Woohou! När första väckarklockan ringer här hemma på morgonen är jag den första att vakna, även om larmet inte var avsett för mig själv. Men jag kan ändå inte somna om så jag brukar gå upp så fort någon annan kliver upp på morgonen, när man vaknat känner man ju ändå ganska snabbt att man är både kissnödig och hungrig. Då är det inte så enkelt att sova vidare även om man skulle vilja det, tycker jag i alla fall…

Det bästa med att vakna på morgonen är frukosten! Som jag älskar att äta och när det serveras mat hugger jag in direkt, det kanske hänger något kvar från när jag växte upp med mina syskon att om man inte äter tillräckligt snabbt så blir man utan. Det verkar dock inte vara så här hemma men känslan sitter nog kvar på något vis, men jag jobbar på att ta det lugnare och inte kasta i mig maten hela tiden. Och när naturen haft sin gång så måste man besöka herrarnas efter ett tag, men som alltid är det ju skönt att lätta på trycket lite. Sedan är man redo för att ta sig för den stundande dagen som väntar där ute!

Gräva är roligt, faktiskt så himla roligt att jag hjälpt till att gräva massor här hemma på tomten. Barnen hjälpte den tjocka farbrorn att flytta planteringslådor tidigare och då grävde de upp en himla massa jord som de placerade ut i diverse gropar på gräsmattan. Jag gjorde vad jag kunde genom att gräva där jag kom fram och har sedan dess fortsatt att gräva lite när lusten faller in, vilket ändå är nästan varje dag faktiskt. Det roliga med det hela är att om det regnat ute och gräset vuxit sig lite högre än vanligt, då kan man kika ut genom fönstret när den tjocka farbrorn går runt med gräsklipparen och snubblar ner i alla fina hål jag hjälpt till att gräva fram. Dessa syns inte alltid i det höga gräset, så plötsligt ser man honom trampa ner i dessa hål och snubblar till där ute. Det tycker jag är festligt!

Eftersom vi bor i ett hus ute i skogen mer eller mindre så försöker ofta insekter och annat ta sig in när vi har fönster och dörrar öppna. Och även om de andra här hemma mest verkar störa sig på flugorna som flyger runt så tycker jag om att jaga dem, även vovven Wilbur brukar hjälpa till och springer hoppandes efter flugorna och försöker fånga dem i munnen. Det går sådär, flugorna är lite för snabba och kommer undan för det mesta. Jag fångar de insekter jag kan för vi vill inte ha dem inomhus, de är bara irriterande tyvärr och surrar högt. Speciellt när man ska försöka sova…

När alla sover på nätterna håller jag ett vakande öga över hemmet. Jag är ibland uppe på natten och kikar runt i huset så att alla mår bra, men ibland distraheras jag lätt av leksaker som ligger lite här och där. Eller ett grytunderlägg av kork som lämnats framme på bordet… Förstör det omedelbart! DANGER! DANGER!

Min familj är underbar och att det finns så många barn här hemma som vill leka med mig uppskattas enormt mycket! För jag har nog mer energi än de flesta andra just nu så då kan jag byta lekkamrat så fort någon tröttnar eller inte orkar leka mer. Min bästis är i alla fall Wilbur, han har lika mycket energi som mig men kan vara lite vresig och svår emellanåt. Men de gånger han vill leka så har vi så himla roligt ihop, och han älskar att springa så då jagar jag honom så mycket jag bara orkar. Han kan man ha lite dragkamp med också, men han är en smart rackare som använder sina tassar lite väl mycket för att få bättre grepp. Detta har jag dock lärt mig göra själv numera så nu är det jämnare dragkamper oss emellan, jag älskar att busa och leka med Wilbur!

Sedan har vi den där gubbhunden GW också, men han vill inte alls leka dragkamp eller liknande. Det enda han tycker om är att jaga varandra ute på gräsmattan, sedan älskar han när man kastar boll och då brukar jag passa på att jaga efter bollen med honom men jag får aldrig röra den för då lackar han ur. Det är lite som den där akvariefisken i filmen ”Hitta Nemo” som vaktar sina bubblor hela tiden, att det är bara hans bubblor och lite så är GW med sin boll…

Efter en lång dag så är det skönt att sova lite, även för en energisk själ som mig. Wilbur och GW hoppar alltid snabbt upp i Lindas och Jimmys säng när det är läggdags, sedan lägger dig sig i fotändan av sängen och tar upp en massa plats. Men jag föredrar att sova på en huvudkudde som alla andra, så jag klämmer in mig där och tycker det är skönast att sova så. Min spetsiga hörsel gör dock att jag hör minsta ljud inne i huset eller utanför så jag vill gärna påtala detta för de andra varje gång ett ljud uppstår, men de andra verkar inte bry sig lika mycket. Kanske lika bra att försöka sova vidare istället, jag ska fundera på saken…

Hälsningar

Gibzon (Candygolds Good Gibzon)

DAGENS JERKER går till Wilbur, han brukar ta leksaker ifrån mig när jag leker med dem och sedan lägger han sig bara med leksaken på golvet. Han vill inte leka med den själv, utan bara markera att jag inte ska få ha den och att nu är det färdiglekt…

Rubriksättningar… Det verkar inte vara så enkelt alla gånger och kan ofta vara missvisande eller tolkas på helt fel sätt. Jag har fått lära mig detta och ibland varit tvungen att förklara mina rubriker här på bloggen för personer som inte förstår vad jag menar, men om jag bara förklarar långsamt så brukar Henke och de andra förstå vad jag menar tillslut. Men det är inte alltid man har den tiden tyvärr…

Man kan även läsa hur kvällstidningar och andra lokaltidningar gör misstag i sina rubriksättningar, så då gör det ju inte så mycket att även jag som amatör gör fel ibland. De är ju ändå utbildade och professionella menar jag, och troligen har de som rutin att granska rubriker och artiklar som publiceras. Därför blir det då extra intressant att rubriker likt den här nedan lyckas slinka igenom den interna kontrollen utan att någon reagerar…

Mm, hur tänkte de här? Efter att ha läst rubriken och andats några gånger så förstod jag ju budskapet relativt fort, men den kan väldigt lätt misstolkas. inte sant? Tänk på alla känsliga och lite präktiga läsare som sätter kaffet i halsen när de ska läsa sin morgontidning med en sådan rubrik, vilken chock! Haha, nej jag börjar faktiskt undra om man inte gör detta med flit enbart för att det ska bli en snackis och få stor spridning på sociala medier. Och det kan man väl göra om man vill, det piggar ju upp lite. Men som jag var inne lite på i föregående blogginlägg, så ställer detta till det för oss personer med gränslös fantasi och som dessutom visualiserar det mesta med bilder i huvudet. Ni vill inte ta del av vad jag fick upp för bilder i mitt huvud det lovar jag, men kul blev det och jag välkomnar fler märkliga rubriker som denna!

Barnen växer! Jag reflekterade över detta nyligen att barnen inte bara växer ur kläder och skor, utan även deras sinnen och humör utvecklas hela tiden. Nu senast när jag ville förmedla att middagen var klar så kom de inte springades och var lika glada eller tacksamma som tidigare, utan de var fast i ett spel på Roblox tydligen och har så varit sedan 8-års åldern ungefär…

Haha! Nej okej man behöver inte komma till middagsbordet direkt om man är upptagen, men det är ibland så mycket känslor inblandade i deras spelande att man blir lite tagen på sängen ibland. Det vanligaste svaret jag brukar få om jag ropar på barnen är detta:

– Jag är mitt inne i en match men jag kommer sen!

Kanske känner många igen sig i detta? Och om de är mitt uppe i ett spel verkar det helt OMÖJLIGT att pausa för att äta middag exempelvis…

Nu har jag dock lärt mig hänga med mer i deras spel och ser ju ibland att de inte ens startat spelet när de ger mig ovanstående svar, utan håller på att starta spelet i menyn. Då brukar jag påtala detta lite för dem att jag minsann är ”down with the kids” och på deras nivå, så jag vet hur det fungerar och då skrattar de och avslutar spelet. Det gäller att man har lite trix i rockärmen när man handskas med deras spelvanor här hemma, annars blir det lätt att de fastnar framför skärmarna lite för länge. Men vissa dagar är jag inte en bättre förälder än att jag uppskattar att de håller sig sysselsatta så att jag själv kan få lite tid för avkoppling, för det ska gudarna veta att vi föräldrar behöver. Somliga mer än andra och jag tillhör kategorin ”somliga”, nu sista tiden i alla fall…

Jag skrattade åt ett inlägg på sociala medier nyligen och tänkte dela detta med er. Jag känner inte riktigt igen mig i detta längre men för inte så många år sedan så kunde jag verkligen relatera till bilden, och många småbarnsföräldrar har nog gått igenom exakt samma fas som Yoda här nedan. Haha, alltså den är så talande och rolig att jag dör av skratt!

När jag ändå är i farten med att dela så kallade ”memes” så kan jag kasta in denna också, den stämmer inte in på mig så mycket men jag tycker den är rolig ändå. För visst har jag väl någon gång gett barnen arga blicken i hopp om att de ska ta det lite lugnare eller så, men jag får inte riktigt till samma ”crazy eyes” som Samuel L Jackson på bilden. Men skrattar, ja det gör jag såklart ändå.

Avslutningsvis vill jag dela något som en kvinna delade med sig av, det var en bild på ett duschdraperi som hennes man kom hem med efter att hon vänligt bett honom köpa ett nytt på vägen hem från jobbet. Om det är sant eller ej vet jag inte men roligt var det, och jag kände ju direkt att jag kunde relatera till mannen i detta sammanhang. För jag förstår att hon nog tänkte att han skulle köpa ett liknande som de redan hade eller något som passade in i badrummet, men den här mannen gick uppenbarligen BANANS för det där draperiet är ju BANGER! Haha!

Nu tillbaka till rubriken för detta inlägg! Det verkar nämligen bli tydligare för varje dag som går nu att Henke blir kvar i Sverige och ger upp sin stora dröm om sin flytt till Mongoliet. Vad som föranledde honom till att ta detta beslut är högst osäkert, men det verkar nu vara beslutat och bestämt att han inte ska någonstans. Därmed tackade han nej till sitt livs möjlighet att få arbeta internationellt i Ulan Bator på en av deras största persiennfabriker där han erbjudits rollen som huvudskyddsombud, men vi är alla glada att han väljer att stanna.

Jag vet inte hur jag själv hade resonerat om jag var i hans skor (förvisso ganska små skor, tror att han bara har storlek 37 och då är han ändå lika lång som mig), men en sådan här möjlighet får man nog bara en gång i livet. Nu vet jag inte vad det var som fick honom att ändra sig, allt verkade ju så förberett och planerat för denna flytt som även inkluderade barnen och exfru. Både Steffe och jag var nyfikna på vad som fick honom att ändra sig och vi spekulerade i att det kanske var svårt för honom att sälja sin lägenhet eller liknande, men vad det nu än var så vore det intressant att få veta anledningen till att han ångrat sig. Jag menar han förberedde ju sig sedan sportlovet i våras med att träna mongolisk dans och märklig naken sumobrottning, allt för att snabbt komma in i det sociala samspelet med sina nya medmänniskor där borta. Nu har han säkert lärt sig massor av detta och därför bör han väl inte se sina nya kunskaper som helt bortkastade, han kanske får nytta av dans och brottning på nästa afterwork eller liknande?

Fast jag även om jag är glad över att Henke beslutat sig för att stanna så är jag lite ledsen för hans skull, så passionerad som han varit inför uppdraget som huvudskyddsombud på persiennfabriken har jag aldrig sett honom tidigare. Det hade verkligen passat honom och mongolerna var ju så vänliga med alla sina förberedelser de ansträngde sig för att ordna åt honom. Nu känns det lite som att Henke aldrig kommer byta jobb eller flytta heller för den delen, han har alltså slagit rot i Gustavsberg på ett beslutsamt sätt som ingen kan rubba. Så det enda vi kan göra nu är väl att tacka Henke Penke Päronpung för att han delade med sig av detta uteblivna äventyr och att han nu valt att stanna, vi vill därför gratulera omgivningen likt reklamen för Dressman… Grattis Värmdö! Nu stannar Henke hos er, för evigt!

Nog om det, vi får helt enkelt stänga kapitlet om Henke och persiennfabriken för gott nu är jag rädd. Men det gör inget, för jag har massor av andra saker att tänka på just nu. Jag hittade nämligen en ”att-göra-lista” som måste klaras av snarast möjligt, känner ni någon som vill låna ut ett blått skåp lite snabbt? Ha d biff!

DAGENS JERKER ger jag mer än gärna till trafiken i Stockholm som nu sista dagarna visat sig från sin allra sämsta sida. Mycket att tacka för detta har vi väl några få ”genialiska” medtrafikanter som stressar och kör så pass illa att de orsakar krockar och trafikolyckor där de skyndar sig fram. Och eftersom trafiknätet i denna stad inte verkar klara av stillastående fordon på ett bra sätt så blir det ju snabbt köer som växer, men en stor eloge till räddningstjänst och andra inblandade som tvingas rycka ut så fort något händer i trafiken. Utan dem skulle trafikläget vara enormt mycket värre, men jag önskar att bilförare och övriga i trafiken kunde visa bättre hänsyn och inte trängas och ställa till det för alla oss andra. Vi som är snälla trafikanter, haha!

Äntligen september! Nu undrar säker många vad det är för fel på mig men man måste försöka vara positiv, även när höstens mörker sakta kommer krypandes. För det finns mycket att vara glad över nu denna härliga höstmånad!

Man kan exempelvis blicka tillbaka och minnas vilken skön sommar man förhoppningsvis har haft, om man inte har haft en skön sommar så kanske man har badat i alla fall och kan tänka på hur friskt det kändes. Sedan är vi ju många släktingar och närstående som fyller år just nu denna tid på året, vilket innebär kalas med bullar och kanske en bit tårta. Riktigt mumsigt!

Förra veckan fyllde Lindas äldsta dotter Issa år och tog ytterligare ett steg närmare 50års gränsen, och i lördags firade vi Lindas farmor Gun som fyllde hela 90 ballonger! Detta firades hemma hos Lindas pappa Micke där flera släktingar och närstående var inbjudna, många hade jag aldrig träffat tidigare så det var kul att få ett ansikte på de namn man hört florera i samtalen vi haft genom åren. Men Gun stod i fokus såklart och var den alla kom för att hylla, de hade även ordnat så att en kör kom dit och sjöng för henne. Vi missade tyvärr detta precis och kom straxt efter att de lämnat festen, men vi mötte dem när vi körde in på deras gata.

– Kolla en massa studenter! Ropade barnen i bilen.

Haha! Nej inte riktigt, de var dock prydligt uppklädda i kostym allihop så de såg kanske ut som ett gäng studenter. Men vi fick se videoklipp på när de sjöng och de var riktigt duktiga! Så jag förstår att Gun blev både imponerad och förvånad, hon verkade alldeles tagen efteråt när vi kom dit. Det får man väl se som ett gott betyg på överraskningen!

Vi satt där och pratade länge medan jag försökte hålla koll på Gibzon och Wilbur så att Linda kunde få lite lugn och ro att prata med alla. Men Gibzon kunde inte vara stilla eftersom han är så nyfiken på allt och alla, sen så vaktade Wilbur Linda med sitt lilla hundliv och var vresig mot alla förbipasserande. Så detta tog mycket av mitt fokus men jag hann i alla fall prata med några av de andra som var där och fick lära känna dem lite bättre. Alla var trevliga och många var väldigt roliga, speciellt Lindas pappa och hennes farbröder höll låda och roade oss andra. Men framåt kvällen var det dags för oss att åka hem, Linda skulle jobba så då tog jag med mig barn och vovvar hem till Nynäshamn igen. Förhoppningsvis hade alla en fortsatt härlig kväll och firade Gun ordentligt, det är hon verkligen värd. Grattis både Issa och Gun!

Nu nalkas ännu fler firanden, Linda fyller år nu i veckan och min systerdotter Elvira har bjudit in till middag hemma hos morsan och Kent på lördag. Hon blir 18 år nu, helt sjukt! Vad hände egentligen, hon ska ju vara liten med sitt vackra spretiga hår. Nej tiden går alldeles för fort just nu, men hon ville fira lite vuxet nu med middag och vuxendricka så därför får man hitta barnvakt eller lämna barnen hemma om de klarar sig själva. Nu hoppas jag att vädret blir bra så att vi kan njuta i solen utomhus, och att hon får ett firande som hon kommer minnas resten av sitt liv. Borde jag trolla lite kanske? Jag är ju en fena på det där tricket när man ska dra mig i fingret för att se vad som händer, det kan jag lära ut där på festen…

Sedan fyller tydligen jag år också, men även Kent och Sussie så nu är det många att fira som sagt. Vi fyller dock inte något speciellt så vi kan sträcka oss till att ses över en fika någon dag, det blir trevligt att ses om inte annat. Hurra för alla födelsedagsbarn!

Det var ju konsert i fredags när Hov1 intog Gärdet i Stockholm för sin sista spelning, Freja och stora Nova var såklart på plats för detta. Jag är inte så förtjusta i Hov1 men väldigt många ungdomar och främst unga tjejer är helt galna i de tre grabbarna, Henke inte minst som försöker dölja sin beundran för bandet av någon märklig anledning.

Men trots att det regnade en del i fredags så verkade det ha varit en riktigt bra konsert, Freja sov sedan med sin kompis hos dennes släkting inne i stan medan stora Nova åkte hem. Men jag hämtade upp henne vid tåget på natten, då var hon hes och mådde kanon! Så båda verkade uppskatta konserten enormt mycket och efteråt hörde jag något om att Hov1 slagit rekord i antal besökare till en utomhuskonsert i Stockholm med runt 60000 personer i publiken. Tidigare rekord hölls av Metallica så detta fnyste jag nu åt och kräver att Metallica kommer tillbaka och genomför en ny stor utomhuskonsert här i stan så att inte Hov1 får ha kvar sitt rekord. Jag mailar ihop något till Lars Ulrich nu direkt…

Dear drummer-Lasse,

Have you and James hört that de young snubbs called Hov1 broke your rekord this weekend, please come back to Sweden and genomför a new consert and sälj more tickets than de young snubbs this time. Spörsmål på det? Have a nice day!

Best regards,

Jimmy the Dragon

Jag är inget större fan av LinkedIn och loggar sällan in där, det har alltid känts lite som en skrytsam ”Hallå titta på mig”-sida vilket inte är min stil alls. Men så av en tillfällighet snubblade jag in där och fick syn på Polisens sida där, och vad deras verksamhet är…

Som ni kan se så markerade jag deras text i grönt, och för att vara en man med gränslös fantasi och en person som visualiserar det mesta med bilder i huvudet så blev detta intressant…

Det började lite fnittrigt och tramsigt med att jag såg framför mig två njurar i polisuniform som åkte polisbil, sedan blev de anropade på radion av polischefen levern som beordrade dem att åka till riksåklagaren hjärtat som behövde förstärkning inför en husrannsakan. Även bombgruppen magsäcken kallades dit för att identifiera ett farligt och oidentifierat föremål. När polisnjurarna kom till platsen blev ena njuren beskjuten och dog, vilket innebar att man var tvungen att kalla in fler njurar från ett annat distriktområde (annan kropp). När förstärkningen anslöt från flera distrikt så kunde distriktsåklagaren äntligen genomföra den husrannsakan man planerade för, och sätta dit den där irriterande svulstiga blindtarmen Henke som är så arg att han håller på att spricka. Och bombgruppen magsäcken började genast undersöka det farliga föremålet på platsen vilket visade sig vara någons njurstenar som blindtarmen Henke placerat ut som lockbeten. I ett tappert försök gjorde blindtarmen Henke ett sista ryck för att fly, men de brottsbekämpande organen ville avlägsna honom en gång för alla…

Ja ungefär så lät det i mitt huvud under några sekunder innan jag fick tillbaka medvetandet och insåg att allt bara var en knäpp fantasi i mitt huvud. Som tur var…

Så var det med det, nu loggar vi ut för ikväll. Passar på att önska er alla en fortsatt fin afton, ha d biff!

DAGENS JERKER faller sig naturligt att ge till Henke igen, mestadels på grund av dåligt uppförande och maktmissbruk av skyddsombudsbricka…

För en tid sedan kom det upp några roliga minnen när jag höll på att fixa lite ute i vårt garage, dessa handlade om min tid som byggarbetare och alla de festliga personer man träffade på under dessa år i branschen. Och ja, de är en hel del inser jag nu…

Jag jobbade inom VVS-isolering i många år och hade många gånger OTROLIGT ROLIGT med kollegor och andra personer inom byggsvängen. Ingen dag var den andra lik och man visste aldrig vilka personer man skulle träffa på under en arbetsdag, vilket var lite utav charmen med detta yrke. Men inom bygg så finns en hel del unika personer eller original kanske man kan kalla dem, de flesta var dock väldigt trevliga men många av dem saknar ju helt filter när de pratar och skäms heller inte för att säga vad de tycker. Detta ledde till många intressanta diskussioner i byggbodarna på rasterna, men man tröttnade lite efter tag på jargongen och deras kvinnosyn framför allt som många gånger kunde vara riktigt förlegad och unken. Men som sagt, för det mesta var det ju riktigt roliga samtal med många skratt, så därför tänkte jag försöka återberätta lite om några av de härliga personligheter jag träffat på genom åren. Kanske roar det även andra och inte enbart mig själv, detta blir ett roligt minna för mig att läsa om på ålderns höst om inte annat. Så nu kör vi!

THE GREAT ISOLERERS! Låt mig först presentera mina närmaste arbetskamrater på företaget där jag jobbade, sedan går vi vidare till alla de rörmokare som utmärkte sig på de mest fantastiska sätt ni kan tänka er!

Herr Banan – Vi kan väl starta med en av de personer som gjorde ett otroligt stort avtryck och som jag gillar väldigt skarpt, även om hans heta temperament ibland fick klockorna att stanna. Det gäller Janne som var min chef under alla dessa år och vi på firman kallade honom för ”Herr Banan” av någon anledning, kanske på grund av låten ”Jan-Banan” av Dan Bäckman (Felix Herngren). Min gode vän Jocke som var min kollega under alla dessa år varnade mig redan på min första arbetsdag, att skratta aldrig när Janne blir förbannad. Okej tänkte jag, vad kan vara så farligt med det så länge det inte är mig han är förbannad på? Men Jocke är ju Jannes son så jag litade på hans ord, och det tog inte många dagar innan jag fick uppleva det första raseriutbrottet som gjort honom känd i branschen. Vi befann oss på ett stort företag söder om Stockholm där ett arbete med ett stambyte pågick, och jag stod tillsammans med Jocke på våningen nedanför Janne och vi kunde höra varandra väldigt tydligt medan vi arbetade. Det var väldigt ont om plats vid rörstammen som försvårade arbetet med att isolera rörledningarna, då började plötsligt röret att skaka och detta var ett ganska grovt rör på ca 110mm i diameter så det gungade till rejält. Samtidigt hörde vi Janne mumla argt för sig själv och han blev bara mer och mer upprörd, och ju argare han blev desto högre pratade han med sig själv och röret skakade ännu mer. Jocke och jag skrattade och tyckte att den ilskna Janne började låta väldigt roligt, tillslut hör vi bara ett högt vrål!

– Nä nu ryker hela jävla stammen! Skrek Janne och kämpade med att få isoleringen på plats runt röret.

Men alltsom oftast så verkade hans raseriutbrott lösa problemen, det är som att han kanaliserade ut sin ilska och då föll plötsligt allt på plats för honom. Jocke och jag tittade förvånat på varandra efter Jannes höga vrål, men bara några sekunder senare hörde vi honom vissla glatt. Att det fanns människor i närheten som försökte jobba med sina vanliga arbetsuppgifter på företaget verkade han inte bry sig om eller tänka på alls under sitt lilla utbrott. Men det var sådan han var, han var inne i sin bubbla när han arbetade. En annan gång hade vi ett brådskande jobb på MUST och hyrde då in två farbröder som skulle hjälpa oss hinna klart med allt i tid. Den ena av dessa herrar kallade vi för Humlestören, han påminde lite om trollet i filmen ”Trolltyg i Tomteskogen”.

Eftersom detta var brådskande så var tempot väldigt högt dessa dagar, och det underlättade tyvärr inte att vissa rördragningar var väldigt trånga och smått omöjliga att få till ordentligt när de skulle isoleras. Vi var uppe på en stor vind nästan alla montörer och kämpade inne i värmen för att hinna klart, Humlestören stod precis utanför vindsluckan och isolerade rören som var på utsidan. Då började det jäklas väldigt mycket för Janne och svordomarna börja hagla, Jocke och jag anade vad som var på gång så vi vände oss bort och fortsatte jobba vidare med våra rörbitar. Den stackars montören som assisterade Janne hade nu första parkett på det kommande raseriutbrottet, jag minns ej vem det var men jag kan garantera att han bara ville sjunka genom lösullen och försvinna där inne. Janne greppade isoleringen och försökte få den runt röret men det gick inte, han ruskade tag i röret och försökte skapa sig några millimeters utrymme men det ville sig inte.

– Men det var då själva… KYSS FITTAN OCH DRICK SJÖVATTEN! VAD FAN ÄR DET FRÅGAN OM? Skrek han rakt ut.

Jocke och jag kastade ett öga på varandra och kunde inte låta bli att bli roade av det hela, Janne hade ju väldigt roliga uttryck som man aldrig hört tidigare som han använde sig utav när han blev arg. Och det blev bara värre och värre för Janne…

– FITTA FAT DJUPTALLRIK! HELVETES JÄVLA SKIT!!! Vrålade Janne i sin frustration.

Då öppnades plötsligt vindsluckan och in kryper Humlestören fram till Janne.

– Janne! Har du hört den där roliga historien om… Började han berätta.

Både Jocke och jag trodde att Humlestören skulle dö nu, han blir ihjälslagen eller något. Vi hörde inte ens vad han började berätta utan var båda orolig för hur fasen detta skulle sluta, hur vågade han gå fram och dra en historia för Janne när han var mitt uppe i sitt ilskna utbrott. Men vi blev helt ställda, för när Humlestören berättat klart sin roliga historia så var det någon sekunds tystnad innan Janne plötsligt brast ut i ett högt gapskratt. Kanske var detta receptet och en sorts ”anger management” som fungerade på Janne. Men ingen annan vågade upprepa det Humlestören gjorde så det fick vi aldrig veta om det fungerar eller ej.

Jag minns ett senare tillfälle när vi köpt ett nytt märke av den isoleringstejp vi använde, vår grossist hade hittat ett otroligt billigt alternativ från Polen som de rekommenderade oss att använda. Så vi köpte med oss några rullar tejp sedan körde vi ut till ett parkeringsgarage under ett högt bostadshus i Solna, men vi upptäckte genast ett problem med den nya tejpen. Det gick ej att dra ut tejpen utan att den skar snett och gick av, vilket började göra Janne en smula irriterad. Han drog bort den trasiga biten och försökte dra ut en ny bit, men den gick av den också…

– Men va fan, hur jävla svårt kan det vara… Muttrade han för sig själv och tog fram en annan tejprulle.

Den visade sig vara lika dålig och nu började hans tålamod tryta rejält.

– Men ska varenda jävla tejprulle vara såhär, vad är det för polskt skit! Sade han argt och plockade fram den tredje och sista tejprullen för att se om den var av bättre kvalitet.

Jag stod bredvid på min stege och väntade på att han skulle få ordning på tejpen så att vi kunde jobba vidare, men började få svårt att hålla mig för skratt nu. Janne pillar nu beslutsamt upp fliken på den sista tejprullen och dra ut en bit, sedan gick den av. Och nästa bit likaså…

– Nej man vad i hela friden är det frågan om! Skrek Janne nu högt och gjorde ett sista försök att få ordning på tejpen, men den gick av igen.

Då bara vrålade Janne rakt ut och kastade tejprullen genom hela parkeringsgaraget!

– WRAAAAH!!! Det var den sämsta skit jag någonsin köpt, aldrig mer att vi köper den där skiten! Vrålade han högt och jag såg några elektriker komma gående men de vek snabbt av och tog en stor omväg runt oss istället.

Detta har hänt väldigt många gånger när vi arbetade tillsammans och jag kan tyvärr inte återberätta allt, men vi umgicks ju även en del privat och då kunde han också bli arg på saker. Såklart! Jocke berättade även att det fanns små händelser under uppväxten som fick Herr Banan att tappa humöret emellanåt, som exempelvis när det var några grabbar som envisades med att köra moped i väldigt hög hastighet framför deras villa. Så en dag när Janne var ute hörde han en av dessa mopeder närma sig, då klev han ut på gatan framför moppekillen som tvingades att bromsa in tvärt. Sedan greppade Janne tag i killens hjälm och skrek in genom visiret att de skulle ge fan i att köra så fort och att han var less på deras fasoner. Den moppekillen körde omvägar i området för att undvika Janne igen efter detta, haha!

Men sedan så köpte Jockes föräldrar ett landställe i det lilla samhället Otterbäcken som ligger vid Vänern, de fick tag i ett väldigt fint hus vid vattnet och det passade dem bra eftersom de ofta var ute med sin båt. Janne var en generös chef och bjöd ofta med sig oss på företaget ner dit för att fiska och umgås några helger om året, och jag minns specifikt ett tillfälle när hela firman var samlade där och det blev väldigt varmt inne i huset en natt. Janne blev mycket upprörd över detta och trodde att någon av oss justerat termostaten som styrde värmen inomhus, men när han frågade vem som rört termostaten fick han inget svar och blev fullkomligt vansinnig!

– Det är ju varmare än en turkiskt bastu här hemma! Jag tycker det ör så jävla dåligt att ingen vågar erkänna vem det är som rört termostaten. Dundrade Janne och om det var någon som pillat på termostaten så vågade ingen erkänna det när han var så pass upprörd.

Jocke och jag frågade Janne några veckor senare om han fått reda på vem som ändrat inomhustemperaturen, men då räckte det tydligen med att han själv visste vem det var. Detta fick både Jocke och mig att inse att det troligen var Janne själv som pillat på termostaten där under natten men att han troligen glömt bort det, det blir lätt så efter några öl och ett eller två glas whiskey på kvällen. Haha! Men ett av det absolut roligaste ögonblicken kopplade till hans ilska var när vi skulle ut och fiska med hans båt där på Vänern, då hade han fått hjälp med att montera ett sorts lås som enkelt höll en lucka stäng framtill på ”durken” eller vad det nu heter på båtspråk. Det var en motorbåt man kunde sova i och inne i sovutrymmet fanns en taklucka, det var den luckan jag syftade på nu. Så innan vi åker ut på Vänern så visar Janne det nya låset på luckan för Jocke och mig , han berättar hur enkelt och bra det var samtidigt som han nöjt lät solens strålar skina upp hans ansikte. När vi åkt ut och varit borta ett tag så började det blåsa kraftigt och vi fick avbryta fisketuren för att köra tillbaka, vi hade haft otur med fiskelyckan denna dag och inte fått en endaste fisk vilket påverkade Jannes humör negativt såklart. Detta fick honom att gasa på rejält med båten, dock så började det bli höga vågor så båten studsade numera fram. Jocke och jag höll i oss allt vi kunde i aktern på båten, då stannar Janne plötsligt och muttrar över att det där låset på luckan gått upp så han kliver fram och låser luckan igen. Sedan gasar han på för fullt igen, men efter en kort stund så öppnar sig låset igen och luckan börjar slå högt när den öppnas och stängs. Då stannar Janne båten igen och går fram till luckan.

– Men vad fan är problemet, lås nu för helvete! Säger Janne högt och irriterat samtidigt som han lyckas låsa luckan igen och kan köra vidare.

Nu började det att regna och blåsa rejält på sjön, men som tur var hade vi regnkläder med oss så det gjorde inte så mycket. Janne gasade nu på för fullt och båten fullkomligen flög fram över vågorna, nu var han bara less på allt och ville hem. De kraftiga vågorna och båtens studsande blev väl för mycket påfrestningar för det nya låset, för det tog ju inte så lång tid innan låset öppnade sig ännu en gång och det var inte bra. Janne skrek rakt ut och tvärnitade med båten, sedan svor han när han klättrade hela vägen fram till luckan och började pilla med låset igen…

– VAD I HELVETE! VA? VAD ÄR DET FÖR JÄVLA FEL PÅ DIG DITT VÄRDELÖSA JÄVLA SKITLÅS!!! Skrek han så att det troligen hördes hela vägen ut till Kattegatt.

