Flytten till vårt hus kommer allt närmare och det packas för fullt här hemma. Just nu känns det som att vi lever i ett fort av flyttkartonger á la Joey (TV-serien ”Vänner”), men det gör inte så mycket med tanke på att det är mindre än en månad kvar nu till flyttlasset går vidare till Nynäshamn!

Jag nämner världens bästa TV-serie genom alla tider här ovan eftersom vi igår vaknade upp till den sorgliga nyheten att Mathew Perry hittas avliden hemma i sin jacuzzi. Dödsorsaken är ej fastställd ännu men förhoppningsvis har han inte blivit utsatt för något brott, han blev bara 54 år gammal. Jag kommer alltid minnas honom som en otroligt skicklig och begåvad komiker, hans timing var enormt pricksäker. Hans roll som den olyckliga tandläkaren i filmen ”The Whole Nine Yards” var riktigt underbar, där hans fru försöker anlita deras nyinflyttade granne som är en gammal lönnmördare åt maffian (spelad av Bruce Willis) att mörda sin make. Jag gillade honom även i flera andra roller, men för mig kommer han ju alltid att vara Chandler Bing i ”Vänner”. Den serien har betytt så otroligt mycket för mig och säkert många andra som växte upp med den typen av humor, och det blev ju en av de mest sedda serierna över hela världen. En av anledningarna till att många älskade den var nog för just hans festliga karaktär Chandler, och nu när han är borta så antar jag att alla mina förhoppningar om en återförening kring nya avsnitt eller en film går i stöpet. Vi får istället vara tacksamma för allt detta komiska geni har givit oss genom åren, och hoppas att han blir en lyckligare person på andra sidan.

Som om inte detta vore nog så lämnade en annan stor personlighet oss förra veckan, Lasse Berghagen. Det var länge sedan jag upplevde att så många i min omgivning blev tagna av ett dödsfall, och jag tror att alla blev chockade och ledsna. Lasse var ju omtyckt av alla i hela Sverige och även av många andra personer utanför rikets gränser, denna snälla farbror som verkligen kunde underhålla och som varit en fantastisk musiker och sångkonstnär. Tack för alla minnen från ”Allsång på Skansen” och andra roliga upplevelser du bjudit oss på genom åren.

I helgen var det konsert på Tele2 Arena när ingen mindre än Madonna besökte Sverige med sin storslagna show under sin världsturné. Linda fick ju biljetter till konserten i födelsedagspresent så vi såg båda fram emot att få se och uppleva denna världsartist för första gången. Hon har ju VÄLDIGT många bra hits som hon bjudit oss på genom åren, och det var väl främst under 80- och 90-talet som jag själv uppskattade henne som allra mest. Så vi såg fram emot en minnesvärd upplevelse denna afton!

Tyvärr så började Linda känna sig krasslig under eftermiddagen så hennes energinivå var ganska låg, men vi tog bilen in för att snabbare kunna ta oss dit och sedan hem efter konserten. Men det var inte lätt att ta sig in på arenan, de hade ställt upp extra säkerhetskontroller utanför som bildade enorma köer fram till entréerna. Vet inte varför de hade dessa, men det beror väl kanske på den höjda terrornivån i Sverige eller nåt kanske. Men när vi väl kommit förbi dessa gick allt smidigare och plötsligt var vi inne på arenan med varsin öl i handen, så mystiskt. Haha!

Det var otroligt mycket folk och en skön blandning på åldrarna, det var allt från ungdomar till pensionärer och vissa hade onekligen klätt upp sig för kvällen kan man säga. Linda och jag skrattade för oss själva när vi såg hur folk klädde ut sig, men det är ju bara charmigt och roligt med engagerade fans! Humöret hos alla verkade vara på topp, trots att Madonna själv verkade ha svårt att passa tiden IGEN och gjorde entré på scenen först 80 minuter efter utsatt tid. Detta var något som både Linda och jag tyckte tog udden av våra entusiastiska förhoppningar av denna konsertupplevelse, jag hann nämligen bli både trött och irriterad. Nu fick jag dock höra i efterhand att det var försenat på grund av den extra säkerhetskontrollen utanför som innebar att publiken inte hann in i tid, så då har jag lite mer överseende med förseningen. När showen sedan väl drog igång så var det ju mäktigt och riktigt coolt! Scenbygget och alla effekter var häftiga, och att den 65 år gamla popdivan orkade fara runt och dansa över scenen var kul att se. Det var bra tryck och tempo i låtarna men det positiva stannad tyvärr där, för sedan blev vi inte så imponerade av resten…

