Jag har så otroligt många roliga minnen från tiden i gymnasiet från främst väldigt festliga klasskamrater, och kan ofta tänka tillbaka på hur kul det var mellan lektionerna när vi oftast hängde på caféet i Torvalla sporthall. Så att skriva om detta blir självklart spännande för jag vet ju inte riktigt hur mycket jag kommer ihåg av tiden på Fredrika Bremergymnasiet i Haninge, men som jag inledde med här så har jag en hel del roliga och knäppa minnen därifrån som jag nu ska försöka återberätta…

Vi kan väl börja redan första dagen när det var upprop och klassen skulle träffas för första gången, jag har för mig att alla elever skulle samlas i skolans aula inför uppropet och att man där blev indelad i respektive klass. Vi blev även tilldelade ett klassrum där vi skulle gå och träffa vår klassföreståndare för första gången, och jag minns att skolan kändes helt enormt stor och att det var lite knepigt att hitta till rätt klassrum i början. Men jag hade Samuel med mig, vi gick i samma klass under högstadiet i fabulösa Brandbergsskolan så vi höll ihop i början och hjälpte varandra att hitta rätt.

När vi kom till klassrummet så slog vi oss ner vid två lediga platser och tittade oss omkring, det var många nya ansikten och egentligen ingen man kände igen sedan tidigare. Förutom fotbollsspelaren Birhan som också gick på Brandbergsskolan på högstadiet, han kände vi sedan tidigare. Men han hängde nu med en annan kille som heter Muhammad, han var en lovande brottare och en vältränad bjässe. Plötsligt stängdes dörren och vår klassföreståndare Hans a.k.a Hasse steg fram till sin kateder iförd en färgglad pajasmössa med bjällror på huvudet.

– Sådär, nu går tåget! Mitt namn är Hans och jag är er klassföreståndare, och mössan på mitt huvud kommer jag alltid att bära om någon av er har på er mössa eller keps inomhus. Sade han och stirrade på de få personer som faktiskt hade keps på sig i klassrummet tills de tog av sig dessa och lade dem på bordet framför sig.

Haha, han låter kanske väldigt sträng och elak men faktum är att jag har nog aldrig haft en roligare lärare i hela mitt liv. Han var inspirerande på sitt sätt och samtidigt lite märklig, vilket jag kommer att berätta mer om lite senare här i inlägget. Men denna dag så började han med att berätta lite om sig själv, hur länge han arbetat som lärare och att han bland annat gillade att åka med sin fru på semester till Thailand varje år. Sedan delade han ut våra scheman och berättade lite om skolan och dess byggnader så att vi lättare skulle hitta fram till rätt lektionssal, sedan blev vi tilldelade varsitt skåp i skåphallen och därefter var första skoldagen slut. Så nu var det bara att åka hem och smälta första skoldagen och fixa ett lås till skåpet jag skulle använda under mina år som studerande på ”Handel- och Administrationsprogrammet” på gymnasiet.

De kommande dagarna var mestadels en förvirrande jakt på att hitta till rätt klassrum i tid innan lektionerna började, skolan upplevdes som helt enorm med flera olika byggnader. Som tur var hade vi mestadels våra lektioner i huvudbyggnaden och i en annan byggnad bredvid som kallades för Annexet. Men idrottslektionerna hade vi i Torvalla sporthall precis intill skolan och det var där vi upptäckta att de minsann hade ett litet café, så när vi ganska snabbt började tröttna på skolmaten så flydde vi hit på lunchrasterna. Inte för att det egentligen var dålig skolmat utan mer för att chokladbollar och mackor var mycket godare, tyckte jag på den tiden i alla fall.

Samuel och jag började bli mer och mer bekanta med övriga klasskamrater nu och det var främst tre andra killar vi hängde med inledningsvis, den ena av dem var Jocke som jag fortfarande är god vän med än idag och som jag även arbetade ihop med under många år efter att jag kom tillbaka hem från min utlandstjänstgöring i Kosovo. Han hade en kompis med sig från sin gamla klass första dagen men sedan bytte kompisen klass av någon anledning, då blev Jocke lite ensam och nervös så han började hänga med Samuel och mig istället. Sedan drogs jag av någon anledning till en kille som heter Johan, han var två år äldre än oss och hade bytt program och inriktning två gånger vilket gjorde att han fortfarande gick sitt första läsår på gymnasiet. Nu verkade han dock ha hittat rätt och var en så jäkla rolig person, han var lite galen till sättet också men vi klickade väldigt bra humormässigt vilket gjorde att vi alla hade väldigt kul tillsammans på dagarna. Sedan har vi den tredje killen som kallade sig för Rez (det var hans ”tag” som han klottrade på väggar och i alla skolböcker) och han ville helst av allt bli lokförare, han var lite tillbakadragen i början men sedan blev han god vän med främst Samuel. Det tar ju alltid ett tag i början innan alla konstellationer mellan eleverna sätter sig och vi blev tillslut ett större gäng som umgicks i skolan, men även inom gänget så fanns det mindre konstellationer eller grupper. Bortsett från oss fem så tillkom Clabbe med sin filofax, punkaren Golden med sina gyllene trasiga byxor och Tommy med sin härliga ironi. Clabbe och jag gick i samma skola när jag bodde i Jordbro, han gick i min parallellklass på den tiden så vi kände ändå varandra lite sedan tidigare. Golden var som sagt en punkare med tuppkam som bar en skinnjacka med nitar och fräna uttryck, sedan hade han oftast på sig ett par riktigt slitna jeans med hål i som han gillade mycket och därav fick han smeknamnet ”Golden” eftersom vi antydde att han hade gyllene brallor på sig. Han var god vän med Tommy sedan tidigare som var lite mer av en grunge kille på den tiden, med en otroligt härlig skopa humor och som sagt en väldigt ironisk kille.

På fritiden så kunde vi grabbar träffas ibland och spelade då ”Golden Eye” mot varandra på Clabbes lillebrors Nintendo 64. Man kunde då välja mellan olika karaktärer från James Bond och sedan jagade man varandra och försökte skjuta ihjäl de man spelade mot. Detta spel var revolutionerande på den tiden och otroligt eftertraktat, ungefär som ”Mario Kart” men det spelade vi inte lika ofta. Nu kanske det låter som att vi träffades och spelade TV-spel varje vecka men så var det inte riktigt, det kanske var ett par gånger om året. Oftast spelad vi kortspelet ”Gurka” där man satsade 5 kronor i insats för varje spel, men det var jäkligt skoj när det väl blev av så att vi sågs på fritiden. Annars så umgicks jag nog mestadels med Jocke på fritiden av alla i klassen, jag hade ju andra vänner som jag hängde med som inte gick i samma klass eller ens i samma skola på den tiden. Men Jocke och jag blev ju goda vänner även efter gymnasiet och pratar med varandra lite då och då, och ibland kan vi gå på konsert eller liknande. Så han är den jag bäst har kontakt med idag, och det är jag tacksam för!

