Hej, jag är Jimmy Hanell. Och välkommen till ett nytt avsnitt av, Jimmy Hanell presenterar Smalltalk – Episode IX.

Som jag nämnt flera gånger tidigare så är det inte lika lätt att höra barnen uttrycka sig eller säga roliga ord i samma utsträckning längre, men det händer fortfarande lite då och då. Och ibland har jag turen att minnas något de brukade säga när de var små, och då presenterar jag självklart detta här nu i efterhand. Nu har jag i alla fall lyckats samlat ihop några gamla och nya uttryck som vi kan gå igenom här nedan, så nu kör vi!

Barnen pratade om att åka och bada själva nu i början av sitt sommarlov, men trots att jag föreslog stranden i vårt bostadsområde så ville de hellre åka dit ingen känner igen dem. De tycker det är bekvämast så, och då landade valet på en strand de hört talas om men som de inte riktigt visste vart den ligger. Låt mig presentera den stora och välkända badplatsen, Schweizernöten…

– Men det ska ju finnas en strand någonstans som heter Schweizernöten, den som är så långgrund. Vart ligger Schweizernöten någonstans?

Haha, ja det är lätt hänt att blanda ihop badplatser och chokladkakor. Jag hängde inte riktigt med på vad Theo först menade, men när barnen berättade att det var en långgrund strand så förstod jag genast att det var Schweizerbadet på väg ut mot Dalarö de menade. Där har jag själv spenderat många somrar i min ungdom och det är ett bra ställe att bada på helt klart, men hur skulle de ta sig dit från Nynäshamn? Jo de gick upp tidigt, packade med sig badkläder och mellis sedan åkte de buss till Västerhaninge och tog pendeln till Haninge Centrum och därifrån bussen ut till Schweizerbadet. Det blev verkligen en heldagsutflykt för dem men de klarade av det helt själva utan problem. Men de var inte så nöjda med den där Schweizernöten, det var kallt och sen hade fåglarna käkat upp deras mellis medans de var i vattnet och badade. Haha, så kan det gå om man vill spendera en dag på badplatsen Schweizernöten!

Men nu går vi vidare, och nästa ord är inget man vanligtvis hör barn prata om så mycket… Mitär!

– Jag vill lyssna på Makoolio när han sjunger och är mitär. Pappa berätta om när du var mitär.

Detta var Theos sätt att förklara att han ville lyssna på Markoolios låt ”Jag orkar inte mer” när han var liten, och i musikvideon till denna låt så gjorde han lumpen. Mitär betyder alltså ”militär”. Men det låter mycket gulligare när han själv säger det än när jag skriver det här. Ibland ville han även att jag skulle berätta om när jag var mitär i ett annat land, men det får vänta tills han blir lite större. Han själv verkar dock nyfiken på att göra värnplikten och bli militär när det är dags, och jag kommer såklart stötta honom att följa den drömmen.

På somrarna grillar vi en hel del hemma, mycket för att det är gott men kanske mest för att jag gillar att grilla. Haha! En sak som jag själv dock inte har högst upp på min önskelista över godsakerna vi brukar grilla, men som Linda och barnen gärna vill ha varje gång är… Majskorvar!

– Har vi majskorv hemma som vi kan grilla? Jag ÄLSKAR grillad majskorv!

Inte så svårt att förstå vad barnen menade med detta när de var små, de syftade förstås på majskolv. Om det är till någon tröst för barnen så minns jag att jag själv sade majskorv som barn, istället för majskolv. Så det är inte så lätt alla gånger, men de älskar att äta dessa och pratar om hur Musse Pigg och Kalle Anka knaprar i sig majskorvar i ett av klippen på ”Kalle och hans vänner” som visas på julafton. Om man ändå vore lika snabb och snärtig i sitt knaprande som dem så vore det såklart roligare att äta majskolv, men jag kan sträcka mig till att det är ganska så gott oavsett hur snabbt man äter dessa. Barnen får dock knapra i sig dem hur fort de vill, såklart! Och ja de borde ju kunna heta majskorv, det är ju en hård korv med majs så det är inte helt ologiskt…

Barnen tycker ju om att spela Nintendo Wii och speciellt ”Super Mario Bros” har varit en favorit länge. Ni som spelar eller har spelat det gamla spelen med rörmokaren Mario som springer fram och krossar tegelstenar med sina små eleganta skutt i jakt på mynt, kanske minns att man kan få olika ”power-ups” i form av svampar, blommor och dylikt. Men det finns en ”power-up” som de allra helst vill ha, och Theo kanske är extra förtjust i detta hjälpmedel. Nämligen en… Poprell!

– Ja! Titta jag fick en poprell! Med poprellen så kan man flyga, den är jättebra!

Ja som ni kanske har listat ut så rör det sig om en ”propeller” helt enkelt. Med denna så får Mario en röd flygdräkt med en poprell på kepsen som gör att han kan flyga fram i spelet. Och den är alla barnen väldigt förtjusta i och blir oftast mycket uppspelta över denna ”power-up”, vilket man kan höra på långt avstånd faktiskt. Jag har inte hört om de säger poprell när det gäller båtpropeller, inte heller när det gäller propellerplan eller liknande. Det måste jag nästan ta reda på känner jag…

Det var allt jag hade att erbjuda denna gången, hoppas det var några roliga ord som roade er som läser. Stort tack, ha d biff!

DAGENS JERKER går till den svenska ubåt som under en tidigare NATO-övning i somras fick slut på sitt kaffe ombord, vilket tydligen ledde till en nästan myteristämning ombord. Haha, nej jag vet inte om det sistnämnda stämmer men jag hade väldigt roligt åt detta! Ubåten fick i alla fall lämna havets djup för att ta sig till ytläge där en brittisk båt i övningen kunde skicka över lite kaffe till svenskarna, sedan kunde övningen fortsätta. Så himla roligt och jag gissar att detta måste ha blivit en stor snackis sen, vad ska britterna tro om oss egentligen? Haha! Men det hade nog varit samma sak för dem om deras te tagit slut, då hade de nog inte heller varit så glada och stridsviljan hade garanterat dalat även för dem…

Under semestern så scrollade jag en del på mobilen vid uttråkade tillfällen, och speciellt på sociala medier stötte jag då på väldigt uppfriskande och roliga inlägg som jag tänkte dela med er här nu!

John Cleese som är lite utav humorns mästare enligt mig, om någon nu inte vet vem han är så är denna långa britt mest känd från ”Monty Python” och ”Fawlty Towers” eller ”Pang i bygget” som serien heter på svenska. Han uttryckte sig på ett tänkvärt sätt gällande att personer utan humor inte borde ha rätt att bestämma vad personer med humor har tillåtelse att skratta åt. Och det är väl väldigt typiskt vår nutid att humorn är så strikt många gånger numera där komiker inte tillåts eller längre vågar skoja om allt längre. Vilket är tråkigt enligt mig, för självklart finns det osmaklig humor som ej är rolig men då väljer jag att undvika den typen av humor helt enkelt, och lämnar den åt de som roas utav den. Någonstans så tycker jag att man måste kunna få skoja om vad som helst, det har jag sagt tidigare. Humor kan många gånger lätta upp stämningen och öka förståelsen för de mest hemska och otäcka saker som pågår i våra samhällen, så jag tror mer på det fria ordet än att peka med pinnar och förbjuda detta. Vill jag inte lyssna eller om jag tycker att en komiker är dålig, ja då kan jag välja att inte lyssna istället för att kritisera och fördöma. Herr Cleese verkar vara inne på samma spår och det gläder mig…

En av våra mest kända komiker här i Sverige är Claes Eriksson från Galenskaparna. Man får tycka vad man vill om honom och deras underhållning men jag gillar mycket av det de gjort, sen tycker jag att denne Claes verkar vara en otroligt varm och jordnära person. Han skapar sällan negativa rubriker om det ens hänt någon gång över huvud taget, men jag såg något han tydligen skall ha sagt här nedan och kunde inte hålla mig för skratt:

Haha! Här tycker jag verkligen att han har en poäng, för jag förstår inte heller meningen med alla dessa influensers som finns på sociala medier numera. För mig är de som talande reklampelare som försöker sälja på alla som tittar allt möjligt och de får det alltid att låta som att produkterna är det bästa som finns i hela världen, eller så lägger de ut videos och bilder från exklusiva resor och andra upplevelser. Nu senast var det plåster eller klistermärken för barn som ska hålla myggor borta som marknadsförts hårt av flera influencers. Dessa ska tydligen inte hjälpa alls och kanske till och med vara farliga för barn, så det gäller ju att verkligen vara påläst kan jag tycka om man nu ska sitta och berätta hur ”himla bra” deras prylar är som de får betalt för att marknadsföra. Asså oh my god asså! Haha! Men de får syssla med detta om de vill, om det är något de kan försörja sig på så får de ju göra det. Jag är väl gubbig i min åsikt kring detta, men influensers har aldrig tilltalat mig och jag är kanske heller inte deras målgrupp. Som tur är…

En annan rolig artikel jag snubblade över var en man som rapporterats försvunnen efter en blöt kväll på stan, och när anhöriga sedan efterlyst honom som försvunnen startade polisen en sökinsats tillsammans med massor av frivilliga för att leta efter mannen. Inklusive han själv, som i själva verkat var så pass onykter att han inte förstod att sökinsatsen gällde honom själv. Detta är hysteriskt roligt enligt mig, och jag undrar hur alla reagerade när de upptäckte att mannen de sökte efter befanns sig bland alla de andra som hjälpte till att leta efter honom. Och man är ju såklart mannens egen reaktion när han insåg att det var honom alla var där för att finna, haha!

Ibland kommer det upp roliga bilder, texter eller klipp från filmer och serier jag gillar väldigt mycket. Och det är inte ovanligt att dessa gäller en av de bästa och roligaste TV-serierna som någonsin gjort, nämligen ”Vänner”. Jag kan inte djupdyka i allt det roliga som den serien fått mig att skratta åt genom åren, men varje avsnitt var roligt och underhållande vilket är smått otroligt bra betyg egentligen. Humorn träffar mig rakt i hjärtat och därför blir jag så glad när jag påminns om allt kul serien bjudit på, så när bilden här nedan dök upp i flödet så skrattade jag högt…

På bilden ser vi den nu bortgångne Matthew Perry i sin karaktär som Chandler, som i ett avsnitt ljugit om att han skrivit en dikt som han då tvingas läsa upp för de andra vännerna. Han försöker då rädda sitt ansikte genom att ta det hela på ”uppstuds” och improviserar då fram texten här ovan. En dikt som är helt osammanhängande eller begriplig, men ändå helt i min smak gällande humor!

I veckan fyllde James Hetfield år, mest känd som sångare och frontman i världens bästa rockband… Metallica! Han gratulerades unisont på sociala medier men det var en rocksida som lade ut en festlig bild, där man skulle försöka lokalisera och hitta James på en badstrand med massor av andra människor. Hittar ni honom? För mig tog det väl ungefär en sekund, haha!

Jag följer ett konto på Instagram som heter ”Pappavitsar” där de delar med sig av torra och en del stereotypa skämt, troligen med glimten i ögat dock. Men jag såg denna korta video här nedan som då skulle visa hur det låter när någons fru vaknar före sin man, med en antydan om att hon skulle väsnas väldigt mycket mer än mannen. Jag kunde inte låta bli att tänka på min kära fästmö när jag såg detta, för hon är som ett yrväder på morgonen och det är nästan omöjligt att fortsätta sova när hon röjer runt innan hon ska iväg på morgonen…

En av våra svenska stand-up komiker som jag gillar bäst just nu är Fredrik Andersson, han sätter fingret på detaljer i vårt nutida samhälle och är otroligt träffsäker i sin humor. Bland annan tar han upp att det numera tydligen finns riktlinjer (Code of Conduct) kring vad man får skämta om numera och som svenska komiker måste följa. Han lade ut hela sin show från 2023 på Youtube nyligen och den delar jag gärna vidare till alla er andra, har ni inte lyssnat på honom tidigare så är det dags nu. Jag vågar lova att ni har många skratt framför er oavsett om ni hört talas om honom eller ej, så klicka på länken här nedan när ni läst klart så har ni över en timme av skratt och finurlig underhållning framför er!

Nu har jag skrattat så pass mycket att det gör ont i magen, och hoppas att alla som läser detta också har skrattat en del. Kanske förgyllde dessa enkla inlägg er dag på samma sätt som de förgyllt min, ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla de som enligt John Cleese kritiserar andra människors humor, ja de borde skämmas! Ja influencers också, vet inte om jag tycker de gör något vettigt faktiskt…

Plötsligt var tre veckors semester över och alla lediga sommardagar har nu passerat, detta innebär att jag nu skall vara utvilad och redo för ett nytt år av hårt arbete. Men då är ju frågan, är jag verkligen det?

Haha, ja men det är jag såklart! Annars hade jag ju valt att vara ledig lite längre, men eftersom Linda nyligen bytt jobb och ej fått någon semester nu i sommar så sparar jag lite på ledigheten tills vi kan göra något tillsammans. Så vi får se vad vi kan hitta på sen när vi får lite ledig tid ihop!

Under dessa veckor har det ändå hänt en del, vi har fixat en lite här hemma och stoltast är vi nog över att ha blivit av med sopberget i garaget. Jag lånade en släpvagn av min mor och Kent för att hämta hem en säng från min kära syster, de hade en lite bredare säng över som Theo skulle få till sitt rum. Så efter att ha hämtat hem den så passade vi på att köra ett lass med sopor till återvinningen som vi samlat ihop och förvarat i garaget det senaste året. Där hade vi en rejäl hög med kartonger och frigolit som vi sparat ihop sedan vi flyttade in i huset, jag avskyr verkligen att åka till återvinningen och blir så irriterad på alla andra som är där och står i vägen överallt där man behöver komma fram. Men Linda var så fantastisk denna eftermiddag och hjälpte till på bästa sätt, samtidigt som hon är sådär underbart attraktiv precis som alltid. Svetten rann när vi två kämpade och slet med detta, men med hennes hjälp och glada tillrop gick ju allt väldigt smidigt och bra. Teamwork!

Nova skall eventuellt få en annan säng från min mor som snart blir överflödig där, så då har alla barnen bra sängar sen. Tidigare har Nova och Theo delat på varsin del av en dubbelsäng och de är inte så breda, samtidigt som barnen växer och tar upp mer plats. Så det kommer bli bra, och i väntan på att sängen blir tillgänglig har vi möblerat om i Novas rum så att den ska få plats. Hon blev väldigt nöjd efteråt och längtar nu efter att få slappa i den nya sängen sen när den kommer.

Linda fick en briljant idé! Hon kände att det började bli lite trångt i det hundrummet vi ordnat åt henne, och nu när det varit så himla varmt håller man ju på att svimma där inne. Så hon föreslog att vi skulle använda hallen utanför vårat sovrum istället, där fanns en rejäl bänk och två högskåp sedan tidigare som förra ägarna till huset lämnat kvar. Men allt var lite dåligt placerat så vi delade upp allt och tog bort högskåpen, dessa placerade vi istället i fläktrummet där Linda pysslat om hundarna tidigare. Sedan flyttade vi bort resterande bänkskåp som blockerade fönstret, och vinklade upp dessa mot ena väggen istället. Vi var tvungna att kapa till bänkskivan lite för att allt skulle få plats men det var snabbt ordnat, och nu känns rummet mycket större och blev mer praktiskt att använda. Det finns nu gott om plats för hundvård och Linda kan föna deras pälsar utan trassel, samt att nu går det plötsligt att öppna fönstret i rummet. Det gick inte tidigare när alla skåp blockerade fönstret, så nu kan man ju få frisk luft och andas medan man tar hand om vovvarna vilket gör alla glada. Det som kvarstår är att sortera lite i fläktrummet nu så att sakerna får plats i högskåpen där inne istället, men där har vi en plan så förhoppningsvis blir allt bra. Och jag måste ju säga att detta var en riktigt bra idé av Linda, för resultatet blev ju kanon! (Bild kommer senare när vi är helt klara)

Det har tyvärr hänt sorgliga saker också, under sista veckan har legendarerna Ozzy Osbourne och Hulk Hogan gått bort. Båda som varit otroligt populära och inspirerande inom sin respektive genre. Ozzy i sin framträdande roll som frontmannen i det legendariska hårdrocksbandet Black Sabbath där han blev känd för att ha bitit huvudet av en fladdermus på scenen, och Hulk Hogan som ändå får ses som en av de absolut största stjärnorna inom WWE och fribrottning.

Ozzy, eller The Prince of Darkness som han kallade sig, har jag haft turen att få uppleva live vid ett tillfälle. Det var när han spelade på Globen för många år sedan och min vän Tommy hade fått en konsertbiljett i födelsedagspresent av oss grabbar, så vi hade en kanonkväll och även om Tommy tyckte det var varmt i lokalerna och somnade till lite så hade vi en oförglömlig afton. Den legendariska Ozzy Osbourne rockade loss på scenen men det var inte så mycket fart på honom heller för den delen, kanske tyckte även han att det var varmt för han stod mest och höll i sig i mikrofonstativet och hoppade lite i takt till musiken. Haha, nej hans hälsa var inte den bästa men ändå så levererade han en riktigt bra konsert. Ozzy och hans Black Sabbath har varit en ENORM inspiration för många utav dagens allra största rockband runtom i världen. Jag gillade faktiskt även hans realityshow ”The Osbournes” där han vandrade runt och svor i sitt stora hem, hans barn var lite skrikiga och påfrestande men annars gillade jag serien. Man märkte ju av hans dåliga hälsa redan då och det var därför så fint att han hann genomföra sin avskedskonsert bara veckan innan hans bortgång i sin hemstad Birmingham, därefter har hyllningar och kondoleanser vällt in från världskändisar och fans från hela världen.

Hulk Hogan var omåttligt populär på 80-talet när jag växte upp och den kanske största inom WWE-wrestlingen. Detta var bland det häftigaste som fanns att titta på för oss grabbar i barndomen, vi förstod inte att det var på låtsas utan trodde på riktigt att de slogs för sina liv. Och som de gjorde det, vilka matcher och shower de bjöd på! Jag tror även att wrestlingen var uppdelat mellan två sidor, lite som de onda mot de goda och där Hulk Hogan var den stora hjälten på de godas sida eller liknande. Hans ikoniska entré inför varje match där han slet sönder sitt linne inför en skrikande publik har nog alla sett någon gång, samt att han dök upp i en av ”Rocky”-filmerna i en fight mot en betydligt mindre Sylvester Stallone. En rolig scen för övrigt! Men han har även haft en egen realityserie samt dykt upp i några mindre bra actrionfilmer och serier, men jag kommer dock alltid att minnas honom som den enorma best han var som wrestlingstjärna under min barndom.

Nu får de göra varandra sällskap i himlen, om nu Ozzy hamnar där men det är jag övertygad om att han gör även om han som rockstjärna gjort en hel del tvivelaktiga saker på scenen. Men även om dessa två kanske har upplevts som otäcka på något vis så verkar båda haft riktigt stora hjärtan och varit en inspiration för många människor på olika sätt, och jag gissar att de kan blicka tillbaka på sina karriärer som gett oss mycket glädje och minnesvärda upplevelser. Tack för allt, R.I.P. bästa Ozzy och Hulk…

Min moster var på besök från norrland nyligen, jag blir alltid lika glad när jag får träffa mina norrländska släktingar. Det sker inte så ofta men jag blir alltid lika glad och vill så gärna besöka dem uppe i Jämtland där jag spenderat så många år i min barndom. Vi hann i alla fall prata lite en stund, men vi hade så kul att jag missade helt att fråga hur det gått för min moster och den behandling hon precis gått igenom. Hon verkade dock både pigg och glad så förhoppningsvis verkar allt bra med henne, och även övriga släktingar där upp i norra Sverige. Jag hoppas ju att det ska dyka upp en hundutställning eller liknande i närheten av där de bor så att vi kan hälsa på dem om vi ska åt det hållet. Annars får vi helt enkelt bara ta och köra dit ändå! Så att jag kan hälsa på min kära moster och hennes Lasse, alla kusinerna, min morbror och så härliga Tesse såklart! Henne har jag inte träffat sedan jag var tonåring och det vore himla kul att få skratta med henne igen, så ja det får nog bli en tur till Jämtland med familjen snart känner jag.

Det blev även två minnesvärda utflykter denna sommar! Den första var ute i Lövhagen i Nynäshamn, de hade några promenadstråk där samt ett café där vi köpte lite fika. Men naturen var verkligen det som förvånade mig, det var så himla vackert och påminde väldigt mycket om Gotland på något vis. Så hit vill jag åka flera gånger så fort vi får möjlighet, det är ju så pass nära och det där caféet hade mycket gott att erbjuda så vi ses nog snart igen.

Sedan åkte vi på en utflykt ut till Ekerö i söndags, vi tog färjan över dit och hade bokat en brunchbuffé på restaurang Kolmilan precis i hamnen där färjan kom in. Och jösses, maten var helt fantastisk där! Lindas syster Liz och deras mor Åsa med tillhörande Lasse följde också med, samt deras vän Vompan. Så vi var ett stort sällskap som tömde faten i buffén, detta ställe kan vi verkligen rekommendera och vi kommer garanterat att åka tillbaka dit igen. Alla var så mätta och belåtna efteråt att ingen orkade äta middag på kvällen, så det är väl ett gott betyg om något. Mums!

Vi får helt enkelt se vad vi kan hitta på med resterande semesterdagar, men jag sparar dem tillsvidare. Vill ju gärna spendera tid med min underbara fästmö så vi får se när hon får vara ledig och vad vi kan hitta på för kul då, men en kortare hotellvistelse ska vi försöka unna oss i alla fall. Men nu är hon på jobbet och därför ska jag lägga mig tidigt ikväll för maximal återhämtning efter de inledande arbetsdagarna, ha d biff!

DAGENS JERKER vill jag ge till flera världsledare som jag är vansinnigt less på just nu. Sluta bråka och upphör med era jäkla krig! Så grattis till Trump, Putin, Xi Ping, Kim Jong-Un, Netanyahu med flera…

Vi ska återigen hoppa in i tidsmaskinen och resa tillbaka i tiden, denna gången till Tyskland år 2006 enlig Jocke som troligen har bättre koll på årtalet än mig. Vi skulle vid detta tillfälle besöka en fabrik som tillverkade isoleringsmaterial kallad cellgummi som vi ofta använde oss av i vårt arbete inom VVS-isolering, och denna stora fabrik låg i den lilla industriorten Münster i Tyskland!

Här började vi resan precis som man alltid gör inom byggsvängen, med en stor starköl och en liten hutt Jägermeister ute på Arlanda. Till detta fick vi också den obligatoriska och svindyra räksmörgåsen, och så fort allt detta hade hamnat i magen så bordade vi planet som skulle ta oss till Frankfurt som på den tiden var en av Europas absolut största flygplatser. När planet startade så hade Magush och hans enorma flygrädsla redan kickat igång ordentligt, han var nervös långt innan men nu bokstavligen skakade han av skräck. Dock så verkade han lugnare efter att planet lyft och hittade väl ett sätt att hantera det hela, vi andra tjoade och var otroligt glada över att få komma iväg. Sedan när vi landat och det var dags för alla att gå av planet så blev det som vanligt tvärstopp i planets mittgång eftersom alla genast ställde sig upp och började plocka ihop sina handbagage, så vi satt kvar en stund i väntan på att alla andra skulle bli klara men detta tog ovanligt lång tid. Då kunde Linkan, som ofta hittade på en massa hyss, inte hålla tyst längre där han stod inklämd bland alla främlingar mitt i gången på planet…

– Hallå! Har någon sett mina skridskor? Hallå! Skridskor? Ropade han högt.

Hahaha! Vadå för skridskor, han hade ju inga skridskor med sig så ingen fattade vad han pratade om. Men sådan var han, han hittade på både det ena och det andra men var av denna anledning väldigt oförutsägbar och rolig. Jag minns första dagen jag jobbade med honom när han var nyanställd på företaget, då satt vi på ett café i Gamla Stan och Pavle pratade om en tjej han träffat på krogen när han varit ute den helgen. Linkan som inte sagt så mycket den dagen vänder sig då till oss och konstaterade följande:

– Sex är överskattat, jag tar hellre en god räkmacka alla dagar i veckan. Sade han helt allvarligt och rörde inte en min.

Pavle visste ju inte vad han skulle säga, men efter att vi lärt känna Linkan bättre så förstod vi ju att han självklart skojade och bara drev med oss. Men sak samma, vi kom tillslut av planet och hoppade in i en abonnerad buss som tog oss till vårt hotell. Magush passade då på att ringa hem till sin flickvän och berättade att vi nu var framme och att han hade överlevt flygresan. Men direkt efter samtalet blev han alldeles skakig igen, det visade sig att han redan då började oroa sig för flygresan hem två dagar senare. Vi försökte peppa honom och få honom på andra tankar men det gick inget vidare, då tröttnade Pavle på hans gnäll och röt ifrån mot Magush.

– Nu du hålla käften fan och sluta vara sån jävla mes! Sade Pavle argt och bestämt.

Ibland är det bra att ha en man med serbiskt ursprung med sig i sitt sällskap som är VÄLDIGT rak och tydlig med vad han tänker, så efter detta blev Magush tyst. Jag tror knappast att hans oro gick över, men han vågade nog inte prata mer om sin flygrädsla i alla fall.

