Som rubriken lyder kommer jag i detta inlägg att både tacka och säga farväl, men det gäller inte själva bloggen utan det rör två aktuella ämnen i samhället. Och eftersom jag gärna vill framstå som en tacksam person så börjar vi där, med att säga tack. Till vadå? Ja läs själva…

Ja nu suckar nog en del, men jag är väldigt tacksam över att Djurgården efter flera år i Hockeyallsvenskan nu ÄNTLIGEN tar klivet upp till högsta ligan, SHL! De har kämpat med detta i flera år och tagit sig till final de senaste tre åren, för att sedan bli utslagna och missa avancemang till SHL. Men nu har det alltså hänt, de lyckades slå ut AIK i finalen och nästa år så är de tillbaka där de hör hemma, nämligen bland de absolut bästa.

Jag har inte klarat av att titta på så många av matcherna de spelat nu i slutspelet, jag har varit alldeles för nervös helt enkelt. Och när de ställdes mot AIK i finalen så jublade nog många över att det blev ett Stockholmsderby där de skulle mötas i bäst av sju matcher, men med tanke på Djurgårdens resultat mot AIK så jublade jag inte mycket alls. För AIK har gjort en helt sanslös uppryckning under våren och slagit ut både Karlskoga och Björklöven i slutspelet, två av topplagen i serien. Men nu steppade Djurgården upp ordentligt och lyckades slå ut AIK efter 4-1 i matcher, och sen var saken klar. Jag brukar inte berömma AIK, men om de hade tagit sig vidare upp till SHL så hade jag lyft på hatten och gratulerat dem. Deras prestationer i vår har varit helt sanslöst bra och de var minst lika värda att gå upp som Djurgården, jag är bara tacksam över att mitt lag presterade jämt och bra genom hela säsongen och nu får man äntligen se dem i SHL igen. Så jag längtar redan till i höst när serien startar igen så att vi kan heja fram laget mot nya bedrifter, alltid oavsett!

Det var det jag var tacksam för, nu till ett farväl. Vi nåddes för en tid sedan av nyheten att påve Franciskus avlidit, och när en påve dör blir det ju ofta stor uppståndelse kring detta. Hundratusentals människor hade tagit sig till Petersplatsen för att ta ett sista farväl och detta pågick i flera dagar innan själva begravningen som skedde nu i helgen.

Detta var väl troligen viktigast för världens alla katoliker, och det verkar ha varit en känslosam stund för många andra också. Jag är dåligt insatt i hur Franciskus varit som påve, men som det verkar har han varit uppskattad av väldigt många. Det som slog mig var att det oftast är väldigt gamla farbröder som blir påvar, som inte lever så länge. Eller jag kanske har fått det helt om bakfoten?

Jag vill så att säga, inte trampa någon på tårna eller verka okänslig kring detta men varför väljer man inte en yngre påve under konklaven som förhoppningsvis har många år kvar att leva? Kanske kan man välja en kvinna, eller måste det vara en man? Ni som vet får gärna upplysa mig mera om detta,

Det har rapporterats mycket från påvens begravning i helgen och det var många världsledare på plats. En diskussion uppstod om klädseln och huruvida vissa valt att bära en blå kostym istället för att följa klädkoden som var svart kostym. Det är tydligen enbart vissa som får ha en blå kostym, om det var kungliga katoliker eller liknande jag kan tyvärr inte reglerna om detta. Någon som inte skulle bära blå kostym men som gjorde det ändå var ingen mindre än USAs president, Donald Trump. Inte för att jag blir förvånad, men någonstans tycker jag väl att man får anpassa sig när det kommer till begravningar. Min brors fru, Sandra, delade en ironisk bild på sociala medier där herr Trump tydligen anser sig kunna bli vald till nästa påve. Tanken har säkert slagit honom…

Valborg är på intågande, jag passar därför på att önska er en härlig valborgsmässoafton. Och stort tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER är väl lämplig att ge Donald Trump igen, eller vad säger ni? Jag tycker det, grattis Donald…

Då var det dags igen att besöka ett gammalt och väldigt dumt minne som jag nu väljer att dela med er. Det ni nu kommer att få ta del utav är inget jag är stolt över på något vis, men vi var unga och dumma på den tiden vilket också fick sina konsekvenser…

Jag tror att detta kan ha varit på sommaren runt år 2000 och på den tiden visades ett program på MTV som mina vänner och jag var mycket förtjusta i, nämligen ”Jackass”. Ni vet de där dårarna som utsätter sig själva för olika stunts och diverse sjuka pranks, något man idag skulle tycka var bara idiotiskt och dumt men på den tiden tyckte vi de var så himla roliga!

Detta program sändes sent på kvällarna och vi började titta på det en slump, för innan ”Jackass” sändes ett annat TV-program vid namn ”The Tom Green Show” som framförallt Erik och jag följde väldigt noga. Tom Green var en riktigt märklig kille som hade en egen talkshow där han skickade ut sin kollega Glenn på dumma upptåg och även utsatte honom för olika påhitt och bus. Han brukade även klä ut sig och ställa till scener på stadens gator och i butiker på ett sätt vi fann underhållande, och efter att ha skrattat igenom hans program kunde vi ibland dröja kvar när ”Jackass” drog igång. Så när Johnny Knoxville, Steve-O, Bam Margera, Wee-Man och alla de andra dårarna satte igång med sina dumheter kunde vi inte slita oss utan fastnade framför deras galenskap och påhitt. Och de var ju smarta nog att varna alla tittare från att prova på detta själva inför varje avsnitt som sändes…

Denna varning tycktes tyvärr inte bita på svenska killar i 20-års åldern ute i Haninge, utan vi fick nu ännu fler dumma idéer. Vissa var kanske inte så farliga, men ändå dumma nog att ens försöka sig på att testa. Erik hade ju en inneboende hos sig på denna tiden som heter Mattias och som även han jobbade tillsammans med oss på den lokala ICA butiken. Jag tyckte dock att han var otroligt lik programledaren Claes Åkeson på den tiden och kallade honom därför ofta för just Klas-Åke, han var några år yngre än oss och gick ju tacksamt med på allt vi sade till honom att göra. Hans specialitet var annars att inte kunna hantera alkoholintaget på fester och tillställningar, utan däckade allt som oftast och en gång fullkomligen exploderade han i sitt eget kräks hemma i ett kök under en Halloween maskerad. Men det är inte något vi ska fördjupa oss mer i just nu! Utan det som var lite kul var att Erik, som den uppviglare av dumheter han är, alltid lyckades övertala Klas-Åke att hans idéer var genomtänkta och bra. Vilket de såklart inte var alls, ta en gång exempelvis när jag skulle besöka dem en kväll och när jag kommer dit öppnar båda iklädda hockeyskydd och hjälm. Jag tittade förvånat på dem men de förklarade att de kommit på en rolig lek, och när jag kom in så visade de vad det hela gick ut på. De tog på sig skydden sedan boxades de för fullt i vardagsrummet, men tack vara alla dessa skydd så klarade de ju sig utan några allvarliga skador. Inte fullt så smart kanske, men jag var självklart tvungen att testa!

Men sedan såg vi ett avsnitt av ”Jackass” där de skulle tävla i att dricka en gallon (cirka 3,8 liter) mjölk på tid, den som hann dricka upp all sin mjölk först hade vunnit. En tillsynes harmlös tävling men låt er inte luras! Detta var vi ju bara tvungna att testa, hur svårt kan det vara? Man dricker ju bara riktigt snabbt tänkte vi och några dagar senare så samlades vi på ICA för att köpa vår mjölk. En annan kollega vid namn Anton lyckades vi även övertala att detta var en fantastisk bra idé så han ville haka på, och några av oss valde att köpa smaksatt mjölk istället för vanlig mjölk. Det fanns ju choklad- och jordgubbsmjölk på den tiden, vilket vi lockades att köpa i förhoppning om att det skulle vara enklare att dricka. Jag tror att jag köpte jordgubbsmjölk om det är av intresse för er som läser, sedan åkte vi till Rudans friluftsområde för att hitta en bra plats där vi kunde genomföra denna briljanta tävling.

Vi hade även med oss en riktig boomblaster till stereo och på den pumpade vi igång hög technomusik för att hitta någon sorts snabb rytm till vårt drickande, och vi hade även med oss någon som skulle filma spektaklet men det minns jag tyvärr inte vem det var längre.

Så i takt till den snabba musiken skålade vi nu och tävlingen sattes igång! Vi hade ju tyvärr inte en stor dunk som rymde all mjölk utan fick kämpa med fyra 1 liters förpackningar, Erik hade fyllt två stycken 2 litersflaskor (ursprungligen Coca-Cola) med sin mjölk för att få ett psykiskt övertag mot oss andra. För då hade ju han bara två förpackningar dryck att inmundiga, men om det hjälpte vet jag inte. Den första litern mjölk rann ner ganska så enkelt för oss alla, även den andra litern fick man i sig ganska snabbt men därefter började det bli fullt i magen och känslan var inte längre kanon. Medan jag satt där och tittade på Anton som också verkade börja må lite illa, så ser vi hur Erik påbörjat sin andra flaska och fortsätter hälla i sig sin mjölk. Han står även och stampar lite lätt i takt till musiken samtidigt som klunkar med mjölk sakta rinner ner i hans mage och gör små kullerbyttor där nere, jag minns så väl att denna låten spelades när han stod där och drack…

Det passerade hela tiden främmande människor som besökte friluftsområdet eller som motionerade i löparspåret där vi slagit upp vårt mjölkdrinkar läger, och de tittade såklart nyfiket på oss och undrade vad vi höll på med där ute i skogen. Kanske försökte de säga något men vi hörde inget på grund av den höga musiken. Plötsligt började det nu rinna över för Klas-Åke som nu tog sikte på ett träd och började kräkas, rejält! Han hade väl lyckats få i sig lite mer än 2 liter chokladmjölk som nu gjorde revolt och ville ut i friska luften igen, han bara kräktes och kräktes så pass mycket att det sprutade ut ur både näsa och mun. Några tjejer som joggade förbi saktade ner farten och tittade bekymrat på honom där han stod lutande med ena handen mot en tall och kräktes.

