Det är med en bitter uppsyn jag tittar på min ”nytvättade” bil och ser hur den numera är alldeles matt av vägdammet efter att jag hamnade bakom den grusuppsamlande traktorn i torsdags. Fast jag uppskattar ju att allt grus försvinner förstås, det kändes bara så olägligt att den skulle köra där samtidigt som mig just då…
Men de är ju fina de nya fälgarna i alla fall, de blänker i solen. Men snart har man väl tvingats väja undan för någon annan som tror att de kör en gigantisk Humwee till bil när det i själva verket bara är en Smartcar, och så skrapar jag sönder fälgarna mot en trottoarkant någonstans. Så jag får väl spara denna bilden och ha kvar som minne.

I mitt förra blogginlägg så skrev jag om hur jag mer och mer börjar likna Morgan från Ullared. När jag läste detta för Freja på kvällen så såg hon bilden på Morgan.

– Är det där Erik? Frågade hon mig och pekade på Morgan.

– Nej det där är Morgan från det där programmet på TV när de går runt och pratar med folk i den stora affären. Men jag ska berätta det för min kompis Erik att du tycker han är lik TV-kändisen Morgan, då blir han nog stolt! Förklarade jag.

Hahahaha! Jag tror nog inte att Erik blir så stolt över liknelsen, men jag ska höra med mina andra vänner vad de tycker så jag kan argumentera för Frejas åsikt om det behövs. Undrar om Erik också är skyddsombud på sin arbetsplats? Nu blev det många frågor här, men vi kan ju ta och titta på bilden här igen, så får ni bilda er en egen uppfattning om de är lika eller ej.

Men det är inte bara Erik som får verbalt smisk av Freja. När vi lämnade diskussionen om det var Erik eller ej som var på bilden så häver hon ur sig något ytterst olämpligt.

– Vilken bebismage! Säger hon.

– Nja, han är nog bara lite rund om magen och tycker om god mat. Förklarade jag och pekade på hans mage på bilden.

– Inte Morgan, din mage pappa. Det ser ju ut som att du har en hel bebis där inne, den verkar jättestor. Sa hon och klappade försiktigt på min mage.

Jag tänker inte kommentera detta…

Istället så kan jag ju berätta om när barnen och jag besökte Coca-Colas fabrik i Jordbro idag. De firade 20års jubileum och om man anmälde sig innan så fick man komma dit på deras jippo, och det var grymt bra anordnat!

Först anmälde man sig och sedan fick man ett nyckelband med ett passerkort att ta med sig in i fabriken. Efter detta så gick vi in och hamnade först på en del av deras gigantiska lager. Det var oändligt långa gångar och högt staplade pallar, riktigt coolt tyckte barnen som letade efter Sprite läsk bland alla pallar.

Nu kom vi in till produktionen som var i full gång, och det var lite mer avancerat än den produktion jag jobbat med tidigare. Man kände ju igen vissa moment bland maskinerna, men allt gick så otroligt mycket fortare. Jag fattar inte hur det är möjligt att ha den hastigheten som de hade, men de hade ganska många robotar till hjälp och de underlättar ju en hel del. Personalen gick mest runt och kontrollerade att allt såg bra ut, så det mesta såg ut att bara rulla på helt automatiskt. Barnen hade aldrig sett robotar tidigare och tittade med uppspärrade ögon på hur de arbetade. Häftigt!

Sedan fortsatte vi vår rundtur och kom fram till deras enorma vattenanläggning. Det går åt 1,4 liter vatten per 1 liter producerad läsk. De har dock som mål att minska förbrukningen till 1,2 liter vatten inom ett par år. Hoppas de lyckas! Efter vattenanläggningen såg vi det stora rummet där all läskdryck blandades i stora tankar. Även detta verkade ske per automatik. Sedan på vägen ut så noterade jag ett kassaskåp av bara farten. Det hemliga receptet låg tydligen inlåst där, något jag starkt betvivlar. Men jag berättade om hemligheterna kring colareceptet för barnen och de var väldigt fascinerade av detta hemlighetsmakeri…

Nu kom vi ut ur byggnaden och där hade de ställt upp ett stort partytält. Här fanns en smakbar där vi provade läsk, vi testade en sorts sockerfri Sprite med smak av gurka. Den tyckte alla var god och läskande i värmen. Sedan kunde man tävla genom att gissa hur många små plaströr, som man gör petflaskor utav, det låg i en monter. Vi slog våra fyra kloka huvuden ihop och drog till med en gissning, sedan får vi se om vi gissat rätt eller ej när vinnaren utses vid ett senare tillfälle.