Ljudet upplevdes ganska dåligt faktiskt, jag tycker det var svårt att höra vad hon sjöng. Sedan fastnade jag tyvärr inte för låtarna hon valde att framföra, för min del har hon så otroligt många fler låtar som både är mer kända och bättre än de som spelades. Sen tycker jag personligen att det hade varit bättre med ett liveband som spelade musiken på scenen istället för detta som var förinspelat, men det är min bara personliga åsikt. Så trots att det visuellt var häftigt att titta på så lät det tyvärr inte särskilt bra, så efter en timme in i konserten tittade Linda och jag på varandra och valde faktiskt att gå hem. På vägen ut var det massor av andra människor som också lämnade arenan innan showen ens tagit slut, och när vi passerade ut genom säkerhetskontrollerna så frågade vakterna oss varför alla går hem så tidigt. Vi svarade bara att vi inte tyckte det var tillräckligt bra, och vi verkar tyvärr inte ha varit ensamma om den åsikten utan flera andra var väldigt missnöjda med ljudet.

För att summera det hela så var vi nog bara lite besvikna, konserten var inte alls jättedålig på något vis men det var helt enkelt inte riktigt vad vi hade förväntat oss. Vi pratade på hemvägen om att hade ljudet varit lite bättre och om hon hade börjat med fler kända låtar från hennes tidiga karriär så hade det nog blivit en helt annan upplevelse. Och jag måste tyvärr gå ut med ett offentligt erkännande… Jag börjar uppskatta sittplats mer än ståplats på konserter numera, så åldern kommer sakta ikapp en tyvärr. Men vi ger konserten ändå tre ballonger av fem möjliga, hennes energi och superstar karisma var ändå imponerande att få uppleva. Nu kan vi i alla fall säga att vi fått uppleva Madonna live, hon är ju trots allt en av världens främsta popartister genom alla tider och kanske är det just hon som kan titulera sig ”Queen of Pop”!

Eftersom vi nu snart flyttar ut i vildmarken så har jag tagit med vår framtida säkerhet i beaktning och skaffat varsitt extraljus till Lindas och min bil. Hon fick en fräsig liten LED-ramp till sin lilla rallybil och jag köpte en lite större till vår familjekombi, men något knas hände vid betalningen så jag fick två uppsättningar av varje. Det störde mig lite till en början, men när vi packade upp dessa så säger Linda något oväntat.

– Vad är det där för fjuttig lampa, jag vill ha den stora!

Ja okej, nu vill inte jag heller ha det pyttelilla extraljuset för det skulle ju se oproportionerligt och pluttigt ut på min bil. Då var det ju tur att de råkade skicka dubbla leveranser, så då tog vi en stor LED-ramp var och sedan lämnade jag tillbaka de små till butiken. Och på Lindas vrålåk hjälpte min bror Tommy att montera och installera det hela med glada tillrop från sin storebror, så hon kunde sedan glatt åka vidare och blinka på främlingar hur mycket hon ville. Men sen var det ju dags för min bil…