Nästa morgon var det dags för det inplanerade fabriksbesöket, så vi åt en god frukost på hotellet innan vi åkte iväg. När vi kom fram till fabriken så togs vi emot av någon där som arbetade på kontoret, vi gjorde denna resa tillsammans med vår grossist på den tiden och det var de som ordnade med allt.

De visade oss runt i fabriken och berättade hur tillverkningen gick till, här tillverkade de alltså en sorts isolering av gummi som heter cellgummi och den används mestadels till att isolera rörledningar med kylmedia eller kallvatten. Både vår chef, herr Banan och jag hade besökt denna fabrik några år tidigare så vi hade ju redan sett allt. Men den gången åkte jag dit själv med några andra kollegor från andra företag och var relativt ny inom byggbranschen, så nu blev besöket mer givande för min del. Och det var riktigt coolt att se hur fabrikens robotar arbetade, medan människorna som jobbade där mer hade en övervakande funktion.

När vi gått runt i fabriken så fastnade vi avslutningsvis vid den lilla laserskrivare som märkte upp all isolering, den sprayade på en liten fin text när allt passerade i hög fart och bläcket torkade direkt utan att kladda. Vi facinerades alla av hur pricksäker skrivaren var och stod länge och tittade på detta, sedan avslutades rundturen och då fick vi komma till fabrikens stora matsal och äta lunch. Efter det så fick vi se vilka typ av kvalitetskontroller de genomförde på isoleringen, samt en guidad tur ute på deras enorma lager. Jag har alltid varit intresserad av stora fabriker och hur allt fungerar där inne, och denna var otroligt modern och stor på den tiden. Så det var lika kul att få besöka den igen även denna gången!

På kvällen hade vi blivit inbokade på en restaurang som serverade klassiska tyska maträtter, vilket var väldigt gott och portionerna otroligt generösa. Sedan har vi ju det lilla dilemmat med att ölen här i Tyskland är så fantastiskt god, jag gillar deras ljusa lager och även de bayerska varianterna smakar bra. Men vi drack oftast deras Weißbier nu när vi var här, alltså deras veteöl som ser lite lätt grumlig ut men smakar helt fantastiskt.

Vi blev kvar på denna restaurang i flera timmar efter att ha ätit väldigt god mat och druckit en massa Weißbier så blev vi erbjudna att följa med ner i källaren under restaurangen. Okej, jag vet att detta låter lite oroväckande och mystiskt men under restaurangen hade de något som liknade två bowlingbanor. De förklarade att spelet heter Kägel och att det var mycket gammalt, men något som tyskarna spelat i massor av år långt bak i tiden. Skillnaden mot bowling var mest att klotet och käglorna var gjorda av trä om jag inte minns fel, men hur man räknade poäng och liknande minns jag inte alls. Det verkade heller inte finnas så tydliga regler, utan man skulle kasta kloten både framåt och sedan bakåt under benen på något vis. Haha, det var verkligen roligt men väldigt svårt. Detta fick i alla fall runda av kvällen för vår del, och efter detta åkta vi tillbaka till hotellet för att sova. Kanske blev det bara en sista öl i hotellbaren först, men sedan hoppade alla i säng.

Nästa dag så skulle vi få en guidad tur genom den gamla staden Münster, och vi möttes upp av en ung tysk kille som var student där. Han jobbade extra med att guida turister genom staden och kunde väldigt mycket om dess historia, så vi möttes utanför en stor kyrka mitt på stadens torg. Han började med att berätta om hur gammal denna kyrkan var och att det i kyrkan fanns en gammal klocka som var flera hundra år gammal, och att den har gått exakt rätt ända sedan den byggdes. Den har tydligen inte behövts ställas om under alla dessa år om jag förstod honom rätt, men hur det var möjligt eftersom vi har sommartid och vintertid fattade jag aldrig riktigt. Men klockan var stor och väldigt detaljerad och fin, en sådan skulle man ha hemma på väggen…

När vi samlades ute på torget framför kyrkan igen så skulle guiden bjuda oss på en klassisk brygd som man druckit här i all evighet. Korn heter drycken, och smakade… Ja alltså fy fasen vad starkt det var! Det var någon sorts kornbrännvin som bara dunstade bort på tungan, man hann på riktigt knappt svälja innan det bara förångades i munnen på en. Vi tittade på varandra och alla grimaserade illa, vad tusan vad detta egentligen och hur kan de vilja dricka något sådant frivilligt? Guiden skrattade åt oss och samtidigt såg vi hur Micke glatt smackade sig om munnen och verkade tycka att det smakade fantastiskt gott. Nej, detta var inget för mig men jag var tvungen att köpa med mig ett lerkrus hem och bjuda mina kompisar på detta någon gång när vi har fest eller liknande.

Sedan fortsatte vår rundvandring och detta var faktiskt en riktigt mysig liten stad som innehöll fina promenadgator och gamla vackra byggnader. Vi stannade till vid en stor byggnad som jag inte vet om det var en kyrka eller något liknande, vår guide berättade att här utförde man tydligen dödstraffen förr i tiden. Då låstes den dömde in i en bur och sen hängdes buren högt upp på byggnadens fasad så att alla kunde skåda det hela, sedan när personerna hade avlidit fick de hänga kvar där ett tag medan stadens fåglar pickade i sig delar av liket. Detta lät aningen makabert, men det var tydligen inte ovanligt att man gjorde på detta sätt för över hundra år sedan. Kanske även för att skrämma befolkningen till lydnad kan jag tro.

Sedan var det dags att börja vår resa hem igen, och då åkte vi buss till… Jag vill tro att det var Dortmund vi skulle flyga ifrån så nu kör jag på det! Vi åkte i alla fall dit med vår lilla buss och sedan skulle vi övernatta där innan vi fick flyga hem nästa morgon. Så då gjorde vi ”en natt på stan” och där vet jag fasen inte riktigt vad som hände. Av någon anledning så delades vårt sällskap upp och försvann ut på olika ställen, jag minns inte varför. Jag kommer bara ihåg att vi senare på kvällen försökte hittade varandra och vi lyckades sakta finna en efter en. Sedan tryckte vi in oss i en liten taxibil och körde runt i en stor rondell och mitt i denna stod vår kollega Joel som såg allmänt förvirrad ut. Men taxin körde vidare och nästa gång den stannade till så hittade Pavle oss och krävde att få klämma sig in i den redan fullpackade taxin.

– Släpp in mig fan! Ropade han och satte sig i knät på oss andra i baksätet.

Taxichauffören sade nåt på tyska som vi inte lyckades förstå, men vi kunde ju inte heller tyska särskilt bra. Vi var enbart bekanta med ord som feuer (eld), kartoffel (potatis), bier (öl), würst (korv) och fußball (fotboll). Vilka jäkla grottmongon chauffören måste ha tyckt att vi var som satt och rabblade upp dessa i våra tafatta försök att kommunicera med honom, haha! Men det verkade inte som att chauffören sade något av dessa ord tillbaka, vi misstänkte dock att han inte var särskilt nöjd med situationen och lite längre fram blev vi därför avsläppta. När vi ska kliva ur taxin räckte Pavle fram nackstödet från passagerarsätet som han på något märkligt sätt lyckats bryta loss när han klev ur taxin, men ingen av oss villa ta hand om det för då kanske vi själva skulle bli tvungna att betala för skadorna. Vi sprang från taxin och hörde senare hög musik innanför en stor dörr där två vakter stod placerade utanför, vi blev nyfikna och frågade om man fick komma in där. Det gick bra, vi betalade inträdesavgiften som var ganska dyr men tänkte att det kanske var ett exklusivt uteställe eller liknande. Vi följde en lång korridor och musiken hördes högre och starkare, sedan kom vi in salen där alla andra människor vistades. Då förstod vi vart vi hade hamnat, detta var tydligen en väldigt stor strippklubb…

Shit! Vi försökte vända om direkt men då var det en i sällskapet som påpekade att om vi inte köper ens en öl eller liknande så kommer vi troligen få problem att gå ut därifrån, och vi fick genast två vakters arga blickar på oss som stod framme vid bardisken. Detta kändes ganska olustigt och några av oss fick till och med lite ångest över att ha hamnat där eftersom de hade flickvänner hemma i Sverige och inte alls kände att detta var okej. Så vi drack snabbt upp varsin öl sedan lämnade vi stället i all hast, men inte alla tydligen. En av i sällskapet blev tilldelad en röd ballong av en av tjejerna som sedan lurade in honom i något sorts snurrande bås, men han fick snurra vidare själv där inne. Vi väntade på honom utanför stället innan vi åkte tillbaka till hotellet så vi kunde vara säkra på att alla kom hem ordentligt.

Nästa morgon avgick planet tidigt hem till Stockholm, vi var nog alla lite konfundersamma över vad tusan som hände kvällen innan. Men alla var nu samlade igen och det var väl tur det, Magush kom in i nya skakningar och flygskräcken kickade in omgående. Nu skulle vi flyga hem och resan gick bra, sedan dess har jag faktiskt inte varit i Tyskland. Även fast jag varit intresserad av att åka till Berlin eller kanske München, men det får bli senare. Det finns ju mycket historia att ta del utav och sådant intresserar ju mig mycket, sedan hade det ju varit kul att få vara med om en riktig oktoberfest på plats i Tyskland. Där man sitter armkrok med varandra på långa träbänkar med gigantiska ölkrus och sjunger sånger tillsammans i roliga kläder, haha! Det vore något, vem vill följa med?

RESANS JERKER tycker jag att Magush kan få på grund av sin flygrädsla. Inte just för att han är rädd för att flyga, utan mer för att vi knappt han landa på ditresan innan han sedan direkt blev orolig över hemresan igen. Det var lite märkligt kan jag tycka…

För länge sedan, i en galax långt långt borta… Haha, nej men vilken cool inledning på ett inlägg ändå! Vi ska stanna kvar i vår galax men här riktar vi blickarna mot andra sidan Sverige, närmare bestämt till västkusten och den lilla staden Laholm. Året var 2004 och det pratades då i min vänskapskrets om att fira midsommar tillsammans, så mina vänner och jag landade tillslut i att vi skulle spendera midsommarhelgen på Eriks familjs landställe i Laholm!

Ja detta var alltså över 20 år sedan när jag nu skriver detta, så vi får se hur mycket jag faktiskt minns av det hela från vår underbara resa denna sommar. Tre bilar skulle fyllas med packning och resenärer! Mogge körde ena bilen och i den åkte hans dåvarande flickvän Jenny, samt Tommy och hans dåvarande flickvän Malin. Jag fick äran att köra den andra bilen, som vi lånade av Erik och hans flickvän Johannas föräldrar. Vi skulle även plocka upp Johannas vän Helena och hennes dåvarande pojkvän Erik. I den tredje bilen åkte Marcus och Tess, de var tydligen inte tillsammans men ändå så var de nog det på något vis. Haha! Jag förstod aldrig riktigt det där och det är många så kallade ”dåvarande” partners här, men det blir lätt så när vi enbart var i tjugoårsåldern och i början av våra liv. Erik och Johanna har dock hängt ihop sedan dess och är numera lyckligt gifta, och jag är så glad för deras skull!

Vi körde ner till Laholm dagarna innan själva midsommarafton för att hinna handla och förbereda allt inför vårt firande. Första dagen vi kom ner hann vi inte göra så mycket än att installera oss och ordna med sovplatser till alla. Det var en mindre stuga med typ två eller tre sovrum så några fick sova på andra ställen. Jag exempelvis erbjöd mig att ta med mig ett tält och skulle sova i detta på tomten, sedan tror jag att Tommy och Malin skulle sova i ett tält eller liknande på tomten men minns inte exakt. Inne i huset sov Marcus och Tess i ett litet rum där de fick dela säng (bowchickawowow), och Erik och Johanna sov i ett annat rum. I det större sovrummet med dubbelsängen tror jag att Mogge, Jenny, Helena och Erik klämde ihop sig. Det ryktades om att det blev väldigt varmt att sova fyra personer i en och samma säng men de hade ju en madrass att sova på i alla fall, jag hade en liten tältsäng som jag klämde in i tältet där jag skulle sova men det gick förhållandevis bra ändå. Det var bara den lilla detaljen att hela tältet var fullt av flygmyror och andra insekter när jag vaknade på morgonen, då var tältduken alldeles svartprickig av flygfän på insidan. Först trodde jag att det fallit ner små blad och annat från trädet ovanför, men när prickarna började röra på sig så ville jag inte sova där något mer…

När alla vaknat så åt vi frukost och sedan delade vi upp oss i olika grupper för att förbereda inför midsommarfirandet kommande dag. Erik, Marcus och jag skulle åka och köpa alkoholhaltig dryck att inmundiga under midsommarhelgen, de andra åkte och handlade mat samt tillbehören som behövdes. Så alla åkte iväg, vi tre grabbar tog en färja över till Helsingör i Danmark där de hade någon sorts gränshandel för oss svenskar i hamnen. Så vi köpte massor av öl, vinboxar och såklart whisky av lyxmärket Vat 69 om jag inte minns fel. Sedan åkte vi tillbaka till Sverige igen och stannade till en snabbis på hemvägen för lite mer shopping, men efter det åkte vi tillbaka till stugan för att möta de andra. Nu hade vi allt vi behöver för att luta os tillbaka och enbart njuta av resten av var vistelse!

Jag vet inte vems idé det var men av någon anledning så drogs det igång en sorts senapstävling när vi kom hem och skulle grilla korv. Detta var knappast någon av tjejernas idé, utan mina misstankar riktades direkt till min uppviglande vän Erik. Tävlingen gick ut på att man skulle ha flest antal strängar stark senap på sin grillkorv och sedan äta upp denna, jag som inte alls var särskilt förtjust i senap på den tiden och ännu mindre starka saker tackade omgående för mig och lämnade ”walk over” direkt till de andra. Men det var kul att se dem stå där och dra på den ena strängen senap efter den andra, det såg verkligen inte gott ut alls men de tävlande påstod att det var jättegott. De skrattade och hetsade varandra att ta mer senap på korvarna hela tiden, Mogge lämnade tävlingen relativt snabbt han också. Tror inte att han heller är så förtjust i stark senap men Erik, Erik, Marcus och Tommy kämpade om segern. Tillslut hade vi en vinnare och jag har för mig att det var Tommy eller kanske Marcus som vann med hela 16 rejäla strängar stark senap på sin korv, men de åt upp hela korven och kanske mådde magen inte kanonbra efter detta. De andra kom inte långt efter och kämpade tappert, men så mycket senap på en korv kan ju knappast vara gott eller bra för magen…

Detta var ett riktigt skönt gäng och vi hade väldigt trevligt tillsammans allihop, vi spelade lite spel och lyssnade på mycket musik på högsta volym. Deltagarna från senapstävlingen verkade lite avslagna på eftermiddagen, kanske spökade deras magar och gjorde små uppror. Min mage skulle inte ha mått bra i alla fall efter att ha ätit så mycket stark senap, det kan jag garantera er. Så vi andra som var lite piggare började sakta att förbereda dagens middag, jag fick i uppgift att koka ris och misslyckades tydligen med min uppgift. Medan de andra hackade grönsaker och annat så stod jag där vid spisen och vakade över den stora kastrullen med ris, jag tog fram en träslev och rörde försiktigt i botten på kastrullen så att riset inte skulle bränna fast där.

– Men… Rörde du om i riset? Ropade Helena högt.

– Eh, ja jag ville inte att det skulle bränna fast i botten så jag rörde lite bara. Förklarade jag.

– Menar du att du rörde om i riset när det kokade, DET SKA MAN INTE GÖRA! Instämde Johanna högt och även Helenas Erik kom inrusande i det lilla köket för att kritisera mitt agerande.

– Men gud, har du på riktigt rört om riset? Sade han högt och skrattade.

Haha! Sedan kom det fler och ville påtala att man minsann inte får röra om i riset när det kokar, även om många gjorde det lite ironiskt så lärde jag mig den traumatiska vägen att aldrig mer röra om i kastrullen när jag kokar ris. Det blev gott ändå vill jag bara säga, och inget satt fast i botten på kastrullen. Så det så…

Stugan låg belägen inne i ett samhälle där det inte var så mycket hus eller andra människor, jag gissar att det var många så kallade sommarboenden där för när vi kom till självaste midsommarafton var det betydligt fler människor ute och rörde på sig. Vi startade vårt härliga firande med en god lunch, däremot regnade det lite till och från under dagen men det gjorde inte så mycket. Vi sjöng och spelade spel samtidigt som vi drack lite vin eller öl, det var underbar stämning helt enkelt! Framåt kvällen skulle vi grilla, det brukade alltid bli god mat när vi samlades eftersom många var duktiga på matlagning och hade stort intresse av detta. När vi ätit oss mätta och belåtna så ryktades det om en tipspromenad i området som vi var nyfikna på att besöka, och vi sprang på flera andra som även de letade efter frågorna de hade satt upp lite överallt. Vi hade med oss våra vinglas och en låda rödvin för att inte bli uttorkade under denna utflykt, sedan hade vi en liten CD-spelare med oss som vi spelade hög musik på såklart. Sedan minns jag inte riktigt vad som hände, men av någon anledning delades vi upp och jag befann mig nu tillsammans med Erik och Marcus vid ett litet vattendrag. Vi verkade vara vilse för en stund men vi hade lagt beslag på både vinet och musiken så det var ändå en trevlig stund vi hade där ute i skogen, men så många andra människor såg vi inte till nu längre. Och det där vattendraget blev nu bara större och större, vi behövde därför hitta ett sätt att ta oss över till andra sidan. Varför vi skulle över dit har jag ingen aning om, det känns nu i efterhand enbart som en dum idé. Erik fick i alla fall syn på ett träd som fallit ned i vattnet över den lilla ån, eller träd var kanske överdrivet för det var mer som en kraftig gren när jag tänker efter.

– Vi måste över här, det är vår enda chans! Ropade en uppjagad Erik likt en scen från filmen ”Stand By Me” och kastade sig sedan ut på grenen, och på något sätt lyckades han ta sig över till andra sidan utan att bli blöt.

Marcus och jag tittade med ofokuserade blickar på varandra… Skulle vi verkligen försöka ta oss över här, när vi var onyktra så är ju risken stor att vi faller ner i vattnet? Där kan det ju finnas krokodiler och annat, i värsta fall kunde vi ju drunkna! Men Erik lät så övertygande om att vi inte kunde ta oss över vattnet på något annat sätt utan det här var vår enda möjlighet. Så övertygande om detta kastade sig Marcus och jag oss ut på grenen likt Chuck Norris, sedan klättrade vi över till andra sidan utan att bli blöta eller ramla ner i vattnet. Nu blev Erik jätteglad och sade sig plötsligt veta vägen tillbaka, så vi fortsatte att spela musik och vandrade där i skogen drickandes direkt ut pipen på rödvinslådan. Våra glas måste ha försvunnit längs vägen någonstans, och efter en stund slet vi ut påsen med vin ur själva kartongen eftersom den bara var otymplig och i vägen för oss. Så nu såg det ut som att vi gick runt och sög på en stor blodtranfusionspåse, och när vi äntligen mötte några främlingar och frågade om vägen så såg de lite besvärade ut. Men de pekade bort mot en liten bro knappt hundra meter från platsen vi kastat oss över ån, jäkla Erik och hans förbaskade påhitt alltså! Det fanns alltså en bro precis i närheten där han hävdade att vi var tvungna att riskera både liv och lem för att korsa ån, så typiskt honom. Men han insisterade på att han inte visste om detta och nu kunde vi i alla fall återvända till de andra igen, om vi hittade hem vill säga…

Men ännu en gång förvirrade vi oss bort från de andra, och eftersom man blir törstig av att traska runt där i värmen så gick det åt mer vin än planerat. Erik försvann längs vägen men Marcus och jag hittade en bordsbänk intill några stora majsfält där vi valde att stanna för att återhämta oss en stund, än fanns det lite vin kvar i tranfusionspåsen som vi sög i oss. Vi lade oss på bordet och tittade upp mot den klara stjärnhimlen, sedan började vi hitta på olika romantiska rim och verser (med viss ironi skall påtalas) som man kunde använda sig utav för att förföra kvinnor. Haha, vi hade så jäkla kul och skrattade åt våra dåliga försök till rim! Men det var nog där och under denna midsommarresa som jag blev riktigt god vän med Marcus, sedan dess har vi haft bra kontakt i alla år och numera kan jag stolt kalla honom en av mina närmaste vänner. Så denna vilsna vildmarksupplevelse var inte så dum ändå, vi tappade kanske bort oss själva där ute i skogen men fann ju en vänskap för resten av våra liv.

När vi rimmat färdigt så tror jag att Johanna kom för att hämta hem oss igen, eller så var hon enbart en hägring där ute på fälten. Men vi återvände tillbaka till stugan och de andra, glädjande nog så var det inte enbart Marcus och jag som var överförfriskade denna midsommarafton utan flera andra skålade och skrattade högt när vi kom tillbaka. De frågade vart vi varit och vi berättade kort om vår poetiska upplevelse där borta på bordsbänken ”under the starclear night”, men de verkade inte riktigt förstå vad vi pratade om. Och jag klandrar dem inte, för vi var nog inte vid våra sinnens fulla bruk att återberätta och förklara allt på ett vettigt sätt. Istället fortsatte vi midsommarfirandet där i stugan tillsammans, de andra var upptagna med något sällskapsspel men jag valde att enbart titta på denna gången. Malin och Jenny blev helt förtjusta i låten ”Little Stereo” av Teddybears STHLM, så denna ville de höra flera gånger och dansade varje gång den spelades. Om ni undrar vilken låt det är så finns en länk här nedanför. Framåt natten var det dags för alla att sova och som tur var fick jag nu sova på min tältsäng bakom soffan den natten. Det var skönare att sova inomhus och slippa alla insekter.

Nästa morgon var det många tunga huvuden som vaknade upp i stugan, det suckades och stönades när alla försökte ta sig upp på morgonen. Vi fixade kaffe och de som orkade åt lite frukost, men sedan var det inte några större kraftansträngningar från någon av oss egentligen. Jag var så utmattad att jag drog ut min tältsäng på altanen och låg där en stund, det är inte värt att dricka för mycket vin vissa dagar insåg jag och mådde inte toppen. Till min glädje så var som sagt de flesta andra empatiska och mådde lika dåligt eller bra, beroende på hur man ser det. Erik var väl piggast av oss alla eftersom han är duktig på att dricka mindre än majoriteten varje gång, han ser oftast till att alla andra får i sig dricka men dricker knappt något själv. Ett smart knep, men han blev nog snabbt uttråkad av att alla var så sega på midsommardagen. Därför bestämde han sig för att detta var ett utmärkt tillfälle att klippa gräsmattan!

När han kom glad runt husknuten med grästrimmern i sin hand ville jag skada honom, allt jag önskade var lite lugn och ro där ute på altanen så drar han igång en högljudd maskin som lät mer än mitt huvud klarade av. Så jag gick in och tog en huvudvärkstablett sedan gick jag ut för att hjälpa honom klippa klart så vi andra kunde få vila i lugn och ro. Jag frågade om han hade ett extra par gummistövlar eller liknande som jag kunde få låna för att inte skita ner mina vita fina sneakers, men det hade han inte så jag fick sätta två plastpåsar på fötterna. Sedan kunde jag klippa gräsmattan medan han gick loss med grästrimmern längsmed husväggen, och då skedde något otroligt oväntat och roligt. När han klippte gräset under fönstret till Marcus och Tess sovrum verkar det ha hörts väldigt högt, så då flög gardinen bort och fram i fönstret tittade Marcus förvånad och bedrövad på en och samma gång. Han undrade såklart vad fasen som pågick och hans ansiktsuttryck är inbränt i mitt minne än idag, jag började skratta så högt att jag halkade omkull i mina plastpåsar. Haha! Erik förstod inte vad problemet var och skrattade bara åt Marcus, som bestämt drog för gardinen igen och jag anade en viss uppgivenhet och ilska hos honom där inne. Ett helt otroligt roligt ögonblick!

På kvällen så skulle vi titta på fotbollsmatchen mellan Sverige och Holland, de skulle möta varandra i kvartsfinalen under det pågående EM-slutspelet och vi var många som var peppade på att se matchen. Detta var på den tiden när Zlatan Ibrahimovic precis slagit igenom och var på väg att bli den mest legendariska fotbollsspelaren vi haft inom svensk fotboll. Alla samlades runt den lilla TV-apparaten med god dryck och tilltugg, och matchen blev en spännande historia. Vid full tid var det fortfarande oavgjort och övertiden startade, men inte ens det kunde skilja lagen åt. Holland hade ett riktigt bra lag då och vi var nog alla lite förvånade över att Sverige lyckades stå upp så pass bra ändå, tänk om det fanns en chans att gå vidare…

Matchen gick vidare till straffar och Mogge klarade inte av att titta längre, han låg på golvet och blundade när det var som mest spännande. Men tyvärr förlorade Sverige kvartsfinalen med 5-4 efter straffdramat. Zlatan sköt över och i den sjätte rundan sköt Olof Mellberg rakt på Hollands målvakt, Edwin van der Sar, och Sverige var därmed ute ur EM. Så nära ändå, men Holland var riktigt bra men även de slogs ut i semifinalen mot Portugal. Tillslut vann Grekland EM-finalen lite oväntat mot Portugal, men det är roligt när någon nation vinner lite otippat.

