Ibland spricker planeringen, vilket den gjorde igår när jag egentligen tänkte skriva ett nytt inlägg. Men jag hade god anledning, för jag var helt slut efter lördagens hemliga spektakel…

 

I lördags hade Eriks fru Johanna förberett en överraskningsfest för sin man som fyller 40år nu i dagarna. Planen var att efter de hade lämnat sina barn hos morföräldrarna skulle ut och äta middag tillsammans. De skulle bara hem en sista vända och lämna bilen innan de kunde bege sig ut igen…

Undertiden började vi andra samla oss utanför i området. Jag var först på plats vid Godisbolaget där några av oss skulle mötas, tack vare att taxichauffören kunde köra rally på mellanösternvis. Jag trodde mig se min gode vän Tommy utanför, men det var en synvilla. 

Mogge och Amanda dök upp, och när Mogge såg godisbutiken så var han ”tvungen” att köpa en liten halvkilospåse, just in case. Vi fick nya uppdateringar om att Erik och Johanna nu var hos barnvakten, så då började vi vår promenad till deras hem. Här mötte vi flera glada människor som Helena och Daniel, Maria och Jacob, Marcus och Tina, och nu den riktiga Tommy. Vi gömde oss i trappan och vardagsrummet i väntan på att de skulle komma tillbaka. Marcus kopplade upp sig på ett Wifi där han inte var helt nöjd med hastigheten, och olika teorier om virus och liknande hann diskuteras innan vi plötsligt hörde nycklar vridas om i ytterdörren. Tystnad! Var beredda…

Vi lät dem komma in och stänga dörren innan vi stormade fram med bubbeldricka och sjönsång. HURRA FÖR ERIK!!! Han såg förvånad ut, och hade den där lite bekymrade blicken han har när han försöker lösa jobbiga färgekvationer i sitt LEGO-byggande. Han var helt oförberedd och anade ingenting, därmed hade Johannas planering fungerat in i minsta detalj. Bra jobbat! Nu dukades det fram till fest och starten på en fantastisk kväll tog sin början. Mogge gick länge runt med en flaska bubbel och såg till att inga glas var tomma.

– Påfyllning! En till dig. En till mig… Kunde man höra honom mumla lite innan han gick vidare.

Detta var även början på Mogges kväll, som kommer att ha ett eget lite sidospår genom detta inlägg iform av små statusuppdateringar. Mogges status: Mycket glad och mingelvänlig. Efter ett tag hade han bytt ut flaskan mot en skål chips som han nu serverade till en eller två personer innan han själv fastnade lite länge med skålens innehåll. Det är viktigt att grunda, så är det ju förstås. Medan vi nu väntade på att maten skulle bli klar så fick Erik glänsa lite och visa sin enorma LEGO-skapelse, The Millenium Falcon.

Han plockade isär, visade passionerat små detaljer och finesser. Jag är själv lite som en nattfjäril och var mest förförd av det ljusblå skenet bak på LEGO-bygget, för det var ett imponerande bygge! När visningen var avklarad så fokuserade Erik sig mer och mer på vilken musik som skulle spelas. Musikvalet pendlade mellan en hel del varierande stilar, mycket beroende på vilka som vistades i vardagsrummet för stunden. När hans fru och några andra lämnat rummet så spelade han pampig filmmusik, som han och jag älskar! När de kom tillbaka blev det lite dansmusik från 90-talet, och även lite fräsig rockmusik. Han hade en god balans för att hålla stämningen på topp musikmässigt, och det var egentligen bara vid ett endaste tillfälle då hans fru protesterade. Och det var lite mitt eget fel, förlåt mig…

Vi pratade om premiären av den kommande Star Wars filmen och jag frågade Mogge om han skulle med då. Han nämnde då att han inte sett den senaste filmen, ”Rogue One”, och då kunde jag inte hålla mig från att berätta om hur mycket Erik och jag uppskattar slutscenen där Dart Vader är pure evil personifierad. När Erik hörde detta så stoppades musiken, och sedan skulle han spela upp scenen för Mogge och detta omgående. Då kom lite protester från personer som helt saknar intresse för lasersvärd och känslosamma scener. 