Jocke och jag hade så otroligt svårt att hålla oss för skratt och gömde oss i våra regnjackor för att dölja våra skratt, samtidigt lyssnade vi på hur Janne fortsatte svära.

– DU KOSTAR EN FÖRMÖGENHET OCH SKA JU VARA SÅ HIMLA BRA! Skrek han, och sedan började han imitera säljaren som sålt låset till honom.

– ”Det här låset är det bästa på marknaden, du kan inte få ett bättre lås”… VART FAN ÄR DET BRA NÅGONSTANS! VA!!! Skrek Janne sedan smällde han igen luckan och sket i att försöka låsa den denna gången.

Resten av båtresan hem blev väldigt tyst bortsett från luckan som slog igen så fort båten studsade på vågorna, han var märkbart irriterad och riktigt förbannad över sitt dåliga köp. Men när vi kom hem till huset så hällde han upp ett glas whiskey och då var plötsligt allt bra igen, han skrattade och pratade om att vi haft lite otur med vädret denna dag men att annars var allt bra tydligen. Haha! Detta var dock en av hans positiva sidor, att den där ilskan snabbt gick över och han var inte alltid så långsint. Men oj så många gånger vi roats över dessa tillfällen då han exploderat i sitt humör, det har gett mig många roliga minnen för livet!

Pelle – Ja hur ska jag beskriva denna otroligt härliga, roliga men även märkliga man? Haha, han bjöd alltid på ett gott skratt och roliga utspel. Han var även en av de busigare kollegorna jag haft som ständigt hittade på hyss med verktygen och annat om man råkade lämna något obevakat i några sekunder. Vi använde oss exempelvis utav en sort limkanna när vi monterade cellgummi som är en sorts kylisolering, men fick han tag i kannan så kunde man hitta den fastlimmad varsomhelst på bygget sen. Så det gällde att hålla koll på prylarna när han var i farten, men man hade aldrig tråkig när han var med utan skojade om allt möjligt och hade väldigt roliga utspel om saker och ting. Ni kommer få ta del av detta lite mer senare på bloggen när jag ska berätta om några av de resor vi gjorde med företaget, då kunde man ju inte vistas i samma rum som Pelle utan att skämmas ihjäl emellanåt…

Fimpen – Eller Rikard som han egentligen heter är Jockes yngre bror och tyckte om att spela innebandy, i alla fall tills han upptäckte tjejer. Då kammade han till sin innebandyfrilla och raggade för fullt, så nu har han skaffat sig både sambo och barn. Han började sommarjobba en sommar med sin kompis innan han efter studenten började jobba heltid på företaget, och nu är det faktiskt han som har tagit över företaget efter sin far och driver den ihop med Jocke som jag förstått det. Jag minns honom som en glad och trevlig kille som gillade att prata och var väldigt social, en bra egenskap som man har nytta utav när man ska knyta kontakter och ragga jobb i byggbranschen. I övrigt så har han lite tendenser av samma humör som sin far Herr Banan och kunde bli aningen upprörd, han lät kanske inte lika mycket och lika ofta men han har det i sig. Något annat han har i sig var samma dåliga tarmflora som sin bror Jocke, dessa två borde ha en säkerhetszon mot omvärlden där de inte får sistas inom samma område och fisa samtidigt. Jag kan inte beskriva eländet med ord utan intygar bara att det är förfärligt, flimmerhåren i näsan krullar ihop sig och lungorna får andnöd så man vill bara dö när det händer.

Pavle – Den serbiska dynamiten från Belgrad, vi hade många roliga samtal och stunder ihop där han ofta pratade om alla galenskaper han gjort under sina tidigare år. Han var inte lika pratglad i början men tror att det släppte ju mer han lärde sig tala svenska, och det gjorde han snabbt. Kanske var det förvisso mestadels svordomar vilket gjorde det hela väldigt roligt när han pratade, sedan gymmade han i stort sett varje dag och älskade att ragga brudar. I stort sett varje helg hade han träffat någon som han berättade om när vi samlades på arbetet, och tjejerna verkade ju väldigt förtjusta i honom. Han brukade även beskriva sin egen penis att den var stor ”som colaburk fan”, haha!

Han var riktigt bra på att arbeta med cellgummi och kylisolering, hans jobb såg otroligt proffsigt utförda ut och Herr Banan var mycket imponerad vid flera tillfällen. Det var vi alla och önskade nog att vi kunde utföra lika snygga arbeten som han, efter ett tag bildade han sedan en dynamisk duo ihop med Pelle som åkte runt på flertalet jobb tillsammans. Att jobba med dem båda var väldigt kul, Pelle som alltid hittade på dumheter och Pavle som svor hela tiden. Haha! Sedan minns jag när vi var på ett fruktansvärt jobbigt bygge tillsammans, där det var trångt och svårjobbat som fasen vilket tärde på våra humör rejält. Men då letade han tydligen efter mig vid ett tillfälle och frågade Jocke om han visste var jag var någonstans. Men Jocke var inte helt säker utan sade att jag troligen var på våningen ovanför dem och jobbade, då stannade Pavle upp en sekund.

– Eller kanske att han har tagit av sig livet? Sade han och skrattade.

Han syftade på att det svåra och påfrestande jobbet vi utförde där gjorde att jag gett upp och tog självmord helt enkelt. Hans svenska bjöd på många roliga uttryck genom åren, men detta var ett av de jag minns bäst.

Magush – Mannen som kallade sig ”över medel” när han beskrev sig själv, något som fick mig att spruta ut min Trocadero ur munnen av skratt vid ett tillfälle när jag försökte dricka. Han var väldigt snäll, nästan för snäll för sitt eget bästa. Det gick ej att höra vad han sade för han talade så tyst att enbart hundar förstod honom, och han var ofta osäker och rädd för allt möjligt. Något som Pavle inte uppskattade eller förstod så han fräste av Magush ibland och sa att han skulle sluta vara en sådan mesig tönt och inte vara så feg hela tiden. Ett roligt tillfälle var när vi köpt fika på en Pressbyrå och när vi satte oss kom Magush eftersläntande med ett leende på läpparna. Han påstod att tjejen i kassan gillade honom och att de flirtat lite, vilket vi hade lite svårt att tro på med tanke på hur blyg han var. Så de kommande dagarna höll vi lite koll på om hon verkligen verkade så intresserad av honom som han påstod, och han kom alltid sist tillbaka till oss andra där vi satt och fikade.

– Hon är fin alltså, jag tror verkligen att vi kan ha något… Mumlade Magush innan han blev tvärt avbruten.

– Ni inte ha ett jävla skit fan! Sade Pavle högt och bestämt så att Magush blev alldeles tyst.

Haha, alltså kontrasterna mellan dessa två var otroligt underhållande! Men vi höll nog alla med Pavle om att tjejen i kassan bara var trevlig och att hon inte uttryckte sig annorlunda mot Magush eller någon av oss andra. Vi försökte pappa Magush att ta ett initiativ och bjuda ut henne eller be om hennes nummer men det vågade han inte. För att summera detta så kan jag säga att det var många gånger han trodde att han ”hade något” på gång med olika tjejer men att det aldrig var så i verkligheten, och allt rann ut i sanden så att säga. Men han träffade en tjej tillslut som han fick barn ihop med, och nu har han bytt företag efter en väldigt turbulent avslutning på sin anställning vad det verkar. Så jag har tyvärr ingen aning om vad han gör idag och har heller inte haft kontakt med honom på många MÅNGA år…

Wrååken – En före detta hockeyspelare som var en glad och rolig filur, Pavle kände honom lite sedan tidigare när han började jobba på firman så han kom snabbt in i gänget. Han kallades för Wrååken eftersom han heter Wrååk i efternamn, och hans hockeykarriär utomlands hade fått honom att uppskatta de finare sakerna i livet. Han var helt tokig i prylar och berättade alltid hur dyra sakerna var, haha! Så fort han köpt något som exempelvis en ny klocka, då kom han fram och visade den på jobbet.

– Kolla nya klockan, snygg va? MYCKET dyr, 20 000 kr… Kunde han säga och log stort när han tryckte upp klockan i nyllet på oss, sedan glänste han lite efteråt.

Haha! Jag upplevde honom inte som en jobbig skrytmåns på något vis utan tyckte bara beteendet var lite kul. Sedan minns jag en diskussion mellan honom och Pavle där båda hävdade att ingen av dem någonsin förlorat en tennismatch, så då skulle de minsann möta varandra någon gång och se vem som var bäst. Sedan kunde ju Wrååken kläcka ur sig intressanta kommentarer och resonemang ibland, som vi andra kunde ha lite svårt att förstå eller relatera till för det mesta. Jag kommer ihåg en gång när vi satt i samma bil tillsammans och fastnade i köerna på Centralbron inne i stan, då ville han köra zick-zack fram mellan bilarna för att tränga sig fram. Jag frågade varför han var så stressad, då svarade han att han hade bråttom hem efter jobbet. Han skulle åka och träna och tyckte att då kunde väl alla andra släppa fram honom, för övriga skulle ju förmodligen bara åka hem ändå. Alltså, va? Haha! Vad är det för konstigt resonemang frågade jag, och ansåg att hans tid inte var mer värd än någon annans men det höll han inte med om utan försökte tränga sig fram genom kön så fort han kunde. Så vi var lite olika men jag kom väldigt bra överens med honom, och jag har ett otroligt roligt minne från när han bjöd hem Pavle och mig en lördag. Vi skulle käka pizza och dricka lite öl innan vi skulle ut senare på kvällen, det var Mello på TV så planen var att gå ut på stan och träffa alla glada tjejer efter att programmet var slut. Det uppstod dock ett litet problem, vi drack upp all öl lite för snabbt och hittade en flaska slivovica som han hade hemma. Den öppnade vi och drack alldeles för fort, Pavle berättade att det stod något om att det var plommonbrännvin eller liknande på flaskan eftersom han förstod språket. Så efter att vi fått i oss den åkte vi in till stan men där tog typ mitt minne slut för kvällen, jag blev så himla full och fick istället åka hem och lägga mig. På måndagen när vi träffades på jobbet så verkade de andra killarna gått samma öde tillmötes, alla däckade tidigt på varsitt håll men det var en kul kväll i alla fall. Även om det inte alls blev som vi tänkt oss!

Schubert – Mytomanernas mytoman! Alltså den här killen berättade så sjuka historier för mig och Jocke att vi höll på att trilla av stolen, haha! Han började jobba på firman och visade sig vara en duktig isolerare, samt en trevlig bra kille som verkade väldigt skötsam. Men ju längre tiden gick desto mer konstiga och udda saker kom det upp när vi jobbade på dagarna. Han berättade bland annat att han hade svart bälte i karate tror jag att det var, och att han utbildat tyska säkerhetspolisen i närstrid. Han berättade detta på ett sätt som fick oss att tro att det kanske kunde vara sant, även om vi fortfarande var skeptiska. Sedan jobbade han ibland med att bygga upp scener och likande på en mässa som åkte runt på olika platser i Sverige. Det var tydligen erotikmässan han jobbade på och då tog han oftast ledigt från vårt jobb för att åka iväg några dagar, men detta blev inte så bra och Herr Banan tyckte till om det hela. Vi började få så pass mycket att göra och då var det svårt att bevilja Schubert ledighet, samt att risken fanns ju att om han skadade sig på det andra jobbet så skulle ju vår firma få betala hans sjukersättning vilket inte Herr Banan var särskilt glad över. Så då lovade Schubert att sluta på det andra stället, men det gick rykten om att han fortfarande jobbade kvar där och han hittade på olika ursäkter för att få ledigt så fort erotikmässan öppnade på något nytt ställe. Och en gång när Schubert var på älgjakt uppe i Norrland så var vi andra ute i Vällingby och jobbade, då ringde någon till Herr Banan och frågade om vi var i Åkeshov på jobb för en av våra firmabilar stod parkerade där. Men vi hade inget jobb där just då, men tydligen så skulle erotikmässan öppna där senare samma helg. Det var inte svårt att lägga ihop ett plus ett här, Schubert hade såklart ljugit om att han skulle på älgjakt och jobbade alltså kvar på det andra jobbet. Så Herr Banan ropade in oss alla sedan hoppade vi in i hans skåpbil och åkte dit.

– Ni väntar här va… Sade han beslutsamt och gick in i byggnaden medan vi snällt satt kvar i hans bil utanför.

Han var inte borta länge, det tog ungefär tio minuter bara sedan kom han ut och kastade Schuberts bilnyckel till Magush och bad honom köra hem firmabilen. Jocke och jag satt i samma bil som Herr banan och frågade vad som hände, då berättade han att han hittade Schubert där inne och att han redan skjutit sin älgkvot dagen innan och åkte hem till Stockholm igen. Men vad Herr Banan svarade på detta vet vi inte, resultatet av det hela blev dock att taket lyfte på byggnaden där inne när Schubert fick sparken omgående och sedan fick han lämna över firmabilen direkt. Sedan ville Herr Banan aldrig se honom igen av någon anledning, haha! Jag tror faktiskt att han lämnade byggbranschen efter detta, kanske började han utbilda tyska säkerhetspoliser i närstrid igen för ingen av oss såg honom efter detta…

Micke – Han var ett fenomen och en av de snabbast montörer jag träffat på i hela mitt liv, och det blev trots detta alltid ett väl utfört arbete. Jocke och jag var förbluffade när vi började arbeta med honom över att han var så sjukt snabb, vi brukade skoja om att han fällde ut en tredje arm när han jobbade som bidrog till att han fick upp så högt tempo. Men utöver detta så var han en ganska tystlåten herre som inte utmärkte särskilt ofta, förutom ibland! Det brukade då oftast gälla mytomanen Schubert här ovan som han kände sedan lång tid tillbaka, och varje gång vi berättade vad Schubert sagt så dementerade han det direkt och sade att det bara var skitsnack. Speciellt det där med att han skulle ha tränat tyska säkerhetspoliser tyckte han lät helt otroligt och hade svårt att tro att han hittat på sådana historier. Det fanns mer grejer Schubert fantiserade fram men som Micke sköt ner direkt, tyvärr minns jag inte riktigt vad det var men Jocke kan ju få fylla på med bra grejer som han påstod sig ha lyckats med helt enkelt.

Jonne – Denna härliga kille jobbade på firman när jag började där, en ganska tillbakadragen och lugn man men som i sina bästa stunder kunde blixtra till och vara riktigt rolig. När jag började lära känna honom hade han ganska nyligen separerat från sin exfru, och varje gång hon ringde till honom utbrast han ”åh, kossan…” och suckade högt. Haha, man får tolka det som att han inte var så förtjust i henne längre. Eftersom han inte pratade så mycket så blev man alltid lite extra glad när han väl gjorde det, och inte sällan skämtade han med Jocke på dennes bekostnad. Det kunde exempelvis vara som när låten ”Sad But True” av Metallica spelades på radion, då flikade han snabbt in att det var den låten de spelade på BB när Jocke föddes. Haha! Eller efter att Jocke separerat från en gammal flickvän och tvingades flytta hem till sina föräldrar en kort period igen, då pikades han av Jonne när de hörde låten ”Mama, I’m Coming Home” av Ozzy på radion.

– Denna låten är ju till dig Jocke. Sade Jonne och fnissade lite, lätt road över hur fyndig han kände sig.

Det pratades även om en annan anställd som jobbade där innan mig, han kallades för Branne och var tydligen inte helt enkel att ha att göra med och var väldigt frågvis av sig. Detta fick det att brista för Jonne en dag, Jocke berättade att Branne hade tjatat och frågat Jonne hela förmiddagen när Janne skulle komma. Tillslut brast det för Jonne som blev så arg att han var tvungen att gå därifrån och köpa en dricka åt sig själv.

– Och sedan ska jag köpa en hel jävla karta med huvudvärkstabletter! Ropade han högt och stirrade på Branne, och syftade på att hans eviga tjatande gett honom huvudvärk.

Det låter nästan helt osannolikt att en som Jonne kunde tappa humöret sådär, men det gjorde han tydligen vid detta tillfälle. Herr Banan tappade däremot humöret många gånger gällande Branne och kallade honom en jävla parasit vid ett tillfälle när det verkligen brakade loss dem emellan. Men sedan kom dagen då Jonne bytte firma efter några år för att jobba med en gammal kompis till honom istället, men vi träffade på honom ändå ibland och då vinkade han alltid glatt när han såg oss. Hej hej!

THE RÖRMOKERS! Nu är det dags att ni får höra vilka intressanta rörmokare som finns där ute som vi jobbade med under årens lopp. Några av dessa stack inte ut på något vis, medan andra… Ja låt oss säga att de gjorde det, haha!

Hasse – En liten farbror med otroligt stort hjärta, och enligt Janne är han dessutom den rikaste rörmokaren i hela Uppsala! Denna rörmokare var god vän med Janne och följde ibland med till landstället när vi åkte dit, och denna vänliga farbror ställde alltid upp och hjälpte till om något behövde fixas. Han var inte så många meter över havet, utan lite kort i rocken vilket det ofta skämtades om av hans kollegor på bygget när vi träffades. De skojade även om att han var den renaste rörmokaren i hela Sverige eftersom han aldrig skitade ner sig i onödan och alltid hade ett ovanligt rent och snyggt blåställ på sig, kanske var det även en liten gliring om att han inte jobbade så hårt på dagarna. Hasse var stationerad på SVT och Sveriges Radio där han arbetade med dagliga servicearbeten i deras enorma lokaler, och han var den som hade koll på diverse renoveringar som pågick där. Han var alltid så glad när vi kom dit och då fick han någon att fika med på rasterna, jag kan tänka mig att han kanske var lite trött på de andra hantverkarna som alltid var där så när vi kom dit för att arbeta så ville han gärna hänga med oss en del. Nu har nog Hasse gått i pension, jag vet inte helt säkert men han borde ha åldern inne i alla fall för att luta sig tillbaka och njuta av pensionen. En av de trevligaste rörmokare jag träffat på under min byggkarriär!

Thomas – Denna herre gjorde aldrig mycket väsen av sig, men var vad jag förstått en mycket duktig rörmokare. Det spekulerades bland hans kollegor om han kanske hade någon diagnos eller liknande, just eftersom han uppträdde lite annorlunda ibland. Jocke och jag reagerade inte så mycket på detta alls, men fick ofta höra hans kollegor berätta roliga incidenter som hänt när de varit i närheten. Bland annat så arbetade de i ett större bostadshus utanför Häggvik och i ett pannrum så hade Thomas kopplat ihop en himla massa plaströr som började bli modernt att använde på den tiden. När en av de yngre lärlingarna kom in i pannrummet så blev han imponerad av arbetet Thomas lagt ner och sade att det såg riktigt proffsigt ut, men kunde samtidigt inte låta bli att jäklas lite med honom.

– Du Thomas, jag tror det läcker lite här… Sade lärlingen och pekade på det ormbo av plaströr som Thomas kopplat samman.

Thomas höll på att tapa alla verktygen och rusade snabbt fram för att se vart läckan fanns, men när lärlingen berättade att han bara skojade så verkade det inte hjälpa. Thomas fortsatte att leta efter en eventuell läcka och kunde inte släppa det hela, och det tog sin tid så lärlingen insåg att man kanske inte skulle skoja på det viset. Samma lärling berättade också att han blivit skrämd till livet när de bytt om i byggboden tillsammans, för tydligen hade Thomas den största pung han skådat i hela sitt liv. Nu var ju lärlingen inte så gammal och hade kanske inte skådat många manliga könsorgan i sina dagar, men han beskrev Thomas enorma pung som en ICA-kasse med två strutsägg inuti vilket fick oss att höja lite på ögonbrynen. Säkerligen en aning överdrivet men man vet ju aldrig, men det är dock dessa minnen jag bär med mig än idag från de tillfällen jag träffade Thomas.

Sherif – Även kallad ”Sheriffen”! Denna positiva solstråle från Afrikas kontinent, med en hudfärg mörkare än natten. Haha! Jag minns honom som en alltid leende och glad rörmokare, men det var tyvärr inte så ofta vi träffade på varandra ute på byggarbetsplatserna. Men de gånger vi gjorde det var han överlycklig och kom alltid fram och pratade en stund, och han kunde säga de mest oväntade och roliga saker. Jag minns exempelvis ett tillfälle när vi satt och åt lunch tillsammans, då slog en tanke honom plötsligt!

– Idag är det ju onsdag! Då får man bada! Ropade han ut till oss andra i sällskapet.

Vi andra skrattade och förstod inte riktigt vad han menade med det, om han bara tvättade sig en dag i veckan eller vad det nu kunde tänkas mena egentligen. Kul var det i alla fall, och ett annat roligt minne var när jag höll på att städa undan våra isoleringsprylar i en tvättstuga i ett nybyggt bostadshus. Då hör jag Sheriffen och en besiktningsman komma in i tvättstugan, besiktningsmannen går runt och utbrister plötsligt:

– Men här droppar det ju vatten från kopplingen, det är ju ett läckage! Skanderar besiktningsmannen mot Sheriffen och pekar på läckan.

– Ja men det är ganska tätt. Svarade Sheriffen.

Besiktningsmannen bara tittade på honom och jag höll på att få andnöd så roligt var Sheriffens svar, hur kan man svara att det är ganska tätt? Hahaha! Men sådan var han, han tog allt med en klackspark och ett leende. Vilken härlig kille!

Spindeln – Denna ganska blyga rörmokare minns jag tyvärr inte namnet på längre, men han var en snäll person som alltid hjälpte till om det behövdes. Han var dock relativt återhållsam av sig och tog inte mycket plats i sociala sammanhang, utan lutade sig gärna tillbaka och skötte sig själv helt enkelt. Smeknamnet ”Spindeln” fick han av Jocke och mig på grund av att han hade ett födelsemärke på armen, och det stack ut långa svarta hårstrån som gjorde att det såg ut som en spindel. Ja jag vet, det var inte snällt men varken Jocke eller jag var mognare än så på den tiden. Det fanns andra personer på byggena där vi jobbade med lite utstickande och karaktäristiska drag som fick smeknamn, nu minns jag inte alla dessa men ”Köttbullen” var en annan person som poppade upp här i minnet. Och vi kallade honom för ”Köttbullen” för att han hade en väldigt stor vårta eller liknande som poppade rakt ut i pannan…

Micke – Han brukade även tilltalas med sitt efternamn som jag tyvärr inte minns längre, troligen för att det fanns flera som heter Micke på deras företag. Alla fyra rörmokare här ovan arbetade på samma företag, ett av de största i Sverige på den tiden. Och Micke träffade vi inte på så ofta, men han var ett riktigt original som verkade lite märklig och kufisk på något vis. Hasse tyckte han var konstig och berättade att de hade haft ett möte inne på deras stora kontor en dag, och då noterade Hasse en rulle toalettpapper på bordet i konferensrummet som aldrig brukade stå där. När deras möte sedan började var Micke väldigt upprörd och hade ett långt utlägg om hur deras chef behandlade dem som ”dasspapper”, då tog han upp rullen med toalettpapper och kastade den genom rummet. Hasse menade på att den hade Micke ställt in där innan mötet för att få till sin poäng, det var lite sådana saker som gjorde att man undrade lite hur han fungerade egentligen. Men han var en otroligt trevlig kille i övrigt, han hade långt svart krulligt hår som han klämde in under en trång keps. Vi sågs däremot varje år på våra årliga fisketurer i området kring Norrtälje med representanter från deras företag och vårt eget, då var Micke den fiskare som var utrustad till tänderna för att fånga de största fiskarna men sedan däckade han oftast onykter med all utstyrsel på sig någonstans och kunde vakna lite var som helst nästa morgon. Ibland utan kläder. Haha!

Rauken – Denna rörmokare minns jag ej namnet på, men han var en av de första jag träffade på när jag började jobba som VVS-isolerare. Som hans smeknamn antyder så härstammade han från Gotland och hade en underbar dialekt, och han var rolig att lyssna på när vi arbetade tillsammans. Han och Jocke skojade med varandra väldigt ofta så det var en fröjd att höra dem munhuggas lite med varandra, och ett tillfälle när Rauken och hans rörmokarkollegor skulle koppla ihop ett kylsystem på ett kontor inne i stan så hörde vi honom ropa i panik uppe från sin stege!

– De droppe! DE DROPPE! Ropade Rauken högt och syftade på att det droppade kylmedel från en av kopplingarna när de skulle starta systemet.

Haha! Ja den gotländska dialekten gjorde många situationer till roliga minnen, men dessvärre flyttade han tillbaka till Gotland innan jag hann lära känna honom bättre. Nu ser han väl till att allt flyter på ute på ”öjn” till alla andras glädje.

Eken – Haha! Ja vart ska jag börja med att beskriva denna herre, jag minns inte vad han heter men tror att han heter Ek i efternamn därav kallades han för Eken. Sedan var han stor som en ek också så det passade honom väl, han var även hojåkare och det skulle inte förvåna mig om han tillhörde ett MC-gäng. Det roligaste med honom var att han skrev arga meddelanden på sina saker för att ingen skulle ta hans grejer. På hans verktygsvagn hade han skrivit EKEN med stora bokstäver runt hela vagnen så att ingen skulle råka ta fel, och på hans ask med sockerbitar i byggboden stod det ”Rör du så dör du”. Men det verkade fungera! Han fick ha sina grejer ifred och även om han inte pratade så mycket så var han rolig att lyssna på när han väl höll låda. Men det jag tar med mig från honom är att om man skriver arga varningar på sina prylar så kanske man får behålla dem längre utan att någon stjäl ifrån en…

Danne – En ganska vresig herre men han varvade detta med festliga utspel kring saker och ting i vardagen. Han var lite svår, och jag tror att han inte var så negativ och grinig som han verkade utan att det mer var lite utav hans image på jobbet. Fast det är klart, tydligen hade hans fru lackat ur på honom och sagt att han var en psykopatisk surkuk. Haha, en FEM PLUS-kommentar för övrigt! Men man ville inte gärna störa honom på jobbet om man hade några frågor, då tog det emot lite för man visste aldrig hur han skulle svara. Men han kunde verkligen bjuda på sig själv också, ett roligt minne var när han fått hintar hemifrån om att han började bli lite tjock. Då berättade han att han rotat fram en gammal träningscykel som han satte sig på och började trampa utav bara helvete…

– Du är så jävla fet! Du är så jävla äcklig! Sade han tydligen för att motivera sig själv.

Det låter inte särskilt hälsosamt men vi har alla våra sätt att motivera oss själva när man ska göra tråkiga och jobbiga saker.

Frasse – Han arbetade på samma stora rörfirma som alla de andra här ovan, och var tidigare stationerad på SVT och Sveriges Radio innan Hasse tog över arbetsuppgifterna där. Så numera träffade vi honom ute på lite olika servicejobb och han var en riktig så kallad ”mysbralla” och stressade aldrig upp sig i onödan. Utan han plockade lite med sina grejer och lallade runt på bygget, ibland visslade eller sjöng han lite för sig själv. Ett starkt minne var när vi arbetade på kungliga slottet med en stor ombyggnation där, då hade vi med oss en radio som spelade musik inne på byggarbetsplatsen. Då spelades låten ”…Baby One More Time” med Britney Spears, ingen av oss andra lade någon större vikt vid detta men då hörde vi Frasse gå runt och sjunga på låten. Dock med sin egen tolkning av texten…

– Oh yeah, baby baby! Oh yeah, hit me baby! Bang bang! Gick han och sjöng för sig själv.

Vi andra roades såklart av detta och det är något festligt med äldre män och deras engelskkunskaper som jag finner underhållande. De knackar sig liksom fram men får det ändå att fungera på något vis, men denna låt med Britney Spears kan jag inte höra än idag utan att tänka på detta roliga minne. Tack Frasse!

Anders – Denna fantastiska rörbas ledde oftast större projekt och var väldigt omtyckt bland rörmokarna för sina gedigna kunskaper, och han hade lång erfarenhet vilket gjorde att hans team med rörmokare var väldigt effektiva. Han såg ut som den tjurigaste surgubbe ni kan tänka er och Jocke vågade knappt kontakta honom i början när vi skulle arbeta tillsammans, men det visade sig att Anders var en helt fantastisk person och en rolig farbror. Han hade en mörk mullrande röst som dundrade som åskan när han delegerade ut arbeten på bygget, men trots denna pondus så hade han lite mjukare sidor som kom fram ibland. En gång så stod han och jag och tittade på en ritning tillsammans och då hördes låten ”Knocking On Heavens Door” med Bob Dylan spelas på radion i bakgrunden. Då började han plötsligt sjunga med och förklarade att detta var en av världens bästa låtar, en ganska otippad information får jag lov att säga men jag lyssnade självklart.

En annan gång hade han haft genomgång med sina rörmokare och stod och delade upp en prinsesstårta med sin morakniv, då kom Jocke och jag gåendes bakom ryggen mot honom.

– Whoooa! Sade Anders och vände sig om i någons sorts kampsportsställning mot oss.

Jocke och jag blev lite förvånade och skrattade till, ville han skydda sin tårtbit tro? Då förklarade Anders att det tydligen var Kung-Fu och inget att skratta åt. Haha, okej då visste vi det sen. Men sedan har vi en kväll då vi bjudit med Anders på vårt julbord med företaget, den hemresan är bland det roligaste jag varit med om. Jannes fru Eva kom och hämtade oss och agerade taxi för kvällen, och när vi satt tillsammans i bilen kom det bara underhållande ”älvstoft” ur Anders mun. Haha! Han undrade om Eva verkligen var gift med Janne, hon svarade artigt och Janne som satt i baksätet med Jocke och mig fyllde i att Eva var den bästa hustru man kunde ha.

– Ja… Min hustru är också bra… Mullrade Anders från framsätet.

Han berättade att de varit gifta i många år och då lyfte vi även att de fått fina barn tillsammans, bland annat Johan (som jag ska berätta mer om här nedan) som startat en egen rörfirma som varit framgångsfull. Anders sträckte nästan lite på sig och berättade att var så stolt över Johan, men tyckte att det var synd att han inte jobbade kvar på samma företag som sin far.

– Det verkar gå väldigt bra för honom, han hade köpt en ny TV sist jag var hemma hos honom. En sådan där platt TV som nästan var lika stor som väggen den hängde på… Jag har fortfarande en sådan där liten tjock TV-apparat hemma men jag får inte köpa en ny för min fru. Förklarade Anders och skrockade fram ett försiktigt skratt samtidigt som han gav Eva en blinkning.

Janne kunde instämma i att han heller inte fått köpa någon ny TV så han förstod vad Anders gick igenom, Eva suckade och log och gubbarnas knäppa dialog. Sedan släppte vi av Anders som vinglade hem och vinkade lite åt oss innan han försvann iväg. Vilken festlig gubbe han är ändå, trots att han kan se så himla arg ut ibland.

Johan – Anders här ovan har en son som också är rörmokare och de arbetade på samma företag till en början innan Johan beslutade sig för att starta eget. Med sig tog han herr Perswald som han arbetat med tidigare och de var nu en dynamisk duo i Stockholm på rörsidan, och mitt första möte med dessa två var på ett hotell i Södertälje där de installerade komfortkyla. Johan var lika lugn som sin far och hade nästan samma mörka röst, han brusade aldrig upp utan var alltid hur cool och lugn som helst. Både Jocke och jag gillade dessa två eftersom de var lite yngre än de flesta andra rörmokare och kanske bara några år äldre än oss, så vi hade väldigt kul ihop när vi jobbade. Johans företag växte och anställde fler rörmokare, bland annat en lärling som heter Jonas som jobbade mycket med Anders team och var en talangfull rörmokare. Men före honom anställdes en annan herre som kom från Chile om jag inte minns fel nu, jag tror han heter Juan Carlos men är inte helt säker. Han var trevlig och gick mest runt och log. Ett av våra första jobb där vi arbetade tillsammans var inne på Åhlens i stan, och på en av våra lunchraster gick Jocke och jag in på butiken Buttericks för att hitta rolig rekvisita till en 80-talsfest jag skulle ordna. Då kom plötsligt Perswald och Carlos in på butiken vi skrattade lite åt att vi träffades just där men sedan kikade de på grejer till sig själva, fast när jag vänder mig om står plötsligt Carlos framför mig iförd ett par skämtglasögon med tillhörande stor fejknäsa.