Jag tror att det kanske är Satan själv som byggt bilen med alla dessa hemliga påfund som ställer till det varje gång man försöker göra något själv. Vi monterade LED-rampen och drog fram alla kablar, men hittar då ingen helljuskabel att koppla in oss på vilket gjorde mig lite upprörd. Tommy började testa alla olika kablar vi kunde gräva fram men ingen verkade fungera, så nu blev jag mer upprörd. Jag beslöt mig då för att fråga butiken hur vi skulle göra när jag ändå skulle dit lämna tillbaka de andra extraljusen, svaret jag fick gjorde mig riktigt jäkla upprörd! Tydligen måste alla ”nyare” bilar använda sig av något speciellt relä som får signal från någon förbaskad dongel via Bluetooth, och denna kostade ju lika mycket som hela LED-rampen. Men jag betalade och fick en instruktionsvideo där en glad kille visar hur enkelt det är att installera denna i bilen, allt klart på 15 minuter enligt honom. Tror ni det tog Tommy och mig 15 minuter att installera detta? Nej! Tommy kopplade in allt enligt anvisningarna men LED-rampen tänds ändå inte när jag slår på helljuset. Vi provar att plocka isär allt och sedan sätta ihop det igen, vi kollar i någon medföljande app om det är något ytterligare vi missat utan att hitta orsaken till att det inte fungerar. JAG BLIR GALEN! Mest blir jag upprörd på att detta ska vara så himla enkelt och smidigt att installera, men det är fasen bara ljug! Brorsan kliade sig i huvudet och testade så att kablarna fick ström, allt verkar ju vara helt korrekt så varför lyser det inte? Vi provar olika versioner i appen och tillslut går det i alla fall att lysa med LED-rampen när jag blinkar med helljuset, men man vill ju att det ska lysa hela tiden. Nu började jag bli så besviken och upprörd att jag snart skulle tappa det helt, men då hittar vi en funktion i appen som rättar till de sista justeringarna och nu verkar det ÄNTLIGEN fungera som det ska. De kan ta sina enkla 15 minuters installation och trycka upp dessa någonstans där solen inte skiner, men jag är tacksam att Tommy hjälpte mig få ordning på det hela. Nu kan både Linda och jag se alla vilda djur på vägarna ute i mörka skogen där vi ska bo, så förhoppningsvis kommer vi klara oss från potentiella viltolyckor nu när natten blir till dag enlig säljaren av dessa LED-ramper. Så spännande, stort tack kära bror för all hjälp med detta. Du får krama din fru och barn från mig som tack för att jag lagt beslag på dig i flera timmar, fråga om jag kan muta dem med några wienerbröd!

Nu har barnen höstlov och njuter av sin ledighet, jag ska själv passa på att vara lite ledig i slutet av veckan men då har de åkt till Hälsningland. Men då får jag ta vara på tiden och packa vidare där hemma, det kommer bli skönt sen när vi är klara med allting men tills dess är det bara att kämpa på tills allt är klart. Vi längtar alla enormt mycket till att få flytta in och barnen är så glada och uppspelta över att få egna rum. Till och med hundarna skäller och vill ha en gräsmatta att springa runt och pinka på där hemma sen, men det ska de få så alla blir nöjda. Mer uppdateringar kommer, tills dess tackar jag er så mycket för att ni tar er tid att läsa här på bloggen. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke som flaggade för att han kommer sno min nya LED-ramp så fort var inkopplat och klart. Jag ska se om jag kan göra den strömförande eller något liknande så han lämnar den ifred…

Men säg god dag då, nu var det dags för tidsmaskinen att ta oss tillbaka till 2001. Detta handlar om en sista minuten resa jag åkte iväg på med min vän Jocke och hans dåvarande flickvän Mi, och den flygande mattan tog oss ända till Turkiet!

Denna resa utspelade sig bara några veckor innan jag skulle påbörja min tjänstgöring inom Försvarsmakten för att sedan åka vidare till krigsdrabbade Kosovo i 6 månader. En rolig detalj var att jag inte hade en aning om att man var tvungen att vaccinera sig innan man skulle resa till Turkiet, utan Jocke meddelade mig detta två dagar innan vi skulle åka iväg. De verkade inte heller haft koll på saken utan ringde mig när de själva vaccinerat sig, så då fick jag snabbt springa till vårdcentralen och be om en spruta. Och det ordnade sig, jag fick min dos och kunde gå hem.

– Du kan känna av symptom i form av huvudvärk eller feber de närmsta dagarna, bara så du vet om det. Sa läkaren till mig efteråt.

Och gissa om jag fick feber, när jag skulle jobba nästa dag var allt som en dimma för mig. Jag var kraftlös och helt groggy, men jag skulle jobba min sista dag innan vi skulle resa till Turkiet för det hade jag bestämt! Så jag plågade mig genom hela arbetsdagen och däckade helt när jag kom hem, jag orkade inte ens packa min resväska utan bara somnade på sängen. Nästa dag skulle vi åka och då blev det brådis, jag mådde lite bättre men var fortfarande lite yr och febrig. Jag hade inte hunnit leta fram någon bra väska att packa i, och stressad öppnade jag förrådet för att där finna världens fulaste resväska. Den var bajsbrun i färgen, låsen fungerade inte och dessutom var den aningen för liten. Aldrig i livet att jag tar den där tänkte jag för mig själv, någonstans där inne i det proppfulla förrådet finns ju min stora och turkosa resväska som jag ville åt. Men jag kunde inte hitta den och nu började tiden rinna iväg.

– Fan också! Röt jag till högt där ute i förrådet.