Men när det var avklarat inom några minuter så hade ett antal lämnat rummet, och Erik läste snabbt av rummet och spelade nu musik i form av Sabaton och Ghost. Hurra! Hurra för Erik! Tommy skrek att han ville höra Mustasch, men trots att han är högljudd så togs ingen notis om detta. Stackars Tommy, jag tycker lite synd om honom. Jag borde skicka ett snailmail kort till honom så han blir glad…

Nu var det dags för mat! En stor eloge till Johanna och hennes vän Helena som fixat massor av godsaker. Det fanns bland annat en rosa röra och ugnsbakade små potatisar med sting. Allt var jättegott, och det tog nästan 24 timmar innan min tunga som svällt upp av kryddorna tillslut krympt till normal storlek igen. Det fina med detta var att jag hade väldigt svårt att prata under middagen, vilket gjorde mig till sällskapets utan tvekan bästa lyssnare istället. Jag såg nog allvarlig ut där jag satt tyst och lyssnade, jag var inkännande och intresserade mig för vad alla hade att säga. Men när jag lyfter blicken så ser jag ett konstverk, ett konstverk av deras äldsta son Karl där han porträtterat hela sin familj.

 

Hahaha! Man kan inte annat än älska denna tavla, och dess ”små” detaljer. Haha, när det brast för mig och tavlan kom på tal så började Erik förklara att den gjorde Karl år 2009. Alltså ett år innan han var född, tydligen. Detta var ju mäkta imponerande och Erik fick nu motvilligt erkänna att han såg lite dåligt vilket årtal det stod vid signaturen på tavlan. Vilken tur att presentöppningen spann vidare på detta med att han nu blivit en smula asgammal han med, precis som Marcus. För vi hade skramlat till en stor fin låda med hudvårdsprodukter och annat, ett ”förbättringskit” kan man säga som ska hålla honom ung längre. Erik var stolt, och jag tror att även om han kände sig lite asgammal så är ju fortfarande Marcus extremt mycket äldre eftersom han fyllde 40år i augusti. Låt nu vinet flöda resten av kvällen!

Det kom ju fram en annan sak på festen. En liten vän. En kompis… Fireball! 

Vi smuttade i oss några glas av denna underbara brygd och nu var Mogge liksom steget före alla på något vis. Även fast vi var rörande överens om att han vet var hans gräns för vad han pallar numera är välkänd för honom själv, så är den hårfin och kan lätt passera förbi om han inte är observant. Det var han inte riktigt. Mogges status: Välmående. Han var på lysande humör, det var vi alla! Jag hann med att oblygt sjunga tysk skönsång med Erik när Rammsteins hit ”Ohne Dich” spelades på stereon, och jag hann ha djupa diskussioner med flera av de jag inte pratat med på länge. Mogges status: Välmående. Ett sällsynt återförenande av ”Frontstreet Boys” inträffade och vi bildade en sjungande klunga till Scorpions ballad ”Wind of Change” med alla våra fans. Mogges status: The formtopp is nådd. Jag ser nu när jag skriver att jag verkar ha haft väldigt roligt och har uppenbarligen sjungit en hel del. Men här börjar minnet svika mig lite, för jag minns att jag hamnade utomhus på deras framsida med någon. Det var kallt om fötterna. Och minns jag inte helt fel var det Marcus! Jag tror vi pratade om hur mycket vi saknade våra konserter när vi samlades för att titta på Kent, bandet som nu lagt av och verkligen lämnat ett stort tomrum efter sig i våra liv. Mogge! Han var också med där ute minns jag nu, för han skällde på en katt som kom gående på altanen. Mogges status: Välmående men aningen fokuserad. Erik var även han ute och pratade en sväng, men jag minns inte om vad längre. Kvällen fortsatte och rödvinet fortsatte flöda. Jag märker att jag fortfarande blir djup och känslig av denna dryck, I still got it!

Det dansades och stämningen var på topp, och jag kände mig fortfarande pigg och glad. Mogges status: Sittande och bestämd i tonen. Han och Amanda skulle sova över hos mig sen eftersom de inte bor i närheten. Jag pratade med någon om något, när en hög röst avbryter mig.

– Jimmy! Det är dags att beställa taxi. Ropar Mogge från soffan där han sitter.

En god vän som jag är, så tar jag fram mobilen och förbereder bokningen av en taxi som skulle ta oss hem. Någon fortsätter prata med mig om annat och jag släpper bokningen för någon minut. Det skrattas och ännu en gång blir vi avbrutna.

– Jimmy! Taxi, nu! Ropar Mogge igen, nu väldigt bestämt.

Jag bokar taxin, och inte långt efter så är den på plats. Vi kramar alla och tackar för en underbar kväll. Sedan går vi upp till taxibussen som stod parkerad en bit bort. När vi kommer hem till mig och kliver ur taxin, så ser jag att Mogge ”står och kollar en grej” vid buskaget utanför. Han är garderad med en tom plastpåse och förklarar att han mår lite illa. När vi kommer innanför dörren hemma så sparkar han av sig skorna och går målmedvetet till sängarna. Amanda och jag skrattar lite och följer efter. Mogges status: Gränsen är nådd. Jag märker att jag får bäst respons av att prata med Amanda, och förklarar att det finns rullgardin om det är för ljust och om de behöver något annat så får de ta för sig hur mycket de vill. Mogge hade sparkat av sig kläderna i ena änden av rummet och gjorde en nakenförflyttning för att ta sig upp i en säng. Amanda frågar vänligt om han vill ha sin tandborste.

