Wow! Vilka minnesvärda dagar jag haft senaste veckan med två fantastiska konsertupplevelser, där barnen stod för underhållningen på en av dessa!

Först ut förra helgen var det Sabaton på 3Arena, då Linda och jag åkte in för att få uppleva deras konsert från världsturnén ”The Legendary Tour”. Detta var deras största turné hittills, och jag har uppskattat varje konsert jag sett med dem tidigare för de är verkligen grymma att se live, och Linda har velat se dem så nu skulle det äntligen hända. När vi var framme och hade hittat våra sittplatser skulle precis förbandet börja spela, det var en orkester och en kör som heter ”The Legendary Orchestra” som lämpligt nog framförde sina tolkningar av Sabatons låtar.

Ljudet spökade dock lite och det var en tjej som sjöng inledningsvis där det var svårt att höra henne ordentligt. Nu kunde jag ju sångtexterna som tur var eftersom det var kända Sabaton-låtar som spelades, men jag ska lyssna mer på deras musik hemma sen där ljudet är bättre. Men jag gillar verkligen idén med att framföra musik live ihop med en symfoniorkester, det blir ett bättre djup och låter riktigt maffigt. Så det var synd att ljudet inte var det bästa, men förhoppningsvis skulle det ordna upp sig tills dess att Sabaton skulle spela.

Och när lyset släktes ner på arenan anade vi att det var dags, så jag satt på helspänn och väntade på att de skulle dra igång med deras låt ”Ghost Division” som de brukar. Men så blev det inte, istället klev karaktären Napoleon upp på en liten scen mitt i publikhavet och började prata om sina stora bedrifter. Sabatons senaste album fokuserade mycket på stora ledare och härskare, tror jag i alla fall men jag hade inte lyssnat på låtarna så noga vilket var dumt insåg jag snabbt. För nu klev en annan storhet upp och avbröt Napoleon, nämligen Djingis Kahn och han vrålade lite mer barbariskt i sin mongoliska framtoning. Detta fick mig att tänka på Henke som var så nära en flytt till Mongoliet tidigare i år, men nu insåg jag att han inte skulle passa in där särskilt bra alls. Napoleon och Djingis Kahn stod och diskuterade ett tag om vem som var bäst men då kom ytterligare en historisk ledare upp på scenen för att avbryta dem…. Julius Caesar. Han fnös åt dem båda och började prata om det romarrike han skapat, detta uppskattades inte alls så han knivhöggs av Napoleon och Djingis Kahn. Mitt i allt detta vände sig Linda till mig.

– Är det nån jävla teater det här eller? Frågade hon mig.

Jag skrattade och var lika förvånad som henne, för såhär hade Sabaton aldrig startat en konsert tidigare vad jag vet. Medan både Napoleon och Djingis Kahn nu stod där och slog sig för bröstet så syntes nu några facklor röra sig mot scenen. Det var en tempelriddare som lugnade dem båda och började berätta sin historia, samtidigt som han stegade fram genom publikhavet omgiven av fyra tempelriddare som vaktade honom. När han klivit upp på scenen hos de andra två så lugnade de sig, och istället hyllade han oss svenskar och vår egen historia. Sedan önskade han oss alla en underbar kväll och nu hördes musik i bakgrunden, då tog tempelriddarna som eskorterat honom av sig sina hjälmar. Det visade sig vara bandet Sabaton som klätt ut sig, och samtidigt som de fick sina instrument hissades en enorm bro ned från taket mellan deras lilla scen och den stora scenen där framme. Trummisen började trumma och nu startade de konserten till låten ”Templars” lämpligt nog, den bästa låten från deras senaste album enligt mig!

Men… Ljudet var tyvärr fortfarande inte helt optimalt, detta märktes mest på bastrummorna som knappt hördes alls. De brukar ju dundra hårt på rockkonserter så att det känns i hela bröstkorgen, nu märktes det knappt och tempot köndes ovanligt lågt. Jag är van att Sabaton inleder med hög intensitet och massor av energi, men kanske är det åkdern som nu tar ut sin rätt för detta kändes lite sådär.

De spelade många låtar från senaste albumet så jag hängde tyvärr inte riktigt med i låtarna, men det är ju mitt eget fel som inte lyssnat in mig i förväg. Scenen var dock enorm! Det var en stor riddarborg eller vad man ska säga, och en del pyroteknik som gjorde framförandet bra ändå. Sen gillar jag att de klär ut sig till vissa av låtarna, det skapar en bra atmosfär och inte minst när karolinerdräkterna åkte på lagom till låten ”Carolus Rex” som nog var kvällens höjdpunkt. Och ju längre konserten fortlöpte så blev den bättre tycker jag, mot slutet spelade de fler äldre låtar och då tyckte jag att intensiteten ökade både inom bandet och hos publiken. Så slutet var helt klart bäst där låtarna ”Night Witches”, ”Attack of the Dead Men” och såklart ”En Livstid i Krig” var otroligt bra. Om jag ska summera kvällen så var upplevelsen bra, trots att detta inte alls var den bästa konserten med Sabaton jag fått se utan de har varit bättre. Det måste jag ärligt erkänna, men jag tror att låtvalen samt att ljudet inte var kanon påverkade det hela. Men Sabaton är Sabaton, och de är alltid bra ändå!

Men i veckan var det sedan dags för barnens årliga julshow! Så då åkte stora Nova, alltså Lindas dotter, och jag till Filadelfiakyrkan vid St:Eriksplan inne i stan. Freja, Nova och Theo var redan på plats och hade repeterat hela dagen med sina klasser. Kulturamas julshower har varit riktigt bra varje år, och nu börjar barnen bli vana att framföra en julshow så de är inte lika nervösa som de var i början.

Showen började med ett maffigt luciatåg med elever från årskurs fyra upp till nionde klass. Och några av niornas elever sjunger solo, vilket de gör riktigt bra. Det blir otroligt stämningsfullt, precis innan alla skulle kliva av scenen hade Nova och jag lyckats hitta barnen bland alla elever. Sedan var det dags för respektive årskurs att genomföra sina framträdanden, årets tema var ”Universum” vilket omfattar det mesta. Theo dansade jazz till låten ”Fly Me To the Moon”, Nova hade rymddräkt på sig och dansade till låten ”The Final Countdown”, och Freja dansade med sin klass till ”Supermassive Black Hole”. De var så jäkla duktiga alla tre! 

Innan årskurs nio skulle avsluta så kördes ett medley med några låtar av David Bowie, som var så himla bra! Jag tror det var några i årskurs åtta som framförde dessa låtar, så det blev en positiv överraskning som passade bra in på kvällens tema. Sen avslutar alltid årskurs nio julshowen med en scen från någon känd musikal, i år var den ”Fame” som de ska spela upp senare i vår. De var lysande bra och det blir jättekul att se vilken musikal Freja ska spela nästa år när hon går i nian. Hon tror att det kan bli ”Grease” vilket vore kanon och jag älskar musiken från den musikalen. Men det får vi se nästa år vad det blir, årets julshow var i alla fall helt otrolig och jag är så stolt över barnens insats!

Idag firade vi twinsens födelsedag, och då kom självklart familjen på besök för att gratulera dem. Och det fanns gott om fika till alla!

Min syster Linda kunde tyvärr inte komma, men nu ser hon vilka godsaker hon gick miste om… Mwohahaha! Nej men det var trevligt ändå, även om vi saknade henne såklart. Nova och Theo är nu alltså hela 13 år, vilket känns helt orimligt men samtidigt kul att se dem växa upp såklart. Och de var väldigt tacksamma och glada för presenterna vi ordnat, de hade bland annat önskat sig parfymer båda två vilket nog får ses som ett tecken på att de numera är tonåringar. Då är det viktigt att lukta gott, tydligen. Så vi utbringar ett stort GRATTIS för twinsen, hurra hurra!

Där tänkte jag att vi avrundar för ikväll, klockan är mycket och jag behöver sova. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till våra pensionärer. Inte till alla förstås och inte för att de är just pensionärer, utan av en annan anledning. Nu när jag inte har något jobb så kan man ju passa på att handla tidigt på eftermiddagarna, innan det blir fullt i butikerna när alla ska stresshandla innan de åker hem. Men då är det ju nästan bara pensionärer ute och handlar, eller i alla fall många äldre människor. Och det stör mig inte för självklart får de handla när de vill, men det jag reagerade på är att de går VÄLDIGT långsamt inne i butikernas trånga gångar. Då går det inte att slinka förbi lite graciöst utan man får snällt vänta tills man kan passera, o h inte hör de när man frågar om man kan få gå förbi. Men trots att jag hade hur mycket tid som helst på mig blev jag ändå otroligt stressad utav detta. Varför? Jag har ingen aning, men det känns rimligare att skylla på de långsamma pensionärerna än att jag själv måste inse att jag behöver ta det lugnare och inte stressa upp mig hela tiden…

Nu ska jag lyfta lite på en sten här och vädra ett ämne jag inte är så förtjust i alls. Men jag får ibland frågan om ”den där roliga tomtenissen” fortfarande kommer till oss inför julen varje år, och mitt korta och bestämda svar är: NEJ

De syftar då på den otroligt stökiga tomtenissen Bert-Bruno som vi hade besök av tidigare när barnen var yngre. Jag vet inte ens varför han kom in i våra liv, för mina erfarenheter av honom är allt annat än bra. Han ställde bara till problem här hemma och var allmänt ohyffsad, mot mig var han bråkig och därför uppskattade jag inte alls hans besök…

Men barnen, ja de älskade honom såklart och pratar gärna om alla de roliga bus och hyss han ställde till med hemma. Freja sade häromdagen att hon saknade honom så mycket och att hon hade så roliga minnen av honom. Men han var ju enbart snäll och gullig mot barnen, det var mig han hade någon sorts personlig vendetta mot och visade upp sin mer otrevliga sida. För att friska upp minnet lite så kan jag återberätta det jag kommer ihåg av hans vistelser hemma hos oss genom åren. Första gången han gjorde entré var 2020, då dök han plötsligt upp och tog sig in till barnens rum via balkongen i vår lägenhet…

Inte nog med att jag fick städa upp smulorna efter hans pepparkakor och även ”nissespåret” som han lämnat efter sig, han hade även kastat i min nyckelknippa i barnens akvarium. Men, sedan byggde han sitt lilla boende och stängde dörren efter sig. Och utanför lämnade han godsaker till barnen som såklart blev förvånade och överlyckliga när de kom hem från skolan.

Inte så farligt kanske ni tycker? Nej, men jag är inte klar! Han gjorde väldigt fina presenter och roliga skattjakter till barnen, men jag tycker att han var respektlös mot mig i stort sätt hela tiden. Och istället för festliga bus så orsakade han mig enbart en massa problem hemma. Som exempelvis en morgon när vi vaknade så hade han ställt mina ytterskor i badkaret som var fyllt med vatten, bussigt av honom…

Men det slutade inte där utan han fortsatte att ställa till problem, eller busa enligt barnen. När vi skulle duka fram frukost på helgen så upptäckte vi hans rumpavtryck i smörpaketet. Äckligt! Två små runda skinkavtryck som fick barnen att skratta, sedan hade han vandaliserat alla äggen genom att skriva ”Tomtis-Snoppis” på dem med en röd penna. Något barnen tyckte var hysteriskt roligt och skrattade åt länge.

En kväll när jag låg i badet och kopplade av efter en tuff vecka så sparkade han upp dörren och klev rakt in i badrummet.

– Hohoho! Nämen du ser ju för tusan ut som en valross där i badet, jag drar! Ropade han innan han vände på klacken och lämnade mig sedan frågandes där i badrummet.

Varför han sade så vet jag inte, istället lämnade han mig ensam med en massa frågor. Vad ville han egentligen?

Sedan skulle barnen och jag baka en dag efter skolan, vi hade då planerat att först baka kanelbullar och på helgen baka saffransbullar och lussekatter. Detta landade inte väl hos Bert-Bruno som insisterade på att vi skulle baka lussekatterna först, och när han inte fick sin vilja igenom så hämnades han genom att hälla saffran i tvättmaskinen som jag laddat med vit tvätt. Detta resulterade i väldigt gula kläder och en upprörd pappa Jimmy, sedan luktade det väldigt mycket saffran i badrummet i flera dagar.

Barnen fortsatte att uppskatta den elaka tomtenissens bus men jag var otroligt lättad när han lämnade oss efter nyår, min förhoppning var att han inte skulle komma tillbaka nästa år men tyvärr så infriades inte mina önskningar. Utan i slutet av november inför kommande jul så var det dags igen…

När jag kom hem från jobbet en dag så kändes det kyligt i lägenheten, då såg jag att fönstret stod på glänt i köket och ett nissespår som löpte genom köket och vidare in genom lägenheten till barnens rum. Och självklart hade han stökat till det längsmed vägen i vanlig ordning.

Jag vet inte hur han lyckades öppna fönstret utifrån, med sin ”nissemagi” kanske? Sedan tog han sig upp på köksbänken genom att dra ut kökslådorna så att de bildade en sorts trappa eller stege, det verkar vara något han gillar för det hade han gjort tidigare. Förra året hade han tagit sig upp på bänken och sedan in i skafferiet där han åt upp alla sockerbitar i sockerskålen, sedan fyllde han skålen med färgglatt strössel istället och avslutade med att hälla ut all vår spaghetti över bänken och spisen. Så onödigt! Nu hade han hittat på andra hyss där han tömde ut alla tepåsar i diskhon från vår telåda och sedan fyllt lådan med polkagriskäppar istället. Det är lite mer ”juligt” såklart men ändå onödigt, sedan hadde kan knutit ihop några tepåsar till en sorts repstege som han använde för att hissa ner sig själv från köksbänken. Spåret ledde sedan vidare ut i vardagsrummet mot barnens rum, men tydligen infann det sig plötsligt en nödsituation på vägen då han vände tillbaka och smet in bakom min fina ljuslykta på golvet. Där bak satte han sig och bajsade, för jag såg tydligt en liten bajshög som luktade illa och en pappersbit som han torkade sin rumpa med där bak. Och eftersom dagens utgåva av ”Tomte-Nytt” låg intill brottsplatsen så leder ju alla misstankar till Bert-Bruno i detta fallet, jäkla skittomte. Men sedan verkar han ha rusat vidare in i barnens rum och trollat fram sin lilla dörr och bosatte sig där igen, men lämnade fina godiskalendrar utanför sin dörr till barnen som de såg när de kom hem från skolan.

De blev jätteglada i vanlig ordning medan jag själv bävade för en lång och påfrestande jul i vårt hem. Han hade även skrivit ett brev till barnen…

Kära barn,

Jag har saknat er så mycket! Nu är jag tillbaka igen och skapar julstämning hemma hos er och era grannar. Och ni kan hålla utkik här utanför mitt hem, för jag kommer ställa ut lite gåvor till er där ibland fram till jul.

Först så har jag dessa adventskalendrar som Tomten skickade med mig till er, och han hade tyvärr ingen till er pappa utan han får en påse med 24 karameller istället. Men eftersom det var en så lång resa hit så blev både jag och renen Svante som jag red hit på väldigt hungriga, så vi smakade några karameller för att inte svimma av utmattning. Han får njuta av den sista karamellen som vi sparat, men inte före julafton. Han kan öppna en lucka i köket varje dag fram till jul och äta något ätbart där istället.

/ Bert-Bruno

Barnen jublade och var så nöjda över sina adventskalendrar, och där satt jag med en liten karamell som ej fick ätas innan julafton. Och det skulle inte ta många dagar innan jag fick ta del utav hans första otyg där hemma. Vi bestämde lite oplanerat att baka lussekatter en kväll, men jag hade ingen jäst hemma utan letade fram ett recept där man använde bakpulver istället. Bert-Bruno var skeptisk redan från början och satte sig på köksbänken och såg bitter ut, men barnen ville göra ett försök så vi startade bakandet i köket och allt verkade lovande till en början. Men när lussekatterna skulle gräddas så stod Bert-Bruno utanför ugnsluckan och stirrade in, han påpekade argt att lussekatterna inte verkade växa till sig där inne. Tyvärr hade han helt rätt, de jäste inte alls eller blev större så när vi tog ut dem blev vi lite besvikna. De hade fått fin färg och så men var alldeles hårda som kompakta små sockerkakor, barnen tyckte de gick bra att äta ändå men Bert-Bruno tappade humöret och sade några väl valda ord innan han med bestämda steg gick in till sitt lilla hus i barnens rum. Men först sparkade han till min stora palm som stod på golvet utanför barnens rum, så jag förstod att detta skulle bita mig i rumpan så att säga.

Man lär sig hur han fungerar den där tomtenissen, för mycket riktigt hade han valt att visa sitt missnöje under natten. När vi vaknade på morgonen hade han plockat ut alla soffdynor och kuddar ur sina tygfodral och lagt allt i en enda stor hög på golvet. Jag blev helt ställd när jag såg detta, men orkade inte lägga tillbaka allt igen utan vi fokuserade på att göra oss klara och komma iväg till skola och jobb. Det fick bli något jag fick lösa när jag kom hem senare på eftermiddagen…

En annan morgon ville Theo dricka en kaffe med mjölk, han gillar nämligen kaffe den lille killen. Han flyttade runt en stol i köket för att nå upp till skåpet med koppar och gjorde en kopp kaffe helt själv. Sen skulle han bara hälla i lite mjölk och då brast han ut i ett högt skratt.

– Pappa! Pappa! Mjölken är rosa! Tror du att det är den busiga lilla nissen som gjort det? Ropade han och log stort.

Ja vem skulle det annars vara suckade jag. Men tack och lov så bråkade han inte så mycket mer efter detta, utan lämnade snällt julklappar till barnen och sedan återvände han hem till tomtarnas rike igen. Även om det gjorde barnen lite ledsna så var jag ännu en gång lättad över att han nu inte skulle stöka till mer här hemma.

Men självklart kom han tillbaka även nästa år, och denna vistelse visade sig bli den mest påfrestande hittills. När jag kom hem från jobbet och var påväg uppför trappan i trapphuset tyckte jag mig höra julmusik, kommer det från min våning tänkte jag för mig själv? Ja det gjorde det, och jag möttes av den blöta renen Svante som Bert-Bruno parkerat utanför dörren. Han stod där och värmde sig, all snö och is han samlat på sig i pälsen under resan hit började nu smälta och bildade små pölar på marken. Ytterdörren stod på glänt och inifrån hördes julmusiken på hög volym hela vägen ut i trapphuset…

Glöggkapsylen utanför ytterdörren visade sig vara en tillräckligt god varning om vad som väntade inne i lägenheten. Tomtekläder kastade på golvet innanför dörren, russin överallt på min sida av sängen medans Lindas sida var bäddad och orörd. Sedan vinglade nissespåret in i badrummet där han tydligen inte lyckades ta sig upp på toalettstolen för att uträtta sina behov, utan han kissade på golvet istället. Men den lilla nissen verkade aningen överförfriskad av all glögg för han lämnade väldigt svajiga och vingliga spår efter sig in till sin lilla dörr i barnens rum. Som vanligt lämnade han små presenter till barnen utanför medan han sov av sig ruset där inne, och de jublade självklart över at han var tillbaka.

Han hade även köpt kalendrar till alla utom mig, nu fick även Linda en adventskalender och jag märkte att han försökte smöra in sig hos henne. Det gillades inte! Han kan köpa presenter till barnen men min tjej ska han ge fan i, nissejäkel…

Redan de första dagarna så började han bråka, han stal exempelvis mitt varma duntäcke ur mitt påslakan och ersatte det med en tunn filt. Varför vet jag inte men jag gissar att han var sur över något i vanlig ordning. Och en natt fångades detta på film, när han ”piffade” till vår julgran.

Vet ni hur jobbigt det var att städa upp allt efter honom? Det där toalettpappret gick ju av i bitar så fort man försökte dra lite i det för att samla ihop allt papper, så det tog ett bra tag att få bort allt från granen. Och jag kommer aldrig förlåta honom för att han åt upp mina Winegums!

Sedan ska vi inte glömma den där förbaskade kickoffen som Bert-Bruno och hans nissar hade en natt. De hade tydligen haft femkamp i form av att fånga ren, hoppa säck, snabbast paketinslagning, hitta tomten och match i russinboll. Allt detta låter ju ganska kul, men det som verkar ha spårat ur var glöggprovningen. Här blev han uppenbart överförfriskad så att säga, och det var ju först när jag kom hem från jobbet nästkommande dag som jag upptäckte att han kommit hem. Då låg det ett spår av små kläder från ytterdörren in till badrummet, och jag vet fasen inte vad som hade hänt där inne men jag vägrade att städa upp efter honom så mycket kan jag säga. Sedan hittade jag Bert-Bruno naken och hupkrupen under en filt på soffan, han var fortfarande väldigt bakfull så jag skickade honom i säng direkt innan han skulle kräkas på mattan.

Sedan har vi ju den där eftermiddagen då jag upptäckte att han använde vår diskmaskin  som ångbastu. Se ett kort utdrag från blogginlägget den kvällen här nedan…

Jag tyckte mig höra julmusik komma från barnens rum, men det var tydligen Bert-Bruno som öppnade sin lilla dörr i barnens rum samtidigt som han nynnade på låten ”Hej Mitt Vinterland”. Men kort därefter blev det tyst, detta både oroade mig och gjorde mig lite nyfiken så jag gick dit för att se efter vad han hade i kikaren. Men jag hittade honom inte, och hans små röda träskor stod fortfarande kvar utanför hans dörr vilket innebar att han inte skulle ut någonstans. Efter en stunds letande gick jag tillbaka till vardagsrummet och lade mig på soffan igen. Då tyckte jag mig se att diskamskinen i köket startat igång, men det var inget jag hade gjort. Det måste ha varit Linda som råkat ställa in någon timerfunktion gissade jag och tänkte inte mer på den saken. Då hörde jag något som lät som julmusik igen, var det grannarna som spelade så högt mitt på dagen? Jag reste mig upp och började gå runt för att lyssna vart musiken kom ifrån men blev inte klokare av detta, för ju mer jag gick runt desto lägre hörde jag julmusiken. Jag kliade mig i huvudet och fattade ingenting, men det är väl inget att bry sig om sade jag till mig själv. Så jag gick till köket för att ta ett glas vatten, och då hörde jag julsången tydligare än tidigare. Men vad fasen, kommer sången inifrån diskmaskinen? Den där förbaskade tomtenissen har väl inte lagt in en av mina högtalare inne i diskmaskinen och sedan startat den! Jag fick panik och öppnade genast diskmaskinsluckan för att rädda högtalaren, men då möttes jag av de varma ångorna som vällde ut i ansiktet på mig. När ångorna skingrat sig möttes jag av en syn jag aldrig kommer att glömma…

– Stäng luckan, det drar! Skrek Bert-Bruno högt.

Jag fattade ingenting, använder han vår diskmaskin som någon jäkla ångbastu eller vad är det frågan om? Jag stängde till luckan igen och nu hörde jag honom sjunga vidare, han skrattade högt emellanåt vilket fick mig att tro att han kanske smuttade på sin glögg där inne i smyg…

En annan morgon när vi gjorde oss redo att åka till jobb och skola så möttes vi av detta i hallen…

Han hade slagit in våra skor i folie av någon anledning, och misstänsam som jag var blrjade jag genast undersöka om han även stoppat något i skorna. Som exempelvis pepparkakor eller tomtegröt, men det var inte värre än så denna gången. Det tog lite tid att få fram allas skor bara men sedan kom vi iväg i alla fall.

