Oj vilken grej jag kom att tänka på idag, visste ni om att jag varit superaktiv och spelat innebandy en gång i veckan tidigare i mitt liv? Nej det är inte många som känner till detta, men vi var ett gäng med lite olika talanger som samlades en kväll i veckan i Lyckebyskolans idrottshall. Och där utspelade sig några riktigt kämpiga bataljer vill jag lova er…

Rubriken kanske låter oroväckande och lite läskig, men ”Sunday Innebandymassacre” var namnet på vår lilla Facebookgrupp så inget farligare än så, och det anspelade mer på vår talanglöset och mer massakrerande spelstil än skönspel. Vi hade den sista lediga tiden i idrottshallen på söndagar, mellan kl.20-21 sent på kvällen och eftersom ingen annan kom efter oss kunde dessa innebandypass pågå långt efter utsatt tid. Men vet ni, vi hade oftast så himla kul att det inte gjorde något alls!

Detta var något vi gjorde under flera år, och det var ju enbart på skoj alltihop så ingen tävling i någon liga eller liknande. Utan vi bytte om, retades med varandra i omklädningsrummet och sedan kastade vi in klubborna i mitten av planen och därefter delades dessa upp i två olika lag i lika antal. Oftast i alla fall, det fanns ju de tillfällen då uppslutningen inte var jättebra och många var borta. Då kunde vi kanske fylla två lag men att det enbart fanns en avbytare till ett av lagen, då jäklar fick man springa så pass mycket att man nästan höll på att dö!

Upplösningen på bilderna kanske inte är den bästa, men man ser ganska bra i alla fall. Lagbilden eller vad vi ska kalla den för här ovan, togs av en fotograf som gästspelade med oss några gånger. De två killarna uppe till vänster var med flera gånger men inte varje vecka, tyvärr har jag lyckats glömma namnen på de två trevliga personerna. Jag tror att han näst längst uppe till vänster kallades för Gondor eller Colton, men är tveksam till om det var hans riktiga namn eller om det kanske bara var ett smeknamn han hade. Killen till vänster om honom i blå tröja var en jobbig jäkel! Haha, inte på ett otrevligt sätt utan han var bara jobbig att möta eftersom han var ung och hade alldeles för bra kondition jämfört med många av oss andra. Eftersom de inte var med lika ofta som de andra så kan jag heller inte uttala mig så mycket mer om dem som spelare, mer än att de var trevliga och roliga. Men vi som oftast var på plats tänkte jag lista här nedan nu, och även berätta lite mer om deras specifika egenskaper som innebandyspelare från mitt sätt att se på dem så detta blir kul!

Jocke – En tung och stabil pjäs som ofta placerade sig i defensiven, han var följsam och duktig på att försvara målet så ville man runda honom fick man nästan springa ett maratonlopp. Haha! Ibland klev han upp i offensiven och där var ju hans högerfattning ett genetiskt fel som vänsterhänt, men han var en effektiv avslutare med ruggigt bra skott! Vi hade ofta väldigt roligt ihop på avbytarbänken när vi satt där tillsammans, det hände så många roliga saker som vi skrattade åt där och aldrig hade vi tråkigt. Hade man oturen att Jocke hamnade i ett defensivt motståndarlag så kunde han få för sig att spela mer offensivt, och lite beroende på vilka han hade på sitt lag så kunde man få jaga bollen väldigt mycket. Han var duktig att hålla i bollen och släppa den vidare i rätt skede för att skapa bra målchanser, och som sagt det där skottet han avlossade ibland var inte fy skam det heller!

Johan – Ja han var kanske inte med så ofta på slutet, men när han väl var det så bidrog han på sitt unika sätt! På denna tid så var han inte den löpvilliga hurtbulle han är idag, utan var en solid spelare med hockeyikonen Jeremy Roenick som sin stora förebild. Han var alltid bra på att snacka på planen och lockade fram så himla många skratt bland oss andra, vare sig man spelade med eller mot honom. Sedan var han kanske inte den naturligaste målskytten av oss alla, men han var definitivt den som blev gladast de gånger han väl lyckades göra ett mål. Hade man tur fick man se den välkända målgesten då han tog ett glädjeskutt upp i luften, GO JOHAN!