– Jag har en näsa för affärer. Sade han allvarligt.

Vi alla brast ut i skratt inklusive han själv, det var islossningen vi behövde för efter det så hade vi skitkul ihop när vi jobbade. Men för att återgå till Johan så var han också en väldigt festlig kille med rappa kommentarer, dock hamnade han mer och mer på kontoret i takt med att hans företag växte. Och han bjöd in oss till sin nya lokal i ett källargarage inne på Södermalm, så Janne, Jocke och jag åkte dit. Han visade oss sina nya stora lokaler och sitt kontor. Men vi andra fastnade vid en Audi RS6 som stod parkerad där, det var tydligen hans bil som han startade och varvade motorn lite så vi fick njuta av mullret en kort stund. Sedan var vi tvungna att sluta så inte grannarna ovanför skulle bli sura, men då såg vi ett par glasskor med höga stilettklackar liggandes på en hylla ovanför bilen.

– Jasså dom där, det är Perswalds jobbskor… Förklarade Johan med ett leende.

Haha, ja bara tanken på att Perswald skulle ha dem på sig var underhållande. Johan följde sedan med vårt företag till Milano på en fotbollsresa som ni kan läsa om här nedan, då fick vi många roliga pratstunder ihop. Bland annat visades filmen ”Blow” med Johnny Depp på flygresan ner till Italien, i den får man följa Depps karaktär som ung smart knarksmugglare tills han blir gammal pank och fet.

– Jag tycker han påminner så mycket om Perswald när han är sådär fet. Sade Johan och fick oss andra att skratta högt, för likheten var slående bara att vi andra inte tänkt tanken på likheterna dem emellan.

På hemresan så var det flygstrejk och vi var tvungna att stanna ytterligare en natt i Milano. Dock på ett lite sunkigare hotell där flera av oss fick dela rum, jag hamnade i samma rum som Jocke och Johan. Direkt blev Johan uttråkad och kände sig stressad, han behövde ju skynda sig hem och jobba igen. Han greppade rummets fjärrkontroll till TVn för att se om det fanns något att titta på, men allt var ju på italienska vilket ingen av oss förstod.

– Men fan vad dåligt, de kunde väl ha engelsk text åtminstone… Men kolla! Man kan beställa porrfilm via hotellet på något vis, då behövs ingen text i alla fall! Skojade Johan.

Detta fick honom att minnas en händelse som han berättade för Jocke och mig, tydligen skulle en kompis till honom komma över på en middag med sin nya tjej. Och när de kommer hem till Johan så har kompisen två papperskassar med sig…

– Tack för lånet. Sade hans kompis och räckte över alla filmerna till Johan.

Johan tog emot dem och såg snabbt att de var fyllde med snuskfilmer som inte alls var hans, utan tydligen hade hans kompis nya tjej blivit så förbannad över att hon hittat dessa och då skyllde kompisen ifrån sig allt på Johan och sade att han bara lånat filmerna av honom. Vilket inte stämde alls, men Johan ville inte hänga ut sin kompis där och då. Därför blev han heller aldrig accepterad av kompisens nya tjej utan hon tittade alltid surt på honom i tron om att han var en riktigt pervers jäkel. Smällar man får leva med tydligen, om man vill vara en bra vän vilket Johan var såklart. En anställd hos oss kände Johan sedan unga år då de spelade ishockey tillsammans, och de var tydligen duktiga lirare båda två. Men då kom det även fram att Johan ryktades vara ganska ”välhängd” vilket han varken förnekade eller intygade, men enligt vår kollega så hade Johan en egen hejarklack med tjejer under vissa matcher och hade tydligen fått smeknamnet ”odjuret”. Killar alltså, vi är fan störda och borde inte få prata ibland…

Josef – På tal om stora kön… Haha, nej men vi ska återkomma till det. Josef jobbade på en helt annan rörfirma än övriga här ovan, men han var en god vän till Janne sedan många år tillbaka. De åkte ofta iväg och fiskade ihop och deras jargong var riktigt rolig att lyssna på emellanåt för oss andra, det var väldigt ofiltrerat så att säga. Josef var inte heller så gammal, jag skulle gissa på att han var runt 10-15 år äldre än Jocke och mig. Därför hade vi också väldigt kul ihop när vi jobbade tillsammans, men det var ju på fritiden som Josef var som roligast. Han var gift och hade väldigt många barn som jag förstod det, men verkade tycka att det var skönt att åka iväg och fiska med Janne och oss andra ibland. Och det var ju det här med hans kön, han brukade nämligen väldigt ofta lyfta ett samtalsämne när vi alla träffades.

– Ni vet, Janne vågar ju inte basta med mig för att jag har så jäkla stor k*k! Sade han ofta högt och tydligt så att alla verkligen skulle höra.

Janne brukade dock bara skratta åt påståendet vilket kan tyda på att det inte riktigt är sant, men jag vet inte för jag har aldrig bastat med Josef eller sett honom naken. Tack och lov! Men på något vis har han gjort det uttalandet till sitt, för så fort hans namn kom på tal så var detta det första vi tänkte på och retades lite med Janne. Men vem vet, en dag kommer säkert sanningen fram!

Lauri – Denna bjässe från Finland arbetade tillsammans med sin son Tom som hade egen rörfirma, och båda verkar ha ätit sin spenat varje dag för de var stora som hus båda två. Tom var oftast den som man diskuterade jobbet med för han var den enda av dem som kunde svenska, Lauri kunde prata svenska men väldigt lite. En gång kommer jag ihåg att vi satt ett antal byggarbetare och fikade tillsammans, och då pratade en av dem om sin kollega som var så utarbetad att han hade gått in i väggen.

– Fanns där ingen dörr? Frågade Lauri med kraftig finsk brytning och tyckte att allt verkade konstigt.

Ingen förstod först vad han menade, men sen när alla insåg att han översatt allt som sagts direkt i sitt huvud så blev det ju såklart väldigt konstigt men då utbrast alla i skratt inklusive Lauri. Tom berättade även att de två vid ett tillfälle skulle byta ut en stor varmvattenberedare i ett bostadshus, och att när den levererades så lämnades den bara på trottoaren av chauffören sedan skulle de själva få forsla in den till husets källare där den skulle installeras. Så då gick Tom iväg för att be några andra byggare om hjälp att bära in den stora beredaren, den måste ha vägt över 150kg men när de kom tillbaka var den försvunnen! Då hade Lauri ensam lyckats bära in den och kvar stod enbart en tom lastpall, snacka om vilken råstyrka som dolde sig i den farbrorns kropp. Imponerande!

Robban – Sist men inte minst, eller jo nästan minst av dem alla faktiskt. Haha! Då har vi Robban, denna otroligt festliga man som härjade i katakomberna på ett av Sveriges största företag straxt söder om Stockholm. Varje gång man kom dit hade han något roligt att berätta, och han gjorde det med sådan inlevelse att man skrattade så att magen värkte efteråt. Han och Janne hade en rolig jargong dem emellan också som var festlig att lyssna på för oss andra, både Jocke och jag kunde vika oss av skratt när de pratade om jobb och annat som roade dem. Roligast var det när Robban pratade om sin skräck för poliser, och vid ett tillfälle hemma i Myrängen där han bodde så hade polisen en stor insats mot ett hus i närheten. Så när han kom ut i köket och såg en massa poliser sprida ut sig på gatan utanför så duckade han snabbt ner på golvet, sedan kröp han bort från fönstret och vidare in till vardagsrummet där han släckta lamporna och gömde sig. Haha, vem gör ens så? Jag har för mig att han var lite utav en buse i sina unga år och kanske utvecklades hans polisskräck då, men jag minns även en annan helt OTROLIGT ROLIG händelse som han berättade som definitivt kan ha orsakat denna skräck för poliser…

Han var inne på en krog vid Slussen med några av sina vänner, och i sällskapet hade en av hans vänner blivit lite överförfriskad. Detta innebar att vakterna avlägsnade vännen och bad honom ta en nypa frisk luft samt cirkulera runt kvarteret några varv, Robban ville såklart hjälpa sin vän och försökte prata med vakterna. Han erbjöd sig att hålla koll på sin vän om han fick komma in på krogen igen, men samtidigt som Robban försöker övertyga vakterna så har hans vän ställt sig i kö till en korvgubbe som sålde korv vid en vagn utanför krogen. Vännen ropade sedan ut och lovade att han skulle bjuda alla som stod där i kön på korv, och när det var hans tur så var det dags att betala för alla korvar han bjudit på.

– Men jag har inga pengar! Svarade vännen korvgubben, samtidigt som han snabbt tuggade i sig sina två korvar med bröd som han själv beställt.

Korvgubben blev då arg och ringde polisen som snabbt var på plats, Robban fick syn på poliserna som pratade med korvgubben och hans väns så då rusade han genast dit för att hjälpa honom. Han försökte övertyga poliserna om att hans vän bara var överförfriskad och att han skulle betala för korvarna på något sätt. Men poliserna verkade inte uppskatta Robbans räddningsförsök, utan istället tröttnade de på honom och kastade in honom i polisens piketbuss. Och när de skrivit ner korvgubbens anmälan så hoppade de sista poliserna in i piketbussen, då trodde Robban att han skulle få gå och försökte lämna bilen. Men det gick inte, de tolkade det som att han försökte fly och slog ned honom. Och snabbt utvecklades Robbans räddningsinsats till att han istället fick stryk av poliserna, då ser han sin vän utanför polisbilen så och försöka titta in genom bakrutan. Robban ligger då på golvet medan poliserna slog honom upprepade gånger med sina batonger, då försöker han sträcka fram sin hand mot bakdörren för att få hjälp av sin vän utanför bilen. Men då… Haha! Då ställer sig hans vän och grimaserar åt Robban istället, ungefär som att det var rätt åt honom där inne. Sedan körde polisen iväg Robban till polisstationen där han inte bara blev anmäld utan han fick även betala vännens nota till den där korvgubben. En helt galen historia men den är så himla rolig, och att höra honom berättat om detta var bland det roligaste jag hört i hela mitt liv. Inte att han blev slagen av poliserna, det var inte kul. Utan mer hur han försökte hjälpa sin vän och så slutade det sådär, stackars Robban. Då är det inte så konstigt att han är rädd och har sådan respekt för poliser efter en sådan upplevelse…

Sådär, jag tror att vi nöjer oss med dessa härliga hantverkare för denna gången. Detta var verkligen kul att skriva om och kommer att pigga upp i framtiden när man läser om detta igen, i alla fall för min egen skull. Om ni andra läser så hoppas jag att ni haft en rolig läsning, och Jocke om du läser detta får du gärna fylla på i kommentarerna om det är något viktigt jag missat här nu. Men nu tackar jag för mig, ha d biff!

DAGENS JERKER kanske jag borde ge till Jocke… Han fick ju ingen egen beskrivning i listan här ovanför och ni ska veta att det finns mycket att säga om denna herre, så kanske lika bra att riva av plåstret och ”put it out there” nu direkt!

Jocke – Min vapendragare och kollega under alla dessa år som jag tillbringade i byggbranschen, och vi hann skapa otroligt många minnen ihop. Det finns traumatiska sådana också såklart, men några av de roligaste minnena var han ju med på och det gäller allt det jag skrivit om här i inlägget. En rolig incident berättade Jocke om när jag precis började min lärlingsutbildning, det tog nämligen ett tag att vänja sig med alla sorters isoleringsmaterial och vissa av dem kliade fruktansvärt mycket om du fick det någonstans på kroppen. Då berättade han i alla fall om när han själv lärling och föll handlöst ner i ett stort schakt med lösull. Han skadade sig inte men det kliade väl något fruktansvärt kan jag tänka mig, haha! Vi kunde även väldigt ofta roas av roliga kommentarer eller hälsningsfraser på de restauranger där vi åt lunch, eller om de stavat fel i menyerna. Besökte vi bostadshus så kastade vi alltid ett öga på tavlan över alla boende i trappuppgången, det var då inte alls ovanligt att vi upptäckte fantastiska efternamn som roade oss väldigt mycket.

Sedan brukade vi skoja om några roliga saker vi upplevde tillsammans och det kunde bland annat vara när vi åkte till grossisten på morgonen, där satt oftast en äldre man med spretig frisyr och buskiga ögonbryn i sin bil och väntade på att de skulle öppna. Nu kommer jag inte på vad han heter (vill säga Börje men är inte helt säker), men har var en trevlig filur och hade en byggfirma ihop med en riktig knäpp farbror som kallades för Benke. Den förstnämnda hade kontakter och informerade om spritleveranser från Tyskland om vi var intresserade och ville köpa något, vilket vi gjorde någon enstaka gång men Herr Banan däremot var väldigt uppspelt varje gång det ryktades om en spritleverans.

– Men hallå där, håll ögonen öppna nu i januari för snart kommer ju en leverans Jägermeister från Tyskland va! Wohou! Tjoade han högt inne på grossisten när vi satt där och drack vårt morgonkaffe.

Och lilla Benke, ja han var inte så storväxt men däremot stor i truten. Haha! Nej han var en otroligt festlig farbror brukade hyra in Jocke och mig på vissa jobb där han och deras enda anställda (Pingvinen eller Perry kallade vi honom för eftersom vi inte riktigt vet vad han heter), och det var roliga dagar med mycket skratt eftersom Benke och Jocke verkade komma väldigt bra överens. Ett vanligt upplägg när vi var ute och jobbade tillsammans var att Jocke langade fram materialet medan jag fick klättra högt upp på stegar eller krypa in i väldigt trånga utrymmen.

– Jag är inte byggd för att krypa in där, det är för trångt. Brukade Jocke säga och klappade sig sedan stolt på stormagen. Ibland lyfte han även upp magen med händerna och släppte sedan ner den så att den fick guppa upp och ner flera gånger tills den slutade.

Så då fick jag klämma mig in på alla dessa ställen medan han stod utanför och skickade in det jag behövde i materialväg för att kunna jobba, oftast plaskade han i takt med skon till musiken vi spelade i bakgrunden. Vi hade en gemensam syn på vilken musik som skulle spelas så det blev alltid bra, sedan kunde man höra ett sovrumsliknande stön om det plötsligt spelades Nightwish som han var väldigt förtjust i och då smattrade det extra högt om den plaskande dojan. Skönt att han har det så bra där ute i fria luften brukade jag tänka, medan varje andetag jag tog nästan fick revbenen att spricka i de trånga utrymmet.

Man att vara inklämd där ensam var troligen bättre, för de få gånger vi båda kröp in på platser där det var trångt och svårt att röra sig så brukade Jockes mage komma igång och dundrade av den ena brakfisen efter den andra. Efter lunchrasterna var det fruktansvärt, då hade han fyllt på med ny materia som skulle brytas ner där inne i hans ohälsosamma tarmsystem och då stank det som i Mordor vill jag lova. Jag har nog nämnt detta tidigare att hans mage är exceptionellt urusel och trånga utrymmen som hissar eller att sitta i samma bil som honom är det närmaste tortyr man kan komma. Det var fruktansvärt!

Men annars hade vi kul ihop och har varit runt på många olika jobb tillsammans där vi träffat många festliga människor genom åren, inte minst alla de jag berättat om här i inlägget. Han jobbar fortfarande kvar på samma företag och kör på där med sin bror och en massa anställda, så det verkar gå bra för dem vilket bara gör mig glad. Och det händer att jag får små roliga uppdateringar och rapporteringar ibland om vad som pågår, samt vad alla härliga byggarbetare lyckas med på dagarna….

Avslutningsvis vill jag dela en video, där man pratar om smeknamnen på några arbetare i Göteborgs hamn. För som ni kunde läsa här ovan så var det en hel del smeknamn även inom byggsvängen och att vissa av dem känns kanske lite märkliga, men de ni får höra om i klippet här nedan slår fasen det mesta tycker jag. Haha!

Måste säga att några av smeknamnen förklarar sig själva men andra gör det inte. Mina favoriter är helt klart Skit i handfatet, Skyffelmördarn, Tio i två, Piss i huvudet, Trampa vatten, Gissa mitt jobb och Tjuven i Bagdad. Hahaha!

Jag förstår verkligen inte… Man kan väl inte informera sin omgivning om en sak för att sedan välja ett helt annat spår som inte överensstämmer med det som sades tidigare. Eller, är det verkligen okej att göra så?

Vi är många som undrar och ni som läser har tidigare fått ta del utav följetången kring Henke och hans stundande flytt utomlands, som dessutom innebär en enorm möjlighet till ett karriärbyte som han sett fram emot. Så nu när han fortfarande skruttar runt på vårt jobb så var jag ju tvungen att fråga vad som egentligen händer med hans flytt. Som ni ser på bilden här ovan så är hans tält redo för inflytt och man kan även se rökpelaren från den produktiva persiennfabriken intill kraftverket i bakgrunden. Så vad väntar han på egentligen?

Jag frågade honom om detta och hans svar var att jag var dum i huvudet, ett lite skevt svar på en så pass enkel fråga kan jag tycka. Var han sur av någon anledning tro, jag undrade om det var problem att sälja lägenheten eller om han skulle hyra ut den i andra hand. Svaret på det var att jag hade något fel i huvudet, men svaret visar ju bara på att något inte står rätt till angående flytten. Är det så att det inte blir någon flytt? Men då måste ju chefen och all personal på persiennfabriken få veta detta, att det kommer inget huvudskyddsombud. Att de snällt får lämna tillbaka den nyinköpta 2G mobiltelefonen från Motorola och även alla fina underkläder samt pyjamasen i fårull som byäldstens maka har suttit och sytt på i flera veckor. Undrar hur många får som fick sätta livet till för att ta fram den underklädeskollektionen, det vore ju synd om allt skulle gå till spillo. Vet ni, det kanske är bäst att jag ska kontaktar dem och reda ut det hela. För allas skull…

Är hösten redan här? Visst har det varit lite kyligt ute nu sista tiden, jag har för mig att augusti brukar vara en härlig månad och att även september brukar bjuda på lite skönare klimat än det vi fått uppleva sista tiden. Men vädret kanske bara har en lite svacka, snart vänder det nog! Jag vill ju kunna fortsätta grilla ute ett tag till och det vore ju trevligt om man kunde sitta ute hela familjen och fika eller äta middag tillsammans några gånger till innan sommaren är över.

Det tog inte lång tid innan jag blev uppringd av en mongolisk herre som jag tror presenterade sig som Халтмаагийн Баттулга, eller Chaltmaagijn Battulga som vi skriver (Battugla kan man troligen översätta till Rumpuggla om det underlättar). Och vet ni, han är tydligen en föredetta statschef eller president för Mongoliet och nu tolkade jag det som att han är den som driver persiennfabriken där Henke skulle börja jobba. Vi fick föra vårt samtal på knackig engelska, men som jag förstod det hade han önskemål om att Henke ska bli en så kallad nomad som deras lantbrukare även kallas där borta. Jag förstod inte hur detta skulle gå ihop med hans ansvar som huvudskyddsombud på persiennfabriken, men det var bara ett första steg i utvecklingen till att lära sig om deras kultur och lantbruk. Då blev det mer tydligt för mig och jag kanske överdrev en aning när jag berättade att Henke är en välkänd och omtyckt bonde här i Stockholm. När Rumpuggla bad mig utveckla det hela så berättade jag att Henke vallat tiotusentals får med sin radiostyrda lilla drönare han köpt på Temu, att han mer än gärna badar ekologiskt och jämlikt i gyttjan med sina grisar, hans höns är alla frigående med bra tryck i äggproduktionen samt att han alltid mjölkar sin tjur själv. Det var såklart en aning överdrivet alltihop men jag försökte sälja in Henke här nu som den vänliga kollega jag är, och jag tror faktiskt att Rumpuggla blev imponerad. Speciellt det där med att mjölka tjuren väckte hans intresse eftersom han själv tydligen äger boskap med väldigt många tjurar, där kunde han ha stor nytta av Henke. Jag var ärlig och berättade att Henke verkar vela lite kring hela flytten just nu och att han kanske behöver en ”morot” för att våga ta steget, då nämnde jag att Henke är lite svag för mobiltelefoner och om de kunde locka honom med ytterligare en 2G mobil från Motorola så skulle det nog inte behövas mycket mer för att få honom ombord. Skulle han ändå spela svår så kan de ju locka över honom med ett medlemskap i någon kampsportsklubb där han kan sumobrottas och får då den där manliga närheten han kan tänkas behöva i dessa osäkra tider för att bli peppad och inspirerad att göra bra ifrån sig. Det förvånar mig att Henke varit så sår att övertala och jag tycker att Rumpuggla verkar ha haft ett bra upplägg från första början, men att något fått Henke att tveka mot slutet. Nu hoppas jag att det löser sig och att Henke kan gå vidare med sin flytt, men jag bör nog kontakta hans exfru och höra så det inte är något stort jag missar här för Henkes skull. Jag ber att få återkomma med de sista detaljerna kring detta, och kanske kan denna musikaliska mongol med lång hår vinna över Henke hjärta…

Hov1 har någon sorts avskedskonsert imorgon som Freja och Lindas Nova ska gå på, de är stora fans och gillar dem mycket. Så jag hoppas att de får bra väder på konserten och att det blir ett roligt minne för livet, jag är inte så förtjust i deras musik men är såklart inte deras målgrupp heller så allt är väl som det ska. Nu kom jag att tänka på när vi hade en kickoff med jobbet på Gröna Lund samma kväll som Hov1 skulle uppträda där, och när vi efter middagen hittade Henke långt fram i publikmassan skrikandes och passionerat visade sin kärlek till bandet. Det kan ni läsa om här nedan om ni vill friska upp minnet.

Empty Rooms & Gröna Lund

Jag måste förbereda mig och reda ut vad som pågår, Henkes mongoliska dröm får inte gå i kras här nu. Så nu ska jag ta tag i detta och hjälpa Henke att förverkliga sin dröm, ha d biff!

DAGENS JERKER går till trafiken här i Stockholm som nu dragit igång ordentligt igen så att det är köer överallt. Dessutom är vi flera som upplever att det är mer olyckor än vanligt som påverkar trafiken ytterligare. Vad har människor sysslat med på semestern egentligen, har de glömt bort hur man framför sitt fordon på ett tryggt och säkert sätt bland sina medtrafikanter? Jag frågar åt en vän, han kan upplevas en smula gubbgammal…

För inte så länge sedan så reflekterade jag lite över sådant som man skrattade åt på TV för ungefär 20-25 år sedan, och det kunde ju vara riktigt märkliga saker som garanterat inte skulle få sändas på TV idag. Därför tänkte jag att det vore kul med en liten tillbakablick och en djupdykning i vad tusan det var man skrattade åt på den tiden!

Om vi backar några år till att börja med, i samband med att det här med ”politisk korrekthet” (det vi i folkmun kallar PK) blev ett fenomen så kunde jag tycka att det var bra med lite riktlinjer på ”vad” och ”hur” man bör uttrycka sig. Men numera känner jag att det där gick alldeles för långt, det har tyvärr begränsat kreativiteten hos många komiker och plötsligt blev väldigt många lyssnare och tittare kränkta för minsta lilla. Istället för att distanseras sig lite och se det från komikerns perspektiv och kanske det humoristiska i det komikern ville förmedla, så var man där med pekpinnen och slog denne på fingrarna. Tillslut blev det ju nästan som en sorts tävling i att vinna politiska poänger i att tillrättavisa komiker och andra, tycker jag i alla fall. Detta har enligt mig förstört så mycket med dagens humor där man inte tillåts att skoja om känsliga ämnen längre, något jag tycker är synd. För det kunde ju skapa en förståelse och en nyfikenhet hos oss andra om man försökte ta sig runt allvaret och istället pratade om saker med glimten i ögat och dessutom kryddar detta med humoristiska inslag.

Vissa komiker, manusförfattare och andra har dock lyckats hitta nya sätt som ändå fungerar och det är ju väldigt bra. Men ibland känns det lite väl ”tillrättalagt” och jag kan sakna de där lite oväntade och nästan chockerande poängerna som man tog del utav förr. Det var ju det som gjorde det hela intressant och riktigt roligt att vara en del utav, sen bör man såklart inte vara okänslig utan är man ute på tunn is som komiker är det bra att förtydliga vad man egentligen menar för att undvika en kritikstorm efteråt.

Varför rabblar jag på om detta då? Jo för att det första programmet jag vill lyfta fram här är en TV-serie som fortfarande sänds på TV, men oj vad den har fått ta mycket skit genom åren. De kör dock på med sin grej och publikskaran tycks växa mer och mer för varje vecka, jag talar såklart om… South Park!

Denna risigt tecknade serie sändes i början på MTV och är så ful att titta på att bara det blir roligt i sig, men sedan får vi berättelser berättade utifrån barnens perspektiv och det rör allt som pågår ute i vårt samhälle. Men mycket fokus ligger såklart på inhemsk politik i USA och där finns det ju en hel del att hämta inspiration ifrån om man säger så, speciellt med Donald Trump vid makten. Serien är så sjuk emellanåt att det blir otroligt roligt, det mest oväntade händer och här finns inte plats för PK-värderingar utan allt kastas rakt i ansiktet på betraktaren som helt enkelt får hantera det som kommer flygande. Ingen serie har väl trampat folk på tårna så mycket som denna och väckt både beundran och avsky på samma gång, men det är ju det som gör den unik. De som uppskattar serien fortsätter att titta, de som tar illa vid sig protesterar högt på socoiala medier och överallt där de ges utrymma för detta. Humorn är alltså riktad till en vuxen publik och INTE BARN, det vill jag vara tydlig med så att ingen sätter sina barn framför denna serie obevakade. Då kommer barnens första ord inte vara så gulliga, det vågar jag lova haha! De har ju även drivit ganska rejält med kändisar genom åren, ni får ett smakprov här nedan på hur Jennifer Lopez fick sig en känga av någon anledning:

Jag tittar inte lika mycket på denna serie längre men vi gjorde det ofta när den sändes på TV i början av 2000-talet, då var den en riktigt stor snackis och vi hade väldigt kul åt avsnitten de visade. Vi hade ju aldrig sett något så ofiltrerat tidigare, och det är väl det som är det charmiga med serien. Och den har ju lyckats dela ut en och annan ”smocka” åt världens ledare genom åren, vilket lett till livliga diskussioner i media men det verkar skaparna Trey Parker och Matt Stone ta med ro utan att bli upprörda. Och det är detta jag vill komma till, att det bör finnas en frihet att skämta om i stort sett vad som helst och att om humorn inte passar så kan man välja att lyssna eller titta på något annat. Man behöver väl inte skrika och peka på det som ett problem bara för att man inte förstår det roliga, då kanske faktiskt det verkliga problemet ligger hos betraktaren själv…

Sedan har vi en enligt mig väldigt finurlig och underhållande herre som hade sin alldeles egen show, nämligen… Chappelle’s Show!

Dave Chappelle sände sitt program på MTV och ibland hade jag turen att fastna framför hans roliga show, den innehöll olika sketcher som han spelat in där han klädde ut sig till olika karaktärer. Och han gjorde det så otroligt bra och jag skrattade så magen värkte efteråt nästan varje gång och bäst tycker jag att han gjorde karaktärerna ”crackern” Tyrone Biggums samt den första svarta ledaren för en vit makt rörelse, Clayton Bigsby…

Haha, ja som ni hör så är detta inte heller PK alls men oj vad roligt han framförde dessa två karaktärer. Om vi börjar med crackern Tyrone Biggums så försökte han stjäla saker och gjorde allt för att tjäna snabba pengar för att köpa crack, ibland hade han bra affärsidéer enligt honom själv som skulle göra honom framgångsrik. Som exempelvis energidrycken ”Red Balls” som innehöll någon sorts drog som var mer uppiggande än den klassiska energidrycken med liknande namn. Tyrone hade alltid vitt pulver runt munnen eller näsan som visade på att han nyligen djupdykt i diverse droger, och jag minns tyvärr inte alla galenskaper han tog sig för men minns att jag skrattade högt varje gång han dök upp i TV-rutan.

Sedan har vi den mer kontroversiella karaktären Clayton Bigsby, den första blinda och svarta mannen att leda en grupp Klu Klux Klan medlemmar. Han föddes blind och vet inte om att han själv är svart, utan han hade växt upp med fördomarna om att svarta människor i USA är väldigt dåliga. Det finns flera märkliga klipp på honom där han och hans anhängare skriker ut budskap om vit makt, men där allt tar tvära kast och vändningar när han sliter av sig sin vita luva och de andra ser att han är svart. Otroligt bisarrt och man skäms ihjäl som tittare, det påminner lite om att skåda när ”Borat” skämmer ut sig och man vill bara sjunka genom soffan och försvinna. Dave Chappelle hade även gäster och andra roliga sekvenser i sin show, och jag tror att han sysslat en del med stand-up comedy också men jag minns just dessa galna karaktärer bäst från hans egen show. Undrar om det går att se detta någonstans idag eller om de är bannlysta?

Näst på tur är den fullkomligt galna kanadensaren Tom Green och hans alldeles egna TV-show… The Tom Green Show!

Även denna show visades på MTV, där de flesta galna program verkade visas på den tiden. Tom Green var en provokativ herre som brukade genomföra de mest galna intervjuer och hittade på otyg för sina kollegor, speciellt sin kollega Glenn som han utsatte för diverse jobbiga ”pranks” varje vecka. Han kunde även gå över gränsen och vara lite äcklig enligt min mening, men för det mesta var han bara galen och rolig.

Bäst tycker jag om hans knäppa upptåg ute på stan, som när han gick runt i matbutiker och hittade på hyss. Han letade exempelvis upp telefonerna till högtalarsystemen i butikerna och ropade sedan ut diverse sjuka meddelanden som gjorde både kunder och personal obekväma och väldigt frågande där på plats. En annan gång gick han runt med sitt kamerateam och ställde märkliga frågor till personerna i butikerna, jag minns ett tillfälle då han öppnade en burk senap i en matbutik och frågade personalen om någon kund någonsin klagat på att de fått senap i ögonen. De svarade naturligtvis nej på hans fråga, då tar han en stor näve senap och gnuggar in det i sina ögon. Han börjar sen skrika att han fått senap i ögonen och vrålar ut sin smärta, butikens kunder börjar titta sig omkring och undrar naturligtvis vad tusan som pågår egentligen. Den i personalen han precis pratat med står bara och stirrar av förvåning på honom medan han gapar och skriker där i affären, haha! Men det absolut roligaste med Tom Green tycker jag var när han låtsades sitta bandagerad och gipsad i en rullstol som han sedan lät rulla nedför trappor och liknande, medan rullstolen skenade eller föll isär så skrek han hjärtskärande och panikslagna människor rusade till hans räddning. Då vrålar han smärtsamt så fort medmänniskorna försöker hjälpa honom upp igen, det blir både pinsamt och roligt att bevittna på en och samma gång. Jag lyckades hitta ett klipp på Youtube om detta här nedan som ni kan kika på om ni vill:

Tom Green kom även ut med en film senare som heter ”Freddy Got Fingered” och den är förmodligen det konstigaste jag sett på bio. Men hans sjuka humor är underhållande för det allra mesta och det går liksom inte att sluta titta om man väl börjat, det blir som ett gift. Numera har han en kanal på Youtube där han verkar lägga upp klipp från sin hästgård, han kanske har funnit frid i sin kaotiska själ med andra ord?

En annan TV-serie som vi fick bekanta oss med på MTV (fasen vilken guldkälla av kvalitativ humor denna kanalen har varit tidigare) var en av de första tecknade satiriska serier som slog stort under min uppväxt… Beavis & Butt-Head!

