkarstolen var hon helt borta, samtidigt som hon skrattade åt allting så föll hennes armar nästan av stolen. Hon var utan styrsel och i ett fnittrigt tillstånd. Då kunde de börja laga tanden…

Det gick bra i början. Nova tyckte allt var så roligt och skrattade åt både lampan och deras munskydd. Men när de nästan borrat färdigt fick hon ont och började vifta bort tandläkarens händer. Det slutade med att hon fick ligga ovanpå mig i tandläkarstolen så att jag kunde hålla i henne medan de gjorde klart allting. Fy vad jag avskyr dessa tillfällen, när man måste hålla fast sitt barn när man är där eller hos läkaren. Man känner ända in i själen hur jobbigt de har det och så måste man sitta där och hålla fast dem. Usch! Men tandläkaren gjorde allt klart väldigt fort och hann även fylla tanden så att allt nästan var klart. Nova blev lugnare igen och den sista slipningen gick bra. Nu fick vi gå tillbaka till vilorummet för att vänta några timmar tills medicinen avtagit, sedan skulle vi få åka hem igen.

När vi låg där inne på sängen så frågade Nova mig flera gånger om allt var klart, och hon verkade lättad över att äntligen blivit av med sin tandvärk. Själva behandlingen hon precis gått igenom kommer hon inte minnas mycket av när hon piggnar till igen, vilket känns bra med tanke på hur ledsen hon var mot slutet. Hon ville lyssna på musik, och önskade få höra ”Jag är en liten bajskorv”. Jag gjorde som hon sa och startade låten och höjde volymen så att hon skulle höra musiken. Ganska så omgående kom tandläkaren tillbaka till oss och frågade hur det var, men Nova pratade inte så mycket. Hon noterade dock Novas musikval utan att säga så mycket mer om det. Men precis när dörren slog igen efter att tandläkaren gått igen så vänder hon sig till mig.

– Jag tycker verkligen om henne så mycket. Hon har så fina rosa skor. Sa hon och tittade eftertänksamt på mig.

– Ja hon var verkligen snabb idag, och nu har hon lagat din tand så att du slipper ha ont igen. Skönt va? Frågade jag och försökte få ögonkontakt med henne.

– Jag älskar att hon har rosa skor. Svarade hon innan hon föll ner på kudden och nästan somnade.

I takt med att hon blev piggare så blev hon mer otålig över att inte få åka hem. Hon satt och kände med handen på sin kind där bedövningen nu började släppa. Hon tyckte jag skulle känna på kinden för den var alldeles len där, och ville sedan kolla i spegeln flera gånger om det syntes någon stor bulle på kinden. Men det är ju bara som det känns förklarade jag varje gång hon frågade. Och efter ungefär en och en halv timmes väntan fick vi åka hem igen, det kändes skönt att hon blev pigg och glad igen. Den ”drogade” Nova var rolig men samtidigt lite obehaglig att umgås med. För man kände ju inte igen henne och hade liksom ingen koll på vad som hände, och hon kändes helt borta ibland. Men nu har vi upplevt detta för första och förhoppningsvis sista gången. Men bra jobbat av både tandläkaren och Nova tycker jag. Och idag är det faktiskt dags för Theo att gå till tandläkaren på undersökning, håller tummarna för att det går bra!

Vi har haft hälsokontroll på vår arbetsplats under några dagar nu och idag var det min tur. Hur skulle domen lyda för denna propptjocka trebarnsfar, men inte kan väl jag vara sjuk heller? Till att börja med så skulle man fylla i en hälsodeklaration, och det gick ju bra. Men varje gång jag fyller i min alkoholvanor så minns jag hur läkaren vid förra hälsokontrollen nästan hånade mig för min brist på ”alkoholrelaterade partyaktiviteter” och skojade till det.

– Alkoholvanorna då, ja… Där var det ju inte så livat hörru, haha! Skrattade gubbjäkeln och fortsatte läsa min hälsodeklaration.

Så nu hade jag nästan lust att kryssa i att jag drack en hel del! Men det gjorde jag såklart inte. Innan man fick gå in till sjuksköterskan så fick skulle man kissa i en mugg, där briljerade jag med stor bravur och spillde inte en droppe! Man är lite utav en prickskytt på den fronten, fast det ska vi inte gå in på mer just nu. Så med urinkopp och ifyllda papper gick jag in och påbörjade min undersökning. Jag vägdes (skitvåg), mättes och blev klappad på magen. Även ett sorts lackmuspapper hamnade i urinprovet, och sedan fick jag beröm för mitt fina kiss som jag ju gjort helt själv. Jag ville berätta om mina senaste upplevelser med mina egna lackmuspapper, men hon avbröt mig då och sa att mitt BMI var lite högt. Jag förnekade att detta skulle vara sant och handgemäng uppstod! Hon band fast mig med de där hörlurarna man använder för att kontrollera hörseln, sedan stack hon ett finger rakt in i ögat på mig.

– Judo! Skrek hon bestämt på japanska när fingret träffade min hornhinna.