Linda och jag reste sedan till ishotellet i Jukkasjärvi helgen innan jul, det var en otroligt minnesvärd resa där vi även förlovade oss. Men när vi komlit hem så gick det bara någon dag sedan fick jag ett oroväckande telefonsamtal. För första gången på väldigt länge blev jag utskälld och orsaken visade sig vara att Bert-Bruno varit iväg på ett eget litet äventyr till badhuset den dagen. Det hände så mycket konstiga saker som ej går att sammanfatta här på ett bra vis, så jag länkar till det inlägget helt enkelt så kan ni själva läsa vad han lyckades ställa till med där den dagen…

En Dag På Badhuset, Tydligen…

Vi avslutar där tycker jag, men efter att ha summerat Bert-Bruno och hans tidigare vistelser hos oss så förstår ni kanske nu varför jag inte saknar honom ett dugg. Och jag hoppas att ingen av er som läser detta har drabbats av hans knäppa påhitt de senaste åren?

Jag vill också tacka alla som läser, för nu har bloggen nått en ny milstolpe i form av hela 50.000 visningar! STORT TACK, och ha d biff!

DAGENS JERKER går till Bert-Bruno tycker jag, som en hyllning till allt elände han ställt till med…

Tänkte sammanfatta senaste veckan lite kort med vad vi hunnit göra och andra saker som har hänt. Förra helgen hoppade vi in i Lindas bil och körde hela vägen upp till Sundsvall, där vi skulle bo på fina Hotell Södra Berget över helgen!

Denna hotellvistelse fick jag i present av Linda tidigare, men vi har fått boka om och skjuta fram vår resa dit flera gånger. Nu kom vi i alla fall iväg och det var ett väldigt mysigt och fint hotell, hon hade varit där med Nova förut och trodde att det skulle vara en vistelse jag skulle uppskatta. Och hon känner mig så väl, för självklart gillade jag hotellet och den norrländska miljön får mig alltid att må bra.

På lördagen skulle Lindas mor ställa ut sina hundar på en utställning i Sundsvall, och sedan var det en annan utställning i Timrå på söndagen. Så Linda ville ge William en ny chans, han har ju saknat en tand och då går det inte att ställa ut honom om domarna är petiga. Men nu hade hon inte ställt ut honom på länge och ville ge det en chans, hon hade ändå tänkt hjälpa Åsa lite med hennes hundar. Och det gick över förväntan bra! William fick fin kritik av den italienska domaren (som såg ut som karaktären Edna som skapar superhjältarnas dräkter i filmen ”The Incredibles”).

Det gick även bra för Åsa som vann och gick vidare till finalerna i stora ringen som det heter. Linda hjälpte till att visa upp Åsas bidrag i uppfödargruppen som också gick till final, men där var motståndet för tufft. Men kul att de får visa upp sig och att det går bra för dem båda.

Efter utställningen möttes vi upp flera stycken och åt middag tillsammans på en grekisk restaurang. Sen åkte Linda och jag tillbaka till hotellet där hon bokat in oss på spa samma kväll, så vi hade en avkopplande och lugn afton tillsammans. Verkligen supermysigt och härligt, tack älskling!

Nästa dag var det dags att åka till Timrå, vilket bara tog ungefär femton minuter från hotellet. Där var det dags för en ny utställning men dagens domare dömde inget vidare, men en positiv sak var att domaren upptäckte att William inte saknar en tand. Den växer dock snett och syns därför lite dåligt, men det innebär att Linda kan få ett tandintyg av veterinären och då kan hon ju ställa ut William igen. Vilket vore fantastiskt eftersom hon saknat det väldigt mycket, så nu får konkurrenterna se upp om hon ger sig ut på utställningarna igen!

Denna helg var jag ensam hemma och då passade jag på att kolla på lite film. Först såg jag ”Jurassic Park: Rebirth” som var en av årets storfilmer!

Men nä, denna bidrog inte med något nytt i franchisen så tyvärr föll den mig inte i smaken. Visst är den snygg och välgjord, men det räcker inte längre för att imponera på mig. Handlingen är ju i stort sett samma som i de tidigare filmerna, dinosaurierna är lösa och jagar människorna för att bitas och äta upp dem. Och det har man ju sett förut, inget nytt. Så den får godkända tre ballonger av fem, ni som inte fått nog av hungriga dinosaurier som jagar människor kommer dock att gilla den.

Sedan har jag inte varit så sugen på att se nya ”Superman”, men den har varit väldigt hypad så tillslut vek jag mig för trycket och kollade på den nu i helgen.

Den var bättre än jag föreställde mig, men ändå inte riktigt så bra som alla andra vill få den att verka vara. Jag har sagt det tidigare, att jag börjar bli för gammal för superhjältar på film. Dock har jag föredragit DC Comics karaktärer framför Marvels, de brukar ha en lite mörkare och allvarligare ton i sina filmer. Men inte denna, detta påminde mer om en Marvelfilm med lättsam ton och skämtsamma dialoger. Vilket förmodligen träffar helt rätt hos den yngre publiken men inte hos denna gubbe, jag vill att det ska vara mörkt och smärtsamt att titta på och föredrar i så fall ”Man of Steele”. Det har ju även pågått en lång diskussion och en hel del omröstningar på nätet om vem som gestaltar hjälten Superman bäst av nya David Corenswet och föregångaren Henry Cavill. Men för mig är valet enkelt, det finns bara en Superman och den gestaltas utan tvekan bäst av herr Cavill. Han är fenomenal i rollen!

Nu börjar man bli gammal, för igår läste jag att en klassisk TV-kanal som funnits under hela min uppväxt nu går i graven. Det gäller MTV som spelade massor av bra musik och även hade otroligt underhållande program sent på kvällarna i form av exempelvis ”Beavis & Butt-Head”, ”Jackass” och ”The Tom Green Show”. Men jag kan inte påstå att jag följt kanalen sedan millennieskiftet och tyckte det då blev mindre musik och mer realityshows. Det uppskattade jag inte ett dugg och slutade därför att titta, men jag saknar tiden då man satt klistrad framför TVn och kollade på alla häftiga musikvideos i tonåren. Det var tider det, så tack för alla bra och roliga minnen MTV… R.I.P.

Jag är så less på sociala medier numera, alltså man blir ju fasen hjärntvättad av allt scrollande där och personer blir ju bara mer och mer ytliga. Så det är sällan jag är aktiv där numera, jag lägger nästan bara ut nya blogginlägg och länkar till dem där för familjen ska få läsa lite vad som pågår i våra liv. Även de närmaste vännerna får självklart läsa men mycket mer än så blir det inte, så vi får se hur länge jag fortsätter lägga ut innehåll där. Men ett tag till framöver blir det nog tills jag hittar något nytt.

Men jag såg faktiskt ett väldigt roligt inlägg nyligen som gjorde mig glad! Det var serietecknaren Tony Cronstam som delat med sig av små ”slides” av hans otroligt roliga karaktär ”Elvis”. Minns ni honom? Den ironiska och roliga sköldpaddan som man kunde läsa i tidningen Metro för många år sedan. Jocke och jag älskade att läsa om denna sköldpadda och hans syn på omvärlden, hans desperata bantningsförsök och dåliga temperament när han spelade TV-spel. Så om ni också vill läsa mer om Elvis kan ni spana in kontot ”Elvis the Comic”, jag vågar lova er ett gott skratt!

Nu får det räcka för denna gången, stort tack för att ni läser. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke som ringde upp mig förra fredagen på min fritid. Visst var det trevligt att prata lite men han visar mig dålig respekt genom att ringa bara sådär på min lediga tid…

Välkommen kära höst med dina vackra färger, detta är väl ändå en av de finaste tiden på året…

Nu stormade det rejält i helgen, men annars har hundpromenaderna varit härliga sista veckorna. Man blir inte varm och svettig utan friska vindar ger en lite skjuts ute i området, även hundarna verkar uppskatta det svalare klimatet.

Denna veckan passade jag på att tvätta bilarna här hemma, det var nog över två månader sedan sist och Lindas bil hade vi inte tvättat sedan hon köpte den i somras. Så vi behövde ge våra fordon lite kärlek, och jag köpte lite bilvårdsprodukter för presentkortet jag fick av släkten på min födelsedag. Nu skulle bilarna poleras och vaxas, vilket tog betydligt längre tid än vad jag räknat med och kroppen var helt mör efteråt. Att stå med polermaskinen i flera timmar var inget min kropp var van vid, så träningsvärken kom därefter. Men bilarna, wow så fina de blev! Rena och skinande blanka, så det var väl värt allt slit. Jag har tyvärr ingen bild att visa för vädret vände väldigt snabbt så nu är bilarna smutsiga igen, haha!

Känner ni igen personerna på bilden? Denna bild publicerades nyligen i samband med att det blev offentligt att det kommer en ny säsong av TV-serien ”Scrubs”, fasen vad oväntat! Men roligt såklart, den serien tittade jag mycket på när den sändes och efter det har det varit perioder då jag plöjt avsnitt på DVD eller via streaming här hemma. Det blir därför väldigt roligt att se vad de får ihop för roligt manus, och jag hoppas få skratta lika mycket som förr. Jag saknar fortfarande en ny rolig komediserie så i väntan på en ny succé liknande ”The Big Bang Theory”, ”Friends” eller ”The King of Queens” så kommer denna duga utmärkt. Strålande nyheter!

Jag är ju på jakt efter nytt jobb, och blev nyligen kontaktad av ett stort företag inte långt från där vi bor. Väldigt roligt! Vi hade en första intervjuv i onsdags och de ska återkomma med mer information under kommande veckan. Efter att ha pratat med deras representanter kändes allt fantastiskt och det verkar vara en tjänst där jag kan få bidra med mina erfarenheter på många sätt, så det vore otroligt roligt om det skulle leda till en anställning. Jag tycker denna möjlighet låter hur kul som helst och jag hoppas få komma vidare i rekryteringsprocessen. Håll tummarna nu allihopa!

Vi har haft kalas i helgen! Inte hemma hos oss utan hos min bror och hans familj, där är ju nästan alla födda i oktober så nu samlade de ihop firandena för oss i släkten. Min kära Linda jobbar denna helg och kunde inte följa med, och mina barn är hos sin mor så jag gav mig ensam ut i stormen med nyvaxade bilen för att gå på kalaset. Men det gick bra att köra dit och det var trevligt att träffa alla, och fikat var som vanligt väldigt gott. Så nu är jag tjock! Stort grattis till er alla som fyllt år, hurra!

Nästa sommar planerar vi en liten roadtrip i norra Sverige med ett snabbt besök på insidan av finska gränsen. Det är Linda och hennes mor Åsa som hittat roliga hundutställningar de vill åka till, så då får Lasse och jag hänga på och stötta på de sätt vi kan. Extra glad blev vi igår efter att fått klart med en husbil för resan, så nu kan vi börja planera på riktigt och göra detta till vår semester nästa sommar.

Haha! Nej den husbilen blev det inte, tack och lov! Vi har kikat runt lite på olika alternativ och fastnade mer för denna, men då gäller det att vi prickar in rätt ”Harry-Boy” på V75…

Linda och jag har ju inte haft möjlighet att resa eller ha semester tillsammans på nästan två år, men nu ÄNTLIGEN ser det ut att bli verklighet tack vare att vi lyckats hitta en husbil man får köra utan extra behörigheter på körkortet. Stort tack för alla som hjälper oss att komma iväg på denna resa, vi är oerhört tacksamma och ni vet vilka ni är. Norrland här kommer vi! *Tuut-Tuuut*

Lite annat kul, i den sportsliga världen så är ju Djurgården tillbaka i SHL och spelar hockey i högsta ligan igen. Där har det börjat ganska bra med lite blandade resultat, men som nykomling ska man nog hålla ned sina förväntningar i början och se hur spelet utvecklar sig. Men även om resultaten varit både bra och dåliga så tycker jag det är kul att titta på hockey igen, det har varit ett svalare intresse från min sida de senaste åren. Så nu har intresset börjat vakna till liv igen vilket känns kul!

Arla-haren, minns ni den? Det var en fult ritad hare med konstigt budskap på mjölkpaketen för ca 25 år sedan, känner ni igen bilden här nedan och ringer det någon klocka kanske?

Haha! Vad är budskapet egentligen, att man ska dricka sin mjölk varje dag? Vi var många som skrattade åt denna på den tiden, men min vän Erik och jag hade extra kul åt detta. Kanske för att vår humor var aningen skev, men den har sin tjusning på något vis. Sedan fanns det även en annan bild på ”Midnatts-kor”…

Alltså jag orkar inte, haha! Och inte är det PK heller utan bara knäppa budskap, men jag gillar när man tar ut svängarna lite och överraskar på detta sätt. Bra kampanj Arla!

Det får bli allt för denna gång, håll i er om ni fortfarande är drabbade av stormen som svept in över landet i helgen. Stort tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till dem som var ute och arbetade med att kapa träd och grenar längs med riksväg 73 tidigare. De hade gjort ett bra jobb men hade samlat ihop allt de rensat och kapat i små högar som liknade mindre majbrasor utmed vägkanterna. Så nu när stormen Amy drog in över oss så blåste ju detta ut på motorvägen, så man fick köra lite slalom emellanåt. Men det gick bra, jag har ju trots allt ratt i min bil!

Tillbaka till år 2012, när vi åkte iväg på en konferens och besökte en stad jag varit nyfiken på under många år. Jag hade inte haft så stora drömmar om att få resa till Ryssland, men just staden St. Petersburg hade alltid varit intressant och lockande av någon anledning…

Det är en hel del pyssel för att få tillstånd att resa in i Ryssland, där vi först skulle ansöka om visum allihop på företaget. Sedan var man tvungen att fylla i diverse blanketter om vad man skulle göra där, samt att man var tvungen att deklarera hur mycket kontanter man förde in i landet. När vi väl kom iväg så kändes ändå läget under kontroll, allt gick bra ute på Arlanda men vi hann bara landa på flygplatsen Pulkovo innan det skulle börja strula. När vi klev av planet och skulle passera genom passkontrollen tog det FRUKTANSVÄRT lång tid, och när de ville kontrollera mitt pass så tittade kontrollanten på mig och sedan ner i passet flera gånger under säkert en minut. Sedan skakade damen bara på huvudet, saken var den att jag på mitt fotografi i passet var rakad på huvudet medan jag nu hade låtit håret växa ut igen. Hon verkade otroligt tveksam men sedan suckade hon högt och släppte förbi mig, så himla märkligt. Jag hade ju tidigare hört talas om att gränskontrollen i Ryssland är riktigt trög och att man ibland varit tvungen att muta personalen för att komma vidare, men det behövde vi inte göra vad jag vet.

Sedan hoppade vi på en abonnerad buss som skulle ta oss ut till vårt hotell, och då slogs jag av hur rörig trafiken är i denna stad. Jag var tacksam över att jag själv inte behövde köra, för det fanns hur många körbanor som helst och knappt några väglinjer eller liknande som hjälpte en att hålla sig rätt på vägarna. Och trafikljusen vet jag inte varför de hade där, bilisterna verkade ju strunta i dessa ändå.

När vi kom till hotellet, som var en väldigt stor och pampig byggnad mitt på huvudgatan genom staden, så delades vi upp och alla fick en rumskamrat. Jag fick för första gången dela rum med ”direktör” Sjölund, men han är en trevlig och glad herre så det gjorde mig inget alls. Vi hittade en TV-kanal på rummet som visade hockeymatcher från den ryska ligan (KHL), så i väntan på att alla skulle samlas igen så kollade vi på lite rysk ishockey.

Sedan skulle vi iväg och besöka en fabrik till vår största kund på den tiden, de hade nyligen byggt sin nya fabrik i Ryssland och den låg belägen en bit utanför St. Petersburg. Så alla hoppade på bussen igen och vid ett tillfälle stannade bussen till vid en stor souvenirshop, det verkade som att bussbolaget hade kommit överens med researrangören om att bussen skulle stanna vid vissa ställen där vi skulle spendera våra pengar. Så kallade turistfällor, för här fanns det bara en massa ointressanta souvenirer av sämre kvalitet som ingen ville köpa. Direkt när vi kom in i den stora butiken så bjöd butiksägaren oss på små glas med vodka, men när vi sedan skulle vidare utan att någon köpte något så blev de griniga. Men det var inget att bry sig om kände jag, man kan ju inte tvingas till att köpa något man inte vill ha eller enbart för att man ska vara snäll. När vi hoppade på bussen igen hade VDn till företaget, vars fabrik vi skulle besöka, gjort oss sällskap och skulle åka med oss sista biten. Han var jättetrevlig och berättade för oss om alla utmaningarna med att öppna en fabrik i Ryssland, regelverken var onekligen speciella här enligt honom.

När vi var framme möttes vi upp av sonen till företagets VD som sedan gav oss en guidad rundtur genom hela fabriken, det var riktigt snyggt och fräscht överallt. Kontoret var modernt och fabriken likaså, det syntes verkligen att allt var nybyggt och det måste ha varit så inspirerande för alla att arbeta där i de nya lokalerna. Efter rundturen var vi klara och då körde bussen oss tillbaka in till stan igen, där vi skulle äta middag på en stor restaurang. Jag minns att de serverade gös, denna fisksort hade jag bara hört gott om men aldrig ätit den tidigare. Men jag tycker tyvärr inte att det var så gott, det saknades någon sås eller liknande för nu var det bara torrt med fisk och potatis samt lite grönsaker. Jag tror dock att gös är gott om den serveras med godare tillbehör, så jag har lovat mig själv att äta den fisken igen och ge den en ny chans. (Notering: Det är i skrivande stund nu år 2025 och jag har fortfarande inte ätit gös sedan dess…)

När vi kom tillbaka till hotellet så ville några gå ut senare på kvällen, men direktören och jag själv var rejält sugna på att testa äkta rysk vodka. Den ska ju vara så mycket godare och vodka borde man väl kunna köpa var som helst här i Ryssland resonerade vi, så han och jag gav oss ut på jakt efter varsin flaska vodka. På en bakgata bredvid hotellet hittade vi en liten livs butik, allt kändes aningen suspekt men vi ville ändå se om de möjligen sålde lite vodka där inne. Tyvärr kunde vi inte hitta det vi sökte, då frågade vi kassörskan om de ens sålde vodka där eller vart vi kunde finna någon butik i närheten som gjorde detta.

– Vodka? Sa hon frågande och tittade på oss.

Sedan gick hon bara iväg, och kvar stod vi som två fån. När vi tänkte lämna butiken kom hon springande och vinkade in oss längre bak i butiken, sedan drog hon bort ett draperi och där bakom fanns det massor av spritsorter att välja mellan. De får tydligen inte sälja alkohol i butikerna efter ett visst klockslag på kvällen, men nu erbjöd hon sig att sälja till oss ändå. Så vi hittade varsin flaska som liknade en sorts raket eller missil, och denna innehöll alltså äkta rysk vodka. Billig var den också! Så vi gick nöjda tillbaka till hotellrummet och började smaka på våra fina inköp, men jätteimponerade var vi inte för detta smakade ju som vilken vodka som helst. Nåja, vi huttade några snabba klunkar som fick göra kullerbyttor ner i magen sedan hängde vi på de andra som skulle besöka baren bredvid hotellet. Men det var ett trångt litet ställe så efter någon timme så gick alla hem igen och gjorde sig redo för nästa dags konferens. Nästan alla i alla fall, vissa ville tydligen festa vidare på hotellrummet. Tobbe skanderade att alla var välkomna till hans rum på efterfest, jag tackade för mig och ville bara upp och lägga mig för kvällen.

Men nästkommande morgon fick jag höra att Henke som delade rum med Tobbe var mycket upprörd, han låg nämligen och sov när hela efterfest gänget ramlade in på deras hotellrum. Då rusade han ilsket upp ur sängen i enbart kalsongerna och skrek åt alla att de skulle försvinna ut därifrån, jag tror till och med att han sparkade vår egen VD i baken för att få ut alla från rummet. Sedan hade tydligen Tobbe däckat i badrummet och fått någon sorts ångerfull psykos där inne enligt Henke, han ringde hem till sin fru och grät samtidigt som han kräktes över hela golvet i badrummet. Psykos vet jag inte riktigt om det var, men jag gissar att Tobbe kanske varit en aning överförfriskad. Så på morgonen var Henke i upplösningstillstånd och krävde att få ett eget hotellrum eller så ville han åka hem till Sverige omedelbart, men det gick att ordna ett eget rum till honom så efter det lugnade han ner sig igen.

Efter frukosten på hotellet så skulle vi återigen samlas på den abonnerade bussen. Vi skulle denna dag besöka det välkända Katarinapalatset, detta är ett ryskt rokokopalats och ett före detta kejserligt sommarresidens beläget i staden Tsarskoje Selo söder om St. Peterburg. Palatset var helt galet stort med massor av vackra och fina detaljer överallt, och invändigt var det såklart massor av detaljer i guld. Vi fick veta att under andra världskriget blev Katarinapalatset – liksom Alexanderpalatset – avsiktligen förstört av de tyska trupperna, men att palatset senare till största delen hade återställts. De stora bärnstensskivorna i Bärnstensrummet fraktades bort av de retirerande tyska trupperna under kriget, men att efter ett tjugo år långt restaureringsarbete som inleddes år 1982 så har rummet återskapats i sin forna glans. Riktigt häftigt!

När vi sedan åkte vidare så fick vi uppleva lite sightseeing genom staden, vi åkte förbi ett flertal kända byggnader och torg där vi fick hoppa av och ta lite kort om vi ville. Jag noterade att de flesta broar vi korsade hade väldigt detaljerade räcken med guldfärgade detaljer, och guld verkar vara färgen som gäller här i staden. Vi körde även förbi Vinterpalatset där de forna tsarerna residerade, detta enorma palats känner man igen på sin gröna fasad i barockstil för den som är intresserad. Väldigt flådigt var det i alla fall, men inget för mig.

Om jag vore en tsar skulle jag hellre bo i ett hus på landsbygden istället, gärna vid kusten om jag får välja. Men att bo i Ryssland känns inte aktuellt, inte efter att ha varit där i alla fall. Jag togs inte med storm om man säger så, men det var intressant att uppleva detta gigantiska land även om jag just nu bara besökte en av de större städerna.

På resan tillbaka till hotellet såg jag enorma stridsfartyg ligga för ankar ute i vattnet och en stor ubåt ligga förtöjd vid en av kajerna vi passerade, och jäklar vad stor den var i jämförelse med våra svenska ubåtar. Det är något med dessa som jag alltid funnit spännande och intressant, samtidigt som just ryska ubåtar gör en lite nervös av någon anledning. Denna vill man inte se dyka upp i vår vackra skärgård när man sitter där och metar fisk på en brygga. Fy så obehagligt när man ju vet vilka resurser dessa bjässar besitter, och då var denna ändå inte ens en av de största ubåtar de förfogar över…

Innan vi skulle åka tillbaka till hotellet så stannade bussen till på ytterligare ett märkligt stopp där vi fick hoppa av allihop, det var på den kända klubben ”Coyote Ugly” och precis som i filmen så fanns det så kallade cowgirls som dansade på bardisken medan de serverade våra drinkar. Men vi kände att något inte riktigt stämde när vi kom in på det där stället, för det var helt öde och inga andra där än oss. Men det kunde ju förstås bero på att detta var mitt på dagen, sedan satt det några skumma typer och observerade oss från ett bord i hörnet under hela vår vistelse. Men vår busschaufför insisterade på att vi skulle stanna här ett tag så vi köpte oss varsin öl och slog oss ned vid borden. Men jag fick känslan av att det var något fuffens med detta ställe, jag vet inte riktigt vad de var men något kändes inte bra. Kanske var tjejerna som jobbade där var tvingade till detta eller liknande, de upplevdes inte alls lika glada som servitriser vanligtvis är och det skulle inte förvåna mig om detta ställe förvandlades till någon sorts bordell eller liknande nattetid. Annars var konceptet coolt och filmen ”Coyote Ugly” blev ju en stor succé, så jag kan tänka mig att under andra förhållanden så kunde detta ha varit en trevligare upplevelse. Så detta var ännu en turistfälla vi hamnade i, men efter en timme kanske så lämnade vi stället och åkte tillbaka till hotellet igen.

