För en tid sedan kom det upp några roliga minnen när jag höll på att fixa lite ute i vårt garage, dessa handlade om min tid som byggarbetare och alla de festliga personer man träffade på under dessa år i branschen. Och ja, de är en hel del inser jag nu…
Jag jobbade inom VVS-isolering i många år och hade många gånger OTROLIGT ROLIGT med kollegor och andra personer inom byggsvängen. Ingen dag var den andra lik och man visste aldrig vilka personer man skulle träffa på under en arbetsdag, vilket var lite utav charmen med detta yrke. Men inom bygg så finns en hel del unika personer eller original kanske man kan kalla dem, de flesta var dock väldigt trevliga men många av dem saknar ju helt filter när de pratar och skäms heller inte för att säga vad de tycker. Detta ledde till många intressanta diskussioner i byggbodarna på rasterna, men man tröttnade lite efter tag på jargongen och deras kvinnosyn framför allt som många gånger kunde vara riktigt förlegad och unken. Men som sagt, för det mesta var det ju riktigt roliga samtal med många skratt, så därför tänkte jag försöka återberätta lite om några av de härliga personligheter jag träffat på genom åren. Kanske roar det även andra och inte enbart mig själv, detta blir ett roligt minna för mig att läsa om på ålderns höst om inte annat. Så nu kör vi!
THE GREAT ISOLERERS! Låt mig först presentera mina närmaste arbetskamrater på företaget där jag jobbade, sedan går vi vidare till alla de rörmokare som utmärkte sig på de mest fantastiska sätt ni kan tänka er!
Herr Banan – Vi kan väl starta med en av de personer som gjorde ett otroligt stort avtryck och som jag gillar väldigt skarpt, även om hans heta temperament ibland fick klockorna att stanna. Det gäller Janne som var min chef under alla dessa år och vi på firman kallade honom för ”Herr Banan” av någon anledning, kanske på grund av låten ”Jan-Banan” av Dan Bäckman (Felix Herngren). Min gode vän Jocke som var min kollega under alla dessa år varnade mig redan på min första arbetsdag, att skratta aldrig när Janne blir förbannad. Okej tänkte jag, vad kan vara så farligt med det så länge det inte är mig han är förbannad på? Men Jocke är ju Jannes son så jag litade på hans ord, och det tog inte många dagar innan jag fick uppleva det första raseriutbrottet som gjort honom känd i branschen. Vi befann oss på ett stort företag söder om Stockholm där ett arbete med ett stambyte pågick, och jag stod tillsammans med Jocke på våningen nedanför Janne och vi kunde höra varandra väldigt tydligt medan vi arbetade. Det var väldigt ont om plats vid rörstammen som försvårade arbetet med att isolera rörledningarna, då började plötsligt röret att skaka och detta var ett ganska grovt rör på ca 110mm i diameter så det gungade till rejält. Samtidigt hörde vi Janne mumla argt för sig själv och han blev bara mer och mer upprörd, och ju argare han blev desto högre pratade han med sig själv och röret skakade ännu mer. Jocke och jag skrattade och tyckte att den ilskna Janne började låta väldigt roligt, tillslut hör vi bara ett högt vrål!
– Nä nu ryker hela jävla stammen! Skrek Janne och kämpade med att få isoleringen på plats runt röret.
Men alltsom oftast så verkade hans raseriutbrott lösa problemen, det är som att han kanaliserade ut sin ilska och då föll plötsligt allt på plats för honom. Jocke och jag tittade förvånat på varandra efter Jannes höga vrål, men bara några sekunder senare hörde vi honom vissla glatt. Att det fanns människor i närheten som försökte jobba med sina vanliga arbetsuppgifter på företaget verkade han inte bry sig om eller tänka på alls under sitt lilla utbrott. Men det var sådan han var, han var inne i sin bubbla när han arbetade. En annan gång hade vi ett brådskande jobb på MUST och hyrde då in två farbröder som skulle hjälpa oss hinna klart med allt i tid. Den ena av dessa herrar kallade vi för Humlestören, han påminde lite om trollet i filmen ”Trolltyg i Tomteskogen”.
Eftersom detta var brådskande så var tempot väldigt högt dessa dagar, och det underlättade tyvärr inte att vissa rördragningar var väldigt trånga och smått omöjliga att få till ordentligt när de skulle isoleras. Vi var uppe på en stor vind nästan alla montörer och kämpade inne i värmen för att hinna klart, Humlestören stod precis utanför vindsluckan och isolerade rören som var på utsidan. Då började det jäklas väldigt mycket för Janne och svordomarna börja hagla, Jocke och jag anade vad som var på gång så vi vände oss bort och fortsatte jobba vidare med våra rörbitar. Den stackars montören som assisterade Janne hade nu första parkett på det kommande raseriutbrottet, jag minns ej vem det var men jag kan garantera att han bara ville sjunka genom lösullen och försvinna där inne. Janne greppade isoleringen och försökte få den runt röret men det gick inte, han ruskade tag i röret och försökte skapa sig några millimeters utrymme men det ville sig inte.
– Men det var då själva… KYSS FITTAN OCH DRICK SJÖVATTEN! VAD FAN ÄR DET FRÅGAN OM? Skrek han rakt ut.
Jocke och jag kastade ett öga på varandra och kunde inte låta bli att bli roade av det hela, Janne hade ju väldigt roliga uttryck som man aldrig hört tidigare som han använde sig utav när han blev arg. Och det blev bara värre och värre för Janne…
– FITTA FAT DJUPTALLRIK! HELVETES JÄVLA SKIT!!! Vrålade Janne i sin frustration.
Då öppnades plötsligt vindsluckan och in kryper Humlestören fram till Janne.
– Janne! Har du hört den där roliga historien om… Började han berätta.
Både Jocke och jag trodde att Humlestören skulle dö nu, han blir ihjälslagen eller något. Vi hörde inte ens vad han började berätta utan var båda orolig för hur fasen detta skulle sluta, hur vågade han gå fram och dra en historia för Janne när han var mitt uppe i sitt ilskna utbrott. Men vi blev helt ställda, för när Humlestören berättat klart sin roliga historia så var det någon sekunds tystnad innan Janne plötsligt brast ut i ett högt gapskratt. Kanske var detta receptet och en sorts ”anger management” som fungerade på Janne. Men ingen annan vågade upprepa det Humlestören gjorde så det fick vi aldrig veta om det fungerar eller ej.
Jag minns ett senare tillfälle när vi köpt ett nytt märke av den isoleringstejp vi använde, vår grossist hade hittat ett otroligt billigt alternativ från Polen som de rekommenderade oss att använda. Så vi köpte med oss några rullar tejp sedan körde vi ut till ett parkeringsgarage under ett högt bostadshus i Solna, men vi upptäckte genast ett problem med den nya tejpen. Det gick ej att dra ut tejpen utan att den skar snett och gick av, vilket började göra Janne en smula irriterad. Han drog bort den trasiga biten och försökte dra ut en ny bit, men den gick av den också…
– Men va fan, hur jävla svårt kan det vara… Muttrade han för sig själv och tog fram en annan tejprulle.
Den visade sig vara lika dålig och nu började hans tålamod tryta rejält.
– Men ska varenda jävla tejprulle vara såhär, vad är det för polskt skit! Sade han argt och plockade fram den tredje och sista tejprullen för att se om den var av bättre kvalitet.
Jag stod bredvid på min stege och väntade på att han skulle få ordning på tejpen så att vi kunde jobba vidare, men började få svårt att hålla mig för skratt nu. Janne pillar nu beslutsamt upp fliken på den sista tejprullen och dra ut en bit, sedan gick den av. Och nästa bit likaså…
– Nej man vad i hela friden är det frågan om! Skrek Janne nu högt och gjorde ett sista försök att få ordning på tejpen, men den gick av igen.
