Att fylla 40 år är ingen lek, fråga mig… Jag vet! Nu var det dock min kära bror Tommys tur att ta steget över till den andra sidan bland oss medelålders och vuxna individer, men han var nog inte beredd på att det skulle bli såhär…

Han firade sin födelsedag tillsammans med sina barn eftersom de flesta av dem i hans familj fyller år i oktober, så det var inget konstigt med det alls. Men han var nog inte beredd på att vi hade en överraskning på gång till honom! Under denna lördag så skulle vi fira farsan på farsdag och inte på söndagen som ju är den korrekta dagen för farsdag. Vi skyllde på att han skulle vara upptagen på söndagen och min syster fyllde på med att Elton har fotbollsmatch då, så för att det skulle kunna firas så flyttade vi allt till lördagen istället. Så vi åkte dit och medan vi var där och firade farsan så pågick förberedelserna för fullt hemma hos Tommy, där Sandra med hjälp av morsan och Kent dukade fram till fest. Så när vi fikat klart hemma hos farsan så låtsades vi alla åka hem var till sig, men så fort Tommy rullat iväg i sin bil så började vi sakta att åka efter hem till honom. Vi kunde ju inte åka för fort för då skulle han ju se våra bilar, så vi gav honom ett kort försprång innan vi rullade iväg. Sedan skulle han få sig en sjujäkla överraskning som heter duga!

Plötsligt så dök hela familjen upp hemma hos honom, och alla hans vänner kom också dit. Han såg lite förvånad ut där i sin keps men verkade ändå glatt överraskad. Det bjöds på välkomstdrinkar och tilltugg, sedan hade morsan hjälpt till att fixa smörgåstårta till alla. Småbarnen kan ju vara lite kinkiga gällande smörgåstårta så de fick korv med bröd istället, jag kan inte för allt i världen förstå hur man kan föredra något sådant före smörgåstårta som är så himla gott.

Sedan hade det ordnats en spellista via Spotify där man kunde lägga till låtar som vi tror att Tommy skulle gilla, man kunde exempelvis lägga till sådana låtar som man vet att han lyssnat på tidigare så blir det lite nostalgi för honom. Och mycket riktigt, han stod där och skakade den där gamla höften till ”blip-blip” musiken som spelades (Blip-Blip = House, Techno, Dance m.m). Jag hade tänkt bidra med en del låtar men då hade ju alla redan lagt till dessa, så snöpligt. Men då råkade jag kanske lägga till lite andra låtar som kunde få dem att lyfta lite på ögonbrynen där senare på kvällen när jag hade åkt hem. Jag bidrog bland annat med lite låtar med en del tveksamma texter från Joddla med Siv, den tyska barnsången ”Schnappi das kleine krokodil” och lite andra låtar med helt galna tempon. Sedan försökte jag lägga till låten ”Bumbibjörnarna” 16 gånger på raken men det fick jag inte för Spotify, det hade ju varit roligt annars om den spelades nästan hela tiden. Och Tommy hade nog funderat lite över vad som pågick, men nu gick det ju tyvärr inte…

Jag tror att han har misstänkt att vi skulle ordna en överraskningsfest för honom, men efter att han fyllt år så har ju inget hänt vilket nog fick honom på andra tankar. Så detta blev väldigt lyckat och jag åt onödigt mycket smörgåstårta på festen, så pass mycket att jag inte är speciellt stolt över mig själv nu i efterhand men mätt blev jag. Efter att ha gratulerat honom så var det dags för mig och barnen att åka hem igen, nu fick de festa vidare själva resten av natten och det lär ha blivit fullt ös får jag hoppas. Jag tänkte att jag skulle ringa till Georg och fråga, eller till Tommy menar jag! Nu blandade jag ihop det med Rolf Bengtssons sketch ”Dagen efter kvällen före”, men det vore ju lite kul om Tommy vore lika ”pigg” som Roffe i den monologen idag… Mwohahah!

Nu har vi röjt och fixat på vår tomt runt huset och ordnat klart med allt inför vintern. Alla utemöbler är nu undanplockade eller förvaras under presenning, så att de ska klara vintern och hålla även nästa år. Jag drog även fram en stege och likt den Tarzan jag är så klättrade jag upp och lagade en hängränna som bråkat ett tag. Den hade glidit isär på ett ställe och saknade även ett stopp ute i kanten där rännan tar slut så vattnet rann ut lite överallt, men inte längre! Sedan hade vi flera väldigt taggiga nyponbuskar som jag nu har dräpt, de stack mig några gånger men jag skrek tillbaka och slet bort dem till komposten där de nu får bo istället. Sedan klippte jag gräsmattan en sista gång, hoppas jag i alla fall. Så nu borde vi vara redo för vintern, jag tycker det. Bra jobbat och heja oss!

Sedan missade Theo hemkunskapen i skolan nu i veckan på grund av ett återbesök till läkaren, det gjorde honom lite ledsen för de skulle göra pannkakor på lektionen och han ville så gärna visa att han kunde detta. Men då föreslog jag att han kunde göra det hemma nu i helgen så kan jag filma allt och skicka till hans lärare sen. Så får vi hoppas att läraren blir nöjd och att Theo får möjlighet att visa sina kunskaper i köket.

Passar på att önska en härlig fars dag till alla fina pappor där ute, jag hade turen att bli uppvaktad med kaffe och presenter här på morgonen av min underbara familj. Alla ni andra får ha en fin söndag, och stort tack för att ni läser. Ha d biff!

DAGENS JERKER vill jag ge till alla bilister som väljer att köra i bussfilen på morgonen när alla andra sitter i köerna. Jag har tagit upp detta tidigare och det stör mig egentligen inte så mycket på det, eftersom de som kör där inte påverkar mig som ändå rullar fram sakta i köerna. Men jag kan bli lite konfundersam över att man är så egosistisk och nonchalant, man kan ju bara tänka på sig själv när man kör förbi alla på det viset. De som blir mest irriterade på detta är ju de som faktiskt får köra där, det vill säga bussar och taxibilar. Fast det är klart, jag vet ju inte varför vissa väljer att smita fram den vägen. Det kan vara som min gode vän Tommy brukade säga, de kanske håller på att dö där i bilen och är akut på väg till ett sjukhus. Men det är väldigt många döende i Stockholms rusningstrafik i så fall, och det gör mig inget om det står en polis längre fram och vinkar in dessa för det händer ju lite då och då. Men jag funderar på att göra samma sak nu, att tränga mig fram i kollektivkörfältet. Och om en polis då skulle stanna mig så kan jag ju bara säga att jag identifierar mig som en buss, vad ska de säga då? De kan ju inte hävda motsatsen för då blir jag ju kränkt och kan stämma dem.

Jimmy – Rättssystemet 1-0…

Julafton! Julafton! Snart är den här! Eller nja, inte riktigt men visst går tiden fort nu och snart så har vi julen runt hörnet. Jag var och handlade nyligen och då hade två butiker stora jultorg inne i affärerna där de redan börjat sälja jultomtar och annat julpynt. Lite väl tidigt kan jag tycka, men lite börjar man ju längta till allt det fina och mysiga med julen såklart…

Det är sådan där Halloween nu på torsdag kommande vecka, med läskigt pyntade trädgårdar och spökbarn som plingar på dörren och skräms innan de tigger godis. Det känns därför lite skevt att se allt julpynt i butikerna redan nu innan vi ens firat allhelgonahelgen, men nu är det i alla fall dags för detta! I vår lilla by så samordnar en förening lite firande för barn och vuxna, väldigt trevlig tycker jag! Och det verkar som att de även går runt tillsammans och plingar på hos folk, det lär vi snart märka. Dock tror jag att de enbart ringer på hos de som har pyntat på tomten, det ska vara ett sorts tecken på att här är ni välkomna medan de som inte pyntar då ej behöver tänka på att barnen plingar på dörren och vill ha godis. Smart kan jag tycka, vi har dock inte pyntat utanför så vi får se om det dyker upp någon nu i veckan…

Våra barn ville kanske följa med på firandet men vi får se hur det blir, de börjar bli lite äldre nu och är väl mest ute efter godiset. Dock så har både Freja och Nova något ”godislöfte” där de lovat att inte äta godis på hela året och sedan ska de få någon sorts belöning av sin mamma. Theo bröt löftet efter bara någon dag med motivationen att läsk är för gott och att det inte var värt det, haha!

Jag är i chock…! En nyhet nådde mig tidigare om att Kent ska spela tre konserter på 3Arena i vår, det var min gode vän Marcus som upplyste mig om detta en morgon och sedan dess har inget varit sig likt. Hur är detta ens möjligt?

Jag har ju varit helt inställd på att aldrig få se dem live igen och så gör de såhär, alltså vilken lycka! Marcus, Erik och jag har så många gånger pratat om deras sista konsert och hur gärna vi hade velat se dem igen, äntligen går vår dröm i uppfyllelse och vi är nog inte ensamma om att glädjas åt höstens absolut största nyhet om ni frågar mig. Deras konserter är några av mina absolut bästa minnen och de har levererat varenda gång jag sett dem, de är helt otroligt bra och håller en nästan löjligt hög nivå. Och föreställ er det jubel från publiken som kommer uppstå när de kliver in på scenen igen, wow…

Det släpptes under lördagen 120.000 biljetter till de tre konserterna och dessa sålde slut direkt. Jag har nog aldrig känt mig så uppgiven och förtvivlad över att bli utan biljett till detta spektakel, men det spred sig ett rykte om att de släpptes tre extra konserter. Jag var svimfärdig medan Erik och Marcus gjorde allt för att tränga sig fram i den digitala biljettkön, och slutligen hörde Erik av sig med ett besked… Om vi ska gå? Ja det kan ni ge er FAN på att vi ska!!! Vi ses där den 27 mars nästa år!

Jag har nu bytt däck på bilarna, jodå. Linda ska ut och köra en bra sträcka här snart när det nalkas hundutställning igen, och jag vill att hon ska kunna köra säkert. Så nu har hon vinterdäcken på och dessutom ny olja i motorn. Sedan passade ena halvljuset på att slockna så då har vi bytt dessa också, så nu ser hon vägen igen. Jag hade även tänkt byta olja på hennes bil men det började spöregna uta så det får vänta. När jag ändå är under bilen och stökar så tänkte jag försöka luska ut vad som hänt med hennes LED-ramp, säkringen går hela tiden så något är knas. Jag pratade med min kära far och fick lite tips på hur jag kan felsöka detta så det ska jag kika på när det är dags sen. Tills dess får Linda nöja sig med bilens vanliga heljus om det är riktigt mörkt ute, men det har varit en jäkla massa pill med bilarna sista tiden känner jag. Fast man måste ju hålla dem hela och fina annars blir det så satans dyrt om något går sönder så det är inte myvket annat att välja på…

Min bil fick också sätta på sig vintermackorna nu när jag ändå var i farten, lika bra tänkte jag annars kommer väl en snöstorm in från höger och sedan kommer man ingenstans. Jag längtar inte efter snöoväder eller liknande men de har ju en tendens att dyka upp från ingenstans, och alla plogbilar i beredskap tas ju alltid på sängen av första snön och sedan är trafikkaoset ett faktum. Det behövs ju inte mycket för att det ska bli problem i trafiken, eftersom många envisas med att ge sig ut med sommardäcken på och diverse lastbilar från södra Europa verkar inte kunna ta sig fram när snön faller på våra vägar. Det blir skit helt enkelt, men nu är i alla fal jag förberedd. Kanske aningen tidigt men hellre det än tvärtom, jag vill kunna ta mig till och från jobbet på ett säkert sätt. Nu kan jag till och med köra lite rally ute i skogen där jag bor, TUT-TUUUT!

Igår var vi med barnen på höstmarknaden i Nynäshamn tillsammans med vovvarnas kompis Affe och Marie samt hennes Mattias. Linda brukar ställa ut hundarna på samma tävlingar och har blivit bra vän med Marie nu när vi bor så nära varandra. Så vi mötte upp dem i Nynäshamns centrum och tog en promenad på marknaden och kikade på vad som fanns där, jag brukar inte vara så förtjust i marknader när det är så mycket folk men jag gillar dem som anordnas här i Nynäshamn. Speciellt när de har dessa nere i hamnen, sist var vi på julmarknad där och vi kommer säkerligen att gå dit även i år. Så om ni inte har varit där kan jag rekommendera er att åka dit, det kan vara lite ont om parkeringsplatser bara men då kan man göra som oss och parkera närmare centrum och promenera ner till hamnen sen. Det tar inte många minuter att gå den korta sträckan, sedan tycker barnen att det är roligt att gå runt och titta på alla de olika hantverken som säljs där. Jag brukar oftast fastna där de säljer chark och andra godsaker, men det brukar finnas något för alla och man kan även bara gå runt och titta utan att köpa något såklart. Och bara ta in den härliga stämningen helt enkelt!

Efter att vi besökt marknaden så åkte vi hem och fikade, jag hade bakat wienerbröd på morgonen innan vi åkte och var jäkligt sugen på dessa när jag kom hem. Alltså wienerbröd… Det är nog det näst bästa fikabrödet som finns efter donuts, jag vill bada i ett hav av donuts och wienerbröd! Fast det blir ju kanske en märklig situation där med tanke på hålet i donutsen om man badar naken bland alla dessa bakverk, och så kanske nåt fastnar där i hålet och… Det blir konstigt… Nej fikabröd lämpar sig bäst att ätas och ej som badaktivitet, haha!

Sen så vill jag avsluta med något roligt, jag såg bilder på skådespelaren Harrison Ford iförd en T-shirts som fick mig att skratta högt. Han har ju gestaltat några av filmhistoriens mest ikoniska karaktärer genom åren och verkar ha ett gott sinne för humor där han gillar att driva med sina fans om just detta.

På den vänstra bilden kan man se texten STAR WARS och #1 FAN, dock så är det en bild på rymdskeppet ”Enterprise” från Star Trek. Haha! Och på den högra bilden en text på alla de karaktärer han spelat som gjort honom världskänd, men det sammanfattas även med ”I’m fuckin over it” på ett festligt sätt. Man kan ju bara älska denna fantastiska herre och hans sätt att bjuda på sig själv, och det är dessutom kul!

Det får blir allt för denna gången, stort tack till alla er som läser. Nu återstår att se om det är nu barn är ute och kör sitt ”Trick or Treat”, det är ju samma förvirring varje år och ingen vet riktigt vilken dag man skall göra detta på så därför kan det ju komma barn i strid ström under flera dagar. Så sugna på godis är de, så nu önskar jag er en fortsatt spökig och härlig Halloween. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till det som de flesta av oss alla nog har märkt av sista tiden, nämligen höstbacillerna. Vad fasen har de muterat till i år? Jag kan inte minnas när jag hörde folk gå runt med snörvelnäsor och hosta så mycket som det varit nu sista veckorna, och många mår ju fortfarande dåligt även efter att de blivit ”friska” så att säga. Och varför blir man aldrig pigg och får någon energi tillbaka? Nej, räntorna är på väg ner nu så det får faktiskt bacillerna acceptera och lägga ner sin spridning. Det är äckligt…

Burr… Jag älskar att det är svalt och skönt inomhus numera efter en lång varm sommar, men det är desto kyligare utomhus på kvällarna så man får börja klä sig lite varmare. Men samtidigt är hösten så otroligt mysig och vacker att det inte gör så mycket, detta är nog den bästa tiden på hela året.

Fy vad jag avskyr hösten! Haha, det svänger snabbt här nu men jag glömde ju bort att hösten såklart har sina nackdelar. Det drar nu fram en sorts orkan över landet med storm och enorma mängder regn, den skapar inte någon mysig höstkänsla hos mig tyvärr. Eller som att det blir mörkt ute väldigt tidigt och att det då blir lite jobbigare att se alla vilda djur när man kör bil, och det är ofta väldigt mycket dimma tidigt på morgonen så att man inte ser de vilda djuren som rör sig längs med vägarna. Sedan har det redan dykt upp frost på vindrutan som behöver skrapas innan man kan köra iväg till jobbet, åh grymma värld! Haha, nej jag överdriver nu och skojar bara med er. Detta stör mig faktiskt inte så mycket och jag tycker att det finns mer fördelar med hösten än nackdelar, det gäller bara att man har en positiv inställning till denna tid på året och fokusera på sådant som är bra. Och jag bryr mig inte om vad andra tycker, men när det tänds en massa värmeljus här hemma så blir det ju direkt väldigt mycket mysigare!

Vad har hänt annars då, jo en hel del faktiskt. Theo har dragits med en jobbig lunginflammation i över två veckor, men nu har behandlingen med antibiotika och kortison upphört och han börjar bli piggare igen. Men han har varit hemma från skolan under dessa två veckor nu så jag förstår att han är uttråkad och less på att vara hemma. Men denna veckan är han tillbaka i skolan igen och så får vi se hur han klarar av det, han hostar ju så fort han anstränger sig vilket är jobbigt för att sitta still och ta det lugnt är inte riktigt hans melodi om man säger så. Krya på dig Totten!

”Linda och jag, vi är väldigt kära fastän väldigt olika. Hon är charmig & jag är tjurig, Linda är skitsnygg & jag är välbyggd. Men en sak har vi nog gemensaaamt… *trum trum* Polly!”

Haha, ja men så kan en liten reklamlåt om oss två låta! Den var baserad på den gamla Polly-reklamen som rullade på TV för en sådär 20 år sedan, men den funkade ju bra för oss även om vi kanske inte är överförtjusta i just godiset Polly. Men vi har mycket annat gemensamt Linda och jag, sedan är vi såklart olika i vissa avseenden också vilket kan vara en styrka och inte nödvändigt vis en nackdel om man hanterar det på ett bra sätt. Något vi båda gillar är bra musik och vi har en gemensam musiksmak om vad vi båda anser är bra, sedan kan vi dra åt lite olika håll ibland såklart. Men igår var vi på konsert tillsammans och såg Within Temptation spela på Annexet, det är en av hennes stora favoriter och hon lyssnar ofta på dem hemma. Jag gillar dem också men lyssnade mer på dem för en sådär 15-20 år sedan, då såg jag dem faktiskt spela på Fryshuset en gång också och den konserten var riktigt bra. Sångerskan Sharon Den Adel har ju en gudabegåvad sångröst och hon kan verkligen sjunga helt fantastiskt, sedan är deras musik väldigt symfonisk och pampig vilket vi båda gillar.

Jag är inte så inlyssnad på deras senaste album men har hört några låtar på radion och sedan det Linda spelat hemma förstås, men de gamla hitsen kan jag! Det är lite synd att de inte kan spela på en större arena bara, Annexet är helt okej men jag tror det hade varit häftigt att se dem spela på en större scen. Jag skulle tro att Hovet hade varit perfekt, oavsett arena så var i alla fall denna konsert riktigt bra. Linda kände nog igen fler låtar än mig och vi fick höra några riktiga ”dängare” som rockade ordentligt, sedan dök även Tarja Turunen upp och sjöng tillsammans med Sharon. Tarja är väl mest känd från tiden som sångerska i rockbandet Nightwish där hon med sin operaliknande röst sjöng helt fantastiskt till den symfoniska rockmusiken, men numera turnerar hon själv med sin egen musik. Det var häftigt att höra henne live igen tillsammans med Within Temptation vilket gjorde mig aningen sentimental, det påminde om konserterna jag såg med Nightwish för många år sedan och de var ju också riktigt jäkla bra. Linda verkade också nöjd efter konserten så nu längtar vi tills nästa gång de kommer tillbaka till Sverige så får vi försöka se dem live igen, det blir coolt!

Oj oj, vilken vecka det har varit! Det känns som att det inte varit några lugna avbrott sedan en lång tid tillbaka nu så jag hoppas att vi kan återhämta oss och bara få koppla av lite nu i helgen. Förra helgen var det hundutställning i Sundsvall där det gick väldigt bra för lilla Wilbur som fick certifikat, och på söndagen var det BPH (ett sorts test för hundar) men där verkade Wilbur vara trött och ointresserad så det gick inget vidare. Vi får göra om testet i vår och se om han är mer motiverad då, för nu gick det inte riktigt att känna igen honom tyvärr men han var säkerligen bara seg efter allt resande. Jag överraskade Linda med att tapetsera och måla om i vårt så kallade hundrum där hon fixar med hundarna inför varje utställning, det blev lyckat och hon var väldigt överraskad när hon upptäckte detta. Tänk vilken skillnad lite färg och tapeter kan göra, hon tog lite bilder som ni kan se här nedan.

Under förra veckan trillade det in tre sorgliga nyheter om att tre folkkära personer nu avlidit, detta skedde inte samtidigt utan de dog på varsitt håll. Det handlar om en väldig omtyckt sommelier vid namn Bengt Frithiofsson som man ofta såg på Nyhetsmorgon där han passionerat pratade om goda viner, kanske lite väl tidigt på morgonen dock men det brydde man sig inte om för han var så härlig att lyssna på i sina utläggningar om de olika vinerna. Även komikern Robert Gustafsson har imiterad honom och gjorde det med bravur, det var väldigt roligt! Sedan har även skådespelerskan Maggie Smith lämnat oss, henne känner nog de flesta igen från sina ikoniska roller genom åren i bland annat ”Downtown Abbey” och Titanic”. Men hon är kanske är mest känd för den breda publiken som professor McGonagall i filmerna om ”Harry Potter”, hon var en otroligt skicklig och bra skådespelerska. Sedan hörde jag dessutom att musikern och skådespelaren Kris Kristofferson avlidit, det blev många på en och samma gång men jag hoppas att de gör varandra sällskap genom pärleporten. För mig så var Kris en av de legendariska sångarna i supergruppen The Highwaymen tillsammans med Johnny Cash, Willie Nelson och Waylon Jennings och deras klassiker ”Highwayman” från 1985 är så otroligt bra och jag lyssnar mycket på den än idag. Vila i frid alla tre och tack för all glädje ni skänkt oss…

Jag vill inte avsluta inlägget med de sorgliga nyheterna här ovan utan väljer därför att lyfta fram en komiker jag börjar se lite överallt på nätet numera. Han heter Ismo Leikola och kallas kort och gott för Ismo, han är från Finland och gör nu succé i främst USA men även i resten av världen. Hans knaggliga engelska och kraftiga finska brytning gör honom otroligt intressant och rolig att lyssna på, min bror Tommy hade också uppmärksammat honom sista tiden och tycker att han är väldigt rolig. När han står på scenen så brukar han stå och stryka sig själv lite över magen på ett lite konstigt sätt och han brukar dessutom göra små roliga ljud emellanåt, jag kan inte riktigt förklara utan detta måste upplevas. Så sök upp honom på Youtube och ha så kul, för han är otroligt festlig!