Övriga klasskamrater kan man kommentera eller svara på sociala medier lite då och då om de lägger upp något roligt där, annars inte så mycket mer än så tyvärr men jag skulle definitivt springa fram och hälsa om jag träffade på dem idag. Det gjorde jag exempelvis vid några tillfällen med Tommy och Clabbe, dem har jag sprungit på när vi varit på samma Kent konserter genom åren. Och sedan drog Jocke och jag ihop ett gäng som spelade innebandy på söndagskvällar, då var både Johan och Samuel med och lirade ibland.

Men vår klass bestod såklart av flera än så, och även om vi i klassen var indelade i mindre grupper som umgicks så måste jag säga att sammanhållningen i klassen var helt fantastisk! Det var en rolig grupp människor och man kände att man kunde prata med alla, och några kände ju såklart varandra sedan tidigare men jag minns inte exakt hur allt hängde ihop. Clabbe umgicks ju även en del med två andra killar som heter Tobbe och Mange, och de hängde mycket med tjejerna Lisa, Cecilia, Ilona, Pernilla, Malin och Jessica. Även en tjej som heter Anna-Lena var med i början men sedan flyttade hon till en hydda i Israel eller något liknande, minns inte riktigt vad som hände där men plötsligt var hon borta. Det fanns också en tjej som heter Annica som gick med oss ett tag i början men sedan slutade även hon, så varken Anna-Lena eller Annica lärde jag känna särskilt bra innan de försvann. Sedan minns jag att vi hade några andra tjejer som oftast höll ihop och det var Martina, Indira, Lena, och såklart Maria och Erika. De två sistnämnda minns jag att de alltid satt längst bak i klassrummet, oftast bakom eller bredvid mig och mina kompisar i klassrummen. De var oftast tysta och viskade försiktigt under lektionerna, men rätt som det var kunde man högt höra dem säga:

– Nej men sluta, ta bort handen!

Detta följdes oftast upp av deras skratt, vi andra i närheten reagerade och vände oss ju då såklart mot dem för att se vad som pågick. Då verkade de lite generade och skrattade ännu mer, ingen vet nog riktigt vad de höll på med där längst bak i klassrummet men det blev lite roligt när man plötsligt kunde höra detta mitt under lektionerna lite då och då. Troligtvis var det något helt harmlöst och ofarligt men ingen av oss kunde låta bli att nyfiket titta dit när man hörde dem säga sådana saker. Alla tjejer tjejerna i vår klass var jättetrevliga men jag som var lite blyg på den tiden hängde mest med grabbarna i skolan. Och efter ett tag så fick jag veta att min klasskamrat Jessica och jag var sysslingar eller vad det heter. Alltså hennes mor och min mor är kusiner, då blir det väl sysslingar eller tänker jag fel?

Sedan gick även hockeyspelaren Kristian Huselius i vår klass, jag kan inte påstå att jag kände honom särskilt bra för han spelade mest hockey på dagarna så man såg honom inte så ofta förutom på vissa lektioner. Men han gjorde ju hockeykarriär där han kom med i landslaget och spelade bland annat både i Elitserien (numera SHL) och i NHL-lagen Florida Panthers, Calgary Flames och Columbus Blue Jackets. Inte ens lärarna verkade ha riktig koll på när han skulle vara med på lektionerna eller ej, utan fråga alltid resten av klassen om någon sett Kristian och fick alltid svaret att ”han spelar hockey” från oss andra.

Sedan har vi Tobbe och Mange som oftast satt tillsammans på lektionerna, och ibland kunde Tobbe utbrista konstiga uttryck rakt ut i klassrummet. Lite som en sorts dämpad men okontrollerad Tourettes syndrom kan man säga, haha!

– Gunillaaaaa!

Ja, bara sådär kunde han ropa ut namnet Gunilla utan att någon i närheten ens heter så. Eller så kunde man plötsligt höra honom ropa ut:

– Jag ska bli munk!

Eller varför inte:

– Jag är en isbit!

Haha, så himla knäppt när jag tänker efter men jag hoppas att Tobbe mår bra och att han inte dras med dessa knäppa utspel idag.

Sedan har vi ju en hel del lärare som gjort avtryck på en och som man minns väl, vi kan väl fortsätta att prata lite mer om vår klassföreståndare Hasse som även var vår lärare i ämnen som Försäljning och Service, Import och Export samt Handel. Och han inledde alltid lektionerna med orden ”nu går tåget” och vinkade med en stor linjal, sedan stängde han dörren när lektionen började. Och kom man försent till lektionen fick man inte komma in. Det var något tillfälle när Tobbe kom några minuter sent och knackade på dörren, han bad om ursäkt och ville komma in i klassrummet.

– Men tåget har ju gått! Svarade Hasse och stängde dörren framför näsan på Tobbe, som snällt fick sitta och vänta utanför tills lektionen var slut.

Ja som ni förstår så tillhörde Hasse det gamla gardet av lärare som inte vek en tum på sina principer, men han använde mycket humor i sitt sätt att lära ut vilket gjorde lektionerna roligare och mer intressanta. Det var heller inte så mycket läsning utan vi diskuterade mycket öppet i klassen på lektionerna, det bidrog nog en hel del till den fina sammanhållningen vi hade genom åren. Sedan var han ju en lurig gubbe på många sätt, och jag vet att han lyckades lura mig som fasen vid ett tillfälle i början innan man lärde sig hur han fungerade. Detta var precis i början av terminen första läsåret och han hade en genomgång om något jag tyvärr inte minns, men vi skulle i alla fall göra en hemuppgift och skriva något om detta. Han förklarade hur vi skulle göra och att det var viktigt med rubriksättningen på det vi skulle skriva och lämna in, och skojig som han var så hade han skrivit en rubrik på sin whiteboard tavla som jag trodde var vad allt detta handlade om.

– Då inleder ni med en tydlig rubrik ungefär såhär: Lobotomins utveckling! Sade han och strök under texten flera gånger.