Då bara vrålade Janne rakt ut och kastade tejprullen genom hela parkeringsgaraget!
– WRAAAAH!!! Det var den sämsta skit jag någonsin köpt, aldrig mer att vi köper den där skiten! Vrålade han högt och jag såg några elektriker komma gående men de vek snabbt av och tog en stor omväg runt oss istället.
Detta har hänt väldigt många gånger när vi arbetade tillsammans och jag kan tyvärr inte återberätta allt, men vi umgicks ju även en del privat och då kunde han också bli arg på saker. Såklart! Jocke berättade även att det fanns små händelser under uppväxten som fick Herr Banan att tappa humöret emellanåt, som exempelvis när det var några grabbar som envisades med att köra moped i väldigt hög hastighet framför deras villa. Så en dag när Janne var ute hörde han en av dessa mopeder närma sig, då klev han ut på gatan framför moppekillen som tvingades att bromsa in tvärt. Sedan greppade Janne tag i killens hjälm och skrek in genom visiret att de skulle ge fan i att köra så fort och att han var less på deras fasoner. Den moppekillen körde omvägar i området för att undvika Janne igen efter detta, haha!
Men sedan så köpte Jockes föräldrar ett landställe i det lilla samhället Otterbäcken som ligger vid Vänern, de fick tag i ett väldigt fint hus vid vattnet och det passade dem bra eftersom de ofta var ute med sin båt. Janne var en generös chef och bjöd ofta med sig oss på företaget ner dit för att fiska och umgås några helger om året, och jag minns specifikt ett tillfälle när hela firman var samlade där och det blev väldigt varmt inne i huset en natt. Janne blev mycket upprörd över detta och trodde att någon av oss justerat termostaten som styrde värmen inomhus, men när han frågade vem som rört termostaten fick han inget svar och blev fullkomligt vansinnig!
– Det är ju varmare än en turkiskt bastu här hemma! Jag tycker det ör så jävla dåligt att ingen vågar erkänna vem det är som rört termostaten. Dundrade Janne och om det var någon som pillat på termostaten så vågade ingen erkänna det när han var så pass upprörd.
Jocke och jag frågade Janne några veckor senare om han fått reda på vem som ändrat inomhustemperaturen, men då räckte det tydligen med att han själv visste vem det var. Detta fick både Jocke och mig att inse att det troligen var Janne själv som pillat på termostaten där under natten men att han troligen glömt bort det, det blir lätt så efter några öl och ett eller två glas whiskey på kvällen. Haha! Men ett av det absolut roligaste ögonblicken kopplade till hans ilska var när vi skulle ut och fiska med hans båt där på Vänern, då hade han fått hjälp med att montera ett sorts lås som enkelt höll en lucka stäng framtill på ”durken” eller vad det nu heter på båtspråk. Det var en motorbåt man kunde sova i och inne i sovutrymmet fanns en taklucka, det var den luckan jag syftade på nu. Så innan vi åker ut på Vänern så visar Janne det nya låset på luckan för Jocke och mig , han berättar hur enkelt och bra det var samtidigt som han nöjt lät solens strålar skina upp hans ansikte. När vi åkt ut och varit borta ett tag så började det blåsa kraftigt och vi fick avbryta fisketuren för att köra tillbaka, vi hade haft otur med fiskelyckan denna dag och inte fått en endaste fisk vilket påverkade Jannes humör negativt såklart. Detta fick honom att gasa på rejält med båten, dock så började det bli höga vågor så båten studsade numera fram. Jocke och jag höll i oss allt vi kunde i aktern på båten, då stannar Janne plötsligt och muttrar över att det där låset på luckan gått upp så han kliver fram och låser luckan igen. Sedan gasar han på för fullt igen, men efter en kort stund så öppnar sig låset igen och luckan börjar slå högt när den öppnas och stängs. Då stannar Janne båten igen och går fram till luckan.
– Men vad fan är problemet, lås nu för helvete! Säger Janne högt och irriterat samtidigt som han lyckas låsa luckan igen och kan köra vidare.
Nu började det att regna och blåsa rejält på sjön, men som tur var hade vi regnkläder med oss så det gjorde inte så mycket. Janne gasade nu på för fullt och båten fullkomligen flög fram över vågorna, nu var han bara less på allt och ville hem. De kraftiga vågorna och båtens studsande blev väl för mycket påfrestningar för det nya låset, för det tog ju inte så lång tid innan låset öppnade sig ännu en gång och det var inte bra. Janne skrek rakt ut och tvärnitade med båten, sedan svor han när han klättrade hela vägen fram till luckan och började pilla med låset igen…
– VAD I HELVETE! VA? VAD ÄR DET FÖR JÄVLA FEL PÅ DIG DITT VÄRDELÖSA JÄVLA SKITLÅS!!! Skrek han så att det troligen hördes hela vägen ut till Kattegatt.
Jocke och jag hade så otroligt svårt att hålla oss för skratt och gömde oss i våra regnjackor för att dölja våra skratt, samtidigt lyssnade vi på hur Janne fortsatte svära.
– DU KOSTAR EN FÖRMÖGENHET OCH SKA JU VARA SÅ HIMLA BRA! Skrek han, och sedan började han imitera säljaren som sålt låset till honom.
– ”Det här låset är det bästa på marknaden, du kan inte få ett bättre lås”… VART FAN ÄR DET BRA NÅGONSTANS! VA!!! Skrek Janne sedan smällde han igen luckan och sket i att försöka låsa den denna gången.
Resten av båtresan hem blev väldigt tyst bortsett från luckan som slog igen så fort båten studsade på vågorna, han var märkbart irriterad och riktigt förbannad över sitt dåliga köp. Men när vi kom hem till huset så hällde han upp ett glas whiskey och då var plötsligt allt bra igen, han skrattade och pratade om att vi haft lite otur med vädret denna dag men att annars var allt bra tydligen. Haha! Detta var dock en av hans positiva sidor, att den där ilskan snabbt gick över och han var inte alltid så långsint. Men oj så många gånger vi roats över dessa tillfällen då han exploderat i sitt humör, det har gett mig många roliga minnen för livet!
Pelle – Ja hur ska jag beskriva denna otroligt härliga, roliga men även märkliga man? Haha, han bjöd alltid på ett gott skratt och roliga utspel. Han var även en av de busigare kollegorna jag haft som ständigt hittade på hyss med verktygen och annat om man råkade lämna något obevakat i några sekunder. Vi använde oss exempelvis utav en sort limkanna när vi monterade cellgummi som är en sorts kylisolering, men fick han tag i kannan så kunde man hitta den fastlimmad varsomhelst på bygget sen. Så det gällde att hålla koll på prylarna när han var i farten, men man hade aldrig tråkig när han var med utan skojade om allt möjligt och hade väldigt roliga utspel om saker och ting. Ni kommer få ta del av detta lite mer senare på bloggen när jag ska berätta om några av de resor vi gjorde med företaget, då kunde man ju inte vistas i samma rum som Pelle utan att skämmas ihjäl emellanåt…
Fimpen – Eller Rikard som han egentligen heter är Jockes yngre bror och tyckte om att spela innebandy, i alla fall tills han upptäckte tjejer. Då kammade han till sin innebandyfrilla och raggade för fullt, så nu har han skaffat sig både sambo och barn. Han började sommarjobba en sommar med sin kompis innan han efter studenten började jobba heltid på företaget, och nu är det faktiskt han som har tagit över företaget efter sin far och driver den ihop med Jocke som jag förstått det. Jag minns honom som en glad och trevlig kille som gillade att prata och var väldigt social, en bra egenskap som man har nytta utav när man ska knyta kontakter och ragga jobb i byggbranschen. I övrigt så har han lite tendenser av samma humör som sin far Herr Banan och kunde bli aningen upprörd, han lät kanske inte lika mycket och lika ofta men han har det i sig. Något annat han har i sig var samma dåliga tarmflora som sin bror Jocke, dessa två borde ha en säkerhetszon mot omvärlden där de inte får sistas inom samma område och fisa samtidigt. Jag kan inte beskriva eländet med ord utan intygar bara att det är förfärligt, flimmerhåren i näsan krullar ihop sig och lungorna får andnöd så man vill bara dö när det händer.