– Tjenare! Sa Klas-Åke flirtigt utan att imponera, med mjölk rinnandes ur näsan nedför sin haka.

Tjejerna äcklades och fortsatte springa vidare. Anton som nu tittat för mycket på Klas-Åke och hans kräkande började nu också kräkas, så han tog sikte på ett annat träd en bit bort. Han kräktes dock inte lika intensivt och mycket som Klas-Åke, så han försökte dricka mer mjölk medan han stod där och mådde som han gjorde. Erik, han fortsatte dricka men nu började det gå riktigt trögt även för honom. Jag uppskattade att han hade ungefär en liter mjölk kvar att dricka men än så länge visade han inga tecken på att vilja kräkas, det gav mig dock hopp om att jag kanske kunde slå honom om jag bara fortsatte dricka min mjölk. Då hör jag hur Anton börjar stå och stampa hårt samtidigt som han kräks upp sin jordgubbsmjölk, och den synen jag fick se då är något jag aldrig kommer att glömma. Det var som ett rosa stuprör med forsande mjölk rakt ner i marken som fick löv och kottar att stänka åt alla håll och kanter, jag måste verkligen poängtera att det kraftiga trycket i magen som kräkningarna orsakade gjorde att mjölken fullkomligen bara sprutade ut ur munnen och näsan samtidigt på både Anton och Klas-Åke. Haha! Det fick oss andra och även dem själva att skratta men det var inte så smart, för skrattet gjorde att man började må riktigt illa samtidigt som man försökte dricka upp det sista. Men Erik den jäkeln lyckades vinna tävlingen! Han höll upp och visade upp sina två tomma flaskor och fick applåder av oss andra, sedan kröp han in i en buske och kräktes som bara den där inne. Jag lyckades tillslut få i mig all mjölk, men till vilket pris…

VARNING FÖR STARKA BILDER!!! (Känsliga magar ombeds scrolla förbi kommande bild)

Medan alla de andra lyckades kräkas upp sin mjölk igen så lyckades jag tyvärr inte göra samma sak, jag försökte stoppa fingrarna i halsen flera gånger men det gick bara inte. Efter flera försök gav jag upp, de andra började nu sakta att återhämta sig igen och vi pratade om allt som hänt. Men det blev såklart många skratt också vilket var oerhört jobbigt för mig och min mage, jag såg säkert gravid ut och magen var så spänd och gjorde ont av all mjölk där inne.

– Är det någon annan än jag som är vrålhungrig, vi drar till McDonalds! Ropade Erik glatt.

Jag tittade matt på honom och hoppades att han skämtade, men det verkade som att han och de andra tömt sina magsäckar helt och nu blivit hungriga. Så vi packade ihop, jag rörde mig sedan med långsamma steg tillbaka mot bilen och hade inte alls samma glada energi som de andra. När vi kom fram till McDonalds så beställde de in rejäla skrovmål men jag var inte ett dugg sugen på mat, magen gjorde fortfarande så ont att jag började känna mig lite yr och vimmelkantig.

– Vill du ha nåt att dricka Jimmy? Frågade Erik retfullt och klunkade i sig en stor Cola framför näsan på mig.

Erik är nu spårlöst försvunnen och sågs släpas bort i kalsongerna av vad som liknade en gravid man ut från McDonalds Gudöbroleden samma eftermiddag. Haha, nej men jag hade god lust att ge honom en propp om det inte vore för att minsta rörelse fick mig att må illa. När alla ätit upp sin mat åkte vi hem igen, jag minns att jag lade mig på min säng och att efter ungefär en halvtimme så lyckades jag tillslut kräkas upp all mjölk. Det var ingen vacker syn det heller, det enorma trycket och att försöka pricka toalettstolen var ingen lek. Det sprutade verkligen mjölk överallt och lite senare fick jag mer eller mindre sanera hela badrummet, men nu kändes allt mycket bättre i alla fall.

För att summera det hela då, var detta en kul tävling? Nej! Var det värt det? Ja men faktiskt, jag minns det ju än idag ungefär 25 år senare så en så dum idé var det ju inte uppenbarligen. Och efter denna tävling så började vi ta ”Jackass” varningstext på lite mer allvar, man ska nog inte pröva på deras dumheter hemma helt enkelt. Detta verkar dock inte ha hindrat min lillebror Tommy och hans vänner från att begå samma misstag lite senare, han kan själv få berätta mer om denna roliga tillställning om han vill det. Haha! Om ni önskar se klippet från ”Jackass” när de genomför denna äckliga tävling så finns en länk längre ner i inlägget. Tack för att ni läser, ha d biff!

TÄVLINGENS JERKER går till Klas-Åke som mitt i sitt kräkande försökte flirta med de förbipasserande tjejerna, undrar om de någonsin kunde se på en man med normala ögon igen efter allt de fick bevittna där ute i skogen…

Nu är årets påskhelg förbi, jag hoppas att ni som firat har haft en riktigt skön helg med mycket god mat och påskägg såklart!

Linda och jag var hemma själva med hundarna hela påsken, alla barnen var bortresta så det var väldigt lugnt för vår del. Lite tråkigt blir det ju tyvärr, även påsken känns lite mer som en högtid för barnen ungefär som med julen. Och utan barn blir det inte riktigt samma sak, visst blev Linda glad för sitt påskägg men hon tjöt inte lika mycket av glädje som barn gör när de får ett påskägg med godis. Haha, vi vuxna kan vara lite mer reserverade och blir inte lika exalterade av godis i alla fall. Eller i och för sig, jag blev väldigt glad över godiset Linda hade köpt så det kanske inte stämmer trots allt…

Men vi har ändå haft det bra och har faktiskt byggt om hundarnas rastgård lite, Linda hittade vitt kompostgaller som vi ägnade en stund åt att sätta upp tillsammans. Det blev en billig lösning och ett stabilare staket för hundarna, lilla Gibzon lyckades ju ta sig igenom vårt gamla staket eftersom han är så liten och man orkar ju inte springa efter honom varje gång han smiter iväg. Men detta kan han inte ta sig igenom så nu kan man släppa ut hundarna på tomten utan att behöva vaka över dem varje sekund, vilket känns mer avslappnat och skönt.

Nu är i alla fall barnen hemma igen, stora Nova har varit iväg på camping med sin killes familj och mina barn var uppe i Hälsingland på påsklovet. Så nu är alla tillbaka och allt känns bra igen, det var även kul att se hur glad Gibzon blev när alla kommit hem. Så nu har han många att leka med och barnen verkar ju tycka att det är superkul att busa med honom också, så det blir ju en så kallad ”win-win” situation!

Det har även hänt en ”creepy” liten sak, min kära mor skickade en bild till mig och frågade om det var tvillingarna (Nova & Theo) på bilden. Jag svarade ja och tyckte till och med att det såg ut att vara en bild från när de hade vattkoppor som små. Men jag kände inte igen själva fotot, se själva…

Jag kände igen filtarna och frisyrerna är ju väldigt lika de frisyrer de hade i den åldern, så jag frågade vart hon hittat bilden. Den kom från en artikel gällande två små barn (tvillingar) som hade lämnats kvar ensamma i en bil och där dog de senare. En hemsk nyhet såklart, men sedan blev jag ju lite arg över varför de publicerar en bild på mina barn i deras artikel. Så jag klickade mig vidare på artikeln och försökte hitta någon information om vart bilden kom ifrån, men både min bror och jag misstänkte att de kunde ha stulit bilden från den här bloggen. Men jag kunde inte hitta något vettigt förrän i slutet av artikeln där fler bilder publicerats, och det var först då jag såg att det inte var Nova och Theo. Tänk så sjukt ändå, att någonstans ute i världen fanns två tvillingar som inte heller var enäggstvillingar men som är så otroligt lika mina barn. Alla vi som såg bilden var helt övertygade om att det var Nova och Theo på bilden, snacka om kusligt…

Här ovan är en bild på mina barn i ungefär samma ålder, men det är nog svårt att se likheterna här. Men vi som sett barnen växa upp var alla övertygade om att det var dem vi såg i artikeln, så jag förstår om de som såg artikeln blev chockade när de först såg rubriken om vad som hänt och sedan såg bilden på tvillingarna. Det gällde inte mina barn tack och lov, men det var en otroligt sorglig sak att läsa om. Så nu är jag extra tacksam för mina små välsignelser här hemma och att de mår bra.

Precis innan påsk hände något otroligt i sportens värld! Djurgåden skulle åka till Österrike och möta Rapid Wien i returmötet i Conference Leagues kvartsfinal, detta efter att ha förlorat första matchen med 0-1 här i Stockholm. Det krävdes alltså minst en vinst på nortaplan nu för att matchen skulle gå till förlängning. Och det började bra där Djurgården fick en straffspark i inledningen av matchen och en spelare i Rapid Wien blev utvisad. Men så gjorde de självmål innan halvtid och då stod det 1-1 i matchen vilket skulle betyda att de var utslagna ur turneringen.

Resultatet såg ut att stå sig matchen ut, men då i slutet av matchen hamnar bollen hos vänsterbacken Kosugi i Djurgården som drar på ett volleyskott med fel fot rätt upp i krysset. Herregud vad händer! Jag jublade högt och trodde inte att det var sant, och när domaren blåste av matchen efter ordinarie tid så väntade nu förlängning. Måtte de försöka avgöra snabbt tänkte jag så att det inte slutar med straffläggning, mina nerver skulle inte klara av det. Då klev norrmannen Gulliksen fram och gjorde mål direkt! Och sedan ett till! Matchen slutade alltså 4-1 till Djurgården, helt osannolikt men jag blev överlycklig!