Innan vi skulle ut och äta middag på kvällen så hade vi lite ledig tid att shoppa eller göra vad vi ville, så direktör Sjölund och jag anslöt oss till några andra för att se om vi kunde hitta något kul att köpa med oss hem. Innan vi lämnade hotellet så varnade personalen oss om att det tydligen fanns väldigt många ficktjuvar på gatorna, samt att vi skulle hålla koll på våra värdesaker genom att hålla både väskor och fickor stängda. Vi gjorde som de sade och traskade iväg, men det var inte så roliga butiker att besöka utan de flesta av oss hamnade framför spritavdelningen inne på en stormarknad. Vi hade ju några medarbetare som är ryssar och de hjälpte oss att hitta några riktigt fina rariteter som såldes till ett bra pris, jag minns att jag hittade någon rosa champagne som tydligen var riktigt fin men som inte alls kostade mycket. Så den köpte jag med mig hem, och många andra gjorde samma sak. Om jag inte minns fel så råkade vår tekniker Kebban bli knuffad eller liknande inne i butiken och tappade sin flaska i marken som naturligtvis då gick sönder, då kom det genast fram två stora vakter som knappt pratade engelska och haffade honom. Men han lyckades på något vis prata sig ur situationen och kom därifrån, men det kändes lite otäckt enligt honom. Och som inte det vore nog så höll han på att bli rånad på sin plånbok på hemvägen, han stod vid ett övergångsställe och kände bara hur någon försökte öppna hans jackficka där plånboken låg. Men som tur var hann han reagera men tjuven försvann lika snabbt, vad tusan!

Denna dag skulle vi innan middagen få ta del av en äkta rysk vodkaprovning, detta var många nyfikna på och några av oss var nästan oproportionerligt exalterade. När vi kom dit så välkomnades vi in på en mysig liten bar intill själva restaurangen, och här fick vi en genomgång av deras vodkasorter som vi fick smaka av tillsammans med saltgurkor. Gurkorna skulle tydligen förhöja smakerna eller något liknande, men jag gillade inte den kombinationen alls. Däremot var vodkan mycket godare än den vi köpte i butiken tidigare, den var alldeles len i smaken och inte alls så intensivt stark som de sorter jag provat tidigare. Eftersmaken bjöd dock på en rejäl skjuts med alkohol men det var ändå lättdrucket på något vis, så jag kan ju förstå att detta rinner ner ganska lätt för många människor och att de sedan blir berusade som tusan. Väldigt intressant och kul att testa!

Senare samma kväll när vi blivit avsläppta på hotellet så ville jag och några till ta en kort promenad för att få en nypa luft, så vi vandrade bort en bit på huvudgatan. Då kom vi tillslut fram till en stor öppen grind som ledde in till en mörk innergård, och där inne stod en bil parkerad och personerna runt denna bråkade som tusan och hamnade i slagsmål med varandra. Dit in går vi inte! Så vi vände tillbaka, men alla funderade på om vi borde kontakta polisen eller liknande men hur gör man det här? Och ju mer vi diskuterade detta desto mer spann vi vidare på hur korrupt landet är och att det förmodligen skulle sluta med att vi själva hamnade i fängelse, så vi lät det vara men jag hoppas att ingen blev allvarligt skadade. På hemvägen stannade vi till på en bar bredvid hotellet där många kollegor hade samlats, och efter den där vodkaprovningen så var många av oss i riktigt fin form när vi avslutade kvällens utgång…

Nästa morgon var det dags att flyga hem till Sverige igen, och på vägen ut till flygplatsen stannade vi till vid en stor timmerstuga. Detta var tydligen en sorts vägkrog eller vad vi ska kalla det, med långa bänkar där man satt på långa bänkrader och åt sin mat. Vi blev serverade Rysslands kanske mest kända soppa till lunch, Borsjtj. Det är en rödbetssoppa och den var alldeles knallröd i färgen, och jag som normalt inte tycker om rödbetor särskilt mycket gillade verkligen smaken på denna. Och personalen på krogen spelade livemusik och dansade runt borden, så detta var nästan den bästa restaurangupplevelsen av alla under hela vistelsen enligt de flesta av oss.

När vi ätit färdigt hoppade vi på vår buss igen och åkte vidare, men det kaos vi mötte ute på flygplatsen Pulkovo var något av det värsta jag varit med om. Det var så långa köer och allt tog hur lång tid som helst, vi spenderade timmar bara genom att ta oss genom passkontrollen fram till vår gate där planet senare skulle avgå ifrån. Alla svor, Henke svor mest eller han var den mest högljudda av oss i sällskapet i alla fall (inget ovanligt). Jag har sällan känt mig så hopplös inför en situation som denna tidigare, och personalen på flygplatsen verkade inte göra något för att skynda på det hela heller utan de var ungefär lika snabba som sengångare.

– Muta ryssen! Muta ryssen! Skanderade Henke och satte fart mot flygledartornet.

Haha! Nej inte riktigt men vi började fundera på om vi skulle hinna med vårt flyg hem. Det utbröt en stor frustration bland alla, inte bara bland oss svenskar utan det var ju samma kaos för alla som skulle flyga därifrån. Men tillslut fick vi komma vidare, och när vi äntligen klev ombord på flygplanet var alla trötta och jag tror nog att de flesta av oss somnade under hemresan.

Så för att summera det hela väldigt kort så hade vi väldigt bra dagar med mycket aktiviteter och jag är på sätt och vis glad över att ha besökt Ryssland, speciellt staden St. Petersburg hade jag länge velat besöka med sin otroliga historia. Men jag kan ärligt säga att jag nog aldrig kommer vilja åka tillbaka dit eller besöka Ryssland igen, så känns det tyvärr i alla fall. Det är onekligen ett speciellt land på många sätt, men för mig var det inte mycket som lockade för att jag skulle längta tillbaka och resa dit igen…

RESANS JERKER går nog till personalen på flygplatsen, det var ju strul både när vi kom dit och sedan när vi skulle flyga hem igen. De upplevdes väldigt arroganta och inte speciellt hjälpsamma i sitt bemötande till alla oss flygresenärer, något man ändå kan önska…

Woohou! När första väckarklockan ringer här hemma på morgonen är jag den första att vakna, även om larmet inte var avsett för mig själv. Men jag kan ändå inte somna om så jag brukar gå upp så fort någon annan kliver upp på morgonen, när man vaknat känner man ju ändå ganska snabbt att man är både kissnödig och hungrig. Då är det inte så enkelt att sova vidare även om man skulle vilja det, tycker jag i alla fall…

Det bästa med att vakna på morgonen är frukosten! Som jag älskar att äta och när det serveras mat hugger jag in direkt, det kanske hänger något kvar från när jag växte upp med mina syskon att om man inte äter tillräckligt snabbt så blir man utan. Det verkar dock inte vara så här hemma men känslan sitter nog kvar på något vis, men jag jobbar på att ta det lugnare och inte kasta i mig maten hela tiden. Och när naturen haft sin gång så måste man besöka herrarnas efter ett tag, men som alltid är det ju skönt att lätta på trycket lite. Sedan är man redo för att ta sig för den stundande dagen som väntar där ute!

Gräva är roligt, faktiskt så himla roligt att jag hjälpt till att gräva massor här hemma på tomten. Barnen hjälpte den tjocka farbrorn att flytta planteringslådor tidigare och då grävde de upp en himla massa jord som de placerade ut i diverse gropar på gräsmattan. Jag gjorde vad jag kunde genom att gräva där jag kom fram och har sedan dess fortsatt att gräva lite när lusten faller in, vilket ändå är nästan varje dag faktiskt. Det roliga med det hela är att om det regnat ute och gräset vuxit sig lite högre än vanligt, då kan man kika ut genom fönstret när den tjocka farbrorn går runt med gräsklipparen och snubblar ner i alla fina hål jag hjälpt till att gräva fram. Dessa syns inte alltid i det höga gräset, så plötsligt ser man honom trampa ner i dessa hål och snubblar till där ute. Det tycker jag är festligt!

Eftersom vi bor i ett hus ute i skogen mer eller mindre så försöker ofta insekter och annat ta sig in när vi har fönster och dörrar öppna. Och även om de andra här hemma mest verkar störa sig på flugorna som flyger runt så tycker jag om att jaga dem, även vovven Wilbur brukar hjälpa till och springer hoppandes efter flugorna och försöker fånga dem i munnen. Det går sådär, flugorna är lite för snabba och kommer undan för det mesta. Jag fångar de insekter jag kan för vi vill inte ha dem inomhus, de är bara irriterande tyvärr och surrar högt. Speciellt när man ska försöka sova…

När alla sover på nätterna håller jag ett vakande öga över hemmet. Jag är ibland uppe på natten och kikar runt i huset så att alla mår bra, men ibland distraheras jag lätt av leksaker som ligger lite här och där. Eller ett grytunderlägg av kork som lämnats framme på bordet… Förstör det omedelbart! DANGER! DANGER!

Min familj är underbar och att det finns så många barn här hemma som vill leka med mig uppskattas enormt mycket! För jag har nog mer energi än de flesta andra just nu så då kan jag byta lekkamrat så fort någon tröttnar eller inte orkar leka mer. Min bästis är i alla fall Wilbur, han har lika mycket energi som mig men kan vara lite vresig och svår emellanåt. Men de gånger han vill leka så har vi så himla roligt ihop, och han älskar att springa så då jagar jag honom så mycket jag bara orkar. Han kan man ha lite dragkamp med också, men han är en smart rackare som använder sina tassar lite väl mycket för att få bättre grepp. Detta har jag dock lärt mig göra själv numera så nu är det jämnare dragkamper oss emellan, jag älskar att busa och leka med Wilbur!

Sedan har vi den där gubbhunden GW också, men han vill inte alls leka dragkamp eller liknande. Det enda han tycker om är att jaga varandra ute på gräsmattan, sedan älskar han när man kastar boll och då brukar jag passa på att jaga efter bollen med honom men jag får aldrig röra den för då lackar han ur. Det är lite som den där akvariefisken i filmen ”Hitta Nemo” som vaktar sina bubblor hela tiden, att det är bara hans bubblor och lite så är GW med sin boll…

Efter en lång dag så är det skönt att sova lite, även för en energisk själ som mig. Wilbur och GW hoppar alltid snabbt upp i Lindas och Jimmys säng när det är läggdags, sedan lägger dig sig i fotändan av sängen och tar upp en massa plats. Men jag föredrar att sova på en huvudkudde som alla andra, så jag klämmer in mig där och tycker det är skönast att sova så. Min spetsiga hörsel gör dock att jag hör minsta ljud inne i huset eller utanför så jag vill gärna påtala detta för de andra varje gång ett ljud uppstår, men de andra verkar inte bry sig lika mycket. Kanske lika bra att försöka sova vidare istället, jag ska fundera på saken…

Hälsningar

Gibzon (Candygolds Good Gibzon)

DAGENS JERKER går till Wilbur, han brukar ta leksaker ifrån mig när jag leker med dem och sedan lägger han sig bara med leksaken på golvet. Han vill inte leka med den själv, utan bara markera att jag inte ska få ha den och att nu är det färdiglekt…

Rubriksättningar… Det verkar inte vara så enkelt alla gånger och kan ofta vara missvisande eller tolkas på helt fel sätt. Jag har fått lära mig detta och ibland varit tvungen att förklara mina rubriker här på bloggen för personer som inte förstår vad jag menar, men om jag bara förklarar långsamt så brukar Henke och de andra förstå vad jag menar tillslut. Men det är inte alltid man har den tiden tyvärr…

Man kan även läsa hur kvällstidningar och andra lokaltidningar gör misstag i sina rubriksättningar, så då gör det ju inte så mycket att även jag som amatör gör fel ibland. De är ju ändå utbildade och professionella menar jag, och troligen har de som rutin att granska rubriker och artiklar som publiceras. Därför blir det då extra intressant att rubriker likt den här nedan lyckas slinka igenom den interna kontrollen utan att någon reagerar…

Mm, hur tänkte de här? Efter att ha läst rubriken och andats några gånger så förstod jag ju budskapet relativt fort, men den kan väldigt lätt misstolkas. inte sant? Tänk på alla känsliga och lite präktiga läsare som sätter kaffet i halsen när de ska läsa sin morgontidning med en sådan rubrik, vilken chock! Haha, nej jag börjar faktiskt undra om man inte gör detta med flit enbart för att det ska bli en snackis och få stor spridning på sociala medier. Och det kan man väl göra om man vill, det piggar ju upp lite. Men som jag var inne lite på i föregående blogginlägg, så ställer detta till det för oss personer med gränslös fantasi och som dessutom visualiserar det mesta med bilder i huvudet. Ni vill inte ta del av vad jag fick upp för bilder i mitt huvud det lovar jag, men kul blev det och jag välkomnar fler märkliga rubriker som denna!

Barnen växer! Jag reflekterade över detta nyligen att barnen inte bara växer ur kläder och skor, utan även deras sinnen och humör utvecklas hela tiden. Nu senast när jag ville förmedla att middagen var klar så kom de inte springades och var lika glada eller tacksamma som tidigare, utan de var fast i ett spel på Roblox tydligen och har så varit sedan 8-års åldern ungefär…

Haha! Nej okej man behöver inte komma till middagsbordet direkt om man är upptagen, men det är ibland så mycket känslor inblandade i deras spelande att man blir lite tagen på sängen ibland. Det vanligaste svaret jag brukar få om jag ropar på barnen är detta:

– Jag är mitt inne i en match men jag kommer sen!

Kanske känner många igen sig i detta? Och om de är mitt uppe i ett spel verkar det helt OMÖJLIGT att pausa för att äta middag exempelvis…

Nu har jag dock lärt mig hänga med mer i deras spel och ser ju ibland att de inte ens startat spelet när de ger mig ovanstående svar, utan håller på att starta spelet i menyn. Då brukar jag påtala detta lite för dem att jag minsann är ”down with the kids” och på deras nivå, så jag vet hur det fungerar och då skrattar de och avslutar spelet. Det gäller att man har lite trix i rockärmen när man handskas med deras spelvanor här hemma, annars blir det lätt att de fastnar framför skärmarna lite för länge. Men vissa dagar är jag inte en bättre förälder än att jag uppskattar att de håller sig sysselsatta så att jag själv kan få lite tid för avkoppling, för det ska gudarna veta att vi föräldrar behöver. Somliga mer än andra och jag tillhör kategorin ”somliga”, nu sista tiden i alla fall…

Jag skrattade åt ett inlägg på sociala medier nyligen och tänkte dela detta med er. Jag känner inte riktigt igen mig i detta längre men för inte så många år sedan så kunde jag verkligen relatera till bilden, och många småbarnsföräldrar har nog gått igenom exakt samma fas som Yoda här nedan. Haha, alltså den är så talande och rolig att jag dör av skratt!

När jag ändå är i farten med att dela så kallade ”memes” så kan jag kasta in denna också, den stämmer inte in på mig så mycket men jag tycker den är rolig ändå. För visst har jag väl någon gång gett barnen arga blicken i hopp om att de ska ta det lite lugnare eller så, men jag får inte riktigt till samma ”crazy eyes” som Samuel L Jackson på bilden. Men skrattar, ja det gör jag såklart ändå.

Avslutningsvis vill jag dela något som en kvinna delade med sig av, det var en bild på ett duschdraperi som hennes man kom hem med efter att hon vänligt bett honom köpa ett nytt på vägen hem från jobbet. Om det är sant eller ej vet jag inte men roligt var det, och jag kände ju direkt att jag kunde relatera till mannen i detta sammanhang. För jag förstår att hon nog tänkte att han skulle köpa ett liknande som de redan hade eller något som passade in i badrummet, men den här mannen gick uppenbarligen BANANS för det där draperiet är ju BANGER! Haha!

Nu tillbaka till rubriken för detta inlägg! Det verkar nämligen bli tydligare för varje dag som går nu att Henke blir kvar i Sverige och ger upp sin stora dröm om sin flytt till Mongoliet. Vad som föranledde honom till att ta detta beslut är högst osäkert, men det verkar nu vara beslutat och bestämt att han inte ska någonstans. Därmed tackade han nej till sitt livs möjlighet att få arbeta internationellt i Ulan Bator på en av deras största persiennfabriker där han erbjudits rollen som huvudskyddsombud, men vi är alla glada att han väljer att stanna.

Jag vet inte hur jag själv hade resonerat om jag var i hans skor (förvisso ganska små skor, tror att han bara har storlek 37 och då är han ändå lika lång som mig), men en sådan här möjlighet får man nog bara en gång i livet. Nu vet jag inte vad det var som fick honom att ändra sig, allt verkade ju så förberett och planerat för denna flytt som även inkluderade barnen och exfru. Både Steffe och jag var nyfikna på vad som fick honom att ändra sig och vi spekulerade i att det kanske var svårt för honom att sälja sin lägenhet eller liknande, men vad det nu än var så vore det intressant att få veta anledningen till att han ångrat sig. Jag menar han förberedde ju sig sedan sportlovet i våras med att träna mongolisk dans och märklig naken sumobrottning, allt för att snabbt komma in i det sociala samspelet med sina nya medmänniskor där borta. Nu har han säkert lärt sig massor av detta och därför bör han väl inte se sina nya kunskaper som helt bortkastade, han kanske får nytta av dans och brottning på nästa afterwork eller liknande?

Fast jag även om jag är glad över att Henke beslutat sig för att stanna så är jag lite ledsen för hans skull, så passionerad som han varit inför uppdraget som huvudskyddsombud på persiennfabriken har jag aldrig sett honom tidigare. Det hade verkligen passat honom och mongolerna var ju så vänliga med alla sina förberedelser de ansträngde sig för att ordna åt honom. Nu känns det lite som att Henke aldrig kommer byta jobb eller flytta heller för den delen, han har alltså slagit rot i Gustavsberg på ett beslutsamt sätt som ingen kan rubba. Så det enda vi kan göra nu är väl att tacka Henke Penke Päronpung för att han delade med sig av detta uteblivna äventyr och att han nu valt att stanna, vi vill därför gratulera omgivningen likt reklamen för Dressman… Grattis Värmdö! Nu stannar Henke hos er, för evigt!

Nog om det, vi får helt enkelt stänga kapitlet om Henke och persiennfabriken för gott nu är jag rädd. Men det gör inget, för jag har massor av andra saker att tänka på just nu. Jag hittade nämligen en ”att-göra-lista” som måste klaras av snarast möjligt, känner ni någon som vill låna ut ett blått skåp lite snabbt? Ha d biff!

DAGENS JERKER ger jag mer än gärna till trafiken i Stockholm som nu sista dagarna visat sig från sin allra sämsta sida. Mycket att tacka för detta har vi väl några få ”genialiska” medtrafikanter som stressar och kör så pass illa att de orsakar krockar och trafikolyckor där de skyndar sig fram. Och eftersom trafiknätet i denna stad inte verkar klara av stillastående fordon på ett bra sätt så blir det ju snabbt köer som växer, men en stor eloge till räddningstjänst och andra inblandade som tvingas rycka ut så fort något händer i trafiken. Utan dem skulle trafikläget vara enormt mycket värre, men jag önskar att bilförare och övriga i trafiken kunde visa bättre hänsyn och inte trängas och ställa till det för alla oss andra. Vi som är snälla trafikanter, haha!

Äntligen september! Nu undrar säker många vad det är för fel på mig men man måste försöka vara positiv, även när höstens mörker sakta kommer krypandes. För det finns mycket att vara glad över nu denna härliga höstmånad!

Man kan exempelvis blicka tillbaka och minnas vilken skön sommar man förhoppningsvis har haft, om man inte har haft en skön sommar så kanske man har badat i alla fall och kan tänka på hur friskt det kändes. Sedan är vi ju många släktingar och närstående som fyller år just nu denna tid på året, vilket innebär kalas med bullar och kanske en bit tårta. Riktigt mumsigt!

Förra veckan fyllde Lindas äldsta dotter Issa år och tog ytterligare ett steg närmare 50års gränsen, och i lördags firade vi Lindas farmor Gun som fyllde hela 90 ballonger! Detta firades hemma hos Lindas pappa Micke där flera släktingar och närstående var inbjudna, många hade jag aldrig träffat tidigare så det var kul att få ett ansikte på de namn man hört florera i samtalen vi haft genom åren. Men Gun stod i fokus såklart och var den alla kom för att hylla, de hade även ordnat så att en kör kom dit och sjöng för henne. Vi missade tyvärr detta precis och kom straxt efter att de lämnat festen, men vi mötte dem när vi körde in på deras gata.

– Kolla en massa studenter! Ropade barnen i bilen.

Haha! Nej inte riktigt, de var dock prydligt uppklädda i kostym allihop så de såg kanske ut som ett gäng studenter. Men vi fick se videoklipp på när de sjöng och de var riktigt duktiga! Så jag förstår att Gun blev både imponerad och förvånad, hon verkade alldeles tagen efteråt när vi kom dit. Det får man väl se som ett gott betyg på överraskningen!

Vi satt där och pratade länge medan jag försökte hålla koll på Gibzon och Wilbur så att Linda kunde få lite lugn och ro att prata med alla. Men Gibzon kunde inte vara stilla eftersom han är så nyfiken på allt och alla, sen så vaktade Wilbur Linda med sitt lilla hundliv och var vresig mot alla förbipasserande. Så detta tog mycket av mitt fokus men jag hann i alla fall prata med några av de andra som var där och fick lära känna dem lite bättre. Alla var trevliga och många var väldigt roliga, speciellt Lindas pappa och hennes farbröder höll låda och roade oss andra. Men framåt kvällen var det dags för oss att åka hem, Linda skulle jobba så då tog jag med mig barn och vovvar hem till Nynäshamn igen. Förhoppningsvis hade alla en fortsatt härlig kväll och firade Gun ordentligt, det är hon verkligen värd. Grattis både Issa och Gun!

Nu nalkas ännu fler firanden, Linda fyller år nu i veckan och min systerdotter Elvira har bjudit in till middag hemma hos morsan och Kent på lördag. Hon blir 18 år nu, helt sjukt! Vad hände egentligen, hon ska ju vara liten med sitt vackra spretiga hår. Nej tiden går alldeles för fort just nu, men hon ville fira lite vuxet nu med middag och vuxendricka så därför får man hitta barnvakt eller lämna barnen hemma om de klarar sig själva. Nu hoppas jag att vädret blir bra så att vi kan njuta i solen utomhus, och att hon får ett firande som hon kommer minnas resten av sitt liv. Borde jag trolla lite kanske? Jag är ju en fena på det där tricket när man ska dra mig i fingret för att se vad som händer, det kan jag lära ut där på festen…

Sedan fyller tydligen jag år också, men även Kent och Sussie så nu är det många att fira som sagt. Vi fyller dock inte något speciellt så vi kan sträcka oss till att ses över en fika någon dag, det blir trevligt att ses om inte annat. Hurra för alla födelsedagsbarn!