Pavle – Den serbiska dynamiten från Belgrad, vi hade många roliga samtal och stunder ihop där han ofta pratade om alla galenskaper han gjort under sina tidigare år. Han var inte lika pratglad i början men tror att det släppte ju mer han lärde sig tala svenska, och det gjorde han snabbt. Kanske var det förvisso mestadels svordomar vilket gjorde det hela väldigt roligt när han pratade, sedan gymmade han i stort sett varje dag och älskade att ragga brudar. I stort sett varje helg hade han träffat någon som han berättade om när vi samlades på arbetet, och tjejerna verkade ju väldigt förtjusta i honom. Han brukade även beskriva sin egen penis att den var stor ”som colaburk fan”, haha!
Han var riktigt bra på att arbeta med cellgummi och kylisolering, hans jobb såg otroligt proffsigt utförda ut och Herr Banan var mycket imponerad vid flera tillfällen. Det var vi alla och önskade nog att vi kunde utföra lika snygga arbeten som han, efter ett tag bildade han sedan en dynamisk duo ihop med Pelle som åkte runt på flertalet jobb tillsammans. Att jobba med dem båda var väldigt kul, Pelle som alltid hittade på dumheter och Pavle som svor hela tiden. Haha! Sedan minns jag när vi var på ett fruktansvärt jobbigt bygge tillsammans, där det var trångt och svårjobbat som fasen vilket tärde på våra humör rejält. Men då letade han tydligen efter mig vid ett tillfälle och frågade Jocke om han visste var jag var någonstans. Men Jocke var inte helt säker utan sade att jag troligen var på våningen ovanför dem och jobbade, då stannade Pavle upp en sekund.
– Eller kanske att han har tagit av sig livet? Sade han och skrattade.
Han syftade på att det svåra och påfrestande jobbet vi utförde där gjorde att jag gett upp och tog självmord helt enkelt. Hans svenska bjöd på många roliga uttryck genom åren, men detta var ett av de jag minns bäst.
Magush – Mannen som kallade sig ”över medel” när han beskrev sig själv, något som fick mig att spruta ut min Trocadero ur munnen av skratt vid ett tillfälle när jag försökte dricka. Han var väldigt snäll, nästan för snäll för sitt eget bästa. Det gick ej att höra vad han sade för han talade så tyst att enbart hundar förstod honom, och han var ofta osäker och rädd för allt möjligt. Något som Pavle inte uppskattade eller förstod så han fräste av Magush ibland och sa att han skulle sluta vara en sådan mesig tönt och inte vara så feg hela tiden. Ett roligt tillfälle var när vi köpt fika på en Pressbyrå och när vi satte oss kom Magush eftersläntande med ett leende på läpparna. Han påstod att tjejen i kassan gillade honom och att de flirtat lite, vilket vi hade lite svårt att tro på med tanke på hur blyg han var. Så de kommande dagarna höll vi lite koll på om hon verkligen verkade så intresserad av honom som han påstod, och han kom alltid sist tillbaka till oss andra där vi satt och fikade.
– Hon är fin alltså, jag tror verkligen att vi kan ha något… Mumlade Magush innan han blev tvärt avbruten.
– Ni inte ha ett jävla skit fan! Sade Pavle högt och bestämt så att Magush blev alldeles tyst.
Haha, alltså kontrasterna mellan dessa två var otroligt underhållande! Men vi höll nog alla med Pavle om att tjejen i kassan bara var trevlig och att hon inte uttryckte sig annorlunda mot Magush eller någon av oss andra. Vi försökte pappa Magush att ta ett initiativ och bjuda ut henne eller be om hennes nummer men det vågade han inte. För att summera detta så kan jag säga att det var många gånger han trodde att han ”hade något” på gång med olika tjejer men att det aldrig var så i verkligheten, och allt rann ut i sanden så att säga. Men han träffade en tjej tillslut som han fick barn ihop med, och nu har han bytt företag efter en väldigt turbulent avslutning på sin anställning vad det verkar. Så jag har tyvärr ingen aning om vad han gör idag och har heller inte haft kontakt med honom på många MÅNGA år…
Wrååken – En före detta hockeyspelare som var en glad och rolig filur, Pavle kände honom lite sedan tidigare när han började jobba på firman så han kom snabbt in i gänget. Han kallades för Wrååken eftersom han heter Wrååk i efternamn, och hans hockeykarriär utomlands hade fått honom att uppskatta de finare sakerna i livet. Han var helt tokig i prylar och berättade alltid hur dyra sakerna var, haha! Så fort han köpt något som exempelvis en ny klocka, då kom han fram och visade den på jobbet.
– Kolla nya klockan, snygg va? MYCKET dyr, 20 000 kr… Kunde han säga och log stort när han tryckte upp klockan i nyllet på oss, sedan glänste han lite efteråt.
Haha! Jag upplevde honom inte som en jobbig skrytmåns på något vis utan tyckte bara beteendet var lite kul. Sedan minns jag en diskussion mellan honom och Pavle där båda hävdade att ingen av dem någonsin förlorat en tennismatch, så då skulle de minsann möta varandra någon gång och se vem som var bäst. Sedan kunde ju Wrååken kläcka ur sig intressanta kommentarer och resonemang ibland, som vi andra kunde ha lite svårt att förstå eller relatera till för det mesta. Jag kommer ihåg en gång när vi satt i samma bil tillsammans och fastnade i köerna på Centralbron inne i stan, då ville han köra zick-zack fram mellan bilarna för att tränga sig fram. Jag frågade varför han var så stressad, då svarade han att han hade bråttom hem efter jobbet. Han skulle åka och träna och tyckte att då kunde väl alla andra släppa fram honom, för övriga skulle ju förmodligen bara åka hem ändå. Alltså, va? Haha! Vad är det för konstigt resonemang frågade jag, och ansåg att hans tid inte var mer värd än någon annans men det höll han inte med om utan försökte tränga sig fram genom kön så fort han kunde. Så vi var lite olika men jag kom väldigt bra överens med honom, och jag har ett otroligt roligt minne från när han bjöd hem Pavle och mig en lördag. Vi skulle käka pizza och dricka lite öl innan vi skulle ut senare på kvällen, det var Mello på TV så planen var att gå ut på stan och träffa alla glada tjejer efter att programmet var slut. Det uppstod dock ett litet problem, vi drack upp all öl lite för snabbt och hittade en flaska slivovica som han hade hemma. Den öppnade vi och drack alldeles för fort, Pavle berättade att det stod något om att det var plommonbrännvin eller liknande på flaskan eftersom han förstod språket. Så efter att vi fått i oss den åkte vi in till stan men där tog typ mitt minne slut för kvällen, jag blev så himla full och fick istället åka hem och lägga mig. På måndagen när vi träffades på jobbet så verkade de andra killarna gått samma öde tillmötes, alla däckade tidigt på varsitt håll men det var en kul kväll i alla fall. Även om det inte alls blev som vi tänkt oss!