Dessa två IQ-befriade och unga herrar blev omåttligt populära på 90-talet, trots att de egentligen mest satt och svor åt varandra i sin soffa medan de visade klipp från musikvideos. Men de var lite charmiga ändå, jag satt ofta och skrattade åt dem som tonåring men min morsa tyckte bara de var fåniga och dumma. Haha! Nu var hon definitivt inte målgruppen för denna serie, men de flesta grabbar i min skola och även en stor mängd av tjejerna kollade på serien så den var en stor snackis på den tiden. När jag nu tittat tillbaka på några klipp så är den kanske inte riktigt lika rolig längre, även om den fick mig att fnittra lite i alla fall. Den var inte så provocerande men däremot väldigt sexistisk för att uttrycka sig milt, eftersom både Beavis och Butt-Head trånar efter tjejer de finner attraktiva men de lyckas ju alltid klanta till det på något vis. Så den är inte lika rolig från det perspektivet längre, men mycket av det andra är underhållande och det producerades ju dessutom två långfilmer några år senare. Det som roade mig mest var Butt-Heads uppenbarelser som kom till honom med jämna mellanrum, samt när Beavis förvandlades till ”Cornholio” om han fick i sig kaffe vilket gjorde honom både spattig och ivrig. Haha! Nu verkar denna serie göra comeback i TV-rutan men jag vet inte vart eller när, så får vi se vilken typ av humor de förmedlar numera och hur många som kan tänkas ta illa vid sig…

Det finns säkerligen massor av fler underhållande program som jag missar nu, men de kanske jag kommer ihåg lite senare kan presentera då istället. Dessa var i alla fall några av de knäppa och roliga TV-program som dundrade ut i de svenska hemmen i slutet av 90-talet och början av 2000-talet, och säkerligen är det dessa som format mycket av ens sinne för humor idag. Det är så otroligt nyttigt och viktigt att få skratta, så jag hoppas att fler komiker vågar lyfta på lite mer ”känsliga stenar” och ta upp ämnen som engagerar och vågar skoja lite om dessa. Det är i alla fall min önskan, ha d biff!

DAGENS JERKER går till… Vad märkligt, jag kommer inte på någon som förtjänar utmärkelsen så då blir det ju Henke som får den, enligt gyllene regeln. Grattis Henke!

Visst är det härligt med sommar, men det innebär tyvärr några små negativa saker också. Även om det såklart till största delen är övervägande positiva saker med en riktigt härlig svensk sommar, så passa på att njuta av de sista varma sommarkvällarna nu innan hösten kommer!

Som rubriken lyder så har dessvärre fästingarna gjort comeback i familjen, något vi alla avskyr såklart. Dessa eländiga små kryp som inte verkar duga till något vettigt eller som gör någon som helst nytta, annat än att sprida eländiga sjukdomar omkring sig om man har riktig otur. Nu var det ingen av oss människor som drabbades av dessa kryp, men tyvärr klarade sig inte hundarna. Eller rättare sagt lilla Gibzon, både GW och Wilbur får ju behandling mot fästingar så de har klarat sig de också. Men Gibzon var för liten för att få samma tabletter, så på honom har vi nog hittat runt 8-9 små äckliga fästingar som jag plockat bort. En av dessa satt på det absolut sämsta tänkbara stället på kroppen, och det var inte på snoppen även om det rimmar. Nej den hade bitit sig fast precis vid ögat och han var högst ovillig att låta oss försöka plocka bort den! Varje gång vi kom nära med fästingplockaren så drog han snabbt undan huvudet och ville inte vara stilla, och tyvärr var fästingen för liten för att plockas bort med fingrarna så den var tvungen att lämnas kvar tills den vuxit sig större vilket bara ökar risken för sjukdomar och annat. Att den satt vid ögat gjorde heller inte saken bättre för min egen del eftersom jag fullkomligen avskyr att peta och pilla runt ögon, bläh! Men tillslut lyckades Linda få bort den, och Gibzon verkar må bra så nu håller vi tummarna att det inte blir några konsekvenser av den förbaskade lilla fästingen. Jag uppskattade att Linda ville vara tydlig med att fästingen verkligen skulle dö, så hon både ledade upp den och sen spolade hon ner den i toaletten. inte mer än rätt anser jag!

Donald Trump… Alltså SUCK! Hur kan en person orsaka så mycket turbulens och elände runtom i världen? Han är väl förvisso en av världens mäktigaste utifrån sin position som USAs president, men alla hans utspel varje dag som orsakar det ena kaoset efter det andra. Dessa handelstullar han hotar med hela tiden och andra hot från hans sida måste ju göra vardagen svår för alla amerikaner, jag undrar hur många i USA som fortfarande tycker att han är lämplig som president och är stolta över att ha röstat fram honom som sin president nu när övriga västvärlden skäms ihjäl. Jag såg även en video från Arnold Schwarzenegger som han publicerat där det riktades kraftig kritik mot Trump och kallade honom mesigare än en blöt nudel, det uppskattade jag. Arnold har ju varit involverad i politiken där borta efter sina år som borgmästare i Kalifornien, så jag tycker nog att han har belägg för sin kritik här nedan när Putin kom för att besöka Trump…

DAGENS JERKER vill jag tilldela två av våra världsledare ännu en gång, likt de blodsugande parasiter jag inledde inlägget om här ovan. Det handlar inte föga förväntat om USAs president som tidigare bjöd in Rysslands diktator Vladimir Putin till ett möte dem emellan i Alaska. Jag fullkomligen spyr på daltandet med Putin och jag förstår att det hela är väldigt komplicerat, men varför arresterar man honom inte när han dök upp med tanke på att han är internationellt efterlyst. Förmodligen vågar man inte av rädsla att hans lakejer ska trycka på avfyrningsknappen och skicka iväg flertalet atombomber mot västvärlden. Men om han arresterades och kunde ställas inför rätta så får domstolen i Haag samla ihop all fakta kring Rysslands invasion av Ukraina och avgöra om den är legitim eller ej, det borde väl gå att genomföra precis som med vanliga rättegångar? Nu får vi ju enbart lyssna på Rysslands utspel kring hur de rättfärdigar invasionen och startade detta krig utan några som helst bevis för om det de säger är sant eller ej, vilket det med största sannolikhet självklart inte är förstås. Men hur länge ska denna teater få pågå medan oskyldiga liv skördas varje dag? Och varför sätter inte Trump ner foten och markerar ordentligt att det är dags för Ryssland att lämna Ukraina innan det är försent? Ju längre tiden går desto mer hinner Ryssland samla sig och bygga upp sin militära kapacitet ännu mer, även om Ukraina effektivt bromsar detta med sina drönarattacker och andra stridsmedel. Jag tror inte kriget slutar i Ukraina om Putin får med sig något av detta krig, då vågar jag påstå att andra länder står på tur för Putins girighet och begär efter mer makt. Nu rustar många länder upp sin militära förmåga tack och lov, vilket gör omvärlden redo men dessa försök till samtal om vapenvila och fred där Trump och Putin ska diktera villkoren är ju närmast patetiska. Ingen av dem går ju att lita på, så jag är glad att Europeiska ledare och NATO markerar tydligt mot dem båda vad som faktiskt gäller enligt internationell rätt. Men just nu spyr jag på dessa två patetiska och oärliga ledare i världspolitiken…

Har ni någon gång blivit lite överförfriskad av att dricka alkohol? Haha, skulle nog tro det! Det är ju väldigt lätt hänt och jag skulle gissa på att alla ni som någon gång druckit alkohol råkat ut för den där lite förfärliga upplevelsen av den första gången man tappar kontrollen över sin onykterhet. Det ska vi ta upp här idag, min allra första riktiga ”fylla”…

I denna tillbakablick var jag tvungen att friska upp minnet lite och fråga min goda vän Jocke om några detaljer som jag lyckats förtränga genom åren, men han hjälpte mig såklart med detta. Och efter att han svarat på några av mina frågor så kom minnena skrikandes tillbaka, men enligt honom så har han enbart roliga minnen från vad som kan ha varit vår första riktiga ”fylla” tillsammans i vår ungdom. Detta var inte första gången vi blev onyktra, men det var första gången vi upplevde att gränsen för ”behärskat nykter” passerades och jag ska berätta mer om vad som hände samt hur vi försökte hantera situationen. Mina minnen av denna resa och det som hände är förvisso lite roliga, men även delvis fruktansvärda och de hemsöker mig än idag…

Ja nu backar vi tiden tillbaka till gymnasiet, jag minns ej exakt hur gamla vi var men gissar att vi gick andra eller sista året och vi planerade att dra iväg några grabbar över en helg för att fiska och ”svira” lite. Det var mina klasskamrater Samuel, Jocke och hans barndomsvän Mattias som var något år äldre än oss som skulle åka iväg. Mattias familj hade då ett landställe en bit utanför Tumba i ett lantligt område som heter Getryggen, så dit styrde vi vår skuta för en helg av rock ‘n roll och en chans att visa omvärlden hur pass vuxna vi blivit. Så vi tog först pendeltåget till Tumba Centrum, där köpte vi på oss lite mat och självklart alkohol på Systembolaget. Några av oss hade med oss alkohol men vi resonerade att vi behövde mycket öl och detta kunde ju Mattias köpa som hade åldern inne för detta. Jag hade kommit över en stor flaska Stroh Rom från vår klasskamrat Clabbe som fått tag på denna under sin resa till Alperna, perfekt att grogga på med lite cola var mitt resonemang och vi kommer till hur smart detta verkligen var lite senare. Men vi köpte på oss allt allt vi behövde för att vara självförsörjande en hel helg, sedan hoppade vi på en buss och var relativt ensamma ombord på vår resa ut mot denna mystiska plats kallad Getryggen.

När bussen stannade och vi klev av vid vår hållplats kändes det som vi var ute mitt i ingenstans, det fanns inga människor i sikte och som sagt inte en kotte ombord på bussen annat än vi fyra killar. Men vi kastade upp vår packning på våra ryggar och började promenera på den långa grusvägen fram till stugan som låg en bit bort från vägen, och trots att det var tungt att bära så var vi glada och peppade på att få en helg helt för oss själva utan vuxna. Vi var ju i princip vuxna nu och detta var ett sätt att visa detta för alla andra och även oss själva, att vi minsann har bra kontroll på läget!

Dag 1 – Gaslarm

Väl framme vid stugan kändes allt otroligt bra, vädret var kanon och denna stuga låg precis vid vattnet med kort gångavstånd ner till deras brygga. Här skulle vi självklart bada, fiska och även åka ut med deras två båtar men det fick vänta tills nästa dag för nu ville vi bara chilla och ta det lugnt. Kort därefter knäpptes första ölen och vi lade upp en plan för allt vi skulle hitta på under helgen. Vi ansåg oss själva vara fyra skötsamma killar som inte skulle supa och ställa till elände nu när vi fått möjlighet att låna denna stuga en hel helg, så vi drog igång lite rockmusik som Mattias tagit med sig. Det var då det hände, jag fick för första gången höra rockbanden ”Rage” och ”Stratovarius” som förvisso lät lite olika men jag blev helt såld på dem båda. Rage lät lite argare men deras låt ”Higher Then the Sky” fastnade jag för där och då, de släppte några år senare även en riktigt bra låt som heter ”From the Cradle to the Grave” som ni verkligen borde lyssna in er på vid tillfälle. Men jag fastnade nog kanske allra mest det finländska bandet Stratovarius och deras album ”Visions” där låten ”The Kiss of Judas” snabbt blev en favorit, hjälp så bra den var! Lyssna själva på låtarna och kommentera gärna vad ni tycker, bara klicka på länkarna här nedan:

När vi hållit låda ett tag på kvällen och fått i oss en god middag så gjorde vi oss alla redo för att sova. Här ute fanns det flera små hus och bodar, och i en av de små stugorna skulle vi sova. Alltså Samuel, Jocke och jag syftar jag på då för Mattias gissar jag tog den lyxiga dubbelsängen inne i stora stugan. Haha, men det spelade ingen roll för vi skulle ju ändå bara sova där och inte mycket mer. Till vår lilla stuga fanns det två ingångar, sedan var det en vägg som delade av stugan i två mindre rum där det stod en våningssäng på vardera sida. Samuel tog ena sidan av stugan och sedan delade Jocke och jag rum på den andra sidan. Kul med sällskap tänkte jag, utan att vara det minsta medveten om vilka konsekvenser detta skulle medföra senare samma kväll. Det jag inte visste om Jocke var att hans mage är den gasigaste och mest fruktansvärda i hela Nordeuropa, så pass gasig och hemsk att troligen NATO har med den på sin topplista över största hoten i form av kemiska vapen mot väst. Mattias kände såklart till detta, och nu förstod jag varför han valde en helt egen stuga att sova i medan jag fick uppleva en av de mest krävande nätterna i hela mitt liv…

– Jag är lite gasig i magen… *BRAAAK*!! Åh vad skönt… Sade Jocke från sin säng och släppte en sjujäkla hög brakskit.

Inte så trevligt, men heller inte hela världen tänkte jag inledningsvis så länge det inte luktar huggorm. Som tonårskille är ju pruttar och rapar tydligen en del av vår utvecklingskurva, så det var inte direkt första gången en kompis fes i min närvaro. Man var tyvärr van så att säga, och brydde sig inte så mycket. Men sedan släppte han direkt en fis till, och ytterligare en efter det. Det luktade inte huggorm, men heller inte magisk enhörning så nu började vårt rum snabbt att fyllas av en stank som jag var övertygad om skulle bli min död. Jag törs lova, att om Jocke hade pruttat i en burk så skulle det resultera i världens mest farliga kemiska stridsmedel någonsin! Något som dagens Ryssland, Nordkorea, Iran med flera bara skulle drömma om men som aldrig får hamna i deras händer…

Natten blev olidlig, den ena prutten avlöste den andra och trots att jag låg ihopkrupen under mitt täcke så letade sig stanken in där. Jocke skrattade högt mellan varje brakfis medan jag kan vrålade ut min eländiga plåga, och Samuel på andra sidan väggen verkade också negativt påverkad av den ”bruna Wunder-Baum” doften som trängde sig fram genom varje springa i stugan. Flygande insekter föll till marken inne i stugan och klättrande spindlar föll handlöst ner från väggar och tak. Jocke låg bara och skrattade vilket gjorde att han inte kunde hålla tillbaka sin äckliga fisar, så jag tror nästan att han fes varje gång han tog ett andetag. Jag minns att vi kallade hans äckliga fisar för ”gröna handen” så som stanken pillade sig genom alla tänkbara skydd för att sedan skicka upp ett stinkande pekfinger rakt i näsan på oss. Det fick näshåren att krulla ihop sig och man ville nästan kräkas lite, och vid ett tillfälle där på natten så var jag tvungen att öppna dörren för att få luft. Samtidigt gillade väl myggorna vad de såg för nu kom de flygandes mot vårt rum, men de kraschade alla till marken efter att ha gasats ihjäl redan innan de nådde dörröppningen. Men efter några djupa andetag så vände jag tillbaka in i stugan för att försöka sova och bad en stilla bön att överleva natten…

Dag 2 – Hallucinationer och illamående

Nästa morgon skyndade jag mig upp ur sängen för att ta mig ut och bara andas! Min hud kändes alldeles livlös och grå, mina läppar var troligen blå och blodet hade aldrig varit så syrefattigt. Efter några djupa andetag tittade en glad och utvilad Jocke upp från sin säng, han började naturligtvis att fisa igen. Men nu fick det räcka och båda ville äta frukost, så vi sparkade liv i Samuel och gick in till Mattias i den stora stugan. Efter att ha berättat om min förfärliga natt så berättade Mattias att han kände till Jockes kurrande och gasiga mage mycket väl, den hade plågat även honom under hela deras uppväxt. Detta fick mig att må lite bättre, och ju mer syre jag fick i mig desto mer började jag återfå min naturlig hudfärg igen. I bakgrunden var en TV på som visade något barnprogram, det kan ha varit ”Disneydags” som visade kortfilmer och roliga serier på den tiden. Vi tittade inte men alla reagerade när knattarna från ”Ducktales” skulle iväg till stranden för att bada, och lilla Anki kom springandes med sin stora uppblåsbara flodhäst som hon ville ta med sig.

– Hallå! Säg hej till farbror Flodde! Ropade hon och släpade fram sin gigantiskt stora flodhäst.

Detta fick oss alla att skratta väldigt mycket, mest åt det roliga namnet farbror Flodde som vi senare anammade själva när vi tog ett morgondopp och badade nere vid deras brygga. De hade en surfbräda där som vi alla försökte ta oss upp på samtidigt, vilket var smått omöjligt utan att välta omkull hela tiden. Och den av oss som orsakade att alla välte kallade vi för farbror Flodde och skrattade högt, lite simpel humor men väldigt roligt hade vi i alla fall.

Sedan kom vi på att det ju faktiskt var lördag och att vi ville ha lite chips eller godis, det hade vi ju missat att handla när vi försökte vara vuxna tidigare. Men Mattias berättade att det fanns en pytteliten butik en bit bort, men det var kanske för långt att gå så det var bäst att cykla dit. Han letade fram några cyklar vi kunde låna, den ena sämre än den andra. Jag fick en gammal damcykel utan växlar, med känslan av en tegelsten till sadel och trampor trögare än något jag tidigare upplevt i cykelväg. De andras cyklar verkade snabbare och bättre, säkert hade de växlar på sina för de trampade på ganska fort så att jag fick svårt att hänga med i backarna. Och ja det var fasen backar överallt, så jag fick kämpa och flämta för att hänga på de andra. Väl framme vid den pyttelilla butiken så behövde jag omgående köpa mig något att dricka innan jag blev helt uttorkad. Min kropp hade nog aldrig varit med om några liknande påfrestningar som den utsattes för denna helg, först syrebrist och gasad en hel natt sedan ett påfrestande konditionspass och benen noterade nytt topprekord i producerad mjölksyra. Men på darriga ben vinglade jag in med de andra och vi handlade allt vi behövde, sedan var det dags för en lika jäkla jobbig cykeltur tillbaka till stugan igen. Jag erbjöd mig att byta cykel med någon annan men de var inte intresserade, så det var bara att trampa på hemåt igen. Åh hej och åh hå…

Äntligen tillbaka! Vi kastade i oss lite lunch sedan bestämde vi oss för att åka ut och fiska med båtarna. Den ena båten var en liten motorbåt, den andra hade enbart åror och läckte in vatten så att man var tvungen att ösa den med jämna mellanrum. Gissa vilken jag båt jag hamnade i, självklart den läckande båten utan motor. Strålande! Men sak samma, vi packade med oss fiskespön och gav oss iväg. Mattias och Jocke försvann snabbt iväg i den lilla motorbåten, medan Samuel och jag turades om att ro och ösa vatten för att ta oss framåt. Vi orkade inte ro så himla långt, vi var ju tvungna att tänka på att vi skulle orka ro tillbaka hem igen sen. Men vi stannade till på en bra plats enligt oss själva, och kastade ut våra linor för att börja fiska. Sedan fick vi turas om att ösa vatten för att inte sjunka, men det gick bra. Nappade gjorde däremot inga fiskar alls, så efter att ha varit ute en stund med båtarna kom Mattias och Jocke körandes till oss. De ville börja åka tillbaka nu och eftersom vi ska ro kan det ju ta ett tag menade de lite retfullt, sedan körde de runt oss i cirklar och stänkte vatten på oss. Vilka as! Haha, medan Samuel rodde för fullt bad han mig att ta upp skopan vi använde till att ösa vatten och kasta vatten på dem nästa gång de kom tillräckligt nära. Bra idé kände jag i hela min kropp och laddade skopan med iskallt vatten, när de kom tillbaka så slungade jag iväg vattnet mot dem men tyvärr hade vinden vänt så allt hamnade på mig själv. Jocke hade väldigt VÄLDIGT roligt åt detta och skrattade hela vägen tillbaka till bryggan…

Nu var det dags att starta grillen, knäppa några öl och göra oss redo för middag. Sedan skulle vi korka upp de tunga pjäserna vi fått tag på, bland annat min flaska rom och vi spekulerad i vilka olika sorters drinkar vi skulle blanda under kvällen. Jag vill förtydliga att så vitt jag minns så hade ingen av oss blivit överförfriskade tidigare, utan vi hade nog bara känt av ruset lite någon gång när vi druckit folköl (3,5%) på någon fest tidigare. Detta innebar tyvärr att vi varken hade någon rutin eller konsekvenstänk vid förtäring av alkohol, och det skulle snart märkas. Öl drack vi nog med måtta ändå och vi var relativt försiktiga, det var när starkspriten kom in i bilden och det var dags att blanda drinkar det började spåra ur. Detta var inget vi halsade i oss utan vi drack lagom försiktigt, men eftersom vi inte märkte av någon större skillnad i våra kroppar så ökade vi takten en aning och den ena drinken efter den andra rann ner i magen. Detta utan att förstå hur vi sakta påverkades och rätt som det var kickade ju alkoholen in, och då blev ingen sig lik. En anledning till detta kan vara den flaska Stroh Rom jag hade med mig, denna ”dunder raket” med en alkoholhalt på stadiga 80%. Vi hade ju hört talas om drinken ”Cuba Libre” (rom och coca-cola) så vi började blanda dessa drinkar, som vi sedan drack alldeles för mycket och snabbt. Idag vet jag ju att det tar en liten stund för alkoholen att reagera i kroppen på ett önskvärt sätt om man enbart vill känna sig lätt berusad, men det förstod vi inte då utan den ena drinken efter den andra och stadiet ”lätt berusad” passerades väldigt snabbt. Jag tycker vi även passerade stadierna ”berusad”, ”mycket berusad” hela vägen fram till ”psykotiskt pruttfull” i en handvändning. Plötsligt började alla svamla och må lite sådär. Mattias var nog smartast som drog sig undan, jag tror han lade sig på sin säng och däckade där. Samuel blev högljudd och stark enligt honom själv, så han började lyfta grejer där på tomten och kände sig väl som Hulken eller liknande. Själv kände jag att kroppen slutade lyssna på mina kommandon och rörde sig inte som jag ville, det blev snurrigt och ofokuserat. Och efter att jag tog en kort kisspaus var Jocke plötsligt borta när jag kom tillbaka , men jag tyckte mig se honom vingla en bit bort på grusvägen.

– Jag måste… Måste springa ifatt honom! Intalade jag mig själv och tog snabba steg i samma riktning, fast jag vinglade mest åt alla håll och kanter.

Såhär instabil och okontrollerad hade jag aldrig känt mig tidigare, det var som att jag mådde bra men ändå konstigt på en och samma gång. Balansen var så otroligt dålig och allt bara snurrade, men jag mådde inte illa vad jag kommer ihåg så det gick fortfarande att ta sig framåt relativt bra. Det tog lite tid bara…

Med en kraftansträngning så lyckades jag hinna ifatt Jocke tillslut, men inte förrän vägen tog slut framme vid vattnet. Ingen av oss föll i eller hamnade i vattnet, så ni behöver inte bli oroliga för vi var ju vuxna nu och kunde ta hand om oss själva! Hrm…

Där på kanten satt i alla fall Jocke och dinglade med benen, han verkade väldigt glad och det lät som att han pratade med sig själv. Det var lite svårt att höra vad han svamlade om samtidigt som han pekade ut mot vattnet och svor emellanåt, men när jag fick kontakt med honom berättade han att han var på fotbollsmatch. Jaha där ser man, en fotbollsmatch mitt ute på landet sent på kvällen. Knappast troligt men det kopplade jag inte riktigt där och då, utan kikade bekymrat ut mot vattnet för att se den där matchen han pratade om men det var lite mer otydligt för min del. För där ute vid vattnets horisont spelades tydligen en Djurgårdsmatch som han satt och kommenterade, och jag lurades på något vis in i hela hans vanföreställning. Ibland hejade han glatt på laget och sjöng ramsor, dessa kunde jag stämma in i och vi hade superkul. Men vid något tillfälle skrek han bara rakt ut!

– STRAFF! Ropade han väldigt högt så att jag nästan fick tinnitus.

– Va, vadå för straff? Frågade jag och kisade ut mot vattnet igen.

– Det är straffspark till Djurgårn! Bosse kliver fram… Och skjuter i mål! Djurgårn gör mål och vinner matchen! Ropade han och viftade glatt med armarna.

Nu rycktes jag med i hans illusion och började jubla, jag tyckte mig se matchen tydligt framför mig precis som han beskrev den men det kan också ha varit min livliga fantasi som spökade.

– Bo! Bo! Super-Bo! Super Bosse Andersson! Sjöng jag högt och Jocke hakade på i skönsången.

Jag sa att det var en bra match och kul att Djurgården vann, men sedan ville jag försöka få hem honom till stugan så att han inte trillade i sjön onykter. Så pass bra koll på läget hade jag tydligen ändå. Vi började gå tillbaka, väldigt vingligt men vi tog oss sakta framåt. Jocke fortsatte att berätta om hur spännande och bra matchen varit som han just tittade på där borta. I sin glädje började han att hoppa i de små vattenpölarna som bildats på grusvägen, han tjoade likt ett litet barn och verkade ju helt borta i skallen. Jag kunde inte låta bli att skratta och hade väldigt kul åt hans hallucinationer, men detta är kanske konsekvenserna man får ta av att dricka otroligt starka drinkar lite för snabbt när man är ovan. När vi kom till stugan hade både Mattias och Samuel slocknat om jag inte minns fel, så vi gick och lade oss också. Som tur var somnade jag snabbt, eller vadå… Jag däckade handlöst på sängen om jag ska vara helt ärlig! Men då slapp jag i alla fall höra på alla Jockes äckliga brakfisar som han satte igång att dundra iväg så fort han landade i sin säng, och stanken fick mig nog att svimma för jag slocknade direkt den kvällen. Dagens lärdom, blanda inte drinkar på 80% Stroh Rom. Det är inte gott, man blir påverkad alldeles för snabbt och dessutom kan ens vänner börja hallucinera!

Dag 3 – Snälla, ta mig hem

Efter gårdagens äventyr vaknade de flesta av oss med en baksmälla som heter duga, förmodligen för första gången i våra liv dessutom eftersom vi aldrig blivit så pass onyktra någon gång tidigare. Vi samlade oss i stora stugan men ingen var direkt sugen på att äta eller ens röra sig, så vi låg helt utslagna och lyssnade på musik hela morgonen. Men efter några timmar började vi kvickna till lite och kunde få i oss lite mat. Alla verkade ha haft lite olika upplevelser under gårdagskvällen, eller olika psykoser kanske man kan kalla det egentligen. Och ingen ville känna sig vid det vi andra återberättade för varandra, så man kan säga att vissa av oss levde i förnekelse såhär dagen efter kvällen innan…

Efter att ha fått tillbaka lite energi igen var det dags att städa undan alla bevis från vår blöta afton, sedan packa ihop och börja promenera mot bussen som skulle ta oss hem. Det var lite tyngre steg nu än när vi kom dit, ingen var väl superpigg och kropparna kändes slöa. Men vi släpade oss till bussen som sedan körde oss till pendeltåget, och sedan kunde vi åka hem var och en till sig. Jag har inga minnen av att min mor reagerade på att jag såg sliten ut när jag kom hem igen, men hon kanske hade fullt upp med annat just då så att detta smög under radarn så att säga. Men jag vill minnas att jag traskade upp till mitt rum och somnade om på min säng, helt utmattad efter helgen.

Jag är ingen förespråkare av alkohol, det bör självklart drickas med försiktighet och med måtta. Men detta är väl en typisk sak att man som ungdom prövar på under lite okontrollerade former, och ingen har ju koll på vart ens egen gräns går när man börjar bli överförfriskad. Vi hade varandra och lyckades hålla oss på land utan att skadas, men det kunde självklart ha slutat illa om vi haft otur. Med facit på handen kunde det kanske ha varit smartare att bli full för första gången på en hemmafest eller liknande närmare civilisationen, utifall något händer om man är i behov av hjälp. Värt att tänka på i alla fall, men just konsekvenstänk saknar ju många ungdomar och jag påstår inte att vi fyra genier där ute i skogen hanterade detta bättre än någon annan. Men det kan vara bra att ha en plan för hur man kan kalla på hjälp om något skulle hända, och förhoppningsvis behövs det ju inte om man bara tar det lugnt och tänker sig för en smula.

Nu är det färdigpredikat från min sida, hoppas att det var lite underhållande att läsa om denna lite blygsamma bedrift. Det slog mig nu att jag inte kräktes en endaste gång under denna helg vad jag kan minnas, då var det nog närmare att jag kräktes av Jockes gasiga mage och äckliga fisar än själva alkoholen. Haha! Sedan dess har jag tyvärr fått erfara betydligt värre fylleslag så att säga, då jag verkligen mått riktigt dåligt och även ställt till med pinsammare scener än det som hände denna oförargliga helg. Jag hade exempelvis en tendens att ensam försvinna från fester och ge mig ut på egna märkliga äventyr i min ungdom när jag nådde kulmen av onykterhet så att säga, samt att jag hade väldiga problem att minnas vad jag ställt till med efterföljande dag. Men nu handlade ju detta om min första onyktra och lite mer okontrollerade alkoholupplevelse, ni får gärna berätta mer om era egna upplevelser kring detta. Det blir kanske en rolig läsning för alla oss andra, tack för att ni läser. Ha d biff!

UPPLEVELSENS JERKER går till Jocke som medvetet försökte gasa ihjäl sina vänner denna helg, det var verkligen fruktansvärt. Senare i livet har det inte blivit mycket bättre på den fronten kan jag informera er om, utan det ”trampas på ankor” mest hela tiden och sprids olustig stank fortfarande från hans bakre regioner. När vi jobbade ihop kunde han ju släppa lös sina förbaskade brakfisar i bilen när vi åkte tillsammans, hade man tur så försvann ju doften om man hissade ner fönstret. Men prova att sitta fast i en tunnel eller stå i en bilkö när han sätter igång att prutta, då hjälper det inte att öppna bilens fönster för då fläktar det ju inte in någon ny luft. I dessa instängda situationer kunde han dessutom sparka av sig jobbskorna och vifta lite på sina tår, den tåbiran bildade en outhärdlig stank ihop med fisarna att en fräsande imma bildades inne i bilen. Ibland åkte även hans lillebror Chippen med oss i bilen, och när Jocke drog igång sitt gasande så verkade hans bror bli peppad och inspirerad att fisa han också. När dessa två herrar pruttade samtidigt, och den stanken blandades med tåbiran uppstod en så pass vidrig stank i bilen som nästan fick mig överge fordonet. Men eftersom ingen av dem hade körkort på den tiden kunde jag ju inte göra det, tyvärr. Nej jag önskar verkligen att det fanns ett botemedel mot brödernas gasiga magar, den som lyckas ta fram detta kommer fasen vinna Nobelpris vilket borde vara motiverande nog för någon duktig person att försöka sig på detta. Det skulle ju dessutom få ozonskiktet över norra Europa att bli stabilt igen och kanske påverka växthuseffekten positivt…

Tjena! Jag har landat i att jag vill förändra mig till det bättre och utvecklas mer som människa. Och denna insikt kom till mig när jag förra veckan fastnade på Youtube framför master warrior killing machine with love and respect… Thunder!

Vem är då denna Thunder kanske de flesta av er undrar? Ja det är en karaktär från humorprogrammet ”Mammas Nya Kille” som sänds på Sveriges Radio, och där bjuds Thunder (eller Klas som han egentligen heter) in till samtal med programledaren Bengt Strömbro. Då får han möjlighet att berätta om sina unika egenskaper som den obestridliga kämpe han är, samt alla människor och djur som han räddar dagligen.

Thunder har titulerat sig själv som läromästare i civilkurage och besitter många udda men mäktiga egenskaper som av de flesta anses både psykiskt och fysiskt omöjligt. Det kan exempelvis handla om att hoppa tiotalsmeter upp i luften, bli osynlig eller varför inte slita loss sitt huvud från kroppen. Bengt frågar då vänligt om det finns några exempel på när man kan ha användning av dessa egenskaper i vardagliga situationer, ochThunder är då tydlig med att det enbart är ett fåtal människor i hela världen som klarar av detta. Oftast går de att räkna upp på en hand men Thunder är naturligtvis en av dessa personer, och han är alltid tydlig med att han inte vill använda dessa superkrafter för att verka häftig utan det sker enbart när det verkligen behövs. Som när han räddar en hel mullegrupp, dropkickar pilgrimsfalkar, attackbajsar ut lassorep, pratar om monstertruckar eller när han räddar tjocka barn och handikappade barnhemsbarn. Som ni hör så är han onekligen en riktig vardagshjälte som är värd att lyssna på och som nu blivit min nya inspirationskälla. Om ni är nyfikna på hur det kan låta så finns det gott om ljudklipp på Youtube, men här nedan kan jag dela ett klipp från SR P4 som laddats upp på deras Facebooksida där han ventilerar lite kring vad hans eventuella sommarprat kunde handla om. Haha! Man kan ju bara älska denna knäppa karaktär som spelas av den fantastiska skådespelaren Mattias Fransson, som även spelar sopåkaren i TV-serien ”Leif & Billy” där han är minst lika underhållande. Så håll i er nu… FIIIIIIGHTTTT!!!

