Crash! BOOM! Bang! Så lät det i lördags när barnen och jag spelade Yatzy för första gången tillsammans. Boom!

Det låter som att vi spelade med gigantiska tärningar i kristall eller något liknande, men det är inte det de effektfulla orden symboliserar. Utan snarare hur de fullständigt krossade sin far poängmässigt. För mig är det märkligt, att jag som har många års erfarenhet av närkampssporten Yatzy ska behöva finna mig i att komma sist. Varför är det så? Freja hade spelat Yatzy tidigare sa hon, så hon kände till spelet. Men Nova och Theo, för dem var det första gången. Och det är väl i och för sig kul att det går bra för dem. Jäkla nybörjartur… 

Nova vann överlägset, hon fick allt man skulle få och behövde aldrig stryka något. Hon lyckades dessutom med bedriften att få Yatzy två gånger under samma spel! Nästan 300 poäng totalt fick hon, medan Freja och Theo som inte lyckades få Yatzy hamnade på över 200 poäng där enbart en poäng skiljde dem åt. Pappa Jimmy då, hur gick det för honom?

Jag såg att de börjar sända en serie på HBO nu igen! Det blir spännande att se… Okej, ja jag kom sist i Yatzy och hamnade nästan 100 poäng bakom barnen. Jag lyckades inte med mycket där ska jag erkänna, och fick stryka några av mina spelförsök. Men det var väl kul för barnen, tänker jag. De vill spela Yatzy hela tiden nu bara för det, och jag kan lova er att det går inte bättre för mig trots flera försök…

Serien jag nämnde är ”The Shannara Chronicles”, den kommer det tydligen en andra säsong av nu. Jag tittade med blandad förtjusning på första säsongen, som blandade och gav lite tycker jag. Väldigt fina miljöer, skum men bra musik och vissa av karaktärerna gillar jag skarpt. Medan vissa av dem är lite tråkigt förutsägbara, och även själva storyn känns intressant men dock lite förutsägbar. Jag tror nog denna serie är riktad mot ungdomar, det handlar om unga människor och de försöker vara lite roliga emellanåt. Men då påminner sig min genuina ålder om att ”Im to old for this shit”, så jag upplever många gånger humorn som aningen klyschig. Författaren Terry Brooks som skrivit alla böckerna är väl annars ganska uppskattad hos läsarna, så visst gör berättelsen en nyfiken ändå. Den fungerar att titta på om man inte förväntar sig att det ska vara en lika påkostad produktion som ”Game of Thrones”, så jag ska ge den nya säsongen en chans. De kanske har en bättre budget denna gång, och sedan är skådespelaren Manu Bennet kvar som karaktären Allanon. Honom gillar jag skarpt och han håller liv i serien när ungdomarna inte riktigt håller måttet. Så jag hoppas det blir en sevärd säsong!

Igår kväll hände en märklig sak, jag fick lust! Lust att gå ut på en rask promenad, trots att klockan närmade sig nio på kvällen. Helt sjukt! Jag blev så förvånad, lika förvånad som jag tänker att kvinnor blir när de märker vad kvinnokroppen är kapabel till när de går igenom en graviditet. Även om det självklart är en enormt mycket större påfrestning för kroppen och så än vad detta var för mig. Det var mer själva förvåningen i sig jag ville göra en jämförelse av, och inte själva graviditeten såklart. I mitt fall tror jag det skedde en mindre revolt inombords efter att jag suttit och läst i den där kemiboken hela långa dagen. Men det var bra, jag kände mig så ung! Detta trots att jag upplevde en smärre ”krigsskada” på nedre smalbenet när jag närmade mig hemmet på min promenad…

Det var skönt att komma ut igen, och jag ska banne mig försöka komma ut flera gånger i veckan nu medans jag känner denna energi sprudla inombords. Jag vet hur det brukar sluta dock. Att när jag powerwalkat någon vecka så kommer jag komma hem en kväll efter promenaden och vara så hungrig att jag kommer vilja äta en hel grillad kyckling, en halv pizza, en Big Mac och sedan skölja ner ett rör Pringles med en 2 liters Coca-Cola. Sedan var allt förgäves!