Efter att vi tittat klart på matchen den kvällen så beklagade vi oss lite, några tyckte till och med att Zlatan var överskattad. Men det har man ju fått äta upp i efterhand med facit på handen så att säga, när vi nu vet vilken otrolig spelare han utvecklades till senare. Nästa dag skulle vi åka hem igen så alla hoppade i säng för att vara utvilade inför den långa hemresan. Fast det är klart, alla ville tydligen inte sova direkt. När jag låg där i min tältsäng så hörde jag Tommy och Malin samtala tyst med varandra…

– Nej Tommy, inte nu. Hörde jag Malin viska.

– Men vadå, får jag inte kramas lite? Viskade Tommy ganska högt tillbaka, diskretion har ju aldrig varit hans starkaste kort om man säger så.

– Men inte nu Tommy, alla försöker ju sova. Viskade Malin bestämt.

– Nu förstår jag inte, jag älskar ju dig och vill bara… Fortsatte Tommy förklara men avbröts snabbt av att Malin gav honom en kram.

– Så, nu får du försöka sova. Viskade Malin och sedan lät det som att hon vände på sig i soffan.

– Okej, godnatt… Mumlade Tommy och sedan blev det tyst i rummet.

Haha, jag undrar om de tänkte på att jag låg där i samma rum. Malin gjorde nog det i alla fall, men Tommy hade nog glömt bort det eller missat den lilla detaljen. Det var ju tur att det inte hände så mycket mer, inget ”bowchickawowow” när jag är i närheten tack! De hade nog heller inte varit så bekväma med att jag då fått resa mig upp och påminna dem om att vi faktiskt delade rum. Men att höra hur gulliga de var mot varandra var ju fint ändå!

Nästa morgon var det dags för oss att packa bilarna och köra hem, så vi städade ur stugan och låste efter oss. Sedan började en lång bilresa mot Stockholm och alla var nog lite sega fortfarande efter midsommarfirandet. Mogge gasade på i sin lilla bil som han lånat av sin syster, de hittade tydligen en CD-skivan ”Let’s Pök” med Ronny & Ragge i handskfacket som de lyssnade på och fick därmed en nostalgisk biltur. Det var mycket bilar ute på vägarna och det blev så att vi körde om varandra lite då och då. Men då vinkade vi glatt till varandra, roligast var dok att köra om Marcus och Tess. Han låg så bakåtlutad i förarsätet och Tommy skojade lite om att det enda som saknades var att han satte upp sin fot på instrumentpanelen, då hade han verkligen sett helt ”relaxed” ut där bakom ratten. Dock vet jag inte om han var särskilt avslappnad, för det verkade vara lite stel stämning i den bilen om jag inte minns fel. Vi trodde ju att det var något ”på gång” mellan Marcus och Tess, men det verkade inte bli så utan de blev enbart goda vänner. Vilket inte är fel alls!

I vår bil lät det annorlunda, stämningen var på topp även om vi var sega. Den på den tiden populära artisten Anastacia hade då släppt en ny låt som heter ”Sick and Tired” och den gillade vi alla i vår bil. Sedan uppstod den återkommande diskussionen gällande om Anastacia möjligen kunde vara en man eller om hon verkligen var en kvinna. Johanna och Helena hävdade bestämt att hon självklart är en kvinna! Medan Erik, Erik och jag inte var helt övertygande med tanke på att hon ju har en ganska ovanlig och mörk röst. Vi kom inte fram till något gemensamt beslut, utan låten spelades om och om igen under hemresan. Det blev kanske lite tjatigt mot slutet men Johanna insisterade på att fortsätta spela den tills vi parkerade bilen hos hennes föräldrar hemma i Haninge igen. Här nedan finns en länk till den om ni är nyfikna på vilken det är, ni kommer säkert att känna igen den:

Kort efter vår hemkomst så beslutade vi att ses igen allihopa, och vi träffades för att grilla tillsammans en kväll. Jag kommer ihåg att jag var lite stressad inför denna sammankomst och hade inte hunnit förbereda något kött att grilla, så på ren instinkt köpte jag med mig ett paket grytbitar och några grillspett. De såg ju fina ut och inte alls med så mycket fett, men tyvärr fick jag veta den dagen att grytbitar är otroligt segt om det inte får kokas länge i en gryta. Därav namnet såklart, men de andra tyckte det var roligt att se mig gnaga och slita sönder de torra köttbitarna från grillspettet. Efter middagen pratade vi lite om det som hände under midsommarhelgen och skrattade högt åt alla roliga saker som sagts och gjorts. Tyvärr minns jag inte allt men om någon av er som var med på resan läser detta så får ni gärna fylla i minnesluckorna, kommentera gärna inlägget i så fall. Men trots detta så kan jag se tillbaka på denna midsommarhelg och minnas den som en av de bästa i hela mitt liv, och förhoppningsvis var det lite roligt för er andra att läsa om det hela. Stort tack för att ni läser, ha d biff!

UPPLEVELSENS JERKER går tveklöst till Erik som dels lurade oss att begå farliga stunts mitt ute i skogen i närheten av vattnet, men även för att han ansåg det vara lämpligt att dra igång gräsklippare och trimmer som orsakade enormt oljud när övriga enbart ville vila och ta det lugnt. Men självklart var han piggast av oss alla när han förmodligen var den som drack minst alkohol i sällskapet. Vi borde ge igen för allt han ställt till med genom åren känner jag…

I mitt förra inlägg så var jag lite självgod över hur händig jag är, dock med en lite ironisk underton som jag hoppas att ni alla förstod. Men nu drabbades jag av karma och universum och slungat en ny skapa avföring i min riktning. Jag klarade mig undan från att bli träffad, men min bil tog såklart smällen för detta…

Så i hela tre dagar fick jag njuta av mitt glädjerus efter att bilen klarade besiktningen i fredags, men på måndagen började ett svagt oljud sprida sig i bilen. Det låter tyvärr bekant och jag är rädd att det kan vara hjullagret på det vänstra främre däcket som blivit dåligt… INTE NU! Så känner jag, vi vill inte ha en massa extra utgifter just nu och jag kollade genast upp om detta går att byta själv. Det ser inte helt omöjligt ut men man ser ut att behöva ett specialverktyg som lossar hjullagret från själva navet eller vad det heter, först lossar man på några skruvar men därefter är det pressat på plats och lär väl sitta fast ordentligt enligt mina tidigare erfarenheter. Och då lär jag ju köra fast redan där och inte lyckas byta ut det där f!#¤!nnade hjullagret…

Det kanske går att lossa allt utan det där specialverktyget men jag tänker inte chansa, så jag frågade Kent som bor närmast om han möjligen hade ett sådant verktyg. Det hade han tyvärr inte och dessutom noterade han att man behöver en sorts press för att byta dessa, så det blir nog tyvärr ett verkstadsbesök för min del. To be continued…

Lindas bil ville tydligen inte vara sämre i fredags, något hände och plötsligt lät den som en EPA när hon körde hem från jobbet. Jag hade personalmöte och missade att hon försökte få tag i mig, men när jag ringde upp hade hon kört hem bilen till morsan och Kent som skulle kolla upp vad som hänt. Så nu hade vi två trasiga bilar här hemma… Åh grymma värld!

Jag skyndade mig att hämta barnen sedan styrde vi skutan för att möta upp Linda, men det tog tid. För infarten till Södra länken stängdes naturligtvis nu när man hade bråttom hem, och smitvägen via Nacka och Älta var full av köer på grund av att alla valde samma väg samt att det var studentflak ute på vägarna. Kanon! Ja men verkligen, hurra för Stockholmstrafiken! Vi kunde inte annat än rulla genom köerna och när vi äntligen var framme höll Kent på att svtsa ihop Lindas bil. Haha, nej inte bilen kanske men katalysatorn hade tydligen lossnat eller liknande men nu fixade han det så bilen gick att köra igen. Vi tackade för hjälpen och i bilen på vägen hem vände sig Nova till mig.

– Kent är en jävla hjälte! Sade hon.

Haha! Ja men faktiskt, han räddade dagen för oss och nu har vi i alla fall en hel bil här hemma. Stort tack för hjälpen Kent!

I helgen petade jag lite i trädgården, med en spade och så. Jag är inte överförtjust i trädgårdsarbete eftersom jag ju inte kan någonting om växter och allt därtill, jag kan klippa gräs och såga ner träd. Elda är kul också, men det verkar finnas nya regler och restriktioner för att elda på tomten hemma numera så det vågar jag inte göra just nu. Men med barnens hjälp har vi flyttat runt lite planteringslådor, samt sågat ner en gammal gungställning som stått kvar från när vi köpte huset. Sen har jag fyllt igen lite hål och ojämnheter i gräsmattan så att det förhoppningsvis blir lite jämnare mark på tomten. Freja har varit iväg på dansläger, men vi andra kämpade på så gott vi kunde och fick faktiskt en hel del utfört!

Exakt vart planteringslådorna skall placeras är vi inte på det klara med ännu, och jag kommer inte plantera något i år utan kommer enbart förbereda inför nästa år. Sedan återstår att flytta tre stora buskar men först måste vi bestämma vart vi ska plantera dessa, så det får vänta lite. Vi vill senare bygga altan och lägga trätrall runtom huset, men det får bli ett framtida projekt kommande år. Men man kan ju förbereda och jämna till lite här och var för att underlätta bygget när det väl blir aktuellt!

Som tack för all hjälp grillade vi majskolvar och grillspett till middag, det uppskattas alltid av Linda och barnen. Jag har verkligen kommit in i en ny period där jag älskar att grilla igen, det var många år sedan jag kände samma grillglädje men nu försöker jag grilla varje vecka. Och man känner sig ju lite som He-Man när man startat upp grillen och greppar grilltången…

Stort tack xör att ni läser och tar er tid, det uppskattas och jag fick faktist ett erbjudande från Meta idag (Facebook och Instagram). Där min blogg nu vuxit sig tillräckligt stor för att bli ett verifieratbusiness  konto, men det har aldrig varit min ambition och det kostar onödigt mycket varje månad. Bloggen är till för barnen och mig, som jag ju alltid har sagt. Sen är jag jätteglad för att fler är nyfikna och läser bloggen, det får ni gärna fortsätta att göra. Men Meta får gärna kasta in lite annonser eller liknande som gör att jag kan tjäna några kronor och betala för bloggen varje år, det skulle räcka goytt för min del. Så stort tack allesammans, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke. Han gottar sig för mycket åt mina motgångar just nu så jag önskar att han tappar brallorna på ICA eller liknande smart och får skämmas lite…

Efter en lite längre helg med lediga dagar så känner jag mig lite stolt över hur mycket jag faktiskt hunnit med att fixa med allt där hemma. Oftast tycker jag att dygnets timmar inte räcker till, men nu var jag ledig både i torsdags och i fredags vilket gav mig arbetsro att fixa med en del saker.

Till att börja med så fick jag hem en ny LED-ramp (extraljus) till bilen, jag hade en tidigare men det bildades en massa kondens på insidan av glaset som gjorde att ljusbilden blev lite taskig när jag använde helljuset på bilen. Så detta gick på garantin och de skickade en ny, så den skruvade jag fast i torsdags och nu fungerar allt igen. Jimmy är mycket nöjd!

Sedan spolade jag av bilen så att den blev ren och fin inför bilbesiktningen på fredagen, jag städade även ur insidan och motortvättade den så att allt såg rent och snyggt ut. När jag var klar så åkte jag över till morsan och Kent där vi skulle samlas för att fira lilla Elton som nu fyllt hela 11 år. Linda och hennes Nova var på hundutställning så jag åkte över dit själv, det var kul att få träffa min familj och umgås en stund. Vi åt tårta och andra godsaker som det bjöds på till fikat, sedan hurrade för Elton och därefter fick han öppna sina paket. Han fick regnbågsfärgade trikåer och en pinnhäst som liknade en enhörning i glittrande rosa färg. Haha, nej det hade han knappast önskat sig utan det var mer TV-spelsgrejer och annat som han gillar. Han verkade nöjd efteråt i alla fall och sedan åkte jag hem igen på eftermiddagen. Tack för fikastunden allihop, det var så trevligt att träffa alla. Elton är mycket nöjd!

Väl hemma igen så började jag med dagens middag, jag hade hittat ett recept på grekisk kyckling som jag började förbereda på morgonen. Då delade jag först kycklingfiléer i bitar som sedan fick marinera i en god kryddblandning (rosmarin, timjan, oregano och vitlök) med lite citronsaft och olivolja under eftermiddagen. Till detta skulle vi även ha lite tomater, paprika och potatis som hackades upp i ungefär lika stora bitar som kycklingen. Sedan hällde man upp allt på en stor ugnsplåt och blandade ihop allt så att marinaden från kycklingen blandades väl med övriga ingredienser. Sedan skickade man bara in plåten i ugnen i ca 30 minuter där man vände runt allt med en stekspade efter halva tiden, väldigt enkelt. Därefter tog man ut plåten och lade på lite svarta oliver och smulade sönder en fetaost över alla godsaker, sedan tillbaka in i ugnen igen i 10 minuter och sen var allt klart! Till detta hade jag gjort tzatziki och resultatet blev över förväntan gott, smakerna av vitlök och citron gjorde ingen ledsen samtidigt som det doftade ljuvligt här hemma. Familjen var mycket lyckliga!

På fredagen vaknade jag med lite ångest inför den kommande bilbesiktningen samma morgon, det är alltid lite otäckt att inte veta vad domen blir eller vad de kan tänkas hitta för fel på bilen. Men jag tuffade iväg tidigt och fick sedan vänta tålmodigt tills de var klara, det gick bra denna gången! De hittade inget att anmärka på och allt såg bra ut.

– Min OBD hittade något bara, vi ska se vad den säger… Sade killen som kontrollerat bilen och väntade på att alla papper skulle skrivas ut.

Vad fasen har den hittat nu tänkte jag, säkert något tyskt datorhaveri eller något annat som kostar hur mycket som helst att åtgärda. Åh grymma värld! Men det var tydligen bara det att bilen visade felaktiga värden för partikelfiltret, men enligt honom så kunde det bero på att bilen indikerar att det är dags för service eller att byta ut den snart. Men den fungerar ju fortfarande och behövdes inte åtgärdas på något vis, så den får tuffa på ett tag till och jag kan slå i lite sådan där rengöring i tanken för partikelfiltret tillsvidare. Sedan gasa på lite extra på motorvägen tills den bränt bort alla smutsiga partiklar och eventuellt Henke om han klamrat sig fast där inne och förpestat alla värden. Men i det stora hela kände jag en oerhörd lättnad efteråt att det inte krävdes några dyra reparationer eller liknande denna gången. Jimmy är lycklig!

Sedan åkte jag hem och började laga en av cyklarna där hemma som sett sina bästa dagar, bromsarna fungerade inte och den såg allmänt risig ut. Så jag har målat om den nu samt börjat laga bromsarna, men bromsvajern till bromsen bak var trasig så den måste jag byta ut. Men det får jag köpa lite senare, nu fokuserar jag mer på det jag kan göra klart själv och har även bytt sadeln och ska sätta dit ett nytt lås. Stora Nova vill ut och cykla lite hemma inför sin klassresa till Gotland i höst, då ska de cykla runt på öjn i några dagar tillsammans och ha kul. Jag gjorde en liknande klassresa när jag var yngre och tyckte det var jättekul, den minns jag än i dag. Så jag hoppas att hon tycker att det blir roligt men hon vill gärna komma in i cyklandet lite här hemma nu så att hon är van sen när det är dags. Så därför försöker jag fixa klart cykeln åt henne och hon var redan ute i garaget och kikade på framstegen som gjorts. Stora Nova är förväntansfull och lycklig!

På lördagen skulle både Linda och Nova plugga inför kommande prov, då passade jag på att byta olja på Lindas bil när vädret nu var så bra. Detta har jag inte dragit ut på självmant utan det har varit taskigt väder samt att jag saknade ett verktyg för att kunna göra detta, men nu kände jag mig manad att ta tag i saken. Så jag hissade upp bilen och insåg att jag börjar bli för gammal för sådant här, det var trångt och svårt att komma åt allting när jag låg där under bilen. Men det gick bra tillslut, så nu är oljan bytt och klar. Linda & bilen är lyckliga!

Efter det så kom Lindas syster Liz förbi för att hjälpa henne att plugga till provet, när de satt upptagna med studierna så passade jag på att duscha mig ren sedan började jag förbereda kvällens middag. Jag hade förberett en härlig köttbit som jag masserat in med den goda rubben ”Zombie Bacon” jag nämnde här tidigare på bloggen, sedan hade köttet fått ligga och dra åt sig av smakerna i ett dygn innan det nu var dags att starta tillagningen. Jag hade bestämt mig för att röka denna rackare! Så jag plockade ihop min gamla rök och monterade ihop den, men jäklar vad skruttig den hade börjat bli nu. Kvalitén är väl inte den bästa, jag minns att jag köpte den på Biltema för typ 10 år sedan enbart för att testa att röka egen korv men den har i alla fall hängt med sedan dess. Det går även att röka i grillen men det lät som ett jobbigare projekt och jag började bli sugen på en kall öl så nu fick det gå undan lite. Jag monterade ihop röken, aktade mig för den stora spindeln som hade bosatt sig där och sedan eldade jag på kolen så att det blev fin glöd. När temperaturen var rätt hällde jag i den blötlagda träflisen i min röklåda och placerade den på gallret ovanför kolbädden, sedan lade jag in köttbiten och påbörjade rökningen. Det doftade så himla gott, nu skulle den ligga där inne i ungefär en och en halv timme så att den kan suga åt sig av röken och sakta tillagas. Och när det var klart så slog jag in köttbiten i folie och lät den tillagas i röken lika länge till, så totalt blev det lite mer än tre timmar. Men det luktade så gott hela tiden, och vädret var kanon så det gjorde inte mycket alls. Jag tog det lugnt i min solsäng och kunde koppla av en stund för första gången efter väldigt många fullbokade helger som passerat sista månaderna. Slutresultatet blev väldigt bra, köttet var väldigt smakrikt och gott vilket passade perfekt ihop med lite potatis och morötter. Sedan gjorde vi en sallad och rödvinssås som lyfte köttet till högre nivåer, haha! Nej men tyvärr upplevde jag att så fort köttet skurits upp så blev det snabbt torrt, även fast det såg riktigt saftigt och gott ut precis innan. Men då vet jag det till nästa gång, att inte röka det lika länge och sedan är det ju viktigt att låta köttet vila innan servering. Det får man inte slarva med men det gjorde jag inte heller, utan köttet drog ihop sig väldigt mycket där i röken och jag misstänker att tillagningstiden blev aningen för lång. Liz stannade kvar på middag och hängde med oss en stund, det var trevligt att ha henne på besök innan hon sedan hoppade upp på sin motorcykel och åkte hem igen. Familjen var lycklig!

På söndagen fortsatte jag lackera cykeln och pillade lite förtvivlat på bakbromsen som ej fungerade, jag trodde att det kanske gick att laga bromsvajern men den verkar tyvärr vara helt av och fungerade inte alls längre. Uppgivet gick jag tillbaka in i huset och drömde om en fotbollsvinst där Djurgården skulle möta Halmstad på eftermiddagen, men att titta på den matchen var enbart slöseri med tid. Det blev förlust med 1-0 och det ser onekligen dystert ut för mitt favoritlag i årets upplaga av Allsvenskan, men jag hoppas att det vänder snart! Jimmy är olycklig…

Trots fyra lediga dagar så kändes det som att dagarna bara flög förbi, men jag har sovit bättre och känner mig utvilad i alla fall vilket är skönt. Denna veckan är vi ju lediga på fredag när det är nationaldagen, så det är enbart fyra arbetsdagar men det kan också skapa en stress att hinna med allt på fyra arbetsdagar istället för fem. Och nästa vecka har barnen skolavslutning, sedan kan de njuta av ett skönt sommarlov… Lyckans ostar! Men jag har ju haft mina underbara och härliga sommarlov i min ungdom så jag klagar inte, nu är det deras tur. Däremot blir vår semester lite annorlunda i år eftersom Linda börjat nytt jobb och kanske inte får ledigt alls, så jag tog inte ut all min semester nu utan sparar en del till senare. Förhoppningsvis kan vi göra något tillsammans då istället, det ser vi båda fram emot.

Det var en enklare sammanfattning av vad jag hittat på sista veckan. Stort tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går til Henke igen, han var otrevlig direkt på morgonen helt utan anledning när jag kom till jobbet. Bajskorv…

Hrm… Ja, då ska vi alltså gå igenom lite fler lekar och påhitt från barndomen här nu då. Det känns lite jobbigt för jag är inte säker på att mina föräldrar känner till allt bus vi hittade på, så kom ihåg att ni lyckades fostra fina barn som växte upp och lämnade alla dumma påhitt bakom sig. Mer eller mindre…

Eh ja, då sätter vi igång. Dessa är inte alls så allvarliga som ni kanske tror, jag tror mer att mina föräldrar kanske blir förvånade över att jag gjort allt det jag nu ska berätta om här nedan. Upplägget här nedan är att jag börjar med de minst ”allvarliga” lekarna och sedan går det bara utför, så att säga… Men okej, då kör vi!

KLÄTTRA PÅ TAK

Ja självklart kunde vi inte låta bli att pröva på detta, men det var inte på hustaken där vi bodde utan på garagelängorna på andra sidan vägen. De var inte lika höga som tur var, men på något vis drogs vi till att försöka ta oss upp där. Och på ett ställe stod det ett träd som vi klättrade upp i för att sedan kasta oss över på garagetaket. Sedan stod vi där malligt och ropade ner till barnen nedanför att detta är inget för amatörer, så de kunde lika gärna gå hem och vara mesar istället. Haha! Så himla dumt, för vi gjorde ju inget speciellt där uppe på taket. Om någon vuxen kom förbi och sade till oss att klättra ner så svarade vi bara att vi letade efter vår boll eller något annat som vi låtsades ha hamnat där uppe. Men detta blev lite utav en grej som alla killarna i vårt gäng var tvungna att genomföra om man ville fortsätta hänga med varandra, jag var inte så pigg på att klättra upp där till en början men jag ville ju samtidigt vara med de tuffa killarna som var något år äldre än mig. De kom ju upp på taket ganska så enkelt eftersom de var längre än mig, jag fick ju swinga mig som Tarzan för att komma upp där utan något som helst konsekvenstänk på vad som kunde gå fel. Men väl upp på taket blev jag varmt mottagen av de andra och sedan satt vi väl där en stund eller låg och njöt av solskenet. Sedan kom vi ju till den punkt då vi skulle ta oss ner igen, det var inte lika enkelt. Några kastade sig över till trädet vi klättrat upp i men de gjorde sig ganska illa med den metoden, och några hängde i hängrännan och släppte ner sig själva. Men jag lyckades ju inte med något av dessa alternativ, trädet var farligt långt bort och hängrännan var utom räckhåll för mina korta armar. Mina kompisar ropade att jag bara skulle hoppa ner istället, det var ju inte så högt enligt dem där nere. Det alternativet var inte mitt förstaval utan jag grubblade ett tag på hur jag skulle göra, men insåg snart att jag nog inte har något annat val än att hoppa. Så jag ställde mig framme vid takets kant och gjorde mig redo, då fick jag ”tipset” från en av mina kompisar att bara falla framåt och försöka att landa liggandes på sidan. För enligt honom skulle annars mina lårben och knäskålar tryckas upp in i min överkropp och krossa alla mina inre organ. Jag hade inget val än att bara falla ner från taket och landa på sidan, och det gjorde skitont. Vilket himla bra tips! Haha, nej det var bedrövligt och jag försökte dölja smärtan i flera dagar efteråt. Men det gick bra tillslut och jag vill därför rekommendera er som eventuellt vill klättra upp på tak i framtiden, använd stege i så fall!