– Nej! Svarar han kort och sedan tror jag han kom upp i sängen.

Jag lämnade honom i sin flickväns vårdnad och önskar dem en god natts sömn. Mogges status: Däckad men fortfarande bestämd, uppdrag slutfört. Vilken fantastisk afton vi haft tillsammans, tack alla inblandade!

Nästa morgon vaknade jag ganska tidigt, runt klockan 07.00. Jag lyssnade efter ljud och tecken på om Mogge och Amanda var vakna, men hörde inget så jag lyckades somna om en kort stund. Men sen var jag tvungen att gå upp, jag var faktiskt kissnödig. Sedan smög jag ut i köket och kokade lite ägg. Mogge gillar ägg. Jag hör ljud från deras rum så jag förstår att de var vakna de med, och först ut kommer Amanda. Hon är ju ung, och även om hon inte kände sig så pigg så såg hon i alla fall pigg ut. Själv så lutade mig mot köksbänken och höll i mig i överskåpet, det var ej valfritt utan ett måste. Morgonfraser utbyttes och jag nåddes av informationen om att Mogge mådde bättre nu och låg kvar i sängen och mumsade i sig sin inköpta godispåse. Han kom upp kort därefter, och lät lika pigg och glad som han brukar. Den bestämda tonen var nu borta och han var mallig över att han inte hade kräkts under natten. Vi åt frukost tillsammans och diskuterade gårdagen, då förklarade han att han kan upplevas som lite bestämd om han fått för mycket att dricka. Nähe? Fyllde Amanda och jag instämmande i och skrattade, ungefär som att vi ALDRIG skulle ha upplevt detta någon gång tidigare. Efter frukosten så gjorde vi en enkel sidledsförflyttning till soffan för att fortsätta uppvaknandet till ”Nyhetsmorgon” och inmundigande av mer kaffe. De skulle bli hämtade om någon timme, på den tiden hann vi konstatera att Mogge varken lyssnar eller är observant. Han fick även bakläxa att inte skratta vid olämpliga tillfällen som kan uppstå i vardagen, och Amanda har nu en tuff uppgift framför sig att hålla Mogge kvar på rätt spår. Hahaha, de är för gulliga!

När de hade åkt hem så skyndade jag mig tillbaka till soffan för att inte överskrida 100 steg denna återhämtande söndag. Jag blev dock lite frusen så jag gick in i mitt sovrum för att hämta en tröja. Då såg jag min klädhög från gårdagen på golvet, och började skratta för mig själv. Här retade vi Mogge för att han klädde av sig kläderna så långt bort från sängen när vi kom hem på natten, och det visade sig att jag hade ju gjort exakt samma sak. Jag har tydligen stått i hörnet för att hålla balansen, sedan på elegant vis klivit ur mina kläder och lämnat dem i en hög där i hörnet för att själv sedan göra en alldeles egen nakenförflyttning till min egen säng. Jag skrattar och kryper ihop på soffan igen, och går igenom messengerkonversationen med Erik, Tommy och Marcus som jag tydligen deltagit i utan att riktigt minnas det under natten. Eller natt och natt, det kändes som om vi kom hem runt klockan 05 på morgonen. Men nu såg jag ju att taxin hämtat oss klockan 00.30, det var inte mycket att vara mallig över…

Faktum är att man blir äldre, men jag upplever att jag använder den tid jag har mycket bättre än tidigare. Så även om vi inte höll på och festade hela natten så hann vi ha jäkligt skoj tillsammans, och vi fick några timmar välbehövlig vila på natten. Så även om jag först tyckte det var lite genant, så förstår jag nu att det var bra att vara hemma i bra tid. Detta får sammanfatta det som hänt, tack för att ni läste. Ha d biff!

 

DAGENS JERKER går till författarna av serien ”The Walking Dead”. Igår var ju ett bra tillfälle att titta ikapp på slutet av förra säsongen som jag missade i våras. Men jag önskar att jag hade gjort det innan det blev mörkt ute, usch för läskiga zombiesar. I alla fall, så blir man så ledsen och upprörd över att de aldrig får någon lugn och ro i den serien. De försöker och försöker, men alltid skiter det sig på olika jobbiga sätt. Jag önskar nästan att serien tog slut snart, och att de får slå sig till ro och börja livet på nytt igen. Stackars karaktärerna i den där serien alltså…