Det var ju konsert i fredags när Hov1 intog Gärdet i Stockholm för sin sista spelning, Freja och stora Nova var såklart på plats för detta. Jag är inte så förtjusta i Hov1 men väldigt många ungdomar och främst unga tjejer är helt galna i de tre grabbarna, Henke inte minst som försöker dölja sin beundran för bandet av någon märklig anledning.

Men trots att det regnade en del i fredags så verkade det ha varit en riktigt bra konsert, Freja sov sedan med sin kompis hos dennes släkting inne i stan medan stora Nova åkte hem. Men jag hämtade upp henne vid tåget på natten, då var hon hes och mådde kanon! Så båda verkade uppskatta konserten enormt mycket och efteråt hörde jag något om att Hov1 slagit rekord i antal besökare till en utomhuskonsert i Stockholm med runt 60000 personer i publiken. Tidigare rekord hölls av Metallica så detta fnyste jag nu åt och kräver att Metallica kommer tillbaka och genomför en ny stor utomhuskonsert här i stan så att inte Hov1 får ha kvar sitt rekord. Jag mailar ihop något till Lars Ulrich nu direkt…

Dear drummer-Lasse,

Have you and James hört that de young snubbs called Hov1 broke your rekord this weekend, please come back to Sweden and genomför a new consert and sälj more tickets than de young snubbs this time. Spörsmål på det? Have a nice day!

Best regards,

Jimmy the Dragon

Jag är inget större fan av LinkedIn och loggar sällan in där, det har alltid känts lite som en skrytsam ”Hallå titta på mig”-sida vilket inte är min stil alls. Men så av en tillfällighet snubblade jag in där och fick syn på Polisens sida där, och vad deras verksamhet är…

Som ni kan se så markerade jag deras text i grönt, och för att vara en man med gränslös fantasi och en person som visualiserar det mesta med bilder i huvudet så blev detta intressant…

Det började lite fnittrigt och tramsigt med att jag såg framför mig två njurar i polisuniform som åkte polisbil, sedan blev de anropade på radion av polischefen levern som beordrade dem att åka till riksåklagaren hjärtat som behövde förstärkning inför en husrannsakan. Även bombgruppen magsäcken kallades dit för att identifiera ett farligt och oidentifierat föremål. När polisnjurarna kom till platsen blev ena njuren beskjuten och dog, vilket innebar att man var tvungen att kalla in fler njurar från ett annat distriktområde (annan kropp). När förstärkningen anslöt från flera distrikt så kunde distriktsåklagaren äntligen genomföra den husrannsakan man planerade för, och sätta dit den där irriterande svulstiga blindtarmen Henke som är så arg att han håller på att spricka. Och bombgruppen magsäcken började genast undersöka det farliga föremålet på platsen vilket visade sig vara någons njurstenar som blindtarmen Henke placerat ut som lockbeten. I ett tappert försök gjorde blindtarmen Henke ett sista ryck för att fly, men de brottsbekämpande organen ville avlägsna honom en gång för alla…

Ja ungefär så lät det i mitt huvud under några sekunder innan jag fick tillbaka medvetandet och insåg att allt bara var en knäpp fantasi i mitt huvud. Som tur var…

Så var det med det, nu loggar vi ut för ikväll. Passar på att önska er alla en fortsatt fin afton, ha d biff!

DAGENS JERKER faller sig naturligt att ge till Henke igen, mestadels på grund av dåligt uppförande och maktmissbruk av skyddsombudsbricka…

För en tid sedan kom det upp några roliga minnen när jag höll på att fixa lite ute i vårt garage, dessa handlade om min tid som byggarbetare och alla de festliga personer man träffade på under dessa år i branschen. Och ja, de är en hel del inser jag nu…

Jag jobbade inom VVS-isolering i många år och hade många gånger OTROLIGT ROLIGT med kollegor och andra personer inom byggsvängen. Ingen dag var den andra lik och man visste aldrig vilka personer man skulle träffa på under en arbetsdag, vilket var lite utav charmen med detta yrke. Men inom bygg så finns en hel del unika personer eller original kanske man kan kalla dem, de flesta var dock väldigt trevliga men många av dem saknar ju helt filter när de pratar och skäms heller inte för att säga vad de tycker. Detta ledde till många intressanta diskussioner i byggbodarna på rasterna, men man tröttnade lite efter tag på jargongen och deras kvinnosyn framför allt som många gånger kunde vara riktigt förlegad och unken. Men som sagt, för det mesta var det ju riktigt roliga samtal med många skratt, så därför tänkte jag försöka återberätta lite om några av de härliga personligheter jag träffat på genom åren. Kanske roar det även andra och inte enbart mig själv, detta blir ett roligt minna för mig att läsa om på ålderns höst om inte annat. Så nu kör vi!

THE GREAT ISOLERERS! Låt mig först presentera mina närmaste arbetskamrater på företaget där jag jobbade, sedan går vi vidare till alla de rörmokare som utmärkte sig på de mest fantastiska sätt ni kan tänka er!

Herr Banan – Vi kan väl starta med en av de personer som gjorde ett otroligt stort avtryck och som jag gillar väldigt skarpt, även om hans heta temperament ibland fick klockorna att stanna. Det gäller Janne som var min chef under alla dessa år och vi på firman kallade honom för ”Herr Banan” av någon anledning, kanske på grund av låten ”Jan-Banan” av Dan Bäckman (Felix Herngren). Min gode vän Jocke som var min kollega under alla dessa år varnade mig redan på min första arbetsdag, att skratta aldrig när Janne blir förbannad. Okej tänkte jag, vad kan vara så farligt med det så länge det inte är mig han är förbannad på? Men Jocke är ju Jannes son så jag litade på hans ord, och det tog inte många dagar innan jag fick uppleva det första raseriutbrottet som gjort honom känd i branschen. Vi befann oss på ett stort företag söder om Stockholm där ett arbete med ett stambyte pågick, och jag stod tillsammans med Jocke på våningen nedanför Janne och vi kunde höra varandra väldigt tydligt medan vi arbetade. Det var väldigt ont om plats vid rörstammen som försvårade arbetet med att isolera rörledningarna, då började plötsligt röret att skaka och detta var ett ganska grovt rör på ca 110mm i diameter så det gungade till rejält. Samtidigt hörde vi Janne mumla argt för sig själv och han blev bara mer och mer upprörd, och ju argare han blev desto högre pratade han med sig själv och röret skakade ännu mer. Jocke och jag skrattade och tyckte att den ilskna Janne började låta väldigt roligt, tillslut hör vi bara ett högt vrål!

– Nä nu ryker hela jävla stammen! Skrek Janne och kämpade med att få isoleringen på plats runt röret.

Men alltsom oftast så verkade hans raseriutbrott lösa problemen, det är som att han kanaliserade ut sin ilska och då föll plötsligt allt på plats för honom. Jocke och jag tittade förvånat på varandra efter Jannes höga vrål, men bara några sekunder senare hörde vi honom vissla glatt. Att det fanns människor i närheten som försökte jobba med sina vanliga arbetsuppgifter på företaget verkade han inte bry sig om eller tänka på alls under sitt lilla utbrott. Men det var sådan han var, han var inne i sin bubbla när han arbetade. En annan gång hade vi ett brådskande jobb på MUST och hyrde då in två farbröder som skulle hjälpa oss hinna klart med allt i tid. Den ena av dessa herrar kallade vi för Humlestören, han påminde lite om trollet i filmen ”Trolltyg i Tomteskogen”.

Eftersom detta var brådskande så var tempot väldigt högt dessa dagar, och det underlättade tyvärr inte att vissa rördragningar var väldigt trånga och smått omöjliga att få till ordentligt när de skulle isoleras. Vi var uppe på en stor vind nästan alla montörer och kämpade inne i värmen för att hinna klart, Humlestören stod precis utanför vindsluckan och isolerade rören som var på utsidan. Då började det jäklas väldigt mycket för Janne och svordomarna börja hagla, Jocke och jag anade vad som var på gång så vi vände oss bort och fortsatte jobba vidare med våra rörbitar. Den stackars montören som assisterade Janne hade nu första parkett på det kommande raseriutbrottet, jag minns ej vem det var men jag kan garantera att han bara ville sjunka genom lösullen och försvinna där inne. Janne greppade isoleringen och försökte få den runt röret men det gick inte, han ruskade tag i röret och försökte skapa sig några millimeters utrymme men det ville sig inte.

– Men det var då själva… KYSS FITTAN OCH DRICK SJÖVATTEN! VAD FAN ÄR DET FRÅGAN OM? Skrek han rakt ut.

Jocke och jag kastade ett öga på varandra och kunde inte låta bli att bli roade av det hela, Janne hade ju väldigt roliga uttryck som man aldrig hört tidigare som han använde sig utav när han blev arg. Och det blev bara värre och värre för Janne…

– FITTA FAT DJUPTALLRIK! HELVETES JÄVLA SKIT!!! Vrålade Janne i sin frustration.

Då öppnades plötsligt vindsluckan och in kryper Humlestören fram till Janne.

– Janne! Har du hört den där roliga historien om… Började han berätta.

Både Jocke och jag trodde att Humlestören skulle dö nu, han blir ihjälslagen eller något. Vi hörde inte ens vad han började berätta utan var båda orolig för hur fasen detta skulle sluta, hur vågade han gå fram och dra en historia för Janne när han var mitt uppe i sitt ilskna utbrott. Men vi blev helt ställda, för när Humlestören berättat klart sin roliga historia så var det någon sekunds tystnad innan Janne plötsligt brast ut i ett högt gapskratt. Kanske var detta receptet och en sorts ”anger management” som fungerade på Janne. Men ingen annan vågade upprepa det Humlestören gjorde så det fick vi aldrig veta om det fungerar eller ej.

Jag minns ett senare tillfälle när vi köpt ett nytt märke av den isoleringstejp vi använde, vår grossist hade hittat ett otroligt billigt alternativ från Polen som de rekommenderade oss att använda. Så vi köpte med oss några rullar tejp sedan körde vi ut till ett parkeringsgarage under ett högt bostadshus i Solna, men vi upptäckte genast ett problem med den nya tejpen. Det gick ej att dra ut tejpen utan att den skar snett och gick av, vilket började göra Janne en smula irriterad. Han drog bort den trasiga biten och försökte dra ut en ny bit, men den gick av den också…

– Men va fan, hur jävla svårt kan det vara… Muttrade han för sig själv och tog fram en annan tejprulle.

Den visade sig vara lika dålig och nu började hans tålamod tryta rejält.

– Men ska varenda jävla tejprulle vara såhär, vad är det för polskt skit! Sade han argt och plockade fram den tredje och sista tejprullen för att se om den var av bättre kvalitet.

Jag stod bredvid på min stege och väntade på att han skulle få ordning på tejpen så att vi kunde jobba vidare, men började få svårt att hålla mig för skratt nu. Janne pillar nu beslutsamt upp fliken på den sista tejprullen och dra ut en bit, sedan gick den av. Och nästa bit likaså…

– Nej man vad i hela friden är det frågan om! Skrek Janne nu högt och gjorde ett sista försök att få ordning på tejpen, men den gick av igen.

Då bara vrålade Janne rakt ut och kastade tejprullen genom hela parkeringsgaraget!

– WRAAAAH!!! Det var den sämsta skit jag någonsin köpt, aldrig mer att vi köper den där skiten! Vrålade han högt och jag såg några elektriker komma gående men de vek snabbt av och tog en stor omväg runt oss istället.

Detta har hänt väldigt många gånger när vi arbetade tillsammans och jag kan tyvärr inte återberätta allt, men vi umgicks ju även en del privat och då kunde han också bli arg på saker. Såklart! Jocke berättade även att det fanns små händelser under uppväxten som fick Herr Banan att tappa humöret emellanåt, som exempelvis när det var några grabbar som envisades med att köra moped i väldigt hög hastighet framför deras villa. Så en dag när Janne var ute hörde han en av dessa mopeder närma sig, då klev han ut på gatan framför moppekillen som tvingades att bromsa in tvärt. Sedan greppade Janne tag i killens hjälm och skrek in genom visiret att de skulle ge fan i att köra så fort och att han var less på deras fasoner. Den moppekillen körde omvägar i området för att undvika Janne igen efter detta, haha!

Men sedan så köpte Jockes föräldrar ett landställe i det lilla samhället Otterbäcken som ligger vid Vänern, de fick tag i ett väldigt fint hus vid vattnet och det passade dem bra eftersom de ofta var ute med sin båt. Janne var en generös chef och bjöd ofta med sig oss på företaget ner dit för att fiska och umgås några helger om året, och jag minns specifikt ett tillfälle när hela firman var samlade där och det blev väldigt varmt inne i huset en natt. Janne blev mycket upprörd över detta och trodde att någon av oss justerat termostaten som styrde värmen inomhus, men när han frågade vem som rört termostaten fick han inget svar och blev fullkomligt vansinnig!

– Det är ju varmare än en turkiskt bastu här hemma! Jag tycker det ör så jävla dåligt att ingen vågar erkänna vem det är som rört termostaten. Dundrade Janne och om det var någon som pillat på termostaten så vågade ingen erkänna det när han var så pass upprörd.

Jocke och jag frågade Janne några veckor senare om han fått reda på vem som ändrat inomhustemperaturen, men då räckte det tydligen med att han själv visste vem det var. Detta fick både Jocke och mig att inse att det troligen var Janne själv som pillat på termostaten där under natten men att han troligen glömt bort det, det blir lätt så efter några öl och ett eller två glas whiskey på kvällen. Haha! Men ett av det absolut roligaste ögonblicken kopplade till hans ilska var när vi skulle ut och fiska med hans båt där på Vänern, då hade han fått hjälp med att montera ett sorts lås som enkelt höll en lucka stäng framtill på ”durken” eller vad det nu heter på båtspråk. Det var en motorbåt man kunde sova i och inne i sovutrymmet fanns en taklucka, det var den luckan jag syftade på nu. Så innan vi åker ut på Vänern så visar Janne det nya låset på luckan för Jocke och mig , han berättar hur enkelt och bra det var samtidigt som han nöjt lät solens strålar skina upp hans ansikte. När vi åkt ut och varit borta ett tag så började det blåsa kraftigt och vi fick avbryta fisketuren för att köra tillbaka, vi hade haft otur med fiskelyckan denna dag och inte fått en endaste fisk vilket påverkade Jannes humör negativt såklart. Detta fick honom att gasa på rejält med båten, dock så började det bli höga vågor så båten studsade numera fram. Jocke och jag höll i oss allt vi kunde i aktern på båten, då stannar Janne plötsligt och muttrar över att det där låset på luckan gått upp så han kliver fram och låser luckan igen. Sedan gasar han på för fullt igen, men efter en kort stund så öppnar sig låset igen och luckan börjar slå högt när den öppnas och stängs. Då stannar Janne båten igen och går fram till luckan.

– Men vad fan är problemet, lås nu för helvete! Säger Janne högt och irriterat samtidigt som han lyckas låsa luckan igen och kan köra vidare.

Nu började det att regna och blåsa rejält på sjön, men som tur var hade vi regnkläder med oss så det gjorde inte så mycket. Janne gasade nu på för fullt och båten fullkomligen flög fram över vågorna, nu var han bara less på allt och ville hem. De kraftiga vågorna och båtens studsande blev väl för mycket påfrestningar för det nya låset, för det tog ju inte så lång tid innan låset öppnade sig ännu en gång och det var inte bra. Janne skrek rakt ut och tvärnitade med båten, sedan svor han när han klättrade hela vägen fram till luckan och började pilla med låset igen…

– VAD I HELVETE! VA? VAD ÄR DET FÖR JÄVLA FEL PÅ DIG DITT VÄRDELÖSA JÄVLA SKITLÅS!!! Skrek han så att det troligen hördes hela vägen ut till Kattegatt.

Jocke och jag hade så otroligt svårt att hålla oss för skratt och gömde oss i våra regnjackor för att dölja våra skratt, samtidigt lyssnade vi på hur Janne fortsatte svära.

– DU KOSTAR EN FÖRMÖGENHET OCH SKA JU VARA SÅ HIMLA BRA! Skrek han, och sedan började han imitera säljaren som sålt låset till honom.

– ”Det här låset är det bästa på marknaden, du kan inte få ett bättre lås”… VART FAN ÄR DET BRA NÅGONSTANS! VA!!! Skrek Janne sedan smällde han igen luckan och sket i att försöka låsa den denna gången.

Resten av båtresan hem blev väldigt tyst bortsett från luckan som slog igen så fort båten studsade på vågorna, han var märkbart irriterad och riktigt förbannad över sitt dåliga köp. Men när vi kom hem till huset så hällde han upp ett glas whiskey och då var plötsligt allt bra igen, han skrattade och pratade om att vi haft lite otur med vädret denna dag men att annars var allt bra tydligen. Haha! Detta var dock en av hans positiva sidor, att den där ilskan snabbt gick över och han var inte alltid så långsint. Men oj så många gånger vi roats över dessa tillfällen då han exploderat i sitt humör, det har gett mig många roliga minnen för livet!

Pelle – Ja hur ska jag beskriva denna otroligt härliga, roliga men även märkliga man? Haha, han bjöd alltid på ett gott skratt och roliga utspel. Han var även en av de busigare kollegorna jag haft som ständigt hittade på hyss med verktygen och annat om man råkade lämna något obevakat i några sekunder. Vi använde oss exempelvis utav en sort limkanna när vi monterade cellgummi som är en sorts kylisolering, men fick han tag i kannan så kunde man hitta den fastlimmad varsomhelst på bygget sen. Så det gällde att hålla koll på prylarna när han var i farten, men man hade aldrig tråkig när han var med utan skojade om allt möjligt och hade väldigt roliga utspel om saker och ting. Ni kommer få ta del av detta lite mer senare på bloggen när jag ska berätta om några av de resor vi gjorde med företaget, då kunde man ju inte vistas i samma rum som Pelle utan att skämmas ihjäl emellanåt…

Fimpen – Eller Rikard som han egentligen heter är Jockes yngre bror och tyckte om att spela innebandy, i alla fall tills han upptäckte tjejer. Då kammade han till sin innebandyfrilla och raggade för fullt, så nu har han skaffat sig både sambo och barn. Han började sommarjobba en sommar med sin kompis innan han efter studenten började jobba heltid på företaget, och nu är det faktiskt han som har tagit över företaget efter sin far och driver den ihop med Jocke som jag förstått det. Jag minns honom som en glad och trevlig kille som gillade att prata och var väldigt social, en bra egenskap som man har nytta utav när man ska knyta kontakter och ragga jobb i byggbranschen. I övrigt så har han lite tendenser av samma humör som sin far Herr Banan och kunde bli aningen upprörd, han lät kanske inte lika mycket och lika ofta men han har det i sig. Något annat han har i sig var samma dåliga tarmflora som sin bror Jocke, dessa två borde ha en säkerhetszon mot omvärlden där de inte får sistas inom samma område och fisa samtidigt. Jag kan inte beskriva eländet med ord utan intygar bara att det är förfärligt, flimmerhåren i näsan krullar ihop sig och lungorna får andnöd så man vill bara dö när det händer.

Pavle – Den serbiska dynamiten från Belgrad, vi hade många roliga samtal och stunder ihop där han ofta pratade om alla galenskaper han gjort under sina tidigare år. Han var inte lika pratglad i början men tror att det släppte ju mer han lärde sig tala svenska, och det gjorde han snabbt. Kanske var det förvisso mestadels svordomar vilket gjorde det hela väldigt roligt när han pratade, sedan gymmade han i stort sett varje dag och älskade att ragga brudar. I stort sett varje helg hade han träffat någon som han berättade om när vi samlades på arbetet, och tjejerna verkade ju väldigt förtjusta i honom. Han brukade även beskriva sin egen penis att den var stor ”som colaburk fan”, haha!

Han var riktigt bra på att arbeta med cellgummi och kylisolering, hans jobb såg otroligt proffsigt utförda ut och Herr Banan var mycket imponerad vid flera tillfällen. Det var vi alla och önskade nog att vi kunde utföra lika snygga arbeten som han, efter ett tag bildade han sedan en dynamisk duo ihop med Pelle som åkte runt på flertalet jobb tillsammans. Att jobba med dem båda var väldigt kul, Pelle som alltid hittade på dumheter och Pavle som svor hela tiden. Haha! Sedan minns jag när vi var på ett fruktansvärt jobbigt bygge tillsammans, där det var trångt och svårjobbat som fasen vilket tärde på våra humör rejält. Men då letade han tydligen efter mig vid ett tillfälle och frågade Jocke om han visste var jag var någonstans. Men Jocke var inte helt säker utan sade att jag troligen var på våningen ovanför dem och jobbade, då stannade Pavle upp en sekund.

– Eller kanske att han har tagit av sig livet? Sade han och skrattade.

Han syftade på att det svåra och påfrestande jobbet vi utförde där gjorde att jag gett upp och tog självmord helt enkelt. Hans svenska bjöd på många roliga uttryck genom åren, men detta var ett av de jag minns bäst.

Magush – Mannen som kallade sig ”över medel” när han beskrev sig själv, något som fick mig att spruta ut min Trocadero ur munnen av skratt vid ett tillfälle när jag försökte dricka. Han var väldigt snäll, nästan för snäll för sitt eget bästa. Det gick ej att höra vad han sade för han talade så tyst att enbart hundar förstod honom, och han var ofta osäker och rädd för allt möjligt. Något som Pavle inte uppskattade eller förstod så han fräste av Magush ibland och sa att han skulle sluta vara en sådan mesig tönt och inte vara så feg hela tiden. Ett roligt tillfälle var när vi köpt fika på en Pressbyrå och när vi satte oss kom Magush eftersläntande med ett leende på läpparna. Han påstod att tjejen i kassan gillade honom och att de flirtat lite, vilket vi hade lite svårt att tro på med tanke på hur blyg han var. Så de kommande dagarna höll vi lite koll på om hon verkligen verkade så intresserad av honom som han påstod, och han kom alltid sist tillbaka till oss andra där vi satt och fikade.

– Hon är fin alltså, jag tror verkligen att vi kan ha något… Mumlade Magush innan han blev tvärt avbruten.

– Ni inte ha ett jävla skit fan! Sade Pavle högt och bestämt så att Magush blev alldeles tyst.

Haha, alltså kontrasterna mellan dessa två var otroligt underhållande! Men vi höll nog alla med Pavle om att tjejen i kassan bara var trevlig och att hon inte uttryckte sig annorlunda mot Magush eller någon av oss andra. Vi försökte pappa Magush att ta ett initiativ och bjuda ut henne eller be om hennes nummer men det vågade han inte. För att summera detta så kan jag säga att det var många gånger han trodde att han ”hade något” på gång med olika tjejer men att det aldrig var så i verkligheten, och allt rann ut i sanden så att säga. Men han träffade en tjej tillslut som han fick barn ihop med, och nu har han bytt företag efter en väldigt turbulent avslutning på sin anställning vad det verkar. Så jag har tyvärr ingen aning om vad han gör idag och har heller inte haft kontakt med honom på många MÅNGA år…

Wrååken – En före detta hockeyspelare som var en glad och rolig filur, Pavle kände honom lite sedan tidigare när han började jobba på firman så han kom snabbt in i gänget. Han kallades för Wrååken eftersom han heter Wrååk i efternamn, och hans hockeykarriär utomlands hade fått honom att uppskatta de finare sakerna i livet. Han var helt tokig i prylar och berättade alltid hur dyra sakerna var, haha! Så fort han köpt något som exempelvis en ny klocka, då kom han fram och visade den på jobbet.