LUFTGEVÄRSSKYTTE

De flesta barn har väl provat på att skjuta luftgevär någon gång, det är ganska harmlöst om man är försiktig och gör allt rätt. Vi var försiktiga! Men ville inte skjuta på de där tråkiga små runda måltavlorna, det var ju inte coolt alls. Istället letade vi tomburkar i papperskorgar som vi sedan radade upp och sköt ner, på dessa kunde man ju tydligare se ingångshålet och ibland gick ju kulan rakt igenom hela burken. Fränt! Men vi ville ta måltavlorna till en ny nivå när jag skulle följa med Kalle och hans familj till deras landställe i Rydbo utanför Stockholm, så då ritade vi egna. Inte de klassiska runda måltavlorna, nej nej. Vi ritade människor som var dumma! Det kunde exempelvis vara Adolf Hitler, Saddam Hussein eller andra fruktansvärda människor. Sedan ritade vi måltavlor på deras kroppar vid hjärtat, huvudet, pungen, armar och ben. Man fick även olika höga poäng beroende på vart man lyckades träffa sen, huvudet och hjärtat gav höga poäng men mest gav såklart pungen. Vi ritade även andra lite coolare figurer som exempelvis Turtles och Terminator robotar, och fasen vad vi pepprade på med skott på dessa måltavlor sen. Kalle hade ett gammalt luftgevär som man pumpade upp trycket i med något som liknade en cykelpump under gevärspipan, och om man pumpade allt vad man kunde så kunde man få till rejäla skottsalvor. Denna bössa använde sig inte heller av de vanliga små skotten man brukade köpa, utan den laddades med helt runda små kulor som penetrerade i stort sett allt vi siktade på där vid landstället. Och nej, vi sköt aldrig på människor eller djur utan nästan enbart på måltavlorna. Kanske på en frukt ibland, det var kul att se äpplen explodera! Men pojkars nyfikenhet är ju det som driver oss, så vi ville ju ta reda på hur hårda måltavlorna kunde vara för att kulan skulle gå igenom materialet. Vi testade på en träbit och annat vi hittade i deras skjul, och denna bössan verkade oerhört stark för kulorna tog sig igenom allt. Då sneglade vi upp mot hustaket, och ställde oss frågan om kulan kunde gå igenom skorstenen. Sedan pumpade vi upp geväret allt vad vi kunde och lade oss för att skjuta med sikte mot skorstenens topp, och sköt! Vi missade själva teglet, men toppen av skorstenen var gjord av tunn metall och kulan gjorde ett hål rakt igenom. Då insåg vi att denna bössa inte var att leka med och sedan fick den vila utan mer skjutande från vår sida den gången. Om vi skulle råkat träffa någon kunde det nog sluta riktigt illa, så det var klokast att förvara den i förrådet igen där den hörde hemma.

KRIG

Detta är väl något de flesta barn har lekt någon gång, men troligen i helt olika kontexter eller vad man nu ska säga. Jag vet att man ibland delade upp sig i två lag för att sedan skjuta på varandra utan någon sorts mening eller större betydelse, man bara pangade mot varandra på låtsas. Men inte vi i mitt kompisgäng, där kallade vi vår lek för… Jag skäms lite för detta faktiskt, men vi kallade leken för ”Vietnameserna Anfaller”. Då vi intog vår stora lekpark i området där detta krig oftast utspelade sig. Här delade vi inte upp oss i lag, utan vi var alla amerikanska hjältar som stred mot en fiktiv fiende (vietnameserna) som då anföll oss från skogens alla håll och kanter. Vissa av oss hade leksakspistoler hemma som hämtades dit, men inte jag. Leksaksvapen var inte tilllåtet hemma hos oss förutom vattenpistoler möjligtvis, men man kunde ju inte komma dit med en lysande röd eller klarblå vattenpistol. Vi tog ju denna lek på fullaste allvar, för vietnameserna var snart här! Patriks pappa var snickare har jag för mig, och han hade sågat ut olika sorters automatgevär av plywood som liknade riktiga vapen som vi delade ut mellan varandra. Dessa var riktigt häftiga vill jag minnas, de gjorde leken mer intensiv och innan vi började samlade vi även ihop kottar från skogen som fick bli våra handgranater. Sedan grävde vi skyttegravar i sandlådorna och tog skydd bakom den stora klätterställningen, och tystnaden där i lekparken var nästan lite kuslig. För snart var de här…

Sedan brakade det plötslig loss! Någon hävdade att de såg en vietnames och började skjuta, och sen var allt igång. Vi skrek och varnade varandra för inkommande vietnameser, kastade våra kottar som smällde likt granater och våra låtsasvapen smattrade högt när vi försvarade vår lekpark. Några låtsades bli skadeskjutna och behövde snabb vård, men de lämnade vi att dö för att istället fokusera på att skjuta fler vietnameser. Några av de äldre kompisarna hade tittat på krigsfilmer om just Vietnamkriget som de återberättade för oss, och filmen ”The Platoon” (Plutonen) var den kanske mest spektakulära av dem alla enligt dem. Vi härmade scener från filmen och låtsades kämpa som de amerikanska soldaterna. Jag lånade filmen av en kompis och tittade på den i smyg hemma, men förstod inte riktigt vad som var så bra med denna för krigsfilmer var inte riktigt min grej helt enkelt. Men det var kul att just leka krig på den tiden, sedan kan man knappast kalla den för ”Vietnameserna Anfaller” i dagens samhälle men det är nog lika bra. Idag tycker jag inte att krig är lika roligt, inte ens som lek.

NINJUTSU

Det var otroligt populärt med diverse filmer om ninjor på 80-talet, och detta var väl varje pojkes dröm. Att lära sig smyga oupptäckt och slåss i mörkret, det verkade vara nödvändiga egenskaper för mig att kunna ta mig vidare in i vuxenlivet. Därför hade jag ibland på mig mina svarta mjukiskläder och i garaget hade farsan en överbliven golvlist liggandes i väntan på ny kreativitet. Denna blev ju perfekt att kapa och tälja till som två katanasvärd! Och jag hade en film som jag tror heter ”Revenge of the Ninja” som var riktigt spännande, om en man i japan vars fru mördas av ninjor och sedan flyr han med barnet till USA för att börja nytt liv där. Men ninjorna förföljer honom och det blir såklart en kamp på liv och död, deras ledare hade en silvermask på sig under sin luva vilket gjorde honom extra spännande och farlig. Haha!

Det fanns även en annan film med en ninja som hade en babian som också kunde ninjutsu, den klättrade upp i träd och kastade kaststjärnor på fienderna. Haha! Så knäppa filmer det finns alltså, men den absolut största succén blev ju ”Teenege Mutant Ninja Turtles” som kom när jag var omkring 11 år gammal. Den förändrade ju allt och plötsligt ville man själv bli en ninjapadda mer än något annat! Vi i kompisgänget lekte såklart att vi var dessa sköldpaddor och kämpade mot ”Fotklanen” överallt i Jordbro, men även här behövde vi utveckla våra vapen lite. Nu räckte det inte längre med en golvlist till svärd utan vi ville ha riktiga grejer. Det var såklart omöjligt att få tag på , så vi fick vara kreativa med det vi hittade. På träslöjden i skolan blev det vassa plåtbitar över ibland som vi snodde med oss hem och filade till små kastknivar, men de fastnade ju inte på träd och annat vi siktade på tyvärr. Då skruvade vi av spetsarna på de dartpilar vi hittade och tejpade fast dem på de små kastknivarna istället, samt att vi gjorde pilar till våra pilbågar på samma sätt. Dessa pilar sköt vi på träd, men någon kläckte även idén att man skulle skjuta en av dessa pilar rakt upp i luften. När pilen sedan var på väg ner igen skulle man snabbt som en ninja förflytta sig och hoppa undan, verkligen smart men ingen kom till skada som tur var. Nu började det bli riktigt farliga grejer som skulle kunnat sluta illa för någon av oss, men vi ville ju ha mer ninjavapen. Vi tog oss in på värmeverket i Jordbro en kväll, där kunde man hitta gamla metallkulor likt järndankar som vi spelade kula med. Det var förmodligen metallkulor från gamla kullager som kom från värmeverket, men de var värda mer än någon annan kula och därför eftertraktade inne på deras skrothög där på gården. Men här fanns även lite mer användbara metallbitar som blivit över från när de skurit i plåt eller liknande, så de plockade vi med oss och sprang sedan hem för att fila till dessa till kaststjärnor. De var ju inte alls formade som en klassisk kaststjärna, utan var oftast fyrkantiga plåtbitar men det var det närmaste vi kunde komma, och om man filade till kanterna så att de blev vassa så fastnade de på träd och annat vi tog sikte på där ute i skogen. Dessa kunde i teorin vara fullkomligt livsfarliga, men vi var väldigt försiktiga och siktade aldrig på varandra när vi kastade. Men ni märker ju själva hur enkelt det faktiskt är att skapa farliga vapen med väldigt enkla medel, man behöver bara göra inbrott på det lokala värmeverket tydligen.

RÖDA OCH VITA ROSEN

Leken ”Röda och Vita Rosen” (ibland enkelt kallad ”Röda Vita Rosen”) är en rollspelsliknande barnlek som innehåller skattjakt och tagande av fångar på de två lagens respektive territorium. Vi lekte inte detta så ofta, men när vi gjorde det var det oftast mot barnen på bostadsområdet på andra sidan vägen, det fanns en sorts rivalitet mellan våra kompisgäng. att leka med någon ad de barnen när man var själv gick alltid bra, det var mest när våra gäng samlades det blev lite spänningar och en sorts rivalitet som sagt. Vi enades om att placera ut varsin skatt på vardera sida av vägen, så först visade vi vad vi skulle gömma så att alla visste vad vi letade efter. Det var ibland lite mynt eller liknade, men det kunde även vara exempelvis fina spelkulor som var värdefulla. När vi enats och godkänt varandras skatter gömde vi dem och sedan var jakten igång!

Jag har för mig att vi oftast skickade en person över till andra sidan vägen för att söka efter deras skatt, och åkte personen fast eller blev fångad så sket vi i honom helt enkelt. Istället fokuserade vi på att försvara vår egen skatt och fånga så många vi kunde av de andra gängets killar. Och detta gjorde vi bra, kanske lite för bra för vissa av deras killar blev rädda för oss och sprang hem. Vi gjorde inget elakt mot dem men kanske upplevde de oss som hotfulla eftersom vi fokuserade på att vara samlade och hjälpas åt att fånga in dem, sedan tvingade man fram ledtrådar om vart de gömt sin skatt. Men jag undrar såklart vad mina kompisar sade som fick flera av de andra barnen att springa hem, vi hade nog fler barn som var lite äldre än de andra gänget och kanske använde de sig utav elaka metoder för att få fram vart skatten fanns gömd. Jag var oftast ute och spanade efter andra gängets killar som sökte efter vår skatt och var inte involverad i att pressa fram ledtrådar, men jag anar att det kanske inte alltid gått helt rätt till såhär i efterhand…

FLOTTEN

Vi hittade en dag en massa plankor och annan bråte som dumpats i vår skog, detta låg precis vid en liten insjö. Alla vi kompisar kände plikten att ta tillvara på detta avfall, och varför då inte bygga en flotte! Så vi började sortera plankor och planerade för hur stor flotten skulle bli, det var ganska mycket bråte som lämnats där så denna flotta blev gigantisk. Men stabiliteten på den kunde starkt ifrågasättas, vi tänkte nämligen inte så långt att den var tvungen att vara robust och stark. Vårt prioritet var nämligen bara att den skulle bli så stor som möjligt, för då använder vi ju upp allt som dumpats där ute i skogen. När vi lagt ut alla plankor så behövde vi nu fästa detta på något sätt, så alla rusade hem och hämtade både hammare och spik. Någon var även smart att ta med sig lite tvättlina om vi behövde knyta samman något på flotten, och en annan tänkte utanför boxen och tog med sig en stor presenning. Till vad ska den användas kanske ni undrar, jo det ska jag berätta för er…

Tanken med denna flotte var att vi skulle putta oss ut på den och sedan ta oss till de sju haven, vilket blir svårt från en liten insjö men vi kopplade inte riktigt detta på den tiden. Men för att slippa paddla hela vägen till de sju haven så kunde vi använda presenningen som ett segel, smart va! Så medan några av oss snickrade ihop alla plankor så letade några andra av oss upp en lång gren eller en mindre trädstam var det väl egentligen, den skulle få agera mast till flottens segel. Och som vi pysslade för att få ihop detta, det låg verkligen många timmars arbete bakom detta men sedan var vi äntligen klara. Vi tittade nöjda på vår fantastiska flotte och pratade om vilka äventyr denna skulle ta oss ut på nu. Så nästa dag kom vi tillbaka med varsin matsäck för att inte svälta ihjäl på vår resa till de sju haven, det räckte alltså med ett par smörgåsar tydligen. Med pålägg på såklart, haha! Vi lastade på våra ryggsäckar ombord på flotten och började sedan putta ut denna i vattnet, den flöt förvisso men den såg verkligen inte stabil ut alls. Flotten böjde sig efter vattnets rörelser där vi plaskade runt för att få ut den på djupare vatten, och masten började omgående att luta kraftigt. Nej tänkte jag och några till, vi kan inte färdas till de sju haven på denna vingliga flotte så vi valde att hoppa av uppdraget. Fegisar! Ropade de andra som envisades med att försöka, men det tog väl ungefär fem minuter och då hade de väl kommit ut kanske 15 meter från strandkanten innan flotten kapsejsade där på sjön. De hamnade såklart i vattnet och trasslade in sig i seglet, eller förlåt presenningen. Vi rusade ut för att rädda dem, men då började de skrika att det var fullt av blodiglar i vattnet så då fullkomligen flög alla upp ur sjön. Alla skrek och tog av sig kläderna, men det fanns inte en endaste blodsugande igel på våra kroppar. Jag tror att någon tittat lite för mycket på filmen ”Stand By Me” när pojkarna där vadar genom ett träsk och får blodiglar på sig, men vi klarade oss som sagt. Tyvärr gjorde inte vårt hembygge till flotte det, utan den förstördes där ute på vattnet utom räckhåll för oss att rädda den. Vi kunde såklart simma ut dit men ingen ville göra det nu efter den traumatiska upplevelsen om eventuella blodiglar. Istället fick vi hoppa upp halvnakna på våra cyklar med de blöta kläderna i våra ryggsäckar och börja cykla hem. Men hur skulle vi förklara detta för våra föräldrar? Som tur var gick detta obemärkt förbi hemma hos oss, jag mionns inte hur jag löste det hela med alla blöta kläder men jag gömde de säkert bland övrig smutstvätt helt enkelt. Sedan hoppade jag snabbt in i duschen och tvättade bort stanken, självklart gjorde jag en grundlig kontroll av min kropp att ingen blodigel sugit sig fast. För man kan aldrig vara säker…

BYGGA KOJA

Vi byggde ofta kojor runtom i skogarna där vi bodde, det var ju så himla kul! Vissa av oss hade nämligen plankor och annat som bara låg hemma som vi istället använde för att bygga våra fantastiska små hem. Några av mina kompisar var riktigt duktiga på detta så kojorna blev båda stabila och rymliga, så där hängde vi ofta på sommarloven. Nackdelen var att gänget på andra sidan vägen fick nys om våra häftiga kojor och letade upp dem sedan vandaliserade de kojorna tills de var helt förstörda. Detta hände flera gånger tyvärr, så en dag fick vi nog. Vi bestämde oss för att laga vår dåvarande koja men även placera ut diverse fällor om någon skulle komma tillbaka för att förstöra den igen. Och då kanske ni tänker att vi satte upp lite snubbeltråd eller kanske grävde gropar som fylldes med vatten som sedan doldes, men nej. Vi hade tyvärr tittat på filmen ”Rambo” och hade andra och betydligt allvarligare planer på gång, för nu var det färdiglekt i vår skog!

Vi täljde vassa pinnar som vi najade fast på en grövre pinne, och ordnade så att den skulle falla ner ovanifrån när man gick in genom dörröppningen. Fullkomligt livsfarlig! Men vi förstod tyvärr inte konsekvenserna och skadorna som detta kunde orsaka, utan tänkte mer att det skulle vara avskrämmande för inkräktare. De visste ju dock inte om denna fälla och skulle därför ha kunnat skada sig, rejält. En annan variant på fälla som vi gjorde flera utav, var brädor med spikar i som pekade uppåt. Dessa grävde vi försiktigt ner och täckte med löv så att de inte syntes, sedan gällde det för oss att hålla koll på dessa så att vi själva inte trampade på dem bara. Men det gjorde vi och ingen skadades, däremot när vi kom till kojan en dag så hade någon utlöst en av dessa fällor. Det satt fast en gympasko i våran storlek på en av spikbrädorna som förmodligen tillhörde någon av killarna i det andra gänget, och den som först hittade skon sade att den var full av blod. Men det stämde inte, däremot satt skon fast riktigt ordentligt och gick ej att få loss. Inga spikar hade trängt igenom den tjocka skosulan men den hade fastnat rejält, och eftersom vi även hade knutit fast brädorna med snöre för att ingen skulle stjäla dem så kunde personen ej ta med sig brädan hem och lossa på sin sko. Så någon hade förmodligen varit där och förhoppningsvis var det någon som tänkte förstöra vår koja igen, för då får personen skylla sig själv. Men det slog mig lite senare att det kanske bara var ett helt främmande barn som ej hade kopplingar till det andra gänget, och då måste det ju detta ha varit en fruktansvärt jobbig upplevelse. Vi beslutade oss därför att plocka bort fällorna och riva kojan, sedan byggde vi en ny på en annan plats där den fick stå orörd ett tag i alla fall.

VANDALISM

Rubriken kanske skriker och larmar om något förfärligt, men riktigt så illa är det inte. Jag var inte heller den som föreslog eller ville utföra dessa dumheter utan här föll jag helt enkelt för grupptrycket, mycket på grund av att jag var en av de yngsta i gänget som ofta fick göra alla dumheter för att få fortsätta hänga med de coola killarna. Men några av de lite äldre i gänget hade i sin tur äldre syskon som själva gjorde dessa dumheter som vi sedan snappade upp, och det handlade exempelvis om att ”fimpa” gatubelysning. Det gjorde man enkelt genom att sparka väldigt hårt på en gatlykta och då slocknade den, varför vet jag inte. Kanske gick den sönder eller så var det något som sattes ur spel på något vis, för väldigt ofta lyste lampan igen kommande dag. Och jag tror inte att någon reparatör var ute och lagade alla lampor vi fimpade, men som tur var så höll vi inte på med detta särskilt länge utan det var nog bara för att stilla vår nyfikenhet om det verkligen fungerade eller ej.

Sedan kommer vi till det absolut dummaste vi pysslade med, och detta har säkert flera av er andra gjort men det är verkligen korkat och onödigt. Att smälla av smällare eller fyrverkerier på platser där de absolut inte ska användas, som i en hiss exempelvis. Haha, nej det har vi absolut inte gjort! Men jag vet några som gick runt och höll i sina raketer som de riktade upp mot balkonger eller fönster, och släppte sedan iväg dessa så att de for iväg och smällde av väldigt högt. Balkongerna var oftast byggda i betong i Jordbro och Brandbergen där jag växte upp så då ekade de höga smällarna rejält, och det måste ju ha skrämt ihjäl personerna som satt inomhus där raketerna smällde. Jag var inte så intresserad av att skjuta iväg raketer, men smällare var däremot väldigt intressant. Där började man med det klassiska smatterbandet och några mindre smällare som kallades för ”Kina-skott”, dessa försökte vi proppa in i våra radiostyrda bilar eller tejpade fast på våra actionfigurer (G.I. Joe, Star Wars, He-Man exempelvis). Sedan förväntade vi oss att de skulle explodera, men det var inte alltid det lyckades. Men själva preparationerna var ju roliga! Sedan smällde det på någon sekund och sedan var allt över, inte så tillfredsställande. Men, sedan kom det en ny smällare som jag tror kallades för ”Power Kings” och det har inget med energidryckerna att göra. Dessa var säkert tio gånger större än vanliga ”Kina-skott” och lite längre så de hade som en liten klack eller fot som gjorde dem enklare att placera ut. Vi placerade dessa i sopcontainers, soptunnor och framför allt i brevlådor. Sopcontainrarna hände det ju inget med, men det lät fruktansvärt högt och ekade när smällaren exploderade. Soptunnorna gav inte mycket glädje alls, de innehöll ju oftast sopor som dämpade själva smällen så vi var tvungen att hitta något bättre. Det var då någon kom på att vi borde testa att stoppa dessa i postlådor istället, och där har vi vinnaren. Här lät smällen otroligt högt samt att brevlådorna blev helt demolerade, även de i plåt blev alldeles buckliga och fula. Men de i plast sprängdes i bitar och blev förstöra, vilket vi inte tyckte var lika kul för då ångrade vi snabbt det vi gjort och sprang hem. Sedan försvann dessa ”Power Kings” och jag tror faktiskt att fler ungdomar och barn tänkte som oss och förstörde för mycket, så de förbjöds att säljas helt enkelt. Såhär i efterhand var det ett klokt val, och idag är jag inte alls en förespråkare av fyrverkerier. Speciellt inte de man köper själva utan då får det vara rejäla fyrverkerier likt de som sköts upp på ”Vattenfestivalen” under 90-talet i så fall.

Sådär, nu har jag lättat mitt hjärta och fått bekänna en del synder från barndomen. Jag uppmanar verkligen ingen att efterleva dessa dumheter och jag ångrar mycket av dessa dumheter, även om det inte varit direkt brottsliga saker så kunde någon definitivt ha skadat sig riktigt illa. Så mitt råd till alla unga barn som vill testa på olika hyss är att försök ha med ett konsekvenstänk, annars kan det sluta riktigt illa.

Stort tack för att ni orkat läsa allt detta, det var många intressanta minnen som väcktes till liv här och det var faktiskt inte enbart jobbigt att återberätta om allt detta utan självklart lite roligt också. Ha d biff!

TILLBAKABLICKENS JERKER går till de kompisar som skrämde upp oss alla andra när flotten kapsejsade på sjön genom att skrika att det kryllade av blodiglar i vattnet. Detta skapade en skräck för blodiglar hos mig i många år framöver och jag vågade knappt bada i hav eller sjöar efter det. Sedan såg man ju filmen ”Jaws” (Hajen) olämpligt nog så det blev nästan till och med otäckt att bada i badkaret hemma, men efter att sakta ha tagit mig tillbaka till badstränderna så insåg jag att vithajar och blodiglar var oerhört ovanligt. Men efter några år släppte rädslan för detta och jag kunde leva ut min badglädje igen.

Okej, här nedan tänkte jag nu presentera några av de lekar som mina vänner och jag sysslade med som barn. Och detta är absolut inte så simpelt och tråkigt som ni kanske tror, för denna killa hade en oproportionerligt stor fantasi som barn! Jag kan komma att tänka på dessa gamla lekar ibland och oftast blir jag då road av vilken fantasi man hade som barn, men samtidigt blir jag lite oroad över vad tusan vi höll på med på den tiden. Och att några av dessa förmodligen skulle anses vara fruktansvärt olämpliga eller helt förbjudna idag…

Jag tänker att jag skapar en rubrik för varje lek här nedan, sedan försöker jag förklara vad den gick ut på helt enkelt. Jag ska försöka presentera dessa i någorlunda ordning från det att jag var yngre tills jag växte upp och blev äldre, det tycker jag verkar mest logiskt. Okej, nu kör vi!

GUNGA I LEKPARKEN

Detta låter ju helt ofarligt och kan inte vara stötande på något vis, och det är det heller inte som tur är så vi startar ”mjukt” och lite oskyldigt. Jag vet inte hur gamla ni var när ni lärde er att gunga, men jag minns mycket väl hur ofta jag försökte lära mig få fart på gungan helt själv utan att lyckas. En gång när jag var 5 år gammal hade jag fått nya skor, och inbillade mig då att nu plötsligt kunde jag gunga helt själv med dessa på mig. Så jag sprang ut till lekparken framför vår lägenhet i Brandbergen, hoppade upp en av gungorna och ställde mig redo att börja ge gungan fart. Klara, färdiga… Kör! Men inget hände. Jag stod där och guppade mer på gungan, ingen fart fick jag alls och den där tekniken att få gungan i rörelse fungerade inte för mig alls. Förtvivlad gick jag in igen och var så himla arg, för jag var verkligen helt säker på att med de nya skorna skulle det ju fungera…

Kort därefter flyttade vi från Brandbergen till Jordbro, där fick jag nya vänner och framför allt en kille på min gata som heter Tony som blev min nya bästis. Och här fanns en lite större lekpark med många gungor, det var där jag plötsligt en dag fick fart på mitt gungande. Vi brukade leka i den parken och använde gungorna som ”rymdfarkoster” som påminde om de i ”Star Wars”, och när vi hoppade i och ur dessa gungor upptäckte jag tekniken som gav dem fart. Äntligen! Och när jag lärde mig hur det fungerade så tog jag i för allt jag kunde så den där gungan var nog nära att slå runt ett varv, vi började tävla i vem som kunde gunga högst och även vem som vågade hoppa från gungan när den var som högst uppe i luften. Sedan utvecklade vi nya tävlingar där man exempelvis skulle snurra in sig i gungan så mycket man kunde, och när man släppte taget skulle man se vem som snurrade längst. Fy fasen vad yr man blev av detta, men kul hade vi alltid. Det var roliga tider, och tänk så roligt man kunde ha med en enkel gunga.

RIDDARE

Detta var bland det roligaste jag viste, att låtsas vara olika sorters riddare. Oftast låtsades jag vara självaste Ivanhoe, och man behövde ju inte mycket för att åstadkomma detta utan det räckte bra med en hyffsat rak pinne i bra längd för att fungera som ett svärd. Sedan hade man allt man behövde för att fantasin skulle ta en tillbaka till medeltiden där prinsessor var i nöd varje dag och behövde räddas, eller att tornerspel mot andra riddare skulle äga rum. Då tog mina kompisar och jag bara längre pinnar att använda som lans, sedan låtsades vi rusa fram på våra hästar genom att springa på varsin sida av ett staket tills vi möttes i mitten och turades om att fälla varandra. Det är ganska otroligt att ingen skadades under alla de dagar vi lekte på detta sätt, med viftande pinnar och kamp i stor sätt varje dag utomhus.