Nu väntar topplaget Chelsea från brittiska Premier League i semifinalen för Djurgården, och det är lite kul att se dem tillsammans med Fiorentina och Real Betis som möts i den andra semifinalen. Tre riktiga storlag och sedan lilla Djurgården, jag vet inte vad jag ska säga. Sportchefen Bosse Andersson kallade detta inte för miraklet i Wien som vissa journalister ville få det till, utan mer för knallen i Wien. Miraklet kommer i London enligt honom…

Ja ibland är sport helt fantastiskt, och ibland helt förfärligt känslosamt och jobbigt. Men denna seger kommer jag att minnas så länge jag lever, nu blir det kul att se dem möta Chelsea som självkkart är storfavoriter men jag hoppas på en skräll. Annars får man se det som en bragd och en ära att de tagit sig så långt i turneringen och får möta denna typ av motstånd.

Nu ska jag inte prata mer om det, utan rundar av här nu för denna gången. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till, hm… Henke vore det naturliga valet här nu när jag inte har någon speciell att ge utmärkelsen till, men jag tycker inte att han förtjänar den idag. Vi säger grattis till Donald Trump och hans eländiga anhängare istället, skäms på er!

Farmors lilla Tingeling! Ja Freja är inte lika liten nu längre, utan har hunnit fylla 14 år och har vuxit om de flesta i vår släkt. I alla fall hennes kvinnliga släktingar, men hon har Nova hack i häl som det heter och vi får se vem som blir längst av dem två sen när de vuxit klart!

Freja är nu inne i tonåren men jag måste säga att det gått väldigt bra hittills för henne, hon är skötsam i skolan och springer inte på stan sent om kvällarna. Vilket man som förälder är otroligt tacksam för och då slipper man oroa sig så mycket, istället hänger Freja mestadels hemma hos sina vänner eller håller sig hemma på kvällarna. Hon är dock fortfarande lika social som hon alltid har varit och verkar inte så blyg av sig, på så vis är hon och Theo ganska lika medan Nova är en lite mer avvaktande tjej. Men Freja är för det mesta väldigt glad och när hon är hemma så hör man ofta höga skratt från hennes rum, hon pratar ofta med sina vänner i diverse appar och på sociala medier. Det är väl motsvarigheten till hur man själv pratade mycket i telefonen när man var i samma ålder, och hon pratar med många samtidigt och skrattar så mycket under deras samtal. Så hon verkar fortfarande vara en glad tjej som omger sig själv med många vänner hela tiden, det är lite kul att se hur olika barnen är gällande det sociala spelet eller vad man nu ska kalla det. Freja och Theo gillar som sagt att omge sig med många vänner, ju fler desto bättre! Medan Nova är lite olika från dag till dag, ibland hänger hon med många kompisar och hittar på saker men oftast håller hon sig till en kompis i taget. Det finns ju inget rätt eller fel här anser jag, det är bara intressant att reflektera lite över hur olika de är trots att de är syskon i ungefär samma ålder.

Skolan är något som Freja alltid har tyckt om och det går relativt bra för henne där också, hon går tillsammans på Kulturama med Nova och Theo så de har ju varandra där om något skulle hända. Här har även hennes stora idol Zara Larsson gått i skolan, vilket får henne att faktiskt våga drömma om ett liv som artist i framtiden. Hon har alltid haft enkelt för att lära sig och siktar på höga betyg i skolan, och hon har redan en framtidsplan på vad hon vill bli när hon blir stor. Som liten pratade hon ofta om att hon vill bli sångerska eller dansare, alternativt ville hon jobba som doktor och köra brandbil. Det fanns även planer på att hon och Nova skulle ha egen restaurang samt köra brandbil tillsammans, det blir väl lite som en foodtruck som kan släcka bränder då tänker jag. Men hon verkar faktiskt ha övergett det sistnämnda för att istället ha riktat in sig på rättsväsendet, nu vill hon väldigt gärna bli åklagare eller advokat och lägger därför ner mycket energi på sina studier för hon vet att det kommer bli tuffa skolår framöver. Även polisyrket lockar eller så har hon även varit nyfiken på att bli kriminolog, sen har hon inte helst släppt tanken på att sjunga eller dansa så den drömmen lever kvar fortfarande. Men jag är helt övertygad om att hon kommer att klara av det, vad hon nu än väljer!

På sin fritid brukade Freja ofta sjunga och spexa här hemma som liten, hon kunde byta om tio gånger på en och samma kväll men behövde något nytt så fort hon skulle uppträda för oss andra här hemma. Hon spexar inte på samma sätt längre, men dansar gärna i skolan och går även på skapande dans på fritiden. Där är även Nova med och dansar och de blir bara duktigare och duktigare för varje år, man märker att dansen blir mer avancerad och svårare men de gillar det fortfarande. Annars har hon inte varit så mycket för att spela instrument eller hålla på med någon sport, hennes intresse verkar mer riktas mot hudvård och smink. Hennes tidigare år som aktiv pysslare har numera övergått till att fixa med sina naglar och utforska kosmetiska produkter. Hon spelar in egna videos när hon sitter och berättar om produkter hon köpt, lite som en influenser och kanske är det något hon lockas av längre fram. Sen så är hon alltid lika fascinerad när hon besöker mig på jobbet och ser alla hudvårdsprodukter vi tillverkar där, så flera gånger har hon sagt att hon vill jobba med mig på mitt jobb. Det är såklart roligt att hon är intresserad av det man gör, men vi får se vad hon väljer att göra i framtiden sen.

Hon verkar ha många vänner som hon umgås med, till och med några så långt tillbaka som till förskolan. Speciellt Nellie verkar hon ha bra kontakt med fortfarande, de har känt varandra hela sin liv känns det som och det är ju kul att de varit vänner så länge. Jag minns när man körde runt dem i bilen när de var små, då satt de längst bak på sina bilkuddar och försökte skrämma mig genom att ropa att det kommer ett rådjur. Som hämnd körde jag lite snabbt över alla farthinder så att bilen guppade till ordentligt så att de nästan flög upp i taket, haha! Do not mess with the daddy!

Freja älskade att pyssla som barn och satt ofta med pärlor eller loombands så fort hon fick tillfälle, och att rita och måla gillade hon också. Även om hon kanske inte pysslar i samma utsträckning längre så märker man att hon blir uppspelt och glad så fort vi gör något liknande tillsammans, som att bygga och dekorera vårt pepparkakshus varje jul. Där är hon lika kreativ som alltid och brinner för att skapa ett riktigt fint hus med fin dekor och godis.

Sen har ju även Nova, Theo och stora Nova som hon kan umgås med om hon är uttråkad. Nog för att de kan bli lite osams emellanåt men det blir ju alla syskon mer eller mindre. De brukar ändå ha roligt tillsammans och roar sig med den festliga sysslan att gå ut och gå nu när de blivit lite äldre, då strosar de runt hemma i området med massor av skratt och fnitter. De är nästan ute mer tillsammans på vintern än på sommaren, då brukar de oftast hänga i pulkabacken där de åker snömadrass och på sina snabba snöbrädor. Så det är ju inte helt fel att ha syskon i samma ålder!

Trots att de blivit stora nu så märker man att Freja fortsätter att ta väl hand om sina småsyskon, och det är så fint. Jag litar helt och hållet på henne när hon säger att hon klarar av att exempelvis åka kommunalt till kompisar som bor en bit bort eller liknande, och de gånger Nova och Theo åker med henne så vet jag att de är i goda händer under Frejas bevakning. De kan ju annars bli lite hjälplösa om exempelvis ett tåg är inställt eller liknande, medan Freja klarar det bättre och vet hur hon ska lösa problemen hon stöter på under sina resor här i Stockholm. Sen vet hon att man alltid kan ringa till mig och fråga om det är något, vi har haft ett bra förtroende för varandra genom åren och kan prata om det mesta utan att det känns krystat eller jobbigt. Och det är jag tacksam för, för hon betyder otroligt mycket för mig mitt ”lilla” hjärta.

Nu har jag skrivit ett inlägg om vardera barn så att de som är intresserade har fått en uppdatering om hur de växer och utvecklas, men tiden går verkligen alldeles för fort. Det är svårt att hinna ta tillvara på tiden tillsammans med barnen så mycket som man själv önskar, speciellt nu när de hittar roligare saker att göra med sina vänner istället för att umgås med sin pappa. Haha, men det går bra och vi har faktiskt roligt tillsammans. Jag märker redan nu att jag saknar åren när de var mindre, det är något speciellt med att man känner sig mer behövd som förälder eller något som gjorde allt väldigt speciellt. Sedan är det ändå lite skönt att de klarar sig så bra själva numera, men jag hoppas inte att de kommande åren går för fort nu så att de snart flyttar hemifrån… Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till den person som delade denna fantastiska bild och kommentar. Och jag är beredd att hålla med, vi har tillräckligt mycket problem i världen just nu och behöver inte en massa otäcka små monster springandes överallt…

P.S Om ni önskar läsa mitt första inlägg som jag dedikerade till Freja så finns en länk dit här nedanför:

My Child – Freja part I

Varmt välkomna tillbaka, idag kommer som utlovat ett inlägg dedikerat min underbara dotter Nova. Ni som känner oss väl kanske ser fram emot detta lite extra med tanke på vilka härliga utspel Novis har stått för genom åren, eller vad säger ni om de numera klassiska uttrycken ”det luktar fy fan där borta” eller ”vad är det där för jävla lastbil”…

Ja, Nova har alltid varit den mest frispråkiga av barnen och citaten här ovan kom från hennes oskyldiga läppar när hon var endast 5-6 år gammal. Men det är också det som jag och många av er uppskattar, och hon har bjudit oss på så många roliga uttryck genom åren. Jag kan glädja er med att Nova nu 12 år gammal fortfarande är samma härliga tjej, hon är lika bestämd och har kvar sitt härliga humör som vissa dagar får en att tappa öronen. Sedan mitt förra inlägg som jag dedikerade till Nova så har hon även hunnit med att skada sin arm och fick den gipsad, detta efter ett fall från en parkbänk som resulterade i en spricka i handleden.