Tack Billy! Det var min gamla arbetskollega som ofta spelade upp ”Mammas Nya Kille” när vi arbetade tillsammans och då fastnade jag mest för Mattias Franssons andra karaktär Leif ”Lacken” Magnusson, denna tragiska karaktär som envist försöker söka nytt jobb men där det oftast slutar på de mest eländiga sätt. Så istället startade då Lacken en podcast ihop med sin barndomsvän ”Tråden” och det var väldigt kul att lyssna på deras diskussioner. Så om någon ännu inte hunnit lyssna in sig på ”Mammas Nya Kille” så kan jag verkligen rekommendera att ni gör det, men det är kanske inte humor som passar alla utan ni får hitta de karaktärer som tilltalar er mest och njuta av deras påhitt. För egen del är Lacken och Thunder mina favoriter, men de andra är ganska roliga de också!

Förutom att ha skrattat massor åt detta sista tiden så har det mesta rullat på som vanligt. Barnen är uppe i Hälsingland igen, Linda och hennes syster Liz besöker Nova och Issa i Falkenberg. Under tiden har jag ägnat mina kvällar åt att fixa lite här hemma, så får vi se vad reaktionerna blir på detta när de kommer hem igen… OMG!

Om ni tycker att ni hör ett avlägset oväsen i fjärran så är det Henke som rest till Finland på sin semester, nu går han runt där och skriker på dagarna. Varför gör han det kanske ni undrar? Jo men han skriker jämt, det är så han kommunicerar. Det är ju svårt att höra exakt vad han skriker där borta på andra sidan Östersjön, men jag skulle tro att han vill berätta för finska folket att han är på semester från sitt uppdrag som huvudskyddsombud (även om dessa aldrig tar semester utan alltid är på sin vakt). Så det gapar han nog garanterat om framför riksdagshuset i Helsingfors för att göra deras regering observant på att han är där och håller koll, samt att han gärna skriker på de stora finlandsfärjorna när de lägger till i hamnen så att de gör allt korrekt. Och fan ta dem om de inte använder farlederna på rätt sätt, hamnar de på fel sida kan jag lova att Henke leker kustbevakning och paddlar ut med en visselpipa och påpekar för alla snedseglare att de är fel ute.

Det är lite lugnare på jobbet nu när han är ledig, ingen som väsnas och säger olämpliga saker som att min bil snart borde gå sönder eller att vårt hus snart kommer få en stor läcka eller liknande. Det blir en mer behaglig stämning när han är på semester, och snart går väl det omtalade flyttlasset till Mongoliet. Det verkar lite otydligt kring när flytten sker men det skulle ju vara nu i sommar, kanske har han haft problem med sitt uppehållstillstånd eller arbetsvisum. Men för varje dag som han är kvar här riskerar personalen på den stora persiennfabriken att löpa större risk för arbetsplatsolyckor när inte Henke kan vara där och övervaka situationen. Men jag tror att de förberett allt inför hans ankomst i alla fall, det ligger säkert en liten hög med arbetskläder, en fin pung i jakskinn att använda som vattenflaska och en arbetstelefon som bara väntar på att Henke ska dyka upp på fabriken i sin roll som huvudskyddsombud. Jag kanske ska ringa honom och fråga om han lyckats sälja lägenheten eller om han tänkt hyra ut den i andrahand, men om jag ringer honom när han är utomlands så blir det väl han som betalar för det dyra samtalet? Eller var det enbart förr det var så kanske, numera ingår väl ett visst antal minuter för utlandssamtal i vissa abonnemang. Men jag tror knappast att han betalat extra för något sådant, så då blir ju ett samtal till Finland kanske svindyrt för honom utan att han vet om det. Haha, nu bara MÅSTE jag ju ringa honom och jag tänker prata långsamt och lääänge. Så får han sig en liten överraskning sen när mobilräkningen trillar ner i brevlådan…

Nu tänker jag inte blir mer långrandig utan ska börja med middagen här hemma, önskar er alla en fortsatt fin kväll. Ha d biff!

DAGENS JERKER tänker jag ge ungdomarna som varit lite busiga utanför ICA Maxi i Bålsta och City Gross i Borlänge, de ställde nämligen ut kundvagnar på samtliga rutor ute på den stora kundparkeringen. Så när personalen kom dit på morgonen fick de snällt samla ihop alla vagnar igen och skapa utrymme till alla bilande kunder. Roligt! Men lite jobbigt för personalen kan jag tänka mig…

Hej, jag är Jimmy Hanell. Och välkommen till ett nytt avsnitt av, Jimmy Hanell presenterar Smalltalk – Episode IX.

Som jag nämnt flera gånger tidigare så är det inte lika lätt att höra barnen uttrycka sig eller säga roliga ord i samma utsträckning längre, men det händer fortfarande lite då och då. Och ibland har jag turen att minnas något de brukade säga när de var små, och då presenterar jag självklart detta här nu i efterhand. Nu har jag i alla fall lyckats samlat ihop några gamla och nya uttryck som vi kan gå igenom här nedan, så nu kör vi!

Barnen pratade om att åka och bada själva nu i början av sitt sommarlov, men trots att jag föreslog stranden i vårt bostadsområde så ville de hellre åka dit ingen känner igen dem. De tycker det är bekvämast så, och då landade valet på en strand de hört talas om men som de inte riktigt visste vart den ligger. Låt mig presentera den stora och välkända badplatsen, Schweizernöten…

– Men det ska ju finnas en strand någonstans som heter Schweizernöten, den som är så långgrund. Vart ligger Schweizernöten någonstans?

Haha, ja det är lätt hänt att blanda ihop badplatser och chokladkakor. Jag hängde inte riktigt med på vad Theo först menade, men när barnen berättade att det var en långgrund strand så förstod jag genast att det var Schweizerbadet på väg ut mot Dalarö de menade. Där har jag själv spenderat många somrar i min ungdom och det är ett bra ställe att bada på helt klart, men hur skulle de ta sig dit från Nynäshamn? Jo de gick upp tidigt, packade med sig badkläder och mellis sedan åkte de buss till Västerhaninge och tog pendeln till Haninge Centrum och därifrån bussen ut till Schweizerbadet. Det blev verkligen en heldagsutflykt för dem men de klarade av det helt själva utan problem. Men de var inte så nöjda med den där Schweizernöten, det var kallt och sen hade fåglarna käkat upp deras mellis medans de var i vattnet och badade. Haha, så kan det gå om man vill spendera en dag på badplatsen Schweizernöten!

Men nu går vi vidare, och nästa ord är inget man vanligtvis hör barn prata om så mycket… Mitär!

– Jag vill lyssna på Makoolio när han sjunger och är mitär. Pappa berätta om när du var mitär.

Detta var Theos sätt att förklara att han ville lyssna på Markoolios låt ”Jag orkar inte mer” när han var liten, och i musikvideon till denna låt så gjorde han lumpen. Mitär betyder alltså ”militär”. Men det låter mycket gulligare när han själv säger det än när jag skriver det här. Ibland ville han även att jag skulle berätta om när jag var mitär i ett annat land, men det får vänta tills han blir lite större. Han själv verkar dock nyfiken på att göra värnplikten och bli militär när det är dags, och jag kommer såklart stötta honom att följa den drömmen.

På somrarna grillar vi en hel del hemma, mycket för att det är gott men kanske mest för att jag gillar att grilla. Haha! En sak som jag själv dock inte har högst upp på min önskelista över godsakerna vi brukar grilla, men som Linda och barnen gärna vill ha varje gång är… Majskorvar!

– Har vi majskorv hemma som vi kan grilla? Jag ÄLSKAR grillad majskorv!

Inte så svårt att förstå vad barnen menade med detta när de var små, de syftade förstås på majskolv. Om det är till någon tröst för barnen så minns jag att jag själv sade majskorv som barn, istället för majskolv. Så det är inte så lätt alla gånger, men de älskar att äta dessa och pratar om hur Musse Pigg och Kalle Anka knaprar i sig majskorvar i ett av klippen på ”Kalle och hans vänner” som visas på julafton. Om man ändå vore lika snabb och snärtig i sitt knaprande som dem så vore det såklart roligare att äta majskolv, men jag kan sträcka mig till att det är ganska så gott oavsett hur snabbt man äter dessa. Barnen får dock knapra i sig dem hur fort de vill, såklart! Och ja de borde ju kunna heta majskorv, det är ju en hård korv med majs så det är inte helt ologiskt…

Barnen tycker ju om att spela Nintendo Wii och speciellt ”Super Mario Bros” har varit en favorit länge. Ni som spelar eller har spelat det gamla spelen med rörmokaren Mario som springer fram och krossar tegelstenar med sina små eleganta skutt i jakt på mynt, kanske minns att man kan få olika ”power-ups” i form av svampar, blommor och dylikt. Men det finns en ”power-up” som de allra helst vill ha, och Theo kanske är extra förtjust i detta hjälpmedel. Nämligen en… Poprell!

– Ja! Titta jag fick en poprell! Med poprellen så kan man flyga, den är jättebra!

Ja som ni kanske har listat ut så rör det sig om en ”propeller” helt enkelt. Med denna så får Mario en röd flygdräkt med en poprell på kepsen som gör att han kan flyga fram i spelet. Och den är alla barnen väldigt förtjusta i och blir oftast mycket uppspelta över denna ”power-up”, vilket man kan höra på långt avstånd faktiskt. Jag har inte hört om de säger poprell när det gäller båtpropeller, inte heller när det gäller propellerplan eller liknande. Det måste jag nästan ta reda på känner jag…

Det var allt jag hade att erbjuda denna gången, hoppas det var några roliga ord som roade er som läser. Stort tack, ha d biff!

DAGENS JERKER går till den svenska ubåt som under en tidigare NATO-övning i somras fick slut på sitt kaffe ombord, vilket tydligen ledde till en nästan myteristämning ombord. Haha, nej jag vet inte om det sistnämnda stämmer men jag hade väldigt roligt åt detta! Ubåten fick i alla fall lämna havets djup för att ta sig till ytläge där en brittisk båt i övningen kunde skicka över lite kaffe till svenskarna, sedan kunde övningen fortsätta. Så himla roligt och jag gissar att detta måste ha blivit en stor snackis sen, vad ska britterna tro om oss egentligen? Haha! Men det hade nog varit samma sak för dem om deras te tagit slut, då hade de nog inte heller varit så glada och stridsviljan hade garanterat dalat även för dem…

Under semestern så scrollade jag en del på mobilen vid uttråkade tillfällen, och speciellt på sociala medier stötte jag då på väldigt uppfriskande och roliga inlägg som jag tänkte dela med er här nu!

John Cleese som är lite utav humorns mästare enligt mig, om någon nu inte vet vem han är så är denna långa britt mest känd från ”Monty Python” och ”Fawlty Towers” eller ”Pang i bygget” som serien heter på svenska. Han uttryckte sig på ett tänkvärt sätt gällande att personer utan humor inte borde ha rätt att bestämma vad personer med humor har tillåtelse att skratta åt. Och det är väl väldigt typiskt vår nutid att humorn är så strikt många gånger numera där komiker inte tillåts eller längre vågar skoja om allt längre. Vilket är tråkigt enligt mig, för självklart finns det osmaklig humor som ej är rolig men då väljer jag att undvika den typen av humor helt enkelt, och lämnar den åt de som roas utav den. Någonstans så tycker jag att man måste kunna få skoja om vad som helst, det har jag sagt tidigare. Humor kan många gånger lätta upp stämningen och öka förståelsen för de mest hemska och otäcka saker som pågår i våra samhällen, så jag tror mer på det fria ordet än att peka med pinnar och förbjuda detta. Vill jag inte lyssna eller om jag tycker att en komiker är dålig, ja då kan jag välja att inte lyssna istället för att kritisera och fördöma. Herr Cleese verkar vara inne på samma spår och det gläder mig…

En av våra mest kända komiker här i Sverige är Claes Eriksson från Galenskaparna. Man får tycka vad man vill om honom och deras underhållning men jag gillar mycket av det de gjort, sen tycker jag att denne Claes verkar vara en otroligt varm och jordnära person. Han skapar sällan negativa rubriker om det ens hänt någon gång över huvud taget, men jag såg något han tydligen skall ha sagt här nedan och kunde inte hålla mig för skratt:

Haha! Här tycker jag verkligen att han har en poäng, för jag förstår inte heller meningen med alla dessa influensers som finns på sociala medier numera. För mig är de som talande reklampelare som försöker sälja på alla som tittar allt möjligt och de får det alltid att låta som att produkterna är det bästa som finns i hela världen, eller så lägger de ut videos och bilder från exklusiva resor och andra upplevelser. Nu senast var det plåster eller klistermärken för barn som ska hålla myggor borta som marknadsförts hårt av flera influencers. Dessa ska tydligen inte hjälpa alls och kanske till och med vara farliga för barn, så det gäller ju att verkligen vara påläst kan jag tycka om man nu ska sitta och berätta hur ”himla bra” deras prylar är som de får betalt för att marknadsföra. Asså oh my god asså! Haha! Men de får syssla med detta om de vill, om det är något de kan försörja sig på så får de ju göra det. Jag är väl gubbig i min åsikt kring detta, men influensers har aldrig tilltalat mig och jag är kanske heller inte deras målgrupp. Som tur är…

En annan rolig artikel jag snubblade över var en man som rapporterats försvunnen efter en blöt kväll på stan, och när anhöriga sedan efterlyst honom som försvunnen startade polisen en sökinsats tillsammans med massor av frivilliga för att leta efter mannen. Inklusive han själv, som i själva verkat var så pass onykter att han inte förstod att sökinsatsen gällde honom själv. Detta är hysteriskt roligt enligt mig, och jag undrar hur alla reagerade när de upptäckte att mannen de sökte efter befanns sig bland alla de andra som hjälpte till att leta efter honom. Och man är ju såklart mannens egen reaktion när han insåg att det var honom alla var där för att finna, haha!

Ibland kommer det upp roliga bilder, texter eller klipp från filmer och serier jag gillar väldigt mycket. Och det är inte ovanligt att dessa gäller en av de bästa och roligaste TV-serierna som någonsin gjort, nämligen ”Vänner”. Jag kan inte djupdyka i allt det roliga som den serien fått mig att skratta åt genom åren, men varje avsnitt var roligt och underhållande vilket är smått otroligt bra betyg egentligen. Humorn träffar mig rakt i hjärtat och därför blir jag så glad när jag påminns om allt kul serien bjudit på, så när bilden här nedan dök upp i flödet så skrattade jag högt…

På bilden ser vi den nu bortgångne Matthew Perry i sin karaktär som Chandler, som i ett avsnitt ljugit om att han skrivit en dikt som han då tvingas läsa upp för de andra vännerna. Han försöker då rädda sitt ansikte genom att ta det hela på ”uppstuds” och improviserar då fram texten här ovan. En dikt som är helt osammanhängande eller begriplig, men ändå helt i min smak gällande humor!

I veckan fyllde James Hetfield år, mest känd som sångare och frontman i världens bästa rockband… Metallica! Han gratulerades unisont på sociala medier men det var en rocksida som lade ut en festlig bild, där man skulle försöka lokalisera och hitta James på en badstrand med massor av andra människor. Hittar ni honom? För mig tog det väl ungefär en sekund, haha!

Jag följer ett konto på Instagram som heter ”Pappavitsar” där de delar med sig av torra och en del stereotypa skämt, troligen med glimten i ögat dock. Men jag såg denna korta video här nedan som då skulle visa hur det låter när någons fru vaknar före sin man, med en antydan om att hon skulle väsnas väldigt mycket mer än mannen. Jag kunde inte låta bli att tänka på min kära fästmö när jag såg detta, för hon är som ett yrväder på morgonen och det är nästan omöjligt att fortsätta sova när hon röjer runt innan hon ska iväg på morgonen…

View this post on Instagram

A post shared by Pappavitsar (@pappavitsar)

En av våra svenska stand-up komiker som jag gillar bäst just nu är Fredrik Andersson, han sätter fingret på detaljer i vårt nutida samhälle och är otroligt träffsäker i sin humor. Bland annan tar han upp att det numera tydligen finns riktlinjer (Code of Conduct) kring vad man får skämta om numera och som svenska komiker måste följa. Han lade ut hela sin show från 2023 på Youtube nyligen och den delar jag gärna vidare till alla er andra, har ni inte lyssnat på honom tidigare så är det dags nu. Jag vågar lova att ni har många skratt framför er oavsett om ni hört talas om honom eller ej, så klicka på länken här nedan när ni läst klart så har ni över en timme av skratt och finurlig underhållning framför er!

Nu har jag skrattat så pass mycket att det gör ont i magen, och hoppas att alla som läser detta också har skrattat en del. Kanske förgyllde dessa enkla inlägg er dag på samma sätt som de förgyllt min, ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla de som enligt John Cleese kritiserar andra människors humor, ja de borde skämmas! Ja influencers också, vet inte om jag tycker de gör något vettigt faktiskt…

Plötsligt var tre veckors semester över och alla lediga sommardagar har nu passerat, detta innebär att jag nu skall vara utvilad och redo för ett nytt år av hårt arbete. Men då är ju frågan, är jag verkligen det?

Haha, ja men det är jag såklart! Annars hade jag ju valt att vara ledig lite längre, men eftersom Linda nyligen bytt jobb och ej fått någon semester nu i sommar så sparar jag lite på ledigheten tills vi kan göra något tillsammans. Så vi får se vad vi kan hitta på sen när vi får lite ledig tid ihop!

Under dessa veckor har det ändå hänt en del, vi har fixat en lite här hemma och stoltast är vi nog över att ha blivit av med sopberget i garaget. Jag lånade en släpvagn av min mor och Kent för att hämta hem en säng från min kära syster, de hade en lite bredare säng över som Theo skulle få till sitt rum. Så efter att ha hämtat hem den så passade vi på att köra ett lass med sopor till återvinningen som vi samlat ihop och förvarat i garaget det senaste året. Där hade vi en rejäl hög med kartonger och frigolit som vi sparat ihop sedan vi flyttade in i huset, jag avskyr verkligen att åka till återvinningen och blir så irriterad på alla andra som är där och står i vägen överallt där man behöver komma fram. Men Linda var så fantastisk denna eftermiddag och hjälpte till på bästa sätt, samtidigt som hon är sådär underbart attraktiv precis som alltid. Svetten rann när vi två kämpade och slet med detta, men med hennes hjälp och glada tillrop gick ju allt väldigt smidigt och bra. Teamwork!

Nova skall eventuellt få en annan säng från min mor som snart blir överflödig där, så då har alla barnen bra sängar sen. Tidigare har Nova och Theo delat på varsin del av en dubbelsäng och de är inte så breda, samtidigt som barnen växer och tar upp mer plats. Så det kommer bli bra, och i väntan på att sängen blir tillgänglig har vi möblerat om i Novas rum så att den ska få plats. Hon blev väldigt nöjd efteråt och längtar nu efter att få slappa i den nya sängen sen när den kommer.

Linda fick en briljant idé! Hon kände att det började bli lite trångt i det hundrummet vi ordnat åt henne, och nu när det varit så himla varmt håller man ju på att svimma där inne. Så hon föreslog att vi skulle använda hallen utanför vårat sovrum istället, där fanns en rejäl bänk och två högskåp sedan tidigare som förra ägarna till huset lämnat kvar. Men allt var lite dåligt placerat så vi delade upp allt och tog bort högskåpen, dessa placerade vi istället i fläktrummet där Linda pysslat om hundarna tidigare. Sedan flyttade vi bort resterande bänkskåp som blockerade fönstret, och vinklade upp dessa mot ena väggen istället. Vi var tvungna att kapa till bänkskivan lite för att allt skulle få plats men det var snabbt ordnat, och nu känns rummet mycket större och blev mer praktiskt att använda. Det finns nu gott om plats för hundvård och Linda kan föna deras pälsar utan trassel, samt att nu går det plötsligt att öppna fönstret i rummet. Det gick inte tidigare när alla skåp blockerade fönstret, så nu kan man ju få frisk luft och andas medan man tar hand om vovvarna vilket gör alla glada. Det som kvarstår är att sortera lite i fläktrummet nu så att sakerna får plats i högskåpen där inne istället, men där har vi en plan så förhoppningsvis blir allt bra. Och jag måste ju säga att detta var en riktigt bra idé av Linda, för resultatet blev ju kanon! (Bild kommer senare när vi är helt klara)

Det har tyvärr hänt sorgliga saker också, under sista veckan har legendarerna Ozzy Osbourne och Hulk Hogan gått bort. Båda som varit otroligt populära och inspirerande inom sin respektive genre. Ozzy i sin framträdande roll som frontmannen i det legendariska hårdrocksbandet Black Sabbath där han blev känd för att ha bitit huvudet av en fladdermus på scenen, och Hulk Hogan som ändå får ses som en av de absolut största stjärnorna inom WWE och fribrottning.

Ozzy, eller The Prince of Darkness som han kallade sig, har jag haft turen att få uppleva live vid ett tillfälle. Det var när han spelade på Globen för många år sedan och min vän Tommy hade fått en konsertbiljett i födelsedagspresent av oss grabbar, så vi hade en kanonkväll och även om Tommy tyckte det var varmt i lokalerna och somnade till lite så hade vi en oförglömlig afton. Den legendariska Ozzy Osbourne rockade loss på scenen men det var inte så mycket fart på honom heller för den delen, kanske tyckte även han att det var varmt för han stod mest och höll i sig i mikrofonstativet och hoppade lite i takt till musiken. Haha, nej hans hälsa var inte den bästa men ändå så levererade han en riktigt bra konsert. Ozzy och hans Black Sabbath har varit en ENORM inspiration för många utav dagens allra största rockband runtom i världen. Jag gillade faktiskt även hans realityshow ”The Osbournes” där han vandrade runt och svor i sitt stora hem, hans barn var lite skrikiga och påfrestande men annars gillade jag serien. Man märkte ju av hans dåliga hälsa redan då och det var därför så fint att han hann genomföra sin avskedskonsert bara veckan innan hans bortgång i sin hemstad Birmingham, därefter har hyllningar och kondoleanser vällt in från världskändisar och fans från hela världen.

Hulk Hogan var omåttligt populär på 80-talet när jag växte upp och den kanske största inom WWE-wrestlingen. Detta var bland det häftigaste som fanns att titta på för oss grabbar i barndomen, vi förstod inte att det var på låtsas utan trodde på riktigt att de slogs för sina liv. Och som de gjorde det, vilka matcher och shower de bjöd på! Jag tror även att wrestlingen var uppdelat mellan två sidor, lite som de onda mot de goda och där Hulk Hogan var den stora hjälten på de godas sida eller liknande. Hans ikoniska entré inför varje match där han slet sönder sitt linne inför en skrikande publik har nog alla sett någon gång, samt att han dök upp i en av ”Rocky”-filmerna i en fight mot en betydligt mindre Sylvester Stallone. En rolig scen för övrigt! Men han har även haft en egen realityserie samt dykt upp i några mindre bra actrionfilmer och serier, men jag kommer dock alltid att minnas honom som den enorma best han var som wrestlingstjärna under min barndom.

Nu får de göra varandra sällskap i himlen, om nu Ozzy hamnar där men det är jag övertygad om att han gör även om han som rockstjärna gjort en hel del tvivelaktiga saker på scenen. Men även om dessa två kanske har upplevts som otäcka på något vis så verkar båda haft riktigt stora hjärtan och varit en inspiration för många människor på olika sätt, och jag gissar att de kan blicka tillbaka på sina karriärer som gett oss mycket glädje och minnesvärda upplevelser. Tack för allt, R.I.P. bästa Ozzy och Hulk…

Min moster var på besök från norrland nyligen, jag blir alltid lika glad när jag får träffa mina norrländska släktingar. Det sker inte så ofta men jag blir alltid lika glad och vill så gärna besöka dem uppe i Jämtland där jag spenderat så många år i min barndom. Vi hann i alla fall prata lite en stund, men vi hade så kul att jag missade helt att fråga hur det gått för min moster och den behandling hon precis gått igenom. Hon verkade dock både pigg och glad så förhoppningsvis verkar allt bra med henne, och även övriga släktingar där upp i norra Sverige. Jag hoppas ju att det ska dyka upp en hundutställning eller liknande i närheten av där de bor så att vi kan hälsa på dem om vi ska åt det hållet. Annars får vi helt enkelt bara ta och köra dit ändå! Så att jag kan hälsa på min kära moster och hennes Lasse, alla kusinerna, min morbror och så härliga Tesse såklart! Henne har jag inte träffat sedan jag var tonåring och det vore himla kul att få skratta med henne igen, så ja det får nog bli en tur till Jämtland med familjen snart känner jag.

Det blev även två minnesvärda utflykter denna sommar! Den första var ute i Lövhagen i Nynäshamn, de hade några promenadstråk där samt ett café där vi köpte lite fika. Men naturen var verkligen det som förvånade mig, det var så himla vackert och påminde väldigt mycket om Gotland på något vis. Så hit vill jag åka flera gånger så fort vi får möjlighet, det är ju så pass nära och det där caféet hade mycket gott att erbjuda så vi ses nog snart igen.

Sedan åkte vi på en utflykt ut till Ekerö i söndags, vi tog färjan över dit och hade bokat en brunchbuffé på restaurang Kolmilan precis i hamnen där färjan kom in. Och jösses, maten var helt fantastisk där! Lindas syster Liz och deras mor Åsa med tillhörande Lasse följde också med, samt deras vän Vompan. Så vi var ett stort sällskap som tömde faten i buffén, detta ställe kan vi verkligen rekommendera och vi kommer garanterat att åka tillbaka dit igen. Alla var så mätta och belåtna efteråt att ingen orkade äta middag på kvällen, så det är väl ett gott betyg om något. Mums!

Vi får helt enkelt se vad vi kan hitta på med resterande semesterdagar, men jag sparar dem tillsvidare. Vill ju gärna spendera tid med min underbara fästmö så vi får se när hon får vara ledig och vad vi kan hitta på för kul då, men en kortare hotellvistelse ska vi försöka unna oss i alla fall. Men nu är hon på jobbet och därför ska jag lägga mig tidigt ikväll för maximal återhämtning efter de inledande arbetsdagarna, ha d biff!

DAGENS JERKER vill jag ge till flera världsledare som jag är vansinnigt less på just nu. Sluta bråka och upphör med era jäkla krig! Så grattis till Trump, Putin, Xi Ping, Kim Jong-Un, Netanyahu med flera…

Vi ska återigen hoppa in i tidsmaskinen och resa tillbaka i tiden, denna gången till Tyskland år 2006 enlig Jocke som troligen har bättre koll på årtalet än mig. Vi skulle vid detta tillfälle besöka en fabrik som tillverkade isoleringsmaterial kallad cellgummi som vi ofta använde oss av i vårt arbete inom VVS-isolering, och denna stora fabrik låg i den lilla industriorten Münster i Tyskland!

Här började vi resan precis som man alltid gör inom byggsvängen, med en stor starköl och en liten hutt Jägermeister ute på Arlanda. Till detta fick vi också den obligatoriska och svindyra räksmörgåsen, och så fort allt detta hade hamnat i magen så bordade vi planet som skulle ta oss till Frankfurt som på den tiden var en av Europas absolut största flygplatser. När planet startade så hade Magush och hans enorma flygrädsla redan kickat igång ordentligt, han var nervös långt innan men nu bokstavligen skakade han av skräck. Dock så verkade han lugnare efter att planet lyft och hittade väl ett sätt att hantera det hela, vi andra tjoade och var otroligt glada över att få komma iväg. Sedan när vi landat och det var dags för alla att gå av planet så blev det som vanligt tvärstopp i planets mittgång eftersom alla genast ställde sig upp och började plocka ihop sina handbagage, så vi satt kvar en stund i väntan på att alla andra skulle bli klara men detta tog ovanligt lång tid. Då kunde Linkan, som ofta hittade på en massa hyss, inte hålla tyst längre där han stod inklämd bland alla främlingar mitt i gången på planet…

– Hallå! Har någon sett mina skridskor? Hallå! Skridskor? Ropade han högt.

Hahaha! Vadå för skridskor, han hade ju inga skridskor med sig så ingen fattade vad han pratade om. Men sådan var han, han hittade på både det ena och det andra men var av denna anledning väldigt oförutsägbar och rolig. Jag minns första dagen jag jobbade med honom när han var nyanställd på företaget, då satt vi på ett café i Gamla Stan och Pavle pratade om en tjej han träffat på krogen när han varit ute den helgen. Linkan som inte sagt så mycket den dagen vänder sig då till oss och konstaterade följande:

– Sex är överskattat, jag tar hellre en god räkmacka alla dagar i veckan. Sade han helt allvarligt och rörde inte en min.

Pavle visste ju inte vad han skulle säga, men efter att vi lärt känna Linkan bättre så förstod vi ju att han självklart skojade och bara drev med oss. Men sak samma, vi kom tillslut av planet och hoppade in i en abonnerad buss som tog oss till vårt hotell. Magush passade då på att ringa hem till sin flickvän och berättade att vi nu var framme och att han hade överlevt flygresan. Men direkt efter samtalet blev han alldeles skakig igen, det visade sig att han redan då började oroa sig för flygresan hem två dagar senare. Vi försökte peppa honom och få honom på andra tankar men det gick inget vidare, då tröttnade Pavle på hans gnäll och röt ifrån mot Magush.

– Nu du hålla käften fan och sluta vara sån jävla mes! Sade Pavle argt och bestämt.

Ibland är det bra att ha en man med serbiskt ursprung med sig i sitt sällskap som är VÄLDIGT rak och tydlig med vad han tänker, så efter detta blev Magush tyst. Jag tror knappast att hans oro gick över, men han vågade nog inte prata mer om sin flygrädsla i alla fall.

Nästa morgon var det dags för det inplanerade fabriksbesöket, så vi åt en god frukost på hotellet innan vi åkte iväg. När vi kom fram till fabriken så togs vi emot av någon där som arbetade på kontoret, vi gjorde denna resa tillsammans med vår grossist på den tiden och det var de som ordnade med allt.

De visade oss runt i fabriken och berättade hur tillverkningen gick till, här tillverkade de alltså en sorts isolering av gummi som heter cellgummi och den används mestadels till att isolera rörledningar med kylmedia eller kallvatten. Både vår chef, herr Banan och jag hade besökt denna fabrik några år tidigare så vi hade ju redan sett allt. Men den gången åkte jag dit själv med några andra kollegor från andra företag och var relativt ny inom byggbranschen, så nu blev besöket mer givande för min del. Och det var riktigt coolt att se hur fabrikens robotar arbetade, medan människorna som jobbade där mer hade en övervakande funktion.

När vi gått runt i fabriken så fastnade vi avslutningsvis vid den lilla laserskrivare som märkte upp all isolering, den sprayade på en liten fin text när allt passerade i hög fart och bläcket torkade direkt utan att kladda. Vi facinerades alla av hur pricksäker skrivaren var och stod länge och tittade på detta, sedan avslutades rundturen och då fick vi komma till fabrikens stora matsal och äta lunch. Efter det så fick vi se vilka typ av kvalitetskontroller de genomförde på isoleringen, samt en guidad tur ute på deras enorma lager. Jag har alltid varit intresserad av stora fabriker och hur allt fungerar där inne, och denna var otroligt modern och stor på den tiden. Så det var lika kul att få besöka den igen även denna gången!

På kvällen hade vi blivit inbokade på en restaurang som serverade klassiska tyska maträtter, vilket var väldigt gott och portionerna otroligt generösa. Sedan har vi ju det lilla dilemmat med att ölen här i Tyskland är så fantastiskt god, jag gillar deras ljusa lager och även de bayerska varianterna smakar bra. Men vi drack oftast deras Weißbier nu när vi var här, alltså deras veteöl som ser lite lätt grumlig ut men smakar helt fantastiskt.

