Igår kväll dök en person upp igen från ingenstans, kan man säga. Det var ett klipp som gillades eller delades på Facebook med Eminem, och han var verkligen inte glad på Donald Trump när han förmedlade sitt budskap.

Jag minns inte när jag hörde något nytt av Eminem senast, så länge sedan är det. Eller så är jag glömsk, så kan det också vara. Här i klippet såg det ut som att han stod i ett parkeringshus, där några bilar stod riktade med strålkastarna mot honom. Då går han fram och börjar pratsjunga, rappa eller vad man kallar det för. Han verkar improvisera fram sitt emotionella budskap, men fasen vad bra han gör det. Här visar han verkligen en konst i att uttrycka sig, och han är arg. Riktigt arg! På president Trump. Hoppas ni får möjlighet att ta del av hans framförande, för det var verkligen häftigt även om man inte gillar honom eller hans stil.

Men jag gillar ju Eminem, och lyssnade väldigt mycket på honom när jag var 4år… Eller förlåt, 10år… 14… OKEJ JAG LYSSNAR FORTFARANDE PÅ HONOM IBLAND! Men nu var det några år sedan sist, och jag fick en härlig liten nostalgisk känsla av klippet jag såg. Jag minns när han slog igenom. Vet inte hur gammal jag var då, 18-20år kanske, och då var det ju han och Robbie Williams som ägde bland de manliga soloartisterna. På den tiden så älskade jag att titta på exempelvis MTV-Music Awards, och där stod dessa två verkligen i en klass för sig. Trots helt olika musikstilar så var de båda otroligt populära och turades om att vinna priset som årets artist under flera år.

Eminem öppnad för min del dörren till en helt ny värld av Rap och Hip-Hop, och fick mig att uppskatta även denna musikstil. Tidigare var det bara någon låt med Dr Dre eller Snoop Dog som jag fastnat för när man av misstag fastnade framför ”Yo Rap” på MTV. Eminem gjorde ju musiken rolig och intressant med sina låttexter och musikvideos. Jag minns även att det uppstod en märklig diskussion på den tiden. Det handlade om att bara för att Eminem var en ”vit” rappare så blev detta nu plötsligt en mer rumsren musikstil, och sedan började alla vita människor lyssna på denna typ av musik som annars dominerats av ”svarta” rappare. Nu plötsligt var denna musikstil lite utav en trend som slog igenom stort och blev mer allmänt accepterad. Rap gick hem över hela världen, vilket den inte alls gjort på samma sätt tidigare. På den tiden så var det väl bara svarta kriminella som lyssnade på Rap, lite som att det bara var vita kåkfarare och MC-knuttar som lyssnade på hårdrock. Eller något, vilka märkliga värderingar och dåliga paralleller att dra kan jag tycka. Men diskussionen handlade kort sagt om att innan Eminem slog igenom så var det bara en musik för svarta, och att det hade en ”dålig stämpel” över sig som många inte tyckte om. Men nu plötsligt dyker en vit rappare upp och plötsligt försvinner stämpeln och musiken blir accepterad. Jag har ingen aning om hur mycket sanning det ligger i det, för egen del så uppskattade jag Eminem för hans humor och att han var ganska originell enligt mitt tycke. Det är bara så tråkigt att det ska behöva vara på det sättet, att musik ska uppfattas som ras betingat. Fasen vad rasism är onödigt, blir så irriterad! Men jag förstår de svarta rapparnas poäng i det hela. Tidigare har jag exempelvis inget minne av att någon rappare vunnit pris eller ens kommit på tal som bästa soloartist på någon större musikgala, och nu vann ju Eminem nästan hela tiden. Min förhoppning är ju att det var på grund av att hans musik var bra, och jag tror faktiskt att även de övriga storheterna inom Rap började acceptera honom för sitt kunnande. Så tack vare honom breddade jag min musiksmak, och kan faktiskt än idag lyssna på Rap när jag kör bil ute i Haninge om jag vill känna mig lite extra ”gangsta”. Tack Slim Shady!