Hennes härliga humör har aldrig varit ett problem egentligen, hon är känslig och inkännande som person som ibland ställer orimligt höga krav på sig själv. Och när hon stöter på motgångar kan hon ta dessa väldigt hårt och personligt, men med lite hjälp av skolan och oss andra så har hon själv lyckats vända på detta. Hon sköter skolan bra och verkar trivas mycket bättre nu än när hon bytte skola i fjärde klass, den omställningen blev tuff för henne utan att hon egentligen gjorde något fel. Det blev nog bara svårt för henne att hantera när hon inte längre hade någon kompis i klassen som hon kunde hänga med på dagarna, utan det tog lite tid att lära känna alla innan hon sedan fick nya bästisar. Hon är lite mer reserverad än Theo, han är ju väldigt social och går bara fram till andra och börjar prata med dem så det var såklart jobbigt att han så snabbt fick nya vänner så enkelt. Medan hon själv tyckte detta var orättvist och var ledsen över att det tog så lång tid för henne att hitta någon, men när hon väl gjorde det så släppte allt för henne!

Nova är också förtjust i djur men inte riktigt lika mycket som sin tvillingbror, hon föredrar nog hundar och hästar som man kan klappa. Ett tag provade hon på att rida och åkte till stallet en gång i veckan, det verkade hon gilla väldigt mycket och hästarna fick henne att må bra. Sedan har vi ju numera tre hundar här hemma och dessa pälsklingar gillar hon också väldigt mycket, om man inte hittar henne på sitt rum så är det bara att leta upp hundarna och ganska ofta sitter hon och gosar med någon av dem.

Nova verkar annars trivas väldigt bra på Kulturama där hon går i skolan, hennes intresse för musik har bara växt med åren och nu tycker jag mig höra henne sjunga mer än tidigare. Hon har ju alltid tyckt om att spela instrument och kam hittar henne ofta framför ett piano, och hon är verkligen jätteduktig på att spela! Kanske börjar dock musikintresset tappas lite och glädjen för att spela datorspel börjar ta över mer och mer. Hon är ju väldigt dedikerad i det hon gör om det är något hon tycker är roligt eller intressant, då blir hon oftast otroligt duktig och säker på sin sak vilket får henne att växa på många sätt.

Att jag skulle få en dotter som kallar sig själv för ”gamer” kunde jag nog aldrig tro på förhand, men det är så himla roligt att se hur hon älskar att spela online med Theo och såklart andra vänner också för den delen. Lindas dotter, som vi ju kallar för ”Stora Nova” eftersom hon är äldre än min Nova, hon spelar också Fortnite och Roblox precis som Theo. De tre verkar ha så himla roligt tillsammans när de spelar, vilket är det viktigaste!

Sedan märker man att Nova ser upp till Stora Nova väldigt mycket och vill gärna hänga med henne så mycket hon bara får och kan, men de fungerar otroligt bra ihop och när man hör deras höga skratt från rummen så värmer det i hjärtat. De brukar även sova tillsammans i samma rum på helgerna och kollar då på film eller serier ihop, gärna något spännande och lite läskigt om de själva får välja. Dessa två kommer nog blir bästisar när de blir äldre, säkerligen har de andra vänner också men de är ju lite som syskon som står varandra väldigt nära och verkar kunna prata om allt med varandra. Det är glädjande för både Linda och mig att veta att de har varandra att prata med om allt som pågår i deras unga liv, och de bryr sig om varandra väldigt mycket. Men hon bryr sig självklart om alla i familjen och hennes kusiner har alltid varit gulliga att ta hand om och att leka med, de busar och har kul varje gång de ses!

Som liten kunde hon vara ganska självständig, man hittade henna ofta sittandes ensam vid matbordet och pysslade med sådant som hon själv tyckte om att göra. Freja kunde ju dra igång pyssel och annat för alla barnen hemma, men det var inte ovanligt att Nova drog sig undan eller satt kvar själv när de andra tröttnat. Hon har aldrig haft problem att sköta sig själv och bryr sig inte så mycket om vad andra gör, bara hon har sitt så är hon upptagen med det. Numera pysslar hon inte längre, men hon tycker om att dansa. Detta gör de ju mycket i skolan redan men hon går även på skapande dans med Freja, något hon tycker väldigt mycket om och det är ju bra träning och motion. Vi upptäckte tidigt att lagsporter inte riktigt var något för henne, hon spelade fotboll ett tag när hon var liten men ville inte gärna passa bollen vidare till sina lagkamrater utan gick oftast rakt på mål när hon fick chansen. Sen blev hon ju skitarg på motståndare som spelade fult, och efter ett tag ville hon inte fortsätta spela. Jag förstår henne, det ska vara roligt annars är det ju ingen mening med dessa aktiviteter och sporter. Men att dansa i grupp går tydligen bra och hon vill säkert fortsätta med detta ett bra tag framöver.

En intressant detalj som jag inte vet om jag nämnt här tidigare är att hon alltid har upplevts som tyngre än sin bror, även fast oftast vägt exakt lika mycket genom åren. Detta var märkbart när de var små och man fick bära runt på dem mer än vad jag gör idag, nu klarar de ju av att gå helt själva för det mesta. Haha! Men somnade de exempelvis i bilen eller på soffan hemma så ville jag ju vara snäll och bära dem in till deras sängar, och då var det märkligt nog alltid en påtaglig skillnad mellan dem. Theo var alltid mycket lättare att lyfta och bära, han var ju som en liten koala som klamrade sig fast vid mig vilket också underlättade lyftandet helt klart. Men Nova, hon upplevdes som väldigt mycket tyngre konstigt nog. Men hon hängde ju med hela sin kropp helt avslappnat som en utslagen tonåring, vilket troligen bidrog till att hon blev svårare att bära runt. Haha! Det upplevdes bara som en kul grej just när man burit in Theo och sedan skulle lyfta Nova försiktigt, då var det som att lyfta en tung men mjuk sten. Min söta och tunga lilla älskling…

Theo gillade ju att laga mat, Nova gillar att äta mat. På den fronten har inget förändrats! Det är skoj att Nova vågar prova det mesta och hon klagar aldrig när man lagar mat. Allt man ställer fram på matbordet blir hon glad över och hon äter ordentligt varje gång, men visst har det börjat vakna ett intresse för bakning och matlagning hos henne också. De har ju hemkunskap i skolan numera och det verkar som att hon hellre bakar än lagar mat, men det vill jag också uppmuntra på samma sätt som att Theo gillar att laga mat. De kommer ha stor nytta av detta senare om de håller intresset vid liv, kanske blir det så att Theo bjuder på middag när de är stora sen och att Nova fixar någon god efterrätt eller smaskigt fikabröd. Himla trevligt!

Syskonkärleken mellan Nova och de andra är annars god, för det mesta. Hon har ju en stark vilja och det har hon alltid haft, och den krockar ju ibland med hennes syster Freja som även hon har en stark vilja. Det sker inte lika ofta längre eftersom de inte leker tillsammans på samma sätt som när de var små, men det kan självklart ske mindre gräl dem emellan. Detta bottnar oftast i att Nova anser något vara orättvist, och det är något hon inte gillar alls. Men att kompromissa om saker och ting kan ibland kännas orättvist, därför är detta något som inte alltid är enkelt för henne att hantera. Men även här har hon mognat och utvecklats på ett väldigt bra sätt, nu blir hon inte enbart jättearg och frustrerad utan vi kan prata och resonera de få gånger det händer. Jag tror inte att hon gillar att kompromissa, men det går i alla fal att göra numera. Så den där arga tjejen har blivit lugnare, men hon kan fortfarande bita ifrån och låter väldigt bestämd när hon blir upprörd. Och hon är inte rädd för att tillrättavisa någon som gör fel, oavsett om det gäller barn eller vuxna. Theo är ju fortfarande relativt enkel att komma överens med när de spelar eller så, men han är också en retsticka av rang har jag märkt. Och just dem två emellan så vet han nog exakt vad han ska göra för att få fram en snabb och explosiv reaktion hos sin syster…

Hur ska det nu gå när vi tar klivet in i tonåren kan man undra, och det får vi helt enkelt se. Jag är ändå väldigt tacksam för att Nova är öppen och ärlig med mig när vi pratar med varandra så jag tvivlar inte på henne på något vis eller är orolig. Men kanske kommer syskonen gå varandra lite mer på nerverna nu framöver, det minns jag att jag och mina syskon gjorde i deras ålder och vi kunde bli otroligt arga på varandra. Men vi ska inte måla fan på väggen redan nu, eller hur är det man brukar säga? Jag känner mig trygg med att Nova är stark och står upp för sina åsikter och vad hon känner, något som är viktigt i tonåren när alla påverkar varandra väldigt mycket. Så jag säger bara, på dem Nova och kör hårt!

Tack för att ni läser, imorgon kommer jag fortsätta detta med ett inlägg om Novas och Theos storasyster… Freja! Det blir trevligt, önskar er en fortsatt fin dag. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till den roliga papegojan jag såg en rubrik om förra veckan, men som jag inte riktigt lyckats smälta ännu. Tydligen hade den rymt och fastnat högt uppe i ett träd, men när räddningstjänsten kom till platsen för att ta ner papegojan så hade de fått pyssla med detta i flera timmar medan den tydligen ropat ”Fuck you” till brandmännen. Hahaha! Nu läste jag aldrig artikeln, men enligt min kollega Steffe så lyckades de tillslut få ner papegojan genom locka den med en cigg. Otroligt roligt ju, detta gjorde min dag!

P.S Om ni önskar läsa mitt första inlägg som jag dedikerade till Nova så finns en länk dit här nedanför:

My Child – Nova part I

Nu har det gått flera år sedan jag skrev ett inlägg dedikerat min underbara son Theo här på bloggen, och tänkte att vi kan väl titta till hur han och hans syskon har utvecklat sedan sist. Då var året 2018 och han hade ganska precis fyllt 5 år, nu är han 12 år gammal och är mitt uppe i skolans värld med sina kompisar och allt som hör därtill!