Vi blev kvar på denna restaurang i flera timmar efter att ha ätit väldigt god mat och druckit en massa Weißbier så blev vi erbjudna att följa med ner i källaren under restaurangen. Okej, jag vet att detta låter lite oroväckande och mystiskt men under restaurangen hade de något som liknade två bowlingbanor. De förklarade att spelet heter Kägel och att det var mycket gammalt, men något som tyskarna spelat i massor av år långt bak i tiden. Skillnaden mot bowling var mest att klotet och käglorna var gjorda av trä om jag inte minns fel, men hur man räknade poäng och liknande minns jag inte alls. Det verkade heller inte finnas så tydliga regler, utan man skulle kasta kloten både framåt och sedan bakåt under benen på något vis. Haha, det var verkligen roligt men väldigt svårt. Detta fick i alla fall runda av kvällen för vår del, och efter detta åkta vi tillbaka till hotellet för att sova. Kanske blev det bara en sista öl i hotellbaren först, men sedan hoppade alla i säng.

Nästa dag så skulle vi få en guidad tur genom den gamla staden Münster, och vi möttes upp av en ung tysk kille som var student där. Han jobbade extra med att guida turister genom staden och kunde väldigt mycket om dess historia, så vi möttes utanför en stor kyrka mitt på stadens torg. Han började med att berätta om hur gammal denna kyrkan var och att det i kyrkan fanns en gammal klocka som var flera hundra år gammal, och att den har gått exakt rätt ända sedan den byggdes. Den har tydligen inte behövts ställas om under alla dessa år om jag förstod honom rätt, men hur det var möjligt eftersom vi har sommartid och vintertid fattade jag aldrig riktigt. Men klockan var stor och väldigt detaljerad och fin, en sådan skulle man ha hemma på väggen…

När vi samlades ute på torget framför kyrkan igen så skulle guiden bjuda oss på en klassisk brygd som man druckit här i all evighet. Korn heter drycken, och smakade… Ja alltså fy fasen vad starkt det var! Det var någon sorts kornbrännvin som bara dunstade bort på tungan, man hann på riktigt knappt svälja innan det bara förångades i munnen på en. Vi tittade på varandra och alla grimaserade illa, vad tusan vad detta egentligen och hur kan de vilja dricka något sådant frivilligt? Guiden skrattade åt oss och samtidigt såg vi hur Micke glatt smackade sig om munnen och verkade tycka att det smakade fantastiskt gott. Nej, detta var inget för mig men jag var tvungen att köpa med mig ett lerkrus hem och bjuda mina kompisar på detta någon gång när vi har fest eller liknande.

Sedan fortsatte vår rundvandring och detta var faktiskt en riktigt mysig liten stad som innehöll fina promenadgator och gamla vackra byggnader. Vi stannade till vid en stor byggnad som jag inte vet om det var en kyrka eller något liknande, vår guide berättade att här utförde man tydligen dödstraffen förr i tiden. Då låstes den dömde in i en bur och sen hängdes buren högt upp på byggnadens fasad så att alla kunde skåda det hela, sedan när personerna hade avlidit fick de hänga kvar där ett tag medan stadens fåglar pickade i sig delar av liket. Detta lät aningen makabert, men det var tydligen inte ovanligt att man gjorde på detta sätt för över hundra år sedan. Kanske även för att skrämma befolkningen till lydnad kan jag tro.

Sedan var det dags att börja vår resa hem igen, och då åkte vi buss till… Jag vill tro att det var Dortmund vi skulle flyga ifrån så nu kör jag på det! Vi åkte i alla fall dit med vår lilla buss och sedan skulle vi övernatta där innan vi fick flyga hem nästa morgon. Så då gjorde vi ”en natt på stan” och där vet jag fasen inte riktigt vad som hände. Av någon anledning så delades vårt sällskap upp och försvann ut på olika ställen, jag minns inte varför. Jag kommer bara ihåg att vi senare på kvällen försökte hittade varandra och vi lyckades sakta finna en efter en. Sedan tryckte vi in oss i en liten taxibil och körde runt i en stor rondell och mitt i denna stod vår kollega Joel som såg allmänt förvirrad ut. Men taxin körde vidare och nästa gång den stannade till så hittade Pavle oss och krävde att få klämma sig in i den redan fullpackade taxin.

– Släpp in mig fan! Ropade han och satte sig i knät på oss andra i baksätet.

Taxichauffören sade nåt på tyska som vi inte lyckades förstå, men vi kunde ju inte heller tyska särskilt bra. Vi var enbart bekanta med ord som feuer (eld), kartoffel (potatis), bier (öl), würst (korv) och fußball (fotboll). Vilka jäkla grottmongon chauffören måste ha tyckt att vi var som satt och rabblade upp dessa i våra tafatta försök att kommunicera med honom, haha! Men det verkade inte som att chauffören sade något av dessa ord tillbaka, vi misstänkte dock att han inte var särskilt nöjd med situationen och lite längre fram blev vi därför avsläppta. När vi ska kliva ur taxin räckte Pavle fram nackstödet från passagerarsätet som han på något märkligt sätt lyckats bryta loss när han klev ur taxin, men ingen av oss villa ta hand om det för då kanske vi själva skulle bli tvungna att betala för skadorna. Vi sprang från taxin och hörde senare hög musik innanför en stor dörr där två vakter stod placerade utanför, vi blev nyfikna och frågade om man fick komma in där. Det gick bra, vi betalade inträdesavgiften som var ganska dyr men tänkte att det kanske var ett exklusivt uteställe eller liknande. Vi följde en lång korridor och musiken hördes högre och starkare, sedan kom vi in salen där alla andra människor vistades. Då förstod vi vart vi hade hamnat, detta var tydligen en väldigt stor strippklubb…

Shit! Vi försökte vända om direkt men då var det en i sällskapet som påpekade att om vi inte köper ens en öl eller liknande så kommer vi troligen få problem att gå ut därifrån, och vi fick genast två vakters arga blickar på oss som stod framme vid bardisken. Detta kändes ganska olustigt och några av oss fick till och med lite ångest över att ha hamnat där eftersom de hade flickvänner hemma i Sverige och inte alls kände att detta var okej. Så vi drack snabbt upp varsin öl sedan lämnade vi stället i all hast, men inte alla tydligen. En av i sällskapet blev tilldelad en röd ballong av en av tjejerna som sedan lurade in honom i något sorts snurrande bås, men han fick snurra vidare själv där inne. Vi väntade på honom utanför stället innan vi åkte tillbaka till hotellet så vi kunde vara säkra på att alla kom hem ordentligt.

Nästa morgon avgick planet tidigt hem till Stockholm, vi var nog alla lite konfundersamma över vad tusan som hände kvällen innan. Men alla var nu samlade igen och det var väl tur det, Magush kom in i nya skakningar och flygskräcken kickade in omgående. Nu skulle vi flyga hem och resan gick bra, sedan dess har jag faktiskt inte varit i Tyskland. Även fast jag varit intresserad av att åka till Berlin eller kanske München, men det får bli senare. Det finns ju mycket historia att ta del utav och sådant intresserar ju mig mycket, sedan hade det ju varit kul att få vara med om en riktig oktoberfest på plats i Tyskland. Där man sitter armkrok med varandra på långa träbänkar med gigantiska ölkrus och sjunger sånger tillsammans i roliga kläder, haha! Det vore något, vem vill följa med?

RESANS JERKER tycker jag att Magush kan få på grund av sin flygrädsla. Inte just för att han är rädd för att flyga, utan mer för att vi knappt han landa på ditresan innan han sedan direkt blev orolig över hemresan igen. Det var lite märkligt kan jag tycka…

För länge sedan, i en galax långt långt borta… Haha, nej men vilken cool inledning på ett inlägg ändå! Vi ska stanna kvar i vår galax men här riktar vi blickarna mot andra sidan Sverige, närmare bestämt till västkusten och den lilla staden Laholm. Året var 2004 och det pratades då i min vänskapskrets om att fira midsommar tillsammans, så mina vänner och jag landade tillslut i att vi skulle spendera midsommarhelgen på Eriks familjs landställe i Laholm!

Ja detta var alltså över 20 år sedan när jag nu skriver detta, så vi får se hur mycket jag faktiskt minns av det hela från vår underbara resa denna sommar. Tre bilar skulle fyllas med packning och resenärer! Mogge körde ena bilen och i den åkte hans dåvarande flickvän Jenny, samt Tommy och hans dåvarande flickvän Malin. Jag fick äran att köra den andra bilen, som vi lånade av Erik och hans flickvän Johannas föräldrar. Vi skulle även plocka upp Johannas vän Helena och hennes dåvarande pojkvän Erik. I den tredje bilen åkte Marcus och Tess, de var tydligen inte tillsammans men ändå så var de nog det på något vis. Haha! Jag förstod aldrig riktigt det där och det är många så kallade ”dåvarande” partners här, men det blir lätt så när vi enbart var i tjugoårsåldern och i början av våra liv. Erik och Johanna har dock hängt ihop sedan dess och är numera lyckligt gifta, och jag är så glad för deras skull!

Vi körde ner till Laholm dagarna innan själva midsommarafton för att hinna handla och förbereda allt inför vårt firande. Första dagen vi kom ner hann vi inte göra så mycket än att installera oss och ordna med sovplatser till alla. Det var en mindre stuga med typ två eller tre sovrum så några fick sova på andra ställen. Jag exempelvis erbjöd mig att ta med mig ett tält och skulle sova i detta på tomten, sedan tror jag att Tommy och Malin skulle sova i ett tält eller liknande på tomten men minns inte exakt. Inne i huset sov Marcus och Tess i ett litet rum där de fick dela säng (bowchickawowow), och Erik och Johanna sov i ett annat rum. I det större sovrummet med dubbelsängen tror jag att Mogge, Jenny, Helena och Erik klämde ihop sig. Det ryktades om att det blev väldigt varmt att sova fyra personer i en och samma säng men de hade ju en madrass att sova på i alla fall, jag hade en liten tältsäng som jag klämde in i tältet där jag skulle sova men det gick förhållandevis bra ändå. Det var bara den lilla detaljen att hela tältet var fullt av flygmyror och andra insekter när jag vaknade på morgonen, då var tältduken alldeles svartprickig av flygfän på insidan. Först trodde jag att det fallit ner små blad och annat från trädet ovanför, men när prickarna började röra på sig så ville jag inte sova där något mer…

När alla vaknat så åt vi frukost och sedan delade vi upp oss i olika grupper för att förbereda inför midsommarfirandet kommande dag. Erik, Marcus och jag skulle åka och köpa alkoholhaltig dryck att inmundiga under midsommarhelgen, de andra åkte och handlade mat samt tillbehören som behövdes. Så alla åkte iväg, vi tre grabbar tog en färja över till Helsingör i Danmark där de hade någon sorts gränshandel för oss svenskar i hamnen. Så vi köpte massor av öl, vinboxar och såklart whisky av lyxmärket Vat 69 om jag inte minns fel. Sedan åkte vi tillbaka till Sverige igen och stannade till en snabbis på hemvägen för lite mer shopping, men efter det åkte vi tillbaka till stugan för att möta de andra. Nu hade vi allt vi behöver för att luta os tillbaka och enbart njuta av resten av var vistelse!

Jag vet inte vems idé det var men av någon anledning så drogs det igång en sorts senapstävling när vi kom hem och skulle grilla korv. Detta var knappast någon av tjejernas idé, utan mina misstankar riktades direkt till min uppviglande vän Erik. Tävlingen gick ut på att man skulle ha flest antal strängar stark senap på sin grillkorv och sedan äta upp denna, jag som inte alls var särskilt förtjust i senap på den tiden och ännu mindre starka saker tackade omgående för mig och lämnade ”walk over” direkt till de andra. Men det var kul att se dem stå där och dra på den ena strängen senap efter den andra, det såg verkligen inte gott ut alls men de tävlande påstod att det var jättegott. De skrattade och hetsade varandra att ta mer senap på korvarna hela tiden, Mogge lämnade tävlingen relativt snabbt han också. Tror inte att han heller är så förtjust i stark senap men Erik, Erik, Marcus och Tommy kämpade om segern. Tillslut hade vi en vinnare och jag har för mig att det var Tommy eller kanske Marcus som vann med hela 16 rejäla strängar stark senap på sin korv, men de åt upp hela korven och kanske mådde magen inte kanonbra efter detta. De andra kom inte långt efter och kämpade tappert, men så mycket senap på en korv kan ju knappast vara gott eller bra för magen…

Detta var ett riktigt skönt gäng och vi hade väldigt trevligt tillsammans allihop, vi spelade lite spel och lyssnade på mycket musik på högsta volym. Deltagarna från senapstävlingen verkade lite avslagna på eftermiddagen, kanske spökade deras magar och gjorde små uppror. Min mage skulle inte ha mått bra i alla fall efter att ha ätit så mycket stark senap, det kan jag garantera er. Så vi andra som var lite piggare började sakta att förbereda dagens middag, jag fick i uppgift att koka ris och misslyckades tydligen med min uppgift. Medan de andra hackade grönsaker och annat så stod jag där vid spisen och vakade över den stora kastrullen med ris, jag tog fram en träslev och rörde försiktigt i botten på kastrullen så att riset inte skulle bränna fast där.

– Men… Rörde du om i riset? Ropade Helena högt.

– Eh, ja jag ville inte att det skulle bränna fast i botten så jag rörde lite bara. Förklarade jag.

– Menar du att du rörde om i riset när det kokade, DET SKA MAN INTE GÖRA! Instämde Johanna högt och även Helenas Erik kom inrusande i det lilla köket för att kritisera mitt agerande.

– Men gud, har du på riktigt rört om riset? Sade han högt och skrattade.

Haha! Sedan kom det fler och ville påtala att man minsann inte får röra om i riset när det kokar, även om många gjorde det lite ironiskt så lärde jag mig den traumatiska vägen att aldrig mer röra om i kastrullen när jag kokar ris. Det blev gott ändå vill jag bara säga, och inget satt fast i botten på kastrullen. Så det så…

Stugan låg belägen inne i ett samhälle där det inte var så mycket hus eller andra människor, jag gissar att det var många så kallade sommarboenden där för när vi kom till självaste midsommarafton var det betydligt fler människor ute och rörde på sig. Vi startade vårt härliga firande med en god lunch, däremot regnade det lite till och från under dagen men det gjorde inte så mycket. Vi sjöng och spelade spel samtidigt som vi drack lite vin eller öl, det var underbar stämning helt enkelt! Framåt kvällen skulle vi grilla, det brukade alltid bli god mat när vi samlades eftersom många var duktiga på matlagning och hade stort intresse av detta. När vi ätit oss mätta och belåtna så ryktades det om en tipspromenad i området som vi var nyfikna på att besöka, och vi sprang på flera andra som även de letade efter frågorna de hade satt upp lite överallt. Vi hade med oss våra vinglas och en låda rödvin för att inte bli uttorkade under denna utflykt, sedan hade vi en liten CD-spelare med oss som vi spelade hög musik på såklart. Sedan minns jag inte riktigt vad som hände, men av någon anledning delades vi upp och jag befann mig nu tillsammans med Erik och Marcus vid ett litet vattendrag. Vi verkade vara vilse för en stund men vi hade lagt beslag på både vinet och musiken så det var ändå en trevlig stund vi hade där ute i skogen, men så många andra människor såg vi inte till nu längre. Och det där vattendraget blev nu bara större och större, vi behövde därför hitta ett sätt att ta oss över till andra sidan. Varför vi skulle över dit har jag ingen aning om, det känns nu i efterhand enbart som en dum idé. Erik fick i alla fall syn på ett träd som fallit ned i vattnet över den lilla ån, eller träd var kanske överdrivet för det var mer som en kraftig gren när jag tänker efter.

– Vi måste över här, det är vår enda chans! Ropade en uppjagad Erik likt en scen från filmen ”Stand By Me” och kastade sig sedan ut på grenen, och på något sätt lyckades han ta sig över till andra sidan utan att bli blöt.

Marcus och jag tittade med ofokuserade blickar på varandra… Skulle vi verkligen försöka ta oss över här, när vi var onyktra så är ju risken stor att vi faller ner i vattnet? Där kan det ju finnas krokodiler och annat, i värsta fall kunde vi ju drunkna! Men Erik lät så övertygande om att vi inte kunde ta oss över vattnet på något annat sätt utan det här var vår enda möjlighet. Så övertygande om detta kastade sig Marcus och jag oss ut på grenen likt Chuck Norris, sedan klättrade vi över till andra sidan utan att bli blöta eller ramla ner i vattnet. Nu blev Erik jätteglad och sade sig plötsligt veta vägen tillbaka, så vi fortsatte att spela musik och vandrade där i skogen drickandes direkt ut pipen på rödvinslådan. Våra glas måste ha försvunnit längs vägen någonstans, och efter en stund slet vi ut påsen med vin ur själva kartongen eftersom den bara var otymplig och i vägen för oss. Så nu såg det ut som att vi gick runt och sög på en stor blodtranfusionspåse, och när vi äntligen mötte några främlingar och frågade om vägen så såg de lite besvärade ut. Men de pekade bort mot en liten bro knappt hundra meter från platsen vi kastat oss över ån, jäkla Erik och hans förbaskade påhitt alltså! Det fanns alltså en bro precis i närheten där han hävdade att vi var tvungna att riskera både liv och lem för att korsa ån, så typiskt honom. Men han insisterade på att han inte visste om detta och nu kunde vi i alla fall återvända till de andra igen, om vi hittade hem vill säga…

Men ännu en gång förvirrade vi oss bort från de andra, och eftersom man blir törstig av att traska runt där i värmen så gick det åt mer vin än planerat. Erik försvann längs vägen men Marcus och jag hittade en bordsbänk intill några stora majsfält där vi valde att stanna för att återhämta oss en stund, än fanns det lite vin kvar i tranfusionspåsen som vi sög i oss. Vi lade oss på bordet och tittade upp mot den klara stjärnhimlen, sedan började vi hitta på olika romantiska rim och verser (med viss ironi skall påtalas) som man kunde använda sig utav för att förföra kvinnor. Haha, vi hade så jäkla kul och skrattade åt våra dåliga försök till rim! Men det var nog där och under denna midsommarresa som jag blev riktigt god vän med Marcus, sedan dess har vi haft bra kontakt i alla år och numera kan jag stolt kalla honom en av mina närmaste vänner. Så denna vilsna vildmarksupplevelse var inte så dum ändå, vi tappade kanske bort oss själva där ute i skogen men fann ju en vänskap för resten av våra liv.

När vi rimmat färdigt så tror jag att Johanna kom för att hämta hem oss igen, eller så var hon enbart en hägring där ute på fälten. Men vi återvände tillbaka till stugan och de andra, glädjande nog så var det inte enbart Marcus och jag som var överförfriskade denna midsommarafton utan flera andra skålade och skrattade högt när vi kom tillbaka. De frågade vart vi varit och vi berättade kort om vår poetiska upplevelse där borta på bordsbänken ”under the starclear night”, men de verkade inte riktigt förstå vad vi pratade om. Och jag klandrar dem inte, för vi var nog inte vid våra sinnens fulla bruk att återberätta och förklara allt på ett vettigt sätt. Istället fortsatte vi midsommarfirandet där i stugan tillsammans, de andra var upptagna med något sällskapsspel men jag valde att enbart titta på denna gången. Malin och Jenny blev helt förtjusta i låten ”Little Stereo” av Teddybears STHLM, så denna ville de höra flera gånger och dansade varje gång den spelades. Om ni undrar vilken låt det är så finns en länk här nedanför. Framåt natten var det dags för alla att sova och som tur var fick jag nu sova på min tältsäng bakom soffan den natten. Det var skönare att sova inomhus och slippa alla insekter.

Nästa morgon var det många tunga huvuden som vaknade upp i stugan, det suckades och stönades när alla försökte ta sig upp på morgonen. Vi fixade kaffe och de som orkade åt lite frukost, men sedan var det inte några större kraftansträngningar från någon av oss egentligen. Jag var så utmattad att jag drog ut min tältsäng på altanen och låg där en stund, det är inte värt att dricka för mycket vin vissa dagar insåg jag och mådde inte toppen. Till min glädje så var som sagt de flesta andra empatiska och mådde lika dåligt eller bra, beroende på hur man ser det. Erik var väl piggast av oss alla eftersom han är duktig på att dricka mindre än majoriteten varje gång, han ser oftast till att alla andra får i sig dricka men dricker knappt något själv. Ett smart knep, men han blev nog snabbt uttråkad av att alla var så sega på midsommardagen. Därför bestämde han sig för att detta var ett utmärkt tillfälle att klippa gräsmattan!

När han kom glad runt husknuten med grästrimmern i sin hand ville jag skada honom, allt jag önskade var lite lugn och ro där ute på altanen så drar han igång en högljudd maskin som lät mer än mitt huvud klarade av. Så jag gick in och tog en huvudvärkstablett sedan gick jag ut för att hjälpa honom klippa klart så vi andra kunde få vila i lugn och ro. Jag frågade om han hade ett extra par gummistövlar eller liknande som jag kunde få låna för att inte skita ner mina vita fina sneakers, men det hade han inte så jag fick sätta två plastpåsar på fötterna. Sedan kunde jag klippa gräsmattan medan han gick loss med grästrimmern längsmed husväggen, och då skedde något otroligt oväntat och roligt. När han klippte gräset under fönstret till Marcus och Tess sovrum verkar det ha hörts väldigt högt, så då flög gardinen bort och fram i fönstret tittade Marcus förvånad och bedrövad på en och samma gång. Han undrade såklart vad fasen som pågick och hans ansiktsuttryck är inbränt i mitt minne än idag, jag började skratta så högt att jag halkade omkull i mina plastpåsar. Haha! Erik förstod inte vad problemet var och skrattade bara åt Marcus, som bestämt drog för gardinen igen och jag anade en viss uppgivenhet och ilska hos honom där inne. Ett helt otroligt roligt ögonblick!

På kvällen så skulle vi titta på fotbollsmatchen mellan Sverige och Holland, de skulle möta varandra i kvartsfinalen under det pågående EM-slutspelet och vi var många som var peppade på att se matchen. Detta var på den tiden när Zlatan Ibrahimovic precis slagit igenom och var på väg att bli den mest legendariska fotbollsspelaren vi haft inom svensk fotboll. Alla samlades runt den lilla TV-apparaten med god dryck och tilltugg, och matchen blev en spännande historia. Vid full tid var det fortfarande oavgjort och övertiden startade, men inte ens det kunde skilja lagen åt. Holland hade ett riktigt bra lag då och vi var nog alla lite förvånade över att Sverige lyckades stå upp så pass bra ändå, tänk om det fanns en chans att gå vidare…

Matchen gick vidare till straffar och Mogge klarade inte av att titta längre, han låg på golvet och blundade när det var som mest spännande. Men tyvärr förlorade Sverige kvartsfinalen med 5-4 efter straffdramat. Zlatan sköt över och i den sjätte rundan sköt Olof Mellberg rakt på Hollands målvakt, Edwin van der Sar, och Sverige var därmed ute ur EM. Så nära ändå, men Holland var riktigt bra men även de slogs ut i semifinalen mot Portugal. Tillslut vann Grekland EM-finalen lite oväntat mot Portugal, men det är roligt när någon nation vinner lite otippat.

Efter att vi tittat klart på matchen den kvällen så beklagade vi oss lite, några tyckte till och med att Zlatan var överskattad. Men det har man ju fått äta upp i efterhand med facit på handen så att säga, när vi nu vet vilken otrolig spelare han utvecklades till senare. Nästa dag skulle vi åka hem igen så alla hoppade i säng för att vara utvilade inför den långa hemresan. Fast det är klart, alla ville tydligen inte sova direkt. När jag låg där i min tältsäng så hörde jag Tommy och Malin samtala tyst med varandra…

– Nej Tommy, inte nu. Hörde jag Malin viska.

– Men vadå, får jag inte kramas lite? Viskade Tommy ganska högt tillbaka, diskretion har ju aldrig varit hans starkaste kort om man säger så.

– Men inte nu Tommy, alla försöker ju sova. Viskade Malin bestämt.

– Nu förstår jag inte, jag älskar ju dig och vill bara… Fortsatte Tommy förklara men avbröts snabbt av att Malin gav honom en kram.

– Så, nu får du försöka sova. Viskade Malin och sedan lät det som att hon vände på sig i soffan.

– Okej, godnatt… Mumlade Tommy och sedan blev det tyst i rummet.

Haha, jag undrar om de tänkte på att jag låg där i samma rum. Malin gjorde nog det i alla fall, men Tommy hade nog glömt bort det eller missat den lilla detaljen. Det var ju tur att det inte hände så mycket mer, inget ”bowchickawowow” när jag är i närheten tack! De hade nog heller inte varit så bekväma med att jag då fått resa mig upp och påminna dem om att vi faktiskt delade rum. Men att höra hur gulliga de var mot varandra var ju fint ändå!

Nästa morgon var det dags för oss att packa bilarna och köra hem, så vi städade ur stugan och låste efter oss. Sedan började en lång bilresa mot Stockholm och alla var nog lite sega fortfarande efter midsommarfirandet. Mogge gasade på i sin lilla bil som han lånat av sin syster, de hittade tydligen en CD-skivan ”Let’s Pök” med Ronny & Ragge i handskfacket som de lyssnade på och fick därmed en nostalgisk biltur. Det var mycket bilar ute på vägarna och det blev så att vi körde om varandra lite då och då. Men då vinkade vi glatt till varandra, roligast var dok att köra om Marcus och Tess. Han låg så bakåtlutad i förarsätet och Tommy skojade lite om att det enda som saknades var att han satte upp sin fot på instrumentpanelen, då hade han verkligen sett helt ”relaxed” ut där bakom ratten. Dock vet jag inte om han var särskilt avslappnad, för det verkade vara lite stel stämning i den bilen om jag inte minns fel. Vi trodde ju att det var något ”på gång” mellan Marcus och Tess, men det verkade inte bli så utan de blev enbart goda vänner. Vilket inte är fel alls!

I vår bil lät det annorlunda, stämningen var på topp även om vi var sega. Den på den tiden populära artisten Anastacia hade då släppt en ny låt som heter ”Sick and Tired” och den gillade vi alla i vår bil. Sedan uppstod den återkommande diskussionen gällande om Anastacia möjligen kunde vara en man eller om hon verkligen var en kvinna. Johanna och Helena hävdade bestämt att hon självklart är en kvinna! Medan Erik, Erik och jag inte var helt övertygande med tanke på att hon ju har en ganska ovanlig och mörk röst. Vi kom inte fram till något gemensamt beslut, utan låten spelades om och om igen under hemresan. Det blev kanske lite tjatigt mot slutet men Johanna insisterade på att fortsätta spela den tills vi parkerade bilen hos hennes föräldrar hemma i Haninge igen. Här nedan finns en länk till den om ni är nyfikna på vilken det är, ni kommer säkert att känna igen den:

Kort efter vår hemkomst så beslutade vi att ses igen allihopa, och vi träffades för att grilla tillsammans en kväll. Jag kommer ihåg att jag var lite stressad inför denna sammankomst och hade inte hunnit förbereda något kött att grilla, så på ren instinkt köpte jag med mig ett paket grytbitar och några grillspett. De såg ju fina ut och inte alls med så mycket fett, men tyvärr fick jag veta den dagen att grytbitar är otroligt segt om det inte får kokas länge i en gryta. Därav namnet såklart, men de andra tyckte det var roligt att se mig gnaga och slita sönder de torra köttbitarna från grillspettet. Efter middagen pratade vi lite om det som hände under midsommarhelgen och skrattade högt åt alla roliga saker som sagts och gjorts. Tyvärr minns jag inte allt men om någon av er som var med på resan läser detta så får ni gärna fylla i minnesluckorna, kommentera gärna inlägget i så fall. Men trots detta så kan jag se tillbaka på denna midsommarhelg och minnas den som en av de bästa i hela mitt liv, och förhoppningsvis var det lite roligt för er andra att läsa om det hela. Stort tack för att ni läser, ha d biff!

UPPLEVELSENS JERKER går tveklöst till Erik som dels lurade oss att begå farliga stunts mitt ute i skogen i närheten av vattnet, men även för att han ansåg det vara lämpligt att dra igång gräsklippare och trimmer som orsakade enormt oljud när övriga enbart ville vila och ta det lugnt. Men självklart var han piggast av oss alla när han förmodligen var den som drack minst alkohol i sällskapet. Vi borde ge igen för allt han ställt till med genom åren känner jag…

I mitt förra inlägg så var jag lite självgod över hur händig jag är, dock med en lite ironisk underton som jag hoppas att ni alla förstod. Men nu drabbades jag av karma och universum och slungat en ny skapa avföring i min riktning. Jag klarade mig undan från att bli träffad, men min bil tog såklart smällen för detta…

Så i hela tre dagar fick jag njuta av mitt glädjerus efter att bilen klarade besiktningen i fredags, men på måndagen började ett svagt oljud sprida sig i bilen. Det låter tyvärr bekant och jag är rädd att det kan vara hjullagret på det vänstra främre däcket som blivit dåligt… INTE NU! Så känner jag, vi vill inte ha en massa extra utgifter just nu och jag kollade genast upp om detta går att byta själv. Det ser inte helt omöjligt ut men man ser ut att behöva ett specialverktyg som lossar hjullagret från själva navet eller vad det heter, först lossar man på några skruvar men därefter är det pressat på plats och lär väl sitta fast ordentligt enligt mina tidigare erfarenheter. Och då lär jag ju köra fast redan där och inte lyckas byta ut det där f!#¤!nnade hjullagret…

Det kanske går att lossa allt utan det där specialverktyget men jag tänker inte chansa, så jag frågade Kent som bor närmast om han möjligen hade ett sådant verktyg. Det hade han tyvärr inte och dessutom noterade han att man behöver en sorts press för att byta dessa, så det blir nog tyvärr ett verkstadsbesök för min del. To be continued…

Lindas bil ville tydligen inte vara sämre i fredags, något hände och plötsligt lät den som en EPA när hon körde hem från jobbet. Jag hade personalmöte och missade att hon försökte få tag i mig, men när jag ringde upp hade hon kört hem bilen till morsan och Kent som skulle kolla upp vad som hänt. Så nu hade vi två trasiga bilar här hemma… Åh grymma värld!

Jag skyndade mig att hämta barnen sedan styrde vi skutan för att möta upp Linda, men det tog tid. För infarten till Södra länken stängdes naturligtvis nu när man hade bråttom hem, och smitvägen via Nacka och Älta var full av köer på grund av att alla valde samma väg samt att det var studentflak ute på vägarna. Kanon! Ja men verkligen, hurra för Stockholmstrafiken! Vi kunde inte annat än rulla genom köerna och när vi äntligen var framme höll Kent på att svtsa ihop Lindas bil. Haha, nej inte bilen kanske men katalysatorn hade tydligen lossnat eller liknande men nu fixade han det så bilen gick att köra igen. Vi tackade för hjälpen och i bilen på vägen hem vände sig Nova till mig.

– Kent är en jävla hjälte! Sade hon.

Haha! Ja men faktiskt, han räddade dagen för oss och nu har vi i alla fall en hel bil här hemma. Stort tack för hjälpen Kent!

I helgen petade jag lite i trädgården, med en spade och så. Jag är inte överförtjust i trädgårdsarbete eftersom jag ju inte kan någonting om växter och allt därtill, jag kan klippa gräs och såga ner träd. Elda är kul också, men det verkar finnas nya regler och restriktioner för att elda på tomten hemma numera så det vågar jag inte göra just nu. Men med barnens hjälp har vi flyttat runt lite planteringslådor, samt sågat ner en gammal gungställning som stått kvar från när vi köpte huset. Sen har jag fyllt igen lite hål och ojämnheter i gräsmattan så att det förhoppningsvis blir lite jämnare mark på tomten. Freja har varit iväg på dansläger, men vi andra kämpade på så gott vi kunde och fick faktiskt en hel del utfört!