Genomgången handlade såklart inte om lobotomi, han skämtade ju bara med oss. Men jag hade aldrig hört talas om uttrycket lobotomi tidigare och hade ingen aning om vad det var på den tiden, så jag antecknade detta noggrant och gick sedan hem och gjorde min hemuppgift. Sedan lämnade jag in mitt skolarbete med rubriken ”Lobotomins utveckling” till Hasse, och hans kommentar på mitt arbete var att det var väl utfört men att rubriken var helt skev så detta behövde jag träna mer på enligt honom. Haha, jag som trodde att jag gjort allt helt rätt men blev ju helt bortfintad av hans skämt på genomgången inför uppgiften. Jag fick dock bra betyg ändå av Hasse i hans ämnen, jag tyckte verkligen om hans lektioner och blev därför lite ledsen när vi samlade klassen andra året i gymnasiet och fick beskedet att Hasse inte längre jobbade kvar på skolan. Det spekulerades vilt i om att han måste ha flyttat till Thailand med sin fru eller liknande, men ingen visste riktigt vad som hade hänt eller vart han tagit vägen.

Vi hade även en lärare i matematik som heter Ulf, han var en riktig mysbralla och stressade aldrig upp sig för något i klassrummet. Utan han var alltid lugn och sansad, hans förklaringar och genomgångar på tavlan var lätta att förstå. Sedan gillade han att använda sig av ett speciellt uttryck efter varje uträkning han visat för oss elever, då kunde det låta såhär…

– Och där har ni svaret, många bananer blir det!

Dessa jäkla bananer alltså, det var alltid samma sak och resultatet blev alltid många bananer hit eller dit. När vi satt och räknade på våra mattetal i klassrummet så gick han ofta runt och hjälpte alla och frågade om alla förstod uppgifterna vi skulle göra. Det var nog garanterat en helt annan typ av studiero i klassrummen på den tiden, det var sällan stökigt eller att man upplevde att man inte hann få hjälp av läraren. Förvisso är jag ju en Jimmy och vi kan ju det mesta och behöver aldrig be om hjälp, kanske var det därför jag upplevde det såhär på den tiden. Haha, nej så självgod är jag faktiskt inte utan jag bara skojar. Ulf pratade även om sin lilla Fiat och hävdade att den gjorde 0-100 km/h på under 10 sekunder, som en Ferrari ungefär och detta hade Rez otroligt svårt att ta på allvar och grubblade mycket över detta. Sedan minns jag att Ulf ofta gick runt och sög på sina halstabletter på lektionerna, och att Johan hade reagerat på att han tyckte att Ulf hade en stark andedräkt. Så vi hade ju vansinnigt kul åt detta när Ulf ställde sig bredvid Johan för att fråga om han visste hur han skulle räkna, och ställde gärna några kontrollfrågor för att se att man verkligen hade förstått allt rätt. Johan höll då andan och lutade sig bort från Ulf och stirrade med panikslagen blick på oss andra i ett dolt rop på hjälp, vi höll då på att dö av skratt. När Ulf sedan gick vidare till nästa elev kunde man höra Johan utbrista:

– Rikslarm!

Han syftade då på sin brist på syre och att Ulf var en fara för eleverna, så jäkla knäpp han är alltså. Men det var många gånger Johans påhitt och roliga sätt att uttrycka sig som gjorde att vi hade så roligt i skolan. Hade vi tråkigt på lektioner så brukade vi starta en helt knäpp grej som gick ut på att vi ritade små streckgubbar som föreställde ninjor som slogs mot varandra och råkade ut för diverse bisarra livsöden, dessa gubbar kallade vi för ”Oha” eftersom det var detta de skrek när de anföll varandra. Så våra anteckningsblock kryllade av strider mellan dessa ninjagubbar på sida efter sida, det fanns hur många tecknade strider som helst och jag önskar att man hade sparat dessa block så man kunde visa dem idag. Men de såg ut ungefär såhär:

I svenska hade vi en äldre kvinna som jag inte längre minns namnet på, hennes namn kan ha varit Elisabeth men vi kallade henne i alla fall för Matley på grund av hennes snarlika och tyska efternamn. Svenska var verkligen inte mitt favoritämne, jag avskydde att läsa och tyckte inte om att skriva heller på den tiden. Så det blev många Oha teckningar i anteckningsblocket på dessa lektioner, sedan var det alltid lite roligt när Johan skulle härma hur Matley pratade eftersom hon bröt lite på tyska. Men vid ett tillfälle fick Johan stanna kvar efter lektionen för en pratstund med Matley, hon hade tidigare berättat för oss att hon tvingades vara med i ”Hitlerjugend” som barn och upplevde det lite kränkande att Johan härmades på det sätt han gjorde eller liknande. Ingen vet ju exakt vad som sades dem emellan men vi fick tänka oss för lite i fortsättningen, för vi var inte alltid mycket bättre. Utan det kan komma en liten tysk gliring på sociala medier än idag mellan främst Johan, Jocke och mig där vi relaterar till Matley och skojar lite med varandra. Dock helt oskyldiga skämt och inget radikalt eller elakt på något vis, för vi gillade ju Matley!

I idrott hade vi en herre som även han hade ursprung från Tyskland, han heter Jupp och var en gammal svensk tävlingscyklist. En ganska rak och tydlig man, han skojade inte mer än nödvändigt men var väldigt snäll. Han gillade nog de sportiga typerna i klassen lite extra eftersom de alltid var på plats och gjorde bra ifrån sig, en annan var ju bara där för att göra som man blev tillsagd. Det som var bra på denna skola var att man fick ta del av hela Torvallas sportanläggning och kunde gymma, åka skridskor, spela fotboll eller innebandy. Tyvärr var detta inte så vanligt förekommande utan vi fick oftast orientera, träna friidrott eller om man hade tur så fick vi spela lite basket. Den utan tvekan tråkigaste bollsporten av alla! Men det är i alla fall roligare än att orientera så det fick man vara nöjd med ändå. Sedan hade vi en gång per termin då det stod dans på idrottsschemat, då var det inte många killar med på lektionen kan jag säga er. Inte första gångerna i alla fall men sedan anslöt fler och fler, de insåg väl att man faktiskt kan ha nytta av att lära sig dansa. Jag tyckte det var kul och brydde mig inte så mycket, och jag minns en otroligt rolig händelse kopplat till danslektionen sista året. Det var en stor idrottshall och denna kunde delas av med tunna och mjuka skiljeväggar som sänktes ner från taket, då fick man mindre utrymmen så att fler kunde idrotta samtidigt men med olika aktiviteter. Denna gången var den där väggen inte sänkt hela vägen ner till golvet utan det var en meter kvar ungefär så att man lättare kunde ta sig in i den del man skulle vara i, och vi delade denna gång hallen tillsammans med en annan klass. Så vi satt samlade längst bort och framför den nedsänkta väggen satt den andra klassen som också skulle ha sin egen danslektion, och lite eftersläntande då kommer Clabbe till lektionen.