Sist jag beskrev lilla Totten så var han lite blygsam, men i tryggt sällskap så gillade han att prata väldigt mycket och gestikulerade med hela kroppen när han återberättade något för oss. Lite utav detta har förändrats, han är absolut lika pratglad fortfarande men han är absolut inte blyg längre. Han har blivit väldigt social och har lätt för att prata med både vuxna och barn han inte känner, vilket har underlättat för honom i skolan när de ska lära känna sina nya klasskamrater och liknande. Sedan är han väldigt omhändertagande av sina syskon, han har alltid haft koll på sina systrar och ser till att de mår bra. Och skulle något hända dem är han inte rädd att ta ställning och säga ifrån ordentligt!

Hemma vid middagsbordet så är han nog den som kommenterar precis allt som alla vi andra säger, vilket just nu innebär att han brukar sitta kvar längst eftersom att han då glömmer bort att äta. Men han frågar mycket och är nyfiken, ibland tror jag kanske att han försöker vara lite extra rolig genom att fråga väldigt konstiga saker som rör samtalsämnet eller något helt annat som bara är taget ur luften. De andra barnen brukar oftast skratta men ibland tittar de bara på honom och tycker att han är lite konstig, men jag uppskattar att han tänker utanför boxen och det kommer säkert att gynna honom i framtiden. Sen får andra tycka vad de vill om detta, jag ser en påhittig kille som gillar att föra samtal och det försöker jag uppmuntra och lyfta fram som en bra egenskap hos honom.

I mitt förra inlägg som jag dedikerade till honom så har han utöver att han vuxit även hunnit bryta armen. Detta efter att han blivit knuffad på fotbollsplanen och landat illa på handen, han fick då en så kallad ”banan arm” som var helt böjd och bara hängde. Men lite gips och knäckande för att få benen i armen på plats igen så har han nu läkt och mår bra!

Theo är fortfarande otroligt omtänksam, han frågar om alla mår bra och är alltid en snäll kamrat. Visst kan han vara en riktig retsticka också, men så fort någon blir ledsen är han fort framme och frågar vad som har hänt. Och även om han och Nova kan vara arga på varandra så vet jag att båda skulle skydda varandra om det behövs, det är fint att se hur de fortfarande håller koll på varandra trots att de utvecklas på så olika sätt. Han är en känslig kille också har jag märkt, han håller ihop länge innan han blir ledsen men jag försöker prata med honom och säga att det är okej att vara ledsen ibland. Men det är som att han skäms lite när det väl händer och det ska han absolut inte behöva göra, som tur är så brukar han väldigt sällan bli ledsen utan är nästan alltid lika glad.

Han är också familjens stora djurvän och har ju varit det sedan han var liten, det är han som hjälper sina syskon att ta ut insekter och spindlar från deras rum. Men han är också den som verkligen älskar våra hundar här hemma, ingen leker med dem så mycket som han gör eller klappar och gosar med dem. Det är verkligen glädjande att se en sådan fin egenskap hos honom, att han verkligen bryr sig om inte bara människor utan även djur. Han är också den som oftast ställer upp att gå ut med hundarna på promenad, vilket man märker på hundarna för de är väldigt förtjusta i honom av just den anledningen. Men sedan har han även tagit väl hand om sina kusiner när vi träffas hela släkten, han ser till att alla får känna sig delaktiga när de leker och han håller ett vakande öga över de som är små.

Vad har han för intressen numera då? Ja han spelar fotboll igen efter några års uppehåll, och det verkar han tycka är väldigt roligt med gemenskapen han har med de andra spelarna i laget. Sedan är han intresserad av datorspel som många andra i hans ålder, inte minst hans syster Nova. Där har de ett gemensamt intresse och de spelar ofta tillsammans, populärast verkar spelen Fortnite eller Roblox vara för det är dessa de spelar allra mest just nu. Detta har utvecklat deras språk inom engelskan ganska bra också när det är andra nationaliteter med och spelar online, men jag noterar även att en hel del nya svordomar fått se dagens ljus. Detta hör man främst från Novas rum som är lite mer temperamentsfull än Theo, men även han har rejäla grodor som hoppar ur hans mun emellanåt. Då brukar jag bara påtala ett det inte låter så trevligt och att de inte ska svära så mycket, och det brukar hjälpa. En stund i alla fall…

Alla barnen går i skolan på Kulturama där de sjunger och dansar med musikal som inriktning, något de verkar gilla. Theo är nog den som sjunger med i musiken mest när vi åker bil tillsammans, barnen har satt ihop en egen spellista som vi lyssnar på och det är ofta man hör honom sjunga med i låtarna. Även de engelska så det gäller inte enbart svensk musik, och i refrängerna tar han i ordentligt! Några favoritlåtar genom åren har varit ”Mary on a Cross” och ”Life Eternal” av Ghost, ”Misstag” av Miss Li och ”Shotgun Blues” av Volbeat. Som ni märker är det en salig mix, men barnen har alla sina olika musiksmaker och det är ju faktiskt roligt så det inte enbart är samma typ av musik hela tiden. Jag har även lovat Theo att han ska få gå på konsert med mig så fort han fyller 13 år eftersom det är den nu gällande åldersgränsen, och om han får välja så verkar Ghost eller Sabaton vara förstahandsvalet. Vilket inte gör mig något eftersom jag giller dem båda väldigt mycket!

Som jag skrev tidigare så är han väldigt hjälpsam och erbjuder sig att hjälpa till hemma hela tiden, och man blir verkligen rörd och tacksam varje gång denna unge kille kommer och erbjuder sin hjälp. Han vill gärna vara med och laga mat, det verkar finnas ett intresse för detta och det uppmuntrar jag såklart hela tiden honom att fortsätta med så mycket han kan. Jag har ju själv ett stort matintresse och det gör vardagen mycket roligare och trevligare om man lägger lite kärlek på sin matlagning. Sista tiden har vi börjat grilla en del ute och då har han fått vara med att starta upp grillen och lära sig sköta den ordentligt, han har även provat på att grilla lite korvar och hamburgare vilket gått bra så jag ser hur stolt han blir när han lyckas. Kanske har vi en framtida kock här hemma, han verkar ju inte riktigt veta vad han vill jobba med när han är vuxen ännu så än finns tid att utforska alla olika yrken som finns att välja mellan. Han vill ju gärna göra värnplikten och kanske kan kock vara något för honom där, på typ en u-båt eller en av de fräsiga fregatterna vi har i marinen kanske!

Vi får se vad han vill bli när han blir stor, det enda han pratade om när han var liten var att han vill bli fotbollsproffs eller polis. Nu verkar han som sagt mer osäker, men han har vid några tillfällen pratat om hur mycket han tycker om djur och att han kanske vill bli veterinär. Det skulle nog passa honom bra att hjälpa och ta hand om djur, kanske kan han vara fotbollsproffs lite på kvällar och helger om han vill det. Vi får se hur det går helt enkelt, men jag hoppas att han hittar något han verkligen brinner för sen.

Theo är en kille som jag är otroligt stolt över, han har alltid varit en klok person och jag uppskattar att han står upp för sig själv och andra när det behövs. Han visar på väldigt gott omdöme för sin ålder och jag känner mig faktiskt ganska lugn gällande de kommande tonåren som nu väntar. Men vem vet, han kanske gör revolt om några år och blir en riktig bråkstake! Haha, nej jag kan inte för allt i världen föreställa mig det faktiskt. Nu har vi många viktiga år framför oss och vi har varandra om det behövs!

Tack för att ni läser, imorgon kommer jag fortsätta detta med ett inlägg om Theos tvillingsyster… Nova the Novadore! Det blir intressant, önskar er en fortsatt fin dag. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till de jag valt att kalla för tempelriddare ute i trafiken som genom sina korståg över vägbanorna gör livet surt för oss andra trafikanter som bara vill köra lugnt och sansat till och från jobbet på dagarna. Så min uppmaning till er alla som ska ut i trafiken under påskhelgen, kör försiktigt och håll utkik efter dessa dårar! Jag vet dock inte om de har ökat i antal eller om det är jag som börjar bli gubbe och stör mig mer på detta, därför lämnar vi det så bara…

P.S Om ni önskar läsa mitt första inlägg som jag dedikerade till Theo så finns en länk dit här nedanför:

My Child – Theo part I

Det togs ett beslut här hemma för en tid sedan om att vi ska låta ytterligare en liten hund få flytta in hos oss, han heter Gibzon och kommer från Mockfjärd i Dalarna. Han är fortfarande liten, men se så himla gullig han är…

Denna underbara lilla skapelse ska nu bli en del av vår familj, vi besökte nämligen uppfödaren Margot för lite mer än en månad sedan och fick träffa hennes hundar. Linda blev helt förälskad i denna lilla vovve, han har precis de färger och den täckning som hon länge letat efter och hans stamtavla är riktigt imponerande! Föräldrarna har vunnit internationella tävlingar och Gibzon verkade vara en eftertraktad hundvalp internationellt bland utländska uppfödare. Men att sälja hundar till utlandet blir tydligen en utdragen process och Margot visste inte riktigt om hon skulle orka med det denna gången, utan verkade glad över att ha fått kontakt med Linda som valpköpare. Vi blev båda förtjusta i Margot och lyssnade på allt hon hade att berätta om sina hundar och utställningar hon besökt genom åren, hon verkar vara en otroligt erfaren uppfödare med gott rykte vill jag lova!

Det var väldigt trevligt att ha denna fikastund tillsammans och hon berättade en hel del intressanta saker angående hennes kennel och hur fint hundarna utvecklats genom åren, några har presterat riktigt bra på internationell nivå så vi blev båda imponerade. Sedan ställde hon frågor om oss och visade att hon även är noggrann med till vem hon säljer sina valpar, och vi fick även bra tips av henne som vi tog med oss hem. Hon har ju trots allt tävlat i många år, så vi tog tacksamt emot alla goda råd vi kunde få av henne. Både hon och Linda verkar ha fattat tycke för varandra, det märker man på dem när de pratar om hundarna tillsammans.

Tiden springer iväg när man har trevligt brukar det heta, och efter att vi fikat en stund så gick vi ut och fick se hundvalparna leka i hennes hundgård. Det var full fart på dem vill jag lova, några sprang runt oavbrutet hela tiden och vissa utforskade världen med vädrande nosar. Så himla söta!