Men vet ni vad jag hört, av självaste dr Michael på ”Läkarpodden”. Han sa, att man sätter oftast för höga mål och därför tenderar många falla ur sin träningsbana. Om vi tar mig då som ett exempel, ett ganska så stort och tjockt sådant för visso, så ska jag inte ställa in mig på att orka springa 60 minuter flera gånger i veckan som jag orkade en gång i tiden. Utan istället ska man börja smått, att promenera i 20 minuter kanske. Sedan när det känns bra och man börjar känna att det är kul att ta dessa promenader, då ökar man lite. Och så fortsätter man, tillslut kommer man vara ute på promenad i nästan två timmar och GILLA DET! Så vi får väl se hur det bli, jag ska nog klara av detta om jag bara ger det en ordentlig chans. Eftersom jag inte har så mycket hår kvar på huvudet och därmed har tappat mycket av min ”mojo” så behöver jag nog se till att bli lite vältränad igen. Med andra ord kommer jag äntligen komma i de där skjortorna man kan köpa som kallas för ”slim fit”! Då kan jag se fram emot att slänga alla mina gamla ”fat fit” skjortor och se stilig ut till vardags igen, hihi!

Allt är inte tip top vissa dagar, och idag blev det nästan en sådan jäkla dag. Morgonen började på bästa möjliga sätt, jag skjutsade barnen till respektive skola och allt rullade på väldigt bra. Detta kan ha varit den bästa morgonen någonsin ur den aspekten faktiskt! Aldrig tidigare har det rullat på så smidigt med att klä på barnen, äta frukost och köra dem till skolan. Jag kom till och med 10 minuter tidigare till jobbet än väntat! Detta gav mig ju självklart en ganska bra skjuts energimässigt och humöret låg på topp, jag tror faktiskt att jag kan ha upplevts som trevlig idag om man frågar mina kollegor. Men det var bara fram tills det var dags för lunch…

Jag svävade nedför trapporna på mitt energimoln till lunchrummet, och det vattnades i munnen på mig eftersom jag visste vad som väntade i matlådan denna måndag. En härlig och hemlagad vietnamesisk Phosoppa! Så jag tar fram min matlåda ur kylskåpet och värmer den några minuter i micron. Men när jag tar ut matlådan och ska äta så är alla soppa borta! Alltså all mat var inte borta, bara själva blasket i soppan var borta. De där jäkla nudlarna hade slurpat och sugit upp all vätska, nu var de svullna och var som gelé till konsistensen. Och de fint hackade salladslökarna såg ut att skrika på hjälp där de låg alldeles ledsna och uttorkade. Åh grymma värld! Men det var ju inte mycket annat att göra än att äta den förstörda måltiden. Alternativet hade väl varit att suga på en tepåse eller äta papper. Men jag tror, att tack vare den fina morgonen så gjorde detta inte så mycket för mitt eget välmående. Jag var heller inte så sugen på att äta upp all mat så därmed fick jag en liten diet på köpet. Mitt nya jag kommer nog att inträffa snabbare än jag tror!

Såhär ser en fin Phosoppa ut, vilket min tyvärr inte gjorde…

Det var nog allt jag hade för denna gång. Jag tackar er som läser och delar vidare, och önskar er alla en fortsatt trevlig dag! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Cathleen på jobbet. Idag när hon kom så var hon lite som Super-Man och brände nästan hål i mig med sig blick, men önskade mig ändå en god morgon. Önskningen kändes aningen bestämd så jag vågade inte säga annat. Jag tolkade det som att hon inte hade haft en lika bra morgon som mig, och att det skulle förmodligen inte hjälpa ett dugg om jag sprang fram och berättade om hur bra min morgon var. Det är märkligt, det där med kosmos eller hur man nu säger. Att bara för att jag hade en jättebra morgon så måste tydligen någon annan få en betydligt sämre morgon än vanligt. Så Cat, jag beklagar att du drabbades av orättvisan denna dag. Och jag lovar att inte ha en lika bra morgon fler gånger, ingen annan ska behöva ha en dålig start på dagen igen för att det ska jämna ut sig det i stora kosmoset! Nu ska jag googla på vad ordet kosmos egentligen betyder, har för mig att det kanske kan ha med rymden att göra. Då har jag ju varit helt fel ute här, så pinsamt det kommer bli då. För Henke förstås…