Schubert – Mytomanernas mytoman! Alltså den här killen berättade så sjuka historier för mig och Jocke att vi höll på att trilla av stolen, haha! Han började jobba på firman och visade sig vara en duktig isolerare, samt en trevlig bra kille som verkade väldigt skötsam. Men ju längre tiden gick desto mer konstiga och udda saker kom det upp när vi jobbade på dagarna. Han berättade bland annat att han hade svart bälte i karate tror jag att det var, och att han utbildat tyska säkerhetspolisen i närstrid. Han berättade detta på ett sätt som fick oss att tro att det kanske kunde vara sant, även om vi fortfarande var skeptiska. Sedan jobbade han ibland med att bygga upp scener och likande på en mässa som åkte runt på olika platser i Sverige. Det var tydligen erotikmässan han jobbade på och då tog han oftast ledigt från vårt jobb för att åka iväg några dagar, men detta blev inte så bra och Herr Banan tyckte till om det hela. Vi började få så pass mycket att göra och då var det svårt att bevilja Schubert ledighet, samt att risken fanns ju att om han skadade sig på det andra jobbet så skulle ju vår firma få betala hans sjukersättning vilket inte Herr Banan var särskilt glad över. Så då lovade Schubert att sluta på det andra stället, men det gick rykten om att han fortfarande jobbade kvar där och han hittade på olika ursäkter för att få ledigt så fort erotikmässan öppnade på något nytt ställe. Och en gång när Schubert var på älgjakt uppe i Norrland så var vi andra ute i Vällingby och jobbade, då ringde någon till Herr Banan och frågade om vi var i Åkeshov på jobb för en av våra firmabilar stod parkerade där. Men vi hade inget jobb där just då, men tydligen så skulle erotikmässan öppna där senare samma helg. Det var inte svårt att lägga ihop ett plus ett här, Schubert hade såklart ljugit om att han skulle på älgjakt och jobbade alltså kvar på det andra jobbet. Så Herr Banan ropade in oss alla sedan hoppade vi in i hans skåpbil och åkte dit.
– Ni väntar här va… Sade han beslutsamt och gick in i byggnaden medan vi snällt satt kvar i hans bil utanför.
Han var inte borta länge, det tog ungefär tio minuter bara sedan kom han ut och kastade Schuberts bilnyckel till Magush och bad honom köra hem firmabilen. Jocke och jag satt i samma bil som Herr banan och frågade vad som hände, då berättade han att han hittade Schubert där inne och att han redan skjutit sin älgkvot dagen innan och åkte hem till Stockholm igen. Men vad Herr Banan svarade på detta vet vi inte, resultatet av det hela blev dock att taket lyfte på byggnaden där inne när Schubert fick sparken omgående och sedan fick han lämna över firmabilen direkt. Sedan ville Herr Banan aldrig se honom igen av någon anledning, haha! Jag tror faktiskt att han lämnade byggbranschen efter detta, kanske började han utbilda tyska säkerhetspoliser i närstrid igen för ingen av oss såg honom efter detta…
Micke – Han var ett fenomen och en av de snabbast montörer jag träffat på i hela mitt liv, och det blev trots detta alltid ett väl utfört arbete. Jocke och jag var förbluffade när vi började arbeta med honom över att han var så sjukt snabb, vi brukade skoja om att han fällde ut en tredje arm när han jobbade som bidrog till att han fick upp så högt tempo. Men utöver detta så var han en ganska tystlåten herre som inte utmärkte särskilt ofta, förutom ibland! Det brukade då oftast gälla mytomanen Schubert här ovan som han kände sedan lång tid tillbaka, och varje gång vi berättade vad Schubert sagt så dementerade han det direkt och sade att det bara var skitsnack. Speciellt det där med att han skulle ha tränat tyska säkerhetspoliser tyckte han lät helt otroligt och hade svårt att tro att han hittat på sådana historier. Det fanns mer grejer Schubert fantiserade fram men som Micke sköt ner direkt, tyvärr minns jag inte riktigt vad det var men Jocke kan ju få fylla på med bra grejer som han påstod sig ha lyckats med helt enkelt.
Jonne – Denna härliga kille jobbade på firman när jag började där, en ganska tillbakadragen och lugn man men som i sina bästa stunder kunde blixtra till och vara riktigt rolig. När jag började lära känna honom hade han ganska nyligen separerat från sin exfru, och varje gång hon ringde till honom utbrast han ”åh, kossan…” och suckade högt. Haha, man får tolka det som att han inte var så förtjust i henne längre. Eftersom han inte pratade så mycket så blev man alltid lite extra glad när han väl gjorde det, och inte sällan skämtade han med Jocke på dennes bekostnad. Det kunde exempelvis vara som när låten ”Sad But True” av Metallica spelades på radion, då flikade han snabbt in att det var den låten de spelade på BB när Jocke föddes. Haha! Eller efter att Jocke separerat från en gammal flickvän och tvingades flytta hem till sina föräldrar en kort period igen, då pikades han av Jonne när de hörde låten ”Mama, I’m Coming Home” av Ozzy på radion.
– Denna låten är ju till dig Jocke. Sade Jonne och fnissade lite, lätt road över hur fyndig han kände sig.
Det pratades även om en annan anställd som jobbade där innan mig, han kallades för Branne och var tydligen inte helt enkel att ha att göra med och var väldigt frågvis av sig. Detta fick det att brista för Jonne en dag, Jocke berättade att Branne hade tjatat och frågat Jonne hela förmiddagen när Janne skulle komma. Tillslut brast det för Jonne som blev så arg att han var tvungen att gå därifrån och köpa en dricka åt sig själv.
– Och sedan ska jag köpa en hel jävla karta med huvudvärkstabletter! Ropade han högt och stirrade på Branne, och syftade på att hans eviga tjatande gett honom huvudvärk.
Det låter nästan helt osannolikt att en som Jonne kunde tappa humöret sådär, men det gjorde han tydligen vid detta tillfälle. Herr Banan tappade däremot humöret många gånger gällande Branne och kallade honom en jävla parasit vid ett tillfälle när det verkligen brakade loss dem emellan. Men sedan kom dagen då Jonne bytte firma efter några år för att jobba med en gammal kompis till honom istället, men vi träffade på honom ändå ibland och då vinkade han alltid glatt när han såg oss. Hej hej!
THE RÖRMOKERS! Nu är det dags att ni får höra vilka intressanta rörmokare som finns där ute som vi jobbade med under årens lopp. Några av dessa stack inte ut på något vis, medan andra… Ja låt oss säga att de gjorde det, haha!
Hasse – En liten farbror med otroligt stort hjärta, och enligt Janne är han dessutom den rikaste rörmokaren i hela Uppsala! Denna rörmokare var god vän med Janne och följde ibland med till landstället när vi åkte dit, och denna vänliga farbror ställde alltid upp och hjälpte till om något behövde fixas. Han var inte så många meter över havet, utan lite kort i rocken vilket det ofta skämtades om av hans kollegor på bygget när vi träffades. De skojade även om att han var den renaste rörmokaren i hela Sverige eftersom han aldrig skitade ner sig i onödan och alltid hade ett ovanligt rent och snyggt blåställ på sig, kanske var det även en liten gliring om att han inte jobbade så hårt på dagarna. Hasse var stationerad på SVT och Sveriges Radio där han arbetade med dagliga servicearbeten i deras enorma lokaler, och han var den som hade koll på diverse renoveringar som pågick där. Han var alltid så glad när vi kom dit och då fick han någon att fika med på rasterna, jag kan tänka mig att han kanske var lite trött på de andra hantverkarna som alltid var där så när vi kom dit för att arbeta så ville han gärna hänga med oss en del. Nu har nog Hasse gått i pension, jag vet inte helt säkert men han borde ha åldern inne i alla fall för att luta sig tillbaka och njuta av pensionen. En av de trevligaste rörmokare jag träffat på under min byggkarriär!