– Kolla nya klockan, snygg va? MYCKET dyr, 20 000 kr… Kunde han säga och log stort när han tryckte upp klockan i nyllet på oss, sedan glänste han lite efteråt.

Haha! Jag upplevde honom inte som en jobbig skrytmåns på något vis utan tyckte bara beteendet var lite kul. Sedan minns jag en diskussion mellan honom och Pavle där båda hävdade att ingen av dem någonsin förlorat en tennismatch, så då skulle de minsann möta varandra någon gång och se vem som var bäst. Sedan kunde ju Wrååken kläcka ur sig intressanta kommentarer och resonemang ibland, som vi andra kunde ha lite svårt att förstå eller relatera till för det mesta. Jag kommer ihåg en gång när vi satt i samma bil tillsammans och fastnade i köerna på Centralbron inne i stan, då ville han köra zick-zack fram mellan bilarna för att tränga sig fram. Jag frågade varför han var så stressad, då svarade han att han hade bråttom hem efter jobbet. Han skulle åka och träna och tyckte att då kunde väl alla andra släppa fram honom, för övriga skulle ju förmodligen bara åka hem ändå. Alltså, va? Haha! Vad är det för konstigt resonemang frågade jag, och ansåg att hans tid inte var mer värd än någon annans men det höll han inte med om utan försökte tränga sig fram genom kön så fort han kunde. Så vi var lite olika men jag kom väldigt bra överens med honom, och jag har ett otroligt roligt minne från när han bjöd hem Pavle och mig en lördag. Vi skulle käka pizza och dricka lite öl innan vi skulle ut senare på kvällen, det var Mello på TV så planen var att gå ut på stan och träffa alla glada tjejer efter att programmet var slut. Det uppstod dock ett litet problem, vi drack upp all öl lite för snabbt och hittade en flaska slivovica som han hade hemma. Den öppnade vi och drack alldeles för fort, Pavle berättade att det stod något om att det var plommonbrännvin eller liknande på flaskan eftersom han förstod språket. Så efter att vi fått i oss den åkte vi in till stan men där tog typ mitt minne slut för kvällen, jag blev så himla full och fick istället åka hem och lägga mig. På måndagen när vi träffades på jobbet så verkade de andra killarna gått samma öde tillmötes, alla däckade tidigt på varsitt håll men det var en kul kväll i alla fall. Även om det inte alls blev som vi tänkt oss!

Schubert – Mytomanernas mytoman! Alltså den här killen berättade så sjuka historier för mig och Jocke att vi höll på att trilla av stolen, haha! Han började jobba på firman och visade sig vara en duktig isolerare, samt en trevlig bra kille som verkade väldigt skötsam. Men ju längre tiden gick desto mer konstiga och udda saker kom det upp när vi jobbade på dagarna. Han berättade bland annat att han hade svart bälte i karate tror jag att det var, och att han utbildat tyska säkerhetspolisen i närstrid. Han berättade detta på ett sätt som fick oss att tro att det kanske kunde vara sant, även om vi fortfarande var skeptiska. Sedan jobbade han ibland med att bygga upp scener och likande på en mässa som åkte runt på olika platser i Sverige. Det var tydligen erotikmässan han jobbade på och då tog han oftast ledigt från vårt jobb för att åka iväg några dagar, men detta blev inte så bra och Herr Banan tyckte till om det hela. Vi började få så pass mycket att göra och då var det svårt att bevilja Schubert ledighet, samt att risken fanns ju att om han skadade sig på det andra jobbet så skulle ju vår firma få betala hans sjukersättning vilket inte Herr Banan var särskilt glad över. Så då lovade Schubert att sluta på det andra stället, men det gick rykten om att han fortfarande jobbade kvar där och han hittade på olika ursäkter för att få ledigt så fort erotikmässan öppnade på något nytt ställe. Och en gång när Schubert var på älgjakt uppe i Norrland så var vi andra ute i Vällingby och jobbade, då ringde någon till Herr Banan och frågade om vi var i Åkeshov på jobb för en av våra firmabilar stod parkerade där. Men vi hade inget jobb där just då, men tydligen så skulle erotikmässan öppna där senare samma helg. Det var inte svårt att lägga ihop ett plus ett här, Schubert hade såklart ljugit om att han skulle på älgjakt och jobbade alltså kvar på det andra jobbet. Så Herr Banan ropade in oss alla sedan hoppade vi in i hans skåpbil och åkte dit.

– Ni väntar här va… Sade han beslutsamt och gick in i byggnaden medan vi snällt satt kvar i hans bil utanför.

Han var inte borta länge, det tog ungefär tio minuter bara sedan kom han ut och kastade Schuberts bilnyckel till Magush och bad honom köra hem firmabilen. Jocke och jag satt i samma bil som Herr banan och frågade vad som hände, då berättade han att han hittade Schubert där inne och att han redan skjutit sin älgkvot dagen innan och åkte hem till Stockholm igen. Men vad Herr Banan svarade på detta vet vi inte, resultatet av det hela blev dock att taket lyfte på byggnaden där inne när Schubert fick sparken omgående och sedan fick han lämna över firmabilen direkt. Sedan ville Herr Banan aldrig se honom igen av någon anledning, haha! Jag tror faktiskt att han lämnade byggbranschen efter detta, kanske började han utbilda tyska säkerhetspoliser i närstrid igen för ingen av oss såg honom efter detta…

Micke – Han var ett fenomen och en av de snabbast montörer jag träffat på i hela mitt liv, och det blev trots detta alltid ett väl utfört arbete. Jocke och jag var förbluffade när vi började arbeta med honom över att han var så sjukt snabb, vi brukade skoja om att han fällde ut en tredje arm när han jobbade som bidrog till att han fick upp så högt tempo. Men utöver detta så var han en ganska tystlåten herre som inte utmärkte särskilt ofta, förutom ibland! Det brukade då oftast gälla mytomanen Schubert här ovan som han kände sedan lång tid tillbaka, och varje gång vi berättade vad Schubert sagt så dementerade han det direkt och sade att det bara var skitsnack. Speciellt det där med att han skulle ha tränat tyska säkerhetspoliser tyckte han lät helt otroligt och hade svårt att tro att han hittat på sådana historier. Det fanns mer grejer Schubert fantiserade fram men som Micke sköt ner direkt, tyvärr minns jag inte riktigt vad det var men Jocke kan ju få fylla på med bra grejer som han påstod sig ha lyckats med helt enkelt.

Jonne – Denna härliga kille jobbade på firman när jag började där, en ganska tillbakadragen och lugn man men som i sina bästa stunder kunde blixtra till och vara riktigt rolig. När jag började lära känna honom hade han ganska nyligen separerat från sin exfru, och varje gång hon ringde till honom utbrast han ”åh, kossan…” och suckade högt. Haha, man får tolka det som att han inte var så förtjust i henne längre. Eftersom han inte pratade så mycket så blev man alltid lite extra glad när han väl gjorde det, och inte sällan skämtade han med Jocke på dennes bekostnad. Det kunde exempelvis vara som när låten ”Sad But True” av Metallica spelades på radion, då flikade han snabbt in att det var den låten de spelade på BB när Jocke föddes. Haha! Eller efter att Jocke separerat från en gammal flickvän och tvingades flytta hem till sina föräldrar en kort period igen, då pikades han av Jonne när de hörde låten ”Mama, I’m Coming Home” av Ozzy på radion.

– Denna låten är ju till dig Jocke. Sade Jonne och fnissade lite, lätt road över hur fyndig han kände sig.

Det pratades även om en annan anställd som jobbade där innan mig, han kallades för Branne och var tydligen inte helt enkel att ha att göra med och var väldigt frågvis av sig. Detta fick det att brista för Jonne en dag, Jocke berättade att Branne hade tjatat och frågat Jonne hela förmiddagen när Janne skulle komma. Tillslut brast det för Jonne som blev så arg att han var tvungen att gå därifrån och köpa en dricka åt sig själv.

– Och sedan ska jag köpa en hel jävla karta med huvudvärkstabletter! Ropade han högt och stirrade på Branne, och syftade på att hans eviga tjatande gett honom huvudvärk.

Det låter nästan helt osannolikt att en som Jonne kunde tappa humöret sådär, men det gjorde han tydligen vid detta tillfälle. Herr Banan tappade däremot humöret många gånger gällande Branne och kallade honom en jävla parasit vid ett tillfälle när det verkligen brakade loss dem emellan. Men sedan kom dagen då Jonne bytte firma efter några år för att jobba med en gammal kompis till honom istället, men vi träffade på honom ändå ibland och då vinkade han alltid glatt när han såg oss. Hej hej!

THE RÖRMOKERS! Nu är det dags att ni får höra vilka intressanta rörmokare som finns där ute som vi jobbade med under årens lopp. Några av dessa stack inte ut på något vis, medan andra… Ja låt oss säga att de gjorde det, haha!

Hasse – En liten farbror med otroligt stort hjärta, och enligt Janne är han dessutom den rikaste rörmokaren i hela Uppsala! Denna rörmokare var god vän med Janne och följde ibland med till landstället när vi åkte dit, och denna vänliga farbror ställde alltid upp och hjälpte till om något behövde fixas. Han var inte så många meter över havet, utan lite kort i rocken vilket det ofta skämtades om av hans kollegor på bygget när vi träffades. De skojade även om att han var den renaste rörmokaren i hela Sverige eftersom han aldrig skitade ner sig i onödan och alltid hade ett ovanligt rent och snyggt blåställ på sig, kanske var det även en liten gliring om att han inte jobbade så hårt på dagarna. Hasse var stationerad på SVT och Sveriges Radio där han arbetade med dagliga servicearbeten i deras enorma lokaler, och han var den som hade koll på diverse renoveringar som pågick där. Han var alltid så glad när vi kom dit och då fick han någon att fika med på rasterna, jag kan tänka mig att han kanske var lite trött på de andra hantverkarna som alltid var där så när vi kom dit för att arbeta så ville han gärna hänga med oss en del. Nu har nog Hasse gått i pension, jag vet inte helt säkert men han borde ha åldern inne i alla fall för att luta sig tillbaka och njuta av pensionen. En av de trevligaste rörmokare jag träffat på under min byggkarriär!

Thomas – Denna herre gjorde aldrig mycket väsen av sig, men var vad jag förstått en mycket duktig rörmokare. Det spekulerades bland hans kollegor om han kanske hade någon diagnos eller liknande, just eftersom han uppträdde lite annorlunda ibland. Jocke och jag reagerade inte så mycket på detta alls, men fick ofta höra hans kollegor berätta roliga incidenter som hänt när de varit i närheten. Bland annat så arbetade de i ett större bostadshus utanför Häggvik och i ett pannrum så hade Thomas kopplat ihop en himla massa plaströr som började bli modernt att använde på den tiden. När en av de yngre lärlingarna kom in i pannrummet så blev han imponerad av arbetet Thomas lagt ner och sade att det såg riktigt proffsigt ut, men kunde samtidigt inte låta bli att jäklas lite med honom.

– Du Thomas, jag tror det läcker lite här… Sade lärlingen och pekade på det ormbo av plaströr som Thomas kopplat samman.

Thomas höll på att tapa alla verktygen och rusade snabbt fram för att se vart läckan fanns, men när lärlingen berättade att han bara skojade så verkade det inte hjälpa. Thomas fortsatte att leta efter en eventuell läcka och kunde inte släppa det hela, och det tog sin tid så lärlingen insåg att man kanske inte skulle skoja på det viset. Samma lärling berättade också att han blivit skrämd till livet när de bytt om i byggboden tillsammans, för tydligen hade Thomas den största pung han skådat i hela sitt liv. Nu var ju lärlingen inte så gammal och hade kanske inte skådat många manliga könsorgan i sina dagar, men han beskrev Thomas enorma pung som en ICA-kasse med två strutsägg inuti vilket fick oss att höja lite på ögonbrynen. Säkerligen en aning överdrivet men man vet ju aldrig, men det är dock dessa minnen jag bär med mig än idag från de tillfällen jag träffade Thomas.

Sherif – Även kallad ”Sheriffen”! Denna positiva solstråle från Afrikas kontinent, med en hudfärg mörkare än natten. Haha! Jag minns honom som en alltid leende och glad rörmokare, men det var tyvärr inte så ofta vi träffade på varandra ute på byggarbetsplatserna. Men de gånger vi gjorde det var han överlycklig och kom alltid fram och pratade en stund, och han kunde säga de mest oväntade och roliga saker. Jag minns exempelvis ett tillfälle när vi satt och åt lunch tillsammans, då slog en tanke honom plötsligt!

– Idag är det ju onsdag! Då får man bada! Ropade han ut till oss andra i sällskapet.

Vi andra skrattade och förstod inte riktigt vad han menade med det, om han bara tvättade sig en dag i veckan eller vad det nu kunde tänkas mena egentligen. Kul var det i alla fall, och ett annat roligt minne var när jag höll på att städa undan våra isoleringsprylar i en tvättstuga i ett nybyggt bostadshus. Då hör jag Sheriffen och en besiktningsman komma in i tvättstugan, besiktningsmannen går runt och utbrister plötsligt:

– Men här droppar det ju vatten från kopplingen, det är ju ett läckage! Skanderar besiktningsmannen mot Sheriffen och pekar på läckan.

– Ja men det är ganska tätt. Svarade Sheriffen.

Besiktningsmannen bara tittade på honom och jag höll på att få andnöd så roligt var Sheriffens svar, hur kan man svara att det är ganska tätt? Hahaha! Men sådan var han, han tog allt med en klackspark och ett leende. Vilken härlig kille!

Spindeln – Denna ganska blyga rörmokare minns jag tyvärr inte namnet på längre, men han var en snäll person som alltid hjälpte till om det behövdes. Han var dock relativt återhållsam av sig och tog inte mycket plats i sociala sammanhang, utan lutade sig gärna tillbaka och skötte sig själv helt enkelt. Smeknamnet ”Spindeln” fick han av Jocke och mig på grund av att han hade ett födelsemärke på armen, och det stack ut långa svarta hårstrån som gjorde att det såg ut som en spindel. Ja jag vet, det var inte snällt men varken Jocke eller jag var mognare än så på den tiden. Det fanns andra personer på byggena där vi jobbade med lite utstickande och karaktäristiska drag som fick smeknamn, nu minns jag inte alla dessa men ”Köttbullen” var en annan person som poppade upp här i minnet. Och vi kallade honom för ”Köttbullen” för att han hade en väldigt stor vårta eller liknande som poppade rakt ut i pannan…

Micke – Han brukade även tilltalas med sitt efternamn som jag tyvärr inte minns längre, troligen för att det fanns flera som heter Micke på deras företag. Alla fyra rörmokare här ovan arbetade på samma företag, ett av de största i Sverige på den tiden. Och Micke träffade vi inte på så ofta, men han var ett riktigt original som verkade lite märklig och kufisk på något vis. Hasse tyckte han var konstig och berättade att de hade haft ett möte inne på deras stora kontor en dag, och då noterade Hasse en rulle toalettpapper på bordet i konferensrummet som aldrig brukade stå där. När deras möte sedan började var Micke väldigt upprörd och hade ett långt utlägg om hur deras chef behandlade dem som ”dasspapper”, då tog han upp rullen med toalettpapper och kastade den genom rummet. Hasse menade på att den hade Micke ställt in där innan mötet för att få till sin poäng, det var lite sådana saker som gjorde att man undrade lite hur han fungerade egentligen. Men han var en otroligt trevlig kille i övrigt, han hade långt svart krulligt hår som han klämde in under en trång keps. Vi sågs däremot varje år på våra årliga fisketurer i området kring Norrtälje med representanter från deras företag och vårt eget, då var Micke den fiskare som var utrustad till tänderna för att fånga de största fiskarna men sedan däckade han oftast onykter med all utstyrsel på sig någonstans och kunde vakna lite var som helst nästa morgon. Ibland utan kläder. Haha!

Rauken – Denna rörmokare minns jag ej namnet på, men han var en av de första jag träffade på när jag började jobba som VVS-isolerare. Som hans smeknamn antyder så härstammade han från Gotland och hade en underbar dialekt, och han var rolig att lyssna på när vi arbetade tillsammans. Han och Jocke skojade med varandra väldigt ofta så det var en fröjd att höra dem munhuggas lite med varandra, och ett tillfälle när Rauken och hans rörmokarkollegor skulle koppla ihop ett kylsystem på ett kontor inne i stan så hörde vi honom ropa i panik uppe från sin stege!

– De droppe! DE DROPPE! Ropade Rauken högt och syftade på att det droppade kylmedel från en av kopplingarna när de skulle starta systemet.

Haha! Ja den gotländska dialekten gjorde många situationer till roliga minnen, men dessvärre flyttade han tillbaka till Gotland innan jag hann lära känna honom bättre. Nu ser han väl till att allt flyter på ute på ”öjn” till alla andras glädje.

Eken – Haha! Ja vart ska jag börja med att beskriva denna herre, jag minns inte vad han heter men tror att han heter Ek i efternamn därav kallades han för Eken. Sedan var han stor som en ek också så det passade honom väl, han var även hojåkare och det skulle inte förvåna mig om han tillhörde ett MC-gäng. Det roligaste med honom var att han skrev arga meddelanden på sina saker för att ingen skulle ta hans grejer. På hans verktygsvagn hade han skrivit EKEN med stora bokstäver runt hela vagnen så att ingen skulle råka ta fel, och på hans ask med sockerbitar i byggboden stod det ”Rör du så dör du”. Men det verkade fungera! Han fick ha sina grejer ifred och även om han inte pratade så mycket så var han rolig att lyssna på när han väl höll låda. Men det jag tar med mig från honom är att om man skriver arga varningar på sina prylar så kanske man får behålla dem längre utan att någon stjäl ifrån en…

Danne – En ganska vresig herre men han varvade detta med festliga utspel kring saker och ting i vardagen. Han var lite svår, och jag tror att han inte var så negativ och grinig som han verkade utan att det mer var lite utav hans image på jobbet. Fast det är klart, tydligen hade hans fru lackat ur på honom och sagt att han var en psykopatisk surkuk. Haha, en FEM PLUS-kommentar för övrigt! Men man ville inte gärna störa honom på jobbet om man hade några frågor, då tog det emot lite för man visste aldrig hur han skulle svara. Men han kunde verkligen bjuda på sig själv också, ett roligt minne var när han fått hintar hemifrån om att han började bli lite tjock. Då berättade han att han rotat fram en gammal träningscykel som han satte sig på och började trampa utav bara helvete…

– Du är så jävla fet! Du är så jävla äcklig! Sade han tydligen för att motivera sig själv.

Det låter inte särskilt hälsosamt men vi har alla våra sätt att motivera oss själva när man ska göra tråkiga och jobbiga saker.

Frasse – Han arbetade på samma stora rörfirma som alla de andra här ovan, och var tidigare stationerad på SVT och Sveriges Radio innan Hasse tog över arbetsuppgifterna där. Så numera träffade vi honom ute på lite olika servicejobb och han var en riktig så kallad ”mysbralla” och stressade aldrig upp sig i onödan. Utan han plockade lite med sina grejer och lallade runt på bygget, ibland visslade eller sjöng han lite för sig själv. Ett starkt minne var när vi arbetade på kungliga slottet med en stor ombyggnation där, då hade vi med oss en radio som spelade musik inne på byggarbetsplatsen. Då spelades låten ”…Baby One More Time” med Britney Spears, ingen av oss andra lade någon större vikt vid detta men då hörde vi Frasse gå runt och sjunga på låten. Dock med sin egen tolkning av texten…

– Oh yeah, baby baby! Oh yeah, hit me baby! Bang bang! Gick han och sjöng för sig själv.

Vi andra roades såklart av detta och det är något festligt med äldre män och deras engelskkunskaper som jag finner underhållande. De knackar sig liksom fram men får det ändå att fungera på något vis, men denna låt med Britney Spears kan jag inte höra än idag utan att tänka på detta roliga minne. Tack Frasse!

Anders – Denna fantastiska rörbas ledde oftast större projekt och var väldigt omtyckt bland rörmokarna för sina gedigna kunskaper, och han hade lång erfarenhet vilket gjorde att hans team med rörmokare var väldigt effektiva. Han såg ut som den tjurigaste surgubbe ni kan tänka er och Jocke vågade knappt kontakta honom i början när vi skulle arbeta tillsammans, men det visade sig att Anders var en helt fantastisk person och en rolig farbror. Han hade en mörk mullrande röst som dundrade som åskan när han delegerade ut arbeten på bygget, men trots denna pondus så hade han lite mjukare sidor som kom fram ibland. En gång så stod han och jag och tittade på en ritning tillsammans och då hördes låten ”Knocking On Heavens Door” med Bob Dylan spelas på radion i bakgrunden. Då började han plötsligt sjunga med och förklarade att detta var en av världens bästa låtar, en ganska otippad information får jag lov att säga men jag lyssnade självklart.

En annan gång hade han haft genomgång med sina rörmokare och stod och delade upp en prinsesstårta med sin morakniv, då kom Jocke och jag gåendes bakom ryggen mot honom.

– Whoooa! Sade Anders och vände sig om i någons sorts kampsportsställning mot oss.

Jocke och jag blev lite förvånade och skrattade till, ville han skydda sin tårtbit tro? Då förklarade Anders att det tydligen var Kung-Fu och inget att skratta åt. Haha, okej då visste vi det sen. Men sedan har vi en kväll då vi bjudit med Anders på vårt julbord med företaget, den hemresan är bland det roligaste jag varit med om. Jannes fru Eva kom och hämtade oss och agerade taxi för kvällen, och när vi satt tillsammans i bilen kom det bara underhållande ”älvstoft” ur Anders mun. Haha! Han undrade om Eva verkligen var gift med Janne, hon svarade artigt och Janne som satt i baksätet med Jocke och mig fyllde i att Eva var den bästa hustru man kunde ha.

– Ja… Min hustru är också bra… Mullrade Anders från framsätet.

Han berättade att de varit gifta i många år och då lyfte vi även att de fått fina barn tillsammans, bland annat Johan (som jag ska berätta mer om här nedan) som startat en egen rörfirma som varit framgångsfull. Anders sträckte nästan lite på sig och berättade att var så stolt över Johan, men tyckte att det var synd att han inte jobbade kvar på samma företag som sin far.

– Det verkar gå väldigt bra för honom, han hade köpt en ny TV sist jag var hemma hos honom. En sådan där platt TV som nästan var lika stor som väggen den hängde på… Jag har fortfarande en sådan där liten tjock TV-apparat hemma men jag får inte köpa en ny för min fru. Förklarade Anders och skrockade fram ett försiktigt skratt samtidigt som han gav Eva en blinkning.

Janne kunde instämma i att han heller inte fått köpa någon ny TV så han förstod vad Anders gick igenom, Eva suckade och log och gubbarnas knäppa dialog. Sedan släppte vi av Anders som vinglade hem och vinkade lite åt oss innan han försvann iväg. Vilken festlig gubbe han är ändå, trots att han kan se så himla arg ut ibland.