Vi fortsatte vidare ut ur tältet och hörde musik spelas. Där uppträde några cheerleaders och byggde pyramider eller vad det heter. Freja var väldigt imponerad av hur de hjulade runt och gjorde volter. Theo och Nova ställde sig och tittade nyfiket på en som målade graffiti på en vägg. Men jag kände lukten av mat…

Coca-Cola hade bjudit in 5-6 stycken foodtrucks på området som stod uppradade en bit bort. Där kunde man lösa in en kupong från sitt passerkort mot en valfri måltid. Och nu vart det ju beslutsångest delux för oss alla…

Det fanns indisk mat, vegansk mat, hamburgare, fish and chips, specialtacos och annat. Men valet föll på en bil som bjöd på korv med bröd, de största jag ätit i hela mitt liv. Men det var väldigt gott! Korven var lite stark men utsökt, brödet var ju lika stort som en halv baguette. Till detta kunde man få gurkdressing och coleslaw, alltså vi snackar himmelriket för en korvnörd som mig! Detta serverades med friterad pommes som kryddats, mycket gott tyckte vi alla. Vi satte oss på en gräsplätt och tittade på när dessa cheerleaders uppträde en bit bort. Undrar om detta nu har sått ett frö hos Freja som inte kunde slita blicken från dem…

Men sedan var det slut, när vi gick ut genom grinden så fick vi varsin Cola väska som barnen stolt hängde på sig. Sedan berättade de hela vägen till bilen om hur häftig fabriken var och att de vill åka dit igen. Så vi får se vad vi kan hitta åt för liknande evenemang i framtiden. Vi har haft en toppendag tillsammans, så mycket kan vi säga!

Försvarsmakten… När det ligger ett brev bland all post med Försvarsmakten tryckt på kuvertet, då stannar tiden känns det som. Vad vill de nu? Vad har hänt? Repmöte? Hur ska jag ta mig ur detta? Jag höll andan i nästan 12 minuter medan jag öppnade och läste innehållet i brevet…

Det handlade inte om något allvarligt, tack och lov. Det var bara en inbjudan till ”Veterandagen” och ett tack för min utlandstjänstgöring från Försvarsmaktens överbefälhavare, general Micael Bydén. Detta kom lite oväntat, men var ändå välkommet. Efter att man landade i Sverige igen när vi kom hem från Kosovo, så pratade man med en psykolog och sedan var det medaljceremoni. Sedan skickades man hem, med en ny uppföljning hos en psykolog och träffade samtliga från sitt kompani först ett år senare.

Efter det har det varit knäpptyst. Vi i vår pluton har lite kontakt på Facebook, vilket är guld värt. Men annars tycker jag att man nästan sopats under mattan lite. Det handlar inte om att kräva någon sorts uppmärksamhet för det vi gjort, det var ju ändå frivilligt. Men det verkar fortfarande vara många som lider i det tysta efter sin utlandsmission. Tyvärr fångas inte detta upp av Försvarsmakten, åtminstone inte tidigare. Men nu känns detta som en början på något bra ändå. Ett tack, en inbjudan till en dag att uppmärksamma veteranerna. Detta är så otroligt mycket större och mer respektfullt i andra länder, men här i försynta Sverige har det knappt uppmärksammats alls på något vis. Så detta värmde i hjärtat och gjorde mig stolt, hoppas alla ni andra kan känna likadant!

Det var allt för idag, nu ska det gräddas hamburgerbröd inför den stundande middagen. Barnen vill ha hemmagjorda hamburgare med pappas hamburgerdressing. Visste inte ens att de tyckte om min dressing, men vem är jag att ifrågasätta ett sådant smaskigt önskemål. Tack för att ni läste, ha d biff!

DAGENS JERKER går till… Äh, vi tar Henke enligt den oskrivna regeln!