Där känner jag att det får räcka för ikväll, och stort tack till alla er som läser. Jag väntar fortfarande på att bli upptäckt nationellt och få mitt stora genombrott, så kan jag vara med i diverse program på TV som en B-kändis. Eller drömmen vore ju att få vara med i ett avsnitt av ”Löningsfredag” i podden ”Den som skrattar förlorar”, fasen vad roligt det skulle vara! Efter det så blir man nog känd på riktigt och kan få tävla i ”På spåret”, eller varför inte åka segelbåt med andra celebriteter i ”Över Atlanten”! Fast vatten och öppna hav är nog inte riktigt min grej, jag mår nog bäst av att stanna här i Sverige som en förvirrad panelmedlem i livlinan ”Fråga stjärnorna” i programmet ”Postkodmiljonären”… Oj oj, hur ska jag hinna med allt? Ha d biff!

DAGENS JERKER ger vi till orkanen som nu dragit in över landet och skapar oreda överallt. Jag ogillar detta skarpt…

Wohoo! Äntligen en ny dag! Jag studsade upp ur sängen och sprang med raska steg ut till köket för att se om någon annan var vaken i huset, men det var tomt och alla verkade fortfarande ligga kvar i sina sängar. Typiskt, när man själv var så himla pigg och alert…

Jag drack lite vatten och sedan gick jag tillbaka till sovrummet, GW lyfte huvudet och tittade irriterat på mig där i sängen med en blick som sade ”oh nej är du tillbaka igen” eller något liknande. Han lade sig ner igen och suckade högt, sedan verkade han vilja sova vidare. Förr var ju han alltid morgonpigg och for upp ganska snabbt så fort man vaknade, men nu beter han sig som en riktigt gammal gubbhund. Bredvid honom i sängen låg världens vackraste Linda ihopkrupen under sitt stora täcke, hon är så söt när hon sover och så otroligt fin även när hon sover eller är nyvaken. Ja det är hon alltid annars också såklart, men jag tror att hon började vakna nu så då passade jag på att pussa på henne ganska mycket. Hon blev nog lite glad till en början med sedan kände hon nog att mina pussar blev lite för mycket och drog sig undan, hon insåg att det nog var lika bra att gå upp helt enkelt. Men det gjorde mig bara glad för jag verkligen avgudar denna fantastiska kvinna och hon är mitt allt i mångt och mycket, så att få tillbringa morgonen med henne är den bästa dagen man kan få tycker jag. När Linda vaknar så börjar hon ofta prata eller ropa på gud, det gör hon nästan varje morgon men sedan kliver hon raskt upp ur sängen och gör sig redo för morgonens första kopp kaffe. Denna brukar avnjutas i soffan framför ”Nyhetsmorgon” på TV, då kurar vi ihop oss där tillsammans och myser en stund. Ibland försöker jag busa lite lekfullt med henne men det fungerar inte direkt på morgonen, hon vill helst ta det lite lugnt och vakna ordentligt först.

När det är dags för frukost blir jag glad, för mat gillar jag! Ibland äter vi ägg och smörgås till min stora förtjusning, mer än så behövs inte för att jag ska bli glad som tusan. Efter att vi alla ätit frukost och tagit det lugnt en stund på morgonen så brukar vi ta en lång promenad tillsammans, och att få komma ut i friska luften här hemma i vårt område är alltid lika skönt. För det finns så mycket goda men även märkliga dofter som man stöter på under promenaden, och jag har ju en känslig näsa så jag märker ju av det mesta i doftväg. Däremot kan jag uppleva att de andra blir lite irriterad på mig eftersom jag inte klarar av att bara gå rakt fram utan jag vill ju gärna kika i varje dike och se vad som gömmer sig där. Längre bort på vår gata bor en stor svart hund som oftast ska skälla på oss när vi passerar, den sitter i en stor märklig hundbur som är byggd intill deras hus och ser inte så himla trevlig ut faktiskt. GW blir lika upprörd varje gång den skäller på oss och då måste han genast skälla tillbaka med sitt pipiga lilla skall, han skrämmer ingen men lyckas ju låta högt i alla fall. Jag skulle också vilja ryta ifrån för det är inte så trevligt att bli utskälld varje gång man passerar förbi där, men jag försöker bita ihop och tuggar lite på mitt snöre istället. Sedan när vi kommer hem så har jag alltid lite blandade känslor, till en början så har jag massor av energi från promenaden och vill gärna få igång de andra i familjen med lite lek och bus. Men om de inte är intresserade så brukar jag lattja lite med GW men han mest knorrar och vill bli lämnad ifred. Han är ju bara lite mer än tre år men är inte alls lika full av energi längre som han var tidigare, han gillar fortfarande att leka men inte lika ofta och då vill han mest att man kastar boll som han kan springa och hämta. Det är inte riktigt min favoritlek så då lägger jag mig oftast och vilar en stund på soffan och lyssnar lite på ljudet från TVn, har jag tur ser jag lite söt ut när jag ligger där och då kan Linda komma och gosa med mig vilket gör mig glad. Då brukar jag göra som GW och vänder mig på rygg och visar att jag vill bli klappad på magen, det tycker hon är lite roligt så då får man oftast lite mer gos och då njuter jag för fullt.

Barnen håller sig oftast inne på sina rum men så fort de kommer ut så blir jag extra glad, de håller sig ju oftast där inne och spelar spel så när de väl lämnar rummen brukar jag gå till dem och kolla läget lite. Och det kan vara svårt att låta bli att pussa på dem för de är ju så glada och söta, men även de kan tycka att det blir lite för mycket ibland och säger stopp. Haha, jag förstår inte varför alla här hemma verkar tycka att det är så jobbigt att jag visar hur mycket jag tycker om dem. Familjen är ju det bästa man kan ha, och vi har en så underbart fin familj tycker jag!

Barnen brukar kasta runt en liten boll som piper högt och detta triggar ju även GW, jag försöker mest fånga bollen med benen men så fort man nuddar den lite för hårt så piper den skithögt. GW blir så jäkla exalterad av pipandet och försöker hela tiden ta bollen men han får leka med sin lilla tennisboll istället, dock så är han lite som ett barn ibland och ska helst ha det någon annan redan leker med och försöker på så sätt bjuda in sig själv i leken. Det kan bli ett jäkla liv här hemma med dessa pipiga leksaker men huvudsaken är att man har roligt.

Sedan har vi den där ganska stora filuren här hemma som gillar att laga mat, han kan upplevas som lite tjock men jag vet att han är stark under allt det där mjuka. När han lagar mat doftar det ljuvligt och jag sätter mig gärna i köket i hopp om att bli erbjuden en smakbit, och det brukar man få om man gör honom sällskap. Även GW brukar komma tassande och han är en riktig Tigg-Bert, till och med när middagen ska avnjutas så springer han runt bordet och gnäller. Men han har sin mat och maten som serveras är inte alltid så hundvänlig, det är inte kul att få diarré eller liknande om man har lång och hårig päls hängandes i röven som han har utan då blir det bara ett jäkla kladd av alltihop. Usch!

Efter middagen kan jag inte hjälpa det men då blir jag oftast lite bajsnödig. Det är nog inte ovanligt utan det kan vara ganska skönt att tömma tarmen och även ta en kvällspromenad så ämnesomsättningen kommer igång ordentligt. Varför berättar jag detta för er? Jo jag antar att ni vill veta allt som försiggår i mitt liv och då kan jag ju inte hoppa över dessa viktiga bitar. Det kan låta konstigt men hemma hos oss får man dessutom beröm för en rejäl bajskorv, för det är viktigt att magen fungerar som den ska så att man mår bra! Och nu på hösten är det lite extra skönt att ta promenader så man får njuta av den härliga luften och färgspelen ute i naturen. Love it!

Resten av kvällen vill jag oftast tillbringa tillsammans med barnen och Linda, det låter kanske som att vi inte kan vara ifrån varandra men det är nog mest jag som söker mig till henne än tvärtom. Och när hon går runt och fixar med något här hemma kan jag inte låta bli att följa efter och bara titta på, det är som att vi sitter ihop tillsammans med en osynlig snodd. Dock stör hon sig ibland på att jag är precis bakom henne och att hon inte alltid ser mig, då blir hon lite irriterad och brukar säga till mig att jag ska akta mig så vi inte trampar på varandra. Men gillar man henne så mycket som jag gör då går det inte alltid att slita sig, det bara är så…

På kvällen ska alla trängas i badrummet för att göra sig redo att sova, och vi har ju bara ett badrum just nu eftersom det andra renoveras och då blir ofta kö med väntetid tills alla hinner bli klara. Jag brukar dock springa ut på vår baksida och pinka, vi har ju en fin tomt som man kan utnyttja och då kan de andra trängas på toaletten. Men när alla är klara så kan man äntligen hoppa i säng, GW brukar vara lite kinkig så han lägger sig oftast på en filt i fotändan. Jag har lite svårare att komma till ro så snabbt utan brukar kunna stöka runt lite i sängen, jag gillar även att busa lite och låtsas jaga saker som rör sig under täcket. Linda är inte lika förtjust i detta vilket brukar resultera i att jag får ta fram min avlånga lilla tomte och ”gosa” med den istället. Men det bryr jag mig inte om, huvudsaken är att jag får sova tillsammans med Linda och ligga nära henne som ju är så himla mysigt. Jag lever verkligen ett underbart liv och tack för att jag fick berätta om en dag ur mitt liv som hund, sov gott!

Hälsningar

Wilbur (William – Ådrans First In Line)

DAGENS JERKER går till GW som inte vill leka med mig när jag har massor av lek och bus inom mig som bara måste få komma ut…

Hej och hå vilken helg det har varit och nu är det redan dags för en ny helg! Den förra inleddes med en stor 60-årsfest ute i Tyresö där vi skulle fira födelsedagsbarnet Sussie tillsammans med hennes familj, släkt och vänner. WhoOopaa!!

Solen sken och vädret var kanon denna varma eftermiddag i september, jag skulle dock inte dricka någon alkohol på detta kalas eftersom jag var kvällens chaufför. Så på vägen dit hämtade jag först upp min kära mor och hennes Kent, sedan körde vi vidare för att plocka upp min syster och MIN kompis Marcus. De dejtar och allt det där men det känns ändå bättre att referera till honom som ”min vän” än som ”min systers pojkvän” på något vis, för JAG kände ju honom faktiskt först. Så det så, haha!

När vi kom fram till festen hade de dukat upp utomhus och gjort jättefint, och genast kände man igen några bekanta ansikten. Där stod ju födelsedagsbarnet Sussie tillsammans med sina döttrar som jag ju har träffat tidigare några gånger, men det var väl för ungefär 15 år sedan så då var de inte så gamla. Men man kände ju igen dem ändå, och sedan hittade vi vår kära far sittandes vid ett av borden och honom känner också igen! Så vi hälsade på alla och presenterade oss för några andra som man ej träffat tidigare innan vi slog oss ner vid ett av borden. Ganska så omgående drog festen igång och det serverades god smörgåstårta i generösa mängder till alla, och det fanns gott om goda drycker att välja emellan så här gick det verkligen ingen nöd på någon. Det var superfint ordnat och alla verkade trivas himla bra, och under kvällen trillade det in fler och fler människor som kom för att fira födelsedagsbarnet. Några kände man ju såklart igen från förr och det var kul att träffa bekanta ansikten igen efter så många år, och jag som var nykter chaufför kunde nog glädjas en hel del åt att se hur några av de andra sakta vandrade in i ”dimman” och blev glatt onyktra. Farsan fick hicka som hördes hela vägen bort till Skogås, syrran och morsan blev fnittriga medan Marcus drömde sig bort som Spider-Man efter att ha sett en ekorre klättra uppför husfasadens väggar. Det var typ bara jag som var sådär sansat lugn och cool som jag brukar vara, när jag är nykter vill säga. Men jag mådde heller inte helt bra, utan började få huvudvärk där på festen, vilket var orättvist för jag drack ju ingen alkohol! Men när det var dags att åka hem på kvällen så blev den bara värre och värre under hemresan, och när jag tillslut var hemma hade jag fått feber. Och under söndagen var den riktigt pissjobbig och så fortsatte det tyvärr även under måndagen samt natten till tisdagen innan den började försvinna. Men bortsett från baciller och feber så var ju lördagens fest riktigt trevlig och vädret gjorde det hela ännu bättre. Det var så fint ordnat med allting och maten var riktigt god, så vi kan väl ropa ut ett stort GRATTIS och tackar för att man fick komma!

James Earl Jones avled i veckan, vilket kändes sorgligt på så många vis. Hans mörka och ikoniska röst har ju funnits där genom hela mitt liv och förmodligen genom många av er andras liv också, och den där mörka rösten var älskad av en hel värld skulle jag tro. Många av de yngre kanske bäst minns honom som rösten till Mufasa i ”The Lion King”, men de allra flesta kommer nog för evigt att minnas honom som rösten till Darth Vader i alla de fantastiska filmer i ”Star Wars” där hans medverkat under många år. Och nu efter hans bortgång så har ett klipp börjat cirkulera på sociala medier där han gästspelade i ett avsnitt av ”The Big Bang Theory”, och den har redan fått enorm spridning och här bjuder han verkligen på sig själv i rollen som… Ja sig själv!

Haha! Den där rösten alltså, den är ju nästan hypnotiserande bra. Jag skulle gärna lyssna på ljudböcker om han har läst in några sådana, men jag känner samtidigt att det är sorgligt att veta att hans röst nu har tystnat och att vi inte kommer få höra honom som varken Mufasa eller Vader igen. Sedan skall man inte glömma bort andra roller han haft i diverse filmer där jag verkligen gillar hans tolkning som kung Jaffe Joffer tillika Eddie Murphys far i komedin ”En Prins I New York”, där han spelar en bestämd konung som roar mig väldigt mycket. Men han har även gjort minnesvärda roller i filmerna ”Dr. Strangelove”, ”Purpurfärgen” och som CIA-chefen i filmerna ”Jakten på Röd Oktober” och ”Påtaglig Fara” som handlar om agenten Jack Ryan. Tack för allt James, R.I.P…

Det hände något oväntat nyligen, och lite på tal om avlidna personer så har ett band återuppstått ur askan. Så även om James och hans mörka röst har tystnat så har en annan röst kommit fram i ljuset, jag tänker nämligen på Linkin Park som är tillbaka med en ny singel och en ny sångare! Bandets förra sångare Chester Bennington led av depression som många nu vet och tog tillslut sitt eget liv 2017 vilket lämnade ett enormt tomrum efter sig, bandet slutade turnera och lades väl lite på is om jag förstod saken rätt. Men så plötslig laddade de upp ett konsertklipp på Youtube förra helgen, med en ny låt och en livespelning där deras nya sångare fick inta scenen för första gången. Kolla gärna in klippet här nedan, det är inte långt och låten är inte fy skam den heller…

Som ni kanske märker så har de inte bara en ny sångare utan det är en sångerska vid namn Emily Armstrong, och första lyssningen lämnade mig ganska oberörd men efter ytterligare ett par lyssningar så blir låten ”The Emptiness Machine” bara bättre och bättre. Som många recensenter redan poängterat så är hon inte tänkt att bli en ny Chester, honom kan de troligen aldrig ersätta utan detta blir mer som ett nytt kapitel för Linkin Park med Emily som frontfigur. Sedan tycker jag, efter att ha lyssnat på deras senaste singel och tittat på hela konserten de laddat upp, att hon är kanonbra och har ju för tusan lite av samma sångstil som Chester. De skiljer sig faktiskt inte så mycket åt och hennes sångröst gör sig väldigt bra i ”nya” Linkin Park, detta får dem att ändå kännas väldigt bekanta trots att den kanske viktigaste bandmedlemmen är helt ny i bandet.

Jag gillar dem och låter det förflutna få vara, nu ser jag fram emot nya album med riktigt bra låtar med ett av mina gamla favoritband. Och oavsett vad alla andra tycker så tror jag Chester gläds där uppe i himlen åt återföreningen, och han är nog väldigt tacksam och nöjd med att bandet hittat en fullgod ersättare. Med tanke på den karisma och den sångröst han hade så trodde jag nog aldrig att de skulle kunna hitta en ersättare som var bra nog för att kunna fortsätta igen, men det tycker jag absolut att de har lyckats med här nu. På ett sätt tycker jag att det är ett briljant drag att ta in en kvinnlig sångare som ger deras musik en helt ny ”edge”, och jag hoppas innerligt att hon inte får en massa hat nu från fansen för hon är ju definitivt en kompetent efterträdare till Chester som ju berörde så många fans. Så nu vågar jag hoppas och drömma om att de kommer till Sverige för nya konserter, jag har bara varit på en konsert med dem och det är fortfarande en av de absolut bästa konserterna jag upplevt.

Det blev kanske lite väl mycket fokus på de som lämnat jordelivet i detta inlägga vilket inte var meningen, men det är viktigt att vi minns och hedrar de vi förlorat. I alla fall de som förtjänar det, vilket jag tycker att de båda herrarna här ovan verkligen gör. Men vi ska inte glömma bort inledningen här med den trevliga 60-års festen där vi firade Sussie, och i helgen ska vi fira resterande septemberbarn (mig inräknad). Så tack för att ni tar er tid att läsa och jag önska er alla en riktigt fin helg, ha d biff!

DAGENS JERKER tänker jag att vi kan ge till Henke i förskott, för vi ska nämligen ut och åka den där båten med jobbet nu ikväll vilket ger honom en massa möjligheter att spåra ur och utmärka sig på något sätt. Det har han ju gjort tidigare vid olika tillfällen när vi haft aktiviteter på jobbet, vi minns när han tänkte köra en ensamsegling till Åland från konferensen på Soludden, och klassikern där han frös fast sina genitalier på ett biltak uppe i Vemdalen. Allt finns dokumenterat och återberättat här nedan…

Nu ska ni få följa med mig hela vägen tillbaka till tonåren, jag tror att detta utspelade sig på sommaren 1998 när vi var ett gäng som skulle åka på en teambuilding i Nynäshamn som även inkluderade en gemensam vinprovning som spårade ur en aning…

Mycket av det jag nu kommer att berätta kretsar mestadels kring hela denna teambuilding så det är inte enbart fokus på själva vinprovningen, men vi kommer till den lite senare här i inlägget. Först så samlades vi alla i Nynäshamn där personal från både ICA Brandbergen och ICA Tyresö (som ju hade samma ägare) skulle vara med, och där möttes vi upp av två ledare som skulle hålla i alla dessa aktiviteter. Vi var väl närmare 20 personer sammanlagt, där alla som ansvarade för någon avdelning i butiken deltog samt att båda våra butikschefer Nicke och Roger var med för att observera allt.

Vi började ute i skogen där två energifyllda och hurtiga killar i friluftskläder mötte upp oss med glada tillrop, här blev vi indelade i olika lag medan våra butikschefer filmade och dokumenterade det hela. Lagen skulle nu hjälpas åt att lösa olika problem och ta oss förbi diverse hinder tillsammans, så vi peppade varandra och skulle på så sätt bygga en riktigt bra lagkänsla oss emellan. En av utmaningarna var att klättra ned för ett litet berg iförd klättringsutrustning, detta var såklart utmanande för alla med höjdskräck och svindel men något sådant led inte den unga herr Hanell av alls. Utan jag kastade mig snabbt ned för berget och var stolt över min insats, men detta var ju som sagt en teambuilding så min insats var inte mycket värt utan laget skulle klara av detta tillsammans. Så vi som klarade av detta fick komma med glada tillrop till övriga lagkamrater och motivera dem att ta sig ned, men för vissa var detta riktigt läskigt och rädslan kickade in rejält för ett par stycken av deltagarna.

En annan uppgift var att hela laget skulle ta sig igenom ett sorts nät mellan några träd (som ni kunde se på bilden i början av inlägget), där de knutit fast rep likt ett spindelnät som man ej fick nudda vid. Uppgiften var att hela laget skulle ta sig igenom nätet utan att röra vid det, vi fick hjälpa varandra att ta sig igenom detta men det krävdes en hel del strategi och planering. Jag har för mig att vi skickade igenom de som var minst först och sedan flöt det på tills den största på slutet med lite hjälp av de andra lyckades med uppgiften. Detta var jobbigt men fasen så roligt, alla var glada och även om tävlingshornen kikade fram hos några av deltagarna så var stämningen god.

Sedan minns jag att vi gjorde en konstig grej, som jag inte riktigt vet vad det skulle vara bra för egentligen. Vi delades upp i par och skulle likt leken ”Följa John” gå likadant efter varandra, två och två alltså. Men man skulle inte gå på något konstigt sätt utan helt vanligt, sedan skulle den andra personen gå bakom och försöka efterlikna gångstilen på den framför. Så vi gick alla runt där efter varandra, men det var då det började bli lite roligt. För när man mötte andra par och såg hur den bakom försökte härma personen framför sig så såg det ju helt galet ut, man tyckte inte att gångstilen liknade personen framför alls men det var ovant att se hur vissa personer rörde sig mot vad man är van vid. Så det blev mycket fnitter och skojande under detta moment. Roligast var det nog att möta den längsta deltagaren Johannes som bildade par med Anna-Lena som kanske var den kortaste av alla deltagare. Den synen glömmer jag aldrig, haha!