Johan – Anders här ovan har en son som också är rörmokare och de arbetade på samma företag till en början innan Johan beslutade sig för att starta eget. Med sig tog han herr Perswald som han arbetat med tidigare och de var nu en dynamisk duo i Stockholm på rörsidan, och mitt första möte med dessa två var på ett hotell i Södertälje där de installerade komfortkyla. Johan var lika lugn som sin far och hade nästan samma mörka röst, han brusade aldrig upp utan var alltid hur cool och lugn som helst. Både Jocke och jag gillade dessa två eftersom de var lite yngre än de flesta andra rörmokare och kanske bara några år äldre än oss, så vi hade väldigt kul ihop när vi jobbade. Johans företag växte och anställde fler rörmokare, bland annat en lärling som heter Jonas som jobbade mycket med Anders team och var en talangfull rörmokare. Men före honom anställdes en annan herre som kom från Chile om jag inte minns fel nu, jag tror han heter Juan Carlos men är inte helt säker. Han var trevlig och gick mest runt och log. Ett av våra första jobb där vi arbetade tillsammans var inne på Åhlens i stan, och på en av våra lunchraster gick Jocke och jag in på butiken Buttericks för att hitta rolig rekvisita till en 80-talsfest jag skulle ordna. Då kom plötsligt Perswald och Carlos in på butiken vi skrattade lite åt att vi träffades just där men sedan kikade de på grejer till sig själva, fast när jag vänder mig om står plötsligt Carlos framför mig iförd ett par skämtglasögon med tillhörande stor fejknäsa.

– Jag har en näsa för affärer. Sade han allvarligt.

Vi alla brast ut i skratt inklusive han själv, det var islossningen vi behövde för efter det så hade vi skitkul ihop när vi jobbade. Men för att återgå till Johan så var han också en väldigt festlig kille med rappa kommentarer, dock hamnade han mer och mer på kontoret i takt med att hans företag växte. Och han bjöd in oss till sin nya lokal i ett källargarage inne på Södermalm, så Janne, Jocke och jag åkte dit. Han visade oss sina nya stora lokaler och sitt kontor. Men vi andra fastnade vid en Audi RS6 som stod parkerad där, det var tydligen hans bil som han startade och varvade motorn lite så vi fick njuta av mullret en kort stund. Sedan var vi tvungna att sluta så inte grannarna ovanför skulle bli sura, men då såg vi ett par glasskor med höga stilettklackar liggandes på en hylla ovanför bilen.

– Jasså dom där, det är Perswalds jobbskor… Förklarade Johan med ett leende.

Haha, ja bara tanken på att Perswald skulle ha dem på sig var underhållande. Johan följde sedan med vårt företag till Milano på en fotbollsresa som ni kan läsa om här nedan, då fick vi många roliga pratstunder ihop. Bland annat visades filmen ”Blow” med Johnny Depp på flygresan ner till Italien, i den får man följa Depps karaktär som ung smart knarksmugglare tills han blir gammal pank och fet.

– Jag tycker han påminner så mycket om Perswald när han är sådär fet. Sade Johan och fick oss andra att skratta högt, för likheten var slående bara att vi andra inte tänkt tanken på likheterna dem emellan.

På hemresan så var det flygstrejk och vi var tvungna att stanna ytterligare en natt i Milano. Dock på ett lite sunkigare hotell där flera av oss fick dela rum, jag hamnade i samma rum som Jocke och Johan. Direkt blev Johan uttråkad och kände sig stressad, han behövde ju skynda sig hem och jobba igen. Han greppade rummets fjärrkontroll till TVn för att se om det fanns något att titta på, men allt var ju på italienska vilket ingen av oss förstod.

– Men fan vad dåligt, de kunde väl ha engelsk text åtminstone… Men kolla! Man kan beställa porrfilm via hotellet på något vis, då behövs ingen text i alla fall! Skojade Johan.

Detta fick honom att minnas en händelse som han berättade för Jocke och mig, tydligen skulle en kompis till honom komma över på en middag med sin nya tjej. Och när de kommer hem till Johan så har kompisen två papperskassar med sig…

– Tack för lånet. Sade hans kompis och räckte över alla filmerna till Johan.

Johan tog emot dem och såg snabbt att de var fyllde med snuskfilmer som inte alls var hans, utan tydligen hade hans kompis nya tjej blivit så förbannad över att hon hittat dessa och då skyllde kompisen ifrån sig allt på Johan och sade att han bara lånat filmerna av honom. Vilket inte stämde alls, men Johan ville inte hänga ut sin kompis där och då. Därför blev han heller aldrig accepterad av kompisens nya tjej utan hon tittade alltid surt på honom i tron om att han var en riktigt pervers jäkel. Smällar man får leva med tydligen, om man vill vara en bra vän vilket Johan var såklart. En anställd hos oss kände Johan sedan unga år då de spelade ishockey tillsammans, och de var tydligen duktiga lirare båda två. Men då kom det även fram att Johan ryktades vara ganska ”välhängd” vilket han varken förnekade eller intygade, men enligt vår kollega så hade Johan en egen hejarklack med tjejer under vissa matcher och hade tydligen fått smeknamnet ”odjuret”. Killar alltså, vi är fan störda och borde inte få prata ibland…

Josef – På tal om stora kön… Haha, nej men vi ska återkomma till det. Josef jobbade på en helt annan rörfirma än övriga här ovan, men han var en god vän till Janne sedan många år tillbaka. De åkte ofta iväg och fiskade ihop och deras jargong var riktigt rolig att lyssna på emellanåt för oss andra, det var väldigt ofiltrerat så att säga. Josef var inte heller så gammal, jag skulle gissa på att han var runt 10-15 år äldre än Jocke och mig. Därför hade vi också väldigt kul ihop när vi jobbade tillsammans, men det var ju på fritiden som Josef var som roligast. Han var gift och hade väldigt många barn som jag förstod det, men verkade tycka att det var skönt att åka iväg och fiska med Janne och oss andra ibland. Och det var ju det här med hans kön, han brukade nämligen väldigt ofta lyfta ett samtalsämne när vi alla träffades.

– Ni vet, Janne vågar ju inte basta med mig för att jag har så jäkla stor k*k! Sade han ofta högt och tydligt så att alla verkligen skulle höra.

Janne brukade dock bara skratta åt påståendet vilket kan tyda på att det inte riktigt är sant, men jag vet inte för jag har aldrig bastat med Josef eller sett honom naken. Tack och lov! Men på något vis har han gjort det uttalandet till sitt, för så fort hans namn kom på tal så var detta det första vi tänkte på och retades lite med Janne. Men vem vet, en dag kommer säkert sanningen fram!

Lauri – Denna bjässe från Finland arbetade tillsammans med sin son Tom som hade egen rörfirma, och båda verkar ha ätit sin spenat varje dag för de var stora som hus båda två. Tom var oftast den som man diskuterade jobbet med för han var den enda av dem som kunde svenska, Lauri kunde prata svenska men väldigt lite. En gång kommer jag ihåg att vi satt ett antal byggarbetare och fikade tillsammans, och då pratade en av dem om sin kollega som var så utarbetad att han hade gått in i väggen.

– Fanns där ingen dörr? Frågade Lauri med kraftig finsk brytning och tyckte att allt verkade konstigt.

Ingen förstod först vad han menade, men sen när alla insåg att han översatt allt som sagts direkt i sitt huvud så blev det ju såklart väldigt konstigt men då utbrast alla i skratt inklusive Lauri. Tom berättade även att de två vid ett tillfälle skulle byta ut en stor varmvattenberedare i ett bostadshus, och att när den levererades så lämnades den bara på trottoaren av chauffören sedan skulle de själva få forsla in den till husets källare där den skulle installeras. Så då gick Tom iväg för att be några andra byggare om hjälp att bära in den stora beredaren, den måste ha vägt över 150kg men när de kom tillbaka var den försvunnen! Då hade Lauri ensam lyckats bära in den och kvar stod enbart en tom lastpall, snacka om vilken råstyrka som dolde sig i den farbrorns kropp. Imponerande!

Robban – Sist men inte minst, eller jo nästan minst av dem alla faktiskt. Haha! Då har vi Robban, denna otroligt festliga man som härjade i katakomberna på ett av Sveriges största företag straxt söder om Stockholm. Varje gång man kom dit hade han något roligt att berätta, och han gjorde det med sådan inlevelse att man skrattade så att magen värkte efteråt. Han och Janne hade en rolig jargong dem emellan också som var festlig att lyssna på för oss andra, både Jocke och jag kunde vika oss av skratt när de pratade om jobb och annat som roade dem. Roligast var det när Robban pratade om sin skräck för poliser, och vid ett tillfälle hemma i Myrängen där han bodde så hade polisen en stor insats mot ett hus i närheten. Så när han kom ut i köket och såg en massa poliser sprida ut sig på gatan utanför så duckade han snabbt ner på golvet, sedan kröp han bort från fönstret och vidare in till vardagsrummet där han släckta lamporna och gömde sig. Haha, vem gör ens så? Jag har för mig att han var lite utav en buse i sina unga år och kanske utvecklades hans polisskräck då, men jag minns även en annan helt OTROLIGT ROLIG händelse som han berättade som definitivt kan ha orsakat denna skräck för poliser…

Han var inne på en krog vid Slussen med några av sina vänner, och i sällskapet hade en av hans vänner blivit lite överförfriskad. Detta innebar att vakterna avlägsnade vännen och bad honom ta en nypa frisk luft samt cirkulera runt kvarteret några varv, Robban ville såklart hjälpa sin vän och försökte prata med vakterna. Han erbjöd sig att hålla koll på sin vän om han fick komma in på krogen igen, men samtidigt som Robban försöker övertyga vakterna så har hans vän ställt sig i kö till en korvgubbe som sålde korv vid en vagn utanför krogen. Vännen ropade sedan ut och lovade att han skulle bjuda alla som stod där i kön på korv, och när det var hans tur så var det dags att betala för alla korvar han bjudit på.

– Men jag har inga pengar! Svarade vännen korvgubben, samtidigt som han snabbt tuggade i sig sina två korvar med bröd som han själv beställt.

Korvgubben blev då arg och ringde polisen som snabbt var på plats, Robban fick syn på poliserna som pratade med korvgubben och hans väns så då rusade han genast dit för att hjälpa honom. Han försökte övertyga poliserna om att hans vän bara var överförfriskad och att han skulle betala för korvarna på något sätt. Men poliserna verkade inte uppskatta Robbans räddningsförsök, utan istället tröttnade de på honom och kastade in honom i polisens piketbuss. Och när de skrivit ner korvgubbens anmälan så hoppade de sista poliserna in i piketbussen, då trodde Robban att han skulle få gå och försökte lämna bilen. Men det gick inte, de tolkade det som att han försökte fly och slog ned honom. Och snabbt utvecklades Robbans räddningsinsats till att han istället fick stryk av poliserna, då ser han sin vän utanför polisbilen så och försöka titta in genom bakrutan. Robban ligger då på golvet medan poliserna slog honom upprepade gånger med sina batonger, då försöker han sträcka fram sin hand mot bakdörren för att få hjälp av sin vän utanför bilen. Men då… Haha! Då ställer sig hans vän och grimaserar åt Robban istället, ungefär som att det var rätt åt honom där inne. Sedan körde polisen iväg Robban till polisstationen där han inte bara blev anmäld utan han fick även betala vännens nota till den där korvgubben. En helt galen historia men den är så himla rolig, och att höra honom berättat om detta var bland det roligaste jag hört i hela mitt liv. Inte att han blev slagen av poliserna, det var inte kul. Utan mer hur han försökte hjälpa sin vän och så slutade det sådär, stackars Robban. Då är det inte så konstigt att han är rädd och har sådan respekt för poliser efter en sådan upplevelse…

Sådär, jag tror att vi nöjer oss med dessa härliga hantverkare för denna gången. Detta var verkligen kul att skriva om och kommer att pigga upp i framtiden när man läser om detta igen, i alla fall för min egen skull. Om ni andra läser så hoppas jag att ni haft en rolig läsning, och Jocke om du läser detta får du gärna fylla på i kommentarerna om det är något viktigt jag missat här nu. Men nu tackar jag för mig, ha d biff!

DAGENS JERKER kanske jag borde ge till Jocke… Han fick ju ingen egen beskrivning i listan här ovanför och ni ska veta att det finns mycket att säga om denna herre, så kanske lika bra att riva av plåstret och ”put it out there” nu direkt!

Jocke – Min vapendragare och kollega under alla dessa år som jag tillbringade i byggbranschen, och vi hann skapa otroligt många minnen ihop. Det finns traumatiska sådana också såklart, men några av de roligaste minnena var han ju med på och det gäller allt det jag skrivit om här i inlägget. En rolig incident berättade Jocke om när jag precis började min lärlingsutbildning, det tog nämligen ett tag att vänja sig med alla sorters isoleringsmaterial och vissa av dem kliade fruktansvärt mycket om du fick det någonstans på kroppen. Då berättade han i alla fall om när han själv lärling och föll handlöst ner i ett stort schakt med lösull. Han skadade sig inte men det kliade väl något fruktansvärt kan jag tänka mig, haha! Vi kunde även väldigt ofta roas av roliga kommentarer eller hälsningsfraser på de restauranger där vi åt lunch, eller om de stavat fel i menyerna. Besökte vi bostadshus så kastade vi alltid ett öga på tavlan över alla boende i trappuppgången, det var då inte alls ovanligt att vi upptäckte fantastiska efternamn som roade oss väldigt mycket.

Sedan brukade vi skoja om några roliga saker vi upplevde tillsammans och det kunde bland annat vara när vi åkte till grossisten på morgonen, där satt oftast en äldre man med spretig frisyr och buskiga ögonbryn i sin bil och väntade på att de skulle öppna. Nu kommer jag inte på vad han heter (vill säga Börje men är inte helt säker), men har var en trevlig filur och hade en byggfirma ihop med en riktig knäpp farbror som kallades för Benke. Den förstnämnda hade kontakter och informerade om spritleveranser från Tyskland om vi var intresserade och ville köpa något, vilket vi gjorde någon enstaka gång men Herr Banan däremot var väldigt uppspelt varje gång det ryktades om en spritleverans.

– Men hallå där, håll ögonen öppna nu i januari för snart kommer ju en leverans Jägermeister från Tyskland va! Wohou! Tjoade han högt inne på grossisten när vi satt där och drack vårt morgonkaffe.

Och lilla Benke, ja han var inte så storväxt men däremot stor i truten. Haha! Nej han var en otroligt festlig farbror brukade hyra in Jocke och mig på vissa jobb där han och deras enda anställda (Pingvinen eller Perry kallade vi honom för eftersom vi inte riktigt vet vad han heter), och det var roliga dagar med mycket skratt eftersom Benke och Jocke verkade komma väldigt bra överens. Ett vanligt upplägg när vi var ute och jobbade tillsammans var att Jocke langade fram materialet medan jag fick klättra högt upp på stegar eller krypa in i väldigt trånga utrymmen.

– Jag är inte byggd för att krypa in där, det är för trångt. Brukade Jocke säga och klappade sig sedan stolt på stormagen. Ibland lyfte han även upp magen med händerna och släppte sedan ner den så att den fick guppa upp och ner flera gånger tills den slutade.

Så då fick jag klämma mig in på alla dessa ställen medan han stod utanför och skickade in det jag behövde i materialväg för att kunna jobba, oftast plaskade han i takt med skon till musiken vi spelade i bakgrunden. Vi hade en gemensam syn på vilken musik som skulle spelas så det blev alltid bra, sedan kunde man höra ett sovrumsliknande stön om det plötsligt spelades Nightwish som han var väldigt förtjust i och då smattrade det extra högt om den plaskande dojan. Skönt att han har det så bra där ute i fria luften brukade jag tänka, medan varje andetag jag tog nästan fick revbenen att spricka i de trånga utrymmet.

Man att vara inklämd där ensam var troligen bättre, för de få gånger vi båda kröp in på platser där det var trångt och svårt att röra sig så brukade Jockes mage komma igång och dundrade av den ena brakfisen efter den andra. Efter lunchrasterna var det fruktansvärt, då hade han fyllt på med ny materia som skulle brytas ner där inne i hans ohälsosamma tarmsystem och då stank det som i Mordor vill jag lova. Jag har nog nämnt detta tidigare att hans mage är exceptionellt urusel och trånga utrymmen som hissar eller att sitta i samma bil som honom är det närmaste tortyr man kan komma. Det var fruktansvärt!

Men annars hade vi kul ihop och har varit runt på många olika jobb tillsammans där vi träffat många festliga människor genom åren, inte minst alla de jag berättat om här i inlägget. Han jobbar fortfarande kvar på samma företag och kör på där med sin bror och en massa anställda, så det verkar gå bra för dem vilket bara gör mig glad. Och det händer att jag får små roliga uppdateringar och rapporteringar ibland om vad som pågår, samt vad alla härliga byggarbetare lyckas med på dagarna….

Avslutningsvis vill jag dela en video, där man pratar om smeknamnen på några arbetare i Göteborgs hamn. För som ni kunde läsa här ovan så var det en hel del smeknamn även inom byggsvängen och att vissa av dem känns kanske lite märkliga, men de ni får höra om i klippet här nedan slår fasen det mesta tycker jag. Haha!

Måste säga att några av smeknamnen förklarar sig själva men andra gör det inte. Mina favoriter är helt klart Skit i handfatet, Skyffelmördarn, Tio i två, Piss i huvudet, Trampa vatten, Gissa mitt jobb och Tjuven i Bagdad. Hahaha!

Jag förstår verkligen inte… Man kan väl inte informera sin omgivning om en sak för att sedan välja ett helt annat spår som inte överensstämmer med det som sades tidigare. Eller, är det verkligen okej att göra så?

Vi är många som undrar och ni som läser har tidigare fått ta del utav följetången kring Henke och hans stundande flytt utomlands, som dessutom innebär en enorm möjlighet till ett karriärbyte som han sett fram emot. Så nu när han fortfarande skruttar runt på vårt jobb så var jag ju tvungen att fråga vad som egentligen händer med hans flytt. Som ni ser på bilden här ovan så är hans tält redo för inflytt och man kan även se rökpelaren från den produktiva persiennfabriken intill kraftverket i bakgrunden. Så vad väntar han på egentligen?

Jag frågade honom om detta och hans svar var att jag var dum i huvudet, ett lite skevt svar på en så pass enkel fråga kan jag tycka. Var han sur av någon anledning tro, jag undrade om det var problem att sälja lägenheten eller om han skulle hyra ut den i andra hand. Svaret på det var att jag hade något fel i huvudet, men svaret visar ju bara på att något inte står rätt till angående flytten. Är det så att det inte blir någon flytt? Men då måste ju chefen och all personal på persiennfabriken få veta detta, att det kommer inget huvudskyddsombud. Att de snällt får lämna tillbaka den nyinköpta 2G mobiltelefonen från Motorola och även alla fina underkläder samt pyjamasen i fårull som byäldstens maka har suttit och sytt på i flera veckor. Undrar hur många får som fick sätta livet till för att ta fram den underklädeskollektionen, det vore ju synd om allt skulle gå till spillo. Vet ni, det kanske är bäst att jag ska kontaktar dem och reda ut det hela. För allas skull…

Är hösten redan här? Visst har det varit lite kyligt ute nu sista tiden, jag har för mig att augusti brukar vara en härlig månad och att även september brukar bjuda på lite skönare klimat än det vi fått uppleva sista tiden. Men vädret kanske bara har en lite svacka, snart vänder det nog! Jag vill ju kunna fortsätta grilla ute ett tag till och det vore ju trevligt om man kunde sitta ute hela familjen och fika eller äta middag tillsammans några gånger till innan sommaren är över.

Det tog inte lång tid innan jag blev uppringd av en mongolisk herre som jag tror presenterade sig som Халтмаагийн Баттулга, eller Chaltmaagijn Battulga som vi skriver (Battugla kan man troligen översätta till Rumpuggla om det underlättar). Och vet ni, han är tydligen en föredetta statschef eller president för Mongoliet och nu tolkade jag det som att han är den som driver persiennfabriken där Henke skulle börja jobba. Vi fick föra vårt samtal på knackig engelska, men som jag förstod det hade han önskemål om att Henke ska bli en så kallad nomad som deras lantbrukare även kallas där borta. Jag förstod inte hur detta skulle gå ihop med hans ansvar som huvudskyddsombud på persiennfabriken, men det var bara ett första steg i utvecklingen till att lära sig om deras kultur och lantbruk. Då blev det mer tydligt för mig och jag kanske överdrev en aning när jag berättade att Henke är en välkänd och omtyckt bonde här i Stockholm. När Rumpuggla bad mig utveckla det hela så berättade jag att Henke vallat tiotusentals får med sin radiostyrda lilla drönare han köpt på Temu, att han mer än gärna badar ekologiskt och jämlikt i gyttjan med sina grisar, hans höns är alla frigående med bra tryck i äggproduktionen samt att han alltid mjölkar sin tjur själv. Det var såklart en aning överdrivet alltihop men jag försökte sälja in Henke här nu som den vänliga kollega jag är, och jag tror faktiskt att Rumpuggla blev imponerad. Speciellt det där med att mjölka tjuren väckte hans intresse eftersom han själv tydligen äger boskap med väldigt många tjurar, där kunde han ha stor nytta av Henke. Jag var ärlig och berättade att Henke verkar vela lite kring hela flytten just nu och att han kanske behöver en ”morot” för att våga ta steget, då nämnde jag att Henke är lite svag för mobiltelefoner och om de kunde locka honom med ytterligare en 2G mobil från Motorola så skulle det nog inte behövas mycket mer för att få honom ombord. Skulle han ändå spela svår så kan de ju locka över honom med ett medlemskap i någon kampsportsklubb där han kan sumobrottas och får då den där manliga närheten han kan tänkas behöva i dessa osäkra tider för att bli peppad och inspirerad att göra bra ifrån sig. Det förvånar mig att Henke varit så sår att övertala och jag tycker att Rumpuggla verkar ha haft ett bra upplägg från första början, men att något fått Henke att tveka mot slutet. Nu hoppas jag att det löser sig och att Henke kan gå vidare med sin flytt, men jag bör nog kontakta hans exfru och höra så det inte är något stort jag missar här för Henkes skull. Jag ber att få återkomma med de sista detaljerna kring detta, och kanske kan denna musikaliska mongol med lång hår vinna över Henke hjärta…

Hov1 har någon sorts avskedskonsert imorgon som Freja och Lindas Nova ska gå på, de är stora fans och gillar dem mycket. Så jag hoppas att de får bra väder på konserten och att det blir ett roligt minne för livet, jag är inte så förtjust i deras musik men är såklart inte deras målgrupp heller så allt är väl som det ska. Nu kom jag att tänka på när vi hade en kickoff med jobbet på Gröna Lund samma kväll som Hov1 skulle uppträda där, och när vi efter middagen hittade Henke långt fram i publikmassan skrikandes och passionerat visade sin kärlek till bandet. Det kan ni läsa om här nedan om ni vill friska upp minnet.

Empty Rooms & Gröna Lund

Jag måste förbereda mig och reda ut vad som pågår, Henkes mongoliska dröm får inte gå i kras här nu. Så nu ska jag ta tag i detta och hjälpa Henke att förverkliga sin dröm, ha d biff!

DAGENS JERKER går till trafiken här i Stockholm som nu dragit igång ordentligt igen så att det är köer överallt. Dessutom är vi flera som upplever att det är mer olyckor än vanligt som påverkar trafiken ytterligare. Vad har människor sysslat med på semestern egentligen, har de glömt bort hur man framför sitt fordon på ett tryggt och säkert sätt bland sina medtrafikanter? Jag frågar åt en vän, han kan upplevas en smula gubbgammal…

För inte så länge sedan så reflekterade jag lite över sådant som man skrattade åt på TV för ungefär 20-25 år sedan, och det kunde ju vara riktigt märkliga saker som garanterat inte skulle få sändas på TV idag. Därför tänkte jag att det vore kul med en liten tillbakablick och en djupdykning i vad tusan det var man skrattade åt på den tiden!