Det var roligt att se vilken fart alla hade där ute, även de vuxna hundarna hade superkul och ville leka. De verkar trivas väldigt bra hos Margot eller så är det något magiskt med den friska luften där i Mockfjärd, haha! Linda passade på att spana in Gibzon lite extra där i hundgården, hon ville se hur han uppförde sig bland de andra hundarna men han verkade ha en ganska stark personlighet och verkade inte ha problem att hålla sig för sig själv heller för den delen. Ibland lekte han med de andra, för att sedan ta en leksak och lugnt gå iväg med den och lägga sig under ett träd eller liknande. Han verkar vara harmonisk i sinnet och inte alls en orolig hund, vilket känns jättebra!

Innan det var dags att åka hem den gången så pussade Gibzon på Linda och det kändes som att de fick en bra känsla för varandra, och man kunde se lyckan i Lindas ögon efter att hon bestämt sig för att det var honom hon ville ha.

Så nu i helgen flera veckor senare så åkte vi tillbaka och träffade Margot igen, det var äntligen dags för lilla Gibzon att följa med oss hem. Som vi har längtat och sett fram emot denna dag, men nu var allt påskrivet och klart så Linda är nu stolt ägare av fina lilla Gibzon. Hemresan gick bra, lilla pojken fick resa i en liten hundbur i baksätet där han hade sällskap av Nova hela vägen. Han pep lite i början men sedan lugnade han ner sig och låg snälltbi sin bur.

När vi kom hem så blev såklart både GW och Wilbur förvånade över vem vi hade med oss, de nosade nyfiket men efter en kort stund hade Gibzon nosat runt lite och lekte försiktigt med de andra. Barnen hade städat sina rum och gjort fint, så nu när efterlängtade valpen äntligen var här så tog de väl hand om honom. Wilbur var skeptisk till en början men nu leker han med Gibzon oavbrutet och de är som plåster på varandra. Väldigt kul att se! Så nu ska vi bara vara hemma tillsammans och vänja oss med varandra, mer information kommer det lovar jag er. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER kan jag inte ge till någon idag, inte ens Henke behöver uppfylla den gyllene regeln. Utan nu är vi glada och kärleksfulla över lill-vovven och fokuserar på det istället, trevlig söndag!

Oj vilken grej jag kom att tänka på idag, visste ni om att jag varit superaktiv och spelat innebandy en gång i veckan tidigare i mitt liv? Nej det är inte många som känner till detta, men vi var ett gäng med lite olika talanger som samlades en kväll i veckan i Lyckebyskolans idrottshall. Och där utspelade sig några riktigt kämpiga bataljer vill jag lova er…

Rubriken kanske låter oroväckande och lite läskig, men ”Sunday Innebandymassacre” var namnet på vår lilla Facebookgrupp så inget farligare än så, och det anspelade mer på vår talanglöset och mer massakrerande spelstil än skönspel. Vi hade den sista lediga tiden i idrottshallen på söndagar, mellan kl.20-21 sent på kvällen och eftersom ingen annan kom efter oss kunde dessa innebandypass pågå långt efter utsatt tid. Men vet ni, vi hade oftast så himla kul att det inte gjorde något alls!

Detta var något vi gjorde under flera år, och det var ju enbart på skoj alltihop så ingen tävling i någon liga eller liknande. Utan vi bytte om, retades med varandra i omklädningsrummet och sedan kastade vi in klubborna i mitten av planen och därefter delades dessa upp i två olika lag i lika antal. Oftast i alla fall, det fanns ju de tillfällen då uppslutningen inte var jättebra och många var borta. Då kunde vi kanske fylla två lag men att det enbart fanns en avbytare till ett av lagen, då jäklar fick man springa så pass mycket att man nästan höll på att dö!

Upplösningen på bilderna kanske inte är den bästa, men man ser ganska bra i alla fall. Lagbilden eller vad vi ska kalla den för här ovan, togs av en fotograf som gästspelade med oss några gånger. De två killarna uppe till vänster var med flera gånger men inte varje vecka, tyvärr har jag lyckats glömma namnen på de två trevliga personerna. Jag tror att han näst längst uppe till vänster kallades för Gondor eller Colton, men är tveksam till om det var hans riktiga namn eller om det kanske bara var ett smeknamn han hade. Killen till vänster om honom i blå tröja var en jobbig jäkel! Haha, inte på ett otrevligt sätt utan han var bara jobbig att möta eftersom han var ung och hade alldeles för bra kondition jämfört med många av oss andra. Eftersom de inte var med lika ofta som de andra så kan jag heller inte uttala mig så mycket mer om dem som spelare, mer än att de var trevliga och roliga. Men vi som oftast var på plats tänkte jag lista här nedan nu, och även berätta lite mer om deras specifika egenskaper som innebandyspelare från mitt sätt att se på dem så detta blir kul!

Jocke – En tung och stabil pjäs som ofta placerade sig i defensiven, han var följsam och duktig på att försvara målet så ville man runda honom fick man nästan springa ett maratonlopp. Haha! Ibland klev han upp i offensiven och där var ju hans högerfattning ett genetiskt fel som vänsterhänt, men han var en effektiv avslutare med ruggigt bra skott! Vi hade ofta väldigt roligt ihop på avbytarbänken när vi satt där tillsammans, det hände så många roliga saker som vi skrattade åt där och aldrig hade vi tråkigt. Hade man oturen att Jocke hamnade i ett defensivt motståndarlag så kunde han få för sig att spela mer offensivt, och lite beroende på vilka han hade på sitt lag så kunde man få jaga bollen väldigt mycket. Han var duktig att hålla i bollen och släppa den vidare i rätt skede för att skapa bra målchanser, och som sagt det där skottet han avlossade ibland var inte fy skam det heller!

Johan – Ja han var kanske inte med så ofta på slutet, men när han väl var det så bidrog han på sitt unika sätt! På denna tid så var han inte den löpvilliga hurtbulle han är idag, utan var en solid spelare med hockeyikonen Jeremy Roenick som sin stora förebild. Han var alltid bra på att snacka på planen och lockade fram så himla många skratt bland oss andra, vare sig man spelade med eller mot honom. Sedan var han kanske inte den naturligaste målskytten av oss alla, men han var definitivt den som blev gladast de gånger han väl lyckades göra ett mål. Hade man tur fick man se den välkända målgesten då han tog ett glädjeskutt upp i luften, GO JOHAN!

Magush – Även han en tung pjäs som led av den genetiska defekten att han var vänsterhänt och därmed höll klubban åt fel håll, precis som Jocke. Men detta var effektivt när han stod rätt placerad i anfallet och kunde dra till med sina direktskott på de smörpassningar som serverades honom. Ibland blev det mål, ibland missade han skotten helt och tog då ut sin ilska på diverse olika och märkliga sätt. Han var också svår att komma åt när han hade bollen under kontroll, för han vände liksom sin röv mot sin motståndare då och den var alldeles för stor för att komma runt med klubban för att nå bollen. Men som tur var så hade han en förkärlek till att länge hålla i bollen istället för att passa den vidare, och försökte väldigt ofta dribbla sig fram i anfallet. Så istället för att runda röven när han hade bollen så följde man bara med tålmodigt och väntade på att han skulle tappa kontrollen över bollen, och då högg man blixtsnabbt och direkt med klubban och petade bort bollen från honom. Sedan kunde man springa därifrån och kontra in bollen i motståndarnas mål om man hade lite tur. Man ska ju heller aldrig dribbla som sista försvarande spelare när man har bollen, men tack vare att han enligt sig själv var ”över medel” på innebandy så tog han sig friheten att göra det ändå. Vilket ganska ofta slutade med ett baklängesmål och sedan kastade han klubban eller ibland hela målburen i sin frustration när baklängesmålet var ett faktum. Mycket underhållande för oss om man var på motståndarlaget, inte lika kul om vi var på samma lag. Frasen ”sluta kladda” var ett standarduttryck från hans lagkamrater dessa kvällar när han dribblade och ställde till det lite för mycket, och därför kunde han ibland kallas för kladdkakan av sina medspelare.

Tommy – Min kära bror som gärna följde med och spelade med oss, trots att han nog är den som haft flest märkliga problem med sin kropp. Oftast fötterna, han fick vanligtvis skavsår och stukningar eller så hade han ont i fotsulorna efter att han spelat. Men han kom tillbaka varje söndag och kämpade, han har ju alltid haft energin i kroppen och det var väl en av hans största styrkor. En ihärdig motståndare som alltid jagade efter en när man hade bollen, och som medspelare var han toppen eftersom han alltid sprang runt och rörde om det för försvararna framför mål. Sedan kunde han avsluta kliniskt ena gången och snärta in bollarna i mål, men nästa gång så försvann bollarna bara förbi utanför målet av någon konstig anledning. Haha, men det var ju just detta som var charmen med att vi spelade tillsammans allihop. Ingen var superproffs utan alla hade vi våra olika kvalitéer!

Erik – Min gamle vän var inte med ofta han heller, det blev något sporadiskt träningspass lite då och då bara. Trots att han bodde precis bredvid idrottshallen, vilket vi andra kunde finna lite underhållande. Men när han var med så kom han med full energi och kraft, han spelade hockey när han var yngre och man märkte av att det var lite samma inställning på innebandyn. Han röjde och sprang, högg efter bollen och spelade hårt i 1 minut, sedan kom han flämtandes tillbaka till avbytarbänken och ville byta. Men sådan var han, kanske lite väl fysisk i sitt spel emellanåt men det man saknar i talang får man ta igen på något annat helt enkelt. Haha! Vi hade som allra roligast när vi satt på avbytarbänken tillsammans och skrattade åt allt som hände på planen, vi kunde även försöka psyka våra motståndare lite med glimten i ögat. Sedan om det hjälpte vet jag inte, men kul hade vi alltid!

