Denna fasansfulla sak har skrämt mig varje dag här i Nice. Är det ett duschmunstycke? Är det kanske det läskiga rymdmonstret från filmen ”Alien”? Ful är den i alla fall…

Igår avnjöt vi en fin middag i en by uppe i bergen ovanför Cannes. En riktigt flott restaurang var det. Man blev tilltalad ”sir” och servicen var fantastisk. Maten var god och fint dekorerad, lyxigt helt enkelt.
När vi alla var mätta och belåtna så hämtade bussen upp oss igen. På hemresan presenterades även vinnarna i tipspromenaden/tävlingen vi hade haft på eftermiddagen. Och vi vann! Smarta och duktiga vi! Det var Tero, Camilla, Janne K, Veronica, Henke och jag förstås. Alla fick varsin medalj för den fina prestationen. Grattis laget, det var vi värda!

När vi var tillbaka på hotellet så var det nästan midnatt, och några valde att avsluta kvällen. Vi skulle upp tidigt dagen efter, och även jag var lite sugen på att gå och lägga mig. Men Billy ville bjuda på en drink först, som en fin gest till segern i tävlingen. Det kunde jag ju inte tacka nej till, väluppfostrad som jag är. Så ett glas rom och cola var ett faktum. Slurp!
Det var nog kanske ganska många som stannade uppe en stund ändå, nu när jag tänker efter. Men en efter en försvann de under kvällens lopp, och till slut var vi bara några få kvar. Det var Billy, Lennart, Tobbe och jag som satt kvar. Att gå ut på stan i jakt på en natthamburgare var uteslutet denna natt. Eller först så verkade Lennart tycka att det var en bra idé, men när han insåg att det var Billy och jag som föreslog det så vägrade han. Gårdagens promenerande mitt i natten måste ha satt djupa och gnälliga spår i Lennarts liv. Så vi pratade lite om hur våra uppväxter varit istället. Plötsligt var klockan 02.00 och vi kände oss lite pressade att gå och lägga oss. Vi skulle ju trots allt upp kl.06.30 och påbörja vår hemresa till Stockholm.

Och nu sitter vi här, på planet någonstans ovanför Frankrike eller möjligen Tyskland. Vi har en mellanlandning i Köpenhamn först innan vi är hemma i Sverige igen.
Så nu har jag ju lite tid att reflektera över vår konferensresa. Och jag måste säga att jag är extremt nöjd! Vi har haft otrolig tur med vädret, det har varit varmt och soligt. Platsen är väldigt vackert belägen vid kusten, med de stora havsalperna bakom staden. Byggnaderna var oftast väldigt fint dekorerade, men låg ganska tätt intill varandra. Så det kunde nog upplevas som trångt på sina platser. Men pulsen i staden tycker jag var lugn och alla var trevliga. Det var endast ett fåtal tillfällen som vi stötte på en fransman/fransyska som inte kunde eller ville prata engelska. Men annars var det ganska mycket turister som pratade engelska utan problem. Roffes franska hjälpte föga de få gånger han försökte när jag var med.
– Pli plah ploh flih. Sa han med fransk brytning.
Det var så de lät enligt honom och han försökte använda sig av det vid ett par tillfällen. Men utan större framgång. Jag tyckte det lät roligt, och att han var duktig som försökte. När jag själv skulle säga exempelvis ”merci” eller ”pardon” så fick jag nåt virus eller mental blockering. Allt bara låste sig, och i paniken som infann sig så försökte jag snabbt byta till engelska. Det språksteget gick absolut inte, istället stod jag oftast där med gapande mun och tom blick. Jag såg garanterat inte smart ut…

Dessa läckerbitar väntade på hotellrummet när vi checkade in under vår första dag. De kallas macroner, inte makaroner alltså. Billy och jag smakade i oss två macroner vardera. Jag valde den rosa och mörkbruna, Billy valde den gröna och den som ser ut som en liten Big Mac. Den gröna var delikat, medan den lilla Big Mac:en smakade som något annat som också är brunt. Ja… Min rosa var lite hollonaktig och inte min favorit, medan den mörkbruna smakade krämig choklad. Mums!

Hur de lyckades parkera sina bilar är dock ett mysterium. De har förstås en hel del små bilar här, men ändå. Bilarna stod oftast inklämda med enbart några centimeter till godo fram och bak. Och det såg ut som att de var parkerade uppe på trottoaren. Hur kom de dit? Jag har en teori om att man bara lämnar sin bil framför en lucka längs gatan, sedan kommer det kranbilar som cirkulerar i staden och lyfter in dem på plats.

Maten då! Det världskända och omtalade franska köket! Det har blandat och gett, tycker jag. Generellt sett (förlåt mig kära Jenny för att jag generaliserar) så var maten ganska smaklös. Om jag förstått det rätt så vill kockarna få med så mycket smaker som möjligt, och ska inte behöva kryddas alls när den väl serverats. Därför saknades det oftast salt och peppar på matborden. Och på de ställen det fanns så var man alltid tvungen att smaka på maten först innan man saltade eller pepprade. Annars förolämpade man kocken om det upptäcktes. Jag tyckte de flesta varmrätterna behövde lite salt. Förrätterna var oftast goda i form av patéer eller sallader med fisk eller skaldjur. Inga större favoriter i min värld kanske, men det var ändå ganska gott. Desserterna däremot var oftast väldigt goda! Perfekt balanserade i smak och inte överdrivet söta.
Vi blev alltid serverade vin till måltiderna. Och jag tycker tyvärr inte att något vin var jättegott. Eller jo, ett rödvin som serverades på Le Frog var väldigt gott. Men det var italienskt. Jag som älskar rödvin annars och blir så poetiskt ödmjuk när jag dricker det. De jag smakade här föll mig aldrig riktigt i smaken. Igår fick vi ett vitt vin till middagen, det var däremot jättegott. Så för att summera det franska köket, då tycker jag att det var oftast fint för ögat men lite för smaklöst. Och vinerna får godkänt, inte mer.
Nu låter jag nästan lite gnällig, men så är det inte. Jag hade kanske lite för höga förväntningar på maten, men är ändå nöjd med vad som serverats.

Så jag kommer minnas Nice som en vackert belägen stad. Havet! Alperna! Man kan inte begära mer. Sedan gillar jag palmer, och det fanns det gott om här. Stranden bestod av sten, men vattnet var härligt blått. Hamnen med alla yachterna var häftig att se. Trodde kanske att det skulle rulla runt fler lyxbilar än vad det gjorde. Men en och annan Ferrari, Porsche och även en Rolls-Royce fick jag se! Så jag hoppas verkligen att jag får komma tillbaka hit en vacker dag. Det har varit riktigt nice i Nice!

Men trots ett flertal nätter med god sömn flera timmar i streck, så längtar jag väldigt mycket efter min familj. Det ska bli skönt att komma hem igen.
Tack för att ni läste detta monsterinlägg. Ha d biff!

DAGENS JERKER måste gå till Sune som ”glömde” bort att väcka Anders när han gick upp imorse. Vilket resulterade i att Anders hade 7 minuter på sig att packa och göra sig klar innan bussen skulle ta oss till flygplatsen. Den spretiga frisyren han hade när han klev ombord på bussen vittnade om vilken tuff morgon allas vår Ubbe hade…