Exakt vart planteringslådorna skall placeras är vi inte på det klara med ännu, och jag kommer inte plantera något i år utan kommer enbart förbereda inför nästa år. Sedan återstår att flytta tre stora buskar men först måste vi bestämma vart vi ska plantera dessa, så det får vänta lite. Vi vill senare bygga altan och lägga trätrall runtom huset, men det får bli ett framtida projekt kommande år. Men man kan ju förbereda och jämna till lite här och var för att underlätta bygget när det väl blir aktuellt!

Som tack för all hjälp grillade vi majskolvar och grillspett till middag, det uppskattas alltid av Linda och barnen. Jag har verkligen kommit in i en ny period där jag älskar att grilla igen, det var många år sedan jag kände samma grillglädje men nu försöker jag grilla varje vecka. Och man känner sig ju lite som He-Man när man startat upp grillen och greppar grilltången…

Stort tack xör att ni läser och tar er tid, det uppskattas och jag fick faktist ett erbjudande från Meta idag (Facebook och Instagram). Där min blogg nu vuxit sig tillräckligt stor för att bli ett verifieratbusiness  konto, men det har aldrig varit min ambition och det kostar onödigt mycket varje månad. Bloggen är till för barnen och mig, som jag ju alltid har sagt. Sen är jag jätteglad för att fler är nyfikna och läser bloggen, det får ni gärna fortsätta att göra. Men Meta får gärna kasta in lite annonser eller liknande som gör att jag kan tjäna några kronor och betala för bloggen varje år, det skulle räcka goytt för min del. Så stort tack allesammans, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke. Han gottar sig för mycket åt mina motgångar just nu så jag önskar att han tappar brallorna på ICA eller liknande smart och får skämmas lite…

Efter en lite längre helg med lediga dagar så känner jag mig lite stolt över hur mycket jag faktiskt hunnit med att fixa med allt där hemma. Oftast tycker jag att dygnets timmar inte räcker till, men nu var jag ledig både i torsdags och i fredags vilket gav mig arbetsro att fixa med en del saker.

Till att börja med så fick jag hem en ny LED-ramp (extraljus) till bilen, jag hade en tidigare men det bildades en massa kondens på insidan av glaset som gjorde att ljusbilden blev lite taskig när jag använde helljuset på bilen. Så detta gick på garantin och de skickade en ny, så den skruvade jag fast i torsdags och nu fungerar allt igen. Jimmy är mycket nöjd!

Sedan spolade jag av bilen så att den blev ren och fin inför bilbesiktningen på fredagen, jag städade även ur insidan och motortvättade den så att allt såg rent och snyggt ut. När jag var klar så åkte jag över till morsan och Kent där vi skulle samlas för att fira lilla Elton som nu fyllt hela 11 år. Linda och hennes Nova var på hundutställning så jag åkte över dit själv, det var kul att få träffa min familj och umgås en stund. Vi åt tårta och andra godsaker som det bjöds på till fikat, sedan hurrade för Elton och därefter fick han öppna sina paket. Han fick regnbågsfärgade trikåer och en pinnhäst som liknade en enhörning i glittrande rosa färg. Haha, nej det hade han knappast önskat sig utan det var mer TV-spelsgrejer och annat som han gillar. Han verkade nöjd efteråt i alla fall och sedan åkte jag hem igen på eftermiddagen. Tack för fikastunden allihop, det var så trevligt att träffa alla. Elton är mycket nöjd!

Väl hemma igen så började jag med dagens middag, jag hade hittat ett recept på grekisk kyckling som jag började förbereda på morgonen. Då delade jag först kycklingfiléer i bitar som sedan fick marinera i en god kryddblandning (rosmarin, timjan, oregano och vitlök) med lite citronsaft och olivolja under eftermiddagen. Till detta skulle vi även ha lite tomater, paprika och potatis som hackades upp i ungefär lika stora bitar som kycklingen. Sedan hällde man upp allt på en stor ugnsplåt och blandade ihop allt så att marinaden från kycklingen blandades väl med övriga ingredienser. Sedan skickade man bara in plåten i ugnen i ca 30 minuter där man vände runt allt med en stekspade efter halva tiden, väldigt enkelt. Därefter tog man ut plåten och lade på lite svarta oliver och smulade sönder en fetaost över alla godsaker, sedan tillbaka in i ugnen igen i 10 minuter och sen var allt klart! Till detta hade jag gjort tzatziki och resultatet blev över förväntan gott, smakerna av vitlök och citron gjorde ingen ledsen samtidigt som det doftade ljuvligt här hemma. Familjen var mycket lyckliga!

På fredagen vaknade jag med lite ångest inför den kommande bilbesiktningen samma morgon, det är alltid lite otäckt att inte veta vad domen blir eller vad de kan tänkas hitta för fel på bilen. Men jag tuffade iväg tidigt och fick sedan vänta tålmodigt tills de var klara, det gick bra denna gången! De hittade inget att anmärka på och allt såg bra ut.

– Min OBD hittade något bara, vi ska se vad den säger… Sade killen som kontrollerat bilen och väntade på att alla papper skulle skrivas ut.

Vad fasen har den hittat nu tänkte jag, säkert något tyskt datorhaveri eller något annat som kostar hur mycket som helst att åtgärda. Åh grymma värld! Men det var tydligen bara det att bilen visade felaktiga värden för partikelfiltret, men enligt honom så kunde det bero på att bilen indikerar att det är dags för service eller att byta ut den snart. Men den fungerar ju fortfarande och behövdes inte åtgärdas på något vis, så den får tuffa på ett tag till och jag kan slå i lite sådan där rengöring i tanken för partikelfiltret tillsvidare. Sedan gasa på lite extra på motorvägen tills den bränt bort alla smutsiga partiklar och eventuellt Henke om han klamrat sig fast där inne och förpestat alla värden. Men i det stora hela kände jag en oerhörd lättnad efteråt att det inte krävdes några dyra reparationer eller liknande denna gången. Jimmy är lycklig!

Sedan åkte jag hem och började laga en av cyklarna där hemma som sett sina bästa dagar, bromsarna fungerade inte och den såg allmänt risig ut. Så jag har målat om den nu samt börjat laga bromsarna, men bromsvajern till bromsen bak var trasig så den måste jag byta ut. Men det får jag köpa lite senare, nu fokuserar jag mer på det jag kan göra klart själv och har även bytt sadeln och ska sätta dit ett nytt lås. Stora Nova vill ut och cykla lite hemma inför sin klassresa till Gotland i höst, då ska de cykla runt på öjn i några dagar tillsammans och ha kul. Jag gjorde en liknande klassresa när jag var yngre och tyckte det var jättekul, den minns jag än i dag. Så jag hoppas att hon tycker att det blir roligt men hon vill gärna komma in i cyklandet lite här hemma nu så att hon är van sen när det är dags. Så därför försöker jag fixa klart cykeln åt henne och hon var redan ute i garaget och kikade på framstegen som gjorts. Stora Nova är förväntansfull och lycklig!

På lördagen skulle både Linda och Nova plugga inför kommande prov, då passade jag på att byta olja på Lindas bil när vädret nu var så bra. Detta har jag inte dragit ut på självmant utan det har varit taskigt väder samt att jag saknade ett verktyg för att kunna göra detta, men nu kände jag mig manad att ta tag i saken. Så jag hissade upp bilen och insåg att jag börjar bli för gammal för sådant här, det var trångt och svårt att komma åt allting när jag låg där under bilen. Men det gick bra tillslut, så nu är oljan bytt och klar. Linda & bilen är lyckliga!

Efter det så kom Lindas syster Liz förbi för att hjälpa henne att plugga till provet, när de satt upptagna med studierna så passade jag på att duscha mig ren sedan började jag förbereda kvällens middag. Jag hade förberett en härlig köttbit som jag masserat in med den goda rubben ”Zombie Bacon” jag nämnde här tidigare på bloggen, sedan hade köttet fått ligga och dra åt sig av smakerna i ett dygn innan det nu var dags att starta tillagningen. Jag hade bestämt mig för att röka denna rackare! Så jag plockade ihop min gamla rök och monterade ihop den, men jäklar vad skruttig den hade börjat bli nu. Kvalitén är väl inte den bästa, jag minns att jag köpte den på Biltema för typ 10 år sedan enbart för att testa att röka egen korv men den har i alla fall hängt med sedan dess. Det går även att röka i grillen men det lät som ett jobbigare projekt och jag började bli sugen på en kall öl så nu fick det gå undan lite. Jag monterade ihop röken, aktade mig för den stora spindeln som hade bosatt sig där och sedan eldade jag på kolen så att det blev fin glöd. När temperaturen var rätt hällde jag i den blötlagda träflisen i min röklåda och placerade den på gallret ovanför kolbädden, sedan lade jag in köttbiten och påbörjade rökningen. Det doftade så himla gott, nu skulle den ligga där inne i ungefär en och en halv timme så att den kan suga åt sig av röken och sakta tillagas. Och när det var klart så slog jag in köttbiten i folie och lät den tillagas i röken lika länge till, så totalt blev det lite mer än tre timmar. Men det luktade så gott hela tiden, och vädret var kanon så det gjorde inte mycket alls. Jag tog det lugnt i min solsäng och kunde koppla av en stund för första gången efter väldigt många fullbokade helger som passerat sista månaderna. Slutresultatet blev väldigt bra, köttet var väldigt smakrikt och gott vilket passade perfekt ihop med lite potatis och morötter. Sedan gjorde vi en sallad och rödvinssås som lyfte köttet till högre nivåer, haha! Nej men tyvärr upplevde jag att så fort köttet skurits upp så blev det snabbt torrt, även fast det såg riktigt saftigt och gott ut precis innan. Men då vet jag det till nästa gång, att inte röka det lika länge och sedan är det ju viktigt att låta köttet vila innan servering. Det får man inte slarva med men det gjorde jag inte heller, utan köttet drog ihop sig väldigt mycket där i röken och jag misstänker att tillagningstiden blev aningen för lång. Liz stannade kvar på middag och hängde med oss en stund, det var trevligt att ha henne på besök innan hon sedan hoppade upp på sin motorcykel och åkte hem igen. Familjen var lycklig!

På söndagen fortsatte jag lackera cykeln och pillade lite förtvivlat på bakbromsen som ej fungerade, jag trodde att det kanske gick att laga bromsvajern men den verkar tyvärr vara helt av och fungerade inte alls längre. Uppgivet gick jag tillbaka in i huset och drömde om en fotbollsvinst där Djurgården skulle möta Halmstad på eftermiddagen, men att titta på den matchen var enbart slöseri med tid. Det blev förlust med 1-0 och det ser onekligen dystert ut för mitt favoritlag i årets upplaga av Allsvenskan, men jag hoppas att det vänder snart! Jimmy är olycklig…

Trots fyra lediga dagar så kändes det som att dagarna bara flög förbi, men jag har sovit bättre och känner mig utvilad i alla fall vilket är skönt. Denna veckan är vi ju lediga på fredag när det är nationaldagen, så det är enbart fyra arbetsdagar men det kan också skapa en stress att hinna med allt på fyra arbetsdagar istället för fem. Och nästa vecka har barnen skolavslutning, sedan kan de njuta av ett skönt sommarlov… Lyckans ostar! Men jag har ju haft mina underbara och härliga sommarlov i min ungdom så jag klagar inte, nu är det deras tur. Däremot blir vår semester lite annorlunda i år eftersom Linda börjat nytt jobb och kanske inte får ledigt alls, så jag tog inte ut all min semester nu utan sparar en del till senare. Förhoppningsvis kan vi göra något tillsammans då istället, det ser vi båda fram emot.

Det var en enklare sammanfattning av vad jag hittat på sista veckan. Stort tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går til Henke igen, han var otrevlig direkt på morgonen helt utan anledning när jag kom till jobbet. Bajskorv…

Hrm… Ja, då ska vi alltså gå igenom lite fler lekar och påhitt från barndomen här nu då. Det känns lite jobbigt för jag är inte säker på att mina föräldrar känner till allt bus vi hittade på, så kom ihåg att ni lyckades fostra fina barn som växte upp och lämnade alla dumma påhitt bakom sig. Mer eller mindre…

Eh ja, då sätter vi igång. Dessa är inte alls så allvarliga som ni kanske tror, jag tror mer att mina föräldrar kanske blir förvånade över att jag gjort allt det jag nu ska berätta om här nedan. Upplägget här nedan är att jag börjar med de minst ”allvarliga” lekarna och sedan går det bara utför, så att säga… Men okej, då kör vi!

KLÄTTRA PÅ TAK

Ja självklart kunde vi inte låta bli att pröva på detta, men det var inte på hustaken där vi bodde utan på garagelängorna på andra sidan vägen. De var inte lika höga som tur var, men på något vis drogs vi till att försöka ta oss upp där. Och på ett ställe stod det ett träd som vi klättrade upp i för att sedan kasta oss över på garagetaket. Sedan stod vi där malligt och ropade ner till barnen nedanför att detta är inget för amatörer, så de kunde lika gärna gå hem och vara mesar istället. Haha! Så himla dumt, för vi gjorde ju inget speciellt där uppe på taket. Om någon vuxen kom förbi och sade till oss att klättra ner så svarade vi bara att vi letade efter vår boll eller något annat som vi låtsades ha hamnat där uppe. Men detta blev lite utav en grej som alla killarna i vårt gäng var tvungna att genomföra om man ville fortsätta hänga med varandra, jag var inte så pigg på att klättra upp där till en början men jag ville ju samtidigt vara med de tuffa killarna som var något år äldre än mig. De kom ju upp på taket ganska så enkelt eftersom de var längre än mig, jag fick ju swinga mig som Tarzan för att komma upp där utan något som helst konsekvenstänk på vad som kunde gå fel. Men väl upp på taket blev jag varmt mottagen av de andra och sedan satt vi väl där en stund eller låg och njöt av solskenet. Sedan kom vi ju till den punkt då vi skulle ta oss ner igen, det var inte lika enkelt. Några kastade sig över till trädet vi klättrat upp i men de gjorde sig ganska illa med den metoden, och några hängde i hängrännan och släppte ner sig själva. Men jag lyckades ju inte med något av dessa alternativ, trädet var farligt långt bort och hängrännan var utom räckhåll för mina korta armar. Mina kompisar ropade att jag bara skulle hoppa ner istället, det var ju inte så högt enligt dem där nere. Det alternativet var inte mitt förstaval utan jag grubblade ett tag på hur jag skulle göra, men insåg snart att jag nog inte har något annat val än att hoppa. Så jag ställde mig framme vid takets kant och gjorde mig redo, då fick jag ”tipset” från en av mina kompisar att bara falla framåt och försöka att landa liggandes på sidan. För enligt honom skulle annars mina lårben och knäskålar tryckas upp in i min överkropp och krossa alla mina inre organ. Jag hade inget val än att bara falla ner från taket och landa på sidan, och det gjorde skitont. Vilket himla bra tips! Haha, nej det var bedrövligt och jag försökte dölja smärtan i flera dagar efteråt. Men det gick bra tillslut och jag vill därför rekommendera er som eventuellt vill klättra upp på tak i framtiden, använd stege i så fall!

LUFTGEVÄRSSKYTTE

De flesta barn har väl provat på att skjuta luftgevär någon gång, det är ganska harmlöst om man är försiktig och gör allt rätt. Vi var försiktiga! Men ville inte skjuta på de där tråkiga små runda måltavlorna, det var ju inte coolt alls. Istället letade vi tomburkar i papperskorgar som vi sedan radade upp och sköt ner, på dessa kunde man ju tydligare se ingångshålet och ibland gick ju kulan rakt igenom hela burken. Fränt! Men vi ville ta måltavlorna till en ny nivå när jag skulle följa med Kalle och hans familj till deras landställe i Rydbo utanför Stockholm, så då ritade vi egna. Inte de klassiska runda måltavlorna, nej nej. Vi ritade människor som var dumma! Det kunde exempelvis vara Adolf Hitler, Saddam Hussein eller andra fruktansvärda människor. Sedan ritade vi måltavlor på deras kroppar vid hjärtat, huvudet, pungen, armar och ben. Man fick även olika höga poäng beroende på vart man lyckades träffa sen, huvudet och hjärtat gav höga poäng men mest gav såklart pungen. Vi ritade även andra lite coolare figurer som exempelvis Turtles och Terminator robotar, och fasen vad vi pepprade på med skott på dessa måltavlor sen. Kalle hade ett gammalt luftgevär som man pumpade upp trycket i med något som liknade en cykelpump under gevärspipan, och om man pumpade allt vad man kunde så kunde man få till rejäla skottsalvor. Denna bössa använde sig inte heller av de vanliga små skotten man brukade köpa, utan den laddades med helt runda små kulor som penetrerade i stort sett allt vi siktade på där vid landstället. Och nej, vi sköt aldrig på människor eller djur utan nästan enbart på måltavlorna. Kanske på en frukt ibland, det var kul att se äpplen explodera! Men pojkars nyfikenhet är ju det som driver oss, så vi ville ju ta reda på hur hårda måltavlorna kunde vara för att kulan skulle gå igenom materialet. Vi testade på en träbit och annat vi hittade i deras skjul, och denna bössan verkade oerhört stark för kulorna tog sig igenom allt. Då sneglade vi upp mot hustaket, och ställde oss frågan om kulan kunde gå igenom skorstenen. Sedan pumpade vi upp geväret allt vad vi kunde och lade oss för att skjuta med sikte mot skorstenens topp, och sköt! Vi missade själva teglet, men toppen av skorstenen var gjord av tunn metall och kulan gjorde ett hål rakt igenom. Då insåg vi att denna bössa inte var att leka med och sedan fick den vila utan mer skjutande från vår sida den gången. Om vi skulle råkat träffa någon kunde det nog sluta riktigt illa, så det var klokast att förvara den i förrådet igen där den hörde hemma.

KRIG

Detta är väl något de flesta barn har lekt någon gång, men troligen i helt olika kontexter eller vad man nu ska säga. Jag vet att man ibland delade upp sig i två lag för att sedan skjuta på varandra utan någon sorts mening eller större betydelse, man bara pangade mot varandra på låtsas. Men inte vi i mitt kompisgäng, där kallade vi vår lek för… Jag skäms lite för detta faktiskt, men vi kallade leken för ”Vietnameserna Anfaller”. Då vi intog vår stora lekpark i området där detta krig oftast utspelade sig. Här delade vi inte upp oss i lag, utan vi var alla amerikanska hjältar som stred mot en fiktiv fiende (vietnameserna) som då anföll oss från skogens alla håll och kanter. Vissa av oss hade leksakspistoler hemma som hämtades dit, men inte jag. Leksaksvapen var inte tilllåtet hemma hos oss förutom vattenpistoler möjligtvis, men man kunde ju inte komma dit med en lysande röd eller klarblå vattenpistol. Vi tog ju denna lek på fullaste allvar, för vietnameserna var snart här! Patriks pappa var snickare har jag för mig, och han hade sågat ut olika sorters automatgevär av plywood som liknade riktiga vapen som vi delade ut mellan varandra. Dessa var riktigt häftiga vill jag minnas, de gjorde leken mer intensiv och innan vi började samlade vi även ihop kottar från skogen som fick bli våra handgranater. Sedan grävde vi skyttegravar i sandlådorna och tog skydd bakom den stora klätterställningen, och tystnaden där i lekparken var nästan lite kuslig. För snart var de här…

Sedan brakade det plötslig loss! Någon hävdade att de såg en vietnames och började skjuta, och sen var allt igång. Vi skrek och varnade varandra för inkommande vietnameser, kastade våra kottar som smällde likt granater och våra låtsasvapen smattrade högt när vi försvarade vår lekpark. Några låtsades bli skadeskjutna och behövde snabb vård, men de lämnade vi att dö för att istället fokusera på att skjuta fler vietnameser. Några av de äldre kompisarna hade tittat på krigsfilmer om just Vietnamkriget som de återberättade för oss, och filmen ”The Platoon” (Plutonen) var den kanske mest spektakulära av dem alla enligt dem. Vi härmade scener från filmen och låtsades kämpa som de amerikanska soldaterna. Jag lånade filmen av en kompis och tittade på den i smyg hemma, men förstod inte riktigt vad som var så bra med denna för krigsfilmer var inte riktigt min grej helt enkelt. Men det var kul att just leka krig på den tiden, sedan kan man knappast kalla den för ”Vietnameserna Anfaller” i dagens samhälle men det är nog lika bra. Idag tycker jag inte att krig är lika roligt, inte ens som lek.

NINJUTSU

Det var otroligt populärt med diverse filmer om ninjor på 80-talet, och detta var väl varje pojkes dröm. Att lära sig smyga oupptäckt och slåss i mörkret, det verkade vara nödvändiga egenskaper för mig att kunna ta mig vidare in i vuxenlivet. Därför hade jag ibland på mig mina svarta mjukiskläder och i garaget hade farsan en överbliven golvlist liggandes i väntan på ny kreativitet. Denna blev ju perfekt att kapa och tälja till som två katanasvärd! Och jag hade en film som jag tror heter ”Revenge of the Ninja” som var riktigt spännande, om en man i japan vars fru mördas av ninjor och sedan flyr han med barnet till USA för att börja nytt liv där. Men ninjorna förföljer honom och det blir såklart en kamp på liv och död, deras ledare hade en silvermask på sig under sin luva vilket gjorde honom extra spännande och farlig. Haha!

Det fanns även en annan film med en ninja som hade en babian som också kunde ninjutsu, den klättrade upp i träd och kastade kaststjärnor på fienderna. Haha! Så knäppa filmer det finns alltså, men den absolut största succén blev ju ”Teenege Mutant Ninja Turtles” som kom när jag var omkring 11 år gammal. Den förändrade ju allt och plötsligt ville man själv bli en ninjapadda mer än något annat! Vi i kompisgänget lekte såklart att vi var dessa sköldpaddor och kämpade mot ”Fotklanen” överallt i Jordbro, men även här behövde vi utveckla våra vapen lite. Nu räckte det inte längre med en golvlist till svärd utan vi ville ha riktiga grejer. Det var såklart omöjligt att få tag på , så vi fick vara kreativa med det vi hittade. På träslöjden i skolan blev det vassa plåtbitar över ibland som vi snodde med oss hem och filade till små kastknivar, men de fastnade ju inte på träd och annat vi siktade på tyvärr. Då skruvade vi av spetsarna på de dartpilar vi hittade och tejpade fast dem på de små kastknivarna istället, samt att vi gjorde pilar till våra pilbågar på samma sätt. Dessa pilar sköt vi på träd, men någon kläckte även idén att man skulle skjuta en av dessa pilar rakt upp i luften. När pilen sedan var på väg ner igen skulle man snabbt som en ninja förflytta sig och hoppa undan, verkligen smart men ingen kom till skada som tur var. Nu började det bli riktigt farliga grejer som skulle kunnat sluta illa för någon av oss, men vi ville ju ha mer ninjavapen. Vi tog oss in på värmeverket i Jordbro en kväll, där kunde man hitta gamla metallkulor likt järndankar som vi spelade kula med. Det var förmodligen metallkulor från gamla kullager som kom från värmeverket, men de var värda mer än någon annan kula och därför eftertraktade inne på deras skrothög där på gården. Men här fanns även lite mer användbara metallbitar som blivit över från när de skurit i plåt eller liknande, så de plockade vi med oss och sprang sedan hem för att fila till dessa till kaststjärnor. De var ju inte alls formade som en klassisk kaststjärna, utan var oftast fyrkantiga plåtbitar men det var det närmaste vi kunde komma, och om man filade till kanterna så att de blev vassa så fastnade de på träd och annat vi tog sikte på där ute i skogen. Dessa kunde i teorin vara fullkomligt livsfarliga, men vi var väldigt försiktiga och siktade aldrig på varandra när vi kastade. Men ni märker ju själva hur enkelt det faktiskt är att skapa farliga vapen med väldigt enkla medel, man behöver bara göra inbrott på det lokala värmeverket tydligen.

RÖDA OCH VITA ROSEN

Leken ”Röda och Vita Rosen” (ibland enkelt kallad ”Röda Vita Rosen”) är en rollspelsliknande barnlek som innehåller skattjakt och tagande av fångar på de två lagens respektive territorium. Vi lekte inte detta så ofta, men när vi gjorde det var det oftast mot barnen på bostadsområdet på andra sidan vägen, det fanns en sorts rivalitet mellan våra kompisgäng. att leka med någon ad de barnen när man var själv gick alltid bra, det var mest när våra gäng samlades det blev lite spänningar och en sorts rivalitet som sagt. Vi enades om att placera ut varsin skatt på vardera sida av vägen, så först visade vi vad vi skulle gömma så att alla visste vad vi letade efter. Det var ibland lite mynt eller liknade, men det kunde även vara exempelvis fina spelkulor som var värdefulla. När vi enats och godkänt varandras skatter gömde vi dem och sedan var jakten igång!

Jag har för mig att vi oftast skickade en person över till andra sidan vägen för att söka efter deras skatt, och åkte personen fast eller blev fångad så sket vi i honom helt enkelt. Istället fokuserade vi på att försvara vår egen skatt och fånga så många vi kunde av de andra gängets killar. Och detta gjorde vi bra, kanske lite för bra för vissa av deras killar blev rädda för oss och sprang hem. Vi gjorde inget elakt mot dem men kanske upplevde de oss som hotfulla eftersom vi fokuserade på att vara samlade och hjälpas åt att fånga in dem, sedan tvingade man fram ledtrådar om vart de gömt sin skatt. Men jag undrar såklart vad mina kompisar sade som fick flera av de andra barnen att springa hem, vi hade nog fler barn som var lite äldre än de andra gänget och kanske använde de sig utav elaka metoder för att få fram vart skatten fanns gömd. Jag var oftast ute och spanade efter andra gängets killar som sökte efter vår skatt och var inte involverad i att pressa fram ledtrådar, men jag anar att det kanske inte alltid gått helt rätt till såhär i efterhand…

FLOTTEN

Vi hittade en dag en massa plankor och annan bråte som dumpats i vår skog, detta låg precis vid en liten insjö. Alla vi kompisar kände plikten att ta tillvara på detta avfall, och varför då inte bygga en flotte! Så vi började sortera plankor och planerade för hur stor flotten skulle bli, det var ganska mycket bråte som lämnats där så denna flotta blev gigantisk. Men stabiliteten på den kunde starkt ifrågasättas, vi tänkte nämligen inte så långt att den var tvungen att vara robust och stark. Vårt prioritet var nämligen bara att den skulle bli så stor som möjligt, för då använder vi ju upp allt som dumpats där ute i skogen. När vi lagt ut alla plankor så behövde vi nu fästa detta på något sätt, så alla rusade hem och hämtade både hammare och spik. Någon var även smart att ta med sig lite tvättlina om vi behövde knyta samman något på flotten, och en annan tänkte utanför boxen och tog med sig en stor presenning. Till vad ska den användas kanske ni undrar, jo det ska jag berätta för er…

Tanken med denna flotte var att vi skulle putta oss ut på den och sedan ta oss till de sju haven, vilket blir svårt från en liten insjö men vi kopplade inte riktigt detta på den tiden. Men för att slippa paddla hela vägen till de sju haven så kunde vi använda presenningen som ett segel, smart va! Så medan några av oss snickrade ihop alla plankor så letade några andra av oss upp en lång gren eller en mindre trädstam var det väl egentligen, den skulle få agera mast till flottens segel. Och som vi pysslade för att få ihop detta, det låg verkligen många timmars arbete bakom detta men sedan var vi äntligen klara. Vi tittade nöjda på vår fantastiska flotte och pratade om vilka äventyr denna skulle ta oss ut på nu. Så nästa dag kom vi tillbaka med varsin matsäck för att inte svälta ihjäl på vår resa till de sju haven, det räckte alltså med ett par smörgåsar tydligen. Med pålägg på såklart, haha! Vi lastade på våra ryggsäckar ombord på flotten och började sedan putta ut denna i vattnet, den flöt förvisso men den såg verkligen inte stabil ut alls. Flotten böjde sig efter vattnets rörelser där vi plaskade runt för att få ut den på djupare vatten, och masten började omgående att luta kraftigt. Nej tänkte jag och några till, vi kan inte färdas till de sju haven på denna vingliga flotte så vi valde att hoppa av uppdraget. Fegisar! Ropade de andra som envisades med att försöka, men det tog väl ungefär fem minuter och då hade de väl kommit ut kanske 15 meter från strandkanten innan flotten kapsejsade där på sjön. De hamnade såklart i vattnet och trasslade in sig i seglet, eller förlåt presenningen. Vi rusade ut för att rädda dem, men då började de skrika att det var fullt av blodiglar i vattnet så då fullkomligen flög alla upp ur sjön. Alla skrek och tog av sig kläderna, men det fanns inte en endaste blodsugande igel på våra kroppar. Jag tror att någon tittat lite för mycket på filmen ”Stand By Me” när pojkarna där vadar genom ett träsk och får blodiglar på sig, men vi klarade oss som sagt. Tyvärr gjorde inte vårt hembygge till flotte det, utan den förstördes där ute på vattnet utom räckhåll för oss att rädda den. Vi kunde såklart simma ut dit men ingen ville göra det nu efter den traumatiska upplevelsen om eventuella blodiglar. Istället fick vi hoppa upp halvnakna på våra cyklar med de blöta kläderna i våra ryggsäckar och börja cykla hem. Men hur skulle vi förklara detta för våra föräldrar? Som tur var gick detta obemärkt förbi hemma hos oss, jag mionns inte hur jag löste det hela med alla blöta kläder men jag gömde de säkert bland övrig smutstvätt helt enkelt. Sedan hoppade jag snabbt in i duschen och tvättade bort stanken, självklart gjorde jag en grundlig kontroll av min kropp att ingen blodigel sugit sig fast. För man kan aldrig vara säker…

BYGGA KOJA

Vi byggde ofta kojor runtom i skogarna där vi bodde, det var ju så himla kul! Vissa av oss hade nämligen plankor och annat som bara låg hemma som vi istället använde för att bygga våra fantastiska små hem. Några av mina kompisar var riktigt duktiga på detta så kojorna blev båda stabila och rymliga, så där hängde vi ofta på sommarloven. Nackdelen var att gänget på andra sidan vägen fick nys om våra häftiga kojor och letade upp dem sedan vandaliserade de kojorna tills de var helt förstörda. Detta hände flera gånger tyvärr, så en dag fick vi nog. Vi bestämde oss för att laga vår dåvarande koja men även placera ut diverse fällor om någon skulle komma tillbaka för att förstöra den igen. Och då kanske ni tänker att vi satte upp lite snubbeltråd eller kanske grävde gropar som fylldes med vatten som sedan doldes, men nej. Vi hade tyvärr tittat på filmen ”Rambo” och hade andra och betydligt allvarligare planer på gång, för nu var det färdiglekt i vår skog!

Vi täljde vassa pinnar som vi najade fast på en grövre pinne, och ordnade så att den skulle falla ner ovanifrån när man gick in genom dörröppningen. Fullkomligt livsfarlig! Men vi förstod tyvärr inte konsekvenserna och skadorna som detta kunde orsaka, utan tänkte mer att det skulle vara avskrämmande för inkräktare. De visste ju dock inte om denna fälla och skulle därför ha kunnat skada sig, rejält. En annan variant på fälla som vi gjorde flera utav, var brädor med spikar i som pekade uppåt. Dessa grävde vi försiktigt ner och täckte med löv så att de inte syntes, sedan gällde det för oss att hålla koll på dessa så att vi själva inte trampade på dem bara. Men det gjorde vi och ingen skadades, däremot när vi kom till kojan en dag så hade någon utlöst en av dessa fällor. Det satt fast en gympasko i våran storlek på en av spikbrädorna som förmodligen tillhörde någon av killarna i det andra gänget, och den som först hittade skon sade att den var full av blod. Men det stämde inte, däremot satt skon fast riktigt ordentligt och gick ej att få loss. Inga spikar hade trängt igenom den tjocka skosulan men den hade fastnat rejält, och eftersom vi även hade knutit fast brädorna med snöre för att ingen skulle stjäla dem så kunde personen ej ta med sig brädan hem och lossa på sin sko. Så någon hade förmodligen varit där och förhoppningsvis var det någon som tänkte förstöra vår koja igen, för då får personen skylla sig själv. Men det slog mig lite senare att det kanske bara var ett helt främmande barn som ej hade kopplingar till det andra gänget, och då måste det ju detta ha varit en fruktansvärt jobbig upplevelse. Vi beslutade oss därför att plocka bort fällorna och riva kojan, sedan byggde vi en ny på en annan plats där den fick stå orörd ett tag i alla fall.