Irriterat greppade jag den bajsbruna fula väskan och började packa, men den rymde ju knappt alla mina kläder som jag tänkte ta med mig. Tillslut satt jag på den där förbaskade väskan för att den skulle klämmas ihop ordentligt, men då kom jag ju på att låsen inte fungerar. Fan igen! Den gick ju att stänga nu men vem som helst kunde ju öppna den, jag hade tyvärr inte tid att göra något mer åt saken utan nu var det full fart ut till Arlanda som gällde för att möta upp Jocke och Mi.

Flygresan gick bra trots att jag kände mig lite hängig, sakta men säkert blev jag piggare och snart kände jag mig frisk igen. Dock så fick man ju skämmas på flygplatsen när vi stod där och väntade på vårt bagage, när min bajsbruna resväska kom ut på bagagebandet så ville jag inte gå fram och hämta den. Ja men så jäkla ful var väskan och jag ville inte skämma ut mig, helst fick alla hämta sina väskor först innan jag sist gick fram för att ta min väska. Jocke gläds åt andras elände och skrattade så att tårarna rann, nu ville jag bara åka vidare till vårt hotell och komma bort från alla vittnen. När vi var framme så checkade vi in där vi skulle bo, det var ett fint hotell vill jag minnas med någon sorts exotiska citrusträd på framsidan och stranden nedanför på baksidan. Vi hade en liten lägenhet som vi delade, där Jocke och Mi snabbt snodde sovrummet och jag själv fick sova i en hopvikbar fåtölj. Den gick knappast att jämföra med en lyxig säng från Hästens, inte heller var den mjuk och stabil som en Tempur madrass men den fick duga att sova i för min del. Jag tror att vi kom fram mitt i natten, så vi sov och sedan nästa morgon bestämde vi oss för att gå ner till den omtalade Kleopatra stranden bakom hotellet.

Bilden här ovan kommer från en resebyrå och visar hur vacker stranden kan vara, det ser ju helt magiskt ut om ni frågar mig. Men det är bara ljug alltihop! Den var inte alls sådär vacker och tom på folk, istället kryllade det av människor och jobbiga säljare som ville att vi skulle hyra solstolar av dem. Bilden här nedan är mer beskrivande och visar upp en mer korrekt version av hur det egentligen såg ut…

Det var mycket folk men vi hittade en plats på stranden där vi kunde hålla till, det var vansinnigt varmt så vi hoppade i vattnet direkt för att svalka oss. Det var ganska stora vågor på denna strand, vilket gjorde det svårt att hålla balansen men det gick ganska bra ändå. Vi spolades inte ut till havs i alla fall och det var väl tur det, men när vi skulle upp på stranden igen så saknade vi någon. Jocke och jag vände oss om och där såg vi hur Mi kämpade ståendes på alla fyra med att krypa upp på stranden. Hon var ju kortare än oss och de stora vågorna spolade nästan upp henne på land, det såg väldigt roligt ut även om hon inte var lika förtjust och fick sig en och annan kallsup med saltvatten.

Efter en stund blev en i sällskapet hungrig, och om ni gissar på att det var Jocke så har ni helt rätt. Vi packade ihop våra saker och gav oss ut på den stora shopping gatan för att hitta något att äta, jag såg direkt att Burger King låg på andra sidan gatan men där ville ingen annan äta. Istället hittade vi ett mysigt litet ställe där vi kunde få i oss lite lunch, därefter bestämde vi oss för att gå runt och kolla i alla butiker. Det var ju fullt av små butiker på gator och torg, där de sålde massor av kläder och parfymer till en billig peng.