– Kommando!! Ropade han högt sedan kastade han sig fram och rullade in under väggen.

Den andra klassen som satt precis där vände sig såklart om och tittade på honom, och han såg inte oss andra först utan bara de andra eleverna som han inte kände vilket gjorde honom alldeles förvånad och likblek i ansiktet. Då började vi i klassen att skratta högt, då såg han oss och skrattade lite medan han generat tog sig upp på benen igen och med snabba steg anslöt till vår samling. Sedan kunde danslektionen fortsätta som planerat!

En lärare vi hade i många och tyvärr ganska tråkiga ämnen var Turid, det var bland annat i Företagsekonomi och Marknadsföring och dessa ämnen läste vi många kurser i så det var många långa lektioner varje vecka. Turid var en snäll och lite äldre kvinna, men jag upplevde henne oftast lite stressad så ibland blev man bara mer förvirrad när hon försökte förklara saker och ting. Men hon var väldigt strikt och såg till att alla gjorde det som förväntades av oss, sedan kunde vissa inte låta bli att spela henne ett spratt lite då och då just eftersom hon tenderade att bli ganska uppjagad av oväntade händelser. Det var exempelvis ett tillfälle då Tommy eller om det var Golden som hade lagt sina svettiga strumpor på hennes kateder efter att vi hade haft idrott, en helkonstig grej att göra och jag vet inte varför de gjorde detta. Men när lektionen började så fick hon ju syn på dessa och kunde sedan inte släppa det på hela lektionen. Hon frågade gång på gång vems strumporna var och hade långa utläggningar om att såhär fick man minsann inte göra, det tog nog mer än halva lektionen innan de tillslut hamnade i soporna och undervisningen kunde starta. En annan otroligt rolig anekdot var en gång när vi skulle ha prov, och hennes prov var kända för att vara väldigt svåra och nästan omöjliga att kunna svara på alla frågor som resulterade i höga betyg. Jag minns själv hur jag kunde sitta och plugga inför dessa prov sedan kunde det dyka upp saker man inte alls kände igen eller hade lagt på minnet, men Tommy hade en lösning på detta. Han skrev en klassisk fusklapp som han placerade mellan sina ben på stolen, och när några av oss som hade skrivit klart provet samlades utanför klassrummet så frågade vi varandra hur det hade gått. Alla svarade samma sak att det kändes svårt och ovisst, men då kom Tommy ut efter en stund och var skitnöjd och berättade hur bra det hade gått för honom.

– Sådär ja, fan det var ju inte svårt alls när man hade lite hjälp av fusklappen. Haha! Skrockade han och skrattade åt oss andra.

Kort därefter öppnades dörren till klassrummet och ut kom Turid gåendes med bestämda steg fram till Tommy.

– Är den här din? Frågade hon och höll upp fusklappen.

Det visade sig att Tommy hade glömt kvar fusklappen på sin stol när han lämnade in provet, så han blev helt ställd av hennes fråga.

– Eh…

Det var allt han fick ur sig, sedan höll Turid fram hans prov och rev av det på mitten och gick tillbaka in i klassrummet igen. Då började vi andra att tokskratta, vad tusan var det som hände? Tommy såg helt chockad ut men sedan började även han att skratta åt hur klantig han varit, hans plan lyckades inte riktigt denna gången men det gick nästan hela vägen. Sedan var det ett tillfälle när vi precis skulle starta en lektion och då fick Turid syn på några elever som tände eld på en papperskorg utanför, så hon öppnade fönstret och ropade tillrättavisande klyschor innan hon tillslut rusade ut från klassrummet för att själv bekämpa elden. Vi visste inte vad vi skulle göra så vi satt kvar och pratade med varandra en lång stund innan hon andfådd kom tillbaka till klassrummet efter att ha bekämpat den brinnande pappperskorgen. Det känns som att detta inte var särskilt unikt, hon fick ofta för sig lite märkliga saker att göra på våra lektioner och kanske var det därför jag inte riktigt kände att jag lärde mig så mycket när man väl var där.

Att elever tände eld på papperskorgar var tyvärr inte direkt ovanligt, gjorde de inte det så eldades det upp saker på toaletterna för att dra igång brandlarmet så att skolan var tvungen att utrymmas. Det var även några tillfällen där någon elev (får man hoppas) ringde in och bombhotade skolan, och många gånger tog det lång tid innan man fick gå tillbaka in i klassrummen igen så en del valde helt enkelt att skolka och åkte hem. Det kunde vara ganska stökigt i skolan också, som jag förstod det så var det en del droghandel och liknande som drog till sig gäng från andra skolor som kom dit och bråkade. Jag såg aldrig till några droger, men ett tag hade vi poliser som patrullerade i skåphallen på skolan för att få bukt med problemen. Det pratades även om att skolan ville införa larmbågar vid entréerna så att man inte skulle kunna smuggla in vapen och liknande, men det hann aldrig bli klart under tiden jag gick där.

Om jag inte minns helt galet så var Turid borta andra året på gymnasiet och vi hade då istället en vikarie som heter Roger, en ytterst märklig herre vill jag lova. Han var en medelålders man med ganska stor kulmage och ett vasst underbett, som också bjöd mycket på sig själv och använde sig av en hel del humor. Men han kunde vara lite utav en översittare ibland och det här med PK (politiskt korrekt) fanns inte på den tiden, jag minns vid ett tillfälle när vi fick stå inför klassen en och en och redovisa ett arbete vi gjort när Pernilla fick en kommentar som jag aldrig kommer att glömma.

– Jättebra Pernilla, men tänk på hållningen i ditt framförande. Nu står du ju här och nästan fläker ut dig likt ett luder i Havanna och bara hänger…

Pernilla och vi andra blev nog alla lite chockade över utspelet, men Roger tyckte att det inte var något konstigt alls utan tog upp nästa elev för att fortsätta med redovisningarna. Kanske var detta en av anledningarna till att han inte var kvar sista året på gymnasiet, utan då var Turid tillbaka igen.