Om vi backar några år till att börja med, i samband med att det här med ”politisk korrekthet” (det vi i folkmun kallar PK) blev ett fenomen så kunde jag tycka att det var bra med lite riktlinjer på ”vad” och ”hur” man bör uttrycka sig. Men numera känner jag att det där gick alldeles för långt, det har tyvärr begränsat kreativiteten hos många komiker och plötsligt blev väldigt många lyssnare och tittare kränkta för minsta lilla. Istället för att distanseras sig lite och se det från komikerns perspektiv och kanske det humoristiska i det komikern ville förmedla, så var man där med pekpinnen och slog denne på fingrarna. Tillslut blev det ju nästan som en sorts tävling i att vinna politiska poänger i att tillrättavisa komiker och andra, tycker jag i alla fall. Detta har enligt mig förstört så mycket med dagens humor där man inte tillåts att skoja om känsliga ämnen längre, något jag tycker är synd. För det kunde ju skapa en förståelse och en nyfikenhet hos oss andra om man försökte ta sig runt allvaret och istället pratade om saker med glimten i ögat och dessutom kryddar detta med humoristiska inslag.

Vissa komiker, manusförfattare och andra har dock lyckats hitta nya sätt som ändå fungerar och det är ju väldigt bra. Men ibland känns det lite väl ”tillrättalagt” och jag kan sakna de där lite oväntade och nästan chockerande poängerna som man tog del utav förr. Det var ju det som gjorde det hela intressant och riktigt roligt att vara en del utav, sen bör man såklart inte vara okänslig utan är man ute på tunn is som komiker är det bra att förtydliga vad man egentligen menar för att undvika en kritikstorm efteråt.

Varför rabblar jag på om detta då? Jo för att det första programmet jag vill lyfta fram här är en TV-serie som fortfarande sänds på TV, men oj vad den har fått ta mycket skit genom åren. De kör dock på med sin grej och publikskaran tycks växa mer och mer för varje vecka, jag talar såklart om… South Park!

Denna risigt tecknade serie sändes i början på MTV och är så ful att titta på att bara det blir roligt i sig, men sedan får vi berättelser berättade utifrån barnens perspektiv och det rör allt som pågår ute i vårt samhälle. Men mycket fokus ligger såklart på inhemsk politik i USA och där finns det ju en hel del att hämta inspiration ifrån om man säger så, speciellt med Donald Trump vid makten. Serien är så sjuk emellanåt att det blir otroligt roligt, det mest oväntade händer och här finns inte plats för PK-värderingar utan allt kastas rakt i ansiktet på betraktaren som helt enkelt får hantera det som kommer flygande. Ingen serie har väl trampat folk på tårna så mycket som denna och väckt både beundran och avsky på samma gång, men det är ju det som gör den unik. De som uppskattar serien fortsätter att titta, de som tar illa vid sig protesterar högt på socoiala medier och överallt där de ges utrymma för detta. Humorn är alltså riktad till en vuxen publik och INTE BARN, det vill jag vara tydlig med så att ingen sätter sina barn framför denna serie obevakade. Då kommer barnens första ord inte vara så gulliga, det vågar jag lova haha! De har ju även drivit ganska rejält med kändisar genom åren, ni får ett smakprov här nedan på hur Jennifer Lopez fick sig en känga av någon anledning:

Jag tittar inte lika mycket på denna serie längre men vi gjorde det ofta när den sändes på TV i början av 2000-talet, då var den en riktigt stor snackis och vi hade väldigt kul åt avsnitten de visade. Vi hade ju aldrig sett något så ofiltrerat tidigare, och det är väl det som är det charmiga med serien. Och den har ju lyckats dela ut en och annan ”smocka” åt världens ledare genom åren, vilket lett till livliga diskussioner i media men det verkar skaparna Trey Parker och Matt Stone ta med ro utan att bli upprörda. Och det är detta jag vill komma till, att det bör finnas en frihet att skämta om i stort sett vad som helst och att om humorn inte passar så kan man välja att lyssna eller titta på något annat. Man behöver väl inte skrika och peka på det som ett problem bara för att man inte förstår det roliga, då kanske faktiskt det verkliga problemet ligger hos betraktaren själv…

Sedan har vi en enligt mig väldigt finurlig och underhållande herre som hade sin alldeles egen show, nämligen… Chappelle’s Show!

Dave Chappelle sände sitt program på MTV och ibland hade jag turen att fastna framför hans roliga show, den innehöll olika sketcher som han spelat in där han klädde ut sig till olika karaktärer. Och han gjorde det så otroligt bra och jag skrattade så magen värkte efteråt nästan varje gång och bäst tycker jag att han gjorde karaktärerna ”crackern” Tyrone Biggums samt den första svarta ledaren för en vit makt rörelse, Clayton Bigsby…

Haha, ja som ni hör så är detta inte heller PK alls men oj vad roligt han framförde dessa två karaktärer. Om vi börjar med crackern Tyrone Biggums så försökte han stjäla saker och gjorde allt för att tjäna snabba pengar för att köpa crack, ibland hade han bra affärsidéer enligt honom själv som skulle göra honom framgångsrik. Som exempelvis energidrycken ”Red Balls” som innehöll någon sorts drog som var mer uppiggande än den klassiska energidrycken med liknande namn. Tyrone hade alltid vitt pulver runt munnen eller näsan som visade på att han nyligen djupdykt i diverse droger, och jag minns tyvärr inte alla galenskaper han tog sig för men minns att jag skrattade högt varje gång han dök upp i TV-rutan.

Sedan har vi den mer kontroversiella karaktären Clayton Bigsby, den första blinda och svarta mannen att leda en grupp Klu Klux Klan medlemmar. Han föddes blind och vet inte om att han själv är svart, utan han hade växt upp med fördomarna om att svarta människor i USA är väldigt dåliga. Det finns flera märkliga klipp på honom där han och hans anhängare skriker ut budskap om vit makt, men där allt tar tvära kast och vändningar när han sliter av sig sin vita luva och de andra ser att han är svart. Otroligt bisarrt och man skäms ihjäl som tittare, det påminner lite om att skåda när ”Borat” skämmer ut sig och man vill bara sjunka genom soffan och försvinna. Dave Chappelle hade även gäster och andra roliga sekvenser i sin show, och jag tror att han sysslat en del med stand-up comedy också men jag minns just dessa galna karaktärer bäst från hans egen show. Undrar om det går att se detta någonstans idag eller om de är bannlysta?

Näst på tur är den fullkomligt galna kanadensaren Tom Green och hans alldeles egna TV-show… The Tom Green Show!

Även denna show visades på MTV, där de flesta galna program verkade visas på den tiden. Tom Green var en provokativ herre som brukade genomföra de mest galna intervjuer och hittade på otyg för sina kollegor, speciellt sin kollega Glenn som han utsatte för diverse jobbiga ”pranks” varje vecka. Han kunde även gå över gränsen och vara lite äcklig enligt min mening, men för det mesta var han bara galen och rolig.

Bäst tycker jag om hans knäppa upptåg ute på stan, som när han gick runt i matbutiker och hittade på hyss. Han letade exempelvis upp telefonerna till högtalarsystemen i butikerna och ropade sedan ut diverse sjuka meddelanden som gjorde både kunder och personal obekväma och väldigt frågande där på plats. En annan gång gick han runt med sitt kamerateam och ställde märkliga frågor till personerna i butikerna, jag minns ett tillfälle då han öppnade en burk senap i en matbutik och frågade personalen om någon kund någonsin klagat på att de fått senap i ögonen. De svarade naturligtvis nej på hans fråga, då tar han en stor näve senap och gnuggar in det i sina ögon. Han börjar sen skrika att han fått senap i ögonen och vrålar ut sin smärta, butikens kunder börjar titta sig omkring och undrar naturligtvis vad tusan som pågår egentligen. Den i personalen han precis pratat med står bara och stirrar av förvåning på honom medan han gapar och skriker där i affären, haha! Men det absolut roligaste med Tom Green tycker jag var när han låtsades sitta bandagerad och gipsad i en rullstol som han sedan lät rulla nedför trappor och liknande, medan rullstolen skenade eller föll isär så skrek han hjärtskärande och panikslagna människor rusade till hans räddning. Då vrålar han smärtsamt så fort medmänniskorna försöker hjälpa honom upp igen, det blir både pinsamt och roligt att bevittna på en och samma gång. Jag lyckades hitta ett klipp på Youtube om detta här nedan som ni kan kika på om ni vill:

Tom Green kom även ut med en film senare som heter ”Freddy Got Fingered” och den är förmodligen det konstigaste jag sett på bio. Men hans sjuka humor är underhållande för det allra mesta och det går liksom inte att sluta titta om man väl börjat, det blir som ett gift. Numera har han en kanal på Youtube där han verkar lägga upp klipp från sin hästgård, han kanske har funnit frid i sin kaotiska själ med andra ord?

En annan TV-serie som vi fick bekanta oss med på MTV (fasen vilken guldkälla av kvalitativ humor denna kanalen har varit tidigare) var en av de första tecknade satiriska serier som slog stort under min uppväxt… Beavis & Butt-Head!

Dessa två IQ-befriade och unga herrar blev omåttligt populära på 90-talet, trots att de egentligen mest satt och svor åt varandra i sin soffa medan de visade klipp från musikvideos. Men de var lite charmiga ändå, jag satt ofta och skrattade åt dem som tonåring men min morsa tyckte bara de var fåniga och dumma. Haha! Nu var hon definitivt inte målgruppen för denna serie, men de flesta grabbar i min skola och även en stor mängd av tjejerna kollade på serien så den var en stor snackis på den tiden. När jag nu tittat tillbaka på några klipp så är den kanske inte riktigt lika rolig längre, även om den fick mig att fnittra lite i alla fall. Den var inte så provocerande men däremot väldigt sexistisk för att uttrycka sig milt, eftersom både Beavis och Butt-Head trånar efter tjejer de finner attraktiva men de lyckas ju alltid klanta till det på något vis. Så den är inte lika rolig från det perspektivet längre, men mycket av det andra är underhållande och det producerades ju dessutom två långfilmer några år senare. Det som roade mig mest var Butt-Heads uppenbarelser som kom till honom med jämna mellanrum, samt när Beavis förvandlades till ”Cornholio” om han fick i sig kaffe vilket gjorde honom både spattig och ivrig. Haha! Nu verkar denna serie göra comeback i TV-rutan men jag vet inte vart eller när, så får vi se vilken typ av humor de förmedlar numera och hur många som kan tänkas ta illa vid sig…

Det finns säkerligen massor av fler underhållande program som jag missar nu, men de kanske jag kommer ihåg lite senare kan presentera då istället. Dessa var i alla fall några av de knäppa och roliga TV-program som dundrade ut i de svenska hemmen i slutet av 90-talet och början av 2000-talet, och säkerligen är det dessa som format mycket av ens sinne för humor idag. Det är så otroligt nyttigt och viktigt att få skratta, så jag hoppas att fler komiker vågar lyfta på lite mer ”känsliga stenar” och ta upp ämnen som engagerar och vågar skoja lite om dessa. Det är i alla fall min önskan, ha d biff!

DAGENS JERKER går till… Vad märkligt, jag kommer inte på någon som förtjänar utmärkelsen så då blir det ju Henke som får den, enligt gyllene regeln. Grattis Henke!

Visst är det härligt med sommar, men det innebär tyvärr några små negativa saker också. Även om det såklart till största delen är övervägande positiva saker med en riktigt härlig svensk sommar, så passa på att njuta av de sista varma sommarkvällarna nu innan hösten kommer!

Som rubriken lyder så har dessvärre fästingarna gjort comeback i familjen, något vi alla avskyr såklart. Dessa eländiga små kryp som inte verkar duga till något vettigt eller som gör någon som helst nytta, annat än att sprida eländiga sjukdomar omkring sig om man har riktig otur. Nu var det ingen av oss människor som drabbades av dessa kryp, men tyvärr klarade sig inte hundarna. Eller rättare sagt lilla Gibzon, både GW och Wilbur får ju behandling mot fästingar så de har klarat sig de också. Men Gibzon var för liten för att få samma tabletter, så på honom har vi nog hittat runt 8-9 små äckliga fästingar som jag plockat bort. En av dessa satt på det absolut sämsta tänkbara stället på kroppen, och det var inte på snoppen även om det rimmar. Nej den hade bitit sig fast precis vid ögat och han var högst ovillig att låta oss försöka plocka bort den! Varje gång vi kom nära med fästingplockaren så drog han snabbt undan huvudet och ville inte vara stilla, och tyvärr var fästingen för liten för att plockas bort med fingrarna så den var tvungen att lämnas kvar tills den vuxit sig större vilket bara ökar risken för sjukdomar och annat. Att den satt vid ögat gjorde heller inte saken bättre för min egen del eftersom jag fullkomligen avskyr att peta och pilla runt ögon, bläh! Men tillslut lyckades Linda få bort den, och Gibzon verkar må bra så nu håller vi tummarna att det inte blir några konsekvenser av den förbaskade lilla fästingen. Jag uppskattade att Linda ville vara tydlig med att fästingen verkligen skulle dö, så hon både ledade upp den och sen spolade hon ner den i toaletten. inte mer än rätt anser jag!

Donald Trump… Alltså SUCK! Hur kan en person orsaka så mycket turbulens och elände runtom i världen? Han är väl förvisso en av världens mäktigaste utifrån sin position som USAs president, men alla hans utspel varje dag som orsakar det ena kaoset efter det andra. Dessa handelstullar han hotar med hela tiden och andra hot från hans sida måste ju göra vardagen svår för alla amerikaner, jag undrar hur många i USA som fortfarande tycker att han är lämplig som president och är stolta över att ha röstat fram honom som sin president nu när övriga västvärlden skäms ihjäl. Jag såg även en video från Arnold Schwarzenegger som han publicerat där det riktades kraftig kritik mot Trump och kallade honom mesigare än en blöt nudel, det uppskattade jag. Arnold har ju varit involverad i politiken där borta efter sina år som borgmästare i Kalifornien, så jag tycker nog att han har belägg för sin kritik här nedan när Putin kom för att besöka Trump…

DAGENS JERKER vill jag tilldela två av våra världsledare ännu en gång, likt de blodsugande parasiter jag inledde inlägget om här ovan. Det handlar inte föga förväntat om USAs president som tidigare bjöd in Rysslands diktator Vladimir Putin till ett möte dem emellan i Alaska. Jag fullkomligen spyr på daltandet med Putin och jag förstår att det hela är väldigt komplicerat, men varför arresterar man honom inte när han dök upp med tanke på att han är internationellt efterlyst. Förmodligen vågar man inte av rädsla att hans lakejer ska trycka på avfyrningsknappen och skicka iväg flertalet atombomber mot västvärlden. Men om han arresterades och kunde ställas inför rätta så får domstolen i Haag samla ihop all fakta kring Rysslands invasion av Ukraina och avgöra om den är legitim eller ej, det borde väl gå att genomföra precis som med vanliga rättegångar? Nu får vi ju enbart lyssna på Rysslands utspel kring hur de rättfärdigar invasionen och startade detta krig utan några som helst bevis för om det de säger är sant eller ej, vilket det med största sannolikhet självklart inte är förstås. Men hur länge ska denna teater få pågå medan oskyldiga liv skördas varje dag? Och varför sätter inte Trump ner foten och markerar ordentligt att det är dags för Ryssland att lämna Ukraina innan det är försent? Ju längre tiden går desto mer hinner Ryssland samla sig och bygga upp sin militära kapacitet ännu mer, även om Ukraina effektivt bromsar detta med sina drönarattacker och andra stridsmedel. Jag tror inte kriget slutar i Ukraina om Putin får med sig något av detta krig, då vågar jag påstå att andra länder står på tur för Putins girighet och begär efter mer makt. Nu rustar många länder upp sin militära förmåga tack och lov, vilket gör omvärlden redo men dessa försök till samtal om vapenvila och fred där Trump och Putin ska diktera villkoren är ju närmast patetiska. Ingen av dem går ju att lita på, så jag är glad att Europeiska ledare och NATO markerar tydligt mot dem båda vad som faktiskt gäller enligt internationell rätt. Men just nu spyr jag på dessa två patetiska och oärliga ledare i världspolitiken…

Har ni någon gång blivit lite överförfriskad av att dricka alkohol? Haha, skulle nog tro det! Det är ju väldigt lätt hänt och jag skulle gissa på att alla ni som någon gång druckit alkohol råkat ut för den där lite förfärliga upplevelsen av den första gången man tappar kontrollen över sin onykterhet. Det ska vi ta upp här idag, min allra första riktiga ”fylla”…

I denna tillbakablick var jag tvungen att friska upp minnet lite och fråga min goda vän Jocke om några detaljer som jag lyckats förtränga genom åren, men han hjälpte mig såklart med detta. Och efter att han svarat på några av mina frågor så kom minnena skrikandes tillbaka, men enligt honom så har han enbart roliga minnen från vad som kan ha varit vår första riktiga ”fylla” tillsammans i vår ungdom. Detta var inte första gången vi blev onyktra, men det var första gången vi upplevde att gränsen för ”behärskat nykter” passerades och jag ska berätta mer om vad som hände samt hur vi försökte hantera situationen. Mina minnen av denna resa och det som hände är förvisso lite roliga, men även delvis fruktansvärda och de hemsöker mig än idag…

Ja nu backar vi tiden tillbaka till gymnasiet, jag minns ej exakt hur gamla vi var men gissar att vi gick andra eller sista året och vi planerade att dra iväg några grabbar över en helg för att fiska och ”svira” lite. Det var mina klasskamrater Samuel, Jocke och hans barndomsvän Mattias som var något år äldre än oss som skulle åka iväg. Mattias familj hade då ett landställe en bit utanför Tumba i ett lantligt område som heter Getryggen, så dit styrde vi vår skuta för en helg av rock ‘n roll och en chans att visa omvärlden hur pass vuxna vi blivit. Så vi tog först pendeltåget till Tumba Centrum, där köpte vi på oss lite mat och självklart alkohol på Systembolaget. Några av oss hade med oss alkohol men vi resonerade att vi behövde mycket öl och detta kunde ju Mattias köpa som hade åldern inne för detta. Jag hade kommit över en stor flaska Stroh Rom från vår klasskamrat Clabbe som fått tag på denna under sin resa till Alperna, perfekt att grogga på med lite cola var mitt resonemang och vi kommer till hur smart detta verkligen var lite senare. Men vi köpte på oss allt allt vi behövde för att vara självförsörjande en hel helg, sedan hoppade vi på en buss och var relativt ensamma ombord på vår resa ut mot denna mystiska plats kallad Getryggen.

När bussen stannade och vi klev av vid vår hållplats kändes det som vi var ute mitt i ingenstans, det fanns inga människor i sikte och som sagt inte en kotte ombord på bussen annat än vi fyra killar. Men vi kastade upp vår packning på våra ryggar och började promenera på den långa grusvägen fram till stugan som låg en bit bort från vägen, och trots att det var tungt att bära så var vi glada och peppade på att få en helg helt för oss själva utan vuxna. Vi var ju i princip vuxna nu och detta var ett sätt att visa detta för alla andra och även oss själva, att vi minsann har bra kontroll på läget!

Dag 1 – Gaslarm

Väl framme vid stugan kändes allt otroligt bra, vädret var kanon och denna stuga låg precis vid vattnet med kort gångavstånd ner till deras brygga. Här skulle vi självklart bada, fiska och även åka ut med deras två båtar men det fick vänta tills nästa dag för nu ville vi bara chilla och ta det lugnt. Kort därefter knäpptes första ölen och vi lade upp en plan för allt vi skulle hitta på under helgen. Vi ansåg oss själva vara fyra skötsamma killar som inte skulle supa och ställa till elände nu när vi fått möjlighet att låna denna stuga en hel helg, så vi drog igång lite rockmusik som Mattias tagit med sig. Det var då det hände, jag fick för första gången höra rockbanden ”Rage” och ”Stratovarius” som förvisso lät lite olika men jag blev helt såld på dem båda. Rage lät lite argare men deras låt ”Higher Then the Sky” fastnade jag för där och då, de släppte några år senare även en riktigt bra låt som heter ”From the Cradle to the Grave” som ni verkligen borde lyssna in er på vid tillfälle. Men jag fastnade nog kanske allra mest det finländska bandet Stratovarius och deras album ”Visions” där låten ”The Kiss of Judas” snabbt blev en favorit, hjälp så bra den var! Lyssna själva på låtarna och kommentera gärna vad ni tycker, bara klicka på länkarna här nedan:

När vi hållit låda ett tag på kvällen och fått i oss en god middag så gjorde vi oss alla redo för att sova. Här ute fanns det flera små hus och bodar, och i en av de små stugorna skulle vi sova. Alltså Samuel, Jocke och jag syftar jag på då för Mattias gissar jag tog den lyxiga dubbelsängen inne i stora stugan. Haha, men det spelade ingen roll för vi skulle ju ändå bara sova där och inte mycket mer. Till vår lilla stuga fanns det två ingångar, sedan var det en vägg som delade av stugan i två mindre rum där det stod en våningssäng på vardera sida. Samuel tog ena sidan av stugan och sedan delade Jocke och jag rum på den andra sidan. Kul med sällskap tänkte jag, utan att vara det minsta medveten om vilka konsekvenser detta skulle medföra senare samma kväll. Det jag inte visste om Jocke var att hans mage är den gasigaste och mest fruktansvärda i hela Nordeuropa, så pass gasig och hemsk att troligen NATO har med den på sin topplista över största hoten i form av kemiska vapen mot väst. Mattias kände såklart till detta, och nu förstod jag varför han valde en helt egen stuga att sova i medan jag fick uppleva en av de mest krävande nätterna i hela mitt liv…

– Jag är lite gasig i magen… *BRAAAK*!! Åh vad skönt… Sade Jocke från sin säng och släppte en sjujäkla hög brakskit.