Jag kanske har glömt något moment här nu, men det var ungefär de utmaningar vi fick utföra och det hade nu gått några timmar. Så vi samlades vid en sorts hembygdsgård eller liknande där vi skulle övernatta och även få njuta av en god middag i samband med en vinprovning. Jag delade rum med Erik och Thomas från mitt jobb, kanske var det någon ytterligare men det har jag tyvärr glömt bort i så fall. Vi duschade av oss och bytte kläder innan middagen skulle börja, och efter dagens aktiviteter var vi faktiskt väldigt hungriga. Som tur var hade vi alla tre tänkt till och tagit med oss lite proviant, så nu kom det fram chipspåsar och kakpaket som vi började trycka i oss på rummet innan vi skulle samlas med alla de andra. Man kan säga att här och nu grundade vi för kvällen som skulle komma, vilket med facit i handen var ganska korkat…

Vi samlades hela gänget och skulle nu äta middag tillsammans, jag minns inte vad vi åt men kommer ihåg att vi hade väldigt roligt! I samband med middagen så fick vi ta del av denna tjusiga och eleganta vinprovning, och jag som var nybörjare på vin och alkohol i allmänhet hade ju faktiskt kunnat sköta detta mycket bättre än vad jag tydligen gjorde. För det första så förstod jag inte att man skulle smutta och smaka på vinerna, utan jag hällde i mig glaset rakt upp och ner samtidigt som jag proppade i mig tillhörande tilltugg i form av goda ostar och annat. Och medan en sommelier informerade oss om de olika druvorna och dess ursprung så fortsatte jag att halsa i mig vin ur de olika glasen som stod framför oss där på bordet.

Jag vet bättre nu när jag är vuxen, och skulle uppskatta en vinprovning idag mycket mer än vad jag gjorde där och då. På den tiden var jag inte så förtjust i vin, speciellt inte rödvin som det serverades här även om det förmodligen var riktigt fina vinsorter. Och för att verka mer vuxen istället för att säga att jag tyckte det var äckligt, så tömde jag snabbt mina glas och svalde vinet illa kvickt för att inte behöva känna själva smaken så mycket. Detta påverkade mig såklart och min kropp började snart att tappa kontrollen över situationen, och även minnesluckorna började infinna sig i rask takt där på hembygdsgården.

Men det filmades ju på denna teambuilding och enligt bildbeviset från Nickes filmkamera så stod jag tydligen helt ensam och genomförde en sorts Markoolio-dans till musiken som nu spelades på hög volym i bakgrunden medan alla andra satt och tittade på vid matborden…

Inget av detta har jag något direkt minne av själv, men jag har ju sett filmen i efterhand och kan därför inte förneka att detta hände. Där stod jag ju i min egna lilla värld och dansade loss som tusan, mina kollegor måste ha fått sig ett gott skratt i alla fall. Men det fanns andra videoklipp från denna kväll som jag minns mycket väl! För jag kommer ihåg att senare på kvällen så var många fler igång och dansade, det var riktig partystämning där på teambuildningen nu med andra ord. Och vid ett tillfälle stod Erik uppe på ett av matborden och dansade i bar överkropp till allas glada tillrop, samtidigt som han greppade tag i fläsket på sin mage och gungade buken i takt till musiken. Nicke filmade såklart detta på väldigt nära håll likt en naturfilmare men efter en stund så rusar han ut genom dörren, vi springer efter honom och finner att han fått ett kraftigt skrattanfall och ligger dubbelvikt utanför dörren. Vilken glädje vi sprider och så kul vi har tillsammans tjoade vi högt!

Mycket senare samma kväll började jag finna mig själv igen och mådde mycket bättre, de flesta hade nu gått tillbaka till sina rum för att sova men inte riktigt alla. Erik, Thomas, några andra grabbar från Tyresöbutiken och jag själv behövde tydligen komma ut i vildmarkens friska luft och nattliga djurliv. Så vi begav oss iväg på en upptäcktsfärd i mörkret, och ska jag vara ärlig så känns det inte som att vi gick särskilt långt. Det var nämligen helt svart ute och vi såg ingenting, man hade ju heller inte mobiltelefoner med ficklampa på den tiden att lysa med så vi beslutade oss för att lösa detta genom att göra upp en liten eld…

Detta var kanske inte den smartaste idén vi haft, men alla var så ivriga och tog ju detta på fullaste allvar. Vi fumlade runt där i sommarnatten och letade efter grenar och pinnar att elda med, och vi fick tillslut igång en fin liten brasa där vi kunde sitta och värma oss en stund. Vi skrattade och hade väldigt roligt, men när brasan sakta brann upp så behövde vi mer pinnar och då gav vi oss ut på jakt efter fler. En av oss satt kvar och vaktade elden såklart, ansvarsfulla som vi är men när jag såg vad Erik och några av de andra kom släpande med för ”pinnar” så borde jag ha anat hur detta skulle sluta. Det var stora grenar och ruttna stubbar som de hittade i skogen som sedan kastades in i elden, och sedan kom Erik med ett mindre träd som han stolt slängde överst på högen av brännbara pinnar och annat. Vi borde ha nöjt oss så, men några insisterade på att hämta mer saker att elda och kom springandes med fasen allt brännbart de kunde hitta där ute i skogen. Och det var ju en hel del, tillslut hade vi ju en eld som var större än de flesta majbrasor jag skådat i mitt liv.

Tillslut nöjde vi oss och satt där framför elden som små vuxna pojkscouter och fortsatte att prata länge genom natten, men ingen tänkte på att ju större brasan blev desto längre tid tar den att brinna ned. Och vi hade ju inget att släcka den med heller, så vi fick snällt sitta där i flera timmar och vänta på att den skulle brinna ned så att vi kunde släcka den tillslut. Först då kunde vi bege oss tillbaka till boendet, och fy fasen vad vi stank brandrök när vi kom dit. Vissa var till och med sotiga i ansiktet, men vi försökte att inte väcka de andra och smög sakta in på våra rum igen för att sova några få timmar innan det var dags att gå upp igen.

Nästa morgon var vi fasen inte pigga, men vi masade oss upp och några av oss såg fortfarande helt härjade ut efter vår upptäcktsfärd och eldande. Någon hade till och med rivit upp sina kläder och de andra tittade frågande på oss och undrade vad tusan vi hade hittat på under natten, vi förklarade att vi bara gått ut en ”stund” och gjort upp en ”liten eld” tillsammans. Den där lilla elden besökte vi på morgonen och fy fasen vilken brasa det måste ha varit, för det var en enormt stor och svart fläck där på marken där vi hade suttit och vi hittade rester av allt bra ”brännbart” material som vi släpat dit. Det var bildäck, livbojar och massor av annat skräp som låg där i askan. Men jag skyller allt på Erik, det måste ha varit han som hetsade oss alla och piskade upp någon sorts barbarisk ”Flugornas Herre” stämning där ute i Nynäshamns vildmark.

Vi avslutade sedan vår teambuilding och åkte hem igen, det var bland annat då jag fick se videon som Nicke spelat in på mig när jag dansade ensam kvällen innan. Det var inget jag är stolt över men gjort är gjort, denna video dök sedan upp på en personalfest vid något tillfälle flera år senare och då var det lite pinsamt att beskåda sig själv. Men i det stora hela så tycker jag att det var en rolig och bra teambuilding, vi lärde oss att samarbeta bättre och fick dessutom bra kontakt med våra kollegor på butiken i Tyresö. Jag skulle rekommendera alla att göra något liknande, men ta det lugnt med vinet bara och snälla gör inte upp eld i vildmarken när ni är onyktra bara för att kunna se bättre i nattens mörker… Tack för att ni läser, ha d biff!

UPPLEVELSENS JERKER kan jag inte ge någon för att de gjort något klantigt eller liknande. Men jag skyller allt som hände denna natten på Erik, det är garanterat han som hetsade oss killar till denna barbariska neandertalarstämningen där ute i Nynäshamns vildmark. Och han skulle alltid hitta den största ”pinnen” att elda så förmodligen var det tack vare honom som brasan växte till en helt gigantisk eld där mitt i natten. Men han har det i sig så att säga, och det har varit många gånger saker och ting har spårat ur på grund av alla hans galna idéer…

Eller HELL YEAH kanske jag borde skriva istället, för lite så är min känsla just nu när det äntligen är helg igen. Hur känner ni, redo för helg? Den kommer nu oavsett om ni vill det eller inte, hell yeah!

Denna helgen är det som vanligt mycket på gång, det är så våra helger har sett ut sista tiden och det ser inte ut att ändras de kommande veckorna heller för den delen. Ikväll har vi packat och fixat hundarna så att Linda snabbt kan komma iväg imorgon bitti, hon ska på ytterligare en hundutställning nu i helgen och denna gången åker hon till Sandviken och ska stanna där från lördag till söndag. Det tar ju några timmar att köra dit så hon måste upp väldigt tidigt för att hinna iväg, och medan hon är borta så ska jag åka och gratulera Sussie som fyller 60år. De har ordnat med stor fest så vi ska dit på lördagen och sjunga för henne, då får man ju träffa lite familj och vänner så det blir säkert kanon!

Och nästa helg är det ännu mer firanden, då ska vi fira resterande födelsedagsbarn som fyllt år nu i september samt att min kära mor och Kent firar 10 årig bröllopsdag. Linda är upptagen med ytterligare en hundutställning men hinner kanske svänga förbi på kvällen om det inte blir för sent. Jag hoppas själv vara pigg och glad på lördagen när vi ska fira, vi har nämligen en kickoff på jobbet ombord på båten M/S Molly på fredag kväll och man vet aldrig om det eventuellt kan påverka mitt energiförråd på lördagen sen. Men risken finns att man är lite sliten…

Vi har åkt ut med denna båt flera gånger tidigare och det är en uppskattad båttur bland vår personal på jobbet, det är mysigt att tuffa runt i Stockholms skärgård samtidigt som det erbjuds otroligt god mat från deras nobelkock. Så jag kan varmt rekommendera er att prova denna härliga båt, den avgår från Strandvägskajen inne i stan så det är ganska smidigt att ta sig dit.

Sedan på söndag vill jag inte men känner mig tvungen att ta tag i oljebytet på bilen, en ganska okomplicerad sak men med min vanliga otur så händer säkert något häpnadsväckande. Jag har gjort detta flera gånger själv och vet hur man gör, så jag hoppas verkligen att det inte sker några otrevliga överraskningar. Och sedan är det dags för Lindas bil, men det får vänta till nästa helg. Så håll tummarna åt mig är ni snälla!

Kommande vecka väntar det föräldramöten och annat på barnens skola, och vi har ”turen” att få vara klassföräldrar i både Frejas och klass nu i höst. Vi var ju detta åt Frejas klass förra året men eftersom hon nu bytt skola så blev vi det igen, ja lite som en lottovinst kan man säga. Jag som aldrig brukar vinna…

Jag har även ett festligt inlägg på gång, det är ett så kallat ”Flashback” inlägg från en väldigt gammal teambuilding upplevelse med ett gäng från ICA butiken där jag jobbade som ungdom. Då kommer ni bland annat bli varse vad min gamle vän Erik orsakade för dumheter ute i en avlägsen skog ute i Nynäshamn för ca 25 år sedan, och jag själv kanske inte var så mycket bättre egentligen men det får ni läsa om nu i veckan som kommer. Tack för att ni läser och hoppas att ni alla får en riktigt fin helg. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till… Henke! Inte för att han gjort något dumt, han har ju faktiskt agerat lite arbetsledare på jobbet denna veckan där han gapat och delat ut direktiv till alla andra. Så det är väl kanske bra jobbat av honom, men jag kan tyvärr inte komma på någon annan som förtjänar utmärkelsen så då träder ju den ”gyllene regeln” in som gör honom till den lyckligt lottade att bära utmärkelsen fram till nästa vinnare skall utses. Men eftersom det nalkas ett så kallat ”Flashback” inlägg nästa vecka där jag inte utser någon ”Dagens Jerker” så kommer han få bära utmärkelsen lite extra länge… Hurra för Henke!

Men hallå där, nu känner jag mig en smula ensam här hemma faktiskt! Linda har rest till Gotland med hundarna över helgen och lämnat mig med alla barnen här hemma, fast de är krassliga och vill inte hänga med mig utan föredrar att spela tillsammans på sina rum. Åh grymma värld…

Jag saknar min fästmö, och hundarna också såklart men mest Linda. Det finns såklart fördelar med att vara ifrån varandra ibland och man kan uppskatta att få lite egentid, men för mig går det snabbt över till att jag känner mig lite ensam och tom när jag saknar min bättre hälft. Nu har jag ganska mycket att sysselsätta mig med här hemma ändå och jag försöker locka med barnen på lite roliga grejer som att gå ut med soporna tillsammans, eller spela sällskapsspel. Men de är så inne i deras egna spel just nu och vill inte gärna slita sig, jag får nog stänga av routern om de ska komma fram ur sina spelhålor och umgås med mig. Fast det är klart, om internet inte fungerar kommer de ju göra allt i sin makt för att få igång det igen. Då kanske de är villiga att offra mig i någon sorts läskig wifi-ritual…

Haha! Nej riktigt så illa är det faktiskt inte och jag har verkligen inte tråkigt, det är ju många som fyller år här nu i september så det finns en hel del att fixa med tills dess. Ovan nämnda fästmön fyller ju år på måndag och även om hon inte förväntar sig något firande så kommer jag sjunga och skrika på henne så att hon blir väldigt överraskad, samt försöka baka något gott som hon gillar. Vi kommer inte ha något större firande utan det blir vi här hemma, sedan ska vi alla firas lite när vi samlar släkten hemma hos min mor i mitten av september. De har bjudit in alla barn och barnbarn för att fira sin bröllopsdag och då passar vi på att säga lite grattis till alla som fyller år nu i samma veva. Även Sussie fyller 60 år så hon har bjudit in till kalas helgen innan, så det vill man ju också vara med och fira. Men mer firande än så kommer det nog inte när det gäller Linda och mig i år, det räcker och blir över ändå känner jag.

Vi kan glömma derbyförlusten senast för nu är Djurgården klart för gruppspel i Conference League, så jäkla roligt! Det är andra gången på tre år som de lyckas ta sig dit och det är inte många svenska klubblag som spelar internationell fotboll just nu. Och det är alltid kul att se dem möta lag från andra länder och deras sätt att spela fotboll, igår så vann de borta mot Maribor i Slovenien vilket säkrade avancemang till gruppspelet. Där kan de få betydligt roligare och tuffare motstånd i form av exempelvis Chelsea eller Fiorentina, men det bästa vore nästan om de fick möta FC Köpenhamn i ett nordiskt derby. Att de skulle vinna mot något av dessa lag känns inte rimligt men det kanske kunde bli roliga matcher att titta på i alla fall, de andra lagen har ju diverse världsstjärnor i lagen vilket mitt favoritlag saknar. Men spelar de bra så kan de spela in många miljoner kronor till klubben, och det vore ju toppen!

Ibland kan det dyka upp gamla minnen från barndomen från ingenstans, och i veckan kom jag plötsligt att tänka på ett gammalt datorspel jag hade när jag var barn som jag älskade att spela med mina kompisar och även mina syskon. Spelet heter ”Spy vs Spy” och jag tror farsan berättade att de härstammade från den komiska tidningen ”Mad Magazine”, det är alltså två absurda spioner (en vit och en svart) som gör allt för att ha ihjäl varandra samtidigt som de försöker komma över en väska full med pengar. Det låter kanske inte så kul men låt mig förklara!

Det fanns inte många spel som liknade detta när jag var barn, därför var detta så himla roligt att spela. Man väljer en av de två spionerna sedan börjar spelet i exempelvis ett stort hus med en massa rum, och man är enbart beväpnad med en kniv i början av spelet. Sedan ska man smyga runt från rum till rum för att kolla i alla byrålådor och garderober samt om det finns något gömt bakom tavlorna på väggarna. Hade man tur så hittade man kanske ett bättre vapen, eller något att gillra en fälla med för den andra spionen som befinner sig någonstans i samma hus. Det kunde vara elektriska mojänger som gav den andre en elchock, bomber eller dynamit som sprängdes. Men man kunde också hitta en väska full med pengar, och gjorde man det skulle man snabbt ta sig ut ur huset och rymma därifrån med den väntande helikoptern. Det var dock inte så enkelt, för den andre spionen lurade ju runt hörnet och sprang man på varandra blev det en kamp om livet eller så fick man fly därifrån. Charmen med spelet var ändå att se den andra spionen fastna i någon av fällorna man lagt ut, och då skrockade ens egen spion elakt medan den andre spionen förvandlades till en ängel som spelade på sin harpa samtidigt som den sakta svävade upp till himlen. Det behövdes inte mycket mer än så för att man skulle ha roligt när jag var liten, och jag skulle verkligen vilja testa att spela detta igen. Är det ingen av er som läser som känner igen detta och kan tipsa mig om vart jag kan få uppleva dessa nostalgiska spelminnen från barndomen?

Nej nu ska jag försöka få barnen att kolla på en film tillsammans med mig om de vågar sig ut ur sina rum, haha! Jag känner att det börjar bli dags för barnen att introducerar för en av filmhistoriens roligaste och mest underhållande skådespelare, Jim Carrey. De har nog redan sett ”Dum & Dummare” men annars börjar vi nog med den, annars får det kanske bli ”Liar Liar” eller ”Bruse Almighty” som också är roliga. Eller vänta, varför inte ”Ace Ventura: Pet Detective” som är helt knäpp! Den kanske det får bli, vi får se om jag lyckas eller vad de kommer med för förslag. Ni andra får ha en fortsatt trevlig kväll i alla fall, tack för att ni läser. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Postnord som bråkar med mig. Jag hade beställt hem ett paket till en postbox där vi bor, vilket är väldigt praktiskt och smidigt. Men tydligen var paketboxen fullbokad så då hamnade mitt paket hos ett ombud i Nynäshamn istället, är det inte bättre att vänta en dag extra eller så tills paketboxen blir ledig? Sak samma, det tråkiga är att paketet nu hamnade hos det sämst belägna postombudet i hela Nynäshamn och jag avskyr när paketen hamnar där. För där finns ingen parkering och det blir alltid en omständlig historia att hämta ut paket där, så då valde jag att betala för att paketet skulle hamna hos ett annat ombud som passar mig bättre. Och nu några dagar senare så fick jag meddelande om att jag kan hämta ut mitt paket, men fortfarande hos samma dåliga ombud där det hamnade från början. Suck, orkar inte…

Sådär, då har man arbetat två hela veckor efter att semestern tog slut för denna sommar. Men som tur är så är det ju fortfarande en bit kvar innan hösten sveper in, så kanske får vi njuta av värmen ett tag till om vi har tur. Men man börjar se några gula löv på träden redan nu…

Semestern gick väldigt fort, fyra veckor bara visslade till sen var de förbi. Men jag tycker ändå att vi fick mycket gjort och hann röja upp en hel del här hemma, åtminstone de två första veckorna. Då kunde vi tömma ett helt rum på flyttkartonger och annat för att sedan göra om rummet till ett ”hundrum” där Linda kan vårda och styla hundarna (jag vill gärna döpa detta rum till Doggy-Style för det skulle ju passa ganska bra), så slipper hon stå i badrummet eller i köket och slita på sin rygg. Sedan fick vi bort en hel del i rummet utanför badrummet vi renoverar och kunde packa in våra saker i skåpen som finns där, men det som inte fick plats fick flytta ner till garaget. Så det har varit en hel del trixande och fixande här hemma, men bra blev det!

Lindas dotter Issa och hennes Benji var på besök hos oss i några veckor, så då åkte de runt på diverse utflykter runt om i Nynäshamn medan jag höll på där hemma. Och lite oflyt med vädret måste jag nog erkänna att jag hade, för när jag höll på som mest att fixa inomhus så var vädret som allra finast ute. Och när jag i slutet av semestern bara skulle ligga och koppla av i solstolen på baksidan så hade alla världens moln någon sorts sammankomst ovanför vårt lilla samhälle, men solen trängde sig fram lite då och då. Det gjorde inte mig så mycket egentligen, det är ju svalare och skönare då men jag har ju inte fått så mycket solbränna denna sommar om man säger så. Är faktiskt nästan lika solbränd och blek som innan semestern…

Men en rolig grej som hände var att vi besökte restaurangen Aifur som ägs av artisten E-Type, det var en riktigt spännande upplevelse. Den är belägen i Gamla Stan så Linda och jag åkte pendeltåget in till stora staden för att möta upp hennes syster och mor med sina respektive, och det var inte svårt att hitta entrén till restaurangen utan många nyfikna var samlade utanför.

Vi var först på plats av sällskapet så vi väntade in de andra innan vi gick in, och det var dunkel belysning och gammal inredning där inne. Allt hade ett tema med vikingatiden i fokus så det var häftigt, och personalen såg ut som medeltida bönder eller liknande. Vi hörde trubadurernas höga sång och hur de spelade sin musik inifrån matsalen, och där välkomnades vi av en hovmästare som frågade vart vi kom ifrån.

– Narnia! Ropade jag och knuffade fram den eleganta enhörningen Linda.

Nej det gjorde jag självklart inte, jag tror att Liz eller om det var någon annan som berättade att vi kom från Stockholm. Då tog hovmästaren fram ett horn som han blåste högt i och sedan presenterade han oss Stockholmare för alla andra i restaurangen som applåderade innan vi blev visade till våra platser. Det kändes konstigt att hamna i centrum på det viset, men lika bra att vänja sig tänker jag eftersom jag kan slå igenom med mitt rockband ”Gods of Thunder” vilket år som helst nu (vi har bara inte repat tillräckligt mycket ännu och jag har fortfarande ingen elbas eller elgitarr att rocka loss på, men det kommer). Det var uppdukade långbord genom lokalen och vi hamnade väl i mitten kan man säga, så vi hälsade lite på de som satt runt omkring oss innan vi slog oss ner.

Det var varmt denna somriga afton, jäkligt varmt. Och luften upplevdes ganska kvav där inne till en början innan man hann vänja sig, Åsa protesterade högt mot värmen och trodde inte att hon skulle klara av att äta. Men sen fick hon en Cola Zero och då verkade allt lugna ned sig, haha! Och så fort det kom nya sällskap så blåstes det högt i hornet och sedan ropade hovmästaren ut vart de kom ifrån innan de välkomnades av alla oss andra som satt där och tjoade högt för att de skulle känna sig välkomna. Det kom folk från hela världen och besökte restaurangen, ända från Sydamerika, USA samt från Nya Zealand. Sedan var det folk från Storbritannien, Irland och andra europeiska länder så det var en salig blandning människor på plats.