Hornhinna är ju ett lustigt namn, för inte hann den göra någonting… Nej självklart blev jag lite småsur över att mitt BMI var högt, men hon förklarade samtidigt att detta inte var någon fara alls. Utan att jag skulle försöka röra på mig lite oftare och tänka mer på vad jag äter. Den oväntade och mer obehagliga överraskningen kom när hon satt och kryssade i ett formulär, som jag tror hade med vilka tester de skulle göra.

– Jag ser att du precis fyllt 38år! Sa hon plötsligt.

– Ja tack det stämmer bra det, för två veckor sedan ungefär! Svarade jag stolt.

– Då ska vi kolla din prostata också, det börjar bli dags för det då. Grattis i efterskott! Sa hon glatt.

De efterföljande sekunderna kändes som de längsta på bra länge. Nä, inte ska de väl… Inte ska de väl stoppa in fingrar, i min rumpa här nu? Helt oprovocerat! Sådant kräver jag mental förberedelse för, men jag kunde inte få fram ett ord till sjuksköterskan. Istället kändes det som att jag krympte mer och mer där jag satt tjurigt på min stol…

Prisa gud, Oden & Tor och all annan högre makt! Tack och lov så handlade detta bara om ett test i samband med blodprovet de skulle ta eller något, så inga fingrar har ännu gjort entré i min ”nödutgång”. Jag fick nu gå in till nästa sjuksköterska i ett annat rum, och efter syntestet så var jag helt slut nu och orkade knappt stå upp. Här fick jag nästan klä av mig naken, men även det har jag ju gjort förr så det gick bra det med. Sedan skulle de kontrollera min EKG och kopplade upp mig med en massa elektroder och kablar. Tänk om något kunde gå fel och så strömmade det in massor av el och EKG-mätningar in i min kropp nu så att jag fick superkrafter, tänkte jag. Men istället så fungerade inte maskinen som skulle mäta mitt EKG. Hon flyttade elektroderna och fick raka en ny fläck på bröstkorgen varje gång. Nu ser det ut som jag lider av slumpmässigt håravfall på hela bringan! Men det hjälpte inte och hon kallade på sin kollega för att få hjälp.

– Vad märkligt, du kanske inte har något hjärta? Sa hon för att skoja till det.

Men då rusade ju min puls iväg, för jag har faktiskt visst ett hjärta! Och naturligtvis så fick de igång maskinen då och började mätningen, när jag låg där och nästan skakade av förhöjd puls. Men det såg bra ut, fick jag till svar ganska så snabbt. Hur hade det sett ut om jag inte hade haft detta häftiga pulspåslag då? Jag hann inte fråga, för nu tryckte de in den där vassa nålen rakt i armen på mig och började suga ut massor av mitt blod! Sjukvårdsparasiter, de vet att min blodgrupp är värdefull och asbra. Nu låg man där som en punkterad Festis och kände sig utnyttjad. Sedan rullade de ihop en bomullstuss och tejpade på den i armvecket, nu var allt klart. Provsvaren väntas komma om någon vecka!

Den där jäkla bomullstussen till plåster gjorde ju att jag inte kunde böja min arm. Så den kastade jag bort illa kvickt. Nu är jag en flexibel människa igen och hoppas att allt ska vara under kontroll i ytterligare två år innan det är dags för nästa kontroll. Men det återstår ju att se när provsvaren kommer tillbaka.

Annars så rullar dagarna på nu igen, det är egentligen bara en sak som behöver komma tillrätta. Nova och Theo vill inte alltid gå till förskolan på mornarna längre, men så fort man kommer dit så springer de iväg och verkar ändå tycka att det är roligt där. När man hämtar så blir de oftast lite småsura över att man redan är där och vill inte gärna åka hem. Så varför de inte vill lämna hemmet vissa dagar är ett litet mysterium. Freja tycker det är jobbigt att bli lämnad på skolan just nu på mornarna, och blir ledsen när man ska gå. Hon har ju som bekant börjat i ny skola och ny klass, så det är mer förståeligt varför hon känner som hon gör. Men vi undersöker om det finns någon annan bakomliggande orsak till varför hon tycker lämningarna är jobbiga. Det känns inte så bra att lämna någon ledsen på morgonen så det försöker vi undvika i största möjliga mån det går, men vissa dagar så har ju dessvärre även vi vuxna tider som vi måste hålla och då blir det ju en jobbig situation på många sätt. Ett föräldramöte kommer nästa vecka att ske på twinsens förskola, då kanske vi kan få ett lite bättre grepp om deras situation där. Men det känns mer brådskande att få Freja att trivas bättre på sin skola. Kära söta barn.

Igår kväll så var jag jättetrött och låg på soffan medan barnen lekte. Freja klappade på mitt huvud och berättade hur mysigt mitt hår är nu när jag är rakad uppe på huvudet. Det var så mysig att jag råkade slumra till, bara en kort minut. Men jag vaknade till högt jubel och stamp! Barnen hade hällt ut vindruvor på parkettgolvet som de hoppade på så det smattrade under fötterna. Skratten ekade medan pappan fumlade upp ur soffan och insåg att detta skulle krävas ett race med golvmoppen. Jag som var så trött…

Jag tackar för ordet och önskar nu alla en fortsatt trevlig kväll. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till de oförskämda sjuksköterskorna som skrämde upp mig på hälsokontrollen idag.