Inte så trevligt, men heller inte hela världen tänkte jag inledningsvis så länge det inte luktar huggorm. Som tonårskille är ju pruttar och rapar tydligen en del av vår utvecklingskurva, så det var inte direkt första gången en kompis fes i min närvaro. Man var tyvärr van så att säga, och brydde sig inte så mycket. Men sedan släppte han direkt en fis till, och ytterligare en efter det. Det luktade inte huggorm, men heller inte magisk enhörning så nu började vårt rum snabbt att fyllas av en stank som jag var övertygad om skulle bli min död. Jag törs lova, att om Jocke hade pruttat i en burk så skulle det resultera i världens mest farliga kemiska stridsmedel någonsin! Något som dagens Ryssland, Nordkorea, Iran med flera bara skulle drömma om men som aldrig får hamna i deras händer…

Natten blev olidlig, den ena prutten avlöste den andra och trots att jag låg ihopkrupen under mitt täcke så letade sig stanken in där. Jocke skrattade högt mellan varje brakfis medan jag kan vrålade ut min eländiga plåga, och Samuel på andra sidan väggen verkade också negativt påverkad av den ”bruna Wunder-Baum” doften som trängde sig fram genom varje springa i stugan. Flygande insekter föll till marken inne i stugan och klättrande spindlar föll handlöst ner från väggar och tak. Jocke låg bara och skrattade vilket gjorde att han inte kunde hålla tillbaka sin äckliga fisar, så jag tror nästan att han fes varje gång han tog ett andetag. Jag minns att vi kallade hans äckliga fisar för ”gröna handen” så som stanken pillade sig genom alla tänkbara skydd för att sedan skicka upp ett stinkande pekfinger rakt i näsan på oss. Det fick näshåren att krulla ihop sig och man ville nästan kräkas lite, och vid ett tillfälle där på natten så var jag tvungen att öppna dörren för att få luft. Samtidigt gillade väl myggorna vad de såg för nu kom de flygandes mot vårt rum, men de kraschade alla till marken efter att ha gasats ihjäl redan innan de nådde dörröppningen. Men efter några djupa andetag så vände jag tillbaka in i stugan för att försöka sova och bad en stilla bön att överleva natten…

Dag 2 – Hallucinationer och illamående

Nästa morgon skyndade jag mig upp ur sängen för att ta mig ut och bara andas! Min hud kändes alldeles livlös och grå, mina läppar var troligen blå och blodet hade aldrig varit så syrefattigt. Efter några djupa andetag tittade en glad och utvilad Jocke upp från sin säng, han började naturligtvis att fisa igen. Men nu fick det räcka och båda ville äta frukost, så vi sparkade liv i Samuel och gick in till Mattias i den stora stugan. Efter att ha berättat om min förfärliga natt så berättade Mattias att han kände till Jockes kurrande och gasiga mage mycket väl, den hade plågat även honom under hela deras uppväxt. Detta fick mig att må lite bättre, och ju mer syre jag fick i mig desto mer började jag återfå min naturlig hudfärg igen. I bakgrunden var en TV på som visade något barnprogram, det kan ha varit ”Disneydags” som visade kortfilmer och roliga serier på den tiden. Vi tittade inte men alla reagerade när knattarna från ”Ducktales” skulle iväg till stranden för att bada, och lilla Anki kom springandes med sin stora uppblåsbara flodhäst som hon ville ta med sig.

– Hallå! Säg hej till farbror Flodde! Ropade hon och släpade fram sin gigantiskt stora flodhäst.

Detta fick oss alla att skratta väldigt mycket, mest åt det roliga namnet farbror Flodde som vi senare anammade själva när vi tog ett morgondopp och badade nere vid deras brygga. De hade en surfbräda där som vi alla försökte ta oss upp på samtidigt, vilket var smått omöjligt utan att välta omkull hela tiden. Och den av oss som orsakade att alla välte kallade vi för farbror Flodde och skrattade högt, lite simpel humor men väldigt roligt hade vi i alla fall.

Sedan kom vi på att det ju faktiskt var lördag och att vi ville ha lite chips eller godis, det hade vi ju missat att handla när vi försökte vara vuxna tidigare. Men Mattias berättade att det fanns en pytteliten butik en bit bort, men det var kanske för långt att gå så det var bäst att cykla dit. Han letade fram några cyklar vi kunde låna, den ena sämre än den andra. Jag fick en gammal damcykel utan växlar, med känslan av en tegelsten till sadel och trampor trögare än något jag tidigare upplevt i cykelväg. De andras cyklar verkade snabbare och bättre, säkert hade de växlar på sina för de trampade på ganska fort så att jag fick svårt att hänga med i backarna. Och ja det var fasen backar överallt, så jag fick kämpa och flämta för att hänga på de andra. Väl framme vid den pyttelilla butiken så behövde jag omgående köpa mig något att dricka innan jag blev helt uttorkad. Min kropp hade nog aldrig varit med om några liknande påfrestningar som den utsattes för denna helg, först syrebrist och gasad en hel natt sedan ett påfrestande konditionspass och benen noterade nytt topprekord i producerad mjölksyra. Men på darriga ben vinglade jag in med de andra och vi handlade allt vi behövde, sedan var det dags för en lika jäkla jobbig cykeltur tillbaka till stugan igen. Jag erbjöd mig att byta cykel med någon annan men de var inte intresserade, så det var bara att trampa på hemåt igen. Åh hej och åh hå…

Äntligen tillbaka! Vi kastade i oss lite lunch sedan bestämde vi oss för att åka ut och fiska med båtarna. Den ena båten var en liten motorbåt, den andra hade enbart åror och läckte in vatten så att man var tvungen att ösa den med jämna mellanrum. Gissa vilken jag båt jag hamnade i, självklart den läckande båten utan motor. Strålande! Men sak samma, vi packade med oss fiskespön och gav oss iväg. Mattias och Jocke försvann snabbt iväg i den lilla motorbåten, medan Samuel och jag turades om att ro och ösa vatten för att ta oss framåt. Vi orkade inte ro så himla långt, vi var ju tvungna att tänka på att vi skulle orka ro tillbaka hem igen sen. Men vi stannade till på en bra plats enligt oss själva, och kastade ut våra linor för att börja fiska. Sedan fick vi turas om att ösa vatten för att inte sjunka, men det gick bra. Nappade gjorde däremot inga fiskar alls, så efter att ha varit ute en stund med båtarna kom Mattias och Jocke körandes till oss. De ville börja åka tillbaka nu och eftersom vi ska ro kan det ju ta ett tag menade de lite retfullt, sedan körde de runt oss i cirklar och stänkte vatten på oss. Vilka as! Haha, medan Samuel rodde för fullt bad han mig att ta upp skopan vi använde till att ösa vatten och kasta vatten på dem nästa gång de kom tillräckligt nära. Bra idé kände jag i hela min kropp och laddade skopan med iskallt vatten, när de kom tillbaka så slungade jag iväg vattnet mot dem men tyvärr hade vinden vänt så allt hamnade på mig själv. Jocke hade väldigt VÄLDIGT roligt åt detta och skrattade hela vägen tillbaka till bryggan…

Nu var det dags att starta grillen, knäppa några öl och göra oss redo för middag. Sedan skulle vi korka upp de tunga pjäserna vi fått tag på, bland annat min flaska rom och vi spekulerad i vilka olika sorters drinkar vi skulle blanda under kvällen. Jag vill förtydliga att så vitt jag minns så hade ingen av oss blivit överförfriskade tidigare, utan vi hade nog bara känt av ruset lite någon gång när vi druckit folköl (3,5%) på någon fest tidigare. Detta innebar tyvärr att vi varken hade någon rutin eller konsekvenstänk vid förtäring av alkohol, och det skulle snart märkas. Öl drack vi nog med måtta ändå och vi var relativt försiktiga, det var när starkspriten kom in i bilden och det var dags att blanda drinkar det började spåra ur. Detta var inget vi halsade i oss utan vi drack lagom försiktigt, men eftersom vi inte märkte av någon större skillnad i våra kroppar så ökade vi takten en aning och den ena drinken efter den andra rann ner i magen. Detta utan att förstå hur vi sakta påverkades och rätt som det var kickade ju alkoholen in, och då blev ingen sig lik. En anledning till detta kan vara den flaska Stroh Rom jag hade med mig, denna ”dunder raket” med en alkoholhalt på stadiga 80%. Vi hade ju hört talas om drinken ”Cuba Libre” (rom och coca-cola) så vi började blanda dessa drinkar, som vi sedan drack alldeles för mycket och snabbt. Idag vet jag ju att det tar en liten stund för alkoholen att reagera i kroppen på ett önskvärt sätt om man enbart vill känna sig lätt berusad, men det förstod vi inte då utan den ena drinken efter den andra och stadiet ”lätt berusad” passerades väldigt snabbt. Jag tycker vi även passerade stadierna ”berusad”, ”mycket berusad” hela vägen fram till ”psykotiskt pruttfull” i en handvändning. Plötsligt började alla svamla och må lite sådär. Mattias var nog smartast som drog sig undan, jag tror han lade sig på sin säng och däckade där. Samuel blev högljudd och stark enligt honom själv, så han började lyfta grejer där på tomten och kände sig väl som Hulken eller liknande. Själv kände jag att kroppen slutade lyssna på mina kommandon och rörde sig inte som jag ville, det blev snurrigt och ofokuserat. Och efter att jag tog en kort kisspaus var Jocke plötsligt borta när jag kom tillbaka , men jag tyckte mig se honom vingla en bit bort på grusvägen.

– Jag måste… Måste springa ifatt honom! Intalade jag mig själv och tog snabba steg i samma riktning, fast jag vinglade mest åt alla håll och kanter.

Såhär instabil och okontrollerad hade jag aldrig känt mig tidigare, det var som att jag mådde bra men ändå konstigt på en och samma gång. Balansen var så otroligt dålig och allt bara snurrade, men jag mådde inte illa vad jag kommer ihåg så det gick fortfarande att ta sig framåt relativt bra. Det tog lite tid bara…

Med en kraftansträngning så lyckades jag hinna ifatt Jocke tillslut, men inte förrän vägen tog slut framme vid vattnet. Ingen av oss föll i eller hamnade i vattnet, så ni behöver inte bli oroliga för vi var ju vuxna nu och kunde ta hand om oss själva! Hrm…

Där på kanten satt i alla fall Jocke och dinglade med benen, han verkade väldigt glad och det lät som att han pratade med sig själv. Det var lite svårt att höra vad han svamlade om samtidigt som han pekade ut mot vattnet och svor emellanåt, men när jag fick kontakt med honom berättade han att han var på fotbollsmatch. Jaha där ser man, en fotbollsmatch mitt ute på landet sent på kvällen. Knappast troligt men det kopplade jag inte riktigt där och då, utan kikade bekymrat ut mot vattnet för att se den där matchen han pratade om men det var lite mer otydligt för min del. För där ute vid vattnets horisont spelades tydligen en Djurgårdsmatch som han satt och kommenterade, och jag lurades på något vis in i hela hans vanföreställning. Ibland hejade han glatt på laget och sjöng ramsor, dessa kunde jag stämma in i och vi hade superkul. Men vid något tillfälle skrek han bara rakt ut!

– STRAFF! Ropade han väldigt högt så att jag nästan fick tinnitus.

– Va, vadå för straff? Frågade jag och kisade ut mot vattnet igen.

– Det är straffspark till Djurgårn! Bosse kliver fram… Och skjuter i mål! Djurgårn gör mål och vinner matchen! Ropade han och viftade glatt med armarna.

Nu rycktes jag med i hans illusion och började jubla, jag tyckte mig se matchen tydligt framför mig precis som han beskrev den men det kan också ha varit min livliga fantasi som spökade.

– Bo! Bo! Super-Bo! Super Bosse Andersson! Sjöng jag högt och Jocke hakade på i skönsången.

Jag sa att det var en bra match och kul att Djurgården vann, men sedan ville jag försöka få hem honom till stugan så att han inte trillade i sjön onykter. Så pass bra koll på läget hade jag tydligen ändå. Vi började gå tillbaka, väldigt vingligt men vi tog oss sakta framåt. Jocke fortsatte att berätta om hur spännande och bra matchen varit som han just tittade på där borta. I sin glädje började han att hoppa i de små vattenpölarna som bildats på grusvägen, han tjoade likt ett litet barn och verkade ju helt borta i skallen. Jag kunde inte låta bli att skratta och hade väldigt kul åt hans hallucinationer, men detta är kanske konsekvenserna man får ta av att dricka otroligt starka drinkar lite för snabbt när man är ovan. När vi kom till stugan hade både Mattias och Samuel slocknat om jag inte minns fel, så vi gick och lade oss också. Som tur var somnade jag snabbt, eller vadå… Jag däckade handlöst på sängen om jag ska vara helt ärlig! Men då slapp jag i alla fall höra på alla Jockes äckliga brakfisar som han satte igång att dundra iväg så fort han landade i sin säng, och stanken fick mig nog att svimma för jag slocknade direkt den kvällen. Dagens lärdom, blanda inte drinkar på 80% Stroh Rom. Det är inte gott, man blir påverkad alldeles för snabbt och dessutom kan ens vänner börja hallucinera!

Dag 3 – Snälla, ta mig hem

Efter gårdagens äventyr vaknade de flesta av oss med en baksmälla som heter duga, förmodligen för första gången i våra liv dessutom eftersom vi aldrig blivit så pass onyktra någon gång tidigare. Vi samlade oss i stora stugan men ingen var direkt sugen på att äta eller ens röra sig, så vi låg helt utslagna och lyssnade på musik hela morgonen. Men efter några timmar började vi kvickna till lite och kunde få i oss lite mat. Alla verkade ha haft lite olika upplevelser under gårdagskvällen, eller olika psykoser kanske man kan kalla det egentligen. Och ingen ville känna sig vid det vi andra återberättade för varandra, så man kan säga att vissa av oss levde i förnekelse såhär dagen efter kvällen innan…

Efter att ha fått tillbaka lite energi igen var det dags att städa undan alla bevis från vår blöta afton, sedan packa ihop och börja promenera mot bussen som skulle ta oss hem. Det var lite tyngre steg nu än när vi kom dit, ingen var väl superpigg och kropparna kändes slöa. Men vi släpade oss till bussen som sedan körde oss till pendeltåget, och sedan kunde vi åka hem var och en till sig. Jag har inga minnen av att min mor reagerade på att jag såg sliten ut när jag kom hem igen, men hon kanske hade fullt upp med annat just då så att detta smög under radarn så att säga. Men jag vill minnas att jag traskade upp till mitt rum och somnade om på min säng, helt utmattad efter helgen.

Jag är ingen förespråkare av alkohol, det bör självklart drickas med försiktighet och med måtta. Men detta är väl en typisk sak att man som ungdom prövar på under lite okontrollerade former, och ingen har ju koll på vart ens egen gräns går när man börjar bli överförfriskad. Vi hade varandra och lyckades hålla oss på land utan att skadas, men det kunde självklart ha slutat illa om vi haft otur. Med facit på handen kunde det kanske ha varit smartare att bli full för första gången på en hemmafest eller liknande närmare civilisationen, utifall något händer om man är i behov av hjälp. Värt att tänka på i alla fall, men just konsekvenstänk saknar ju många ungdomar och jag påstår inte att vi fyra genier där ute i skogen hanterade detta bättre än någon annan. Men det kan vara bra att ha en plan för hur man kan kalla på hjälp om något skulle hända, och förhoppningsvis behövs det ju inte om man bara tar det lugnt och tänker sig för en smula.

Nu är det färdigpredikat från min sida, hoppas att det var lite underhållande att läsa om denna lite blygsamma bedrift. Det slog mig nu att jag inte kräktes en endaste gång under denna helg vad jag kan minnas, då var det nog närmare att jag kräktes av Jockes gasiga mage och äckliga fisar än själva alkoholen. Haha! Sedan dess har jag tyvärr fått erfara betydligt värre fylleslag så att säga, då jag verkligen mått riktigt dåligt och även ställt till med pinsammare scener än det som hände denna oförargliga helg. Jag hade exempelvis en tendens att ensam försvinna från fester och ge mig ut på egna märkliga äventyr i min ungdom när jag nådde kulmen av onykterhet så att säga, samt att jag hade väldiga problem att minnas vad jag ställt till med efterföljande dag. Men nu handlade ju detta om min första onyktra och lite mer okontrollerade alkoholupplevelse, ni får gärna berätta mer om era egna upplevelser kring detta. Det blir kanske en rolig läsning för alla oss andra, tack för att ni läser. Ha d biff!

UPPLEVELSENS JERKER går till Jocke som medvetet försökte gasa ihjäl sina vänner denna helg, det var verkligen fruktansvärt. Senare i livet har det inte blivit mycket bättre på den fronten kan jag informera er om, utan det ”trampas på ankor” mest hela tiden och sprids olustig stank fortfarande från hans bakre regioner. När vi jobbade ihop kunde han ju släppa lös sina förbaskade brakfisar i bilen när vi åkte tillsammans, hade man tur så försvann ju doften om man hissade ner fönstret. Men prova att sitta fast i en tunnel eller stå i en bilkö när han sätter igång att prutta, då hjälper det inte att öppna bilens fönster för då fläktar det ju inte in någon ny luft. I dessa instängda situationer kunde han dessutom sparka av sig jobbskorna och vifta lite på sina tår, den tåbiran bildade en outhärdlig stank ihop med fisarna att en fräsande imma bildades inne i bilen. Ibland åkte även hans lillebror Chippen med oss i bilen, och när Jocke drog igång sitt gasande så verkade hans bror bli peppad och inspirerad att fisa han också. När dessa två herrar pruttade samtidigt, och den stanken blandades med tåbiran uppstod en så pass vidrig stank i bilen som nästan fick mig överge fordonet. Men eftersom ingen av dem hade körkort på den tiden kunde jag ju inte göra det, tyvärr. Nej jag önskar verkligen att det fanns ett botemedel mot brödernas gasiga magar, den som lyckas ta fram detta kommer fasen vinna Nobelpris vilket borde vara motiverande nog för någon duktig person att försöka sig på detta. Det skulle ju dessutom få ozonskiktet över norra Europa att bli stabilt igen och kanske påverka växthuseffekten positivt…

Tjena! Jag har landat i att jag vill förändra mig till det bättre och utvecklas mer som människa. Och denna insikt kom till mig när jag förra veckan fastnade på Youtube framför master warrior killing machine with love and respect… Thunder!

Vem är då denna Thunder kanske de flesta av er undrar? Ja det är en karaktär från humorprogrammet ”Mammas Nya Kille” som sänds på Sveriges Radio, och där bjuds Thunder (eller Klas som han egentligen heter) in till samtal med programledaren Bengt Strömbro. Då får han möjlighet att berätta om sina unika egenskaper som den obestridliga kämpe han är, samt alla människor och djur som han räddar dagligen.

Thunder har titulerat sig själv som läromästare i civilkurage och besitter många udda men mäktiga egenskaper som av de flesta anses både psykiskt och fysiskt omöjligt. Det kan exempelvis handla om att hoppa tiotalsmeter upp i luften, bli osynlig eller varför inte slita loss sitt huvud från kroppen. Bengt frågar då vänligt om det finns några exempel på när man kan ha användning av dessa egenskaper i vardagliga situationer, ochThunder är då tydlig med att det enbart är ett fåtal människor i hela världen som klarar av detta. Oftast går de att räkna upp på en hand men Thunder är naturligtvis en av dessa personer, och han är alltid tydlig med att han inte vill använda dessa superkrafter för att verka häftig utan det sker enbart när det verkligen behövs. Som när han räddar en hel mullegrupp, dropkickar pilgrimsfalkar, attackbajsar ut lassorep, pratar om monstertruckar eller när han räddar tjocka barn och handikappade barnhemsbarn. Som ni hör så är han onekligen en riktig vardagshjälte som är värd att lyssna på och som nu blivit min nya inspirationskälla. Om ni är nyfikna på hur det kan låta så finns det gott om ljudklipp på Youtube, men här nedan kan jag dela ett klipp från SR P4 som laddats upp på deras Facebooksida där han ventilerar lite kring vad hans eventuella sommarprat kunde handla om. Haha! Man kan ju bara älska denna knäppa karaktär som spelas av den fantastiska skådespelaren Mattias Fransson, som även spelar sopåkaren i TV-serien ”Leif & Billy” där han är minst lika underhållande. Så håll i er nu… FIIIIIIGHTTTT!!!

Tack Billy! Det var min gamla arbetskollega som ofta spelade upp ”Mammas Nya Kille” när vi arbetade tillsammans och då fastnade jag mest för Mattias Franssons andra karaktär Leif ”Lacken” Magnusson, denna tragiska karaktär som envist försöker söka nytt jobb men där det oftast slutar på de mest eländiga sätt. Så istället startade då Lacken en podcast ihop med sin barndomsvän ”Tråden” och det var väldigt kul att lyssna på deras diskussioner. Så om någon ännu inte hunnit lyssna in sig på ”Mammas Nya Kille” så kan jag verkligen rekommendera att ni gör det, men det är kanske inte humor som passar alla utan ni får hitta de karaktärer som tilltalar er mest och njuta av deras påhitt. För egen del är Lacken och Thunder mina favoriter, men de andra är ganska roliga de också!

Förutom att ha skrattat massor åt detta sista tiden så har det mesta rullat på som vanligt. Barnen är uppe i Hälsingland igen, Linda och hennes syster Liz besöker Nova och Issa i Falkenberg. Under tiden har jag ägnat mina kvällar åt att fixa lite här hemma, så får vi se vad reaktionerna blir på detta när de kommer hem igen… OMG!

Om ni tycker att ni hör ett avlägset oväsen i fjärran så är det Henke som rest till Finland på sin semester, nu går han runt där och skriker på dagarna. Varför gör han det kanske ni undrar? Jo men han skriker jämt, det är så han kommunicerar. Det är ju svårt att höra exakt vad han skriker där borta på andra sidan Östersjön, men jag skulle tro att han vill berätta för finska folket att han är på semester från sitt uppdrag som huvudskyddsombud (även om dessa aldrig tar semester utan alltid är på sin vakt). Så det gapar han nog garanterat om framför riksdagshuset i Helsingfors för att göra deras regering observant på att han är där och håller koll, samt att han gärna skriker på de stora finlandsfärjorna när de lägger till i hamnen så att de gör allt korrekt. Och fan ta dem om de inte använder farlederna på rätt sätt, hamnar de på fel sida kan jag lova att Henke leker kustbevakning och paddlar ut med en visselpipa och påpekar för alla snedseglare att de är fel ute.

Det är lite lugnare på jobbet nu när han är ledig, ingen som väsnas och säger olämpliga saker som att min bil snart borde gå sönder eller att vårt hus snart kommer få en stor läcka eller liknande. Det blir en mer behaglig stämning när han är på semester, och snart går väl det omtalade flyttlasset till Mongoliet. Det verkar lite otydligt kring när flytten sker men det skulle ju vara nu i sommar, kanske har han haft problem med sitt uppehållstillstånd eller arbetsvisum. Men för varje dag som han är kvar här riskerar personalen på den stora persiennfabriken att löpa större risk för arbetsplatsolyckor när inte Henke kan vara där och övervaka situationen. Men jag tror att de förberett allt inför hans ankomst i alla fall, det ligger säkert en liten hög med arbetskläder, en fin pung i jakskinn att använda som vattenflaska och en arbetstelefon som bara väntar på att Henke ska dyka upp på fabriken i sin roll som huvudskyddsombud. Jag kanske ska ringa honom och fråga om han lyckats sälja lägenheten eller om han tänkt hyra ut den i andrahand, men om jag ringer honom när han är utomlands så blir det väl han som betalar för det dyra samtalet? Eller var det enbart förr det var så kanske, numera ingår väl ett visst antal minuter för utlandssamtal i vissa abonnemang. Men jag tror knappast att han betalat extra för något sådant, så då blir ju ett samtal till Finland kanske svindyrt för honom utan att han vet om det. Haha, nu bara MÅSTE jag ju ringa honom och jag tänker prata långsamt och lääänge. Så får han sig en liten överraskning sen när mobilräkningen trillar ner i brevlådan…

Nu tänker jag inte blir mer långrandig utan ska börja med middagen här hemma, önskar er alla en fortsatt fin kväll. Ha d biff!

DAGENS JERKER tänker jag ge ungdomarna som varit lite busiga utanför ICA Maxi i Bålsta och City Gross i Borlänge, de ställde nämligen ut kundvagnar på samtliga rutor ute på den stora kundparkeringen. Så när personalen kom dit på morgonen fick de snällt samla ihop alla vagnar igen och skapa utrymme till alla bilande kunder. Roligt! Men lite jobbigt för personalen kan jag tänka mig…