Menyn var spännande så Linda och jag valde att beställa in varsin skaldjurs soppa till förrätt som var jättegod, men väldigt mättande. Sedan delade vi alla i sällskapet på en stor bricka med mat som innehöll bland annat dvärgkyckling, flankstek och lammkotletter. Till detta fick man rotfrukter och potatis med några olika sorters såser, och det var verkligen fantastiskt gott! Sedan provade några av oss att dricka mjöd till maten, Andreas tror jag valde en sort som var smaksatt med chili men den var satans stark och absolut inget för mig. Jag vet inte ens om jag svalde något när jag smakade eller om det bara dunstade bort i munnen, själv så hade jag valt en polsk mjöd variant som var mycket mildare. Den smakade helt okej och doftade glögg, men jag hade nog föredragit en vanlig öl med facit på handen. Det var kul att testa mjöd men öl är fasen godare, enligt mig i alla fall.

Under middagen så sjöng och spelade trubadurerna för oss, och en av servitriserna tog ton tillsammans med dem för att sjunga någon ramsa som alla fick hänga med på om man ville. Texten stod i menyn men den hade jag inte memorerat så jag hängde tyvärr inte med alls, men det var en rolig kväll med dessa musikaliska inslag. Jag kan varmt rekommendera er att besöka Aifur, det är nog uppskattat av såväl barn som vuxna och maten var verkligen jättegod. Så det blir garanterat ett återbesök för detta var en kväll att minnas.

Vi har även upptäckt något som heter Chokladhuset i Nynäshamn, där finns massor av godsaker men framför allt fanns där väldigt god glass! Jag vet inte hur många gånger Linda var där i sommar, det lät som att så fort de var i närheten så slank de in där. Jag fick i alla fall åka dit en gång och kan ju bara instämma i att deras chokladglass var magiskt god, men där fanns andra smaker också som jag ännu inte hunnit provsmaka.

Jag valde att testa en smak med apelsinchoklad och den smakade helt underbart, jag är inte mycket för chokladglass men denna var verkligen supergod! Barnen valde också varsin glass och satt bara och njöt medan de åt, de var så nöjda efteråt och berättade att det var bra att vi flyttat till Nynäshamn för här finns så mycket gott att äta överallt. Haha, jag kan bara hålla med dem och detta var verkligen ett litet smultronställe som vi kommer att besöka oftare. Personalen var också jättetrevlig och fick oss att känna oss välkomna trots att vi hade hundarna med oss på dagens äventyr. Annars kan det vara lite kinkigt om man har hundar med sig ut på vissa ställen, men här erbjöd de hundarna vatten och var himla goa mot oss. Så åk dit, med eller utan hund, till Chokladhuset i Nynäshamn!

I övrigt så har det inte hänt så mycket, barnen har börjat skolan igen och Freja på en ny skola dessutom. Hon har valt en musikklass i Nacka med mer inriktning på sång, och har varit superpeppad på att byta skola igen. Nova och Theo är kvar på Kulturama men flyttar nu in i ”Stora Kulturama” som ligger vid Luma i Hammarby Sjöstad, de var inte lika lyriska som Freja när skolan skulle börja men nu efter en vecka så tycker de nog att det är ganska kul trots allt. De har ju lämnat skolbänkarna och istället fått skåp att förvara skolböckerna i, och det har alla de äldre eleverna på skolan så de känner sig nog lite stora nu. Sen får vi se om de väljer att gå kvar där efter detta läsår eller om de vill följa med Freja till Nacka istället, det märker vi sen.

I helgen var det hundarna som stod i fokus, Lindas mor Åsa hade anordnat en stor hundträff ute i Ådran och massor av människor dök upp med sina små vovvar för att träna något som heter ”nose work” eller liknande med sina hundar. Jag är helt inkapabel att göra några avancerande övningar med våra hundar annat än att rasta dem, så jag fick ansvaret att fixa med all mat till alla besökare tillsammans med Lasse. Han serverade kaffe och jag förberedde lite pajer och annat, sedan när alla var klara så hade vi en kräftskiva tillsammans. Det var trevligt och alla verkade väldigt hungriga efter att ha tränat med hundarna hela eftermiddagen. Men det var en ganska lugn kräftskiva, för på söndagen var det dags för hundutställning i Eskilstuna och tills dess ville alla känna sig någorlunda pigga och fräscha. Men som sagt, helgerna bara blåser förbi numera sedan är det dags för en ny arbetsvecka igen. Och nu väntar en ganska hektisk period med många hundutställningar och dessutom ska vi fira en massa släktingar som fyller år närmaste veckorna, så det kommer vara fullt ös närmaste tiden med många hundar och en massa tårta!

Ja men vi kan väl runda av där lite för denna gången, så känner jag nu faktiskt. Får se när jag hinner klämma fram ett nytt blogginlägg igen men någon uppdatering ska vi väl kunna ordna längre fram mellan alla spektakel som väntar. Ni ska ha stort tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER tar emot men jag måste nog ge den till min namne och kollega herr Nilsson på jobbet. Det har tydligen skett någon sorts förändring där alla busshållplatser har förflyttats inne vid Slussen, och den dagen detta trädde i kraft så verkar det ha varit total kalabalik där inne. Man hittade inte till den busshållplats där bussen skulle avgå på morgonen och busschaufförerna visste inte vart de skulle stanna och släppa av alla passagerare, för avstigningsplatsen verkade vara förflyttad ca 700 meter bort. Alla dessa förändringar gjorde att det tydligen lyckades brinna till i herr Nilssons underbara huvud, för på Facebook kunde man läsa ett inlägg från honom där han ville spränga hela Slussen och att alla ansvariga skulle sparkas. Just detta brukar hända ibland när bussar och tåg inte rullar på som det ska, då blir han ganska upprörd. Men denna gången började Steffe, direktör Sjölund och jag spåna på vad som skulle kunna hända efter hans inlägg på Facebook. Att det hade varit lite kul om nationella bombskyddet (polisen) hade knackat på hemma hos honom mitt i natten som en konsekvens av detta, och på grund av brottsmisstanke så skulle de beslagta både herr Nilssons Playstation och hans Airfryer. Hans kanske två mest älskade prylar där hemma, men de kanske liknar bomber eller något som gör att man behöver ta dessa i förvar.

Det hade gissningsvis vänt upp och ner på hela hans värld, så även om det hade varit lite festligt så vill vi honom inget ont. Det var tur att inget hände, för tänk så snöpligt det hade kunnat bli. Just därför får han dagens utmärkelse, men Henke finns annars alltid tillgänglig och prenumererar ju i stort sett på utmärkelsen med tanke på hans dåliga uppförande och annat. Eller vänta här nu, Henke hade ju lagt en massa plommon på min bil en dag när jag skulle åka hem! Tänk om alla fåglar hade festat loss på dessa och bajsat ner hela min bil, nej vet ni… Jag ångrar mig, herr Nilsson slipper få Dagens Jerker. Den går till Henke istället!

Nu är den här, årets efterlängtade semester! Denna arbetsvecka har nått sitt slut och nu är det dags för helgen som inleder en flera veckor lång ledighet. Som vi har längtat!

Med ”vi” menar jag inte att jag har några alter egon, utom möjligen då de sju rösterna i mitt huvud (de finns att läsa om sedan tidigare där jag berättar mer om dessa här: https://pappatarzan.com/2018/10/26/rosterna-i-mitt-huvud/). Nej jag syftar förstås på Linda och mig, det är ju vi som är det stora VI:et i mitt liv! Hon gick på semester före mig och arbetade sin sista dag igår, det var för övrigt hennes sista dag för hon kommer inte återvända dit igen. Ja hon sa det till mig att nu är hon så jäkla les spå det där stället, där både barnen och kollegorna är påfrestande som tusan vilket driver henne till vansinne varje dag. Och att det alltid saknas personal som gör att hon får slita sitt vackra arsel av sig dag ut och dag in, hon trivs inte där och vill bara bort därifrån. Så efter lunchrasten på torsdagen så bad hon sina kollegor att fara åt helvete ute på skolgården (hon jobbar som förskollärare för er som inte visste det), sedan sparkade hon av sig sina tofflor och gick med bestämda steg mot gårdens grind. Några av de mindre barnen såg ledsna ut och ropade efter henne.

– Linda! Vart ska du?

Men Linda var bestämd och struntade i deras rop, hon greppade dock en näve gräs från gräsmattan framför dem och slängde sedan detta i ansiktet på dem. De andra pedagogerna backade bort och ville inte stå i hennes väg, hon verkade säkerligen väldigt arg och upprörd. När hon gått ut genom grinden smällde hon hört igen denna efter sig och vände sig mot alla på skolgården.

– Fuck you! Jag drar! Skrek hon.

Hon kan vara väldigt bestämd och nog upplevas väldigt arg i dessa situationer, men när hon kom hem var hon lättad och lycklig och kastade sig över mig i köket. Eller vänta nu, nej detta var ju bara något jag drömt… Linda har förvisso slutat på sitt jobb och jobbade sin sista dag där igår, men det var hon själv som sade upp sig tidigare eftersom hon fått ett nytt jobb i Nynäshamn. Där ska hon börja efter semestern och hon är väldigt peppad på detta miljöombyte och de nya utmaningarna som väntar henne där, hon verkar dessutom redan ha fått ett trevligt mottagande av personal och chefer där som ser fram emot att få jobba med henne. Och jag menar, vem vill inte det? Hon är ju grymt duktig och engagerad i allt hon gör så de kommer få Sveriges bästa förskollärare där efter sommaren, det kommer att bli kanon!

Nu tappade jag fokus lite här, det blir lätt så när man har SEMESTER! Haha! Jag ser verkligen fram emot några veckors ledighet nu, för jag har verkligen varit trött och sliten de sista veckorna. Barnen är just nu i Hälsingland men vi har Lindas dotter Issa och hennes sambo Benji på besök hos oss, vilket är jättetrevligt och Linda är förstås extra lycklig över att få umgås med sitt barn. De bor ju i Falkenberg och hinner inte träffa varandra så ofta, och jag har ju köpt flera paket med Karins Lasagne som ligger hemma i frysen som Issa älskar att äta. Då kanske de stannar lite längre om det finns god mat att äta, för min hemlagade lasagne är tydligen äcklig…

Det har som sagt varit ett ganska intensivt år fram till nu, med husköpet i augusti förra året och sedan försäljningen av lägenheten som tog massor av tid och energi under hösten. Sedan var det lite kaotiskt precis innan vi skulle flytta in i huset där i slutet av november, men det löste sig ju tillslut. Det har sedan varit en hel del att ordna och fixa i nya hemmet, därför är vi så tacksamma för all hjälp vi fått av nära och kära. Det har varit grejer att göra hela vintern och våren, och nu under sommartid finns det andra saker att fixa. Jag tycker dock att det är roligt att sysselsätta sig med sådana saker hemma så det stör mig inte alls, men man märker att det inte finns lika mycket energi i kroppen för tillfället så man blir snabbt trött och seg. Därför ser jag fram emot att få ta det lugnt nu tillsammans med Linda och barnen här hemma de kommande veckorna, och de små vovvarna såklart!

Vi har inte planerat några större äventyr på semestern i år utan får ta det lite som det kommer, men det kan ju också vara skönt ibland. Sedan har vi investerat i stort sett alla besparingar på att renovera badrummet och även köpt nya vitvaror, så det blir inga dyra resor för oss denna sommar utan enbart kortare utflykter. Resa får vi göra senare när tillfälle ges, men först måste vi bli klara med projekten här hemma. Men man längtar verkligen efter att få resa utomlands igen, det var många år sedan man var i väg på en solsemester. Linda pratar om detta hela tiden och vill helst åka redan idag om vi kunde, så vi får se när vi kan komma iväg till en solig varm strand tillsammans…

Nu i helgen kommer Linda att åka iväg på hundutställning med hundarna så jag blir ensam kvar hemma med kidzen. Vi kan väl hoppas på lite bra väder så får vi se vad vi kan hitta på för kul, jag har dock lite grejer på bilen att fixa men tänkte ta det nästa vecka. Nu har jag fått rätt bromsbelägg och även bromsskivor så äntligen kan vi byta dessa, sedan ska jag byta olja och oljefilter på både min och lindas bil. Men efter det är det nog lugnt ett tag framöver får vi hoppas, en biltvätt kan man förstås ordna i helgen om vädret är bra.

Det blir inte mer än såhär idag, nu ska familjen och jag njuta av en god schnitzel till middag. Det är bland det godaste jag vet! Och sedan har jag lyssnat på Frank Sinatra hela vägen hem från jobbet som är lite utav min tradition när jag går på semester, så nu intar jag mitt ”semestermode”. Hoppas att ni alla får en riktigt fin helg, stort tack för att ni läser. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Linda. Ja men hon håller ju på och säger saker som att hon känner sig så uppsvullen och det ena med det andra, trots att hon inte alls behöver känna så. Hon som är så otroligt vacker och fin oavsett hur hon känner eller mår, i mina ögon är hon alltid lika underbar. Hon är MIN gudinna och det finns ingen finare, så hon bör sluta upp med de där dumheterna och inse vilket jäkla kap hon är!

(Jag hade gärna lagt upp en bild på henne här men han har förbjudit mig att göra detta på bloggen, så man får blunda och tänka på hur fin hon är och istället titta på fiskmåsarna här nedan)

Jag har så otroligt många roliga minnen från tiden i gymnasiet från främst väldigt festliga klasskamrater, och kan ofta tänka tillbaka på hur kul det var mellan lektionerna när vi oftast hängde på caféet i Torvalla sporthall. Så att skriva om detta blir självklart spännande för jag vet ju inte riktigt hur mycket jag kommer ihåg av tiden på Fredrika Bremergymnasiet i Haninge, men som jag inledde med här så har jag en hel del roliga och knäppa minnen därifrån som jag nu ska försöka återberätta…

Vi kan väl börja redan första dagen när det var upprop och klassen skulle träffas för första gången, jag har för mig att alla elever skulle samlas i skolans aula inför uppropet och att man där blev indelad i respektive klass. Vi blev även tilldelade ett klassrum där vi skulle gå och träffa vår klassföreståndare för första gången, och jag minns att skolan kändes helt enormt stor och att det var lite knepigt att hitta till rätt klassrum i början. Men jag hade Samuel med mig, vi gick i samma klass under högstadiet i fabulösa Brandbergsskolan så vi höll ihop i början och hjälpte varandra att hitta rätt.

När vi kom till klassrummet så slog vi oss ner vid två lediga platser och tittade oss omkring, det var många nya ansikten och egentligen ingen man kände igen sedan tidigare. Förutom fotbollsspelaren Birhan som också gick på Brandbergsskolan på högstadiet, han kände vi sedan tidigare. Men han hängde nu med en annan kille som heter Muhammad, han var en lovande brottare och en vältränad bjässe. Plötsligt stängdes dörren och vår klassföreståndare Hans a.k.a Hasse steg fram till sin kateder iförd en färgglad pajasmössa med bjällror på huvudet.

– Sådär, nu går tåget! Mitt namn är Hans och jag är er klassföreståndare, och mössan på mitt huvud kommer jag alltid att bära om någon av er har på er mössa eller keps inomhus. Sade han och stirrade på de få personer som faktiskt hade keps på sig i klassrummet tills de tog av sig dessa och lade dem på bordet framför sig.

Haha, han låter kanske väldigt sträng och elak men faktum är att jag har nog aldrig haft en roligare lärare i hela mitt liv. Han var inspirerande på sitt sätt och samtidigt lite märklig, vilket jag kommer att berätta mer om lite senare här i inlägget. Men denna dag så började han med att berätta lite om sig själv, hur länge han arbetat som lärare och att han bland annat gillade att åka med sin fru på semester till Thailand varje år. Sedan delade han ut våra scheman och berättade lite om skolan och dess byggnader så att vi lättare skulle hitta fram till rätt lektionssal, sedan blev vi tilldelade varsitt skåp i skåphallen och därefter var första skoldagen slut. Så nu var det bara att åka hem och smälta första skoldagen och fixa ett lås till skåpet jag skulle använda under mina år som studerande på ”Handel- och Administrationsprogrammet” på gymnasiet.

De kommande dagarna var mestadels en förvirrande jakt på att hitta till rätt klassrum i tid innan lektionerna började, skolan upplevdes som helt enorm med flera olika byggnader. Som tur var hade vi mestadels våra lektioner i huvudbyggnaden och i en annan byggnad bredvid som kallades för Annexet. Men idrottslektionerna hade vi i Torvalla sporthall precis intill skolan och det var där vi upptäckta att de minsann hade ett litet café, så när vi ganska snabbt började tröttna på skolmaten så flydde vi hit på lunchrasterna. Inte för att det egentligen var dålig skolmat utan mer för att chokladbollar och mackor var mycket godare, tyckte jag på den tiden i alla fall.

Samuel och jag började bli mer och mer bekanta med övriga klasskamrater nu och det var främst tre andra killar vi hängde med inledningsvis, den ena av dem var Jocke som jag fortfarande är god vän med än idag och som jag även arbetade ihop med under många år efter att jag kom tillbaka hem från min utlandstjänstgöring i Kosovo. Han hade en kompis med sig från sin gamla klass första dagen men sedan bytte kompisen klass av någon anledning, då blev Jocke lite ensam och nervös så han började hänga med Samuel och mig istället. Sedan drogs jag av någon anledning till en kille som heter Johan, han var två år äldre än oss och hade bytt program och inriktning två gånger vilket gjorde att han fortfarande gick sitt första läsår på gymnasiet. Nu verkade han dock ha hittat rätt och var en så jäkla rolig person, han var lite galen till sättet också men vi klickade väldigt bra humormässigt vilket gjorde att vi alla hade väldigt kul tillsammans på dagarna. Sedan har vi den tredje killen som kallade sig för Rez (det var hans ”tag” som han klottrade på väggar och i alla skolböcker) och han ville helst av allt bli lokförare, han var lite tillbakadragen i början men sedan blev han god vän med främst Samuel. Det tar ju alltid ett tag i början innan alla konstellationer mellan eleverna sätter sig och vi blev tillslut ett större gäng som umgicks i skolan, men även inom gänget så fanns det mindre konstellationer eller grupper. Bortsett från oss fem så tillkom Clabbe med sin filofax, punkaren Golden med sina gyllene trasiga byxor och Tommy med sin härliga ironi. Clabbe och jag gick i samma skola när jag bodde i Jordbro, han gick i min parallellklass på den tiden så vi kände ändå varandra lite sedan tidigare. Golden var som sagt en punkare med tuppkam som bar en skinnjacka med nitar och fräna uttryck, sedan hade han oftast på sig ett par riktigt slitna jeans med hål i som han gillade mycket och därav fick han smeknamnet ”Golden” eftersom vi antydde att han hade gyllene brallor på sig. Han var god vän med Tommy sedan tidigare som var lite mer av en grunge kille på den tiden, med en otroligt härlig skopa humor och som sagt en väldigt ironisk kille.

På fritiden så kunde vi grabbar träffas ibland och spelade då ”Golden Eye” mot varandra på Clabbes lillebrors Nintendo 64. Man kunde då välja mellan olika karaktärer från James Bond och sedan jagade man varandra och försökte skjuta ihjäl de man spelade mot. Detta spel var revolutionerande på den tiden och otroligt eftertraktat, ungefär som ”Mario Kart” men det spelade vi inte lika ofta. Nu kanske det låter som att vi träffades och spelade TV-spel varje vecka men så var det inte riktigt, det kanske var ett par gånger om året. Oftast spelad vi kortspelet ”Gurka” där man satsade 5 kronor i insats för varje spel, men det var jäkligt skoj när det väl blev av så att vi sågs på fritiden. Annars så umgicks jag nog mestadels med Jocke på fritiden av alla i klassen, jag hade ju andra vänner som jag hängde med som inte gick i samma klass eller ens i samma skola på den tiden. Men Jocke och jag blev ju goda vänner även efter gymnasiet och pratar med varandra lite då och då, och ibland kan vi gå på konsert eller liknande. Så han är den jag bäst har kontakt med idag, och det är jag tacksam för!

Övriga klasskamrater kan man kommentera eller svara på sociala medier lite då och då om de lägger upp något roligt där, annars inte så mycket mer än så tyvärr men jag skulle definitivt springa fram och hälsa om jag träffade på dem idag. Det gjorde jag exempelvis vid några tillfällen med Tommy och Clabbe, dem har jag sprungit på när vi varit på samma Kent konserter genom åren. Och sedan drog Jocke och jag ihop ett gäng som spelade innebandy på söndagskvällar, då var både Johan och Samuel med och lirade ibland.

Men vår klass bestod såklart av flera än så, och även om vi i klassen var indelade i mindre grupper som umgicks så måste jag säga att sammanhållningen i klassen var helt fantastisk! Det var en rolig grupp människor och man kände att man kunde prata med alla, och några kände ju såklart varandra sedan tidigare men jag minns inte exakt hur allt hängde ihop. Clabbe umgicks ju även en del med två andra killar som heter Tobbe och Mange, och de hängde mycket med tjejerna Lisa, Cecilia, Ilona, Pernilla, Malin och Jessica. Även en tjej som heter Anna-Lena var med i början men sedan flyttade hon till en hydda i Israel eller något liknande, minns inte riktigt vad som hände där men plötsligt var hon borta. Det fanns också en tjej som heter Annica som gick med oss ett tag i början men sedan slutade även hon, så varken Anna-Lena eller Annica lärde jag känna särskilt bra innan de försvann. Sedan minns jag att vi hade några andra tjejer som oftast höll ihop och det var Martina, Indira, Lena, och såklart Maria och Erika. De två sistnämnda minns jag att de alltid satt längst bak i klassrummet, oftast bakom eller bredvid mig och mina kompisar i klassrummen. De var oftast tysta och viskade försiktigt under lektionerna, men rätt som det var kunde man högt höra dem säga:

– Nej men sluta, ta bort handen!

Detta följdes oftast upp av deras skratt, vi andra i närheten reagerade och vände oss ju då såklart mot dem för att se vad som pågick. Då verkade de lite generade och skrattade ännu mer, ingen vet nog riktigt vad de höll på med där längst bak i klassrummet men det blev lite roligt när man plötsligt kunde höra detta mitt under lektionerna lite då och då. Troligtvis var det något helt harmlöst och ofarligt men ingen av oss kunde låta bli att nyfiket titta dit när man hörde dem säga sådana saker. Alla tjejer tjejerna i vår klass var jättetrevliga men jag som var lite blyg på den tiden hängde mest med grabbarna i skolan. Och efter ett tag så fick jag veta att min klasskamrat Jessica och jag var sysslingar eller vad det heter. Alltså hennes mor och min mor är kusiner, då blir det väl sysslingar eller tänker jag fel?

