Detta inlägg tillägnas min farmor som igår sorgligt nog lämnade oss för att vandra vidare, 89år gammal. Hon somnade in på morgonen inne på SÖS och dog troligen i sömnen. En förhoppningsvis smärtfri övergång…

Vi skulle ju ha firat hennes födelsedag i lördags, men kunde ej göra detta eftersom hon fått åka in till akuten. Där skulle hon undersökas för att se om de hittade en anledning till varför hon inte kunde äta och dricka. Det visade sig att bland annat hennes njurar slutat fungera och att hennes kropp sakta stängdes ner, eller vad man ska säga. Hon har ju bott på ett demensboende sedan några år tillbaka, och hade det kämpigt med minnet. Och när man besökte henne där så blev hon så himla glad, att hon fick prata med någon hon kände igen. Men hon upprepade sig ofta och det måste vara svårt att få alla livets pusselbitar på plats när minnet sviker. Hon visste ju att jag hade tre barn exempelvis, men hon verkade nästan vara kvar i det stadiet när tvillingarna var nyfödda. Som om tiden stått stilla på något vis sedan demensen tagit över.

Jag berättade detta för barnen igår när jag kom hem, och även om de inte har träffat Gunnel så mycket var de ändå tagna av att någon de känner till faktiskt hade dött. Det blir speciellt när man pratar om döden med barn, och de reagerade på olika sätt. Freja som är den som minns min farmor bäst av barnen tyckte nog att det var lite obehagligt och var ganska tyst under samtalet, och hon märkte säkert av sorgen jag kände när vi pratade om detta. Nova och Theo tyckte det var ledsamt men fokuserade mest på vad döden innebär, och ville hellre se bilder av min farmor för att bearbeta vad som händer. Jag själv kände ingen större matlust under hela dagen och huvudet fullkomligen bombarderades av tankar och minnen. Och det var egentligen först på kvällen när jag lagt mig som känslorna och sorgen slog till ordentligt så att tårarna rann. Men det som är tröstande är ju att hon nu förhoppningsvis är smärtfri och har det mycket bättre. Nu hoppas jag att hon får träffa farfar Bosse, sina syskon Tore och Ulla-Bella som alla lämnade henne många år tidigare. Och kanske gjorde hon självaste Lill-Babs, som också dog igår, sällskap genom pärleporten till andra sidan! Hon verkade också så rolig och lite smågalna var de ju båda två, så de skulle definitivt ha väldigt skoj tillsammans!

Vi har ju annars haft ”turen” med väldigt få dödsfall bland våra nära och kära genom åren, kanske för att vi var en ganska liten släkt under uppväxten. Jag minns när min morfar dog, det var en jobbig bortgång som jag minns än idag. Och han var precis som min farmor en sorts inspiration för mig under uppväxten, fast på sina olika vis. Därför blir det kämpigt när en sådan betydelsefull person lämnar oss. Men nu är vi desto flera med alla barn som kommit till världen, och släkten växer igen!

Gunnel som kallades för Halloy under alla mina år, efter att hon alltid hälsade så när man ringde eller träffade henne. Och hon tyckte inte om att bli kallad farmor, det lät inte så snällt eller trevligt har jag för mig att hon förklarade när vi var små. Hon var en väldigt rolig person som man alltid såg fram emot att få träffa, hon var lekfull och påhittig. Det märktes att hon verkligen gillade människor och barn, sedan var hon ganska öppen med vad hon inte tyckte om heller. Som exempelvis den gamla statsministern Göran Persson, beska blad (salladsblad) och fett på köttbitarna i maten. Maten ja, kanske den bästa maten fick man hos henne. Hon var ju intresserad av matlagning och älskade att prova nya saker. Just matlagningen hade hon och jag gemensamt som en sorts passion i våra liv, det märktes på henne hur hon lyste upp när hon fick prata om mat med någon. Men så var hon ju i och för sig med det mesta. Hon har berättat flera gånger hur hon bara inte kunde låta bli att köpa något i affären om det stod att det var en nyhet. Den nyfikenheten delade hon med sig av med oss barn, och hon hade ofta något nytt som hon ville utforska tillsammans med oss.

En giraff? Ja det var ju hennes favoritdjur som hon ofta pratade om. Hon önskade att hon hade en egen giraff som hon kunde mata från sovrumsfönstret på övervåningen i den stora vita villan hon bodde i under många år. Jag har själv fått höra att jag har en vild fantasi, men det är ju inte så svårt att lista ut vart den härstammar ifrån. Det var hon, och hennes roliga och galna historier från när hon var barn som bidragit till det. Hon och hennes storebror Tore verkade ju smått galna som barn. Där det har hoppats från berg med parasoll som en sorts fallskärm, och hur hon fick smita in på skroten och hämta saker åt sin bror som han stod och pekade ut. Annars fick hon inte vara med dem och leka. Sedan berättade hon att hon hade långa ben och kunde springa fort, så hon var en jäkel på brännboll.

Haha, det finns verkligen massor att berätta! En historia från när hon var vuxen som är så typiskt henne på något vis, den berättade hon för kanske 20 år sedan. Hon var på väg hem från jobbet och stod med sin lilla vita Opel Corsa vid en rödljuskorsning i Trollbäcken. Då flyger en reklamskylt som stod på gräsmattan bredvid vägen in i hennes bil, så hon kliver snällt ur bilen för att springa och ställa tillbaka den igen. Men när hon inte får den att fastna i gräset så hinner det bli grönt ljus och i bilen bakom hennes bil sitter en herre som börjar tuta argt på henne. Då tar hon med sig reklamskylten och ställer den mot hans bil istället och kör därifrån.

– Vad tusan skulle jag göra då? Han bara satt ju där och tutade på mig istället för att hjälpa till! Förklarade hon.

Hon hade en egenskap jag avundas henne som gjorde att hon alltid kunde finna sig i de mest oväntade situationer, och detta löste hon på sitt egna roliga sätt. Som exempelvis när jag eller om det var någon av mina syskon som skulle döpas som barn, så skulle hon hämta en smörgåstårta i Farsta centrum som var beställd. Men det var ont om parkeringar där och tiden var knapp, då såg hon en bil backa ut och en möjlighet dök upp. Dock så stod det redan en annan bil där som blinkade fint och väntade på att få ta den lediga platsen, men min farmor hon smet in där snabbt med sin bil.

– Hörru vad fan gör du? Jag stod ju och väntade på den där platsen! Ropade en arg människa på henne.

– Jag icke förstå! Ropade min farmor tillbaka med en utländsk brytning och ryckte på axlarna, sedan skyndade hon iväg för att hämta smörgåstårtan.

Så vi kommer minnas henne och allt roligt vi haft ihop. Hon är utan tvekan en av de roligaste människorna jag haft i mitt liv, det tror jag nog att alla i familjen känner. Sedan så kan man om man anstränger sig lite, se vissa likheter i ansiktet mellan henne och Freja. De bruna ögonen och något när hon ler, det är lite tungt i hjärtat att se sin farmor i sitt barn på det viset just nu efter att hon precis gått bort. Men med åren så kommer det garanterat bli desto roligare om de fortsätter att påminna om varandra på det viset.

Detta inlägget tillägnade jag min fina farmor, så det kanske inte var så glad och skojig läsning. Men jag sitter och ler här nu efter att ha skrivit detta, väldigt berörd men så lycklig över att ha haft en sådan som hon i mitt liv. Tack för allt Halloy, vila i frid.