Thomas – Denna herre gjorde aldrig mycket väsen av sig, men var vad jag förstått en mycket duktig rörmokare. Det spekulerades bland hans kollegor om han kanske hade någon diagnos eller liknande, just eftersom han uppträdde lite annorlunda ibland. Jocke och jag reagerade inte så mycket på detta alls, men fick ofta höra hans kollegor berätta roliga incidenter som hänt när de varit i närheten. Bland annat så arbetade de i ett större bostadshus utanför Häggvik och i ett pannrum så hade Thomas kopplat ihop en himla massa plaströr som började bli modernt att använde på den tiden. När en av de yngre lärlingarna kom in i pannrummet så blev han imponerad av arbetet Thomas lagt ner och sade att det såg riktigt proffsigt ut, men kunde samtidigt inte låta bli att jäklas lite med honom.
– Du Thomas, jag tror det läcker lite här… Sade lärlingen och pekade på det ormbo av plaströr som Thomas kopplat samman.
Thomas höll på att tapa alla verktygen och rusade snabbt fram för att se vart läckan fanns, men när lärlingen berättade att han bara skojade så verkade det inte hjälpa. Thomas fortsatte att leta efter en eventuell läcka och kunde inte släppa det hela, och det tog sin tid så lärlingen insåg att man kanske inte skulle skoja på det viset. Samma lärling berättade också att han blivit skrämd till livet när de bytt om i byggboden tillsammans, för tydligen hade Thomas den största pung han skådat i hela sitt liv. Nu var ju lärlingen inte så gammal och hade kanske inte skådat många manliga könsorgan i sina dagar, men han beskrev Thomas enorma pung som en ICA-kasse med två strutsägg inuti vilket fick oss att höja lite på ögonbrynen. Säkerligen en aning överdrivet men man vet ju aldrig, men det är dock dessa minnen jag bär med mig än idag från de tillfällen jag träffade Thomas.
Sherif – Även kallad ”Sheriffen”! Denna positiva solstråle från Afrikas kontinent, med en hudfärg mörkare än natten. Haha! Jag minns honom som en alltid leende och glad rörmokare, men det var tyvärr inte så ofta vi träffade på varandra ute på byggarbetsplatserna. Men de gånger vi gjorde det var han överlycklig och kom alltid fram och pratade en stund, och han kunde säga de mest oväntade och roliga saker. Jag minns exempelvis ett tillfälle när vi satt och åt lunch tillsammans, då slog en tanke honom plötsligt!
– Idag är det ju onsdag! Då får man bada! Ropade han ut till oss andra i sällskapet.
Vi andra skrattade och förstod inte riktigt vad han menade med det, om han bara tvättade sig en dag i veckan eller vad det nu kunde tänkas mena egentligen. Kul var det i alla fall, och ett annat roligt minne var när jag höll på att städa undan våra isoleringsprylar i en tvättstuga i ett nybyggt bostadshus. Då hör jag Sheriffen och en besiktningsman komma in i tvättstugan, besiktningsmannen går runt och utbrister plötsligt:
– Men här droppar det ju vatten från kopplingen, det är ju ett läckage! Skanderar besiktningsmannen mot Sheriffen och pekar på läckan.
– Ja men det är ganska tätt. Svarade Sheriffen.
Besiktningsmannen bara tittade på honom och jag höll på att få andnöd så roligt var Sheriffens svar, hur kan man svara att det är ganska tätt? Hahaha! Men sådan var han, han tog allt med en klackspark och ett leende. Vilken härlig kille!
Spindeln – Denna ganska blyga rörmokare minns jag tyvärr inte namnet på längre, men han var en snäll person som alltid hjälpte till om det behövdes. Han var dock relativt återhållsam av sig och tog inte mycket plats i sociala sammanhang, utan lutade sig gärna tillbaka och skötte sig själv helt enkelt. Smeknamnet ”Spindeln” fick han av Jocke och mig på grund av att han hade ett födelsemärke på armen, och det stack ut långa svarta hårstrån som gjorde att det såg ut som en spindel. Ja jag vet, det var inte snällt men varken Jocke eller jag var mognare än så på den tiden. Det fanns andra personer på byggena där vi jobbade med lite utstickande och karaktäristiska drag som fick smeknamn, nu minns jag inte alla dessa men ”Köttbullen” var en annan person som poppade upp här i minnet. Och vi kallade honom för ”Köttbullen” för att han hade en väldigt stor vårta eller liknande som poppade rakt ut i pannan…
Micke – Han brukade även tilltalas med sitt efternamn som jag tyvärr inte minns längre, troligen för att det fanns flera som heter Micke på deras företag. Alla fyra rörmokare här ovan arbetade på samma företag, ett av de största i Sverige på den tiden. Och Micke träffade vi inte på så ofta, men han var ett riktigt original som verkade lite märklig och kufisk på något vis. Hasse tyckte han var konstig och berättade att de hade haft ett möte inne på deras stora kontor en dag, och då noterade Hasse en rulle toalettpapper på bordet i konferensrummet som aldrig brukade stå där. När deras möte sedan började var Micke väldigt upprörd och hade ett långt utlägg om hur deras chef behandlade dem som ”dasspapper”, då tog han upp rullen med toalettpapper och kastade den genom rummet. Hasse menade på att den hade Micke ställt in där innan mötet för att få till sin poäng, det var lite sådana saker som gjorde att man undrade lite hur han fungerade egentligen. Men han var en otroligt trevlig kille i övrigt, han hade långt svart krulligt hår som han klämde in under en trång keps. Vi sågs däremot varje år på våra årliga fisketurer i området kring Norrtälje med representanter från deras företag och vårt eget, då var Micke den fiskare som var utrustad till tänderna för att fånga de största fiskarna men sedan däckade han oftast onykter med all utstyrsel på sig någonstans och kunde vakna lite var som helst nästa morgon. Ibland utan kläder. Haha!
Rauken – Denna rörmokare minns jag ej namnet på, men han var en av de första jag träffade på när jag började jobba som VVS-isolerare. Som hans smeknamn antyder så härstammade han från Gotland och hade en underbar dialekt, och han var rolig att lyssna på när vi arbetade tillsammans. Han och Jocke skojade med varandra väldigt ofta så det var en fröjd att höra dem munhuggas lite med varandra, och ett tillfälle när Rauken och hans rörmokarkollegor skulle koppla ihop ett kylsystem på ett kontor inne i stan så hörde vi honom ropa i panik uppe från sin stege!
– De droppe! DE DROPPE! Ropade Rauken högt och syftade på att det droppade kylmedel från en av kopplingarna när de skulle starta systemet.
Haha! Ja den gotländska dialekten gjorde många situationer till roliga minnen, men dessvärre flyttade han tillbaka till Gotland innan jag hann lära känna honom bättre. Nu ser han väl till att allt flyter på ute på ”öjn” till alla andras glädje.
Eken – Haha! Ja vart ska jag börja med att beskriva denna herre, jag minns inte vad han heter men tror att han heter Ek i efternamn därav kallades han för Eken. Sedan var han stor som en ek också så det passade honom väl, han var även hojåkare och det skulle inte förvåna mig om han tillhörde ett MC-gäng. Det roligaste med honom var att han skrev arga meddelanden på sina saker för att ingen skulle ta hans grejer. På hans verktygsvagn hade han skrivit EKEN med stora bokstäver runt hela vagnen så att ingen skulle råka ta fel, och på hans ask med sockerbitar i byggboden stod det ”Rör du så dör du”. Men det verkade fungera! Han fick ha sina grejer ifred och även om han inte pratade så mycket så var han rolig att lyssna på när han väl höll låda. Men det jag tar med mig från honom är att om man skriver arga varningar på sina prylar så kanske man får behålla dem längre utan att någon stjäl ifrån en…
Danne – En ganska vresig herre men han varvade detta med festliga utspel kring saker och ting i vardagen. Han var lite svår, och jag tror att han inte var så negativ och grinig som han verkade utan att det mer var lite utav hans image på jobbet. Fast det är klart, tydligen hade hans fru lackat ur på honom och sagt att han var en psykopatisk surkuk. Haha, en FEM PLUS-kommentar för övrigt! Men man ville inte gärna störa honom på jobbet om man hade några frågor, då tog det emot lite för man visste aldrig hur han skulle svara. Men han kunde verkligen bjuda på sig själv också, ett roligt minne var när han fått hintar hemifrån om att han började bli lite tjock. Då berättade han att han rotat fram en gammal träningscykel som han satte sig på och började trampa utav bara helvete…
– Du är så jävla fet! Du är så jävla äcklig! Sade han tydligen för att motivera sig själv.