Ett annat ämne som blev intressant tack vare en väldigt bra lärare var Samhällskunskap där vi hade en herre vid namn Janne som gjorde dessa lektioner mycket roligare och intressanta än vad jag upplevde tidigare under högstadiet. Han lät oss diskutera mycket och det var inte alls så mycket läsning, och på något sätt gjorde nog detta att fler involverades på lektionerna och att en sådan som jag som inte ens tyckte ämnet var roligt alls blev nyfiken och hängde med på ett bra sätt. Sedan beror det självklart på vad vi skulle lära oss, jag blev i alla fall mer intresserad av inrikespolitik och när vi pratade om händelser från andra världskriget så drog jag definitivt öronen åt mig. Johan verkade kunna en hel del om kommunismen i Kambodja, så när vi en lektion pratade om detta ville han gärna dela med sig om allt han visste om deras ledare Saloth Sar. Janne berättade om massmorden på 70-talet och ställde frågor till oss om olika världsledare på den tiden, och varje gång räckte Johan ivrigt upp handen och ropade Pol Pot även fast det var fel och inte den personen Janne var ute efter just dessa gånger. Johan hade dessutom ont i ryggen vid detta tillfälle och stod upp bredvid bordet på lektionerna, bara det i sig såg ju lite roligt ut enligt oss andra. Men när frågan tillslut kom upp vem denne Saloth Sar var mer känd som så var Johan tyvärr inte riktigt med på noterna, utan då vände sig Janne till honom och sade att nu kunde han räcka upp handen och svara.

– Pol Pot! Ropade Johan glatt eftersom han nu äntligen lyckades svara rätt.

Det är nog en av få gånger som Pol Pot lockade till skratt när hans namn nämndes i något sammanhang, för det mesta kring honom och massmorden av kommunisterna i Kambodja är en fruktansvärt sorglig historia. Det var även sorgligt att höra om Jannes bortgång några år senare efter att vi tagit studenten, min syster Linda hade honom som lärare och då började han tydligen bli väldigt sjuk. Och jag träffade honom en sista gång på ICA butiken där jag jobbade något år senare, då satt han i rullstol och såg väldigt sliten och trött ut. Men jag kommer alltid minnas honom som den roliga och inspirerande läraren på gymnasiet, han som verkligen väckte mitt intresse för samhällsfrågor till liv skulle jag säga.

Som inriktning hade jag valt Turism och hade väl ambitioner om att bli reseledare eller jobba utomlands efter gymnasiet, och i detta ämne hade vi en annan farbror som också heter Janne. Han var en reslig herre som alltid hade en snusnäsduk lindad runt sin hals. Men det var inte särskilt mycket man fick lära sig om turism om ni frågar mig, vi hade sällan teoretiska lektioner utan gick mestadels på mässor och liknande. Det var förvisso väldigt roligt så det blev en hel del spring på Stockholmsmässan i Älvsjö för Samuel, Jocke och mig där vi proppade i oss en massa godis som var gratis. Men jag tycker inte att jag lärde mig så mycket, så när vi sista året i gymnasiet skulle ut och praktisera hade jag lyckats få praktik på Fritidsresors huvudkontor, det som idag heter Tui. Detta såg jag mycket fram emot och skulle två dagar i veckan få jobba inne på deras stora kontor i Münchenbryggeriet på Söder Mälarstrand, men tyvärr var det där mina ambitioner och drömmar om att arbeta inom turism slocknade helt. Jag fick bara sortera dokument i pärmar och springa och hämta flygbiljetter som skulle skickas vidare ut till alla resenärer, det var så galet tråkigt! Tillslut tröttnade jag och ringde dit och berättade att jag inte ville vara kvar, istället valde jag att praktisera på ICA butiken där jag på den tiden jobbade lite kvällar och helger. Jag lärde mig hellre mer om arbetet där eftersom jag planerade att fortsätta jobba där efter studenten, det var nog ett av mina klokare val i den åldern. Men någon reseledare blev det inte av Jimmy Hanell i detta livet…

Haha, nu blir det ett sidospår här men jag hade ju som sagt valt Turism som tillvalsämne och inriktning. Johan hade valt att studera psykologi av någon underlig anledning och det var även fler i klassen som gjorde detta men jag minns inte vilka, men har för mig att Golden och Tommy också valt samma inriktning. Dock så fick jag höra att en diskussion spårade ur på lektionen vid ett tillfälle där Johan var inblandad. De hade tydligen pratat om brottsoffer och hur fruktansvärt det är att bli utsatt för olika typer av brott, och detta ledde samtalet in på våldtäktsoffer och hur hemskt det är för kvinnor som blivit utsatta för en våldtäkt. Johan kontrade då något i stil med att det måste ju vara ännu jobbigare för en kille att bli utsatt för en våldtäkt av en annan man, vilket fick både lärare och flera av tjejerna i klassen att gå i taket. Hela diskussionen blev minst sagt överhettad och jag har för mig att det hela gick lite överstyr där flera började gapa högt på Johan om att det inte är vanligt (på den tiden i alla fall) att en man blir våldtagen, utan det är ju främst kvinnor som blir utsatta för detta hemska brott.

– Män kan våldta andra män! Kontrade Johan högt.

Därefter blev Johan ombedd att lämna klassrummet, vilket jag tror att han gjorde. Haha, alltså jag hade gärna varit en fluga på väggen i detta klassrum för jag vet ju inte exakt vad som sades där inne men detta är vad jag fått återberättat till mig. Och även om våldtäktsbrott självklart är förfärligt hemska så kan jag inte låta bli att skratta åt Johan och hans knäppa kommentarer i dessa sammanhang. Men jag vill verkligen förtydliga att han inte var någon ondskefull människa på något vis, men jag kan förstå att hans egna frågor och kommentarer kunde väcka starka känslor emellanåt.