Sedan gick även hockeyspelaren Kristian Huselius i vår klass, jag kan inte påstå att jag kände honom särskilt bra för han spelade mest hockey på dagarna så man såg honom inte så ofta förutom på vissa lektioner. Men han gjorde ju hockeykarriär där han kom med i landslaget och spelade bland annat både i Elitserien (numera SHL) och i NHL-lagen Florida Panthers, Calgary Flames och Columbus Blue Jackets. Inte ens lärarna verkade ha riktig koll på när han skulle vara med på lektionerna eller ej, utan fråga alltid resten av klassen om någon sett Kristian och fick alltid svaret att ”han spelar hockey” från oss andra.

Sedan har vi Tobbe och Mange som oftast satt tillsammans på lektionerna, och ibland kunde Tobbe utbrista konstiga uttryck rakt ut i klassrummet. Lite som en sorts dämpad men okontrollerad Tourettes syndrom kan man säga, haha!

– Gunillaaaaa!

Ja, bara sådär kunde han ropa ut namnet Gunilla utan att någon i närheten ens heter så. Eller så kunde man plötsligt höra honom ropa ut:

– Jag ska bli munk!

Eller varför inte:

– Jag är en isbit!

Haha, så himla knäppt när jag tänker efter men jag hoppas att Tobbe mår bra och att han inte dras med dessa knäppa utspel idag.

Sedan har vi ju en hel del lärare som gjort avtryck på en och som man minns väl, vi kan väl fortsätta att prata lite mer om vår klassföreståndare Hasse som även var vår lärare i ämnen som Försäljning och Service, Import och Export samt Handel. Och han inledde alltid lektionerna med orden ”nu går tåget” och vinkade med en stor linjal, sedan stängde han dörren när lektionen började. Och kom man försent till lektionen fick man inte komma in. Det var något tillfälle när Tobbe kom några minuter sent och knackade på dörren, han bad om ursäkt och ville komma in i klassrummet.

– Men tåget har ju gått! Svarade Hasse och stängde dörren framför näsan på Tobbe, som snällt fick sitta och vänta utanför tills lektionen var slut.

Ja som ni förstår så tillhörde Hasse det gamla gardet av lärare som inte vek en tum på sina principer, men han använde mycket humor i sitt sätt att lära ut vilket gjorde lektionerna roligare och mer intressanta. Det var heller inte så mycket läsning utan vi diskuterade mycket öppet i klassen på lektionerna, det bidrog nog en hel del till den fina sammanhållningen vi hade genom åren. Sedan var han ju en lurig gubbe på många sätt, och jag vet att han lyckades lura mig som fasen vid ett tillfälle i början innan man lärde sig hur han fungerade. Detta var precis i början av terminen första läsåret och han hade en genomgång om något jag tyvärr inte minns, men vi skulle i alla fall göra en hemuppgift och skriva något om detta. Han förklarade hur vi skulle göra och att det var viktigt med rubriksättningen på det vi skulle skriva och lämna in, och skojig som han var så hade han skrivit en rubrik på sin whiteboard tavla som jag trodde var vad allt detta handlade om.

– Då inleder ni med en tydlig rubrik ungefär såhär: Lobotomins utveckling! Sade han och strök under texten flera gånger.

Genomgången handlade såklart inte om lobotomi, han skämtade ju bara med oss. Men jag hade aldrig hört talas om uttrycket lobotomi tidigare och hade ingen aning om vad det var på den tiden, så jag antecknade detta noggrant och gick sedan hem och gjorde min hemuppgift. Sedan lämnade jag in mitt skolarbete med rubriken ”Lobotomins utveckling” till Hasse, och hans kommentar på mitt arbete var att det var väl utfört men att rubriken var helt skev så detta behövde jag träna mer på enligt honom. Haha, jag som trodde att jag gjort allt helt rätt men blev ju helt bortfintad av hans skämt på genomgången inför uppgiften. Jag fick dock bra betyg ändå av Hasse i hans ämnen, jag tyckte verkligen om hans lektioner och blev därför lite ledsen när vi samlade klassen andra året i gymnasiet och fick beskedet att Hasse inte längre jobbade kvar på skolan. Det spekulerades vilt i om att han måste ha flyttat till Thailand med sin fru eller liknande, men ingen visste riktigt vad som hade hänt eller vart han tagit vägen.

Vi hade även en lärare i matematik som heter Ulf, han var en riktig mysbralla och stressade aldrig upp sig för något i klassrummet. Utan han var alltid lugn och sansad, hans förklaringar och genomgångar på tavlan var lätta att förstå. Sedan gillade han att använda sig av ett speciellt uttryck efter varje uträkning han visat för oss elever, då kunde det låta såhär…

– Och där har ni svaret, många bananer blir det!

Dessa jäkla bananer alltså, det var alltid samma sak och resultatet blev alltid många bananer hit eller dit. När vi satt och räknade på våra mattetal i klassrummet så gick han ofta runt och hjälpte alla och frågade om alla förstod uppgifterna vi skulle göra. Det var nog garanterat en helt annan typ av studiero i klassrummen på den tiden, det var sällan stökigt eller att man upplevde att man inte hann få hjälp av läraren. Förvisso är jag ju en Jimmy och vi kan ju det mesta och behöver aldrig be om hjälp, kanske var det därför jag upplevde det såhär på den tiden. Haha, nej så självgod är jag faktiskt inte utan jag bara skojar. Ulf pratade även om sin lilla Fiat och hävdade att den gjorde 0-100 km/h på under 10 sekunder, som en Ferrari ungefär och detta hade Rez otroligt svårt att ta på allvar och grubblade mycket över detta. Sedan minns jag att Ulf ofta gick runt och sög på sina halstabletter på lektionerna, och att Johan hade reagerat på att han tyckte att Ulf hade en stark andedräkt. Så vi hade ju vansinnigt kul åt detta när Ulf ställde sig bredvid Johan för att fråga om han visste hur han skulle räkna, och ställde gärna några kontrollfrågor för att se att man verkligen hade förstått allt rätt. Johan höll då andan och lutade sig bort från Ulf och stirrade med panikslagen blick på oss andra i ett dolt rop på hjälp, vi höll då på att dö av skratt. När Ulf sedan gick vidare till nästa elev kunde man höra Johan utbrista:

– Rikslarm!

Han syftade då på sin brist på syre och att Ulf var en fara för eleverna, så jäkla knäpp han är alltså. Men det var många gånger Johans påhitt och roliga sätt att uttrycka sig som gjorde att vi hade så roligt i skolan. Hade vi tråkigt på lektioner så brukade vi starta en helt knäpp grej som gick ut på att vi ritade små streckgubbar som föreställde ninjor som slogs mot varandra och råkade ut för diverse bisarra livsöden, dessa gubbar kallade vi för ”Oha” eftersom det var detta de skrek när de anföll varandra. Så våra anteckningsblock kryllade av strider mellan dessa ninjagubbar på sida efter sida, det fanns hur många tecknade strider som helst och jag önskar att man hade sparat dessa block så man kunde visa dem idag. Men de såg ut ungefär såhär:

I svenska hade vi en äldre kvinna som jag inte längre minns namnet på, hennes namn kan ha varit Elisabeth men vi kallade henne i alla fall för Matley på grund av hennes snarlika och tyska efternamn. Svenska var verkligen inte mitt favoritämne, jag avskydde att läsa och tyckte inte om att skriva heller på den tiden. Så det blev många Oha teckningar i anteckningsblocket på dessa lektioner, sedan var det alltid lite roligt när Johan skulle härma hur Matley pratade eftersom hon bröt lite på tyska. Men vid ett tillfälle fick Johan stanna kvar efter lektionen för en pratstund med Matley, hon hade tidigare berättat för oss att hon tvingades vara med i ”Hitlerjugend” som barn och upplevde det lite kränkande att Johan härmades på det sätt han gjorde eller liknande. Ingen vet ju exakt vad som sades dem emellan men vi fick tänka oss för lite i fortsättningen, för vi var inte alltid mycket bättre. Utan det kan komma en liten tysk gliring på sociala medier än idag mellan främst Johan, Jocke och mig där vi relaterar till Matley och skojar lite med varandra. Dock helt oskyldiga skämt och inget radikalt eller elakt på något vis, för vi gillade ju Matley!

I idrott hade vi en herre som även han hade ursprung från Tyskland, han heter Jupp och var en gammal svensk tävlingscyklist. En ganska rak och tydlig man, han skojade inte mer än nödvändigt men var väldigt snäll. Han gillade nog de sportiga typerna i klassen lite extra eftersom de alltid var på plats och gjorde bra ifrån sig, en annan var ju bara där för att göra som man blev tillsagd. Det som var bra på denna skola var att man fick ta del av hela Torvallas sportanläggning och kunde gymma, åka skridskor, spela fotboll eller innebandy. Tyvärr var detta inte så vanligt förekommande utan vi fick oftast orientera, träna friidrott eller om man hade tur så fick vi spela lite basket. Den utan tvekan tråkigaste bollsporten av alla! Men det är i alla fall roligare än att orientera så det fick man vara nöjd med ändå. Sedan hade vi en gång per termin då det stod dans på idrottsschemat, då var det inte många killar med på lektionen kan jag säga er. Inte första gångerna i alla fall men sedan anslöt fler och fler, de insåg väl att man faktiskt kan ha nytta av att lära sig dansa. Jag tyckte det var kul och brydde mig inte så mycket, och jag minns en otroligt rolig händelse kopplat till danslektionen sista året. Det var en stor idrottshall och denna kunde delas av med tunna och mjuka skiljeväggar som sänktes ner från taket, då fick man mindre utrymmen så att fler kunde idrotta samtidigt men med olika aktiviteter. Denna gången var den där väggen inte sänkt hela vägen ner till golvet utan det var en meter kvar ungefär så att man lättare kunde ta sig in i den del man skulle vara i, och vi delade denna gång hallen tillsammans med en annan klass. Så vi satt samlade längst bort och framför den nedsänkta väggen satt den andra klassen som också skulle ha sin egen danslektion, och lite eftersläntande då kommer Clabbe till lektionen.

– Kommando!! Ropade han högt sedan kastade han sig fram och rullade in under väggen.

Den andra klassen som satt precis där vände sig såklart om och tittade på honom, och han såg inte oss andra först utan bara de andra eleverna som han inte kände vilket gjorde honom alldeles förvånad och likblek i ansiktet. Då började vi i klassen att skratta högt, då såg han oss och skrattade lite medan han generat tog sig upp på benen igen och med snabba steg anslöt till vår samling. Sedan kunde danslektionen fortsätta som planerat!

En lärare vi hade i många och tyvärr ganska tråkiga ämnen var Turid, det var bland annat i Företagsekonomi och Marknadsföring och dessa ämnen läste vi många kurser i så det var många långa lektioner varje vecka. Turid var en snäll och lite äldre kvinna, men jag upplevde henne oftast lite stressad så ibland blev man bara mer förvirrad när hon försökte förklara saker och ting. Men hon var väldigt strikt och såg till att alla gjorde det som förväntades av oss, sedan kunde vissa inte låta bli att spela henne ett spratt lite då och då just eftersom hon tenderade att bli ganska uppjagad av oväntade händelser. Det var exempelvis ett tillfälle då Tommy eller om det var Golden som hade lagt sina svettiga strumpor på hennes kateder efter att vi hade haft idrott, en helkonstig grej att göra och jag vet inte varför de gjorde detta. Men när lektionen började så fick hon ju syn på dessa och kunde sedan inte släppa det på hela lektionen. Hon frågade gång på gång vems strumporna var och hade långa utläggningar om att såhär fick man minsann inte göra, det tog nog mer än halva lektionen innan de tillslut hamnade i soporna och undervisningen kunde starta. En annan otroligt rolig anekdot var en gång när vi skulle ha prov, och hennes prov var kända för att vara väldigt svåra och nästan omöjliga att kunna svara på alla frågor som resulterade i höga betyg. Jag minns själv hur jag kunde sitta och plugga inför dessa prov sedan kunde det dyka upp saker man inte alls kände igen eller hade lagt på minnet, men Tommy hade en lösning på detta. Han skrev en klassisk fusklapp som han placerade mellan sina ben på stolen, och när några av oss som hade skrivit klart provet samlades utanför klassrummet så frågade vi varandra hur det hade gått. Alla svarade samma sak att det kändes svårt och ovisst, men då kom Tommy ut efter en stund och var skitnöjd och berättade hur bra det hade gått för honom.

– Sådär ja, fan det var ju inte svårt alls när man hade lite hjälp av fusklappen. Haha! Skrockade han och skrattade åt oss andra.

Kort därefter öppnades dörren till klassrummet och ut kom Turid gåendes med bestämda steg fram till Tommy.

– Är den här din? Frågade hon och höll upp fusklappen.

Det visade sig att Tommy hade glömt kvar fusklappen på sin stol när han lämnade in provet, så han blev helt ställd av hennes fråga.

– Eh…

Det var allt han fick ur sig, sedan höll Turid fram hans prov och rev av det på mitten och gick tillbaka in i klassrummet igen. Då började vi andra att tokskratta, vad tusan var det som hände? Tommy såg helt chockad ut men sedan började även han att skratta åt hur klantig han varit, hans plan lyckades inte riktigt denna gången men det gick nästan hela vägen. Sedan var det ett tillfälle när vi precis skulle starta en lektion och då fick Turid syn på några elever som tände eld på en papperskorg utanför, så hon öppnade fönstret och ropade tillrättavisande klyschor innan hon tillslut rusade ut från klassrummet för att själv bekämpa elden. Vi visste inte vad vi skulle göra så vi satt kvar och pratade med varandra en lång stund innan hon andfådd kom tillbaka till klassrummet efter att ha bekämpat den brinnande pappperskorgen. Det känns som att detta inte var särskilt unikt, hon fick ofta för sig lite märkliga saker att göra på våra lektioner och kanske var det därför jag inte riktigt kände att jag lärde mig så mycket när man väl var där.

Att elever tände eld på papperskorgar var tyvärr inte direkt ovanligt, gjorde de inte det så eldades det upp saker på toaletterna för att dra igång brandlarmet så att skolan var tvungen att utrymmas. Det var även några tillfällen där någon elev (får man hoppas) ringde in och bombhotade skolan, och många gånger tog det lång tid innan man fick gå tillbaka in i klassrummen igen så en del valde helt enkelt att skolka och åkte hem. Det kunde vara ganska stökigt i skolan också, som jag förstod det så var det en del droghandel och liknande som drog till sig gäng från andra skolor som kom dit och bråkade. Jag såg aldrig till några droger, men ett tag hade vi poliser som patrullerade i skåphallen på skolan för att få bukt med problemen. Det pratades även om att skolan ville införa larmbågar vid entréerna så att man inte skulle kunna smuggla in vapen och liknande, men det hann aldrig bli klart under tiden jag gick där.

Om jag inte minns helt galet så var Turid borta andra året på gymnasiet och vi hade då istället en vikarie som heter Roger, en ytterst märklig herre vill jag lova. Han var en medelålders man med ganska stor kulmage och ett vasst underbett, som också bjöd mycket på sig själv och använde sig av en hel del humor. Men han kunde vara lite utav en översittare ibland och det här med PK (politiskt korrekt) fanns inte på den tiden, jag minns vid ett tillfälle när vi fick stå inför klassen en och en och redovisa ett arbete vi gjort när Pernilla fick en kommentar som jag aldrig kommer att glömma.

– Jättebra Pernilla, men tänk på hållningen i ditt framförande. Nu står du ju här och nästan fläker ut dig likt ett luder i Havanna och bara hänger…

Pernilla och vi andra blev nog alla lite chockade över utspelet, men Roger tyckte att det inte var något konstigt alls utan tog upp nästa elev för att fortsätta med redovisningarna. Kanske var detta en av anledningarna till att han inte var kvar sista året på gymnasiet, utan då var Turid tillbaka igen.

Ett annat ämne som blev intressant tack vare en väldigt bra lärare var Samhällskunskap där vi hade en herre vid namn Janne som gjorde dessa lektioner mycket roligare och intressanta än vad jag upplevde tidigare under högstadiet. Han lät oss diskutera mycket och det var inte alls så mycket läsning, och på något sätt gjorde nog detta att fler involverades på lektionerna och att en sådan som jag som inte ens tyckte ämnet var roligt alls blev nyfiken och hängde med på ett bra sätt. Sedan beror det självklart på vad vi skulle lära oss, jag blev i alla fall mer intresserad av inrikespolitik och när vi pratade om händelser från andra världskriget så drog jag definitivt öronen åt mig. Johan verkade kunna en hel del om kommunismen i Kambodja, så när vi en lektion pratade om detta ville han gärna dela med sig om allt han visste om deras ledare Saloth Sar. Janne berättade om massmorden på 70-talet och ställde frågor till oss om olika världsledare på den tiden, och varje gång räckte Johan ivrigt upp handen och ropade Pol Pot även fast det var fel och inte den personen Janne var ute efter just dessa gånger. Johan hade dessutom ont i ryggen vid detta tillfälle och stod upp bredvid bordet på lektionerna, bara det i sig såg ju lite roligt ut enligt oss andra. Men när frågan tillslut kom upp vem denne Saloth Sar var mer känd som så var Johan tyvärr inte riktigt med på noterna, utan då vände sig Janne till honom och sade att nu kunde han räcka upp handen och svara.

– Pol Pot! Ropade Johan glatt eftersom han nu äntligen lyckades svara rätt.

Det är nog en av få gånger som Pol Pot lockade till skratt när hans namn nämndes i något sammanhang, för det mesta kring honom och massmorden av kommunisterna i Kambodja är en fruktansvärt sorglig historia. Det var även sorgligt att höra om Jannes bortgång några år senare efter att vi tagit studenten, min syster Linda hade honom som lärare och då började han tydligen bli väldigt sjuk. Och jag träffade honom en sista gång på ICA butiken där jag jobbade något år senare, då satt han i rullstol och såg väldigt sliten och trött ut. Men jag kommer alltid minnas honom som den roliga och inspirerande läraren på gymnasiet, han som verkligen väckte mitt intresse för samhällsfrågor till liv skulle jag säga.

Som inriktning hade jag valt Turism och hade väl ambitioner om att bli reseledare eller jobba utomlands efter gymnasiet, och i detta ämne hade vi en annan farbror som också heter Janne. Han var en reslig herre som alltid hade en snusnäsduk lindad runt sin hals. Men det var inte särskilt mycket man fick lära sig om turism om ni frågar mig, vi hade sällan teoretiska lektioner utan gick mestadels på mässor och liknande. Det var förvisso väldigt roligt så det blev en hel del spring på Stockholmsmässan i Älvsjö för Samuel, Jocke och mig där vi proppade i oss en massa godis som var gratis. Men jag tycker inte att jag lärde mig så mycket, så när vi sista året i gymnasiet skulle ut och praktisera hade jag lyckats få praktik på Fritidsresors huvudkontor, det som idag heter Tui. Detta såg jag mycket fram emot och skulle två dagar i veckan få jobba inne på deras stora kontor i Münchenbryggeriet på Söder Mälarstrand, men tyvärr var det där mina ambitioner och drömmar om att arbeta inom turism slocknade helt. Jag fick bara sortera dokument i pärmar och springa och hämta flygbiljetter som skulle skickas vidare ut till alla resenärer, det var så galet tråkigt! Tillslut tröttnade jag och ringde dit och berättade att jag inte ville vara kvar, istället valde jag att praktisera på ICA butiken där jag på den tiden jobbade lite kvällar och helger. Jag lärde mig hellre mer om arbetet där eftersom jag planerade att fortsätta jobba där efter studenten, det var nog ett av mina klokare val i den åldern. Men någon reseledare blev det inte av Jimmy Hanell i detta livet…

Haha, nu blir det ett sidospår här men jag hade ju som sagt valt Turism som tillvalsämne och inriktning. Johan hade valt att studera psykologi av någon underlig anledning och det var även fler i klassen som gjorde detta men jag minns inte vilka, men har för mig att Golden och Tommy också valt samma inriktning. Dock så fick jag höra att en diskussion spårade ur på lektionen vid ett tillfälle där Johan var inblandad. De hade tydligen pratat om brottsoffer och hur fruktansvärt det är att bli utsatt för olika typer av brott, och detta ledde samtalet in på våldtäktsoffer och hur hemskt det är för kvinnor som blivit utsatta för en våldtäkt. Johan kontrade då något i stil med att det måste ju vara ännu jobbigare för en kille att bli utsatt för en våldtäkt av en annan man, vilket fick både lärare och flera av tjejerna i klassen att gå i taket. Hela diskussionen blev minst sagt överhettad och jag har för mig att det hela gick lite överstyr där flera började gapa högt på Johan om att det inte är vanligt (på den tiden i alla fall) att en man blir våldtagen, utan det är ju främst kvinnor som blir utsatta för detta hemska brott.

– Män kan våldta andra män! Kontrade Johan högt.

Därefter blev Johan ombedd att lämna klassrummet, vilket jag tror att han gjorde. Haha, alltså jag hade gärna varit en fluga på väggen i detta klassrum för jag vet ju inte exakt vad som sades där inne men detta är vad jag fått återberättat till mig. Och även om våldtäktsbrott självklart är förfärligt hemska så kan jag inte låta bli att skratta åt Johan och hans knäppa kommentarer i dessa sammanhang. Men jag vill verkligen förtydliga att han inte var någon ondskefull människa på något vis, men jag kan förstå att hans egna frågor och kommentarer kunde väcka starka känslor emellanåt.