Det låter inte särskilt hälsosamt men vi har alla våra sätt att motivera oss själva när man ska göra tråkiga och jobbiga saker.
Frasse – Han arbetade på samma stora rörfirma som alla de andra här ovan, och var tidigare stationerad på SVT och Sveriges Radio innan Hasse tog över arbetsuppgifterna där. Så numera träffade vi honom ute på lite olika servicejobb och han var en riktig så kallad ”mysbralla” och stressade aldrig upp sig i onödan. Utan han plockade lite med sina grejer och lallade runt på bygget, ibland visslade eller sjöng han lite för sig själv. Ett starkt minne var när vi arbetade på kungliga slottet med en stor ombyggnation där, då hade vi med oss en radio som spelade musik inne på byggarbetsplatsen. Då spelades låten ”…Baby One More Time” med Britney Spears, ingen av oss andra lade någon större vikt vid detta men då hörde vi Frasse gå runt och sjunga på låten. Dock med sin egen tolkning av texten…
– Oh yeah, baby baby! Oh yeah, hit me baby! Bang bang! Gick han och sjöng för sig själv.
Vi andra roades såklart av detta och det är något festligt med äldre män och deras engelskkunskaper som jag finner underhållande. De knackar sig liksom fram men får det ändå att fungera på något vis, men denna låt med Britney Spears kan jag inte höra än idag utan att tänka på detta roliga minne. Tack Frasse!
Anders – Denna fantastiska rörbas ledde oftast större projekt och var väldigt omtyckt bland rörmokarna för sina gedigna kunskaper, och han hade lång erfarenhet vilket gjorde att hans team med rörmokare var väldigt effektiva. Han såg ut som den tjurigaste surgubbe ni kan tänka er och Jocke vågade knappt kontakta honom i början när vi skulle arbeta tillsammans, men det visade sig att Anders var en helt fantastisk person och en rolig farbror. Han hade en mörk mullrande röst som dundrade som åskan när han delegerade ut arbeten på bygget, men trots denna pondus så hade han lite mjukare sidor som kom fram ibland. En gång så stod han och jag och tittade på en ritning tillsammans och då hördes låten ”Knocking On Heavens Door” med Bob Dylan spelas på radion i bakgrunden. Då började han plötsligt sjunga med och förklarade att detta var en av världens bästa låtar, en ganska otippad information får jag lov att säga men jag lyssnade självklart.
En annan gång hade han haft genomgång med sina rörmokare och stod och delade upp en prinsesstårta med sin morakniv, då kom Jocke och jag gåendes bakom ryggen mot honom.
– Whoooa! Sade Anders och vände sig om i någons sorts kampsportsställning mot oss.
Jocke och jag blev lite förvånade och skrattade till, ville han skydda sin tårtbit tro? Då förklarade Anders att det tydligen var Kung-Fu och inget att skratta åt. Haha, okej då visste vi det sen. Men sedan har vi en kväll då vi bjudit med Anders på vårt julbord med företaget, den hemresan är bland det roligaste jag varit med om. Jannes fru Eva kom och hämtade oss och agerade taxi för kvällen, och när vi satt tillsammans i bilen kom det bara underhållande ”älvstoft” ur Anders mun. Haha! Han undrade om Eva verkligen var gift med Janne, hon svarade artigt och Janne som satt i baksätet med Jocke och mig fyllde i att Eva var den bästa hustru man kunde ha.
– Ja… Min hustru är också bra… Mullrade Anders från framsätet.
Han berättade att de varit gifta i många år och då lyfte vi även att de fått fina barn tillsammans, bland annat Johan (som jag ska berätta mer om här nedan) som startat en egen rörfirma som varit framgångsfull. Anders sträckte nästan lite på sig och berättade att var så stolt över Johan, men tyckte att det var synd att han inte jobbade kvar på samma företag som sin far.
– Det verkar gå väldigt bra för honom, han hade köpt en ny TV sist jag var hemma hos honom. En sådan där platt TV som nästan var lika stor som väggen den hängde på… Jag har fortfarande en sådan där liten tjock TV-apparat hemma men jag får inte köpa en ny för min fru. Förklarade Anders och skrockade fram ett försiktigt skratt samtidigt som han gav Eva en blinkning.
Janne kunde instämma i att han heller inte fått köpa någon ny TV så han förstod vad Anders gick igenom, Eva suckade och log och gubbarnas knäppa dialog. Sedan släppte vi av Anders som vinglade hem och vinkade lite åt oss innan han försvann iväg. Vilken festlig gubbe han är ändå, trots att han kan se så himla arg ut ibland.
Johan – Anders här ovan har en son som också är rörmokare och de arbetade på samma företag till en början innan Johan beslutade sig för att starta eget. Med sig tog han herr Perswald som han arbetat med tidigare och de var nu en dynamisk duo i Stockholm på rörsidan, och mitt första möte med dessa två var på ett hotell i Södertälje där de installerade komfortkyla. Johan var lika lugn som sin far och hade nästan samma mörka röst, han brusade aldrig upp utan var alltid hur cool och lugn som helst. Både Jocke och jag gillade dessa två eftersom de var lite yngre än de flesta andra rörmokare och kanske bara några år äldre än oss, så vi hade väldigt kul ihop när vi jobbade. Johans företag växte och anställde fler rörmokare, bland annat en lärling som heter Jonas som jobbade mycket med Anders team och var en talangfull rörmokare. Men före honom anställdes en annan herre som kom från Chile om jag inte minns fel nu, jag tror han heter Juan Carlos men är inte helt säker. Han var trevlig och gick mest runt och log. Ett av våra första jobb där vi arbetade tillsammans var inne på Åhlens i stan, och på en av våra lunchraster gick Jocke och jag in på butiken Buttericks för att hitta rolig rekvisita till en 80-talsfest jag skulle ordna. Då kom plötsligt Perswald och Carlos in på butiken vi skrattade lite åt att vi träffades just där men sedan kikade de på grejer till sig själva, fast när jag vänder mig om står plötsligt Carlos framför mig iförd ett par skämtglasögon med tillhörande stor fejknäsa.
– Jag har en näsa för affärer. Sade han allvarligt.
Vi alla brast ut i skratt inklusive han själv, det var islossningen vi behövde för efter det så hade vi skitkul ihop när vi jobbade. Men för att återgå till Johan så var han också en väldigt festlig kille med rappa kommentarer, dock hamnade han mer och mer på kontoret i takt med att hans företag växte. Och han bjöd in oss till sin nya lokal i ett källargarage inne på Södermalm, så Janne, Jocke och jag åkte dit. Han visade oss sina nya stora lokaler och sitt kontor. Men vi andra fastnade vid en Audi RS6 som stod parkerad där, det var tydligen hans bil som han startade och varvade motorn lite så vi fick njuta av mullret en kort stund. Sedan var vi tvungna att sluta så inte grannarna ovanför skulle bli sura, men då såg vi ett par glasskor med höga stilettklackar liggandes på en hylla ovanför bilen.