Vi lekte på samma sätt när vi låtsades vara en annan sorts riddare, nämligen jediriddare. Dessa var ju bevarare av fredan i en galax långt långt borta, något som jag sett i ”Star Wars” som var lite utav mina favoritfilmer på den tiden. Då kunde man dessutom kombinera gungandet jag skrev om tidigare genom att använda dessa som rymdskepp, sedan hoppade man ur sitt rymdskepp eller gungan och rusade in på ”The Death Star” för att hitta prinsessan Leia. I vår fantasi fick den närliggande skogen agera dödsstjärna och där högg vi oss fram med pinnarna som våra lasersvärd tills vi kunde rädda henne ur klorna på kejsaren och Darth Vader. Detta skedde naturligtvis med full inlevelse från oss grabbar, och leken kunde pågå hur länge som helst. Och jag minns att Tony gärna låtsades vara Han Solo med sin laserpistol (kunde också vara en liten pinne som hade ungefär samma form), vilket gjorde det hela lite mer varierande och roligt när vi lekte detta. Men ibland behövde vi båda vara jediriddare för att lyckas rädda prinsessan Leia, vissa dagar var nämligen motståndet tuffare med många fler stormtroopers som vaktade henne. Och ibland möttes vi av självaste Dart Vader…

COWBOYS & INDIANER

När jag var liten… Det låter ju fasen som att jag är hundra år gammal här nu, gubbvarning! Men i alla fall, när jag var liten så var vi alltid utomhus och lekte vilket kanske är motsatsen till hur många barn leker idag. Men för oss kändes det nästan som ett straff om vi inte fick leka ute, även om det var dåligt väder var vi ute. Vi bara klädde på oss stövlar och regnkläder om det regnade, eller varmare kläder om det blåste. Snö var aldrig ett problem, det fanns ju hur mycket som helst att hitta på ute i snön men det kommer vi till lite senare. Men om vi mot all förmodan var inomhus så kunde vi mycket väl hamna framför en gammal westernfilm med självaste Clint Eastwood, för han var en riktigt häftig cowboy tyckte vi då. Tony hade många westernfilmer hemma, tror att det var hans pappa som var extra förtjust i dessa så dessa brukade vi titta på och hade då varsin leksakspistol i handen. Sedan så hjälpte vi ”Clintan” att skjuta ner skurkarna på TV:n med stor inlevelse, ibland låg vi bakom eller under möblerna och pangade. Detta var något vi tyckte var riktigt spännande och kul, och drömde ofta om att bli cowboys när vi blev stora.

Det har ju sina utmaningar idag och vi har onekligen valt andra karriärer, men utöver att titta på westernfilmer så fanns det ju små plastfigurer med cowboys och indianer. Nu vet jag att man inte ska säga indianer (man säger numera Amerikas ursprungsbefolkning eller ursprungsamerikaner) men det var vad vi kallade dessa lekar för på den tiden, ”Cowboys & Indianer” hette de små paketen med plastfigurer och hästar som man lekte med då. Till dessa fanns det små fort också och ett sådant minns jag att jag hade hemma, och med det lekte vi att fortet måste försvaras mot indianerna som anföll hela tiden. Så vi placerade ut våra cowboys i fortet och sedan pågick hemska plastfigursstrider som definitivt skulle anses vara olämpligt idag. Cowboysen sköt indianerna och deras hästar, medan indianerna fångade cowboys och skar skalpen av dem. Detta låter mycket brutalare än vad det faktiskt är, för vi förstod inte innebörden av vad vi lekte utan gjorde ju bara det vi sett på westernfilmerna. Och vi trodde också att cowboysarna var de snälla, medan det förmodligen var helt tvärtom på riktigt.

SKIDOR & SNOWRACER

Vintrarna var ofta snöiga och härliga under min uppväxt! Det var djup snö och växthuseffekten kände man inte till i folkhemmet på den tiden, man pratade mer om att kvinnor var tvungna att sluta använda hårspray eftersom detta skapade hål i ozonlagret. Haha! Vi gillade i alla fall att tillbringa vintrarna i snövallarna med att bygga grottor där, eller så stack vi upp till den så kallade ”Bullervallen” där många barn i området åkte pulka på vintern. Vi varierade med att åka snowracer eller på enkel stjärtlapp, det var lika kul oavsett.

Men vi blev liksom fundersamma över om det inte gick att hitta på något roligare att göra där i backen, det var då någon kläckte idén att vi skulle åka skidor istället! Så alla sprang hem och hämtade sina skidor, men de flesta av oss hade bara längdskidor tillgängliga och dessa var inte så enkla att åka med nedför backen. Då kom vi på att några av oss ju faktiskt hade fått så kallade ”Mini-Skidor” av våra föräldrar men att ingen riktigt förstått hur vi skulle använda dessa, vi skulle självklart åka med dem istället och bygga en slalombana i backen. Så vi satta på oss dessa istället, sedan satte man upp stavarna i backen så att man kunde köra slalom förbi dessa. Detta fick vi såklart göra när vi var ensamma där, annars stod det ju stavar lite överallt i backen där alla skulle åka. Vi behärskade dock dessa Mini-Skidor relativt snabbt och behövde större utmaningar, så då byggde vi stora hopp i snön vilket ju var himla roligt. Men även detta blev lite för enkelt, då dök frågan upp om någon möjligen sett James Bond när han blir jagad på skidor genom skogen i filmen ”Ur Dödlig Synvinkel”… Det är naturligtvis det vi ska göra! Jaga varandra nedför backarna i skogen och låtsas skjuta på skurkar, nu blev det riktigt roligt och vilken inlevelse alla hade. Vi swishade fram mellan träden och använde stavarna som gevär, denna lek hördes nog på långa vägar eftersom vi ropade och skrek väldigt mycket med enorm inlevelse. Ibland delade vi på skidorna så att de som inte hade några fick låna en skida, och så använda men den som en snowboard ungefär eller åkte fram på ett ben. Precis som James Bond! Denna roliga lek hade dock ett pris, kläderna fastnade i grenar och liknande så att det blev hål i tyget på våra jackor och skidbyxor. Och skidorna tog tyvärr en del stryk, speciellt bindningen började glappa lite så att de lossnade från mina snowjoggers där ute i backen. Då blev det snygga fall och höga vrål från lilla Jimpa…

FOTBOLL & BRÄNNBOLL

Om det inte var snö ute så kunde man nästan alltid hitta oss vid bostadsområdets lilla fotbollsplan. Den var inte stor men den var perfekt för oss att spela fotboll eller brännboll på under många år. Vi var många killar i området som ofta träffades efter skolan och samlades där, och beroende på hur många vi blev så spelade vi oftast fotboll eller brännboll. Vi som oftast brukade hänga där var Tony, Jari, Martin, Magnus, Micke, Thomas, Norpan, och Patrik. Ibland var även Susanne och Patrick med oss och spelade om vi var ont om folk, de var småsyskon till några av de andra men var tillräckligt bra för att vara med och spela. Mina syskon höll inte samma nivå enligt mig själv och fick därför inte spela med oss, vilket såklart var elakt men de var bara jobbiga på den tiden tyckte jag. Ibland var jag bussig och lät dem vara bollkalle när vi spelade, men de tyckte ju inte att det var särskilt kul så då gick de och gjorde något annat istället.

Men som sagt, vi som spelade gjorde detta i stort sett varje dag oavsett veckodag. Var vi många som spelade kunde vi spela fotbollsmatch mot varandra, var vi färre kunde vi istället spela brännboll. Och de dagar vi var riktigt få så spelade vi ”Prick” eller ”Stolpe, Ribba & Kryss” som var riktigt roliga fotbollslekar. Att skjuta ”Prick” var ungefär som straffläggning där man turades om att skjuta och sedan stå i mål, och om man släppte in ett mål fick man en prick helt enkelt. Vi brukade köra först till fem prickar sedan åkte man ut, jag som var en kort kille på den tiden släppte ju in mål ganska så lätt om de andra bara sköt höga och hårda skott som jag inte kunde nå. Däremot ”Stolpe, Ribba & Kryss” handlade med om att pricksäkert skjuta på målramen för att samla ihop poäng, där den som samlade ihop 50 poäng först vann. Men man fick bara nudda bollen en gång när det var ens tur, så det innebär att man inte kan peta fram bollen utan man måste skjuta från den plats där bollen är placerad. Vilket då kunde vara var som helst, för missade man stolpen exempelvis så flög ju bollen vidare långt bort från målet. Och träffade någon stolpen så ändrade ju bollen riktning lite plötsligt och kunde hamna åt ett helt annat håll än man själv gissade. Vilket innebar att man kunde få spring bort till halva planen för att skjuta mot mål nästa gång, men det var bra för då fick vi motion. Detta kunde man även spela om man var helt själv, då fick man öva och oftast kom det ju någon annan efter en stund som ville vara med och spela.

Brännboll var lite svårare eftersom jag bland de yngsta av alla killar, och de som var något år äldre kunde ju kasta och framför allt slå bollen väldigt långt med brännbollsträt. Här blev jag också besviken på mig själv många gånger att jag inte lyckades slå iväg den där förbaskade bollen tillräckligt långt, brännbollsträt var ju vårt att få in en fullträff med och jag vägrade använde det där platta trät som fanns (det som oftast tjejerna använde, men de fick ju fasen iväg bollen längre än oss andra vissa gånger). En dag hittade jag en stöttepåle eller vad de heter, sådana som kommunen satte upp för att stötta träd som lutar lite. Det låg på marken så förmodligen hade någon tappat eller bara lämnat det där, men jag såg potentialen i denna tjocka träpåk. Så den fick följa med hem till garaget där jag täljde till mig ett handtag som jag sedan lindade in med farsans svarta eltejp, nu hade jag minsann ett eget brännbollsträ som ingen kunde matcha! Och jag tog med mig detta nästa gång vi skulle spela sen blev den mitt nya vapen mot träffsäkrare bollar, eftersom den var tjockare än ett vanligt brännbollsträ så fick man till en bättre träff när man swingade detta mot bollen. Däremot var det tyngre, och typ sexkantigt så ibland for ju bollen åt helt fel håll. Men det gjorde ju inget så länge den for iväg långt bort och att jag hann springa ett frivarv, däremot upptäckte ju även de andra fördelarna med detta brännbollsträ och började använda det när de skulle slå bollen. Då fick de ju in ännu hårdare och bättre träffar än innan, så bollen hamnade ju till och med utanför fotbollsplanen flera gånger. Nåja, även om det blev lite jobbigare att vara utespelare så var det roligare att slå bollen och få till bra träffar emellanåt. Dessa spel var i alla fall otroligt roligt och jag har så många roliga minnen från när vi spelade detta tillsammans, good times!

SKATEBOARD

Alla barn är kanske inte förtjusta i att åka skateboard, och jag hade aldrig hört talas om detta förrän min kompis Tony fick en egen. Jag minns att det var en smalare modell i plast som var mörkblå med röda hjul, och utöver att åka så visade han att man även kunde göra trick med den. Detta var ju stort! Jag blev helt förtrollade av fenomenet skateboard och började genast spara pengar för att köpa en egen, och hittade en likadan som Tony hade som jag kikade på i Haninge Centrum varje gång jag var där med min mor. Sen när dagen var kommen och jag hade tillräckligt med pengar så åkte jag dit igen, men då hade de fått in nya skateboards och i olika modeller. Nu fanns det lite bredare brädor i trä men otroligt snygga motiv på undersidan, och jag hittade en grön skateboard med ninjor på som jag fastnade för och bara var tvungen att köpa. Så den fick följa med hem och nu kunde vi åka tillsammans hemma på gatan, även fler barn i området började få tag i egna brädor så vi kunde ha tävlingar i att åka runt området på tid. Vi byggde små hopp som vi placerade nedanför en hög backe och tog sats uppifrån backen och rullade ner i en jäkla fart, sedan siktade vi in oss på det där hoppet. Ibland landade vi på brädan igen, ibland flög brädan iväg och så ramlade man omkull vilket gjorde riktigt ont där på asfalten. Jag var lite utav skrapsårens mästare på den tiden, för hjälp vad jag gjorde mig illa vissa dagar. Inte fanns det skydd på den tiden heller, man använda kanske sin cykelhjälm ibland men det var mest när vi tog skateandet till nästa nivå som vi kände att det nog vore bra med hjälm i alla fall. Vi pratar om skateboardrampen, denna fasansfulla men majestätiska pjäs blev vårt Everest att bestiga. Metaforiskt talat alltså, några föräldrar snickrade ihop en stor ramp åt oss att åka i och den var så himla hög. När man stod där uppe på kanten och tittade ner så kändes det avgrundsdjupt, men vi övade och blev ganska duktiga tillslut. Det behövdes en hel del vurpor där i rampen för att övervinna rädslan men allt går om man bara vill, och på somrarna hängde vi ofta där och lärde varandra olika tricks.

ROLLER-BLADES (Hockey på rullskridskor)

När vi ändå är inne på saker som rullar så kom ju nästa trend något år senare, rullskridskor. Då menar jag inte de klassiska med fyra hjul där de satt i par om två under skorna, utan nu kom det nya rullskridskorna med fyra hjul på rad likt en vanlig skridsko som kallades för ”Inlines” eller ”Roller-Blades”… Wow! Och dessa såldes relativt billigt på den gigantiska butiken ”OBS! Stormarknad” i Handen, de var svarta och fanns med gröna eller gula hjul. Många köpte de med gröna hjul men jag ville inte vara som alla andra, så jag köpte gula och dessa fick verkligen bekänna färg kan jag lova er. Alla vi barn började ju direkt spela landhockey på gården med dessa på fötterna och hade så himla roligt, det var kanske det roligaste vi gjort tillsammans!

Varje dag efter skolan möttes vi upp och spelade oavsett väder, men vi nötte också ut hjulen på dessa ganska så snabbt. Det gick som tur var att köpa nya hjul och byta ut dem, så det gjorde vi och då upptäckte någon att man inte behöver ha kvar bromsklossen på hälen av skon. Den var ju oftast bara ivägen så nu skruvade alla av dessa och sedan bromsade vi som man gör med vanliga skridskor, det gick precis lika bra och vi blev väldigt duktiga på att åka tillslut. Vi upptäckte även att det fanns en populär film som heter ”Prayer of the Rollerboys” (1990), som handlade om ett gäng som åkta fram på sina rullskridskor och var riktigt tuffa i ett framtida USA år 2004 där landet varit med om en ekologist samt ekonomisk kollaps. De var riktigt coola där de rullade fram i sina vita rockar eller kappor som ingav respekt på gatorna, haha!

Ett sidospår på detta är att jag i gymnasiet saknade att åka på mina gamla Roller-Blades som jag dessutom vuxit ur och kört slut på tidigare. Så då köpte jag nya! Och nu kunde jag dessutom köpa ett par riktigt bra med mjukare hjul som var riktigt sköna att rulla runt i, sedan skruvade jag såklart bort bromsklossen för den är enbart till för mesar. Dock var jag inte lika van att åka numera, och min övertro på mig själv resulterade i att jag en natt inte kunde bromsa och rullade rakt in i grinden till brandstationen i området där vi bodde. Det gjorde ganska ont och lät fruktansvärt högt, så efter den kvällen har jag inte använt dessa något mer. De står fortfarande kvar här hemma om någon är intresserad av dessa, haha!

VAMPYRER

Detta är väl en odödlig fascination hos oss människor, och det skapas ju ständigt nya filmer och serier kring dessa mytomspunna figurer. När jag var i 9-10 års åldern fanns det exempelvis en TV-serie som handlade om en liten pojke som var vampyr, den var alltså avsedd för barn och ungdomar och sändes före kanonserien ”Alf” som typ ALLA tittade på vid denna tidpunkt. Jag minns tyvärr inte namnet på serien om den unga vampyrpojken, men var så imponerad av hans egenskaper och krafter som vampyr. Vilket gjorde mig nyfiken på hur det skulle vara att bli en blodsugande rackare i dagens samhälle. Sedan kom det ut en film med Jim Carrey i huvudrollen innan han blev riktigt känd, den heter ”Once Bitten” och handlade om hur han blir förföljd av en hertiginna som såklart är vampyr och vill hålla sig ung genom att dricka hans blod. Denna film är otrolig! Den är så himla rolig och man kunde redan då ana vilken superstjärna Jim Carrey skulle bli senare, se den!

Men sedan började jag upptäcka de mer otäcka filmerna om vampyrer, som exempelvis ”Dracula” med Christopher Lee eller favoritfilmen ”The Lost Boys” med Keifer Sutherland. Dessa var läskiga på den tiden och sakta började min önskan om att bli vampyr ändras till att ha ihjäl dem istället. En klasskamrat vid namn Kalle var lika fascinerad av vampyrer och magiska väsen som jag, men han hade ett starkare driv av att bekämpa dessa. Så när vi umgicks efter skolan handlade mycket om att skapa motgift och annat som skulle skydda oss mot vampyrer, men även gift som kunde döda dessa onda varelser. Så vi var oftast hemma hos honom i hans kök, där vi kokade ihop riktiga häxblandningar som vi sedan kallade för ”botmedel” och liknande. Dessa innehöll allt möjligt som vi kunde hitta i hans skafferi och även olika kemikalier från deras tvättstuga. När vi var nöjda så adderade vi oftast lite grön karamellfärg för effektens skull, då såg det riktigt farligt ut för allmänheten. Dessa kunde vi sedan bära med oss i ryggsäckarna utifall en vampyr skulle jaga oss efter skolan, då skulle vi vara skyddade och redo att bekämpa dem. Haha!

DATOR- och TV-SPEL

Som jag skrev här ovan så tyckte varken mina kompisar eller jag om att vara inomhus, vi var som sagt nästan alltid ute och hittade på bus. Men de gånger vi sökte oss inomhus av någon anledning så kunde vi ibland samlas hos några av de få kompisar som hade en dator eller TV-spel hemma, och då var det väldigt lätt att vi fastnade där sen. Detta var så nytt där i mitten av 80-talet och Tony hade exempelvis en dator hemma, en Commodore 64. Denna dator var ”top noch” på sin tid och alla ville ha en sådan, inte minst jag själv önskade mig en sådan varje jul eller vid varje födelsedag. Dessa spektakulära datorer spelade vi enbart på, och då laddade man spelen genom att stoppa in ett kassettband i en bandspelare som var kopplad till datorn. Sedan tryckte man på ”Play” så startade datorn igång spelet, men det var lång laddningstid innan det var klart att starta. Så alla ni som idag sitter och suckar över att ni måste vänta tio sekunder på att spelen ska laddas på era mobiler och liknande, var tålmodiga! Vi kunde få vänta i typ 20 minuter på att spelen skulle bli startklara, det fanns någon enstaka kompis som hade en Commodore 128. Dessa modeller använde disketter (de tunna svarta) istället för kassettband så då gick det lite fortare. Men annars satt vi tålmodigt och väntade till allt var klart sedan kunde vi spela, och som vi spelade! Jag minns att det fanns lite olika karatespel och även något spel där man var en ful liten sjöjungfru. Det var lite svårt att styra med den tillhörande joysticken men annars var alternativet att styra med tangentbordet vilket var svårare. Grafiken var bedrövlig, men vi visste inte bättre utan var helt nöjda med situationen.

Men något år senare blev Nintendo (8-bit) en succé hemma hos de flesta, fler och mer skaffade sig denna dynamiska spelkonsol där spelen laddades på ett kick! Och spelutbudet var mycket större med tidlösa titlar som ”Super Mario Bros”, ”Mega Man”, ”Punch Out” med flera. Men vi fastnade oftast framför två spel, där det ena var fruktansvärt jobbigt vid namn ”Track & Field” som var som de olympiska spelen ungefär. I detta spel skulle man trycka på handkontrollens knappar eller på styrkrysset i olika riktningar otroligt snabbt, ju snabbare du var desto bättre presterade din karaktär i spelet. Detta kunde ju få oss att bli riktigt osams för här var det tävling på blodigt allvar, men för det mesta så hade vi otroligt roligt att spela detta sportspel.

Annars fanns det ett spel som heter ”Skate or Die” och det var precis vad spelet gick ut på, du skulle bland annat ta dig fram nedför gatorna mot en motspelare som oftast kontrollerades av en kompis. Först i mål gällde men du kunde få extra poäng om du hoppade över hinder eller gjorde coola tricks, sedan kunde du kasta grejer på din motspelare och även använda dig av kniv eller en trasig glasflaska för att slå omkull honom. Spelet handlade inte enbart om detta utan man skulle även tävla i skateboardramper och andra mer tekniska övningar. Men det var lite busigt att man kunde skada varandra i spelet och det höll vi hemligt för våra föräldrar så att vi kunde fortsätta spela, annars hade det nog varit färdigspelat på den fronten.

UPPTÄCKTSFÄRD

Detta var väl det kanske mest oskyldiga vi hittade på som barn, men vi älskade att ge oss ut i skogarna där vi bodde i hopp om att hitta något spännande. En skatt kanske! Det var oftast Tony och jag som stack iväg på detta, då gjorde vi varsin matsäck med smörgåsar och chokladdryck sedan hoppade vi på våra cyklar och trampade iväg. Sedan lämnade vi dem i skogen där vi ville fortsätta till fots, och traskade på en bra bit tills vi hittade ett bra ställe att stanna till på och äta vår matsäck. Det vi inte riktigt kopplade eller förstod var att där vi bodde i Jordbro så var större delen av vårt bostadsområde omgivet av större vägar, och det fanns egentligen bara en riktning som kunde ta oss långt hemifrån och det var i riktning mot Nynäshamn. Så ganska ofta hamnade vi på någon hög bergsklippa ovanför motorvägen som låg i närheten, där satt vi och dinglade med benen samtidigt som vi kikade på coola bilar som passerade nedanför oss. Men jag minns ett tillfälle då vi hamnade väldigt djupt in i skogen, förmodligen prickade vi in rätt riktning just den gången. Då kom vi fram till en arbetsplats där de fällde träd, men det fanns ingen där så troligen var detta en helg. Och de hade kört med traktorer och liknande där så det var lervälling överallt. Lera är ju kul! Så Tony och jag försökte ta oss fram i leran men sjönk ner rejält och hade lera ungefär till midjan, men det tyckte vi var superkul. Däremot var det inte lika kul att våra stövlar fastnade djupt i leran när vi försökte ta oss upp, så dessa fick vi bära i händerna tills vi kom upp på fast mark igen. Fy så vi såg ut då, helt bruna av leran men som vi skrattade åt varandra. Sedan var det bara att återvända hem och förbereda oss på våra morsors utskällningar, haha!

Detta var de lite mer oskyldiga lekarna vi hittade på som barn, och de flesta har ni säkert själva lekt som barn. I nästa inlägg går vi vidare med några andra mer opassande lekar och påhitt, som man kanske kan ifrågasätta lite mer om vi säger så… Tack för att ni läser, ha d biff!

TILLBAKABLICKENS JERKER går till utvecklarna av de där förtvivlat svåra spelen vi lirade på Nintendo. Vi hade blåsor, skavsår och så ont i våra små händer efter att ha tävlat mot varandra i främst ”Track & Field” som är största boven i dramat här. Men samtidigt hade vi väldigt kul så detta är en ganska mild utmärkelse denna gång känner jag.

*Honk! Honk!* Se upp i farleden för här kommer en man som har tappat rodret! *Honk! Honk! Honk!*

Jag blir lika förvånad varje gång jag får informationen om att bloggen uppnått ett visst antal inlägg eller visningar med mera, nu såg jag att detta blir mitt 600:e inlägg här på bloggen… 600! Jag tycker det är galet många för att vara en amatör på detta som jag ju ändå är, men roligt att det blivit så många inlägg nu totalt. Och jag hoppas att ni som läser fortsätter att göra detta och ni får gärna dela inläggen vidare på era egna sidor så att det får lite spridning. Stor tack till er allihopa!

På tal om 600 så har jag sprungit på vårdcentralen och börjat mäta mitt blodtryck, det ligger på typ 600. Deras blodtrycksmätare bara snurrar runt när de ska mäta trots att jag suttit där och varvat ner i 10 minuter innan själva mätningen ska starta. Haha, nej självklart inte men jag har haft högt blodtryck ett tag nu och efter hälsokontrollen på jobbet ansåg deras läkare att jag borde följa upp detta på vårdcentralen. Blodtryck mäts i millimeter kvicksilver (mm Hg) enligt Google och uttrycks med två siffror, till exempel 120/80, där den övre siffran (systoliskt tryck) indikerar trycket när hjärtat pumpar ut blod, och den nedre (diastoliskt tryck) indikerar trycket när hjärtat vilar. En man som jag i mina bästa år ska ha ett blodtryck på ca 140/90 vilket är normalt, mitt uppmättes till 174/123 som visar på ett ”jäkla tryck” i venerna men det är tydligen inte så bra enligt min oroliga läkare.

Jag gjorde några mätningar för några år sedan då det också var högt men inte lika högt som nu, men då ville de inte sätta in någon medicin för att behandla mig. Nu kanske det blir andra bullar! För det är lite illavarslande att jag ofta känner mig snurrig och att jag börjar se suddigt emellanåt, kanske vore det bra att behandla detta nu trots allt. Men först ska jag komma tillbaka nästa vecka för en sista mätning, sedan ska jag tydligen lämna blod- och urinprov. Vet inte riktigt varför, börjar misstänka att de vill klona mig men jag har även ett läkarbesök inbokat en vecka senare. Då kanske jag får en förklaring kring vad som pågår, så jag återkommer med en uppdatering lite senare!