 

Tillbaka till Sverige! Här har vi istället Anna Book. Jag har absolut inget emot henne på något sätt, men varför måste det skrivas om henne nästan varje dag? Jag läser inte artiklarna, men det verkar som att hon nästan alltid är ledsen eller upprörd över något. Hon kanske är en intressant person för många, vad vet jag. Och det kanske bara är jag som upplever att hon nästan alltid är ledsen i media. Nu har hon väl gjort en riktig viktresa som deltagare i det där programmet på TV, där man tävlar i att gå ner i vikt… Biggest Loser! Var tvungen att googla lite för att se vad det heter. Det är väl bra, jättebra kan jag tycka och all heder till en hårt kämpande Anna. Och inte för att vara elak, men sedan hon var med i Melodifestivalen på 80-talet så vet jag inte vad hon åstadkommit. Hon har inte riktigt varit en person jag intresserat mig för heller för den delen, så jag kan självklart ha missat något här. Men är det bara jag som upplever att hon ofta syns i media och är ledsen? Det är nog inte hennes fel att det är så, där klandrar jag nog media istället. Jag tycker bara att det blivit tjatigt, och jag hoppas att hon är glad nu i och med att hon vann tävlingen Biggest Loser. Så all heder åt dig Anna och media får fasen ta och skärpa till sig. Anna, gör som Eminem och rappa fram ditt missnöje med Trump eller Stefan Löfven i en modern version av din gamla dänga ”A-B-C”! Det vore coolt, tycker jag.

Undrar om jag är bra på att uttrycka mig. Jag menar, på ett sätt så att andra förstår mig. Enligt mig själv så är allt glasklart och jag är hur tydlig som helst! Det finns förvisso tillfällen då jag bevisligen varit otydlig, men det räknas inte just nu. Ett litet kvitto på hur jag uttrycker mig avspeglas ju på mina barn, och de uttrycker sig väl men onödigt tydligt vissa gånger. Som igår, då kom Theo direkt framrusande när han såg mig.

– Pappa! Pappa! Ropade han medan han rusade fram och gav mig en kram.

– Hej Theo! Ropade jag tillbaka, tydligt.

– Åh pappas mage, pappas jättestora mage! Sa han då tydligt och kramade mig samtidigt som han vilade huvudet mot min mage.

– Ja… Det… Hann jag bara formulera mig innan han avbröt mig igen.

– Du är störst pappa, eller hur. Störst av ALLA! Om inte Hulken var här förstås, för han är ju lite större än dig och mycket starkare när han är arg. Förklarade han och visade med sina biceps hur stark Hulken var innan han sedan sprang vidare.

Lite så välkomnas jag ibland, med tydlighet. Och den tydligheten i hans uttryck kanske kommer från mig. Min mage var tydlig nog att kommenteras nu igen i alla fall…

Ikväll ska barnen och jag njuta av monsterglass! Vi har beslutat oss för att kalla den för det, den är nämligen gigantisk. Man tar en skål, ju större desto bättre, och öser på med vaniljglass. Önskas det små mini marshmallows eller små marängtoppar så kastar man på lite av det. Är man fortfarande hungrig efter middagen så kan man vispa grädde och spritsa på en skvätt. Sedan greppar man tuben med kola eller chokladsås, kanske båda om man vill och bara sprutar ner allt! Slutligen avslutar man med att kasta på en härlig mums-mums på toppen. Snacka om glassfest!

Nu ska glassen avnjutas till kvällens fredagsmys, och barnen har valt en film för kvällen. Vaiana… Undrar när de vill se något annat? Jag ska i alla fall njuta av barnens sällskap och denna skapelse av glass här nu. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till den som eventuellt sprider vassa föremål som spikar eller skruvar utanför vår arbetsplats. Två personer har fått punktering denna veckan! Visserligen kanske det är en slump, och de inte upptäckte punkteringen förrän de var på jobbet. Jag är bara tacksam och samtidigt lite oförstående till att inte jag drabbats av en punktering. Det är ju sådant som normalt brukar hända mig om det är någon som ska drabbas. Så jag lider med de drabbade här, och hoppas att det inte ska hända någon annan igen.