– Jasså dom där, det är Perswalds jobbskor… Förklarade Johan med ett leende.
Haha, ja bara tanken på att Perswald skulle ha dem på sig var underhållande. Johan följde sedan med vårt företag till Milano på en fotbollsresa som ni kan läsa om här nedan, då fick vi många roliga pratstunder ihop. Bland annat visades filmen ”Blow” med Johnny Depp på flygresan ner till Italien, i den får man följa Depps karaktär som ung smart knarksmugglare tills han blir gammal pank och fet.
– Jag tycker han påminner så mycket om Perswald när han är sådär fet. Sade Johan och fick oss andra att skratta högt, för likheten var slående bara att vi andra inte tänkt tanken på likheterna dem emellan.
På hemresan så var det flygstrejk och vi var tvungna att stanna ytterligare en natt i Milano. Dock på ett lite sunkigare hotell där flera av oss fick dela rum, jag hamnade i samma rum som Jocke och Johan. Direkt blev Johan uttråkad och kände sig stressad, han behövde ju skynda sig hem och jobba igen. Han greppade rummets fjärrkontroll till TVn för att se om det fanns något att titta på, men allt var ju på italienska vilket ingen av oss förstod.
– Men fan vad dåligt, de kunde väl ha engelsk text åtminstone… Men kolla! Man kan beställa porrfilm via hotellet på något vis, då behövs ingen text i alla fall! Skojade Johan.
Detta fick honom att minnas en händelse som han berättade för Jocke och mig, tydligen skulle en kompis till honom komma över på en middag med sin nya tjej. Och när de kommer hem till Johan så har kompisen två papperskassar med sig…
– Tack för lånet. Sade hans kompis och räckte över alla filmerna till Johan.
Johan tog emot dem och såg snabbt att de var fyllde med snuskfilmer som inte alls var hans, utan tydligen hade hans kompis nya tjej blivit så förbannad över att hon hittat dessa och då skyllde kompisen ifrån sig allt på Johan och sade att han bara lånat filmerna av honom. Vilket inte stämde alls, men Johan ville inte hänga ut sin kompis där och då. Därför blev han heller aldrig accepterad av kompisens nya tjej utan hon tittade alltid surt på honom i tron om att han var en riktigt pervers jäkel. Smällar man får leva med tydligen, om man vill vara en bra vän vilket Johan var såklart. En anställd hos oss kände Johan sedan unga år då de spelade ishockey tillsammans, och de var tydligen duktiga lirare båda två. Men då kom det även fram att Johan ryktades vara ganska ”välhängd” vilket han varken förnekade eller intygade, men enligt vår kollega så hade Johan en egen hejarklack med tjejer under vissa matcher och hade tydligen fått smeknamnet ”odjuret”. Killar alltså, vi är fan störda och borde inte få prata ibland…
Josef – På tal om stora kön… Haha, nej men vi ska återkomma till det. Josef jobbade på en helt annan rörfirma än övriga här ovan, men han var en god vän till Janne sedan många år tillbaka. De åkte ofta iväg och fiskade ihop och deras jargong var riktigt rolig att lyssna på emellanåt för oss andra, det var väldigt ofiltrerat så att säga. Josef var inte heller så gammal, jag skulle gissa på att han var runt 10-15 år äldre än Jocke och mig. Därför hade vi också väldigt kul ihop när vi jobbade tillsammans, men det var ju på fritiden som Josef var som roligast. Han var gift och hade väldigt många barn som jag förstod det, men verkade tycka att det var skönt att åka iväg och fiska med Janne och oss andra ibland. Och det var ju det här med hans kön, han brukade nämligen väldigt ofta lyfta ett samtalsämne när vi alla träffades.
– Ni vet, Janne vågar ju inte basta med mig för att jag har så jäkla stor k*k! Sade han ofta högt och tydligt så att alla verkligen skulle höra.
Janne brukade dock bara skratta åt påståendet vilket kan tyda på att det inte riktigt är sant, men jag vet inte för jag har aldrig bastat med Josef eller sett honom naken. Tack och lov! Men på något vis har han gjort det uttalandet till sitt, för så fort hans namn kom på tal så var detta det första vi tänkte på och retades lite med Janne. Men vem vet, en dag kommer säkert sanningen fram!
Lauri – Denna bjässe från Finland arbetade tillsammans med sin son Tom som hade egen rörfirma, och båda verkar ha ätit sin spenat varje dag för de var stora som hus båda två. Tom var oftast den som man diskuterade jobbet med för han var den enda av dem som kunde svenska, Lauri kunde prata svenska men väldigt lite. En gång kommer jag ihåg att vi satt ett antal byggarbetare och fikade tillsammans, och då pratade en av dem om sin kollega som var så utarbetad att han hade gått in i väggen.
– Fanns där ingen dörr? Frågade Lauri med kraftig finsk brytning och tyckte att allt verkade konstigt.
Ingen förstod först vad han menade, men sen när alla insåg att han översatt allt som sagts direkt i sitt huvud så blev det ju såklart väldigt konstigt men då utbrast alla i skratt inklusive Lauri. Tom berättade även att de två vid ett tillfälle skulle byta ut en stor varmvattenberedare i ett bostadshus, och att när den levererades så lämnades den bara på trottoaren av chauffören sedan skulle de själva få forsla in den till husets källare där den skulle installeras. Så då gick Tom iväg för att be några andra byggare om hjälp att bära in den stora beredaren, den måste ha vägt över 150kg men när de kom tillbaka var den försvunnen! Då hade Lauri ensam lyckats bära in den och kvar stod enbart en tom lastpall, snacka om vilken råstyrka som dolde sig i den farbrorns kropp. Imponerande!
Robban – Sist men inte minst, eller jo nästan minst av dem alla faktiskt. Haha! Då har vi Robban, denna otroligt festliga man som härjade i katakomberna på ett av Sveriges största företag straxt söder om Stockholm. Varje gång man kom dit hade han något roligt att berätta, och han gjorde det med sådan inlevelse att man skrattade så att magen värkte efteråt. Han och Janne hade en rolig jargong dem emellan också som var festlig att lyssna på för oss andra, både Jocke och jag kunde vika oss av skratt när de pratade om jobb och annat som roade dem. Roligast var det när Robban pratade om sin skräck för poliser, och vid ett tillfälle hemma i Myrängen där han bodde så hade polisen en stor insats mot ett hus i närheten. Så när han kom ut i köket och såg en massa poliser sprida ut sig på gatan utanför så duckade han snabbt ner på golvet, sedan kröp han bort från fönstret och vidare in till vardagsrummet där han släckta lamporna och gömde sig. Haha, vem gör ens så? Jag har för mig att han var lite utav en buse i sina unga år och kanske utvecklades hans polisskräck då, men jag minns även en annan helt OTROLIGT ROLIG händelse som han berättade som definitivt kan ha orsakat denna skräck för poliser…
Han var inne på en krog vid Slussen med några av sina vänner, och i sällskapet hade en av hans vänner blivit lite överförfriskad. Detta innebar att vakterna avlägsnade vännen och bad honom ta en nypa frisk luft samt cirkulera runt kvarteret några varv, Robban ville såklart hjälpa sin vän och försökte prata med vakterna. Han erbjöd sig att hålla koll på sin vän om han fick komma in på krogen igen, men samtidigt som Robban försöker övertyga vakterna så har hans vän ställt sig i kö till en korvgubbe som sålde korv vid en vagn utanför krogen. Vännen ropade sedan ut och lovade att han skulle bjuda alla som stod där i kön på korv, och när det var hans tur så var det dags att betala för alla korvar han bjudit på.
– Men jag har inga pengar! Svarade vännen korvgubben, samtidigt som han snabbt tuggade i sig sina två korvar med bröd som han själv beställt.