Magush – Även han en tung pjäs som led av den genetiska defekten att han var vänsterhänt och därmed höll klubban åt fel håll, precis som Jocke. Men detta var effektivt när han stod rätt placerad i anfallet och kunde dra till med sina direktskott på de smörpassningar som serverades honom. Ibland blev det mål, ibland missade han skotten helt och tog då ut sin ilska på diverse olika och märkliga sätt. Han var också svår att komma åt när han hade bollen under kontroll, för han vände liksom sin röv mot sin motståndare då och den var alldeles för stor för att komma runt med klubban för att nå bollen. Men som tur var så hade han en förkärlek till att länge hålla i bollen istället för att passa den vidare, och försökte väldigt ofta dribbla sig fram i anfallet. Så istället för att runda röven när han hade bollen så följde man bara med tålmodigt och väntade på att han skulle tappa kontrollen över bollen, och då högg man blixtsnabbt och direkt med klubban och petade bort bollen från honom. Sedan kunde man springa därifrån och kontra in bollen i motståndarnas mål om man hade lite tur. Man ska ju heller aldrig dribbla som sista försvarande spelare när man har bollen, men tack vare att han enligt sig själv var ”över medel” på innebandy så tog han sig friheten att göra det ändå. Vilket ganska ofta slutade med ett baklängesmål och sedan kastade han klubban eller ibland hela målburen i sin frustration när baklängesmålet var ett faktum. Mycket underhållande för oss om man var på motståndarlaget, inte lika kul om vi var på samma lag. Frasen ”sluta kladda” var ett standarduttryck från hans lagkamrater dessa kvällar när han dribblade och ställde till det lite för mycket, och därför kunde han ibland kallas för kladdkakan av sina medspelare.

Tommy – Min kära bror som gärna följde med och spelade med oss, trots att han nog är den som haft flest märkliga problem med sin kropp. Oftast fötterna, han fick vanligtvis skavsår och stukningar eller så hade han ont i fotsulorna efter att han spelat. Men han kom tillbaka varje söndag och kämpade, han har ju alltid haft energin i kroppen och det var väl en av hans största styrkor. En ihärdig motståndare som alltid jagade efter en när man hade bollen, och som medspelare var han toppen eftersom han alltid sprang runt och rörde om det för försvararna framför mål. Sedan kunde han avsluta kliniskt ena gången och snärta in bollarna i mål, men nästa gång så försvann bollarna bara förbi utanför målet av någon konstig anledning. Haha, men det var ju just detta som var charmen med att vi spelade tillsammans allihop. Ingen var superproffs utan alla hade vi våra olika kvalitéer!

Erik – Min gamle vän var inte med ofta han heller, det blev något sporadiskt träningspass lite då och då bara. Trots att han bodde precis bredvid idrottshallen, vilket vi andra kunde finna lite underhållande. Men när han var med så kom han med full energi och kraft, han spelade hockey när han var yngre och man märkte av att det var lite samma inställning på innebandyn. Han röjde och sprang, högg efter bollen och spelade hårt i 1 minut, sedan kom han flämtandes tillbaka till avbytarbänken och ville byta. Men sådan var han, kanske lite väl fysisk i sitt spel emellanåt men det man saknar i talang får man ta igen på något annat helt enkelt. Haha! Vi hade som allra roligast när vi satt på avbytarbänken tillsammans och skrattade åt allt som hände på planen, vi kunde även försöka psyka våra motståndare lite med glimten i ögat. Sedan om det hjälpte vet jag inte, men kul hade vi alltid!

