Som en inspirerande start på detta inlägg skulle jag önska att ni som läser tänker på den gamla låten ”Empty Rooms” med den bortgångne Gary Moore (R.I.P.), bara för att ni ska komma lite stämning till resten av texten här nedan…

Det är nämligen allt som finns kvar, tomma rum. För nu i veckan har vi tömt Lindas mors lägenhet, och det blev lite stressigt mot slutet ändå. Dock så är det bara städningen kvar nu så det känns skönt att vi hinner klart med allt i tid och att det snart är avklarat, för att flyttstäda är svårt och jäkligt pillrigt på sina ställen. Men eftersom det inte var en så stor lägenhet så bestämde vi oss för att göra detta själva, och då vill jag prata om ugnen som jag beslutade mig för att städa ur…

Jag är förbryllad, den verkar inte ha använts så mycket men den lilla smuts som fanns där satt som berget. Jag googlade flera olika tips på att rengöra ugnar med alla gamla husmorsknep där man använder såpavatten eller bikarbonat, men inget fungerade till 100% så tillslut blev det starka kemikalier och stålull. Ugnsgallret blev dock min värsta fiende, jag vet inte hur mycket jag kämpade och gnuggade det där jäkla gallret innan det blev helt rent. Och när jag var klar så insåg jag att det inte är värt att lägga all den här tiden på att gnugga galler, så nästa gång köper jag ett nytt istället. Fy på mig för att jag konsumerar istället för att återanvända saker i hemmet, men det finns faktiskt gränser! Nu fick jag ju rent det där jäkla gallret den här gången men var det värt allt slit? NEJ! Inte det minsta. Men sak samma, det är klart nu och resten av lägenheten gick lättare att städa. Så efter flera dagars slit där även barnen ibland var med och hjälpte till så är det nu klart, och nycklarna kan nu överlämnas till nästa ägare att flytta in. Adieu le lägenhetö!

I fredags hände det grejer på jobbet, riktigt roliga grejer! Först så kom det ut en fotograf på förmiddagen som tog nya foton på personalen till företagets hemsida, jag har träffat honom tidigare och han är riktigt trevlig. Först så fotograferade han några personer enskilt, och då var jag med och assisterade lite. Mest för att allt skulle gå smidigt och att vi höll vårt tidsschema, men det var kul att bli fotograferad också. Han berömde alla massor och sa snälla saker hela tiden när man stod där och poserade, så självförtroendet var verkligen på topp! Avslutningsvis tog vi en gruppbild på hela den samlade personalen, det blir kul att se resultaten av detta sen.

Efter fotograferingen hade vi personalmöte, där vi pratade lite om nuläget och hur händelserna i omvärlden påverkat företaget på olika sätt. Det är alltid intressant att veta vad som händer och varför vi kanske gör vissa justeringar just nu eller förbättringar som behöver ske på sikt, med förståelse brukar det vara enklare att anpassa sig till allt som händer. Hoppas att alla kände likadant, att det var ett bra möte helt enkelt. Efter personalmötet var det gemensamt mingel innan vi åkte in till Gröna Lund för en gemensam kickoff, där väntade middag på restaurangen Biergarten.

Maten var smaskig och vi hade jätteroligt vid vårt bord, det hade säkert alla andra också men jag hörde nästan bara vad som sades just runt bordet där jag satt. Där satt ju bland annat Ubbe och höll låda på samma sätt som han alltid brukar, med skönsång och tillhörande nysningar till ölen en bit in på middagen. Ja han sjöng faktiskt redan på bussen, och det var den numera klassiska versionen av ”I Love You Baby” som jag tror att Frank Sinatra brukade framföra. Men Ubbe gör det nästan bättre, haha!