Håkan – Detta fenomen till innebandyspelare! Han kom troget till träningen varje vecka och sade inte alltid så mycket, utan han intog alltid sin defensiva position framför egna målet och sedan fick ingen komma förbi helt enkelt. Han var en av de personerna som verkligen kunde blanda och ge på planen, ena stunden kunde han släppa förbi en motståndare eller ett skott mot mål som alla trodde att han skulle stoppa. För att i nästa stund rusa över hela planen och klappa till ett sådant jäkla bra skott rakt i mål utan en chans för motståndarna att hinna reagera ens. Roligast var det när han tog på sig skulden för ett baklängesmål och kastade klubban eller sina skor ut ur hallen i total uppgivelse. Ingen klandrade ju honom för att vara skyldig till att släppa in ett mål men han själv verkade ta väldigt hårt på detta, men oftast var han en glad prick och en rolig spelare!

Mattias – Pissjobbig att möta, älskad att ha på samma lag! Han var oftast ganska defensiv i sitt spel och vaktade målet med bravur, men när han väl klev med upp i anfallet gick det undan och han var en så sjukt bra avslutare. Det kändes som att bollen alltid gick i mål om han fick sikta in sig innan han sköt, en riktigt vass egenskap! Så att ha honom på sitt lag var en fröjd, men att möta honom var inte roligt alls. Han stod alltid ivägen när man sköt, sedan slutade han aldrig att jaga en om man ville slå in en målgivande snygg passning eller komma till ett avslut själv. Lite som en ryggsäck hängde han efter en på ryggen, och eftersom han var lättare än mig och hade långt svajande hår likt en italiensk gigolo så var detta alltid frustrerande för man blev liksom inte av med hans bevakning. Och jag gissar att både han och Jocke spelat mycket bandy ute på gatan när de växte upp tillsammans, för man märkte att de hade en bra kemi och förstod varandra väl. Lite som Sedin-bröderna i hockeyn! Så jag föredrog alltid att hellre spela med honom än mot honom, vilket väl är ett ganska bra betyg för honom här måste jag säga.

Marcus – Min kära vän och på den tiden känd som hockeybockey proffset från Saltsjöbaden, haha! Han var också en trogen deltagare som alltid kom varje söndag och även han hade ju spetsegenskaper man själv önskade att man själv besatt, framförallt var han en avslutare av rang som det heter i innebandytermer. På hockeyspråk skulle jag säga att han var en riktig powerforward, han gick alltid beslutsamt rakt mot motståndarnas mål för att skapa målchanser åt sig själv eller sina medspelare. Inte sällan vek han in från sin kant och drog iväg ett snärtigt skott som resulterade i mål, eller så kontrade han med kraft in bollarna när han stormade fram. Och precis som Jocke och Erik så var han också riktigt festlig att prata med när vi hamnade på avbytarbänken samtidigt, oavsett om vi spelade i olika lag eller ej. Jag gillade dock att ha honom på samma lag och det var roligt att spela i offensiven med honom, för jag visste att får jag bara fram passningen till honom så blir det troligen mål. HE SHOOTS HE SCORES!

Samuel – Han påminde lite om Marcus på ett sätt i sin forcerande spelstil, fast han var lite mer defensivt lagd. Han kom ofta in i anfallszonen med fart och var väldigt svårstoppad, man visste att skottet skulle komma så det var bara att följa med och vara som en nagel i ögat på honom och sedan hoppas att han skulle missa målet. Men han tog långa kliv och hade så lång räckvidd med sin klubba att det var riktigt jobbigt att möta honom, som tur var så var han inte lika klinisk i sina avslut men han skapade så många lägen hela tiden att det blev ändå många mål från hans sida. Så att spela med honom var riktigt kul, han rörde sig mycket över planen och inte alls svår att hitta med en passning som kunde resultera i ett mål. Men att möta honom var som sagt jobbigare, just räckvidden var påfrestande för han kom liksom alltid runt mig med sin klubba och kunde stressa mig ur balans. En bra motståndare, och motspelare helt enkelt!

Nicklas – Ingen kunde briljera som detta innebandy vidunder, eller ja ibland i alla fall! Haha, nej men han hade så mycket spelglädje inom sig och ibland bjöd han på de mest sjuka finter och dribblingar jag sett. För att i nästa sekund skjuta bollen rätt upp i taket eller till och med baklänges, det var lite okontrollerat emellanåt men ingen annan kunde få oss andra att häpna som han när hans trix väl lyckades. Han spelade oftast i en defensiv roll och vaktade målet med bravur, det var inte lätt att göra mål om man mötte honom och ännu värre var det om han hade Mattias på sitt lag. Dessa två var värsta tänkbara försvararna för min del, de var så rörliga och alltid i vägen! Men ibland tog Niklas klivet upp i offensiven och spelade forward, där var han ett riktigt yrväder som snurrade bort både sig själv och andra men lyckades ändå alltid göra bra prestationer på något vis. Och en talang han hade var hans långa uppspel från sin backposition, han kunde slå långa svepande passningar som var helt perfekta! Men sedan kunde ju bollen som sagt hamna uppe i taket ibland och ramla ner rakt framför en motståndare som tackade och tog emot, vilket vi alla tyckte var lite roligt. Även han själv får jag hoppas, för han var en riktigt härlig kille att spela innebandy med varje söndag!

Sebastian – Sebbe var Niklas yngre bror som alltid verkade lite blyg och kanske inte sade så mycket, men han kom plikttroget varje söndag och var alltid med och spelade. Han var också en av de yngsta spelarna, vilket då innebar att han hade betydligt mer energi än många av oss andra. Som tur var så var han också mer defensivt inställd och spelade gärna back när vi möttes, det hade varit skitjobbigt om han spelade forward och behöva springa runt och jaga honom annars. Men han var duktig som försvarare, som alltid stod bra placerad och blockerade nog fler skott än någon annan. Sedan kunde han snärta iväg sina långskott från ingenstans som på något sätt lyckades leta sig fram ända in i mål. Och en sak höll jag ju på att glömma! Han applåderade alltid när någon gjorde mål, oavsett om det var motståndare eller någon på hans eget lag. Det var en himla fin egenskap som många borde ta lärdom utav.

Conny – Här har vi en annan kille som man älskade att ha på sitt eget lag, men som var en mardröm att möta som motståndare. Han hade bra teknik, men sen han hade ju tre lungor och kunde springa oavbrutet hela kvällarna! En av de absolut mest rörliga spelarna av oss alla, och det var alltid kul att spela i offensiven med honom vid sin sida. Det blev överlappningar, snygga bakåtpassningar och instickare framför målet. Och med en sådan kille på sitt lag behövde man själv inte ta ut sig och springa lika mycket, han liksom sprang för hela laget så man kunde mer lura lite och smyga upp bakom motståndarna. Men som sagt, spelade man mot honom och om han hade liknande spelartyper på sitt lag så ville man bara åka hem efter en stund. Då var man helt slutkörd efter bara några byten den kvällen…

Vi hade några andra som ofta var med men som ej finns med på lagfotot högst upp, och de måste också lyftas fram!

Mogge – Min gode vän Morgan var en löpvillig herre och som dessutom hade en bländande bollteknik på det! Så han både sprang och var jobbig att möta samtidigt som han var spelskicklig som tusan, därför föredrog jag att spela med honom hellre än att möta honom. Han är ju en sådan kille som spelat fotboll mestadelen av sitt unga liv och det märker man på hans bollkänsla och blick för spelet, han spelade lugnt och behärskat när han hade bollen och bjöd alltid på snygga framspelningar. Det var extra roligt att spela i anfallet med honom, för det var inte enbart ett effektivt anfallsspel utan det var även roligt. Eller ja, inte för motståndarna då kanske men för oss som spelade på samma lag med Mogge. Eftersom han också hade tre lungor precis som Conny så behövde han ju sällan byta för att vila, vilket var skönt för oss andra otränade människor som då fick mer vila på bänken. Sedan kunde han förvandla sin klubba till ett trollspö och stå för ett magnifikt spel, ja han har en jäkla bra känsla för feeling helt enkelt!

Chippen – Jockes yngre bror var också med ett tag, han som spelade riktig innebandy och var egentligen alldeles för bra så lagen blev ju väldigt ojämna de gånger han var med tyvärr. Han spelade väl back till vardags i sitt lag så när han var med oss spelade han mest offensivt och hade lekstuga med oss andra. Extra roligt var det när han fintade bort Magush ut till omklädningsrummen och ibland tror jag faktiskt att han var så bortfintad att han fann sig själv ensam ute på parkeringen utanför idrottshallen. Detta var ju något vi andra fann väldigt underhållande eftersom Magush då oftast blev så himla upprörd, det kan inte vara lätt att vara över medel och blir bortgjord av någon som är så mycket bättre än en själv.

Emma – På den tiden var hon Jockes flickvän, och hon följde gärna med honom varje söndag men jag vet inte om hon tyckte att det var så roligt att spela. Eller vad vet jag, hon kanske tyckte det var superkul! Men hon placerade sig också oftast framför målet och lyckades nästan alltid med bedriften att bli träffad av slagskotten på rumpan eller låren istället för att hoppa undan, så hon blev väl inte så glad över detta och hade säkert många blåmärken varje söndag. Man märkte kanske att hon inte var en van spelare, men det hindrade henne inte från att kämpa på och jag tycker ändå att hon gjorde bra ifrån sig. Vi var nog alla glada över att hon var med och tack vare hennes närvaro fick vi nästan alltid ihop tillräckligt många spelare för att dessa träningspass skulle bli av varje vecka.

Jag har ju missat en kille här nu, men vill helst inte prata så mycket om honom. Nämligen mig själv…

Jimmy – Det är ju galet svårt att beskriva sig själv, för jag är nog inte tillräckligt självgod för att försöka få mig att framstå som ”över medel” eller någon superstar på detta. Även om jag gärna, med glimten i ögat, kallade mig själv för ”il capitano” och önskar att det fanns likheter med fotbollsspelaren Javier Zanetti som kallades för detta och som på den tiden var lagkapten för mitt favoritlag Inter Milan. Där stannade dock likheterna för jag hade varken hans kondition eller kämparanda, jag brukade istället ropa inför varje matchstart att jag börjar på bänken. Det var standard, och tanken med detta var ju att de andra skulle bli lagom trötta tills jag byttes in och då kunde springa ifrån dem lite lättare. Spelmässigt var jag, hm… Alltså jag var nog inte en avslutare som gjorde många mål, utan kanske mer en speluppläggare till sättet som hellre slog en snygg passning fram till någon annan som kunde skjuta i mål. Jag gillade också att trixa lite och passade gärna bollen genom att tunnla motståndaren eller liknande, att använda sargen var också en favorit där man slår bollen och vallar sig förbi sin motståndare. Så jag såg mig inte som någon av de bästa utan mer som en bra komplementspelare kanske det heter, men jag älskar denna sport och lagsporter är verkligen min grej. Speciellt med detta upplägg där vi var kompisar som spelade med varandra enbart för att ha roligt, och det hade vi verkligen!