Håkan – Detta fenomen till innebandyspelare! Han kom troget till träningen varje vecka och sade inte alltid så mycket, utan han intog alltid sin defensiva position framför egna målet och sedan fick ingen komma förbi helt enkelt. Han var en av de personerna som verkligen kunde blanda och ge på planen, ena stunden kunde han släppa förbi en motståndare eller ett skott mot mål som alla trodde att han skulle stoppa. För att i nästa stund rusa över hela planen och klappa till ett sådant jäkla bra skott rakt i mål utan en chans för motståndarna att hinna reagera ens. Roligast var det när han tog på sig skulden för ett baklängesmål och kastade klubban eller sina skor ut ur hallen i total uppgivelse. Ingen klandrade ju honom för att vara skyldig till att släppa in ett mål men han själv verkade ta väldigt hårt på detta, men oftast var han en glad prick och en rolig spelare!

Mattias – Pissjobbig att möta, älskad att ha på samma lag! Han var oftast ganska defensiv i sitt spel och vaktade målet med bravur, men när han väl klev med upp i anfallet gick det undan och han var en så sjukt bra avslutare. Det kändes som att bollen alltid gick i mål om han fick sikta in sig innan han sköt, en riktigt vass egenskap! Så att ha honom på sitt lag var en fröjd, men att möta honom var inte roligt alls. Han stod alltid ivägen när man sköt, sedan slutade han aldrig att jaga en om man ville slå in en målgivande snygg passning eller komma till ett avslut själv. Lite som en ryggsäck hängde han efter en på ryggen, och eftersom han var lättare än mig och hade långt svajande hår likt en italiensk gigolo så var detta alltid frustrerande för man blev liksom inte av med hans bevakning. Och jag gissar att både han och Jocke spelat mycket bandy ute på gatan när de växte upp tillsammans, för man märkte att de hade en bra kemi och förstod varandra väl. Lite som Sedin-bröderna i hockeyn! Så jag föredrog alltid att hellre spela med honom än mot honom, vilket väl är ett ganska bra betyg för honom här måste jag säga.

Marcus – Min kära vän och på den tiden känd som hockeybockey proffset från Saltsjöbaden, haha! Han var också en trogen deltagare som alltid kom varje söndag och även han hade ju spetsegenskaper man själv önskade att man själv besatt, framförallt var han en avslutare av rang som det heter i innebandytermer. På hockeyspråk skulle jag säga att han var en riktig powerforward, han gick alltid beslutsamt rakt mot motståndarnas mål för att skapa målchanser åt sig själv eller sina medspelare. Inte sällan vek han in från sin kant och drog iväg ett snärtigt skott som resulterade i mål, eller så kontrade han med kraft in bollarna när han stormade fram. Och precis som Jocke och Erik så var han också riktigt festlig att prata med när vi hamnade på avbytarbänken samtidigt, oavsett om vi spelade i olika lag eller ej. Jag gillade dock att ha honom på samma lag och det var roligt att spela i offensiven med honom, för jag visste att får jag bara fram passningen till honom så blir det troligen mål. HE SHOOTS HE SCORES!

Samuel – Han påminde lite om Marcus på ett sätt i sin forcerande spelstil, fast han var lite mer defensivt lagd. Han kom ofta in i anfallszonen med fart och var väldigt svårstoppad, man visste att skottet skulle komma så det var bara att följa med och vara som en nagel i ögat på honom och sedan hoppas att han skulle missa målet. Men han tog långa kliv och hade så lång räckvidd med sin klubba att det var riktigt jobbigt att möta honom, som tur var så var han inte lika klinisk i sina avslut men han skapade så många lägen hela tiden att det blev ändå många mål från hans sida. Så att spela med honom var riktigt kul, han rörde sig mycket över planen och inte alls svår att hitta med en passning som kunde resultera i ett mål. Men att möta honom var som sagt jobbigare, just räckvidden var påfrestande för han kom liksom alltid runt mig med sin klubba och kunde stressa mig ur balans. En bra motståndare, och motspelare helt enkelt!