VANDALISM

Rubriken kanske skriker och larmar om något förfärligt, men riktigt så illa är det inte. Jag var inte heller den som föreslog eller ville utföra dessa dumheter utan här föll jag helt enkelt för grupptrycket, mycket på grund av att jag var en av de yngsta i gänget som ofta fick göra alla dumheter för att få fortsätta hänga med de coola killarna. Men några av de lite äldre i gänget hade i sin tur äldre syskon som själva gjorde dessa dumheter som vi sedan snappade upp, och det handlade exempelvis om att ”fimpa” gatubelysning. Det gjorde man enkelt genom att sparka väldigt hårt på en gatlykta och då slocknade den, varför vet jag inte. Kanske gick den sönder eller så var det något som sattes ur spel på något vis, för väldigt ofta lyste lampan igen kommande dag. Och jag tror inte att någon reparatör var ute och lagade alla lampor vi fimpade, men som tur var så höll vi inte på med detta särskilt länge utan det var nog bara för att stilla vår nyfikenhet om det verkligen fungerade eller ej.

Sedan kommer vi till det absolut dummaste vi pysslade med, och detta har säkert flera av er andra gjort men det är verkligen korkat och onödigt. Att smälla av smällare eller fyrverkerier på platser där de absolut inte ska användas, som i en hiss exempelvis. Haha, nej det har vi absolut inte gjort! Men jag vet några som gick runt och höll i sina raketer som de riktade upp mot balkonger eller fönster, och släppte sedan iväg dessa så att de for iväg och smällde av väldigt högt. Balkongerna var oftast byggda i betong i Jordbro och Brandbergen där jag växte upp så då ekade de höga smällarna rejält, och det måste ju ha skrämt ihjäl personerna som satt inomhus där raketerna smällde. Jag var inte så intresserad av att skjuta iväg raketer, men smällare var däremot väldigt intressant. Där började man med det klassiska smatterbandet och några mindre smällare som kallades för ”Kina-skott”, dessa försökte vi proppa in i våra radiostyrda bilar eller tejpade fast på våra actionfigurer (G.I. Joe, Star Wars, He-Man exempelvis). Sedan förväntade vi oss att de skulle explodera, men det var inte alltid det lyckades. Men själva preparationerna var ju roliga! Sedan smällde det på någon sekund och sedan var allt över, inte så tillfredsställande. Men, sedan kom det en ny smällare som jag tror kallades för ”Power Kings” och det har inget med energidryckerna att göra. Dessa var säkert tio gånger större än vanliga ”Kina-skott” och lite längre så de hade som en liten klack eller fot som gjorde dem enklare att placera ut. Vi placerade dessa i sopcontainers, soptunnor och framför allt i brevlådor. Sopcontainrarna hände det ju inget med, men det lät fruktansvärt högt och ekade när smällaren exploderade. Soptunnorna gav inte mycket glädje alls, de innehöll ju oftast sopor som dämpade själva smällen så vi var tvungen att hitta något bättre. Det var då någon kom på att vi borde testa att stoppa dessa i postlådor istället, och där har vi vinnaren. Här lät smällen otroligt högt samt att brevlådorna blev helt demolerade, även de i plåt blev alldeles buckliga och fula. Men de i plast sprängdes i bitar och blev förstöra, vilket vi inte tyckte var lika kul för då ångrade vi snabbt det vi gjort och sprang hem. Sedan försvann dessa ”Power Kings” och jag tror faktiskt att fler ungdomar och barn tänkte som oss och förstörde för mycket, så de förbjöds att säljas helt enkelt. Såhär i efterhand var det ett klokt val, och idag är jag inte alls en förespråkare av fyrverkerier. Speciellt inte de man köper själva utan då får det vara rejäla fyrverkerier likt de som sköts upp på ”Vattenfestivalen” under 90-talet i så fall.

Sådär, nu har jag lättat mitt hjärta och fått bekänna en del synder från barndomen. Jag uppmanar verkligen ingen att efterleva dessa dumheter och jag ångrar mycket av dessa dumheter, även om det inte varit direkt brottsliga saker så kunde någon definitivt ha skadat sig riktigt illa. Så mitt råd till alla unga barn som vill testa på olika hyss är att försök ha med ett konsekvenstänk, annars kan det sluta riktigt illa.

Stort tack för att ni orkat läsa allt detta, det var många intressanta minnen som väcktes till liv här och det var faktiskt inte enbart jobbigt att återberätta om allt detta utan självklart lite roligt också. Ha d biff!

TILLBAKABLICKENS JERKER går till de kompisar som skrämde upp oss alla andra när flotten kapsejsade på sjön genom att skrika att det kryllade av blodiglar i vattnet. Detta skapade en skräck för blodiglar hos mig i många år framöver och jag vågade knappt bada i hav eller sjöar efter det. Sedan såg man ju filmen ”Jaws” (Hajen) olämpligt nog så det blev nästan till och med otäckt att bada i badkaret hemma, men efter att sakta ha tagit mig tillbaka till badstränderna så insåg jag att vithajar och blodiglar var oerhört ovanligt. Men efter några år släppte rädslan för detta och jag kunde leva ut min badglädje igen.

Okej, här nedan tänkte jag nu presentera några av de lekar som mina vänner och jag sysslade med som barn. Och detta är absolut inte så simpelt och tråkigt som ni kanske tror, för denna killa hade en oproportionerligt stor fantasi som barn! Jag kan komma att tänka på dessa gamla lekar ibland och oftast blir jag då road av vilken fantasi man hade som barn, men samtidigt blir jag lite oroad över vad tusan vi höll på med på den tiden. Och att några av dessa förmodligen skulle anses vara fruktansvärt olämpliga eller helt förbjudna idag…

Jag tänker att jag skapar en rubrik för varje lek här nedan, sedan försöker jag förklara vad den gick ut på helt enkelt. Jag ska försöka presentera dessa i någorlunda ordning från det att jag var yngre tills jag växte upp och blev äldre, det tycker jag verkar mest logiskt. Okej, nu kör vi!

GUNGA I LEKPARKEN

Detta låter ju helt ofarligt och kan inte vara stötande på något vis, och det är det heller inte som tur är så vi startar ”mjukt” och lite oskyldigt. Jag vet inte hur gamla ni var när ni lärde er att gunga, men jag minns mycket väl hur ofta jag försökte lära mig få fart på gungan helt själv utan att lyckas. En gång när jag var 5 år gammal hade jag fått nya skor, och inbillade mig då att nu plötsligt kunde jag gunga helt själv med dessa på mig. Så jag sprang ut till lekparken framför vår lägenhet i Brandbergen, hoppade upp en av gungorna och ställde mig redo att börja ge gungan fart. Klara, färdiga… Kör! Men inget hände. Jag stod där och guppade mer på gungan, ingen fart fick jag alls och den där tekniken att få gungan i rörelse fungerade inte för mig alls. Förtvivlad gick jag in igen och var så himla arg, för jag var verkligen helt säker på att med de nya skorna skulle det ju fungera…

Kort därefter flyttade vi från Brandbergen till Jordbro, där fick jag nya vänner och framför allt en kille på min gata som heter Tony som blev min nya bästis. Och här fanns en lite större lekpark med många gungor, det var där jag plötsligt en dag fick fart på mitt gungande. Vi brukade leka i den parken och använde gungorna som ”rymdfarkoster” som påminde om de i ”Star Wars”, och när vi hoppade i och ur dessa gungor upptäckte jag tekniken som gav dem fart. Äntligen! Och när jag lärde mig hur det fungerade så tog jag i för allt jag kunde så den där gungan var nog nära att slå runt ett varv, vi började tävla i vem som kunde gunga högst och även vem som vågade hoppa från gungan när den var som högst uppe i luften. Sedan utvecklade vi nya tävlingar där man exempelvis skulle snurra in sig i gungan så mycket man kunde, och när man släppte taget skulle man se vem som snurrade längst. Fy fasen vad yr man blev av detta, men kul hade vi alltid. Det var roliga tider, och tänk så roligt man kunde ha med en enkel gunga.

RIDDARE

Detta var bland det roligaste jag viste, att låtsas vara olika sorters riddare. Oftast låtsades jag vara självaste Ivanhoe, och man behövde ju inte mycket för att åstadkomma detta utan det räckte bra med en hyffsat rak pinne i bra längd för att fungera som ett svärd. Sedan hade man allt man behövde för att fantasin skulle ta en tillbaka till medeltiden där prinsessor var i nöd varje dag och behövde räddas, eller att tornerspel mot andra riddare skulle äga rum. Då tog mina kompisar och jag bara längre pinnar att använda som lans, sedan låtsades vi rusa fram på våra hästar genom att springa på varsin sida av ett staket tills vi möttes i mitten och turades om att fälla varandra. Det är ganska otroligt att ingen skadades under alla de dagar vi lekte på detta sätt, med viftande pinnar och kamp i stor sätt varje dag utomhus.

Vi lekte på samma sätt när vi låtsades vara en annan sorts riddare, nämligen jediriddare. Dessa var ju bevarare av fredan i en galax långt långt borta, något som jag sett i ”Star Wars” som var lite utav mina favoritfilmer på den tiden. Då kunde man dessutom kombinera gungandet jag skrev om tidigare genom att använda dessa som rymdskepp, sedan hoppade man ur sitt rymdskepp eller gungan och rusade in på ”The Death Star” för att hitta prinsessan Leia. I vår fantasi fick den närliggande skogen agera dödsstjärna och där högg vi oss fram med pinnarna som våra lasersvärd tills vi kunde rädda henne ur klorna på kejsaren och Darth Vader. Detta skedde naturligtvis med full inlevelse från oss grabbar, och leken kunde pågå hur länge som helst. Och jag minns att Tony gärna låtsades vara Han Solo med sin laserpistol (kunde också vara en liten pinne som hade ungefär samma form), vilket gjorde det hela lite mer varierande och roligt när vi lekte detta. Men ibland behövde vi båda vara jediriddare för att lyckas rädda prinsessan Leia, vissa dagar var nämligen motståndet tuffare med många fler stormtroopers som vaktade henne. Och ibland möttes vi av självaste Dart Vader…

COWBOYS & INDIANER

När jag var liten… Det låter ju fasen som att jag är hundra år gammal här nu, gubbvarning! Men i alla fall, när jag var liten så var vi alltid utomhus och lekte vilket kanske är motsatsen till hur många barn leker idag. Men för oss kändes det nästan som ett straff om vi inte fick leka ute, även om det var dåligt väder var vi ute. Vi bara klädde på oss stövlar och regnkläder om det regnade, eller varmare kläder om det blåste. Snö var aldrig ett problem, det fanns ju hur mycket som helst att hitta på ute i snön men det kommer vi till lite senare. Men om vi mot all förmodan var inomhus så kunde vi mycket väl hamna framför en gammal westernfilm med självaste Clint Eastwood, för han var en riktigt häftig cowboy tyckte vi då. Tony hade många westernfilmer hemma, tror att det var hans pappa som var extra förtjust i dessa så dessa brukade vi titta på och hade då varsin leksakspistol i handen. Sedan så hjälpte vi ”Clintan” att skjuta ner skurkarna på TV:n med stor inlevelse, ibland låg vi bakom eller under möblerna och pangade. Detta var något vi tyckte var riktigt spännande och kul, och drömde ofta om att bli cowboys när vi blev stora.

Det har ju sina utmaningar idag och vi har onekligen valt andra karriärer, men utöver att titta på westernfilmer så fanns det ju små plastfigurer med cowboys och indianer. Nu vet jag att man inte ska säga indianer (man säger numera Amerikas ursprungsbefolkning eller ursprungsamerikaner) men det var vad vi kallade dessa lekar för på den tiden, ”Cowboys & Indianer” hette de små paketen med plastfigurer och hästar som man lekte med då. Till dessa fanns det små fort också och ett sådant minns jag att jag hade hemma, och med det lekte vi att fortet måste försvaras mot indianerna som anföll hela tiden. Så vi placerade ut våra cowboys i fortet och sedan pågick hemska plastfigursstrider som definitivt skulle anses vara olämpligt idag. Cowboysen sköt indianerna och deras hästar, medan indianerna fångade cowboys och skar skalpen av dem. Detta låter mycket brutalare än vad det faktiskt är, för vi förstod inte innebörden av vad vi lekte utan gjorde ju bara det vi sett på westernfilmerna. Och vi trodde också att cowboysarna var de snälla, medan det förmodligen var helt tvärtom på riktigt.

SKIDOR & SNOWRACER

Vintrarna var ofta snöiga och härliga under min uppväxt! Det var djup snö och växthuseffekten kände man inte till i folkhemmet på den tiden, man pratade mer om att kvinnor var tvungna att sluta använda hårspray eftersom detta skapade hål i ozonlagret. Haha! Vi gillade i alla fall att tillbringa vintrarna i snövallarna med att bygga grottor där, eller så stack vi upp till den så kallade ”Bullervallen” där många barn i området åkte pulka på vintern. Vi varierade med att åka snowracer eller på enkel stjärtlapp, det var lika kul oavsett.

Men vi blev liksom fundersamma över om det inte gick att hitta på något roligare att göra där i backen, det var då någon kläckte idén att vi skulle åka skidor istället! Så alla sprang hem och hämtade sina skidor, men de flesta av oss hade bara längdskidor tillgängliga och dessa var inte så enkla att åka med nedför backen. Då kom vi på att några av oss ju faktiskt hade fått så kallade ”Mini-Skidor” av våra föräldrar men att ingen riktigt förstått hur vi skulle använda dessa, vi skulle självklart åka med dem istället och bygga en slalombana i backen. Så vi satta på oss dessa istället, sedan satte man upp stavarna i backen så att man kunde köra slalom förbi dessa. Detta fick vi såklart göra när vi var ensamma där, annars stod det ju stavar lite överallt i backen där alla skulle åka. Vi behärskade dock dessa Mini-Skidor relativt snabbt och behövde större utmaningar, så då byggde vi stora hopp i snön vilket ju var himla roligt. Men även detta blev lite för enkelt, då dök frågan upp om någon möjligen sett James Bond när han blir jagad på skidor genom skogen i filmen ”Ur Dödlig Synvinkel”… Det är naturligtvis det vi ska göra! Jaga varandra nedför backarna i skogen och låtsas skjuta på skurkar, nu blev det riktigt roligt och vilken inlevelse alla hade. Vi swishade fram mellan träden och använde stavarna som gevär, denna lek hördes nog på långa vägar eftersom vi ropade och skrek väldigt mycket med enorm inlevelse. Ibland delade vi på skidorna så att de som inte hade några fick låna en skida, och så använda men den som en snowboard ungefär eller åkte fram på ett ben. Precis som James Bond! Denna roliga lek hade dock ett pris, kläderna fastnade i grenar och liknande så att det blev hål i tyget på våra jackor och skidbyxor. Och skidorna tog tyvärr en del stryk, speciellt bindningen började glappa lite så att de lossnade från mina snowjoggers där ute i backen. Då blev det snygga fall och höga vrål från lilla Jimpa…

FOTBOLL & BRÄNNBOLL

Om det inte var snö ute så kunde man nästan alltid hitta oss vid bostadsområdets lilla fotbollsplan. Den var inte stor men den var perfekt för oss att spela fotboll eller brännboll på under många år. Vi var många killar i området som ofta träffades efter skolan och samlades där, och beroende på hur många vi blev så spelade vi oftast fotboll eller brännboll. Vi som oftast brukade hänga där var Tony, Jari, Martin, Magnus, Micke, Thomas, Norpan, och Patrik. Ibland var även Susanne och Patrick med oss och spelade om vi var ont om folk, de var småsyskon till några av de andra men var tillräckligt bra för att vara med och spela. Mina syskon höll inte samma nivå enligt mig själv och fick därför inte spela med oss, vilket såklart var elakt men de var bara jobbiga på den tiden tyckte jag. Ibland var jag bussig och lät dem vara bollkalle när vi spelade, men de tyckte ju inte att det var särskilt kul så då gick de och gjorde något annat istället.

Men som sagt, vi som spelade gjorde detta i stort sett varje dag oavsett veckodag. Var vi många som spelade kunde vi spela fotbollsmatch mot varandra, var vi färre kunde vi istället spela brännboll. Och de dagar vi var riktigt få så spelade vi ”Prick” eller ”Stolpe, Ribba & Kryss” som var riktigt roliga fotbollslekar. Att skjuta ”Prick” var ungefär som straffläggning där man turades om att skjuta och sedan stå i mål, och om man släppte in ett mål fick man en prick helt enkelt. Vi brukade köra först till fem prickar sedan åkte man ut, jag som var en kort kille på den tiden släppte ju in mål ganska så lätt om de andra bara sköt höga och hårda skott som jag inte kunde nå. Däremot ”Stolpe, Ribba & Kryss” handlade med om att pricksäkert skjuta på målramen för att samla ihop poäng, där den som samlade ihop 50 poäng först vann. Men man fick bara nudda bollen en gång när det var ens tur, så det innebär att man inte kan peta fram bollen utan man måste skjuta från den plats där bollen är placerad. Vilket då kunde vara var som helst, för missade man stolpen exempelvis så flög ju bollen vidare långt bort från målet. Och träffade någon stolpen så ändrade ju bollen riktning lite plötsligt och kunde hamna åt ett helt annat håll än man själv gissade. Vilket innebar att man kunde få spring bort till halva planen för att skjuta mot mål nästa gång, men det var bra för då fick vi motion. Detta kunde man även spela om man var helt själv, då fick man öva och oftast kom det ju någon annan efter en stund som ville vara med och spela.

Brännboll var lite svårare eftersom jag bland de yngsta av alla killar, och de som var något år äldre kunde ju kasta och framför allt slå bollen väldigt långt med brännbollsträt. Här blev jag också besviken på mig själv många gånger att jag inte lyckades slå iväg den där förbaskade bollen tillräckligt långt, brännbollsträt var ju vårt att få in en fullträff med och jag vägrade använde det där platta trät som fanns (det som oftast tjejerna använde, men de fick ju fasen iväg bollen längre än oss andra vissa gånger). En dag hittade jag en stöttepåle eller vad de heter, sådana som kommunen satte upp för att stötta träd som lutar lite. Det låg på marken så förmodligen hade någon tappat eller bara lämnat det där, men jag såg potentialen i denna tjocka träpåk. Så den fick följa med hem till garaget där jag täljde till mig ett handtag som jag sedan lindade in med farsans svarta eltejp, nu hade jag minsann ett eget brännbollsträ som ingen kunde matcha! Och jag tog med mig detta nästa gång vi skulle spela sen blev den mitt nya vapen mot träffsäkrare bollar, eftersom den var tjockare än ett vanligt brännbollsträ så fick man till en bättre träff när man swingade detta mot bollen. Däremot var det tyngre, och typ sexkantigt så ibland for ju bollen åt helt fel håll. Men det gjorde ju inget så länge den for iväg långt bort och att jag hann springa ett frivarv, däremot upptäckte ju även de andra fördelarna med detta brännbollsträ och började använda det när de skulle slå bollen. Då fick de ju in ännu hårdare och bättre träffar än innan, så bollen hamnade ju till och med utanför fotbollsplanen flera gånger. Nåja, även om det blev lite jobbigare att vara utespelare så var det roligare att slå bollen och få till bra träffar emellanåt. Dessa spel var i alla fall otroligt roligt och jag har så många roliga minnen från när vi spelade detta tillsammans, good times!

SKATEBOARD

Alla barn är kanske inte förtjusta i att åka skateboard, och jag hade aldrig hört talas om detta förrän min kompis Tony fick en egen. Jag minns att det var en smalare modell i plast som var mörkblå med röda hjul, och utöver att åka så visade han att man även kunde göra trick med den. Detta var ju stort! Jag blev helt förtrollade av fenomenet skateboard och började genast spara pengar för att köpa en egen, och hittade en likadan som Tony hade som jag kikade på i Haninge Centrum varje gång jag var där med min mor. Sen när dagen var kommen och jag hade tillräckligt med pengar så åkte jag dit igen, men då hade de fått in nya skateboards och i olika modeller. Nu fanns det lite bredare brädor i trä men otroligt snygga motiv på undersidan, och jag hittade en grön skateboard med ninjor på som jag fastnade för och bara var tvungen att köpa. Så den fick följa med hem och nu kunde vi åka tillsammans hemma på gatan, även fler barn i området började få tag i egna brädor så vi kunde ha tävlingar i att åka runt området på tid. Vi byggde små hopp som vi placerade nedanför en hög backe och tog sats uppifrån backen och rullade ner i en jäkla fart, sedan siktade vi in oss på det där hoppet. Ibland landade vi på brädan igen, ibland flög brädan iväg och så ramlade man omkull vilket gjorde riktigt ont där på asfalten. Jag var lite utav skrapsårens mästare på den tiden, för hjälp vad jag gjorde mig illa vissa dagar. Inte fanns det skydd på den tiden heller, man använda kanske sin cykelhjälm ibland men det var mest när vi tog skateandet till nästa nivå som vi kände att det nog vore bra med hjälm i alla fall. Vi pratar om skateboardrampen, denna fasansfulla men majestätiska pjäs blev vårt Everest att bestiga. Metaforiskt talat alltså, några föräldrar snickrade ihop en stor ramp åt oss att åka i och den var så himla hög. När man stod där uppe på kanten och tittade ner så kändes det avgrundsdjupt, men vi övade och blev ganska duktiga tillslut. Det behövdes en hel del vurpor där i rampen för att övervinna rädslan men allt går om man bara vill, och på somrarna hängde vi ofta där och lärde varandra olika tricks.

ROLLER-BLADES (Hockey på rullskridskor)

När vi ändå är inne på saker som rullar så kom ju nästa trend något år senare, rullskridskor. Då menar jag inte de klassiska med fyra hjul där de satt i par om två under skorna, utan nu kom det nya rullskridskorna med fyra hjul på rad likt en vanlig skridsko som kallades för ”Inlines” eller ”Roller-Blades”… Wow! Och dessa såldes relativt billigt på den gigantiska butiken ”OBS! Stormarknad” i Handen, de var svarta och fanns med gröna eller gula hjul. Många köpte de med gröna hjul men jag ville inte vara som alla andra, så jag köpte gula och dessa fick verkligen bekänna färg kan jag lova er. Alla vi barn började ju direkt spela landhockey på gården med dessa på fötterna och hade så himla roligt, det var kanske det roligaste vi gjort tillsammans!

Varje dag efter skolan möttes vi upp och spelade oavsett väder, men vi nötte också ut hjulen på dessa ganska så snabbt. Det gick som tur var att köpa nya hjul och byta ut dem, så det gjorde vi och då upptäckte någon att man inte behöver ha kvar bromsklossen på hälen av skon. Den var ju oftast bara ivägen så nu skruvade alla av dessa och sedan bromsade vi som man gör med vanliga skridskor, det gick precis lika bra och vi blev väldigt duktiga på att åka tillslut. Vi upptäckte även att det fanns en populär film som heter ”Prayer of the Rollerboys” (1990), som handlade om ett gäng som åkta fram på sina rullskridskor och var riktigt tuffa i ett framtida USA år 2004 där landet varit med om en ekologist samt ekonomisk kollaps. De var riktigt coola där de rullade fram i sina vita rockar eller kappor som ingav respekt på gatorna, haha!

Ett sidospår på detta är att jag i gymnasiet saknade att åka på mina gamla Roller-Blades som jag dessutom vuxit ur och kört slut på tidigare. Så då köpte jag nya! Och nu kunde jag dessutom köpa ett par riktigt bra med mjukare hjul som var riktigt sköna att rulla runt i, sedan skruvade jag såklart bort bromsklossen för den är enbart till för mesar. Dock var jag inte lika van att åka numera, och min övertro på mig själv resulterade i att jag en natt inte kunde bromsa och rullade rakt in i grinden till brandstationen i området där vi bodde. Det gjorde ganska ont och lät fruktansvärt högt, så efter den kvällen har jag inte använt dessa något mer. De står fortfarande kvar här hemma om någon är intresserad av dessa, haha!

VAMPYRER

Detta är väl en odödlig fascination hos oss människor, och det skapas ju ständigt nya filmer och serier kring dessa mytomspunna figurer. När jag var i 9-10 års åldern fanns det exempelvis en TV-serie som handlade om en liten pojke som var vampyr, den var alltså avsedd för barn och ungdomar och sändes före kanonserien ”Alf” som typ ALLA tittade på vid denna tidpunkt. Jag minns tyvärr inte namnet på serien om den unga vampyrpojken, men var så imponerad av hans egenskaper och krafter som vampyr. Vilket gjorde mig nyfiken på hur det skulle vara att bli en blodsugande rackare i dagens samhälle. Sedan kom det ut en film med Jim Carrey i huvudrollen innan han blev riktigt känd, den heter ”Once Bitten” och handlade om hur han blir förföljd av en hertiginna som såklart är vampyr och vill hålla sig ung genom att dricka hans blod. Denna film är otrolig! Den är så himla rolig och man kunde redan då ana vilken superstjärna Jim Carrey skulle bli senare, se den!

Men sedan började jag upptäcka de mer otäcka filmerna om vampyrer, som exempelvis ”Dracula” med Christopher Lee eller favoritfilmen ”The Lost Boys” med Keifer Sutherland. Dessa var läskiga på den tiden och sakta började min önskan om att bli vampyr ändras till att ha ihjäl dem istället. En klasskamrat vid namn Kalle var lika fascinerad av vampyrer och magiska väsen som jag, men han hade ett starkare driv av att bekämpa dessa. Så när vi umgicks efter skolan handlade mycket om att skapa motgift och annat som skulle skydda oss mot vampyrer, men även gift som kunde döda dessa onda varelser. Så vi var oftast hemma hos honom i hans kök, där vi kokade ihop riktiga häxblandningar som vi sedan kallade för ”botmedel” och liknande. Dessa innehöll allt möjligt som vi kunde hitta i hans skafferi och även olika kemikalier från deras tvättstuga. När vi var nöjda så adderade vi oftast lite grön karamellfärg för effektens skull, då såg det riktigt farligt ut för allmänheten. Dessa kunde vi sedan bära med oss i ryggsäckarna utifall en vampyr skulle jaga oss efter skolan, då skulle vi vara skyddade och redo att bekämpa dem. Haha!

DATOR- och TV-SPEL

Som jag skrev här ovan så tyckte varken mina kompisar eller jag om att vara inomhus, vi var som sagt nästan alltid ute och hittade på bus. Men de gånger vi sökte oss inomhus av någon anledning så kunde vi ibland samlas hos några av de få kompisar som hade en dator eller TV-spel hemma, och då var det väldigt lätt att vi fastnade där sen. Detta var så nytt där i mitten av 80-talet och Tony hade exempelvis en dator hemma, en Commodore 64. Denna dator var ”top noch” på sin tid och alla ville ha en sådan, inte minst jag själv önskade mig en sådan varje jul eller vid varje födelsedag. Dessa spektakulära datorer spelade vi enbart på, och då laddade man spelen genom att stoppa in ett kassettband i en bandspelare som var kopplad till datorn. Sedan tryckte man på ”Play” så startade datorn igång spelet, men det var lång laddningstid innan det var klart att starta. Så alla ni som idag sitter och suckar över att ni måste vänta tio sekunder på att spelen ska laddas på era mobiler och liknande, var tålmodiga! Vi kunde få vänta i typ 20 minuter på att spelen skulle bli startklara, det fanns någon enstaka kompis som hade en Commodore 128. Dessa modeller använde disketter (de tunna svarta) istället för kassettband så då gick det lite fortare. Men annars satt vi tålmodigt och väntade till allt var klart sedan kunde vi spela, och som vi spelade! Jag minns att det fanns lite olika karatespel och även något spel där man var en ful liten sjöjungfru. Det var lite svårt att styra med den tillhörande joysticken men annars var alternativet att styra med tangentbordet vilket var svårare. Grafiken var bedrövlig, men vi visste inte bättre utan var helt nöjda med situationen.

Men något år senare blev Nintendo (8-bit) en succé hemma hos de flesta, fler och mer skaffade sig denna dynamiska spelkonsol där spelen laddades på ett kick! Och spelutbudet var mycket större med tidlösa titlar som ”Super Mario Bros”, ”Mega Man”, ”Punch Out” med flera. Men vi fastnade oftast framför två spel, där det ena var fruktansvärt jobbigt vid namn ”Track & Field” som var som de olympiska spelen ungefär. I detta spel skulle man trycka på handkontrollens knappar eller på styrkrysset i olika riktningar otroligt snabbt, ju snabbare du var desto bättre presterade din karaktär i spelet. Detta kunde ju få oss att bli riktigt osams för här var det tävling på blodigt allvar, men för det mesta så hade vi otroligt roligt att spela detta sportspel.

Annars fanns det ett spel som heter ”Skate or Die” och det var precis vad spelet gick ut på, du skulle bland annat ta dig fram nedför gatorna mot en motspelare som oftast kontrollerades av en kompis. Först i mål gällde men du kunde få extra poäng om du hoppade över hinder eller gjorde coola tricks, sedan kunde du kasta grejer på din motspelare och även använda dig av kniv eller en trasig glasflaska för att slå omkull honom. Spelet handlade inte enbart om detta utan man skulle även tävla i skateboardramper och andra mer tekniska övningar. Men det var lite busigt att man kunde skada varandra i spelet och det höll vi hemligt för våra föräldrar så att vi kunde fortsätta spela, annars hade det nog varit färdigspelat på den fronten.

UPPTÄCKTSFÄRD

Detta var väl det kanske mest oskyldiga vi hittade på som barn, men vi älskade att ge oss ut i skogarna där vi bodde i hopp om att hitta något spännande. En skatt kanske! Det var oftast Tony och jag som stack iväg på detta, då gjorde vi varsin matsäck med smörgåsar och chokladdryck sedan hoppade vi på våra cyklar och trampade iväg. Sedan lämnade vi dem i skogen där vi ville fortsätta till fots, och traskade på en bra bit tills vi hittade ett bra ställe att stanna till på och äta vår matsäck. Det vi inte riktigt kopplade eller förstod var att där vi bodde i Jordbro så var större delen av vårt bostadsområde omgivet av större vägar, och det fanns egentligen bara en riktning som kunde ta oss långt hemifrån och det var i riktning mot Nynäshamn. Så ganska ofta hamnade vi på någon hög bergsklippa ovanför motorvägen som låg i närheten, där satt vi och dinglade med benen samtidigt som vi kikade på coola bilar som passerade nedanför oss. Men jag minns ett tillfälle då vi hamnade väldigt djupt in i skogen, förmodligen prickade vi in rätt riktning just den gången. Då kom vi fram till en arbetsplats där de fällde träd, men det fanns ingen där så troligen var detta en helg. Och de hade kört med traktorer och liknande där så det var lervälling överallt. Lera är ju kul! Så Tony och jag försökte ta oss fram i leran men sjönk ner rejält och hade lera ungefär till midjan, men det tyckte vi var superkul. Däremot var det inte lika kul att våra stövlar fastnade djupt i leran när vi försökte ta oss upp, så dessa fick vi bära i händerna tills vi kom upp på fast mark igen. Fy så vi såg ut då, helt bruna av leran men som vi skrattade åt varandra. Sedan var det bara att återvända hem och förbereda oss på våra morsors utskällningar, haha!

Detta var de lite mer oskyldiga lekarna vi hittade på som barn, och de flesta har ni säkert själva lekt som barn. I nästa inlägg går vi vidare med några andra mer opassande lekar och påhitt, som man kanske kan ifrågasätta lite mer om vi säger så… Tack för att ni läser, ha d biff!

TILLBAKABLICKENS JERKER går till utvecklarna av de där förtvivlat svåra spelen vi lirade på Nintendo. Vi hade blåsor, skavsår och så ont i våra små händer efter att ha tävlat mot varandra i främst ”Track & Field” som är största boven i dramat här. Men samtidigt hade vi väldigt kul så detta är en ganska mild utmärkelse denna gång känner jag.