Som ersättare till vår försvunna klassföreståndare Hasse fick vi andra året en annan lärare som heter Marie-Louise, hon var redan vår lärare inom ämnen som Textbehandling och Datakunskap. Jag minns att hon berättade att hon då bodde i Nynäshamn och hon hade en ganska mörk och lite hes röst vilket fick en att spekulera i att hon troligen drog i sig många limpor Gula Blend under köksfläkten hemma. Sedan hade hon lite utav en så kallad ”saft-och-kak-näsa” som man kan få om man dricker en del alkohol under helgerna, men det vet vi ju inte om det stämde eller ej utan var enbart spekulationer. Men hennes lektioner var intressanta och att arbeta med datorer under denna tidsepok var riktigt spännande, fler och fler började även att skaffa sig hemdatorer och något nytt började växa sig stort inom datorvärlden… Nämligen internet! Detta var första gången jag kom i kontakt med internet och fick lära mig vad det var för något, men man visste ju inte vad man skulle ha det till riktigt utan det enda jag gjorde var att ladda ner diverse fusk som kunde användas när vi spelade på arkadspelet ”Mortal Kombat II” i Torvallas café. Sedan var ju skolans internetuppkoppling helt usel och modemen man använde på den tiden tog hur lång tid som helst att starta upp med tillhörande skrikande oljud. Så det vi gjorde på lektionerna var att starta upp datorn och försökte ansluta till internet direkt när lektionen började, sedan satt man och gjorde sina uppgifter på datorn och ungefär halvvägs in i lektionen var internet uppkopplat och klart! Då kunde man använda sökmotorn Altavista på samma sätt som man gör idag med Google ungefär, och några av killarna i klassen tyckte ju det var himla kul att söka upp erotiska och snuskiga bilder som de sedan skrev ut på lärarens skrivare framme vid katedern. Så när Marie-Louise gick fram till skrivaren så kunde hon ibland skrika högt och sedan skällde hon lite på oss, vi skulle ju bara skriva ut våra arbetsuppgifter på lektionerna så att hon kunde rätta dessa. Då var det nog lite chockerande om det dök upp ett par kvinnobröst eller liknande bland alla papper som skrevs ut, hihi! Jag har även för mig att några av grabbarna tyckte det var kul att skriva ut denna typ av bilder och även skriva Jockes namn på dessa, då vände sig ju Marie-Louise oftast till honom i första hand när bilderna kom ut men hon förstod snabbt att han inte hade något med dessa att göra.

En annan rolig händelse från lektionerna med Marie-Louise var när hon visade upp en stor bok för oss elever, hon betonade att denna var väldigt dyr så skolan hade bara råd att köpa in ett enda exemplar av denna så vi fick vara försiktiga och turas om att läsa i den.

– Jag kan skicka runt denna så får ni alla möjlighet att bläddra igenom den, men ni får ABSOLUT INTE klottra i den eller förstöra den på något vis! Förklarade Marie-Louise och skickade sedan runt boken så att vi kunde titta igenom den lite snabbt.

När boken sedan gått klassen runt så kom den tillbaka fram till henne igen, och hon bläddrar snabbt igenom sidorna och är märkbart nöjd över detta exemplar som skolan köpt in. Men då ser man plötsligt hur hon spärrar upp ögonen helt förskräckt!

– NEJ! Men vem av er är det som har ritat en stor penis här i boken? Va? VEM ÄR DET!!!

Alla i klassen satt helt tysta och sedan började vi titta på varandra för att se om någon skulle ge sig tillkänna. Ingen erkände men då var det en av tjejerna i klassen som förklarade:

– Det fanns ingen snopp i boken när jag hade den här hos mig i alla fall.

Sedan svarade en annan tjej:

– Men jag såg att någon ritat en snopp när boken kom till mig!

Och mitt emellan dessa två tjejer i klasen, vem satt där tror ni? Jo en kille vid namn Tommy som nu fick skämmas och ta emot Marie-Louises utskällning, men många av oss andra började ju skratta åt det hela och tyckte det var ett roligt busstreck av honom. Självklart ska man inte klottra i skolans böcker, men det var en så löjlig men samtidigt väldigt rolig sak att göra och det kom så oväntat. Tommy fick be om ursäkt men sedan kunde lektionen fortsätta igen…

Tommy var även inblandad i en annan uppmärksammad händelse i samma klassrum men vid ett senare tillfälle, kanske som en hämnd för att han blev tjallad på angående hans busiga snopp i den dyra boken. Filmen ”Titanic” hade precis haft sin premiär och var en väldigt populär film på bio, många i klassen pratade om denna och att de så gärna ville se den. Jag som älskar film var såklart en av dessa och många av tjejerna i vår klass var nog lite extra förtjusta i Leonardo Di Caprio som hade en av huvudrollerna i filmen. Så när denna film kom upp som samtalsämne på lektionen kunde man höra hur många pratade om hur välgjord och bra den verkade vara, och att de genast skulle skynda sig att boka biljetter för att se den så snart som möjligt redan till kommande helg.

– Äh den var väl ganska förutsägbar, sen så dör ju han killen på slutet. Utbrister Tommy inför hela klassen när han berättade vad han tyckte efter att själv nyligen hade sett filmen.

Tjejerna bara gapade av förvåning, sedan blev de skitarga på honom för att han avslöjat hur filmen slutade! Att båten sjunker är ju fakta så det visste vi alla skulle ske, men ingen visste att en av huvudrollsinnehavarna skulle dö och när det visade sig vara vår kära Leo så blev det upprorisk stämning i klassrummet. Tommy verkade nästan gotta sig lite åt sitt avslöjande, därför misstänker jag att detta kanske kunde hänga ihop med att han blev påkommen och avslöjad med sitt penisskämt tidigare. Jag hade precis som vanligt bara skoj åt det hela och brydde mig inte så mycket, och min vän Jocke kan än idag prata om detta lilla minne när filmen kommer på tal.

Som jag nämnde tidigare så åt vi nästan aldrig skolmaten av någon anledning, utan hängde varje dag på Torvallas café och köpte godsaker där istället. Oftast en flaska Coca-Cola med tillhörande smörgås eller chokladboll, och jag hade ju förmånen att ha ett extrajobb efter skoltid som gav mig en liten inkomst att betala för detta. Några av de andra fick ibland be om att få sätta upp sitt köp på en nota eller att man ”kritade” och lovad ett betala sitt köp nästa dag, vilket oftast gick bra som tur var. Rez köpte sällan något själv men ville hemsk gärna smaka av alla oss andra, och man ville ju vara generös och snäll men sedan lärde man sig en läxa. Om han bad om att få smaka lite Cola exempelvis så sa man självklart ja första gången, men när man sedan hörde hur sugröret sörplade när han drack upp det sista som fanns kvar så blev man plötsligt utan dricka. Så han fick bara smaka en gång , inte fler än så…