Även min namne på företaget, Jimpa, satt vid samma bord och han är alltid rolig att lyssna på eftersom att han både är rolig och har kluriga idéer för sig. Sedan satt några andra där som höll en något lägre profil, men alla var lika trevliga som vanligt. Till och med Henke som satt bredvid mig var trevlig under hela middagen, förutom när han klagade på att jag ”alltid” är nykter när vi ska ut och göra roliga saker med jobbet. Men jag bor ju så dumt till att det är svårt att åka kommunalt vissa gånger, från Gröna Lund var det ju inga problem. Men att åka kommunalt med barnen på morgonen, först till deras skola eller mormor då måste vi gå upp mitt i natten för att jag ska hinna ut till jobbet i tid sen. Så nej, då blir jag ibland tvungen att ta bilen om inte Henke bjuder på en taxi så jag kan ta mig hem förstås. Han kunde gott offra lite av sitt guld i alla de små kistor han gräver ner i skogen bakom huset i området där han bor, om inte Lill-Steffe varit där och plundrat hans skatter vill säga. De bor ju nästan grannar och han är busig den där Lill-Steffe…

Efter middagen så var det dags för femkampen! Vi blev indelade i lag som tävlade mot varandra, och tydligen så spelade Hov1 på den stora scenen den här kvällen så det var galet mycket folk inne på Gröna Lund den här kvällen. Mestadels tonåringar som skrivit ”Hov1” med penna i sina pannor, det verkar vara den största målgruppen som lyssnar på dem. Jag har ingen aning om vilka Hov1 är, men tydligen är de en svensk hiphop-influerad grupp killar och tjejerna i publiken skrek högt av glädje och vissa grät till och med när de klev upp på scenen. Det var inte helt lätt att ta sig fram då för att genomföra femkampen, men vi slank smidigt igenom publikhavet tills jag fick syn på något oväntat. Nästan längst fram precis nedanför scenen stod en person som var ungefär ett huvud längre än alla andra tonårstjejerna där framme i publiken. Jag tyckte det såg lite roligt ut så från en annan vinkel tog jag mig en närmare titt, och dra mig baklänges… Det såg ut som Henke! Stod han där längst fram med bestämd min och ”Hov1” målat i ansiktet? Ja jag tror att det var han, och han stod helt stilla medan alla andra hoppade av glädje runt omkring honom. Det såg så himla roligt ut, han sjöng inte med till musiken eller ens rörde den minsta min alls utan det enda han gjorde var att stampa med sin ena fot lite försiktigt i takt till musiken. Vi var tyvärr tvungna att gå vidare för att genomföra femkampen, men jag undrar vad hans lag tyckte om att han inte var med och tävlade utan istället stod där och lyssnade på uppträdandet behärskat och med inre eufori.

När vi skjutit lite på skjutbanan som var en av tävlingsgrenarna i femkampen så försökte vi tränga oss tillbaka genom publikhavet igen, det var verkligen packat med folk där denna kvällen. Jag kunde inte låta bli utan ville nyfiket ta mig fram på kanten igen för att se om det verkligen var Henke som stod där framme vid scenen i det stora publikhavet, men nu var det inte alls lika lätt att ta sig fram som första gången.

– POPCORN! I need popcorn! Kids move it I am in desperate need of popcorn, it is a matter of life and death! Skrek jag högt och pekade mot popcornståndet bredvid scenen i förhoppning om att ungdomarna snabbare skulle flytta på sig, men de verkade inte förstå engelska denna kvällen.

Men jag tog mig fram bredvid scenen tillslut och där stod han fortfarande, Henke, med överlyckliga tonårstjejer hoppandes runt omkring sig som sjöng med till musiken. Han såg fortfarande sammanbiten ut men hans ögon lyste av någon sorts välbehag på något vis, och när låten som spelades tog slut så överröstade han alla i sin närhet när han plötsligt ropade rakt ut!

– NOEL I LOVE YOU!!! Skrek han med armarna sträckta rakt upp mot fredagens kvällshimmel.