Som ersättare till vår försvunna klassföreståndare Hasse fick vi andra året en annan lärare som heter Marie-Louise, hon var redan vår lärare inom ämnen som Textbehandling och Datakunskap. Jag minns att hon berättade att hon då bodde i Nynäshamn och hon hade en ganska mörk och lite hes röst vilket fick en att spekulera i att hon troligen drog i sig många limpor Gula Blend under köksfläkten hemma. Sedan hade hon lite utav en så kallad ”saft-och-kak-näsa” som man kan få om man dricker en del alkohol under helgerna, men det vet vi ju inte om det stämde eller ej utan var enbart spekulationer. Men hennes lektioner var intressanta och att arbeta med datorer under denna tidsepok var riktigt spännande, fler och fler började även att skaffa sig hemdatorer och något nytt började växa sig stort inom datorvärlden… Nämligen internet! Detta var första gången jag kom i kontakt med internet och fick lära mig vad det var för något, men man visste ju inte vad man skulle ha det till riktigt utan det enda jag gjorde var att ladda ner diverse fusk som kunde användas när vi spelade på arkadspelet ”Mortal Kombat II” i Torvallas café. Sedan var ju skolans internetuppkoppling helt usel och modemen man använde på den tiden tog hur lång tid som helst att starta upp med tillhörande skrikande oljud. Så det vi gjorde på lektionerna var att starta upp datorn och försökte ansluta till internet direkt när lektionen började, sedan satt man och gjorde sina uppgifter på datorn och ungefär halvvägs in i lektionen var internet uppkopplat och klart! Då kunde man använda sökmotorn Altavista på samma sätt som man gör idag med Google ungefär, och några av killarna i klassen tyckte ju det var himla kul att söka upp erotiska och snuskiga bilder som de sedan skrev ut på lärarens skrivare framme vid katedern. Så när Marie-Louise gick fram till skrivaren så kunde hon ibland skrika högt och sedan skällde hon lite på oss, vi skulle ju bara skriva ut våra arbetsuppgifter på lektionerna så att hon kunde rätta dessa. Då var det nog lite chockerande om det dök upp ett par kvinnobröst eller liknande bland alla papper som skrevs ut, hihi! Jag har även för mig att några av grabbarna tyckte det var kul att skriva ut denna typ av bilder och även skriva Jockes namn på dessa, då vände sig ju Marie-Louise oftast till honom i första hand när bilderna kom ut men hon förstod snabbt att han inte hade något med dessa att göra.

En annan rolig händelse från lektionerna med Marie-Louise var när hon visade upp en stor bok för oss elever, hon betonade att denna var väldigt dyr så skolan hade bara råd att köpa in ett enda exemplar av denna så vi fick vara försiktiga och turas om att läsa i den.

– Jag kan skicka runt denna så får ni alla möjlighet att bläddra igenom den, men ni får ABSOLUT INTE klottra i den eller förstöra den på något vis! Förklarade Marie-Louise och skickade sedan runt boken så att vi kunde titta igenom den lite snabbt.

När boken sedan gått klassen runt så kom den tillbaka fram till henne igen, och hon bläddrar snabbt igenom sidorna och är märkbart nöjd över detta exemplar som skolan köpt in. Men då ser man plötsligt hur hon spärrar upp ögonen helt förskräckt!

– NEJ! Men vem av er är det som har ritat en stor penis här i boken? Va? VEM ÄR DET!!!

Alla i klassen satt helt tysta och sedan började vi titta på varandra för att se om någon skulle ge sig tillkänna. Ingen erkände men då var det en av tjejerna i klassen som förklarade:

– Det fanns ingen snopp i boken när jag hade den här hos mig i alla fall.

Sedan svarade en annan tjej:

– Men jag såg att någon ritat en snopp när boken kom till mig!

Och mitt emellan dessa två tjejer i klasen, vem satt där tror ni? Jo en kille vid namn Tommy som nu fick skämmas och ta emot Marie-Louises utskällning, men många av oss andra började ju skratta åt det hela och tyckte det var ett roligt busstreck av honom. Självklart ska man inte klottra i skolans böcker, men det var en så löjlig men samtidigt väldigt rolig sak att göra och det kom så oväntat. Tommy fick be om ursäkt men sedan kunde lektionen fortsätta igen…

Tommy var även inblandad i en annan uppmärksammad händelse i samma klassrum men vid ett senare tillfälle, kanske som en hämnd för att han blev tjallad på angående hans busiga snopp i den dyra boken. Filmen ”Titanic” hade precis haft sin premiär och var en väldigt populär film på bio, många i klassen pratade om denna och att de så gärna ville se den. Jag som älskar film var såklart en av dessa och många av tjejerna i vår klass var nog lite extra förtjusta i Leonardo Di Caprio som hade en av huvudrollerna i filmen. Så när denna film kom upp som samtalsämne på lektionen kunde man höra hur många pratade om hur välgjord och bra den verkade vara, och att de genast skulle skynda sig att boka biljetter för att se den så snart som möjligt redan till kommande helg.

– Äh den var väl ganska förutsägbar, sen så dör ju han killen på slutet. Utbrister Tommy inför hela klassen när han berättade vad han tyckte efter att själv nyligen hade sett filmen.

Tjejerna bara gapade av förvåning, sedan blev de skitarga på honom för att han avslöjat hur filmen slutade! Att båten sjunker är ju fakta så det visste vi alla skulle ske, men ingen visste att en av huvudrollsinnehavarna skulle dö och när det visade sig vara vår kära Leo så blev det upprorisk stämning i klassrummet. Tommy verkade nästan gotta sig lite åt sitt avslöjande, därför misstänker jag att detta kanske kunde hänga ihop med att han blev påkommen och avslöjad med sitt penisskämt tidigare. Jag hade precis som vanligt bara skoj åt det hela och brydde mig inte så mycket, och min vän Jocke kan än idag prata om detta lilla minne när filmen kommer på tal.

Som jag nämnde tidigare så åt vi nästan aldrig skolmaten av någon anledning, utan hängde varje dag på Torvallas café och köpte godsaker där istället. Oftast en flaska Coca-Cola med tillhörande smörgås eller chokladboll, och jag hade ju förmånen att ha ett extrajobb efter skoltid som gav mig en liten inkomst att betala för detta. Några av de andra fick ibland be om att få sätta upp sitt köp på en nota eller att man ”kritade” och lovad ett betala sitt köp nästa dag, vilket oftast gick bra som tur var. Rez köpte sällan något själv men ville hemsk gärna smaka av alla oss andra, och man ville ju vara generös och snäll men sedan lärde man sig en läxa. Om han bad om att få smaka lite Cola exempelvis så sa man självklart ja första gången, men när man sedan hörde hur sugröret sörplade när han drack upp det sista som fanns kvar så blev man plötsligt utan dricka. Så han fick bara smaka en gång , inte fler än så…

När vi mumsat i oss det vi köpt så brukade vi första åren spendera många femkronor på arkadspelet ”Mortal Kombat II” som jag nämnde här ovan och testa alla de olika fusk och diverse koder vi laddade ner från internet. Det man kunde göra med dessa koder var att efter fighten, ja det är alltså ett fightingspel för er som aldrig hört talas om detta. Och när man besegrat sin motståndare kunde man genomföra en dödlig attack som kallades för att man avslutade matchen med en ”Brutality”. Dessa var häpnadsväckande häftiga men otroligt svåra att genomföra, man skulle styra spaken i olika riktningar och trycka på knapparna i en viss ordning för att lyckas. Så vi försökte och försökte varje gång men det var så svårt att lyckas göra allt rätt för att lyckas. Johan var nog den av oss spelare som mest fått erfara hur svårt detta var hur mycket vi än försökte, han valde nästan alltid någon av karaktärerna Raiden eller Sub-Zero men fick oftast möta sina värsta två motståndare Baraka eller Jax (eller ”Jävla Bög Jax” som Johan alltid kallade honom) som visade sig vara två riktigt svåra utmaningar. Men när han väl lyckades besegra någon av dessa två så hejade vi högt och glatt åt Johan och bad honom avsluta motståndaren.

– Kom igen Johan, gör något coolt! Ropade vi bredvid honom.

Han försökte då att genomföra det som skulle bli en så kallad ”Brutality” och förgöra sin besegrade motståndare, men kanske blev pressen för stor för honom eller något. För det slutade allt som oftast med att han ställde sin kämpe precis bredvid och sedan touchade motståndaren med en hög armbåge i ansiktet som fick denne att falla ihop på marken. Haha, vi skrattade lika mycket varje gång detta hände men det var så sjukt svårt att genomföra dessa mördande avslutningar. Men när vi lyckades, då hördes höga jubel inne på caféterian vill jag lova!

Det jublades inte lika mycket när vi spelade kort, som jag skrev i inledningen av inlägget så fick vi fick lära oss ett kortspel som heter ”Gurka” och då spelade man såklart om pengar för att det skulle bli mer intressant. Oftast satsade vi kanske en femkrona var eller liknande men det kunde snabbt växa till höga summor för den som vinner potten. Det roliga med detta spel var att man ibland kunde spela ut sin motståndare på ett finurligt sätt och då blev ju denne fullkomligt rasande, vilket var skitroligt! Men när man var den som förlorade blev man som sagt fruktansvärt upprörd över att ha varit så nära att vinna sen åker man istället på en förlust när sista kortet spelades ut, det råkade jag själv ut för många gånger och det var verkligen inte ett dugg kul. Några killar i parallellklassen satt vid ett eget bord och spelade samma spel, och man kunde ibland höra dem svära av samma anledning men jag tror att de spelade om betydligt högre summor så de förlusterna sved nog rejält. Det hade såklart varit kul att testa detta kortspel igen, men tyvärr minns jag inte reglerna längre. Det handlade väl typ om att man blir tilldelad fem kort eller liknande som sedan spelas ut mot varandra, och den som sitter kvar på det lägsta kortet vid spelets slut har vunnit. Och det var ju kanon om man då exempelvis satt på två tvåor i slutet och kunde spela ut en av dessa, vilket får motståndaren att tvingas spela sitt lägsta kort närmast min tvåa och kanske sitta kvar på ett väldigt högt kort istället som gör att man förlorar. Det låter kanske inte så roligt när jag förklarar men vi hade otroligt roligt med detta kortspel, tänk om man kunde samla ihop alla igen och köra ett parti ”Gurka” en kväll. Det hade ju varit kanonkul!

Under en kort period så jobbade det en tjej i caféterian, och jag misstänker att hon kanske hade Downs syndrom eller liknande och arbetstränade väl troligen där eller så. Inget ont om henne på något vis, men vissa verkade ha lite svårt för henne tyvärr och detta minns jag kunde bli en grej när man skulle köpa något att äta. Hon jobbade oftast tillsammans med en annan kille där som heter Martin, och det vissa tyckte var jobbigt med henne var att det tog lite längre tid för henne att ta betalt. Så när man stod där i kön så brukade några försöka beräkna vem som skulle ta deras beställning i kassan när man kom fram dit, och då kunde de bli skitsura om de trodde att det skulle bli just hon.

– Fan vad typiskt, jag kommer säkert att få Möget nu och så missar man hela jäkla rasten bara för det…

Några kallade henne så, Möget… Eftersom vi hade ganska korta raster så ville man snabbt hinna köpa det man ville och sedan hinna med ett parti ”Gurka” innan det var dags att gå tillbaka till skolan igen. Och råkade man då få henne framme vid kassan så kändes det väl då som att viktiga sekunder rann ut i sanden, jag själv hade inga problem med detta alls utan tog det som alltid lugnt och sansat. Men det var vid ett tillfälle som en av grabbarna, jag minns ej riktigt vem det var dock men han blev väldigt upprörd när hon skulle hjälpa honom. Han hade beställt en Cola och när hon hade fyllt pappmuggen så skulle hon stoppa i sugröret men det ville sig inte riktigt utan hon pillade länge och försökte få ner sugröret i hålet på plastlocket.

– Men kom igen nu då, och sluta pilla på mitt sugrör som jag ska dricka ur! Ropade han högt och irriterat.

Då blev hon så rädd och ledsen att hon bara släppte allt och gick därifrån, så då fick hela beställningen göras om istället vilket tog ännu längre tid. Och efter denna incident så såg jag nog inte till henne där något mer, så jag hoppas inte att hon blev bortskrämd.

Jag hade aldrig skolkat från skolan tidigare men tyvärr började jag göra det en del i gymnasiet. Man kan inte skylla på att jag var skoltrött för det var väl alla, och gymnasiet var ändå bra mycket roligare än högstadiet men det var vissa tidiga morgnar som gjorde att man försov sig och missade första lektionen. Jag var absolut inte ensam om detta utan det var just för att flera andra skolkade som jag själv lockades till att göra detsamma, och Johan hade ju ett alldeles eget uttryck för detta när han vissa eftermiddagar inte orkade med sista lektionen. När vi andra gick tillbaka mot skåphallen från Torvalla så kunde man plötsligt höra honom säga:

– Nej nu blir det vänster!

Med detta menade han att han vek av på vägen till vänster som ledde honom hem istället för att följa med in i skolan igen. Så detta blev ett standarduttryck för oss andra att om man någon gång drog tidigare från skolan, då blev det vänster! Han behövde ju heller inte ta hem några jobbiga lappar om ogiltig frånvaro som föräldrarna behövde signera eftersom han var två år äldre än oss andra, så när vår klassföreståndare delade ut frånvarolapparna i klassrummet så kunde han själv signera den och lämna tillbaka den direkt till läraren.

– Sådär, då var det klart! Sade han och log stort mot oss andra.

Haha, den jäkeln alltså. Jag började ju att jobba som extraanställd på ICA butiken jag redan nämnt här flera gånger, detta var i starten av vårterminen första året i gymnasiet och jobbade då oftast sena kvällar till kl.22 ungefär. Så när jag kom hem på kvällen och kanske var tvungen att börja med läxor eller plugga till prov var jag ju så trött att jag inte orkade, utan somnade istället och var sedan väldigt trött nästa dag. Men man lockades av att tjäna pengar så man tog på sig så många arbetspass man bara kunde, tyvärr blev skolan lidande för detta men i slutändan så har det ju ändå gått ganska bra ändå. Jag uppmuntrar absolut ingen att skolka för det är bara dumt och otroligt onödigt, och man får många gånger kämpa hårdare senare i vuxenlivet vilket det inte är värt. Så med facit på handen så önskar jag att jag hade varit mer skötsam och tagit tillvara på skoltiden mycket bättre än vad jag faktiskt gjorde.

När studenten närmade sig sista året kändes allt helt fantastiskt, tre år på gymnasiet bara flög förbi kändes det som och plötsligt planerade vi för studentskivor och examensfester. Det skulle beställas studentmössa och provas ut kostym till den stora dagen, men det var sådant som inte kändes så intressant i sammanhanget. Jag såg mer fram emot en sista stor fest med klasskompisarna på kvällen efter att vi hade tagit studenten, och sista veckorna var det riktigt sköna dagar i skolan. Det var mestadels utflykter och annat, Matley bjöd hem hela vår klass till hennes landställe ute vid Tyresö slott så att vi fick hänga där en eftermiddag. Det var riktigt trevligt, sedan besökte vi Naturhistoriska Muséet på Valborgsmässoafton har jag för mig. För både Tommy och Golden var redan lite dragna när de mötte upp oss där, sedan smuttade de i sig lite mer alkoholhaltiga drycker som de hade med sig i en väska. Man märkte inte av detta på Tommy särskilt mycket, men när vi åkte tunnelbanan hem sen så släppte Golden loss ordentligt. Han dansade runt en av stängerna i vagnen samtidigt som han sjöng på två olika sånger samtidigt, då han sjöng ”Äter mest, på Egons fest” ena stunden för att sedan helt plötsligt övergå till att sjunga ”Jag blir k*t, på min ubåt” nästa sekund så det var en salig mix vi fick höra i hans framförande. Han verkade må toppen i alla fall och det gjorde vi andra också, dock så var vi troligen lite piggare än honom på kvällen sen eller åtminstone nästa morgon.

När dagen tillslut kom så var det dags för oss att äntligen ta studenten, alla kom uppklädda till skolan och klassen möttes upp för att fotografera oss utanför skolbyggnaden. Sedan fick vi gå till vårt klassrum för att ta emot slutbetygen och tacka av vår klassföreståndare Marie-Louise, och vi tackade varandra i klassen för åren som varit och skrev i varandras studentmössor. Nu var det dags att samlas i korridoren som leder bort mot skolans entré, i korridorens slut såg vi skolans dörrar lysa upp och det var som att frihetens ljus väntade på oss där utanför. Vi väntade på vår tur och samlade oss, sedan kunde vi skrikandes springa ut genom dörrarna och ut på skolgården för att möta våra familjers höga jubel. Det var ett sådant härligt minne och alla kramade om varandra en sista gång, sedan åkte alla vidare hem för att fira med släkt och vänner. Senare på kvällen så åkte jag över till Jocke och hans familj, de firade fortfarande men nu var det dags att åka in till Djurgården för att festa loss på vår examensfest. Vi fick åka Porsche till festen, det var någon släkting till Jocke som körde in oss dit och jag minns att jag fick ligga ihopkrupen i det pyttelilla baksätet med huvudet dunkande mot bakrutan så fort det guppade till lite i bilen. Men väl framme så hoppade vi ut och kunde möta upp våra klasskamrater och många andra från skolan som var där och firade tillsammans. Tyvärr minns jag inte mycket mer från denna kväll, men det är väl kanske så det ska vara när man tar studenten. Då har förmodligen festen varit riktigt bra, eller hur!

Sådär, nu har man även skrivit ner minnen från gymnasiet och alla dessa roliga människor man lärde känna på den tiden. Jag hoppas att det även är roligt för er andra att läsa om detta och inte bara ett nostalgiskt minne för min egen del, men det var kul att skriva lite om det som hände under dessa tre år och jag kommer garanterat att skratt åt alla dessa minnen när jag är gammal och grå när jag läser om detta igen. Jag vill passa på att skicka en hälsning till mina före detta klasskamrater, tack för de minnesvärda och roliga år vi fick tillsammans! Och såklart ett stort tack till alla ni som läser, ha d biff!

GYMNASIETS JERKER går till Rez, killen som knappt såg något alls men som samtidigt vägrade skaffa sig glasögon. Ett exempel på detta var när vi var inne med klassen på (August) Strindberg Festivalen i Gamla Stan, då kunde man åka på en guidad rundtur i ett litet tåg och när vi sitter på tågvagnen som rymde ungefär fyra till sex personer så ser en av oss en övervakningskamera bakom ena sätet.

– Shit, kolla de filmar oss!

– Vart då? Frågade Rez och tittade rakt upp i himlen.

Ja det satt ingen kamera på solen om han nu trodde det, vad vet jag. Denna festival var i alla fall bland det tråkigaste jag upplevt och det tyckte nog de flesta andra också. Så när vi stod där på torget så försökte Johan lätta upp stämningen lite. Han ställde sig plötsligt framför Rez och sparkade av sig sin ena sko rakt upp i luften framför sig, han fångade den med ena handen och sedan hoppade han upp och låtsades han snärta till Rez i huvudet med skon innan han landade och satte på sig skon snabbt igen.

– Vad gjorde du? Sade Rez frågande.

Nu kanske jag får honom att framstå som lite ”trög” och att han inte hänger med riktigt, men jag tror faktiskt att han såg så pass dåligt att han inte uppfattade vad som hände. Och om så är fallet så borde man faktiskt skaffa glasögon eller linser för sin egen skull…

Jaha ja, hoppas att ni alla mår bra där ute i vårt avlånga land. Nu är vi inne i midsommarveckan med det tillhörande osäkra vädret som vi är vana vid såhär års, och det verkar som att gräset frodas något enormt för om det är någon som känner av de höga pollenhalterna just nu så är det jag…

Men jag är van, såhär är det varje år runt midsommar så jag äter mina tabletter och sprutar med min nässpray för fullt. Dock så är det jäkligt jobbigt för kroppen mår inte toppen trots alla fina mediciner man kan ta, men så är det för de allra flesta pollenallergiker skulle jag tro så det är inte extra synd om mig på något vis. Jag vill bara gnälla lite så att någon där ute kanske förstår att jag är i stort behov av glass och jordgubbar, kanske att någon kommer förbi och överraskar mig…

Hur har er midsommar varit? Vi valde att fira hemma med familjen i år, så vi startade firandet med sill och det vanliga till lunch. Sedan tog vi oss ner till stora ängen här där vi bor och firade med resten av grannskapet, och om ni undrar om jag dansade runt midsommarstången så kan jag informera er om att den här grodan har tagit sitt sista skutt och väljer att aktivt titta på alla andra dårar istället. Haha! Hela grejen med att dansa runt midsommarstången är så konstig, men man har ju gjort det ändå under väldigt många år för det anser vi ju vara typiskt ”svenskt” och något vi ska vara stolta över. Och numera verkar ju stora delar av omvärlden känna till våra uråldriga midsommar ritualer, vissa kallar dem ju till och med hedniska och lite skrämmande av någon anledning. Men om de bara visste vad texten i ”Små grodorna” och ”Prästens lilla kråka” egentligen handlar om så skulle det nog inte vara så läskigt, eller hur?

Efter att ha besökt midsommarstången så gick vi tillbaka hem igen, Linda hade fixat ihop en god jordgubbstårta som vi nu såg fram emot att få sätta tänderna i och mumsa i oss. Så det blev lite fika och sedan började jag sakta att förbereda för vår middag, vi skulle grilla kött och då är det viktigt med förberedelser och att ge köttbitarna mycket kärlek så de blir sådär fantastiskt goda att äta sen när det är dags. Märkligt nog så har jag alltid sällskap i köket numera när jag hanterar kött, då sitter två små lurviga pälstroll nedanför mig på golvet och tittar med stora snälla ögon på mig i hopp om att få en smakbit. De är så söta de små vovvarna, och vid dessa tillfällen verkar jag vara deras allra bästa vän i hela världen. Men så fort de fått smaka lite så brister vänskapen och sedan återgår de till att vara morsgrisar igen, då springer de till Linda och fjäskar lite istället. Wilbur kan ibland komma tillbaka eftersom han är en nyfiken liten själ, och det är så mycket bus i blicken på den lilla killen. Hans nos vädrar och allt är så spännande för honom fortfarande, medan GW mer och mer fortsätter att bli en gammal gubbhund som vill vara ifred från sin hundkompis. Han leker gärna när det passar honom och det är inte hela tiden längre som det var förut, utan Wilbur är nog ganska jobbig som hela tiden försöker få igång gubbhunden hela dagarna.