Nicklas – Ingen kunde briljera som detta innebandy vidunder, eller ja ibland i alla fall! Haha, nej men han hade så mycket spelglädje inom sig och ibland bjöd han på de mest sjuka finter och dribblingar jag sett. För att i nästa sekund skjuta bollen rätt upp i taket eller till och med baklänges, det var lite okontrollerat emellanåt men ingen annan kunde få oss andra att häpna som han när hans trix väl lyckades. Han spelade oftast i en defensiv roll och vaktade målet med bravur, det var inte lätt att göra mål om man mötte honom och ännu värre var det om han hade Mattias på sitt lag. Dessa två var värsta tänkbara försvararna för min del, de var så rörliga och alltid i vägen! Men ibland tog Niklas klivet upp i offensiven och spelade forward, där var han ett riktigt yrväder som snurrade bort både sig själv och andra men lyckades ändå alltid göra bra prestationer på något vis. Och en talang han hade var hans långa uppspel från sin backposition, han kunde slå långa svepande passningar som var helt perfekta! Men sedan kunde ju bollen som sagt hamna uppe i taket ibland och ramla ner rakt framför en motståndare som tackade och tog emot, vilket vi alla tyckte var lite roligt. Även han själv får jag hoppas, för han var en riktigt härlig kille att spela innebandy med varje söndag!

Sebastian – Sebbe var Niklas yngre bror som alltid verkade lite blyg och kanske inte sade så mycket, men han kom plikttroget varje söndag och var alltid med och spelade. Han var också en av de yngsta spelarna, vilket då innebar att han hade betydligt mer energi än många av oss andra. Som tur var så var han också mer defensivt inställd och spelade gärna back när vi möttes, det hade varit skitjobbigt om han spelade forward och behöva springa runt och jaga honom annars. Men han var duktig som försvarare, som alltid stod bra placerad och blockerade nog fler skott än någon annan. Sedan kunde han snärta iväg sina långskott från ingenstans som på något sätt lyckades leta sig fram ända in i mål. Och en sak höll jag ju på att glömma! Han applåderade alltid när någon gjorde mål, oavsett om det var motståndare eller någon på hans eget lag. Det var en himla fin egenskap som många borde ta lärdom utav.

Conny – Här har vi en annan kille som man älskade att ha på sitt eget lag, men som var en mardröm att möta som motståndare. Han hade bra teknik, men sen han hade ju tre lungor och kunde springa oavbrutet hela kvällarna! En av de absolut mest rörliga spelarna av oss alla, och det var alltid kul att spela i offensiven med honom vid sin sida. Det blev överlappningar, snygga bakåtpassningar och instickare framför målet. Och med en sådan kille på sitt lag behövde man själv inte ta ut sig och springa lika mycket, han liksom sprang för hela laget så man kunde mer lura lite och smyga upp bakom motståndarna. Men som sagt, spelade man mot honom och om han hade liknande spelartyper på sitt lag så ville man bara åka hem efter en stund. Då var man helt slutkörd efter bara några byten den kvällen…

Vi hade några andra som ofta var med men som ej finns med på lagfotot högst upp, och de måste också lyftas fram!

Mogge – Min gode vän Morgan var en löpvillig herre och som dessutom hade en bländande bollteknik på det! Så han både sprang och var jobbig att möta samtidigt som han var spelskicklig som tusan, därför föredrog jag att spela med honom hellre än att möta honom. Han är ju en sådan kille som spelat fotboll mestadelen av sitt unga liv och det märker man på hans bollkänsla och blick för spelet, han spelade lugnt och behärskat när han hade bollen och bjöd alltid på snygga framspelningar. Det var extra roligt att spela i anfallet med honom, för det var inte enbart ett effektivt anfallsspel utan det var även roligt. Eller ja, inte för motståndarna då kanske men för oss som spelade på samma lag med Mogge. Eftersom han också hade tre lungor precis som Conny så behövde han ju sällan byta för att vila, vilket var skönt för oss andra otränade människor som då fick mer vila på bänken. Sedan kunde han förvandla sin klubba till ett trollspö och stå för ett magnifikt spel, ja han har en jäkla bra känsla för feeling helt enkelt!

Chippen – Jockes yngre bror var också med ett tag, han som spelade riktig innebandy och var egentligen alldeles för bra så lagen blev ju väldigt ojämna de gånger han var med tyvärr. Han spelade väl back till vardags i sitt lag så när han var med oss spelade han mest offensivt och hade lekstuga med oss andra. Extra roligt var det när han fintade bort Magush ut till omklädningsrummen och ibland tror jag faktiskt att han var så bortfintad att han fann sig själv ensam ute på parkeringen utanför idrottshallen. Detta var ju något vi andra fann väldigt underhållande eftersom Magush då oftast blev så himla upprörd, det kan inte vara lätt att vara över medel och blir bortgjord av någon som är så mycket bättre än en själv.