När vi mumsat i oss det vi köpt så brukade vi första åren spendera många femkronor på arkadspelet ”Mortal Kombat II” som jag nämnde här ovan och testa alla de olika fusk och diverse koder vi laddade ner från internet. Det man kunde göra med dessa koder var att efter fighten, ja det är alltså ett fightingspel för er som aldrig hört talas om detta. Och när man besegrat sin motståndare kunde man genomföra en dödlig attack som kallades för att man avslutade matchen med en ”Brutality”. Dessa var häpnadsväckande häftiga men otroligt svåra att genomföra, man skulle styra spaken i olika riktningar och trycka på knapparna i en viss ordning för att lyckas. Så vi försökte och försökte varje gång men det var så svårt att lyckas göra allt rätt för att lyckas. Johan var nog den av oss spelare som mest fått erfara hur svårt detta var hur mycket vi än försökte, han valde nästan alltid någon av karaktärerna Raiden eller Sub-Zero men fick oftast möta sina värsta två motståndare Baraka eller Jax (eller ”Jävla Bög Jax” som Johan alltid kallade honom) som visade sig vara två riktigt svåra utmaningar. Men när han väl lyckades besegra någon av dessa två så hejade vi högt och glatt åt Johan och bad honom avsluta motståndaren.

– Kom igen Johan, gör något coolt! Ropade vi bredvid honom.

Han försökte då att genomföra det som skulle bli en så kallad ”Brutality” och förgöra sin besegrade motståndare, men kanske blev pressen för stor för honom eller något. För det slutade allt som oftast med att han ställde sin kämpe precis bredvid och sedan touchade motståndaren med en hög armbåge i ansiktet som fick denne att falla ihop på marken. Haha, vi skrattade lika mycket varje gång detta hände men det var så sjukt svårt att genomföra dessa mördande avslutningar. Men när vi lyckades, då hördes höga jubel inne på caféterian vill jag lova!

Det jublades inte lika mycket när vi spelade kort, som jag skrev i inledningen av inlägget så fick vi fick lära oss ett kortspel som heter ”Gurka” och då spelade man såklart om pengar för att det skulle bli mer intressant. Oftast satsade vi kanske en femkrona var eller liknande men det kunde snabbt växa till höga summor för den som vinner potten. Det roliga med detta spel var att man ibland kunde spela ut sin motståndare på ett finurligt sätt och då blev ju denne fullkomligt rasande, vilket var skitroligt! Men när man var den som förlorade blev man som sagt fruktansvärt upprörd över att ha varit så nära att vinna sen åker man istället på en förlust när sista kortet spelades ut, det råkade jag själv ut för många gånger och det var verkligen inte ett dugg kul. Några killar i parallellklassen satt vid ett eget bord och spelade samma spel, och man kunde ibland höra dem svära av samma anledning men jag tror att de spelade om betydligt högre summor så de förlusterna sved nog rejält. Det hade såklart varit kul att testa detta kortspel igen, men tyvärr minns jag inte reglerna längre. Det handlade väl typ om att man blir tilldelad fem kort eller liknande som sedan spelas ut mot varandra, och den som sitter kvar på det lägsta kortet vid spelets slut har vunnit. Och det var ju kanon om man då exempelvis satt på två tvåor i slutet och kunde spela ut en av dessa, vilket får motståndaren att tvingas spela sitt lägsta kort närmast min tvåa och kanske sitta kvar på ett väldigt högt kort istället som gör att man förlorar. Det låter kanske inte så roligt när jag förklarar men vi hade otroligt roligt med detta kortspel, tänk om man kunde samla ihop alla igen och köra ett parti ”Gurka” en kväll. Det hade ju varit kanonkul!

Under en kort period så jobbade det en tjej i caféterian, och jag misstänker att hon kanske hade Downs syndrom eller liknande och arbetstränade väl troligen där eller så. Inget ont om henne på något vis, men vissa verkade ha lite svårt för henne tyvärr och detta minns jag kunde bli en grej när man skulle köpa något att äta. Hon jobbade oftast tillsammans med en annan kille där som heter Martin, och det vissa tyckte var jobbigt med henne var att det tog lite längre tid för henne att ta betalt. Så när man stod där i kön så brukade några försöka beräkna vem som skulle ta deras beställning i kassan när man kom fram dit, och då kunde de bli skitsura om de trodde att det skulle bli just hon.

– Fan vad typiskt, jag kommer säkert att få Möget nu och så missar man hela jäkla rasten bara för det…

Några kallade henne så, Möget… Eftersom vi hade ganska korta raster så ville man snabbt hinna köpa det man ville och sedan hinna med ett parti ”Gurka” innan det var dags att gå tillbaka till skolan igen. Och råkade man då få henne framme vid kassan så kändes det väl då som att viktiga sekunder rann ut i sanden, jag själv hade inga problem med detta alls utan tog det som alltid lugnt och sansat. Men det var vid ett tillfälle som en av grabbarna, jag minns ej riktigt vem det var dock men han blev väldigt upprörd när hon skulle hjälpa honom. Han hade beställt en Cola och när hon hade fyllt pappmuggen så skulle hon stoppa i sugröret men det ville sig inte riktigt utan hon pillade länge och försökte få ner sugröret i hålet på plastlocket.

– Men kom igen nu då, och sluta pilla på mitt sugrör som jag ska dricka ur! Ropade han högt och irriterat.

Då blev hon så rädd och ledsen att hon bara släppte allt och gick därifrån, så då fick hela beställningen göras om istället vilket tog ännu längre tid. Och efter denna incident så såg jag nog inte till henne där något mer, så jag hoppas inte att hon blev bortskrämd.

Jag hade aldrig skolkat från skolan tidigare men tyvärr började jag göra det en del i gymnasiet. Man kan inte skylla på att jag var skoltrött för det var väl alla, och gymnasiet var ändå bra mycket roligare än högstadiet men det var vissa tidiga morgnar som gjorde att man försov sig och missade första lektionen. Jag var absolut inte ensam om detta utan det var just för att flera andra skolkade som jag själv lockades till att göra detsamma, och Johan hade ju ett alldeles eget uttryck för detta när han vissa eftermiddagar inte orkade med sista lektionen. När vi andra gick tillbaka mot skåphallen från Torvalla så kunde man plötsligt höra honom säga:

– Nej nu blir det vänster!

Med detta menade han att han vek av på vägen till vänster som ledde honom hem istället för att följa med in i skolan igen. Så detta blev ett standarduttryck för oss andra att om man någon gång drog tidigare från skolan, då blev det vänster! Han behövde ju heller inte ta hem några jobbiga lappar om ogiltig frånvaro som föräldrarna behövde signera eftersom han var två år äldre än oss andra, så när vår klassföreståndare delade ut frånvarolapparna i klassrummet så kunde han själv signera den och lämna tillbaka den direkt till läraren.