Till middag blev det grillbiff från grillen och potatisgratäng med tillhörande godsaker. Det är så gott och roligt att kunna grilla mat utomhus, detta har jag saknat när man bodde i lägenhet. Så nu tar vi tillfället i akt varje helg och grillar vår mat, och det har varit underbart gott varje gång. Jag testade att göra en ny sås som heter Aji Verde efter den fantastiska kocken Erik Videgårds recept, och de flesta i familjen verkade gilla den. Basen är majonnäs med mynta, lime, koriander och lita annat gott. Men idag var det som att jag valde sida angående koriander, tidigare har jag varken tyckt om eller ogillat kryddan trots att den är en känd vattendelare. Antingen älskar man koriander eller så avskyr man den, och tyvärr verkar jag ha hamnat på den tråkiga sidan bland de som ogillar den för just idag av någon anledning blev smaken väldigt påtaglig och doften gillade jag verkligen inte. Inget ont om receptet på något vis, de andra gillade ju såsen men jag blev lite paff att just idag skulle jag ta ställning kring koriandern. Låt dock inte detta påverka er utan jag vill ändå att ni testar att göra egen Aji Verde, och gissningsvis kommer ni som gillar koriander att älska såsen.

Barnen aktiverar sig utomhus lite mer än vanligt numera, vilket är jättebra! Vädret är såklart en bidragande orsak till detta, och när det inte regnar så passar de på att spela badminton eller kubb. Jag hittade ett paket med ett nät och fyra badmintonracketar som de använder flitigt, så det var en bra investering. Sedan har de spelat lite kubb och även kastat frisbee ibland, men just badminton verkar vara roligast och de vill även börja spela i vår förening hemma. De har öppet hus för alla medlemmar som vill spela på onsdagar, så vi tänkte gå dit och kolla läget nästa gång de har öppet.

Vi känner att semestern närmar sig och den är välbehövlig, både Linda och jag börjar känna oss slitna efter ett långt och intensivt år med flytt och annat som hänt. Det har mestadels varit positiva och bra saker, men vi jobbar båda mycket och har fullt upp med diverse saker på helgerna. Nästa helg ska vi åka till Borås där Linda ska ställa ut hundarna, och Nova följer med oss dit för hon ska ta tåget därifrån vidare till sin syster Issa i Falkenberg och sedan stanna där en vecka. Sedan åker hon med dem tillbaka till Stockholm när de ska komma och hälsa på oss på semestern, det blir riktigt trevligt och något att se fram emot. Men innan de kommer så måste jag köpa massor av paket med ”Karins Lasagne” och proppa in i frysen. Issa älskar dessa och så länge det finns lasagne kanske hon stannar kvar och inte har så bråttom hem igen.

Sen har vi det här med att byta bromsbeläggen på bilen, det skulle jag ju göra tidigare och det blev bara skit av alltihop. Bromsoket såg inte alls ut som jag är van vid och det fanns inga glidbultar att lossa för att få isär bromsarna, jag försökte kolla på diverse olika videos men blev inte klokare av det. De verkar ju hoppa över just det momentet där de lossar på allt och visar bara hur det ser ut innan och sedan efter när de byter ut bromsbeläggen. Detta stör mig fruktansvärt mycket, att inte klara av att utföra de enklaste sakerna på bilen längre utan att man måste ha specialverktyg eller liknande. Detta resulterar då troligen i att man måste lämna in bilen på märkesverkstad vilket bara känns onödigt för en sådan enkel sak, så nu skulle Kent kika på bilen och se om han kunde lösa det på något vis och visa mig hur man gör. Det är tur att man har honom och min kära far som är kunniga på bilar, även min bror har bra koll på det mesta så de brukar hjälpa mig. Men jag var ganska sur och irriterad efter att ha påbörjat detta tidigare och så lyckas man inte göra klart arbetet, för det borde fasen inte vara särskilt svårt och jag hoppas att Kent hittar bultarna eller vad det nu är som håller ihop hela bromsoket. För på dessa instruktionsvideos så ser det ju så himla lätt ut men varje gång så dyker det upp något oväntat som ställer till det för mig. Jag känner att bilar är inte min grej, jag är nog mer en flygplanskille…

Fotbolls-EM i Tyskland är i full gång nu men jag kan inte påstå att jag sett så många matcher, men några har jag sneglat på i alla fall. Intresset är inte riktigt lika stort hos mig längre, och speciellt inte när Sverige missade hela turneringen. Linda är inte så intresserad hon heller men kollar gärna på Sverige om de spelar, Theo kan också fastna om jag kollar på någon match men resten av familjen är lite som min far. Det vill säga TOTALT ointresserade av sport! Så numera tittar jag i min ensamhet när jag kan och håller nog Italien som mitt favoritlag, det brukar vara dem jag hejar på om Sverige inte är med eller om de åker ut tidigt i turneringen. Hittills har vi hunnit se storstjärnor som Mbappé bryta näsan, Ronaldo har sprungit offside, Tyskland pulveriserade Skottland med 5-1 (rena rama hockeysiffror) och Ungern har en intressant forward som är både rund och skäggig som ser ut att ha hämtats från ett korpenlag. Om jag ska tippa en vinnare så säger hjärtat alltid Italien, men hjärnan skriker antingen Tyskland eller Frankrike. Så låt höra, vilka har ni som favoriter att vinna mästerskapet?

Ni ska ha ett stort tack för att ni läser, nu ska jag ut och öva på alla fotbollsfinter jag snappat upp på TV och se om jag blir upptäckt av någon klubb som vill investera i min talang. Kanske ett korpenlag vill ha mig åtminstone, jag slår bra svepande inlägg (sådana där skruvade med lite snö på som Ola Andersson kallar dem för på TV). Önskar er alla en fortsatt fin midsommarhelg, ha d biff!

DAGENS JERKER tycker jag att vi kan ge till Kina och Nordkorea som fortsätter att förse Ryssland med vapen och militär utrustning så att de kan fortsätta sitt fruktansvärda anfallskrig mot Ukraina. Skäms på er!

I onsdags förra veckan bar det iväg på en kortare ”hemester”, och det var dags för Linda och mig att besöka den lilla mysiga staden Trosa. Det finns ju så mycket fint och många vackra platser här i Sverige som bara väntar på att bli upptäckta av oss, och Trosa ligger bara ett stenkast bort så det går snabbt att ta sig dit med bil.

Jag har bara varit i Trosa en gång tidigare och då var det på en konferens med jobbet, men jag tyckte det var mysigt där och framför allt så var det ett häftigt hotell vi bodde på då med alla dessa olika rum som var inredda på olika sätt. Jag hade nu bokat in oss på samma hotell men hade ingen aning om vilket rum vi skulle få när vi väl kom dit, så det blev en överraskning för oss båda. Vi fick ett rum som heter Tuvstarr, ett grönt mysigt rum med inspiration av skogen.

När vi checkat in så kände jag mig trött och fick huvudvärk, så jag passade på att ta en liten tupplur innan det var dags för oss att göra sig fina inför middagen. När vi bytt om och var klara så hade vi lite tid över innan vår middagsbokning, så vi gled ner till hotellets lobby och köpte en drink i baren. Inredningen på hotellet är väldigt annorlunda och häftigt, där vi satt nu påminde allt om ett troférum från en savann eller liknande. Möblerna hade ränder likt zebror och fläckar som en leopard, och vissa pallar hade djurskinn på sig av olika slag. Sedan hängde det lite jakttroféer på väggarna, så vi studerade möblemanget och pratade en stund innan det var dags att gå vidare till sjökrogen där vi skulle äta kvällens middag.

Innan jag skulle boka bord till oss så noterade jag att det verkar vara många fiskrestauranger här i staden, men ingen av oss är tyvärr särskilt förtjusta i fisk. Det är säkert jättegott men på vår meny fanns det oxfilé och det är gott, så vi valde ett säkert kort och slog till på varsin köttbit. Linda valde oxfilémedlajonger och klyftpotatis, och jag valde en plankstek. Men precis när vi slagit oss ned på restaurangen och fått in vår dricka till maten så kände jag mig plötsligt sämre än tidigare och mådde inte alls bra. Jag försökte äta men fick bara i mig två tuggor sedan tog det stopp, vilket var jättesynd för maten såg otroligt god ut och doftade ljuvligt. Men dessvärre fick jag inte i mig mer än så, Linda tyckte det var pinsamt att bara hon satt och åt mat men jag kunde inte göra så mycket åt saken. Utan jag försökte hålla henne sällskap så gott jag kunde men kände att jag snabbt började må sämre, kroppen värkte och huvudet dunkade. Så vi betalade för oss och fick helt skippa kvällspromenaden genom staden och istället återvända tillbaka till hotellet.

När vi kom in på hotellrummet så var jag tvungen att lägga mig direkt, jag mådde illa och skakade i kroppen. Var tusan kom detta ifrån helt plötsligt? Jag hade känt mig lite torr i munnen tidigare på dagen och hade ätit lite mindre än vanligt, men detta gick väldigt fort och plötsligt mådde jag inte bra alls. Linda ville åka hem istället för att stanna kvar, men jag var inte körduglig och båda hade dessutom druckit alkohol tidigare så vi hade inget annat val än att stanna kvar över natten.

Båda sov väldigt dåligt den natten och nästa morgon vaknade Linda tidigt och ville hem, jag kände mig aningen piggare än kvällen innan och gjorde mig redo för hemfärd. Men när vi skulle checka ut var inte receptionen öppen så vi fick varsin kopp kaffe av någon morgonpigg personal där tills receptionen blev bemannad. Så vi smuttade i oss kaffet och kunde tillslut checka ut och påbörja vår resa hem igen. Detta blev såklart inte alls den vistelse vi hade hoppats på men det är inte mycket man kan göra, blir man sjuk så blir man. Jag hade sett fram emot detta i flera månader sedan jag bokade allt och nu blev det bara pannkaka av alltihop. Vi får försöka åka tillbaka en annan gång istället och hoppas att allt går bättre då, fördelen med Trosa är ju att det inte ligger så långt bort utan det tar bara en timme med bilen dit. Det är en otroligt mysig stad och kommer verkligen till sin rätt under sommaren om vädergudarna låter solen skina över det lilla samhället. Alla de små broarna ger en speciell känsla där de låter turister vandra fram och tillbaka över Trosaån som flyter genom staden, så vi får se när vi kan komma tillbaka dit igen!

Väl hemma igen så hade vi köpt med oss nybakat bröd på hemvägen och även lite fika till nationaldagsfirandet. Så vi åt frukost och sedan kom Kent förbi på sin motorcykel för att hämta upp Theo, de skulle åka iväg på en MC-träff tillsammans under dagen. När de åkt så dippade jag tyvärr igen och fick tillbaka huvudvärken, så jag ville bara lägga mig på sängen en stund tills det gick över. Men den släppte inte utan istället fick jag feber och frossa, jag fattade ingenting utan blev liggandes i sängen i flera timmar innan jag runt middagstid orkade ta mig upp igen. Ingen annan i familjen verkade vara sjuka så det var tydligen bara jag som mådde dåligt, men tur var väl det.

Idag, ganska precis en vecka senare så mår jag bra igen. Matlusten har kommit tillbaka och energinivåerna ökar sakta men säkert, imorgon har barnen sina skolavslutningar så då har jag tagit ledigt för att kunna vara med på dessa. Tyvärr så har Theo åkt på bältros, han fick först två röda torra utslag på magen och ryggen så vi trodde det var eksem eller liknande. Men en dag senare så började det dyka upp små blåsor i de röda fläckarna och därefter fick han feber, så efter ett läkarbesök kunde det konstateras att han fått bältros. Stackars Theo… Jag minns när han var liten och hade vattkoppor, han hade så stora blåsor då jämfört med sina syskon och skorporna efteråt måste ha kliat enormt mycket på den lilla kroppen. Jag hoppas att det blir lindrigare nu denna gång och att han snart är frisk igen, krya på dig Totten!

Denna helg ska jag ge mig på att byta bromsarna på bilen, för nu har äntligen bromsbeläggen levererats och dessutom är jag piggare. Så får vi se om jag minns hur man gör detta nu, det var ju ett tag sedan sist men det ska nog gå bra. Det börjar även bli dags att byta olja och oljefilter i både Lindas och min bil men det får vänta lite, en sak i taget. Tack för att ni läser, hoppas att ni alla får en fortsatt fin dag. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till bacillerna som förstörde vår vistelse i Trosa, och till bacillerna som nu attackerar fina lilla Totten…

Haha, min tyska sitter som den ska än idag! För alla förstår väl vad rubriken vill förmedla, inte sant?

Avslutning, det borde det ju betyda enligt mig och mina aningen rostiga kunskaper i tyska språket. Vi har nu kommit till en av de tidpunkter på året när barnen har många olika avslutningar, förra helgen hade deras dansgrupper terminsavslutning och i torsdags var det pianoavslutning för twinsen. Då var vi föräldrar inbjudna att komma och lyssna på barnen när de spelade upp varsin låt som de övat på, och jag är väldigt imponerad av Nova och Theo måste jag säga. De övar oftast med hörlurarna på sig här hemma och då hör man ju inte vad de spelar, man ser bara hur deras snabba små fingrar far fram och tillbaka över pianot så nu fick jag äntligen höra hur det låter. Nova var väldigt nervös innan hon skulle spela för alla oss vuxna, men när hon väl satt där så gick allt bra och hon spelade sin låt väldigt fint. Sedan var det Theos tur, han var säkert lite nervös han också men det märktes inte av lika mycket. Utan han rev av sin låt och fick sedan beröm av en främmande kvinna när vi gick därifrån efteråt, och även fast barnen hade sin ”mamma vecka” så ville han följa med hem till oss sen så vi kramade Nova innan vi skyndade oss till bilen. Det är så kul att se allt de lär sig och vilken utveckling de haft sista åren, jag blir så stolt av att se hur glada och stolta de själva blir efter att ha klarat av saker de kanske varit nervösa inför att göra. Älskade fina barn vad ni får mig att må bra!

Men snart kommer ytterligare avslutningar, det nalkas skolavslutning den 13 juni och efter det så får de njuta av sitt efterlängtade sommarlov. Jag har nämnt det här tidigare på bloggen, men när jag var barn så var nog skolavslutningen och julafton de två bästa dagarna på hela året. Jag minns den euforiska känslan än idag när man lämnade klassrummet och sprang hem för att fika med familjen, sedan var det bara hopp och lek med tillhörande sena kvällar resten av sommaren. Jag mår till och med bra av att bara tänka på hur glad jag var på den tiden, så jag hoppas att barnen är lika peppade och glada när de snart är deras tur och att de sedan får en riktigt rolig och fin sommar. Men vi är inte riktigt där ännu, det är fortfarande några skoldagar kvar så de får hålla ut ett litet tag till…

Nästa vecka är det Sveriges nationaldag, det är inget jag firar på ett överdrivet patriotiskt sätt eller så men jag uppskattar att man är ledig den dagen. Men det blir säkert en massa fikabröd eller kanske glass, samt att den svenska flaggan skickas fram här hemma. Linda och jag ska däremot åka till Trosa dagen innan och bo på Bomans Hotell en natt, det är ett väldigt mysigt och fint hotell som jag besökt med mitt jobb en gång tidigare. De är väl mest kända för alla sina festliga inredningar i de olika rummen, så på onsdag hämtar jag upp Linda när hon slutat jobba sedan åker vi iväg… Mot Trosa!

Förhoppningsvis så har vi lite tur med vädret, då kan vi promenera runt lite längs med vattnet i den porlande ån som sakta flyter genom den fina lilla staden. Jag har bokat in oss på en restaurang där vi ska äta middag när vi har checkat in, det verkar mestadels vara fiskrestauranger i Trosa men jag hittade vad som verkar vara en fin liten restaurang där de även serverar lite annat. Den ligger belägen intill Trosaån och verkar ha fått goda recensioner så vi hoppas att vi båda blir mätta och belåtna, sedan får vi se vad vi hittar på därefter. Mycket kommer nog att hänga på vädret skulle jag säga, och det blir vad vi gör det till helt enkelt!

Bilen piper… Inte exakt så som jag beskriver det men det piper ett larm inne i bilen varje gång den startas och jag gissar att det är Henke som suttit och karvat i sin voodoo docka där hemma med en rostig kniv för att jäklas med mig som vanligt. Nu varnar bilen att bromsbeläggen måste bytas och att jag måste kontakta en verkstad omgående, alltså det är jättebråttom! Men det tänker jag fan inte göra, det är dyrt och dessutom blir hela dagen ett jäkla pyssel att lösa rent logistiskt och praktiskt. Så jag har beställt nya bromsbelägg och om jag har tur så kommer jag kunna byta dessa nu i helgen. Hörde dock att de flaggar för regn och oväder som skall blåsa in över Sverige på söndag, och jag får inte plats att köra in bilen i garaget ännu så jag hoppas det drar ut på tiden för jag vill inte sitta ute i regnet och byta bromsarna. Men då kommer väl Henke dansa någon olustig regndans naken där uppe i Holviksskogen där han huserar och göra allt för att det dåliga ovädret skall dra in över Nynäshamn och ligga kvar där hela helgen. När tänker han bli snäll egentligen?

Linda har fått ett nytt jobb på en förskola i Nynäshamn! Jag har nog inte nämnt detta här tidigare, men hon kommer att börja där i augusti och slipper då pendla till Gröndal varje dag. Jättekul för henne och vi är så glada för hennes skull, hon verkar också peppad för uppgiften och ser fram emot en ny utmaning som förskollärare på en annan förskola. Och de verkar så trevliga på det nya stället, de har till och med bjudit med henne på en middag ikväll när personalen ska ut och äta tillsammans. Så jag hoppas att de nu har en trevlig kväll och att de tar emot henne på bästa möjliga sätt, hon är verkligen värd detta och jag önskar henne all lycka på sin nya arbetsplats när hon börjar där efter sommaren!

DAGENS JERKER går till Henke som bara förstör, jag vill inte ha mer problem med varken hus eller bil så låt oss vara nu! Men om jag skulle ta och köpa en ny voodoo docka åt honom, som egentligen är en mindre version av han själv utan att han vet om det, då kommer ju all ondska han önskar andra slå tillbaka mot honom själv. Genialiskt!

Henke – Jimmy 0-1…

Hjälp! Vad ska jag ta mig till, jag är lämnad helt ensam att dö här i vårt hem ute i Nynäshamns vildmark. Linda kom tillbaka hem igen!

Nu kanske ni upplever att jag överdriver situationen en smula, och ja det kanske jag gör men det är min känsla som jag vill förmedla här och i den känslan så känner jag mig väldigt ensam. Linda har nämligen tagit med sig hundarna och min bil för att åka på hundutställning i Ronneby som ligger i sketna Blekinge. Vilken grinig ton jag har när jag skriver, men vad tusan Blekinge är väl inte mycket att hurra för egentligen eller har jag fel? Nåja, Linda har i alla fall tagit med sig GW och Wilbur och lämnat mig alldeles ensam här hemma. Detta blev påtagligt när jag kom hem igår och inga vovvar skällde ut en eller hoppade på marken framför mig när jag klev in innanför ytterdörren…

Nu var förvisso barnen hemma med mig men de vaktar inte huset på samma sätt och har ingen päls som skall klappas, haha! Barnen är fantastiska och håller mig sällskap medan Linda är bortrest, och vi har fullt upp denna helg med dansrepetitioner på lördagen och sedan hade de två dansuppvisningar på söndagen. Planen var annars att under söndagen hade vi tänkt fira de som nyligen fyllt år i släkten samt gratulera min kära mor och andra morsor på morsdag, men det blev tyvärr en krock med barnens dansuppvisningen så vi får träffa släkten en annan dag istället. Men mina syskon och jag hade skramlat ihop till en häftig tavla åt vår kära mor, som min bror Tommy var ”tvungen” att modifiera lite innan han gav bort den tydligen…

För att lyxa till det lite i vår ensamhet så åkte jag med alla barnen till Pizza Hut för att äta en god fredagsmiddag. Vi hade inte varit där på länge nu så det är verkligen dags för pizzafrossa och smarriga milkshakes! Fasen vad gott det är med deras pizzor emellanåt, äter man där lite då och då så blir det riktigt gott vid varje tillfälle. Men jag minns när man brukade åka dit och äta pizzabuffé till lunch, och då proppade man i sig alldeles för mycket enbart för att det skulle vara värt pengarna man betalade för att få äta där. Då blev det tillslut så att man fick lite avsmak för deras pizzor ett tag, de är ju väldigt mättande och goda men proppar man i sig så mycket att man enbart måste fokusera på att andas resten av dagen så försvinner tjusningen. Men nu hade vi nog inte ätit där på nästan två år så det var verkligen dags igen för ett nytt besök, och det var riktigt gott kan jag lova!

På lördagen så åkte jag med twinsen till Gustavberg, och på vägen dit så släppte vi av Freja och stora Nova i Ösmo. Det skulle vara en stor marknad där hela helgen så de vill dit och kolla vad som fanns att göra där, och Freja skulle egentligen ha varit med på dansuppvisningen men eftersom hon bröt sin fot tidigare så får hon avstå dansen denna gång. Nu är hennes gips borta och allt har läkt ihop bra, men hon måste ta det lugnt och inte belasta foten så mycket. Så efter att vi släppt av dem där så åkte vi ut till Värmdö så att de kunde öva och förbereda sig för dansshowen.

Och på söndagen var det då dags, terminsavslutningen för alla dansgrupperna. Det var två föreställningar med 19 framträdanden i varje föreställning, så detta tog lite tid men det var väldigt roligt att titta på för oss alla. Det är ju blandade åldrar med allt från småbarn upp till äldre tonåringar, och alla var väldigt duktiga. Theo och en annan kille gjorde dessutom en soloframträdande, riktigt coolt och modigt gjort av dem! Det är alltid kul att se resultatet av alla timmars övande under terminen, de var alla väldigt duktiga och vi hejade på dem från läktaren i publiken. Bra jobbat twinsen!

