Denna torsdag så tog vi ännu ett sorgligt farväl, när vi samlades i Tveta kyrka för att närvara vid Niklas begravning.

Det första som slog mig var att det var så många människor som samlats utanför kyrkan när vi kom fram. För mig så var Niklas en ganska tystlåten person, men ändå social. Det betyder inte att han skulle vara en ensam person för den sakens skull, men när man såg att så många människor samlats där så förstår man vilket betydelse han haft på andras liv. Och lärdomen jag dragit av detta är att man kan göra stort intryck på andra människors liv på så många sätt, även om man kanske inte är den som syns och hörs mest alla gånger.

När vi kom in i kyrkan, som var en liten fin och intim kyrka, så fick vi ta emot ett begravningsprogram. Jag läste igenom detta och reagerade när jag såg att låten ”Karolinens Bön” av Sabaton skulle spelas i kyrkan. Det fick mig att fnittra till lite när jag läste det, och tyckte att det var ju coolt. Jag gillar den låten väldigt mycket, men att höra den i detta sammanhanget skulle bli intressant. Trodde jag i alla fall, för där satt jag stark i sorgen tills prästen talat en stund och låten började spelas. Då brast det direkt, och jag blev så himla ledsen. Jag förstod ju nu varför man valde att spela just den låten, den personifierar ju allt som var Niklas för mig. Musiken och känslorna blev överväldigande och tårarna rann för de flesta av oss där i kyrkan.

Mot slutet av begravningsgudstjänsten så var det nu dags att bära ut kistan till graven, något jag aldrig varit med om tidigare. Och när de sedan sänkte ner kistan i graven så blev allt så jobbigt påtagligt och verkligt igen, han var nu förd till den sista vilan. Alla tog nu farväl och lade en blomma på hans kista, och avlutade sedan med att krama om varandra.

Det var en vacker begravning, men samtidigt den jobbigaste jag varit med om. På min farmors begravning i våras var jag ledsnare och grät mer än vad jag gjorde idag, för saknaden av en person som funnits med mig och berikat mig genom hela mitt liv. Niklas hade jag ju inte samma erfarenhet av på samma sätt, men att förlora en människa så ung som honom är så sorgligt att det smärtar en på ett helt annat sätt. Det var så himla jobbigt och känslosamt, trots att det var en väldigt fin begravning. Och jag lider med Kent på ett sätt jag inte kan förmedla i tal, och tårarna rinner längs mina kinder här nu bara genom att skriva detta. Men att behöva begrava sitt barn, jag kan inte ens föreställa mig den bedrövelsen och sorgen. Det måste nästan upplevas som ett högljutt åskoväder inne i hjärtat. Och att det var jobbigt märktes på honom, men även för Camilla och Mattias som är Niklas syskon. Att förlora ett syskon måste såklart kännas fruktansvärt det med, men de var starka allihop. Vila i frid Niklas, kära styvbror.

Efter begravningen så åkte många av oss hem till min mor och Kent för att samlas och fika tillsammans. Nu var det en lite lättare stämning och det jobbigaste var över. Vi delade minnen med varandra, och pratade om allt möjligt som även lockade fram några välbehövliga skratt. Denna stunden behövs och är så viktig efter en begravning har jag lärt mig, man får lite distans till det man precis gått igenom och finner tröst i varandra. Och när man hör hur barnen som var där leker och busar så blir man påmind om att livet faktiskt går vidare även efter stunder som dessa. Det har varit ett riktigt tufft år, så nu får vi hoppas på att vi istället får glädjande saker att se fram emot.

Tack för att ni läser och ta hand om varandra.