Korvgubben blev då arg och ringde polisen som snabbt var på plats, Robban fick syn på poliserna som pratade med korvgubben och hans väns så då rusade han genast dit för att hjälpa honom. Han försökte övertyga poliserna om att hans vän bara var överförfriskad och att han skulle betala för korvarna på något sätt. Men poliserna verkade inte uppskatta Robbans räddningsförsök, utan istället tröttnade de på honom och kastade in honom i polisens piketbuss. Och när de skrivit ner korvgubbens anmälan så hoppade de sista poliserna in i piketbussen, då trodde Robban att han skulle få gå och försökte lämna bilen. Men det gick inte, de tolkade det som att han försökte fly och slog ned honom. Och snabbt utvecklades Robbans räddningsinsats till att han istället fick stryk av poliserna, då ser han sin vän utanför polisbilen så och försöka titta in genom bakrutan. Robban ligger då på golvet medan poliserna slog honom upprepade gånger med sina batonger, då försöker han sträcka fram sin hand mot bakdörren för att få hjälp av sin vän utanför bilen. Men då… Haha! Då ställer sig hans vän och grimaserar åt Robban istället, ungefär som att det var rätt åt honom där inne. Sedan körde polisen iväg Robban till polisstationen där han inte bara blev anmäld utan han fick även betala vännens nota till den där korvgubben. En helt galen historia men den är så himla rolig, och att höra honom berättat om detta var bland det roligaste jag hört i hela mitt liv. Inte att han blev slagen av poliserna, det var inte kul. Utan mer hur han försökte hjälpa sin vän och så slutade det sådär, stackars Robban. Då är det inte så konstigt att han är rädd och har sådan respekt för poliser efter en sådan upplevelse…
Sådär, jag tror att vi nöjer oss med dessa härliga hantverkare för denna gången. Detta var verkligen kul att skriva om och kommer att pigga upp i framtiden när man läser om detta igen, i alla fall för min egen skull. Om ni andra läser så hoppas jag att ni haft en rolig läsning, och Jocke om du läser detta får du gärna fylla på i kommentarerna om det är något viktigt jag missat här nu. Men nu tackar jag för mig, ha d biff!
DAGENS JERKER kanske jag borde ge till Jocke… Han fick ju ingen egen beskrivning i listan här ovanför och ni ska veta att det finns mycket att säga om denna herre, så kanske lika bra att riva av plåstret och ”put it out there” nu direkt!
Jocke – Min vapendragare och kollega under alla dessa år som jag tillbringade i byggbranschen, och vi hann skapa otroligt många minnen ihop. Det finns traumatiska sådana också såklart, men några av de roligaste minnena var han ju med på och det gäller allt det jag skrivit om här i inlägget. En rolig incident berättade Jocke om när jag precis började min lärlingsutbildning, det tog nämligen ett tag att vänja sig med alla sorters isoleringsmaterial och vissa av dem kliade fruktansvärt mycket om du fick det någonstans på kroppen. Då berättade han i alla fall om när han själv lärling och föll handlöst ner i ett stort schakt med lösull. Han skadade sig inte men det kliade väl något fruktansvärt kan jag tänka mig, haha! Vi kunde även väldigt ofta roas av roliga kommentarer eller hälsningsfraser på de restauranger där vi åt lunch, eller om de stavat fel i menyerna. Besökte vi bostadshus så kastade vi alltid ett öga på tavlan över alla boende i trappuppgången, det var då inte alls ovanligt att vi upptäckte fantastiska efternamn som roade oss väldigt mycket.
Sedan brukade vi skoja om några roliga saker vi upplevde tillsammans och det kunde bland annat vara när vi åkte till grossisten på morgonen, där satt oftast en äldre man med spretig frisyr och buskiga ögonbryn i sin bil och väntade på att de skulle öppna. Nu kommer jag inte på vad han heter (vill säga Börje men är inte helt säker), men har var en trevlig filur och hade en byggfirma ihop med en riktig knäpp farbror som kallades för Benke. Den förstnämnda hade kontakter och informerade om spritleveranser från Tyskland om vi var intresserade och ville köpa något, vilket vi gjorde någon enstaka gång men Herr Banan däremot var väldigt uppspelt varje gång det ryktades om en spritleverans.
– Men hallå där, håll ögonen öppna nu i januari för snart kommer ju en leverans Jägermeister från Tyskland va! Wohou! Tjoade han högt inne på grossisten när vi satt där och drack vårt morgonkaffe.
Och lilla Benke, ja han var inte så storväxt men däremot stor i truten. Haha! Nej han var en otroligt festlig farbror brukade hyra in Jocke och mig på vissa jobb där han och deras enda anställda (Pingvinen eller Perry kallade vi honom för eftersom vi inte riktigt vet vad han heter), och det var roliga dagar med mycket skratt eftersom Benke och Jocke verkade komma väldigt bra överens. Ett vanligt upplägg när vi var ute och jobbade tillsammans var att Jocke langade fram materialet medan jag fick klättra högt upp på stegar eller krypa in i väldigt trånga utrymmen.
– Jag är inte byggd för att krypa in där, det är för trångt. Brukade Jocke säga och klappade sig sedan stolt på stormagen. Ibland lyfte han även upp magen med händerna och släppte sedan ner den så att den fick guppa upp och ner flera gånger tills den slutade.
Så då fick jag klämma mig in på alla dessa ställen medan han stod utanför och skickade in det jag behövde i materialväg för att kunna jobba, oftast plaskade han i takt med skon till musiken vi spelade i bakgrunden. Vi hade en gemensam syn på vilken musik som skulle spelas så det blev alltid bra, sedan kunde man höra ett sovrumsliknande stön om det plötsligt spelades Nightwish som han var väldigt förtjust i och då smattrade det extra högt om den plaskande dojan. Skönt att han har det så bra där ute i fria luften brukade jag tänka, medan varje andetag jag tog nästan fick revbenen att spricka i de trånga utrymmet.
Man att vara inklämd där ensam var troligen bättre, för de få gånger vi båda kröp in på platser där det var trångt och svårt att röra sig så brukade Jockes mage komma igång och dundrade av den ena brakfisen efter den andra. Efter lunchrasterna var det fruktansvärt, då hade han fyllt på med ny materia som skulle brytas ner där inne i hans ohälsosamma tarmsystem och då stank det som i Mordor vill jag lova. Jag har nog nämnt detta tidigare att hans mage är exceptionellt urusel och trånga utrymmen som hissar eller att sitta i samma bil som honom är det närmaste tortyr man kan komma. Det var fruktansvärt!
Men annars hade vi kul ihop och har varit runt på många olika jobb tillsammans där vi träffat många festliga människor genom åren, inte minst alla de jag berättat om här i inlägget. Han jobbar fortfarande kvar på samma företag och kör på där med sin bror och en massa anställda, så det verkar gå bra för dem vilket bara gör mig glad. Och det händer att jag får små roliga uppdateringar och rapporteringar ibland om vad som pågår, samt vad alla härliga byggarbetare lyckas med på dagarna….
Avslutningsvis vill jag dela en video, där man pratar om smeknamnen på några arbetare i Göteborgs hamn. För som ni kunde läsa här ovan så var det en hel del smeknamn även inom byggsvängen och att vissa av dem känns kanske lite märkliga, men de ni får höra om i klippet här nedan slår fasen det mesta tycker jag. Haha!
Måste säga att några av smeknamnen förklarar sig själva men andra gör det inte. Mina favoriter är helt klart Skit i handfatet, Skyffelmördarn, Tio i två, Piss i huvudet, Trampa vatten, Gissa mitt jobb och Tjuven i Bagdad. Hahaha!
pappatarzan.com 