Jag blev helt stum och förvånad, jag kunde inte annat än stirra på honom. Det där var en okänd sida hos honom som jag aldrig sett tidigare, och nu blev det tydligen kramkalas med de närmsta tjejerna i publiken som också tycktes älska denna Noel i bandet. Det enda som fattades var väl att han skulle ha haft på sig en t-shirt med ett stort motiv av ”Hov1” på magen, men det fick väl räcka med texten i pannan. Fast vem vet, han kanske hade en sådan t-shirt på sig under sin jacka. Och mitt i kramkalaset startades det en ny låt vilket fick dem att vända sig mot scenen igen, då tog han sats och med ett språng försökte han ”crowdsurfa” ovanpå tonårstjejerna. Men han var ju alldeles för stor så han föll handlöst direkt till marken, sedan reste han sig upp snabbt och ställde sig sådär blixtstilla igen som i början av konserten. Jag kände att allt detta var så himla svårt att greppa och ta in, det blev för mycket för mig helt enkelt. Det ryktades om att de som var klara med femkampen började samlas på Spice Bar uppe på den så kallade ”kryddhyllan”, så jag började gå dit. Och när jag gick på gångbron ovanför alla människorna i publiken så hörde jag plötsligt höga skrik, det kunde ju ha varit ungdomar som åkte karusellerna men detta var ett mer manligt och moget skrik så jag hängde mig fram på broräcket och tittade orolig omkring mig för att se om någon kanske hade skadat sig. Men jag såg ingenting konstigt alls, och när jag skulle klättra ner från broräcket så råkade jag se något i ögonvrån som fångade min uppmärksamhet. Skriket kom ju från stora scenen där bandet uppträder, och vakterna höll tillbaka någon som skrek och kämpade med alla sina krafter för att ta sig upp på scenen. Vilken dåre tänkte jag, det förstår väl vem som helst att man inte bara kan kasta sig fram och försöka klättra upp på scenen sådär. Jag gick in på baren och mötte upp de andra i sällskapet som redan satt där, och sedan kom det fler och fler dit för att samlas och ta en drink efter femkampen. Jag skrev till Henke att han skulle komma dit, men då svarade han att han skulle åka ”Fritt Fall” nu. Okej tänkte jag, då var det kanske inte honom jag såg i publikhavet framför scenen trots allt. Men det var någon väldigt lik honom i så fall, så jag pratade vidare med Erkki och några andra tills resultaten skulle bli presenterade. Tillslut kom de sista personerna och alla var samlade, Henke satte sig framför mig på den lilla läktare vi hittat och verkade väldigt förbryllad. Tydligen hade han sett en bild som kastat omkull hela hans världsbild eller något, han var så fundersam och lät högt rent allmänt som bara han kan. Vad bilden och allt detta handlade om vill jag inte gå in på här, men i all sin upprördhet så tyckte jag mig skymta en utsuddad eller försök till att tvätta bort texten ”Hov1” i hans panna. Det var nog honom jag såg trots allt! Och inte nog med det, han haltade lite eller hade en ganska konstig gångstil när vi gick därifrån. Det var förmodligen han som försökte ta sig upp på scenen och skrek tidigare, men han gjorde väl något judogrepp eller liknande för att ta sig ur vakternas grepp och smita därifrån. Men vi är dig på spåren Henke, du kan inte smita från sanningen din lilla hiphop-wannabe…

I helgen var Linda på en annan ö med vovven GW, nämligen Åland. Där tävlade de på söndagens hundutställning men det gick tyvärr inte så bra, GW dansar disco och kan inte vara stilla till Lindas stora förtvivlan. Så nu har hon bokat en kurs där de ska lära sig hantera detta, så kanske GW slutar hoppa och skälla så fort han blir distraherad av något.

Annars så hade de i alla fall trevligt, de bodde på ett bra hotell och promenerade en del. Då hittade de tydligen en grill där de hade fantastiskt goda hamburgare, undrar om det var en McDonalds eller någon annan av de större hamburgerkedjorna som de hade besökt? Haha, nej såklart att det inte var det utan detta var riktigt goda hamburgare gjorda på högrevsfärs som smakade ljuvligt! Jag kan ha blivit en smula avundsjuk, men eftersom Linda hade köpt en låda öl och gott rödvin med sig hem så blev jag snabbt glad igen. Men lyckligast blev jag av att hon kommit tillbaka hem, det är märkligt vad snabbt man vänjer sig vid andras sällskap och saknar dem när de är borta. Det kändes lite tomt men samtidigt är det en mysig känsla att sakna någon som man vet snart kommer tillbaka igen, riktigt härligt!

Ja detta blev kanske aningen mycket att ta in här nu, men vi som känner Henke får låta hans senaste konsertäventyr sjunka in lite. Han är ju oberäknelig på många sätt och därför är det ju svårt att veta om det som hänt ens är sant eller ej, ni får avgöra själva… Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till… Hm… Kan den egentligen gå till någon annan än Henke denna gången efter hans lilla konsertincident? Den blir tyvärr svårslagen, så grattis till utmärkelsen Henke. Du har den!