Tyvärr förstördes shoppingglädjen av alla dessa påstridiga säljare, man blev ju nästan påhoppad av dem och det var inte alls kul. Vid ett torg så kom det fram en kille som ville sälja parfymer, de var visserligen billiga men jag ville bara ha en flaska av den sort jag brukade köpa. Då börjades han tjata om att jag enbart behöver betala för tre parfymer om jag väljer fem, och så vidare. Men jag ville inte ha fler parfymer, jag hittade bara en annan sort som jag var intresserad av så fler än så var inte intressant. Då slängde idioten ner fyra flaskor till av samma sort i min påse jag bar med mig och plockade sedan sedlarna ur min hand som jag gick runt med, sedan försvann han. Vad fasen skulle jag med sex flaskor parfym till? Jag blev skitsur och sedan såg jag att han hade tagit alla större sedlar som jag hade med mig så där försvann ju fasen halva min reskassa på bara några minuter. Jocke tyckte detta var hysteriskt roligt, men jag var irriterad och upprörd på hur säljarna uppförde sig. Men alla var inte lika jobbiga, en del gick faktiskt att resonera med och då kunde man till och med pruta på priset och komma billigt undan. Jocke hittade faktiskt en riktigt snygg Diesel skinnjacka som han sedan hade i flera år, en sådan hade jag också velat ha om det inte vore för att jag tydligen lagt massor av pengar på alla dessa parfymflaskor. Nåja, de går väl åt tillslut ändå även om jag inte använder parfym så ofta tänkte jag. Problemet var bara att detta var piratkopior och inga riktiga parfymer, så när jag kom hem och öppnade dessa så försvann doften efter bara några dagar. Sedan var det bara som vatten alltihop, jävel!

Under vår vecka i Turkiet så åt vi däremot mycket god mat, och jag minns ett ställe där servitörerna showade hela tiden och gjorde olika trick och använde sig av eld i diverse sammanhang. Hit gick många barnfamiljer och jag förstår varför, det var en festlig upplevelse för oss alla och dessutom var maten väldigt god. Något som turkarna envisades med var att bjuda på deras jäkla Raki efter varje måltid, det påminner en hel del om grekernas Ouzo. Det vill säga stark sprit som smakar lakrits innan den dunstar i munnen, och de kom alltid in med en liten flaska som man fick dricka efter maten. Drack man denna så rusade det ju till direkt i huvudet, sedan mådde man kanon. Synd att det inte smakade så gott bara, men effekten var bra!

I en del större butiker så bjöd de alltid på te medan vi provade kläderna vi eventuellt ville köpa, vilket kändes konstigt till en början. Det var ju på sätt och vis trevligt, och de serverade alltid detta te i väldigt fina och guldfärgade teglas. Men att dricka varmt te när det redan var så pass varmt kändes ju märkligt för oss nordbor som rest hit, dock så tar man ju seden dit man kommer och vi satt där och drack vårt te medan de plockade fram de plagg vi ville prova. Och de blev faktiskt aldrig sura eller griniga om vi inte ville köpa något efter vår lilla testund, utan vi välkomnades tillbaka en annan dag.

En väldigt märklig sak gällde deras toaletter här nere, det kunde ibland bara vara ett hål i marken där man skulle uträtta sina behov. Alltså ingen toalettstol eller pissoar, ingenting sådant. Bara ett hål där på marken, det fungerade visserligen bra för mig och Jocke som kunde stå och kissa. Men hur Mi gjorde vet jag inte, vi hade som tur var en riktig toalett på vårt hotell så den använde vi nog för det allra mesta. Vi tyckte dock att detta var konstigt och fick faktiskt höra en förklaring till detta när vi kom hem till Sverige igen, men om det är sant eller ej kan jag inte svara på men det låter faktiskt lite fuffens. Enligt en rörmokare vi ofta jobbade ihop med så är det meningen att man ska stå upp och uträtta sina behov, för enligt någon islamistisk tro så skulle tydligen profeten Mohammed födas ur baken på en man… Alltså det låter ju helt sjukt men jag vet inte om det stämmer eller ej, och därför ska man alltså stå upp så att om man plötsligt föder ut denna Mohammed så ska han inte falla ner i skiten eller något liknande. Om någon kan bekräfta eller dementera detta så är jag tacksam, jag har inte vågat kolla upp detta men det låter ju onekligen konstigt.

En annan kväll när vi skulle ut och äta middag så blev vi bjudna på en liten fördrink i regnbågens färger, den hade förmodligen inget med Pride att göra men vi tyckte om denna bra mycket mer än den där Raki spriten de envist bjöd på överallt annars. Sedan hittade Jocke lammkotletter på menyn, det ville han minsann beställa för det är ju så himla gott enligt honom. Mi och jag beställde något annat, sedan satt Jocke där hungrig och stampade takten i väntan på att få in sin tallrik. Han slickade sig om munnen och förklarade hur gott det är med lammkotletter och hur mycket han älskar den maträtten, så jag önskar att ni alla hade fått se besvikelsen i hans ögon när de serverade honom tallriken sen. Nog fick han lammkotletter alltid, men de var bara några få och de var väl ungefär lika stora som pingisbollar. Haha! Han blev så himla bitter och besviken, medan Mi och jag skrattade åt det hela.