Denna helg har det varit fullt upp på alla håll och kanter, men det är så våra helger brukar se ut så inget ovanligt egentligen. Freja och Nova hade dans hela helgen, först repetitioner på lördagen och sedan samlades de tidigt på söndagen för att repetera en sista gång innan de två uppvisningarna på eftermiddagen. Och Theo skulle spela fotbollsmatch mitt i allt detta, så vi missade dessvärre den första dansshowen men lyckades hinna till den andra som tur var. Man vill ju såklart vara med på alla deras matcher och uppvisningar men ibland går det helt enkelt inte, nu löste det sig ju ganska bra ändå. Dansen har de ju övat på hela terminen inför dessa två shower, och de är så himla duktiga numera att man blir helt paff. Utvecklingen går verkligen framåt och det är alltid bra shower med häftig musik. Theos match gick inget vidare, men de ska möta samma lag nästa helg och kanske får de revansch då!

Det är ju dessutom mors dag nu på söndagen också. Min kära mor skulle få lite uppvaktning av oss barn i samband med att Elton firades, men firandet sköts fram till på torsdag. Men jag ringde i alla fall och gratulerade henne på ”mamma-dagen” och hoppas att hon haft en härlig morsdag!

När vi kom hem igen på söndagen så var klockan ganska mycket, men vi hade ju en morsa där hemma att fira idag också. Såklart! Jag hade fixat presenter från alla barnen till Linda, dessa fick hon när vi kom hem och sedan fikade vi lite på kvällen. Jag hade länge tittat på hårvårdsprodukter från ”Bobbys” som jag tror hon kommer att uppskatta, jag har ingen aning om vad det är men de verkar vara väldigt populära hårstylingprodukter som ska vara riktigt bra. Och Linda har ju massor av vackert hår att ta hand om så vi får se om hon blir nöjd med dessa, jag hoppas det i alla fall. Grattis på mors dag, min älskling!

Sådär, vi kan väl avsluta där för idag känner jag. Det blev ju lite grejer att skriva om trots allt, och ett stort tack till er alla som läser och håller bloggen vid liv. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till min kollega Joacim på jobbet. Vi hade kundbesök hos oss och de hade beställt en taxi ut till Arlanda, när jag ska gå och äta lunch så hör jag att det knackar på entrédörren. Joacim rusar fram och öppnar, där står taxichauffören som berättar att taxin som var beställd i kundens namn nu var här.

– Vi har ingen som jobbar här som heter så, du har nog kommit fel. Svarade Joacim och var beredd att stänga igen dörren.

Då fick jag hejda honom lite och berättade att taxin var beställd till vår kund, och att de var på väg ut så de kommer snart. Så det löste sig ju bra, men tänk om jag inte hade hört dem prata. Då hade Joacim kanske skickat iväg taxin och då skulle vår kund kanske ha missat sitt flyg på Arlanda. Det är bra tur att jag finns ändå, haha!

Detta har varit en intressant vecka på många sätt, och allt har varit lika intensivt som sig brukar. Mycket har dock kretsat kring Linda som i måndags startade sin utbildning inför hennes nya jobb som växlare på SJ, och hon verkar ha rivstartat denna veckan!

Det började väl förhållandevis lugnt i måndags, då samlades de på depån i Södertälje efter lunch och fick hämta ut arbetskläder sen lära sig hur man loggar in i portalen de använder när de ska jobba. Resten av veckan har de varit på depån i Älvsjö för att utbilda sig, och det är som sagt mycket som är helt nytt för henne. De har till och med hunnit ha två teoretiska prov, och hon blev godkänd i båda så det verkar ju gå väldigt bra inledningsvis.

När hon kommit hem på dagarna har hon mestadels suttit och pluggat, vilket såklart tar en hel del av hennes energi. Hon har dock fått lite hjälp av sin kusin som verkar kunna en del om yrket, vet ej om han jobbat med detta tidigare eller om han enbart är fascinerad av tåg som Sheldon i ”The Big Bang Theory”. Men de har pratat med varandra en del och jag har erbjudit mig att förhöra henne om det behövs, men hittills verkar hon klara allt själv. Nu i helgen får hon försöka landa lite i den stora omställningen från att jobba som förskolelärare till att börja med något helt annat, det är utmanande såklart men hon verkar själv redan känna att detta passar henne bättre. Så vi får hoppas att hon känner så även i fortsättningen, men jag tror också att miljöombytet är bra för henne och hoppas att hon kommer att trivas bra där. Så vi önskar henne stort lycka till och håller tummarna att utbildningen går bra!

I helgen har jag bytt luft- och kupéfilter i bilen, man måste ju göra det med jämna mellanrum och jag insåg att jag inte gjort det sedan bilen köptes. Så jag köpte filter och gav mig på de tyska ingenjörernas otroligt intressanta tekniska lösningar för detta, jag har gjort detta på min förra bil som var en Volvo. Det var hyffsat enkelt, även om kupéfiltret satt lite krångligt till och orsakade lite svordomar. Men i Tyskland har man andra lösningar på detta, krångligare sådana tydligen! Luftfiltret trodde jag bara var att skruva upp locket på och byta, men nej. Det satt fast och enligt en instruktionsvideo skulle man bara klicka på en plastbit för att lossa filtret, men det satt såklart fast. Efter några svordomar, varav några på tyska faktiskt, så fick jag loss det hela. Jag fick inte dit det nya luftfiltret, det var krångligare än att lossa på det gamla. Så jag bara lade ner filtret i behållaren och skruvade igen skiten…

Haha! Nej men fasen vad jag hade god lust med att göra detta, det pillrades en hel del och tillslut klickade det till och så var det på plats. Då var det dags för kupéfiltret inne i bilen, det satt placerat under handskfacket i en böjd vinkel trots att filtret i sig var helt rakt. Okej, på ett oergonomiskt sätt fick jag halvt lägga mig på golvet i bilen och börja lossa det gamla. Det gick väl relativt bra, men nu skulle det nya dit och då började det strula igen. Jag har faktiskt hyffsat bra tålamod, men ibland räcker inte ens det till för att göra de mest simpla ingrepp i en bil. Jag blev tokig! Men ibland verkar det som att man bara behöver bli lite arg och motiverad, för plötsligt hoppade allt på plats av sig själv och jag blev helt förbluffad över det som skedde.

– Eh, okej… Danke schön! Sade jag vänligt till bilen och klättrade med nyupptäckta ryggplågor ut ur bilen igen.

Efter detta lade jag mig på gräsmattan och ropade på Linda, i en förhoppning om att hon skulle bli både imponerad och kanske tycka lite synd om mig. Men hon lyssnade inte, jag låg där och drömde om hur vackra hon kom ut med en kall öl och pussade på mig lite. Istället kröp små myror upp innanför byxbenen och det började klia något fruktansvärt, ja det låg självklart ett litet myrbo precis under mig där på gräsmattan. Men nu fick jag ny energi och for snabbt upp på benen, hundarna tittade på mig från sin uteplats och trodde väl att jag ville leka med dem men det ville jag absolut inte. Utan med raska steg marscherade jag rakt in i duschen och sköljde bort gräs och eventuella myror från min kropp. Sedan hade jag gjort mitt för denna dag kände jag, på med shortsen och en kall öl fick äntligen bli min belöning.

På kvällen grillade vi, jag hade köpt lite nya kryddor som jag ville testa. Så dessa hade jag gnidit in på köttbitarna dagen innan sedan låtit ligga och marinera lite i kylskåpet över natten. Och jäklar vad gott det blev, smakerna blev otroligt mycket bättre och så mycket mer framträdande än när man enbart kryddar maten lite samtidigt som den tillagas. Så dessa måste ni testa, och låt köttet marineras länge så det verkligen tar smak ordentligt! De som säljer dessa kryddor heter Widowmakers och de har många roliga kryddblandningar att välja mellan, jag fastnade mest för den som heter ”Zombie Bacon” och tyckte den var väldigt god. Så dessa kan jag varmt rekommendera!

Det var väl lite kring det som pågått i våra liv, stort tack för att ni tagit er tid att orka läsa. Önskar er nu en fortsatt fin helg, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke, för jag tycker att han håller en alldeles för låg profil gällande sin stora flytt till Mongoliet nu i sommar. Är hans lägenhet såld? Har han packat klart? Vad tycker barnen och hans exfru om flytten, vill de verkligen följa med? Jag gissar att alla är peppade på detta stora äventyr, det kommer verkligen bli en stor omställning kan jag tänka mig. Speciellt eftersom de nu väljer att leva lite mer ekologiskt och spartanskt i den där hyddan eller vad det kallas för uppe i bergen, man kan ju säga att de blir som de där ”Mandelmanns” på TV4. Ja, tänk om TV4 eller ett mongoliskt TV-bolag nappar på idén att göra en liknande programserie där borta! Men då kan det ju inte heta ”Mandelmanns”, det får heta typ ”Henkisarna” eller något liknande. Så får vi följa Henke när han arbetar i persiennfabriken på dagarna och sedan hur han plogar berget och sätter resten av familjen i arbete. De kan ta fram recept på mongoliska teblandningar, visa vad man kan plantera i gruset där de bor och hur de kokar sin egen getmjölk på kvällarna innan det är läggdags. Men nu känner jag bara att JA, snälla gör detta. Vi har fått följa underbara ”Mandelmanns” som går och fnittar där bland odlingar och djur på deras gård Djupadal på Österlén i flera år nu, det är dags för ett miljöombyte även för oss som tittar. Därför blir nog programmet ”Henkisarna” och deras liv i bergsbyn Tavanbogd intressant att följa. Han fnittrar inte alls lika mycket utan svär faktiskt en hel del, kanske mer än vad som anses normalt men det kan ju bli riktigt underhållande och bra TV ändå. Med familjen samlad i byns rika djur- och växtliv, som dessutom är ett populärt tillhåll för flyttfåglar (har jag faktiskt kollat upp dvs googlat). Så TV4 eller Channel Mongolia, bara kör nu!

Under torsdagkvällen nu i veckan så spelades århundradets fotbollsmatch på Stamford Bridge i London mellan ett stjärnspäckat Chelsea och ett skadedrabbat Djurgården. Inte de bästa förutsättningarna för mitt favoritlag kanske…

Beroende på hur man ser det så kanske inte riktigt alla tycker att detta var århundradets fotbollsmatch, men för mig som djurgårdssupporter var det så! Det började inte superbra i första matchen mellan lagen på 3 Arena i Stockholm, det startade med självmål och sedan behövde tyvärr inte Chelsea så många målchanser för att sätta dit bollarna. Deras passningar var sylvassa och avsluten satte de i mål ganska enkelt, och matchen slutade 1-4 till Chelsea.

Så för att Djurgården nu skulle avancera till finalen var de alltså tvungna att slå Chelsea på bortaplan med minst 3-0 för att få till en förlängning och kanske kunna vinna på straffar. Alternativt vinna med minst fyra mål mot dem under full tid, inget av detta låter egentligen realistiskt men hoppet är det sista som överger mig!

Det blev som förväntat en alldeles för tuff uppgift för vårt svenska lag och det tog inte lång tid innan Chelsea tog ledningen med 1-0, sedan stängde de matchen och spelade enkelt av den så att säga. Djurgården försökte och försökte men det hjälpte föga mot en övermäktig motståndare denna afton. Men matchen på läktaren mellan supportrarna var det däremot inget snack om vilka som tog hem segern, där sopade verkligen djurgårdsklacken hem det hela och de hördes högst under hela matchen. Även efter matchen så stod det kvar över 7000 supportrar och sjöng djurgårdsramsor och sånger, något som verkar ha imponerat och gjort avtryck i hela Europa.

”Sopa i Europa”, de hade ju detta som ett slagord under turneringen att de skulle vilket då syftar på att de skulle sopa bort allt motstånd. Det finns även en dokumentär på Disney+ för de som är intresserade, jag gillar ju lagets sportchef Bosse Andersson och tycker att han är så skön i sina utspel och dessutom en väldigt karismatisk herre i sina bästa år. Men nu är det alltså färdigsopat i Europa för lagets del för detta år, jag tycker dock att de gjort ett jäkla bra jobb med tanke på de motgångar spelarna har haft i form av skador samt att lagets främsta målskytt blev såld i vintras. Hatten av till ledare och spelare i laget, och förhoppningsvis kan man få uppleva något liknande snart igen.

Nu till andra saker än sport, nämligen… Smashburgers! Vi älskar dessa hamburgare, och Nova fick vara med när jag malde kött och förberedde dessa. Sedan ville hon självklart vara med vid grillen och hjälpa till, vilket hon självklart fick göra. Hon var duktigare på att vända burgarna än mig så det fick hon fixa, haha! Dessa blir otroligt mycket godare jämfört med att bara använda vanlig nötfärs och platta till dessa på grillen. Dessa har mer smak och texturen på det malda köttet är perfekt! Linda och jag blev ju bjudna på smashburgare hemma hos Marie och Mattias för någon vecka sedan, och det var så otroligt gott att jag inte slutat tänka på dessa sedan dess. Jag har gjort liknande hamburgare hemma tidigare men det var nog över ett år sedan nu, och de smakade inte alls lika gott som de vi blev bjudna på nyligen. Men Mattias gav mig lite hemliga tips och råd så förhoppningsvis lärde jag mig nåt av detta, familjen verkade nöjda i alla fall vilket var det viktigaste!

Linda fick en liten lådhurts eller vad det heter av Marie, och denna tänkte hon använda i sitt lilla hundrum. Jag föreslog att vi kunde ”Piffa” till den lite men det hade hon först inte tid och ork att göra, så då erbjöd jag mig fixa detta åt henne om det inte var superbråttom. Så nu har jag slipat och målat, och hittade även lite tapet som blev över efter att jag tapetserade väggarna i rummet som jag nu kunde dekorera med på hurtsen. Och den blev väl söt och fin, håller ni inte med? Kom igen, ge mig lite ryggdunkar och säg att jag är lite bra här nu. Haha!

Vi blev inbjudna att fira Lindas mor Åsa nu i helgen! Så under lördagen åkte vi dit en sväng, då fick jag även se hur det gått med deras ombyggnation där hemma. Lasse har rivit ut massor av sten under huset och byggt en källarvåning där hundarna och Åsa kan vara. Eller ja, alltså Åsa ska inte bo i källaren vad jag vet utan det är mer tänkt för alla hundarna samt att hon har möjlighet att bada och fixa med dem där nere. Men det har verkligen blivit superfint! Och nu finns även en trappa inne i huset ner till källaren så man slipper gå ut för att ta sig in där. Riktigt bra jobbat!

Det bjöds på grillkorv och tårta, och alla vi i familjen gillar ju korv så detta blev en smaskig middag. Theo åt så många korvar att jag nästan fick skämmas, haha! Vi hurrade för Åsa som fyllde 25 år eller liknande, så vi överräckte några presenter som gjorde henne glad. Men sedan var det dags att börja röra sig hemåt igen, barnen hade fått klappa många hundar och våra vovvar hade nu sprungit av sig och var väldigt trötta. Tack för trevlig firande och en härlig kväll!

Idag har vi fixat och pulat med grejer här hemma, vi bytte ju internetleverantör denna helg och det gick ju inte helt smärtfritt. Plötsligt slog det ena wifi-systemet ut det andra och inget fungerade, vilket gjorde mig vansinnig och allt med IT tar ju så lång tid att fixa med! Man får ju mest sitta och vänta på att systemen ska starta om och sedan fungerar det ändå inte, så man får börja om och börja om tills det plötsligt är läggdags. Nej, tur att man inte byter detta så ofta och nu får Telia duga ett år framöver känner jag.

Stort tack för att ni läser, nu får ni ha en fortsatt fin söndag. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Telia. Inte nog med att deras säljare som var här lovade att bytet till dem som ny internetleverantör här hemma skulle ske problemfritt, deras streamingtjänster var ju inte alls vad jag tänkt mig. De erbjöd bredband via fiber samt streamingtjänsterna Netflix, Disney och Max till ett mycket lågt pris. Men den lilla detaljen att det var de billigaste paketen med reklam för dessa streamingtjänster missade de att berätta, samt att antalet användare var färre än tidigare gör det ju svårt för oss som är sex personer som tittar på olika saker här hemma. Det gick naturligtvis att uppgradera paketen till samma som vi hade innan, men då var plötsligt inte detta ett så mycket billigare alternativ längre än det vi hade innan. Och mina livstidsrabatter hos några av streamingtjänsterna försvann ju i och med att jag sade upp dessa, så detta var ingen rolig upplevelse och förhoppningsvis kanske ni som läser inte lockas att byta till Telia med deras ”lockande rabatter” om man får sämre kvalitet i utbyte. Känner mig besviken, behöver en kram… Linda!

Captain Jimmys log, SALAB-fleet. Day 2 & 3, 2017. String City, Sweden.

Som vanligt på konferenser så vaknar jag tidigt, därför anslöt jag till övriga morgonpigga kollegor i matsalen för att äta en god frukost. Det var inte så himla många där men Ubbe, Henke och några fler satt redan där när jag kom dit. Dessa stunder brukar vara ganska underhållande, det är då jag brukar få höra vad som hänt under natten eftersom jag lägger mig tidigt. Men det verkar som att de flesta druckit med måtta och att inga ”skandaler” inträffat.

Efter frukosten skulle vi genomföra en intressant aktivitet tillsammans, som jag skrev tidigare så var det alltså dags att pröva på linedance för första gången i mitt liv. Hur skulle detta sluta?

Detta var faktiskt väldigt roligt, mycket roligare än jag kunde föreställa mig! Det var lite svårt i början, men sedan kom man in i det hela mer och mer. Vissa gick verkligen in för detta och många pratade med lite amerikansk accent för ta det hela till ytterligare en högre nivå, jag tror att jag bjöd på ett glatt ”haudi” på sin höjd som den bittra cowboy jag är på helgerna. Haha! Nej men det hade varit lite coolt om vi fått tillgång till cowboy-boots och egna hattar, man ska ju stampa med bootsen och vifta med hattarna emellanåt. Detta skulle såklart ske i takt till countrymusiken som spelades men jag tror att det gick ganska bra!

Mot slutet skulle vi alla ställa oss i fyra uppradade kolonner, och sedan försöka dansa alla tillsammans enligt instruktörernas anvisningar. Det låter kanske enkelt, hur svårt kan det vara att göra som någon framför dig visar egentligen? Det visade sig vara svårare än många trodde, eftersom man skymde sikten för varandra och inte såg instruktörerna så bra. Tricket var då att titta på personen framför dig i kolonnen och göra exakt samma rörelser som denna, det var där det sprack för vår dansande kolonn…

Längst fram stod nämligen René som hade lika mjuka höfter som ett antikt kylskåp och inte alls hängde med i instruktörernas dans. Bakom honom stod Affe som försökte hänga med i Renés aviga rörelser och samtidigt se vad instruktörerna visade längst där framme, och bakom Affe stod jag placerad och kände mig helt förvirrad av allt som hände. Jag såg ju att de dansade synkat och bra i kolonnerna bredvid oss, medan vi hamnade i någon sorts märklig skapandedans alldeles för oss själva. René bad om ursäkt och Affe var förtvivlad, det blev absolut inte bra men jag kan berätta att jag skrattade gott och det hela även om den fina dansen uteblev. Jag fick dock lite smak för detta och lovade mig själv att prova detta igen någon gång, men vi får se när det blir av och jag hoppas att ni vågar testa linedance om ni får chansen. För det var verkligen roligt!

Resten av eftermiddagen fick vi ledigt att göra vad vi ville, några åkte och spelade golf medan jag och några andra hittade en pub inne i Trosa som vi fastnade på en kort stund. Ja det rann väl ner en öl där, eller två kanske. Men sedan återvände de flesta tillbaka till hotellet för att förbereda sig inför det stundande 70-tals discot som skulle gå av stapeln under själva middagen och kvällen.

Kvällens tema hämtade inspiration från den välkända klubben Studio 54 i New York som verkar ha varit sjukt populär under den stora discoeran i slutet av 70-talet. Jag föddes ju mitt i all denna uppståndelse av discomusik och minns tyvärr inte så mycket utav den, men jag har ju hört musiken spelas och sett bilder på klädmodet från denna epok. Varken klädstilen eller musiken har aldrig riktigt varit min favorit, men jag måste säga att mångas utstyrslar för kvällen var riktigt bra!

Några fick mig att skratta högt och kvällens vinnare gällande klädsel gick till Oscar, men han förtjänade verkligen att vinna med sin utstyrsel. Han påminde lite om den där roliga artisten ”Gunther” eller vad han heter, som sjöng den där låten om ”You touch my tral-la-la”. Haha, väldigt lika är de i alla fall och jag tycker att han förtjänade att vinna tävlingen.

Middagen serverades som sagt samtidigt som det spelades hög discomusik av en DJ på plats, och han försökte dessutom liva upp stämningen med ett litet musikquiz. Det var såklart discomusik från det glada 70-talet så jag kunde ju dra något gammalt över mig, hade det varit rockmusik från den tidsperioden så hade jag nog klarat det bättre. Men nu hade jag ju inte en susning och vissa låtar kände jag inte ens igen, fast det var trevlig ändå! Maten var riktigt god och många dansade sig genom natten till den höga musiken, men jag rundade av runt midnatt och hoppade i säng för att vara någorlunda pigg på bussresan hem nästa morgon.

Nästa morgon var det dags att resa hem igen och bussen gick tidigt, så jag var på plats med alla morgonpigga i matsalen för att hinna få i mig en riktigt god frukost innan det var dags att åka. Som ni kanske redan vet så älskar jag hotellfrukostar, vem gör inte det! Egentligen är jag inte mycket för att äta när jag vaknar men när det finns så mycket godsaker serverat och klart kan jag inte låta bli, då slinker det ner både goda smörgåsar och äggröra med tillhörande korv och bacon. Underbart! Det fanns såklart yoghurt och frukter om man ville ha det, men jag vill inte ens gå djupare på den saken här utan nu vet ni vad jag gillar helt enkelt.

Alla hann eller orkade väl inte ta sig till matsalen för att äta frukost, utan de kom direkt till bussen med trötta ögon och tilltuffsade frissyrer. Så vissa valde att sova av sig ruset på hemresan medan vi lite piggare själar höll låda för de andra, även denna gången så var Ubbe den som höll i taktpinnen och sjöng för oss alla på bussen. Detta var första gången jag besökte Trosa och jag kommer absolut åka dit fler gånger, somrarna där är underbara och jag vill gärna bo på Bomans Hotell igen men i ett annat rum nästa gång. Har ni inte varit där så kan jag varmt rekommendera detta, är det sommar och sol så har ni en hel stad att utforska dessutom. Och det finns både pubbar och glass till försäljning vilket ju gör alla glada, så jag säger på återseende Trosa. Ha d biff!

DAGENS JERKER måste vid detta tillfälle ges till René, som under vår linedance helt tappade kontrollen över sin kropp och även musikens rytm om ni frågar mig. Vilket fick konsekvensen att alla andra kolonner dansade synkroniserat och i takt utom vår, som mer sprattlade likt en döende orm eller liknande. Vi fick tyvärr inga bonuspoäng för detta enligt instruktörerna…

Captain Jimmys log, SALAB-fleet. Day 1, 2017. String City, Sweden.

Här kommer en tillbakablick till 2017 när det var dags för årets konferens, och denna gång tog vi bussen till Trosa för att spendera en helg på Bomans Hotell. Trosa ligger ju relativt nära Stockholm så det tog inte så lång tid att köra dit, och vissa valde därför att ta sina egna bilar för att smidigare ta sig hem på söndagen.

Vi som valde att åka med den abonnerade bussen åt lite frukost ombord och hade det trevligt, vissa i sällskapet hörs ju mer än andra om man säger så. Ubbe var laddad till tusen trots att det var tidigt på morgonen, men han bidrog med en positiv känsla för oss som satt nära honom i bussen. Haha, kul var det och resan gick fort för plötsligt var vi framme vid hotellet. Alla tog sina väskor och köade sedan in till lobbyn för att checka in och få nycklarna till sina rum. Lobbyn var riktigt cool, det kändes nästan som att vi befann oss i vilda västern eller att vi var på väg ut på en safari eller liknande, inredningen var lite mystisk och speciell men jag gillade det verkligen.

Efter att ha fått min nyckel till rummet gick jag upp och lämnade min väska, det visade sig att alla rummen här var inredda i olika stilar vilket gjorde det väldigt speciellt. Mitt rum var alldeles orange med orangea skokartonger staplade på golvet, hyllor med skor på väggarna och det stod även ett par ridstövlar på golvet bredvid alla skokartongerna. Och en hästpiska hängde på väggen. Det var som att jag befann mig i det där otäcka rummet i filmen ”Fifty Shades of Grey”, men tydligen var allt detta något som hängde ihop med rummets design som då var en sorts hyllning till Hermès som tydligen är ett av världens mest värdefulla lyxvarumärken. Det är inte där jag shoppar om vi säger så, därför hade jag bara hört talas om namnet Hermès och visste inte mer än så…

Lite konfundersam var jag nog över själva rummet, men där skulle jag ju enbart sova så det störde mig inte alls. När vi alla sedan samlades så blev ju rummen en stor snackis såklart, och alla berättade om sina fantastiska rum. Vissa hade ju badkar och grejer på rummet, och de hade stora rum! Mitt var ju litet i jämförelse och något badkar såg jag tyvärr inte röken utav, men det var häftigt ändå och det fanns fler som hade fått de lite mindre rummen. Men jag tror aldrig jag haft ett sådant begär av att bada som jag hade där när de berättade om sina coola rum med olika sorters badkar, och vi fick gå runt och kika på varandras rum och se hur fantastiska de var och jag gillade konceptet med att inget rum är det andra likt.