Emma – På den tiden var hon Jockes flickvän, och hon följde gärna med honom varje söndag men jag vet inte om hon tyckte att det var så roligt att spela. Eller vad vet jag, hon kanske tyckte det var superkul! Men hon placerade sig också oftast framför målet och lyckades nästan alltid med bedriften att bli träffad av slagskotten på rumpan eller låren istället för att hoppa undan, så hon blev väl inte så glad över detta och hade säkert många blåmärken varje söndag. Man märkte kanske att hon inte var en van spelare, men det hindrade henne inte från att kämpa på och jag tycker ändå att hon gjorde bra ifrån sig. Vi var nog alla glada över att hon var med och tack vare hennes närvaro fick vi nästan alltid ihop tillräckligt många spelare för att dessa träningspass skulle bli av varje vecka.

Jag har ju missat en kille här nu, men vill helst inte prata så mycket om honom. Nämligen mig själv…

Jimmy – Det är ju galet svårt att beskriva sig själv, för jag är nog inte tillräckligt självgod för att försöka få mig att framstå som ”över medel” eller någon superstar på detta. Även om jag gärna, med glimten i ögat, kallade mig själv för ”il capitano” och önskar att det fanns likheter med fotbollsspelaren Javier Zanetti som kallades för detta och som på den tiden var lagkapten för mitt favoritlag Inter Milan. Där stannade dock likheterna för jag hade varken hans kondition eller kämparanda, jag brukade istället ropa inför varje matchstart att jag börjar på bänken. Det var standard, och tanken med detta var ju att de andra skulle bli lagom trötta tills jag byttes in och då kunde springa ifrån dem lite lättare. Spelmässigt var jag, hm… Alltså jag var nog inte en avslutare som gjorde många mål, utan kanske mer en speluppläggare till sättet som hellre slog en snygg passning fram till någon annan som kunde skjuta i mål. Jag gillade också att trixa lite och passade gärna bollen genom att tunnla motståndaren eller liknande, att använda sargen var också en favorit där man slår bollen och vallar sig förbi sin motståndare. Så jag såg mig inte som någon av de bästa utan mer som en bra komplementspelare kanske det heter, men jag älskar denna sport och lagsporter är verkligen min grej. Speciellt med detta upplägg där vi var kompisar som spelade med varandra enbart för att ha roligt, och det hade vi verkligen!

Som jag saknar dessa kvällar, de tog ju helt bort söndagsångesten som annars infann sig om man bara låg hemma framför TVn och muttrade till någon repris av en ”Beck”-film som visades på TV4 varje söndag. Nu hade man ju något att se fram emot och vi hade verkligen alltid så himla roligt varje gång vi sågs, jag kunde skratta så att magen värkte mer än resten av kroppen kommande dagar.

Nu är många av oss upptagna av livet så att säga, med barn och familjer eller andra åtaganden. Så det var länge sedan vi spelade tillsammans, men jag tänker ofta på detta och skulle gärna vilja att vi kunde ses igen och spela tillsammans. Det spelar ingen roll om vi är gamla eller tjocka, all träning är ju bra får jag alltid höra läkare och träningsmänniskor säga. Så låt våra tunga kroppar och krångliga knän ta stryk, låt stukningarna komma och se hur våra leder hoppa isär. Låt oss spela en sista gång, mot innebandydöden! Haha!

BANDYNS JERKER måste jag ge till Magush, jo men det får bli så. Hans bild av sig själv som ”över medel” och att han tyckte sig vara lite bättre än oss andra gjorde det ju så vansinnigt roligt när han misslyckades med sina dribblingsförsök som slutade med ett baklängesmål. Men ingen skugga skall falla över honom för det, för just detta gjorde ju också det hela så roligt varje söndag!