På denna lilla restaurang så hade de en trollkarl som showade lite, mest för barnen kanske men vi skrattade också och av någon märklig anledning skulle tydligen jag bli indragen i showen. Jag minns att trollkarlen hade en ful mask på sig som liknade en gammal gubbe, och han sa ingenting utan bara gestikulerade. Han tyckte tydligen att det var roligt att hålla fram en tom liten kanna framför mig och sedan låtsades han mjölka min bröstvårtor till allas jubel på restaurangen. Jag förstod dock inte det roliga med det hela, men Jocke och Mi skrattade så mycket att de båda satt och grät. Nåja, jag får väl bjuda på detta tänkte jag bittert för mig själv…

Efter en eftermiddag på stranden så var vi förbi hotellet och fräschade upp oss lite innan vi sedan skulle ut och äta middag. Jag var klar först och medan jag väntade så satt jag och bläddrade mellan TV-kanalerna i hopp om att hitta något att titta på, men allt var dubbat på turkiska så jag förstod ingenting. Jag fastnade på en av kanalerna som visade vad som verkade vara någon sorts actionfilm där World Trade Center byggnaderna i New York stod i brand. Men som vi alla vet var ju detta ingen film utan det var terrordåden den 11 september, något vi inte riktigt förstod då eftersom vi inte hade en aning om vad som sades på TVn. Men när vi gick ut och satte oss på en restaurang så hade de TVn på bakom bardisken där samma bilder visades om och om igen, då frågade jag servitören vad det hela handlade om och han berättade då hur allt låg till. Att två flygplan tagits över av terrorister som sedan kraschat rakt in i byggnaderna, och att ett annat plan hade störtat ned utanför Pentagon i Washington. Det var först då vi förstod vad som hade hänt och att det inte var en film som visades, vi blev helt chockade precis som alla andra.

När vi väl var på plats i Turkiet kunde vi inte riktigt ta in att allt detta hände, det kändes overkligt på något vis och nyhetssändningarna var ju på turkiska så vi hade ingen aning om vad som pågick. Vi skulle bara någon dag senare resa hem till Sverige igen och då var det en helt annan nivå på säkerheten när vi kom ut till flygplatsen, där stod nu militärer med automatvapen överallt och det hela kändes väldigt olustigt. Men vi var inte oroliga över flygresan hem även fast vi kanske borde ha varit det, allt kändes bara overkligt och gick inte riktigt att beskriva. När vi landade på Arlanda var det lugnare, här fanns i alla fall inga beväpnade militärer på plats som tur var. Dock utspelade sig samma pinsamma scenario vid bagagebandet även denna gång, och tror ni inte att min skitfula resväska var den första som rullade ut bland alla oss som stod där och väntade på sitt bagage. Fy vad pinsamt och sedan dess har jag vägrat använda den väskan igen, jag kan även informera om att idag finns den inte längre kvar i min ägo heller för den delen…

Det var först när vi kommit hem igen och fick ta del av de svenska nyheterna som pusselbitarna föll på plats och man förstod vidden av allt som hade hänt. En otroligt obehaglig upplevelse och USA var i chock över det som hade hänt, när man ständigt fick se nya bilder på planen som flyger in i skyskraporna var det fruktansvärt jobbigt. Sedan vet vi ju vad som hände efter det, men det var verkligen en mörk dag i mitt liv. Så det blev ett dystert slut på vår resa, som jag annars har blandade känslor om egentligen. Vi hade kul tillsammans och helheten var jag nöjd med, maten var god och vi handlade mycket billiga kläder som vi tog med oss hem. Men jag störde mig väldigt mycket på deras jobbiga säljare som var galet påträngande och irriterande, de verkade inte alls respektera ett nej och och betedde sig faktiskt illa emellanåt. Så jag är glad över att ha varit i Turkiet, men kommer sannolikt aldrig att åka tillbaka dit igen. Hoppas att ni andra har bättre upplevelser och erfarenheter än de jag kan minnas från vår resa, men som sagt jag ångrar inte att vi åkte dit. Nu har man ju i alla fall varit där!

RESANS JERKER går tveklöst till alla de jobbiga säljarna, jag har aldrig varit med om något liknande och blir arg än idag enbart av att tänka på dem. det har för tusan gått 20 år sedan vi var där, ändå är det dessa jobbiga människor jag minns bäst från hela resan. Lite synd kan jag tycka…