– Sådär, då var det klart! Sade han och log stort mot oss andra.

Haha, den jäkeln alltså. Jag började ju att jobba som extraanställd på ICA butiken jag redan nämnt här flera gånger, detta var i starten av vårterminen första året i gymnasiet och jobbade då oftast sena kvällar till kl.22 ungefär. Så när jag kom hem på kvällen och kanske var tvungen att börja med läxor eller plugga till prov var jag ju så trött att jag inte orkade, utan somnade istället och var sedan väldigt trött nästa dag. Men man lockades av att tjäna pengar så man tog på sig så många arbetspass man bara kunde, tyvärr blev skolan lidande för detta men i slutändan så har det ju ändå gått ganska bra ändå. Jag uppmuntrar absolut ingen att skolka för det är bara dumt och otroligt onödigt, och man får många gånger kämpa hårdare senare i vuxenlivet vilket det inte är värt. Så med facit på handen så önskar jag att jag hade varit mer skötsam och tagit tillvara på skoltiden mycket bättre än vad jag faktiskt gjorde.

När studenten närmade sig sista året kändes allt helt fantastiskt, tre år på gymnasiet bara flög förbi kändes det som och plötsligt planerade vi för studentskivor och examensfester. Det skulle beställas studentmössa och provas ut kostym till den stora dagen, men det var sådant som inte kändes så intressant i sammanhanget. Jag såg mer fram emot en sista stor fest med klasskompisarna på kvällen efter att vi hade tagit studenten, och sista veckorna var det riktigt sköna dagar i skolan. Det var mestadels utflykter och annat, Matley bjöd hem hela vår klass till hennes landställe ute vid Tyresö slott så att vi fick hänga där en eftermiddag. Det var riktigt trevligt, sedan besökte vi Naturhistoriska Muséet på Valborgsmässoafton har jag för mig. För både Tommy och Golden var redan lite dragna när de mötte upp oss där, sedan smuttade de i sig lite mer alkoholhaltiga drycker som de hade med sig i en väska. Man märkte inte av detta på Tommy särskilt mycket, men när vi åkte tunnelbanan hem sen så släppte Golden loss ordentligt. Han dansade runt en av stängerna i vagnen samtidigt som han sjöng på två olika sånger samtidigt, då han sjöng ”Äter mest, på Egons fest” ena stunden för att sedan helt plötsligt övergå till att sjunga ”Jag blir k*t, på min ubåt” nästa sekund så det var en salig mix vi fick höra i hans framförande. Han verkade må toppen i alla fall och det gjorde vi andra också, dock så var vi troligen lite piggare än honom på kvällen sen eller åtminstone nästa morgon.

När dagen tillslut kom så var det dags för oss att äntligen ta studenten, alla kom uppklädda till skolan och klassen möttes upp för att fotografera oss utanför skolbyggnaden. Sedan fick vi gå till vårt klassrum för att ta emot slutbetygen och tacka av vår klassföreståndare Marie-Louise, och vi tackade varandra i klassen för åren som varit och skrev i varandras studentmössor. Nu var det dags att samlas i korridoren som leder bort mot skolans entré, i korridorens slut såg vi skolans dörrar lysa upp och det var som att frihetens ljus väntade på oss där utanför. Vi väntade på vår tur och samlade oss, sedan kunde vi skrikandes springa ut genom dörrarna och ut på skolgården för att möta våra familjers höga jubel. Det var ett sådant härligt minne och alla kramade om varandra en sista gång, sedan åkte alla vidare hem för att fira med släkt och vänner. Senare på kvällen så åkte jag över till Jocke och hans familj, de firade fortfarande men nu var det dags att åka in till Djurgården för att festa loss på vår examensfest. Vi fick åka Porsche till festen, det var någon släkting till Jocke som körde in oss dit och jag minns att jag fick ligga ihopkrupen i det pyttelilla baksätet med huvudet dunkande mot bakrutan så fort det guppade till lite i bilen. Men väl framme så hoppade vi ut och kunde möta upp våra klasskamrater och många andra från skolan som var där och firade tillsammans. Tyvärr minns jag inte mycket mer från denna kväll, men det är väl kanske så det ska vara när man tar studenten. Då har förmodligen festen varit riktigt bra, eller hur!

Sådär, nu har man även skrivit ner minnen från gymnasiet och alla dessa roliga människor man lärde känna på den tiden. Jag hoppas att det även är roligt för er andra att läsa om detta och inte bara ett nostalgiskt minne för min egen del, men det var kul att skriva lite om det som hände under dessa tre år och jag kommer garanterat att skratt åt alla dessa minnen när jag är gammal och grå när jag läser om detta igen. Jag vill passa på att skicka en hälsning till mina före detta klasskamrater, tack för de minnesvärda och roliga år vi fick tillsammans! Och såklart ett stort tack till alla ni som läser, ha d biff!

GYMNASIETS JERKER går till Rez, killen som knappt såg något alls men som samtidigt vägrade skaffa sig glasögon. Ett exempel på detta var när vi var inne med klassen på (August) Strindberg Festivalen i Gamla Stan, då kunde man åka på en guidad rundtur i ett litet tåg och när vi sitter på tågvagnen som rymde ungefär fyra till sex personer så ser en av oss en övervakningskamera bakom ena sätet.

– Shit, kolla de filmar oss!

– Vart då? Frågade Rez och tittade rakt upp i himlen.

Ja det satt ingen kamera på solen om han nu trodde det, vad vet jag. Denna festival var i alla fall bland det tråkigaste jag upplevt och det tyckte nog de flesta andra också. Så när vi stod där på torget så försökte Johan lätta upp stämningen lite. Han ställde sig plötsligt framför Rez och sparkade av sig sin ena sko rakt upp i luften framför sig, han fångade den med ena handen och sedan hoppade han upp och låtsades han snärta till Rez i huvudet med skon innan han landade och satte på sig skon snabbt igen.

– Vad gjorde du? Sade Rez frågande.

Nu kanske jag får honom att framstå som lite ”trög” och att han inte hänger med riktigt, men jag tror faktiskt att han såg så pass dåligt att han inte uppfattade vad som hände. Och om så är fallet så borde man faktiskt skaffa glasögon eller linser för sin egen skull…