Som jag saknar dessa kvällar, de tog ju helt bort söndagsångesten som annars infann sig om man bara låg hemma framför TVn och muttrade till någon repris av en ”Beck”-film som visades på TV4 varje söndag. Nu hade man ju något att se fram emot och vi hade verkligen alltid så himla roligt varje gång vi sågs, jag kunde skratta så att magen värkte mer än resten av kroppen kommande dagar.

Nu är många av oss upptagna av livet så att säga, med barn och familjer eller andra åtaganden. Så det var länge sedan vi spelade tillsammans, men jag tänker ofta på detta och skulle gärna vilja att vi kunde ses igen och spela tillsammans. Det spelar ingen roll om vi är gamla eller tjocka, all träning är ju bra får jag alltid höra läkare och träningsmänniskor säga. Så låt våra tunga kroppar och krångliga knän ta stryk, låt stukningarna komma och se hur våra leder hoppa isär. Låt oss spela en sista gång, mot innebandydöden! Haha!

BANDYNS JERKER måste jag ge till Magush, jo men det får bli så. Hans bild av sig själv som ”över medel” och att han tyckte sig vara lite bättre än oss andra gjorde det ju så vansinnigt roligt när han misslyckades med sina dribblingsförsök som slutade med ett baklängesmål. Men ingen skugga skall falla över honom för det, för just detta gjorde ju också det hela så roligt varje söndag!

I början av året tog Linda ett beslut efter många månaders funderingar, hon har bestämt sig för att starta en kennel och skickade då in sin ansökan om namnet på sin kennel till SKK. Det fanns inga planer på att skaffa flertalet hundar här hemma eller så, utan hon vill enbart registrera ett namn så att allt är förberett och klart. Men att ansöka om namnet till en kennel är en långdragen process där namnet ska behandlas av SKK, sedan publiceras i deras tidning och invänta eventuella protester från andra innan det kan bli godkänt. Men nu fick hon nyligen veta, att hennes namn blivit godkänt och att hon nu kan gå ut offentligt med namnet på sin kennel. Så, är ni redo… *Trumvirvel*

From Siluetts – Eller From Siluetts Kennel kommer man nog kanske säga men ordet ”kennel” är inte en del av själva namnet. Det har varit många och långa samtal om vilket namn hon skulle välja, men detta var det som hon tillslut fastnade för och många av oss andra tycker nog också att det var det finaste namnet. Och inte nog med att hon har kennelnamnet klart, vi har även skapat en hemsida som precis publicerats, nu idag! Om ni klickar på länken längst ner i i detta inlägg så kommer ni dit.

Vi har även skapat en sida på sociala medier, så att alla inlägg på hemsidan publiceras direkt på Facebook för de som vill följa henne där. Vi kommer även skicka ut inbjudningar till alla vi känner på Facebook där ni blir erbjudna att följa sidan, vilket jag hoppas att ni vill göra. Sprid och dela gärna både hemsidan samt Facebooksidan vidare så att den får stor spridning nu direkt, vi är tacksamma för all hjälp vi kan få av er läsare med detta.

Nu ska jag inte uppehålla er mer, utan önskar att ni gärna klickar er in på hennes hemsida och kikar runt lite där och ni får gärna säga vad ni tycker. Hemsidan kommer säkerligen att finjusteras lite framöver så vi tar tacksamt emot er feedback. Tack för att ni läser, ha d biff!

https://fromsiluettskennel.wordpress.com/

https://www.facebook.com/kennel.from.siluetts

DAGENS JERKER går eventuellt till Linda i förskott här nu, för jag tror att hennes hemsida kommer bräda min blogg gällande antal visningar och besökare. Hon känner ju så otroligt många hundar och dess ägare som kommer att flockas till hennes hemsida nu, men det är hon värd efter allt arbete som lagts ner på att få detta klart! Skulle det mot förmodan gå lite trögt så garderar jag mig genom att tilldela utmärkelsen till Henke, bara för att… Ja så blir det!

Jag kanske inte är känd för att bry mig så mycket om mina kollegor på jobbet, men faktum är att jag bryr mig om dem väldigt mycket! Till den grad att jag nu suttit hemma på min fritid och grubblat över hur jag kan hjälpa Henke inför hans långväga resa och flytt till Mongoliet. Och jag har hittat några bra saker som jag tror både kan hjälpa och underlätta det hela för honom!

En viktig sak är ju den stora omställningen att lämna den trygga lägenheten för att bo i en bergshydda i ett kargt och blåsigt landskap. Det finns ingen el där men det borde inte vara några större problem, han kan ju ladda alla sina mobiltelefoner när han jobbar i persiennfabriken på dagarna. I övrigt kan de ju elda i hyddan för att värma på vatten och liknande, då blir ju hyddan varm samtidigt vilket blir en så kallad ”win-win” situation. Och man behöver faktiskt inte någon elektricitet för att ha kul, de kan ju sitta och rita eller spela kortspel. Det där klassiska kortspelet ”Chicago” kan de väl döpa om till ”Ulan Bator” istället, så blir säkert övriga invånare i byn nyfikna och kanske lite imponerade rentav! Vad jag kunnat läsa mig till så verkar mongolerna väldigt gästvänliga och bjuder ofta på en kopp mjölkte till sina gäster, om Henkes familj bjuder in sin bergsby på denna tedryck så kommer de säkert bli populära ganska snabbt. Henke är ju dessutom en social person och vill säkert försöka kommunicera med de andra mongolerna, men jag tror kanske att det blir mestadels stånkande och grymtande till en början. Lite som de första neandertalarna när de lärde sig prata med varandra, men det kommer säkert lösa sig med tiden. Annars hittade jag en språkkurs i mongoliska på CD som går att beställa! Jag ska fundera vidare och se om jag kan komma på fler bra tips och idéer som kan vara till Henkes fördel…

Efter att ha gjort några grundläggande undersökningar, det vill säga googlat lite, så fann jag några viktiga saker som Henke MÅSTE tänka på när han kommer dit. Tydligen så får man inte gå på själva dörröppningen när man kliver in eller ut, det medför stor olycka eller otur i Mongoliet. Sedan har de som två eller flera stora stolpar i mitten av sina tält och hyddor, och det är fullkomlig tabu att luta sig mot dessa stolpar eller passera igenom dem. Oj oj, jag är rädd för att man kan bli straffad för värre saker men här får Henke och familjen verkligen tänka till och inte göra några misstag!

Det finns några saker som skulle kunna få Henke och familjen att snabbare acklimatisera sig och bli integrerade i samhället, en sådan sak kan vara mongolisk folkdans. Den mongoliska dansen kännetecknas av styrka och stolthet, dess rörelser är energiska och otvungna. Det finns kurser att ta här hemma i Sverige innan de flyttar, eller så har jag hittat flera videos på Youtube jag kan länka till om han så önskar. Haha! Vet ni vad jag kom på, han kan säkert söka till den mongoliska versionen av ”Lets Dance” sen om han vill utvidga sina vyer lite inom dansen. Jag googlade lite och det verkar heta ”Dancing with the stars Mongolia”, där ser jag flera friska och starka kvinnor som nog mer än gärna skulle sätta tänderna i den svenska munsbiten som är Henke. Fast det är klart, jag vet inte hur stark integritet han har och jag vill inte att han faller för frestelsen att göra något fuffens med de mongoliska dansdeltagarna. Som den förföriska Don Juan han nog tror sig vara!

Idag nåddes vi av det tråkiga beskedet att skådespelaren Val Kilmer gått bort 65 år gammal. Det känns inte som en så hög ålder för att ”fälla in årorna”, men tydligen avled han efter att ha insjuknat i lunginflammation. Han kämpade ju dessutom tidigare med cancer i luftstrupen, kanske påverkade det sjukdomsförloppet. Jag vet inte, det var tråkigt att höra om detta i alla fall. Han var en riktigt bra skådespelare som jag främst uppskattade som karaktären Doc Holliday i westernfilmen ”Tombstone” (med en galet bra skådespelarensemble för övrigt), eller som Madmartigan i ”Willow” men även i filmen ”Heat” gör han en kanoninsats. Men för mig kommer han dock alltid att vara Iceman, den kaxiga piloten från ”Top Gun” och det är svårt att inte förknippa honom med rollen som jag tror gjorde honom världskänd. Nu får dock Iceman lämna planet på marken och flyga vidare med sina vingar, R.I.P. Val Kilmer…

Det var lite av mina tankar just nu, inget som leder till något nobelpris kanske men inte helt dumma ändå. Ni ska ha ett stort tack som läser, önskar er en fortsatt fin onsdag. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla dåliga aprilskämt igår när det var första april. Man kunde läsa om både det ena och det andra som exempelvis kommuner runtom i Sverige som försökt göra sig lustiga men där det blivit helt galet fel. Det var en kommun som i brist på preventivmedel föreslog ”det finska rycket”, om ni inte hört talas om detta så kan ni googla upp det men det var tydligen inte alls uppskattat av kommuninvånarna. Jag klippte till en gul pappersremsa och skrev ”April! April!” på den innan jag sedan vek ihop den fint och satte på en av bilarna utanför vårt jobb, då såg det ut som att de fått parkeringsböter. Haha! Jag är så rolig! Men bäst var nog ändå Biltema, de slängde ut denna på sociala medier och jag blev fasen sugen på att testa hur den skulle smaka…