Senare igår kväll så kom Linda hem igen med våra glada vovvar, hon var dock trött och sliten efter den långa bilresan så vi packade ur bilen och sedan var det läggdags mer eller mindre. Skönt att ha dem hemma igen, och det hade gått bra på utställning för GW som varit lite kinkig sista gångerna. Han vann inte denna gång men fick bra kritik och kom högt placerad, men Wilbur… Ja den lilla busen saknar tydligen en tand och fick nedslag på detta två gånger, visste faktiskt inte att det var så viktigt med detta men den får väl växa ut så blir det nog bra sen. Han hade skött sig jättebra i alla fall och bortsett från kritiken gällande den saknade tanden så fick han mycket beröm. Det blir spännande och se vad han får för resultat sen när han vuxit färdigt, sedan hörde jag att min svärmor Åsa vann någon tävling för uppfödare med sin kennel. Grattis och bra kämpat i värmen allihop, men glöm inte bort att det hade nog aldrig gått så bra om det inte vore för den eminenta ”markservicen” a la Lasse där på tävlingen som verkar ha fått rodda med förberedelserna. Heja er!

Jag kan inte andas på nätterna, tydligen… Linda tyckte först att jag börjat snarka väldigt högt, så pass högljutt att hon inte kunde sova. Jag har själv reflekterat över att jag haft svårt att få luft vissa nätter och vaknar då nästan lite i panik, men då har andningen kommit igång som vanligt och sedan har jag kunnat somna om igen. Okej men då kollar jag upp om man kan göra något åt detta tänkte jag och kontaktade en läkare som tyvärr inte kunde hitta orsaken till de höga snarkningarna, så denne skickade mig vidare till en läkare som var professor inom området. Han undersökte mig noggrant men tyckte att luftvägarna i näsan såg bra ut och inte heller att halsmandlarna var för stora så de behövde opereras bort. Men han misstänkte att något påverkade min andning så pass på nätterna så han ville utreda saken ordentligt och hitta orsaken till detta. Då blev jag skickad till en klinik på Sabbatsbergs sjukhus där jag fick hämta ut en sorts utrustning som jag skulle sova med under en natt. Den kunde mäta och registrera min sömn och hur andningen betedde sig nattetid, en bra början enligt honom så kunde han sedan utvärdera resultatet av mätningarna.

Men jag fick inget svar, utan blev kallad tillbaka till kliniken istället där de sa att jag hade alldeles för många andningsuppehåll under nätterna så detta var tvungen att åtgärdas. Jag fick nu träffa en annan specialistläkare som undersökte mig och hon konstaterade ganska bestämt och omgående att min tunga var för stor (?), något jag aldrig hört talas om tidigare. Hur kan ens tunga vara för stor, det låter ju konstigt. Jag förklarade att jag provat bettskena och diverse sprayer för näsa och hals men att inget har hjälpt särskilt bra.

– Nej det är inte så konstigt, din tunga är ju så stor så hur ska du få plats med en bettskena i munnen då. Det är inte möjligt, det får inte plats där inne. Konstaterade läkaren.

Jag kunde bara hålla med, för den där bettskenan hittade jag på kudden varje morgon så på något sätt lyckades jag spotta ut den under natten när jag sov. Så jag började nu förstå problematiken, och lyssnade vidare på vad läkaren hade att säga.

– Du ska få prova att sova med en mask kopplad till en maskin som hjälper dig med andningen nattetid när du sover, den pressar in luften åt dig så att du inte får dessa andningsuppehåll. Vi testar hur det fungerar på dig, men jag tror den kommer hjälpa dig direkt. Förklarade läkaren och skickade mig vidare för att få prova ut vilken mask som passade mig bäst.

Det fanns tre olika varianter att välja mellan där den första var en heltäckande mask för näsa och mun, en för enbart näsan och sedan en sorts konstig grimma såg det ut som som man fäster i näsborrarna. Den sista gick bort direkt och var inget för mig, och den heltäckande masken håller inte tätt om man har skäggväxt så då fick det bli den man har på näsan för min del. Så denna har jag nu testat hemma med varierat resultat, två av fyra nätter har det gått bra att sova. Men två gånger har jag vaknat på natten med en känsla av panik och inte riktigt vant mig med att ha denna lilla mask på näsan, så då har jag dragit av mig den och kippat efter andan. Eftersom den hela tiden hjälper till att blåsa in luft så är det lite svårare att andas ut efter andetagen, man får lite motstånd då så att säga. Och drömmer man något läskigt eller actionpackat som jag oftast gör, då behöver man kunna andas bra om man blir jagad av varulvar i sömnen eller liknande. Då tar masken emot lite och andningen blir svårare, men med lite mer vana så kommer nog detta bli bra. Fördelen är att när den fungerat så har jag sovit bra hela natten utan att vakna, och andningen har inte påverkat mig längre så jag ser fram emot att få sova ut ordentligt varje natt framöver när jag kommit in i det hela lite mer. Och så cool upplevelse det blir för Linda att få sova tillsammans med en lite tjockare version av Darth Vader där hemma, så vansinnigt elegant och spännande! Men tänk så pigg och glad jag kommer att bli, det är ju helt fantastiskt! Men jag undrar om Linda verkligen blir lika glad, hon tycker säkerligen att det är häftigt att få sova med Darth Jimmy och kommer uppenbarligen att skryta om detta för sina vänner och kollegor. Men jag tror kanske att hon tycker att jag är ganska jobbig redan som det är i dagsläget, så vi får väl se om hon och de andra i familjen orkar med en piggare mr Jim där hemma. Kanske med ett rött lasersvärd i handen…

Jag är i alla fall tacksam och glad över att hela familjen nu är samlad igen, men det blev kortvarigt för nu åker barnen till sin mamma igen. Passar på att önska alla mammor en fin morsdag i efterskott, jag hann tyvärr inte fira min fantastiska mor igår men vi kunde fira Linda lite på kvällen i alla fall när hon kom hem. Vi hade fixat en fin bukett blommor, ett doftljus från Rituals som hon gillar och en ask Noblesse choklad (som hon också gillar). Så stort grattis alla morsor där ute, och jag hoppas att alla ni andra har haft en fin helg. Som det verkar just nu så kommer det fina vädret hålla sig kvar ett tag till vilket bara är härligt, förutom på västkusten där ett oväder skulle dra in under måndagen. Men man behöver faktiskt spola rent Sveriges baksida lite då och då… Stort tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke, för han måste ha varit otroligt bekymrad nu när han inte har sett min bil parkerad utanför jobbet när jag har åkt med Lindas bil under några dagar. Kan tänka mig att han kliat sig i huvudet och ringt runt en hel del för att dels ta reda på vem som parkerat en grå Toyota ”Hot Rod” Auris på jobbets parkering, samt att han säkert har sett mig på jobbet men inte min bil. Det där är upplagt för konspirationsteorier i hans värld tror jag och det är nästan så att jag mår lite bra av att han troligen grubblat väldigt många timmar över detta… Haha, heja dig Henke!

Nu ska ni få höra om min utlandsresa med några gamla vänner från förr i tiden, och detta var alltså första gången jag reste utomlands helt själv utan några vuxna så att säga. Jag var väl 19 år gammal och ansåg mig själv vara alldeles fullvuxen och redo för detta, vilket man såklart kan diskutera efter att ha blickat tillbaka på det som hände då…

Resmålet var alltså ön Kreta i Grekland, en för många välkänd semesterort men för min del var det första gången jag besökte landet. Mina reskamrater var Thomas och Johan som jag jobbade tillsammans med på ICA på den tiden, det var de som ordnade med bokningen och jag mest hängde på för att göra något roligt. Det finns ju så enormt mycket historia från antikens Grekland vilket jag tyckte var intressant att läsa om i skolan, så jag såg verkligen fram emot att få resa dit och ta del av kulturens historia och andra sevärdheter. Det var nog tur att filmen ”300” om spartanerna inte hade släppts vid den tidpunkten för då hade jag åkt dit med en helt annan inställning i hopp om att bli en lika tapper krigare med hjälm och sköld, kanske hade jag hunnit odla lite skägg också så jag verkligen kunde smälta in. Och likt kung Leonidas kunde jag skrika högt i Samariaravinen, och återspegla det historiska slaget i klyftan vid Thermopylae där 300 spartaner tillsammans med 700 Thespians mötte 100 000 persiska riket soldater. Det hade varit något det…

– This! Is! CRETE!!!

Nu ligger ju inte dåtidens Sparta på ön Kreta utan på fastlandet, och jag visste egentligen ingenting om denna ö mer än att många turister åker dit på sin semester. Så när vi kom dit blev jag först chockerad av hur varmt det var, och vi landade ju mitt i natten men ändå kunde jag knappt andas. Vi klämde in oss på bussen till hotellet, det visade sig vara en lång resa dit med många stopp på andra hotell längs med vägen. Att luftkonditioneringen i bussen inte fungerade gjorde inte saken bättre, vi flämtade och var förtvivlade över hur varmt det var men det blev inte bättre för det. När vi äntligen kom fram till vårt hotell så var vi sist kvar på bussen, nu ville vi bara checka in oss och sedan snabbt hoppa i säng för att få lite sömn.

Nästa dag så tog vi en promenad längs med kajen och handlade hem lite frukost att äta innan vi drog till stranden, där var vattnet riktigt skönt och behagligt att svalka sig i men när solen stod som högst på himlen trodde vi att vi skulle dö. Fy fasen vad varmt det var! Vi kastade oss ut i vattnet alla tre och vägrade gå upp igen förrän det blev svalare, men det blev det ju aldrig så tillslut var vi så pass törstiga att vi sprang upp på stranden och köpte varsin drink. Sedan blev vi ytligt bekanta med en kille i vår ålder som jobbade där på stranden och han ordnade ett parasoll åt oss, till en kostnad naturligtvis men det var det värt. Och med tanke på att vi inte druckit tillräckligt med vatten under förmiddagen så kickade den där drinken in ganska så snabbt, så vi började bli lite väl flamsiga och därefter kom hungern efter något salt och gott. Pizza! Vi lämnade stranden och letade upp en restaurang att äta på, men inte ens detta lyckades vi med utan fastnade istället vid ett hål i väggen där två grekiska farbröder serverade crepes. Johan och Thomas blev nästan löjligt uppspelta över detta och beställde snabbt varsin tallrik, men jag ville ju ha pizza! Inte någon jäkla pannkaka med svampstuvning och annat skit i, men då såg jag att ett barn som stod före oss i kön hade köpt en crepes med glass och jordgubbar. Taget! Jag tar en sådan ropade jag och smackade snabbt i mig alltihop, jag hann till och med äta klart före de andra. Sedan så var vi mätta och belåtna och gick tillbaka till hotellet, vi stannade dock till i en liten butik och köpte med oss lite öl som vi kunde dricka på balkongen. Det är sådant man gör när man är på solsemester tydligen.

Vi skulle bara vara här en vecka och vårt största fokus låg på att sola och bada, mest det sistnämnda för min del. Och efter några dagar så kände vi att vi ville göra något mer än bara detta, så vi bestämde oss för att hyra en bil och åka in till staden Chania. Några andra svenska killar i vår ålder som bodde på samma hotell som oss hade hyrt beach buggys som de körde runt med på stranden som riktiga galningar. En sådan vill jag också ha, men de var ganska dyra och vi kom överens om att inte lägga alltför mycket av vår reskassa på något sådant. Så vi besökte biluthyrningsfirman ”Avis” bredvid hotellet, Johan tyckte det var ett superkul namn och trodde väl att gubben som ägde stället hette Avis. Han skrattade hela tiden åt detta och ingen av oss förstod väl på den tiden att detta var ett världskänt företag, så vi hyrde oss en billig liten bil och förberedde oss för att se oss omkring på ön.

Vi fick tips om att besöka Samariaravinen, man kunde tydligen åka buss upp på berget och sedan promenera ner genom ravinen fram till kusten och ta en båt in till Chania därifrån. Men vi ansåg att det bara var en onödig kostnad, vi hade ju egen bil här nu så vi tänkte att vi åker upp på berget och sedan går vi nedför ravinen till kusten sedan tillbaka upp igen. Johan piskade på de sju hästkrafterna i motorn på vår lilla Fiat Punto som vi hade packat in oss i, denna bilen var så himla liten och kändes fasen mindre än Mr Beans lilla Mini Cooper. Jag satt ensam i baksätet med vår bärbara bergsprängare till musikspelare och fick knappt plats, utan satt med böjt huvud som jag slog i taket hela bilresan uppför berget. Det var snirkliga vägar som löpte genom små grekiska byar, och vi såg gott om gamla människor som liknade personerna som prydde yoghurtförpackningarna hemma i Sverige. Detta roades vi av och skrattade i bilen, vi såg knappt till några ungdomar alls utan det var vara dessa gamla människor som arbetade på fälten med sina boskap.

När vi efter en lång och krokig väg nådde toppen så parkerade vi bilen och blickade ut över ravinen, den var större än vi kunde ana. Men om vi skulle hinna med att promenera genom denna så fick vi sätta fart, det var redan lunchtid och vi hade inte hela dagen på oss. Det var många turister på plats och många lufsade långsamt nedför backarna, hur de skulle orka ta sig genom ravinen undrade vi alla tre men vi skuttade snärtigt förbi dem och log. Vilka utsiktsplatser det fanns här, vi stannade till flera gånger och tog jättefina bilder. Det var en helt otrolig upplevelse att få uppleva naturen på detta viset, man brydde sig inte ens om att det var varmt och att solen stekte på som vanligt. Vi hade alla varsin vattenflaska med oss utifall vi skulle bli törstiga i värmen men vi hade bra fart nedför ravinen nu, så ingen behövde egentligen dricka.

När vi kommit halvvägs så insåg vi att tiden förmodligen inte kommer att räcka till för att ta oss hela vägen fram till kusten och sedan hinna tillbaka till bilen, så vi beslöt oss för att vända tillbaka uppför ravinen igen. Det gick hyffsat bra att gå i uppförsbackarna till en början men sen jäklar blev det jobbigare kan jag lova, solen stekte på som tusan och den där vattenflaskan tog snabbt slut. Vi svor och flämtade, benen slutade fungera och bar oss knappt när vi närmade oss toppen. Och de andra turisterna som vi glatt vinkade åt under vår framfart på nervägen flinade elakt när vi nu möttes på vår väg tillbaka, de kunde lugnt lufsa vidare till en båt som väntade på dem längre fram medan vi kramade ur våra sista krafter för att ta oss tillbaka till toppen. Och det visade sig bara vi som hade haft detta smarta upplägg för vår lilla Fiat stod ensam kvar på toppen av berget när vi kom fram, alla andra verkade ha tagit sikte på den där båtresan till Chania efter sin promenad genom ravinen. Nu återstod bara en sista uppgift, vem av oss som skulle köra bilen tillbaka till hotellet utan någon som helst känsel i benen…

Vi åkte tillbaka till hotellet, där passade alla på att duscha av sig och dricka flera liter vatten. Sedan bestämde vi oss för att åka till Chania för att käka middag och hänga på nattklubbarna där under kvällen, men bilresan dit var ju fullkomligt livsfarlig. Alla andra körde ju som galningar, och vi som inte hittade så bra körde såklart alldeles för långsamt i deras ögon. De tutade argt och pekade finger åt oss, och stackars Johan blev så stressade att han råkade köra in på en enkelriktad gata i fel riktning. Detta gjorde inte grekerna gladare direkt som nu tutade ännu högre och någon beslutade sig dessutom för att köra rakt emot oss i full fart med handen på tutan. Johan kastade i backen på den lilla Fiaten medan Thomas skrek för livet i passagerarstolen, jag tror till och med att Johan började skrika han också när han baklänges gasade ut från gränden. Jag blev traumatiserad från min plats där i baksätet där jag slog huvudet i taket varje gång det kom ett litet gupp eller en snabb sväng, men när vi äntligen lyckades backa tillbaka hela vägen så hamnade vi såklart helt fel på vägen utanför och då började alla tuta på oss igen. Vi skrek och körde vidare, tillslut hittade vi en parkering där alla kunde hämta andan. Vi tittade på varandra och frågade oss själva vad fasen det var frågan om, vad hade vi gett oss in på egentligen. När alla lugnat ner sig så gick vi på darriga ben mot närmaste restaurang, men vi behövde en stark grogg innan vi kunde sansa oss och ens börja fundera på vad vi skulle äta. Stackars Johan skulle ju köra hem senare på kvällen så han fick ju inte dricka alkohol, istället klunkade han i sig läsk med massor av isbitar som skramlade i glaset som han höll i sin darriga hand. Detta kan mycket väl ha varit den läskigaste och mest otäcka bilfärd jag någonsin varit med om, fy fasen.

Men resten av kvällen var trevlig, vi åt vår middag och hängde i Chania en stund innan vi åkte tillbaka till hotellet. Men vi var inte redo att sova riktigt ännu så vi gick över till en bar på andra sidan gatan för att ta en sista drink, eller två. Jag fick för mig att testa drinken Tom Collins av någon anledning, men bartendern försökte avråda mig från att beställa den eftersom den tydligen är väldigt besk och syrlig.

– Just make it with more alchohol then, I want my Tom Collins and I want it now! Sa jag och slog näven i bardisken.

Bartender suckade och tyckte väl att jag bara var dum som inte lyssnade, mina vänner beställde istället rom och cola. Detta visade sig vara ett smartare val för bartendern hade ju helt rätt, jag kunde knappt dricka upp min drink utan att grimasera för varje klunk jag tog. Det smakade verkligen inte gott alls och bartendern skrattade åt mig.

– I told you! Ropade han från bardisken och skakade på huvudet.

Trots att drinken smakade illa så fick jag i mig allt, och dessutom ytterligare någon drink för att skölja bort den äckliga smaken. Men detta blev några drinkar för mycket för nu blev jag alldeles för berusad, så jag beslöt mig för att inte vänta in mina vänner utan begav mig raka spåret hem till hotellet. Eller raka spåret var ju att ta i, jag minns att jag hamnade i en stor grop på gatan där de hade grävt upp marken vid något vägarbete. Och när jag föll ner i denna mörka abyss (som bara var ca en meter djup men det kändes som en hel avgrund) så landade jag bland en herrans massa hemlösa katter som tydligen hade gömt sig där, så de skrek och sprang därifrån. Jag fattade ingenting, på något sätt så tog jag mig upp igen och smutsig vinglade jag hem till hotellrummet. Sedan minns jag inget mer av den kvällen, men mina vänner som tydligen kom hem kort efter mig hade ju en del att berätta nästa morgon…

De förklarade att det var leriga och smutsiga spår som tydligt syntes hela vägen från receptionen upp till vår dörr, och att jag av någon anledning hade ställt mina smutsiga skor i kökets diskho. När de berättade dessa saker för mig var det som att jag upplevde någon sorts ”Demon-SM” i skallen, för jag mindes inget alls av detta. Sedan hade jag tydligen inte lyckats klä av mig ordentligt och ta mig fram till sängen, utan låg raklång och utslagen på golvet utan byxor. Och tydligen verkade jag ha fått problem med att få av mig min tröja för den var bara dragen över huvudet och med armarna kvar i ärmarna, så jag hade väl troligen bara gett upp och däckat där på golvet. De tyckte såklart att detta var himla roligt men lyckades inte väcka mig, istället hängde de en stor handduk över mig så att jag inte skulle frysa under natten. Sedan lät de mig ligga kvar där på golvet… Bussigt!

Nu verkar det dock som att jag inte var den enda som hade haft en tuff kväll, utan de andra killarna vi träffade tidigare som bodde på samma hotell verkade ha problem. Vi hörde nämligen städerskan skrika på grekiska (troligen svordomar) och verkade fly förbannad inne på deras rum, vi försökte njuta av lite lugn och ro på vår balkong men det gick ju inte i detta oväsen. Så vi gick till stranden istället, och efter att ha hängt där i några timmar så kom de andra killarna dit och då frågade vi vad tusan det var som gjorde städerskan så upprörd. Det visade sig att en av killarna hade blivit så onykter kvällen innan och ramlat rakt in i handfatet i deras badrum, och då lossnade detta från väggen och hängde nu enbart kvar i vattenrören som hade börjat läcka. Och inte nog med det, de visade oss även deras beach buggys som de hade hyrt och hur skyddsbågarna på en av dessa vart helt förstörd. De hade tydligt rullat runt med den och kraschat in i en stor sten på stranden, så hur de lyckades klara sig oskadda var nästan ett mirakel.

– Tror ni att uthyraren kommer att märka något? Sade en av killarna och försökte peta lite av de trasiga detaljerna tillrätta.

– Haha, ja vad ska gubben Avis säga nu! Sa Johan och skrattade.

Ja, det var vi övertygade om att de skulle göra för detta kunde omöjligt gå obemärkt förbi uthyraren. Och detta var faktiskt sista gången vi såg till dessa killar, de kanske sitter i något mörkt grekiskt fängelse än idag om de har otur. Men jag hoppas såklart inte det.

Detta var vår sista dag på ön, och det var dags att åka tillbaka hem till Sverige igen. Det var en rolig första utlandsresa med mina vänner, och jag tycker att vi skötte oss ganska bra i jämförelse med vissa andra. Visst kunde jag ha skippat den där drinken (Tom Collins) som fick mig en smula ur balans, men det jag mindes av den kvällen var ju ändå mestadels bra saker. Tyvärr har jag ingen kontakt med varken Johan eller Thomas idag, vi började alla jobba på olika företag några år senare och gled ifrån varandra. Thomas jobbade redan på ICA när jag började min anställning där, och Johan började samtidigt som mig så vi blev snabbt goda vänner och hjälptes åt mycket i början. Något som var lite utmärkande för Johan var att han ibland kunde fastna och snubbla på orden när han pratade, lite som att han började stamma ungefär. Och detta var ju något som han både upplevde som jobbigt emellanåt men även hade hysteriskt roligt åt vid vissa tillfällen, man märkte på honom hur gärna han ville få något sagt men det var nästan som att han stod och hulkade sig som om han skulle kräkas innan han tillslut fick ur sig det han ville säga. Både två var riktigt sköna killar på den tiden och det hade varit lite kul att träffa dem igen och prata om gamla minnen från denna resa!

RESANS JERKER borde kanske gå till mig efter att ha skämt ut mig en aning den där ”Tom Collins kvällen”, men jag tycker nog att trasiga handfat och skrynkliga buggys är snäppet värre. Så jag vill ge utmärkelsen till de andra killarna som på något märkligt sätt lyckades med allt detta.