Nu började dock konferensen på riktigt och vi samlades på hotellets vind eller övervåning kanske det var, där de inrett ett stort konferensrum för oss att sitta i under dagen. Det bjöds på mer frukost och alla verkade nyfikna på hur denna helg skulle se ut. Vi blev informerade om schemat för helgen och det innebar några roliga aktiviteter som hjälper företaget att stärka känslan av gemenskap och att vi mår bra av att göra saker tillsammans.

Bland annat väntar en tipspromenad i staden Trosa efter att vi haft vår genomgång, och under lördagen var det inbokat en lektion i linedance för alla. Det lät ju spännande, och jag kände redan hur en virtuell cowboyhatt tog plats på mitt huvud. Lördagkvällen skulle sedan avslutas med ett 70-tals disco, där alla fick klä ut sig och det finns ju en hel del intressanta modedetaljer från den tiden som man kan använda sig utav såklart. Detta hade vi blivit informerade om tidigare så många hade förberett sig på detta och lagt mycket tid och energi på sina utstyrslar.

När vi var klara i konferensrummet väntade en god lunch, och sedan blev vi indelade i par för att ta oss ann tipspromenaden. Jag fick Lill-Steffe som lagkamrat, han var nyanställd i vår beredning och var en glad och rolig kille. Så vi hade skoj när vi rusade runt där genom staden mellan de olika frågorna som skulle besvaras, och detta var ju ett bra sätt för alla att få ta del av denna vackra lilla stad. För den är verkligen mysig, och vi hade verkligen tur med vädret när vi var ute och sprang, för sedan började det regna kort efter att vi var tillbaka på hotellet igen. Nu minns jag inte vilka som vann hela tävlingen, men jag har för mig att det gick ganska bra för Lill-Steffe och mig i alla fall, även om vi inte kom etta.

Resten av eftermiddagen fick vi ledigt, vissa försvann in i staden och några av oss hängde på hotellet tills det var dags att göra sig redo för kvällens middag. Jag minns inte riktigt vad de bjöd på men säkert var det något gott! Sedan minglade några i hotellbaren innan det var läggdags på kvällen, det gällde ju verkligen att vila upp sig inför morgondagen då både linedance och disco väntade. Ha d biff!

DAGENS JERKER känns som att den landar hos Henke, eftersom ingen i stort sett skämde ut sig på något vis denna första dag i Trosa. Och då infaller ju den gyllene regeln helt enkelt…

Som rubriken lyder kommer jag i detta inlägg att både tacka och säga farväl, men det gäller inte själva bloggen utan det rör två aktuella ämnen i samhället. Och eftersom jag gärna vill framstå som en tacksam person så börjar vi där, med att säga tack. Till vadå? Ja läs själva…

Ja nu suckar nog en del, men jag är väldigt tacksam över att Djurgården efter flera år i Hockeyallsvenskan nu ÄNTLIGEN tar klivet upp till högsta ligan, SHL! De har kämpat med detta i flera år och tagit sig till final de senaste tre åren, för att sedan bli utslagna och missa avancemang till SHL. Men nu har det alltså hänt, de lyckades slå ut AIK i finalen och nästa år så är de tillbaka där de hör hemma, nämligen bland de absolut bästa.

Jag har inte klarat av att titta på så många av matcherna de spelat nu i slutspelet, jag har varit alldeles för nervös helt enkelt. Och när de ställdes mot AIK i finalen så jublade nog många över att det blev ett Stockholmsderby där de skulle mötas i bäst av sju matcher, men med tanke på Djurgårdens resultat mot AIK så jublade jag inte mycket alls. För AIK har gjort en helt sanslös uppryckning under våren och slagit ut både Karlskoga och Björklöven i slutspelet, två av topplagen i serien. Men nu steppade Djurgården upp ordentligt och lyckades slå ut AIK efter 4-1 i matcher, och sen var saken klar. Jag brukar inte berömma AIK, men om de hade tagit sig vidare upp till SHL så hade jag lyft på hatten och gratulerat dem. Deras prestationer i vår har varit helt sanslöst bra och de var minst lika värda att gå upp som Djurgården, jag är bara tacksam över att mitt lag presterade jämt och bra genom hela säsongen och nu får man äntligen se dem i SHL igen. Så jag längtar redan till i höst när serien startar igen så att vi kan heja fram laget mot nya bedrifter, alltid oavsett!

Det var det jag var tacksam för, nu till ett farväl. Vi nåddes för en tid sedan av nyheten att påve Franciskus avlidit, och när en påve dör blir det ju ofta stor uppståndelse kring detta. Hundratusentals människor hade tagit sig till Petersplatsen för att ta ett sista farväl och detta pågick i flera dagar innan själva begravningen som skedde nu i helgen.

Detta var väl troligen viktigast för världens alla katoliker, och det verkar ha varit en känslosam stund för många andra också. Jag är dåligt insatt i hur Franciskus varit som påve, men som det verkar har han varit uppskattad av väldigt många. Det som slog mig var att det oftast är väldigt gamla farbröder som blir påvar, som inte lever så länge. Eller jag kanske har fått det helt om bakfoten?

Jag vill så att säga, inte trampa någon på tårna eller verka okänslig kring detta men varför väljer man inte en yngre påve under konklaven som förhoppningsvis har många år kvar att leva? Kanske kan man välja en kvinna, eller måste det vara en man? Ni som vet får gärna upplysa mig mera om detta,

Det har rapporterats mycket från påvens begravning i helgen och det var många världsledare på plats. En diskussion uppstod om klädseln och huruvida vissa valt att bära en blå kostym istället för att följa klädkoden som var svart kostym. Det är tydligen enbart vissa som får ha en blå kostym, om det var kungliga katoliker eller liknande jag kan tyvärr inte reglerna om detta. Någon som inte skulle bära blå kostym men som gjorde det ändå var ingen mindre än USAs president, Donald Trump. Inte för att jag blir förvånad, men någonstans tycker jag väl att man får anpassa sig när det kommer till begravningar. Min brors fru, Sandra, delade en ironisk bild på sociala medier där herr Trump tydligen anser sig kunna bli vald till nästa påve. Tanken har säkert slagit honom…

Valborg är på intågande, jag passar därför på att önska er en härlig valborgsmässoafton. Och stort tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER är väl lämplig att ge Donald Trump igen, eller vad säger ni? Jag tycker det, grattis Donald…

Då var det dags igen att besöka ett gammalt och väldigt dumt minne som jag nu väljer att dela med er. Det ni nu kommer att få ta del utav är inget jag är stolt över på något vis, men vi var unga och dumma på den tiden vilket också fick sina konsekvenser…

Jag tror att detta kan ha varit på sommaren runt år 2000 och på den tiden visades ett program på MTV som mina vänner och jag var mycket förtjusta i, nämligen ”Jackass”. Ni vet de där dårarna som utsätter sig själva för olika stunts och diverse sjuka pranks, något man idag skulle tycka var bara idiotiskt och dumt men på den tiden tyckte vi de var så himla roliga!

Detta program sändes sent på kvällarna och vi började titta på det en slump, för innan ”Jackass” sändes ett annat TV-program vid namn ”The Tom Green Show” som framförallt Erik och jag följde väldigt noga. Tom Green var en riktigt märklig kille som hade en egen talkshow där han skickade ut sin kollega Glenn på dumma upptåg och även utsatte honom för olika påhitt och bus. Han brukade även klä ut sig och ställa till scener på stadens gator och i butiker på ett sätt vi fann underhållande, och efter att ha skrattat igenom hans program kunde vi ibland dröja kvar när ”Jackass” drog igång. Så när Johnny Knoxville, Steve-O, Bam Margera, Wee-Man och alla de andra dårarna satte igång med sina dumheter kunde vi inte slita oss utan fastnade framför deras galenskap och påhitt. Och de var ju smarta nog att varna alla tittare från att prova på detta själva inför varje avsnitt som sändes…

Denna varning tycktes tyvärr inte bita på svenska killar i 20-års åldern ute i Haninge, utan vi fick nu ännu fler dumma idéer. Vissa var kanske inte så farliga, men ändå dumma nog att ens försöka sig på att testa. Erik hade ju en inneboende hos sig på denna tiden som heter Mattias och som även han jobbade tillsammans med oss på den lokala ICA butiken. Jag tyckte dock att han var otroligt lik programledaren Claes Åkeson på den tiden och kallade honom därför ofta för just Klas-Åke, han var några år yngre än oss och gick ju tacksamt med på allt vi sade till honom att göra. Hans specialitet var annars att inte kunna hantera alkoholintaget på fester och tillställningar, utan däckade allt som oftast och en gång fullkomligen exploderade han i sitt eget kräks hemma i ett kök under en Halloween maskerad. Men det är inte något vi ska fördjupa oss mer i just nu! Utan det som var lite kul var att Erik, som den uppviglare av dumheter han är, alltid lyckades övertala Klas-Åke att hans idéer var genomtänkta och bra. Vilket de såklart inte var alls, ta en gång exempelvis när jag skulle besöka dem en kväll och när jag kommer dit öppnar båda iklädda hockeyskydd och hjälm. Jag tittade förvånat på dem men de förklarade att de kommit på en rolig lek, och när jag kom in så visade de vad det hela gick ut på. De tog på sig skydden sedan boxades de för fullt i vardagsrummet, men tack vara alla dessa skydd så klarade de ju sig utan några allvarliga skador. Inte fullt så smart kanske, men jag var självklart tvungen att testa!

Men sedan såg vi ett avsnitt av ”Jackass” där de skulle tävla i att dricka en gallon (cirka 3,8 liter) mjölk på tid, den som hann dricka upp all sin mjölk först hade vunnit. En tillsynes harmlös tävling men låt er inte luras! Detta var vi ju bara tvungna att testa, hur svårt kan det vara? Man dricker ju bara riktigt snabbt tänkte vi och några dagar senare så samlades vi på ICA för att köpa vår mjölk. En annan kollega vid namn Anton lyckades vi även övertala att detta var en fantastisk bra idé så han ville haka på, och några av oss valde att köpa smaksatt mjölk istället för vanlig mjölk. Det fanns ju choklad- och jordgubbsmjölk på den tiden, vilket vi lockades att köpa i förhoppning om att det skulle vara enklare att dricka. Jag tror att jag köpte jordgubbsmjölk om det är av intresse för er som läser, sedan åkte vi till Rudans friluftsområde för att hitta en bra plats där vi kunde genomföra denna briljanta tävling.

Vi hade även med oss en riktig boomblaster till stereo och på den pumpade vi igång hög technomusik för att hitta någon sorts snabb rytm till vårt drickande, och vi hade även med oss någon som skulle filma spektaklet men det minns jag tyvärr inte vem det var längre.

Så i takt till den snabba musiken skålade vi nu och tävlingen sattes igång! Vi hade ju tyvärr inte en stor dunk som rymde all mjölk utan fick kämpa med fyra 1 liters förpackningar, Erik hade fyllt två stycken 2 litersflaskor (ursprungligen Coca-Cola) med sin mjölk för att få ett psykiskt övertag mot oss andra. För då hade ju han bara två förpackningar dryck att inmundiga, men om det hjälpte vet jag inte. Den första litern mjölk rann ner ganska så enkelt för oss alla, även den andra litern fick man i sig ganska snabbt men därefter började det bli fullt i magen och känslan var inte längre kanon. Medan jag satt där och tittade på Anton som också verkade börja må lite illa, så ser vi hur Erik påbörjat sin andra flaska och fortsätter hälla i sig sin mjölk. Han står även och stampar lite lätt i takt till musiken samtidigt som klunkar med mjölk sakta rinner ner i hans mage och gör små kullerbyttor där nere, jag minns så väl att denna låten spelades när han stod där och drack…

Det passerade hela tiden främmande människor som besökte friluftsområdet eller som motionerade i löparspåret där vi slagit upp vårt mjölkdrinkar läger, och de tittade såklart nyfiket på oss och undrade vad vi höll på med där ute i skogen. Kanske försökte de säga något men vi hörde inget på grund av den höga musiken. Plötsligt började det nu rinna över för Klas-Åke som nu tog sikte på ett träd och började kräkas, rejält! Han hade väl lyckats få i sig lite mer än 2 liter chokladmjölk som nu gjorde revolt och ville ut i friska luften igen, han bara kräktes och kräktes så pass mycket att det sprutade ut ur både näsa och mun. Några tjejer som joggade förbi saktade ner farten och tittade bekymrat på honom där han stod lutande med ena handen mot en tall och kräktes.

– Tjenare! Sa Klas-Åke flirtigt utan att imponera, med mjölk rinnandes ur näsan nedför sin haka.

Tjejerna äcklades och fortsatte springa vidare. Anton som nu tittat för mycket på Klas-Åke och hans kräkande började nu också kräkas, så han tog sikte på ett annat träd en bit bort. Han kräktes dock inte lika intensivt och mycket som Klas-Åke, så han försökte dricka mer mjölk medan han stod där och mådde som han gjorde. Erik, han fortsatte dricka men nu började det gå riktigt trögt även för honom. Jag uppskattade att han hade ungefär en liter mjölk kvar att dricka men än så länge visade han inga tecken på att vilja kräkas, det gav mig dock hopp om att jag kanske kunde slå honom om jag bara fortsatte dricka min mjölk. Då hör jag hur Anton börjar stå och stampa hårt samtidigt som han kräks upp sin jordgubbsmjölk, och den synen jag fick se då är något jag aldrig kommer att glömma. Det var som ett rosa stuprör med forsande mjölk rakt ner i marken som fick löv och kottar att stänka åt alla håll och kanter, jag måste verkligen poängtera att det kraftiga trycket i magen som kräkningarna orsakade gjorde att mjölken fullkomligen bara sprutade ut ur munnen och näsan samtidigt på både Anton och Klas-Åke. Haha! Det fick oss andra och även dem själva att skratta men det var inte så smart, för skrattet gjorde att man började må riktigt illa samtidigt som man försökte dricka upp det sista. Men Erik den jäkeln lyckades vinna tävlingen! Han höll upp och visade upp sina två tomma flaskor och fick applåder av oss andra, sedan kröp han in i en buske och kräktes som bara den där inne. Jag lyckades tillslut få i mig all mjölk, men till vilket pris…

VARNING FÖR STARKA BILDER!!! (Känsliga magar ombeds scrolla förbi kommande bild)

Medan alla de andra lyckades kräkas upp sin mjölk igen så lyckades jag tyvärr inte göra samma sak, jag försökte stoppa fingrarna i halsen flera gånger men det gick bara inte. Efter flera försök gav jag upp, de andra började nu sakta att återhämta sig igen och vi pratade om allt som hänt. Men det blev såklart många skratt också vilket var oerhört jobbigt för mig och min mage, jag såg säkert gravid ut och magen var så spänd och gjorde ont av all mjölk där inne.

– Är det någon annan än jag som är vrålhungrig, vi drar till McDonalds! Ropade Erik glatt.

Jag tittade matt på honom och hoppades att han skämtade, men det verkade som att han och de andra tömt sina magsäckar helt och nu blivit hungriga. Så vi packade ihop, jag rörde mig sedan med långsamma steg tillbaka mot bilen och hade inte alls samma glada energi som de andra. När vi kom fram till McDonalds så beställde de in rejäla skrovmål men jag var inte ett dugg sugen på mat, magen gjorde fortfarande så ont att jag började känna mig lite yr och vimmelkantig.

– Vill du ha nåt att dricka Jimmy? Frågade Erik retfullt och klunkade i sig en stor Cola framför näsan på mig.

Erik är nu spårlöst försvunnen och sågs släpas bort i kalsongerna av vad som liknade en gravid man ut från McDonalds Gudöbroleden samma eftermiddag. Haha, nej men jag hade god lust att ge honom en propp om det inte vore för att minsta rörelse fick mig att må illa. När alla ätit upp sin mat åkte vi hem igen, jag minns att jag lade mig på min säng och att efter ungefär en halvtimme så lyckades jag tillslut kräkas upp all mjölk. Det var ingen vacker syn det heller, det enorma trycket och att försöka pricka toalettstolen var ingen lek. Det sprutade verkligen mjölk överallt och lite senare fick jag mer eller mindre sanera hela badrummet, men nu kändes allt mycket bättre i alla fall.

För att summera det hela då, var detta en kul tävling? Nej! Var det värt det? Ja men faktiskt, jag minns det ju än idag ungefär 25 år senare så en så dum idé var det ju inte uppenbarligen. Och efter denna tävling så började vi ta ”Jackass” varningstext på lite mer allvar, man ska nog inte pröva på deras dumheter hemma helt enkelt. Detta verkar dock inte ha hindrat min lillebror Tommy och hans vänner från att begå samma misstag lite senare, han kan själv få berätta mer om denna roliga tillställning om han vill det. Haha! Om ni önskar se klippet från ”Jackass” när de genomför denna äckliga tävling så finns en länk längre ner i inlägget. Tack för att ni läser, ha d biff!

TÄVLINGENS JERKER går till Klas-Åke som mitt i sitt kräkande försökte flirta med de förbipasserande tjejerna, undrar om de någonsin kunde se på en man med normala ögon igen efter allt de fick bevittna där ute i skogen…

Nu är årets påskhelg förbi, jag hoppas att ni som firat har haft en riktigt skön helg med mycket god mat och påskägg såklart!

Linda och jag var hemma själva med hundarna hela påsken, alla barnen var bortresta så det var väldigt lugnt för vår del. Lite tråkigt blir det ju tyvärr, även påsken känns lite mer som en högtid för barnen ungefär som med julen. Och utan barn blir det inte riktigt samma sak, visst blev Linda glad för sitt påskägg men hon tjöt inte lika mycket av glädje som barn gör när de får ett påskägg med godis. Haha, vi vuxna kan vara lite mer reserverade och blir inte lika exalterade av godis i alla fall. Eller i och för sig, jag blev väldigt glad över godiset Linda hade köpt så det kanske inte stämmer trots allt…

Men vi har ändå haft det bra och har faktiskt byggt om hundarnas rastgård lite, Linda hittade vitt kompostgaller som vi ägnade en stund åt att sätta upp tillsammans. Det blev en billig lösning och ett stabilare staket för hundarna, lilla Gibzon lyckades ju ta sig igenom vårt gamla staket eftersom han är så liten och man orkar ju inte springa efter honom varje gång han smiter iväg. Men detta kan han inte ta sig igenom så nu kan man släppa ut hundarna på tomten utan att behöva vaka över dem varje sekund, vilket känns mer avslappnat och skönt.

Nu är i alla fall barnen hemma igen, stora Nova har varit iväg på camping med sin killes familj och mina barn var uppe i Hälsingland på påsklovet. Så nu är alla tillbaka och allt känns bra igen, det var även kul att se hur glad Gibzon blev när alla kommit hem. Så nu har han många att leka med och barnen verkar ju tycka att det är superkul att busa med honom också, så det blir ju en så kallad ”win-win” situation!

Det har även hänt en ”creepy” liten sak, min kära mor skickade en bild till mig och frågade om det var tvillingarna (Nova & Theo) på bilden. Jag svarade ja och tyckte till och med att det såg ut att vara en bild från när de hade vattkoppor som små. Men jag kände inte igen själva fotot, se själva…

Jag kände igen filtarna och frisyrerna är ju väldigt lika de frisyrer de hade i den åldern, så jag frågade vart hon hittat bilden. Den kom från en artikel gällande två små barn (tvillingar) som hade lämnats kvar ensamma i en bil och där dog de senare. En hemsk nyhet såklart, men sedan blev jag ju lite arg över varför de publicerar en bild på mina barn i deras artikel. Så jag klickade mig vidare på artikeln och försökte hitta någon information om vart bilden kom ifrån, men både min bror och jag misstänkte att de kunde ha stulit bilden från den här bloggen. Men jag kunde inte hitta något vettigt förrän i slutet av artikeln där fler bilder publicerats, och det var först då jag såg att det inte var Nova och Theo. Tänk så sjukt ändå, att någonstans ute i världen fanns två tvillingar som inte heller var enäggstvillingar men som är så otroligt lika mina barn. Alla vi som såg bilden var helt övertygade om att det var Nova och Theo på bilden, snacka om kusligt…

Här ovan är en bild på mina barn i ungefär samma ålder, men det är nog svårt att se likheterna här. Men vi som sett barnen växa upp var alla övertygade om att det var dem vi såg i artikeln, så jag förstår om de som såg artikeln blev chockade när de först såg rubriken om vad som hänt och sedan såg bilden på tvillingarna. Det gällde inte mina barn tack och lov, men det var en otroligt sorglig sak att läsa om. Så nu är jag extra tacksam för mina små välsignelser här hemma och att de mår bra.

Precis innan påsk hände något otroligt i sportens värld! Djurgåden skulle åka till Österrike och möta Rapid Wien i returmötet i Conference Leagues kvartsfinal, detta efter att ha förlorat första matchen med 0-1 här i Stockholm. Det krävdes alltså minst en vinst på nortaplan nu för att matchen skulle gå till förlängning. Och det började bra där Djurgården fick en straffspark i inledningen av matchen och en spelare i Rapid Wien blev utvisad. Men så gjorde de självmål innan halvtid och då stod det 1-1 i matchen vilket skulle betyda att de var utslagna ur turneringen.

Resultatet såg ut att stå sig matchen ut, men då i slutet av matchen hamnar bollen hos vänsterbacken Kosugi i Djurgården som drar på ett volleyskott med fel fot rätt upp i krysset. Herregud vad händer! Jag jublade högt och trodde inte att det var sant, och när domaren blåste av matchen efter ordinarie tid så väntade nu förlängning. Måtte de försöka avgöra snabbt tänkte jag så att det inte slutar med straffläggning, mina nerver skulle inte klara av det. Då klev norrmannen Gulliksen fram och gjorde mål direkt! Och sedan ett till! Matchen slutade alltså 4-1 till Djurgården, helt osannolikt men jag blev överlycklig!

Nu väntar topplaget Chelsea från brittiska Premier League i semifinalen för Djurgården, och det är lite kul att se dem tillsammans med Fiorentina och Real Betis som möts i den andra semifinalen. Tre riktiga storlag och sedan lilla Djurgården, jag vet inte vad jag ska säga. Sportchefen Bosse Andersson kallade detta inte för miraklet i Wien som vissa journalister ville få det till, utan mer för knallen i Wien. Miraklet kommer i London enligt honom…

Ja ibland är sport helt fantastiskt, och ibland helt förfärligt känslosamt och jobbigt. Men denna seger kommer jag att minnas så länge jag lever, nu blir det kul att se dem möta Chelsea som självkkart är storfavoriter men jag hoppas på en skräll. Annars får man se det som en bragd och en ära att de tagit sig så långt i turneringen och får möta denna typ av motstånd.

Nu ska jag inte prata mer om det, utan rundar av här nu för denna gången. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till, hm… Henke vore det naturliga valet här nu när jag inte har någon speciell att ge utmärkelsen till, men jag tycker inte att han förtjänar den idag. Vi säger grattis till Donald Trump och hans eländiga anhängare istället, skäms på er!

Farmors lilla Tingeling! Ja Freja är inte lika liten nu längre, utan har hunnit fylla 14 år och har vuxit om de flesta i vår släkt. I alla fall hennes kvinnliga släktingar, men hon har Nova hack i häl som det heter och vi får se vem som blir längst av dem två sen när de vuxit klart!

Freja är nu inne i tonåren men jag måste säga att det gått väldigt bra hittills för henne, hon är skötsam i skolan och springer inte på stan sent om kvällarna. Vilket man som förälder är otroligt tacksam för och då slipper man oroa sig så mycket, istället hänger Freja mestadels hemma hos sina vänner eller håller sig hemma på kvällarna. Hon är dock fortfarande lika social som hon alltid har varit och verkar inte så blyg av sig, på så vis är hon och Theo ganska lika medan Nova är en lite mer avvaktande tjej. Men Freja är för det mesta väldigt glad och när hon är hemma så hör man ofta höga skratt från hennes rum, hon pratar ofta med sina vänner i diverse appar och på sociala medier. Det är väl motsvarigheten till hur man själv pratade mycket i telefonen när man var i samma ålder, och hon pratar med många samtidigt och skrattar så mycket under deras samtal. Så hon verkar fortfarande vara en glad tjej som omger sig själv med många vänner hela tiden, det är lite kul att se hur olika barnen är gällande det sociala spelet eller vad man nu ska kalla det. Freja och Theo gillar som sagt att omge sig med många vänner, ju fler desto bättre! Medan Nova är lite olika från dag till dag, ibland hänger hon med många kompisar och hittar på saker men oftast håller hon sig till en kompis i taget. Det finns ju inget rätt eller fel här anser jag, det är bara intressant att reflektera lite över hur olika de är trots att de är syskon i ungefär samma ålder.

Skolan är något som Freja alltid har tyckt om och det går relativt bra för henne där också, hon går tillsammans på Kulturama med Nova och Theo så de har ju varandra där om något skulle hända. Här har även hennes stora idol Zara Larsson gått i skolan, vilket får henne att faktiskt våga drömma om ett liv som artist i framtiden. Hon har alltid haft enkelt för att lära sig och siktar på höga betyg i skolan, och hon har redan en framtidsplan på vad hon vill bli när hon blir stor. Som liten pratade hon ofta om att hon vill bli sångerska eller dansare, alternativt ville hon jobba som doktor och köra brandbil. Det fanns även planer på att hon och Nova skulle ha egen restaurang samt köra brandbil tillsammans, det blir väl lite som en foodtruck som kan släcka bränder då tänker jag. Men hon verkar faktiskt ha övergett det sistnämnda för att istället ha riktat in sig på rättsväsendet, nu vill hon väldigt gärna bli åklagare eller advokat och lägger därför ner mycket energi på sina studier för hon vet att det kommer bli tuffa skolår framöver. Även polisyrket lockar eller så har hon även varit nyfiken på att bli kriminolog, sen har hon inte helst släppt tanken på att sjunga eller dansa så den drömmen lever kvar fortfarande. Men jag är helt övertygad om att hon kommer att klara av det, vad hon nu än väljer!

På sin fritid brukade Freja ofta sjunga och spexa här hemma som liten, hon kunde byta om tio gånger på en och samma kväll men behövde något nytt så fort hon skulle uppträda för oss andra här hemma. Hon spexar inte på samma sätt längre, men dansar gärna i skolan och går även på skapande dans på fritiden. Där är även Nova med och dansar och de blir bara duktigare och duktigare för varje år, man märker att dansen blir mer avancerad och svårare men de gillar det fortfarande. Annars har hon inte varit så mycket för att spela instrument eller hålla på med någon sport, hennes intresse verkar mer riktas mot hudvård och smink. Hennes tidigare år som aktiv pysslare har numera övergått till att fixa med sina naglar och utforska kosmetiska produkter. Hon spelar in egna videos när hon sitter och berättar om produkter hon köpt, lite som en influenser och kanske är det något hon lockas av längre fram. Sen så är hon alltid lika fascinerad när hon besöker mig på jobbet och ser alla hudvårdsprodukter vi tillverkar där, så flera gånger har hon sagt att hon vill jobba med mig på mitt jobb. Det är såklart roligt att hon är intresserad av det man gör, men vi får se vad hon väljer att göra i framtiden sen.

Hon verkar ha många vänner som hon umgås med, till och med några så långt tillbaka som till förskolan. Speciellt Nellie verkar hon ha bra kontakt med fortfarande, de har känt varandra hela sin liv känns det som och det är ju kul att de varit vänner så länge. Jag minns när man körde runt dem i bilen när de var små, då satt de längst bak på sina bilkuddar och försökte skrämma mig genom att ropa att det kommer ett rådjur. Som hämnd körde jag lite snabbt över alla farthinder så att bilen guppade till ordentligt så att de nästan flög upp i taket, haha! Do not mess with the daddy!

Freja älskade att pyssla som barn och satt ofta med pärlor eller loombands så fort hon fick tillfälle, och att rita och måla gillade hon också. Även om hon kanske inte pysslar i samma utsträckning längre så märker man att hon blir uppspelt och glad så fort vi gör något liknande tillsammans, som att bygga och dekorera vårt pepparkakshus varje jul. Där är hon lika kreativ som alltid och brinner för att skapa ett riktigt fint hus med fin dekor och godis.

Sen har ju även Nova, Theo och stora Nova som hon kan umgås med om hon är uttråkad. Nog för att de kan bli lite osams emellanåt men det blir ju alla syskon mer eller mindre. De brukar ändå ha roligt tillsammans och roar sig med den festliga sysslan att gå ut och gå nu när de blivit lite äldre, då strosar de runt hemma i området med massor av skratt och fnitter. De är nästan ute mer tillsammans på vintern än på sommaren, då brukar de oftast hänga i pulkabacken där de åker snömadrass och på sina snabba snöbrädor. Så det är ju inte helt fel att ha syskon i samma ålder!

Trots att de blivit stora nu så märker man att Freja fortsätter att ta väl hand om sina småsyskon, och det är så fint. Jag litar helt och hållet på henne när hon säger att hon klarar av att exempelvis åka kommunalt till kompisar som bor en bit bort eller liknande, och de gånger Nova och Theo åker med henne så vet jag att de är i goda händer under Frejas bevakning. De kan ju annars bli lite hjälplösa om exempelvis ett tåg är inställt eller liknande, medan Freja klarar det bättre och vet hur hon ska lösa problemen hon stöter på under sina resor här i Stockholm. Sen vet hon att man alltid kan ringa till mig och fråga om det är något, vi har haft ett bra förtroende för varandra genom åren och kan prata om det mesta utan att det känns krystat eller jobbigt. Och det är jag tacksam för, för hon betyder otroligt mycket för mig mitt ”lilla” hjärta.

Nu har jag skrivit ett inlägg om vardera barn så att de som är intresserade har fått en uppdatering om hur de växer och utvecklas, men tiden går verkligen alldeles för fort. Det är svårt att hinna ta tillvara på tiden tillsammans med barnen så mycket som man själv önskar, speciellt nu när de hittar roligare saker att göra med sina vänner istället för att umgås med sin pappa. Haha, men det går bra och vi har faktiskt roligt tillsammans. Jag märker redan nu att jag saknar åren när de var mindre, det är något speciellt med att man känner sig mer behövd som förälder eller något som gjorde allt väldigt speciellt. Sedan är det ändå lite skönt att de klarar sig så bra själva numera, men jag hoppas inte att de kommande åren går för fort nu så att de snart flyttar hemifrån… Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till den person som delade denna fantastiska bild och kommentar. Och jag är beredd att hålla med, vi har tillräckligt mycket problem i världen just nu och behöver inte en massa otäcka små monster springandes överallt…

P.S Om ni önskar läsa mitt första inlägg som jag dedikerade till Freja så finns en länk dit här nedanför:

Varmt välkomna tillbaka, idag kommer som utlovat ett inlägg dedikerat min underbara dotter Nova. Ni som känner oss väl kanske ser fram emot detta lite extra med tanke på vilka härliga utspel Novis har stått för genom åren, eller vad säger ni om de numera klassiska uttrycken ”det luktar fy fan där borta” eller ”vad är det där för jävla lastbil”…

Ja, Nova har alltid varit den mest frispråkiga av barnen och citaten här ovan kom från hennes oskyldiga läppar när hon var endast 5-6 år gammal. Men det är också det som jag och många av er uppskattar, och hon har bjudit oss på så många roliga uttryck genom åren. Jag kan glädja er med att Nova nu 12 år gammal fortfarande är samma härliga tjej, hon är lika bestämd och har kvar sitt härliga humör som vissa dagar får en att tappa öronen. Sedan mitt förra inlägg som jag dedikerade till Nova så har hon även hunnit med att skada sin arm och fick den gipsad, detta efter ett fall från en parkbänk som resulterade i en spricka i handleden.

Hennes härliga humör har aldrig varit ett problem egentligen, hon är känslig och inkännande som person som ibland ställer orimligt höga krav på sig själv. Och när hon stöter på motgångar kan hon ta dessa väldigt hårt och personligt, men med lite hjälp av skolan och oss andra så har hon själv lyckats vända på detta. Hon sköter skolan bra och verkar trivas mycket bättre nu än när hon bytte skola i fjärde klass, den omställningen blev tuff för henne utan att hon egentligen gjorde något fel. Det blev nog bara svårt för henne att hantera när hon inte längre hade någon kompis i klassen som hon kunde hänga med på dagarna, utan det tog lite tid att lära känna alla innan hon sedan fick nya bästisar. Hon är lite mer reserverad än Theo, han är ju väldigt social och går bara fram till andra och börjar prata med dem så det var såklart jobbigt att han så snabbt fick nya vänner så enkelt. Medan hon själv tyckte detta var orättvist och var ledsen över att det tog så lång tid för henne att hitta någon, men när hon väl gjorde det så släppte allt för henne!

Nova är också förtjust i djur men inte riktigt lika mycket som sin tvillingbror, hon föredrar nog hundar och hästar som man kan klappa. Ett tag provade hon på att rida och åkte till stallet en gång i veckan, det verkade hon gilla väldigt mycket och hästarna fick henne att må bra. Sedan har vi ju numera tre hundar här hemma och dessa pälsklingar gillar hon också väldigt mycket, om man inte hittar henne på sitt rum så är det bara att leta upp hundarna och ganska ofta sitter hon och gosar med någon av dem.

Nova verkar annars trivas väldigt bra på Kulturama där hon går i skolan, hennes intresse för musik har bara växt med åren och nu tycker jag mig höra henne sjunga mer än tidigare. Hon har ju alltid tyckt om att spela instrument och kam hittar henne ofta framför ett piano, och hon är verkligen jätteduktig på att spela! Kanske börjar dock musikintresset tappas lite och glädjen för att spela datorspel börjar ta över mer och mer. Hon är ju väldigt dedikerad i det hon gör om det är något hon tycker är roligt eller intressant, då blir hon oftast otroligt duktig och säker på sin sak vilket får henne att växa på många sätt.

Att jag skulle få en dotter som kallar sig själv för ”gamer” kunde jag nog aldrig tro på förhand, men det är så himla roligt att se hur hon älskar att spela online med Theo och såklart andra vänner också för den delen. Lindas dotter, som vi ju kallar för ”Stora Nova” eftersom hon är äldre än min Nova, hon spelar också Fortnite och Roblox precis som Theo. De tre verkar ha så himla roligt tillsammans när de spelar, vilket är det viktigaste!

Sedan märker man att Nova ser upp till Stora Nova väldigt mycket och vill gärna hänga med henne så mycket hon bara får och kan, men de fungerar otroligt bra ihop och när man hör deras höga skratt från rummen så värmer det i hjärtat. De brukar även sova tillsammans i samma rum på helgerna och kollar då på film eller serier ihop, gärna något spännande och lite läskigt om de själva får välja. Dessa två kommer nog blir bästisar när de blir äldre, säkerligen har de andra vänner också men de är ju lite som syskon som står varandra väldigt nära och verkar kunna prata om allt med varandra. Det är glädjande för både Linda och mig att veta att de har varandra att prata med om allt som pågår i deras unga liv, och de bryr sig om varandra väldigt mycket. Men hon bryr sig självklart om alla i familjen och hennes kusiner har alltid varit gulliga att ta hand om och att leka med, de busar och har kul varje gång de ses!

Som liten kunde hon vara ganska självständig, man hittade henna ofta sittandes ensam vid matbordet och pysslade med sådant som hon själv tyckte om att göra. Freja kunde ju dra igång pyssel och annat för alla barnen hemma, men det var inte ovanligt att Nova drog sig undan eller satt kvar själv när de andra tröttnat. Hon har aldrig haft problem att sköta sig själv och bryr sig inte så mycket om vad andra gör, bara hon har sitt så är hon upptagen med det. Numera pysslar hon inte längre, men hon tycker om att dansa. Detta gör de ju mycket i skolan redan men hon går även på skapande dans med Freja, något hon tycker väldigt mycket om och det är ju bra träning och motion. Vi upptäckte tidigt att lagsporter inte riktigt var något för henne, hon spelade fotboll ett tag när hon var liten men ville inte gärna passa bollen vidare till sina lagkamrater utan gick oftast rakt på mål när hon fick chansen. Sen blev hon ju skitarg på motståndare som spelade fult, och efter ett tag ville hon inte fortsätta spela. Jag förstår henne, det ska vara roligt annars är det ju ingen mening med dessa aktiviteter och sporter. Men att dansa i grupp går tydligen bra och hon vill säkert fortsätta med detta ett bra tag framöver.

En intressant detalj som jag inte vet om jag nämnt här tidigare är att hon alltid har upplevts som tyngre än sin bror, även fast oftast vägt exakt lika mycket genom åren. Detta var märkbart när de var små och man fick bära runt på dem mer än vad jag gör idag, nu klarar de ju av att gå helt själva för det mesta. Haha! Men somnade de exempelvis i bilen eller på soffan hemma så ville jag ju vara snäll och bära dem in till deras sängar, och då var det märkligt nog alltid en påtaglig skillnad mellan dem. Theo var alltid mycket lättare att lyfta och bära, han var ju som en liten koala som klamrade sig fast vid mig vilket också underlättade lyftandet helt klart. Men Nova, hon upplevdes som väldigt mycket tyngre konstigt nog. Men hon hängde ju med hela sin kropp helt avslappnat som en utslagen tonåring, vilket troligen bidrog till att hon blev svårare att bära runt. Haha! Det upplevdes bara som en kul grej just när man burit in Theo och sedan skulle lyfta Nova försiktigt, då var det som att lyfta en tung men mjuk sten. Min söta och tunga lilla älskling…

Theo gillade ju att laga mat, Nova gillar att äta mat. På den fronten har inget förändrats! Det är skoj att Nova vågar prova det mesta och hon klagar aldrig när man lagar mat. Allt man ställer fram på matbordet blir hon glad över och hon äter ordentligt varje gång, men visst har det börjat vakna ett intresse för bakning och matlagning hos henne också. De har ju hemkunskap i skolan numera och det verkar som att hon hellre bakar än lagar mat, men det vill jag också uppmuntra på samma sätt som att Theo gillar att laga mat. De kommer ha stor nytta av detta senare om de håller intresset vid liv, kanske blir det så att Theo bjuder på middag när de är stora sen och att Nova fixar någon god efterrätt eller smaskigt fikabröd. Himla trevligt!

Syskonkärleken mellan Nova och de andra är annars god, för det mesta. Hon har ju en stark vilja och det har hon alltid haft, och den krockar ju ibland med hennes syster Freja som även hon har en stark vilja. Det sker inte lika ofta längre eftersom de inte leker tillsammans på samma sätt som när de var små, men det kan självklart ske mindre gräl dem emellan. Detta bottnar oftast i att Nova anser något vara orättvist, och det är något hon inte gillar alls. Men att kompromissa om saker och ting kan ibland kännas orättvist, därför är detta något som inte alltid är enkelt för henne att hantera. Men även här har hon mognat och utvecklats på ett väldigt bra sätt, nu blir hon inte enbart jättearg och frustrerad utan vi kan prata och resonera de få gånger det händer. Jag tror inte att hon gillar att kompromissa, men det går i alla fal att göra numera. Så den där arga tjejen har blivit lugnare, men hon kan fortfarande bita ifrån och låter väldigt bestämd när hon blir upprörd. Och hon är inte rädd för att tillrättavisa någon som gör fel, oavsett om det gäller barn eller vuxna. Theo är ju fortfarande relativt enkel att komma överens med när de spelar eller så, men han är också en retsticka av rang har jag märkt. Och just dem två emellan så vet han nog exakt vad han ska göra för att få fram en snabb och explosiv reaktion hos sin syster…

Hur ska det nu gå när vi tar klivet in i tonåren kan man undra, och det får vi helt enkelt se. Jag är ändå väldigt tacksam för att Nova är öppen och ärlig med mig när vi pratar med varandra så jag tvivlar inte på henne på något vis eller är orolig. Men kanske kommer syskonen gå varandra lite mer på nerverna nu framöver, det minns jag att jag och mina syskon gjorde i deras ålder och vi kunde bli otroligt arga på varandra. Men vi ska inte måla fan på väggen redan nu, eller hur är det man brukar säga? Jag känner mig trygg med att Nova är stark och står upp för sina åsikter och vad hon känner, något som är viktigt i tonåren när alla påverkar varandra väldigt mycket. Så jag säger bara, på dem Nova och kör hårt!

Tack för att ni läser, imorgon kommer jag fortsätta detta med ett inlägg om Novas och Theos storasyster… Freja! Det blir trevligt, önskar er en fortsatt fin dag. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till den roliga papegojan jag såg en rubrik om förra veckan, men som jag inte riktigt lyckats smälta ännu. Tydligen hade den rymt och fastnat högt uppe i ett träd, men när räddningstjänsten kom till platsen för att ta ner papegojan så hade de fått pyssla med detta i flera timmar medan den tydligen ropat ”Fuck you” till brandmännen. Hahaha! Nu läste jag aldrig artikeln, men enligt min kollega Steffe så lyckades de tillslut få ner papegojan genom locka den med en cigg. Otroligt roligt ju, detta gjorde min dag!

P.S Om ni önskar läsa mitt första inlägg som jag dedikerade till Nova så finns en länk dit här nedanför:

Nu har det gått flera år sedan jag skrev ett inlägg dedikerat min underbara son Theo här på bloggen, och tänkte att vi kan väl titta till hur han och hans syskon har utvecklat sedan sist. Då var året 2018 och han hade ganska precis fyllt 5 år, nu är han 12 år gammal och är mitt uppe i skolans värld med sina kompisar och allt som hör därtill!

Sist jag beskrev lilla Totten så var han lite blygsam, men i tryggt sällskap så gillade han att prata väldigt mycket och gestikulerade med hela kroppen när han återberättade något för oss. Lite utav detta har förändrats, han är absolut lika pratglad fortfarande men han är absolut inte blyg längre. Han har blivit väldigt social och har lätt för att prata med både vuxna och barn han inte känner, vilket har underlättat för honom i skolan när de ska lära känna sina nya klasskamrater och liknande. Sedan är han väldigt omhändertagande av sina syskon, han har alltid haft koll på sina systrar och ser till att de mår bra. Och skulle något hända dem är han inte rädd att ta ställning och säga ifrån ordentligt!

Hemma vid middagsbordet så är han nog den som kommenterar precis allt som alla vi andra säger, vilket just nu innebär att han brukar sitta kvar längst eftersom att han då glömmer bort att äta. Men han frågar mycket och är nyfiken, ibland tror jag kanske att han försöker vara lite extra rolig genom att fråga väldigt konstiga saker som rör samtalsämnet eller något helt annat som bara är taget ur luften. De andra barnen brukar oftast skratta men ibland tittar de bara på honom och tycker att han är lite konstig, men jag uppskattar att han tänker utanför boxen och det kommer säkert att gynna honom i framtiden. Sen får andra tycka vad de vill om detta, jag ser en påhittig kille som gillar att föra samtal och det försöker jag uppmuntra och lyfta fram som en bra egenskap hos honom.

I mitt förra inlägg som jag dedikerade till honom så har han utöver att han vuxit även hunnit bryta armen. Detta efter att han blivit knuffad på fotbollsplanen och landat illa på handen, han fick då en så kallad ”banan arm” som var helt böjd och bara hängde. Men lite gips och knäckande för att få benen i armen på plats igen så har han nu läkt och mår bra!

Theo är fortfarande otroligt omtänksam, han frågar om alla mår bra och är alltid en snäll kamrat. Visst kan han vara en riktig retsticka också, men så fort någon blir ledsen är han fort framme och frågar vad som har hänt. Och även om han och Nova kan vara arga på varandra så vet jag att båda skulle skydda varandra om det behövs, det är fint att se hur de fortfarande håller koll på varandra trots att de utvecklas på så olika sätt. Han är en känslig kille också har jag märkt, han håller ihop länge innan han blir ledsen men jag försöker prata med honom och säga att det är okej att vara ledsen ibland. Men det är som att han skäms lite när det väl händer och det ska han absolut inte behöva göra, som tur är så brukar han väldigt sällan bli ledsen utan är nästan alltid lika glad.

Han är också familjens stora djurvän och har ju varit det sedan han var liten, det är han som hjälper sina syskon att ta ut insekter och spindlar från deras rum. Men han är också den som verkligen älskar våra hundar här hemma, ingen leker med dem så mycket som han gör eller klappar och gosar med dem. Det är verkligen glädjande att se en sådan fin egenskap hos honom, att han verkligen bryr sig om inte bara människor utan även djur. Han är också den som oftast ställer upp att gå ut med hundarna på promenad, vilket man märker på hundarna för de är väldigt förtjusta i honom av just den anledningen. Men sedan har han även tagit väl hand om sina kusiner när vi träffas hela släkten, han ser till att alla får känna sig delaktiga när de leker och han håller ett vakande öga över de som är små.

Vad har han för intressen numera då? Ja han spelar fotboll igen efter några års uppehåll, och det verkar han tycka är väldigt roligt med gemenskapen han har med de andra spelarna i laget. Sedan är han intresserad av datorspel som många andra i hans ålder, inte minst hans syster Nova. Där har de ett gemensamt intresse och de spelar ofta tillsammans, populärast verkar spelen Fortnite eller Roblox vara för det är dessa de spelar allra mest just nu. Detta har utvecklat deras språk inom engelskan ganska bra också när det är andra nationaliteter med och spelar online, men jag noterar även att en hel del nya svordomar fått se dagens ljus. Detta hör man främst från Novas rum som är lite mer temperamentsfull än Theo, men även han har rejäla grodor som hoppar ur hans mun emellanåt. Då brukar jag bara påtala ett det inte låter så trevligt och att de inte ska svära så mycket, och det brukar hjälpa. En stund i alla fall…

Alla barnen går i skolan på Kulturama där de sjunger och dansar med musikal som inriktning, något de verkar gilla. Theo är nog den som sjunger med i musiken mest när vi åker bil tillsammans, barnen har satt ihop en egen spellista som vi lyssnar på och det är ofta man hör honom sjunga med i låtarna. Även de engelska så det gäller inte enbart svensk musik, och i refrängerna tar han i ordentligt! Några favoritlåtar genom åren har varit ”Mary on a Cross” och ”Life Eternal” av Ghost, ”Misstag” av Miss Li och ”Shotgun Blues” av Volbeat. Som ni märker är det en salig mix, men barnen har alla sina olika musiksmaker och det är ju faktiskt roligt så det inte enbart är samma typ av musik hela tiden. Jag har även lovat Theo att han ska få gå på konsert med mig så fort han fyller 13 år eftersom det är den nu gällande åldersgränsen, och om han får välja så verkar Ghost eller Sabaton vara förstahandsvalet. Vilket inte gör mig något eftersom jag giller dem båda väldigt mycket!

Som jag skrev tidigare så är han väldigt hjälpsam och erbjuder sig att hjälpa till hemma hela tiden, och man blir verkligen rörd och tacksam varje gång denna unge kille kommer och erbjuder sin hjälp. Han vill gärna vara med och laga mat, det verkar finnas ett intresse för detta och det uppmuntrar jag såklart hela tiden honom att fortsätta med så mycket han kan. Jag har ju själv ett stort matintresse och det gör vardagen mycket roligare och trevligare om man lägger lite kärlek på sin matlagning. Sista tiden har vi börjat grilla en del ute och då har han fått vara med att starta upp grillen och lära sig sköta den ordentligt, han har även provat på att grilla lite korvar och hamburgare vilket gått bra så jag ser hur stolt han blir när han lyckas. Kanske har vi en framtida kock här hemma, han verkar ju inte riktigt veta vad han vill jobba med när han är vuxen ännu så än finns tid att utforska alla olika yrken som finns att välja mellan. Han vill ju gärna göra värnplikten och kanske kan kock vara något för honom där, på typ en u-båt eller en av de fräsiga fregatterna vi har i marinen kanske!

Vi får se vad han vill bli när han blir stor, det enda han pratade om när han var liten var att han vill bli fotbollsproffs eller polis. Nu verkar han som sagt mer osäker, men han har vid några tillfällen pratat om hur mycket han tycker om djur och att han kanske vill bli veterinär. Det skulle nog passa honom bra att hjälpa och ta hand om djur, kanske kan han vara fotbollsproffs lite på kvällar och helger om han vill det. Vi får se hur det går helt enkelt, men jag hoppas att han hittar något han verkligen brinner för sen.

Theo är en kille som jag är otroligt stolt över, han har alltid varit en klok person och jag uppskattar att han står upp för sig själv och andra när det behövs. Han visar på väldigt gott omdöme för sin ålder och jag känner mig faktiskt ganska lugn gällande de kommande tonåren som nu väntar. Men vem vet, han kanske gör revolt om några år och blir en riktig bråkstake! Haha, nej jag kan inte för allt i världen föreställa mig det faktiskt. Nu har vi många viktiga år framför oss och vi har varandra om det behövs!

Tack för att ni läser, imorgon kommer jag fortsätta detta med ett inlägg om Theos tvillingsyster… Nova the Novadore! Det blir intressant, önskar er en fortsatt fin dag. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till de jag valt att kalla för tempelriddare ute i trafiken som genom sina korståg över vägbanorna gör livet surt för oss andra trafikanter som bara vill köra lugnt och sansat till och från jobbet på dagarna. Så min uppmaning till er alla som ska ut i trafiken under påskhelgen, kör försiktigt och håll utkik efter dessa dårar! Jag vet dock inte om de har ökat i antal eller om det är jag som börjar bli gubbe och stör mig mer på detta, därför lämnar vi det så bara…

P.S Om ni önskar läsa mitt första inlägg som jag dedikerade till Theo så finns en länk dit här nedanför: