Gud! Åh… Gud, mina vader! Efter att ha stått upp och ibland på tå så spänner det i kroppen idag. Men vet ni, det var så jäkla värt det!

Alltså vilken kväll vi hade igår, vädret var härligt och regnet höll sig borta hela kvällen. Vi kan börja när vi anlände till Göteborg med vårt tuff-tuff tåg, solen sken och vi började vår 3km långa promenad till vårt hotell. Man kan ta taxi också, men det var en skön och välbehövlig vandring efter att ha suttit på tåget i över tre timmar. Så stegräknaren på klockan chockades av alla mina steg och vibrerade för fullt av glädje, den bjöd även på glada kommentarer som ”bra jobbat” som gjorde mig glad. Efter att ha gått uppför vad som måste ha varit Göteborgs längsta backe så var vi framme vid hotellet och checkade in oss. Men vi stannade inte kvar där länge utan gick vidare ut på stan för att hitta ett bra ställe att äta middag. Det blev en italiensk krog, med många rockers som satt där på uteserveringen med oss. Och som vanligt så spelades det nästan bara musik av Metallica på alla uteställen vi passerade, det gillar jag! Vi dröjde oss inte kvar särskilt länge utan gick vidare mot Ullevi, och ju närmare vi kom desto mer folk var det på gatorna och mer hög musik hördes. Det som är bra med Göteborg är att de verkar ha tagit vårt besök på största allvar, för de hade ritat markeringar på vägen av mig och min lillasyster där vi skulle gå…

Någon vandal här på västkusten hade dock smetat tuggumi på könet av min gubbe, väldigt omoget. När vi kom fram blev Linda lite imonerad av allt folk, det var ju en hel del som samlats utanför arenan nu. Precis när vi nådde vår entré hörde vi ett högt dundrande inifrån arenan, det första av de två förbanden startade sitt gig. Bokassa från Norge, försökte dra igång pupliken med sin rock/punkiga musik. De var underhållande men inte riktig min typ av rockmusik, men jag tyckte ändå om deras framförande. När de klivit av så fortsatte arenan att fyllas med mer och mer människor, och många runtomkring oss på ståplats satt ner på marken och drack öl och hade trevligt. Snart var det ju dags för Ghost att entra scenen, som var helt gigantisk för övrigt! För mig är det ju en riktig jackpott att få se dessa två rockband (Metallica och Ghost) uppträda samma kväll. Linda var taggad nu, och när bakgrundsmusiken tystnade och intromusiken ”Ashes” startade så ställde sig alla upp och applåderade. Sedan dundrade gastarna igång showen med ”Rats” och publiken jublade när Cardinal Copia sprang ut och började sjunga!

Jag ÄLSKAR kardinalen, och Ghost är så otroligt underhållande att se live. Nu var scenshowen mindre än när vi såg dem i Globen, och det upplevdes nog som mindre än vad den verkligen var eftersom Metallicas monsterbygge till scen syntes i bakgrunden. Men musiken var minst lika bra som sist, och publiken var närvarande genom hela showen. De kunde såklart inte framföra alla deras bra låtar på en timme, men jag var nöjd med låtvalen. Som uppvärmning åt Metallica så gjorde de mycket bra ifrån sig, och låten ”Dance Macabre” blir bara bättre och bättre för varje gång jag hör den.

Gastarna far runt över scenen i högt tempo och vrider upp temperaturen på besökarna i publiken. De släpper loss och showar för fullt iklädda sina silvermasker, och kardinalen charmade nog alla som var där på hans egna speciella sätt. Ett väldigt bra gig! Jag måste övertala mina kära vänner att följa med mig nästa gång och se dem live, det är verkligen speciellt. Linda var lyrisk efteråt, hon är ju väldigt förtjust i Cardinal Copia så detta var hennes höjdpunkt på kvällen. Min skulle komma alldeles strax…

Fasen alltså! Vilka rysningar man får när allt drar igång, när den sedvanliga videon från ”The Good, The Bad, The Ugly” visas på bildskärmarna till musiken ”The Ecstasy of Gold” av Ennio Morricone. Pulsen rusar, publiken sjunger med och alla laddar för att bandet ska kliva ut och riva av första låten. Då ställer sig detta spektakel till ”höstack” precis framför mig och skymmer all min sikt av scenen…

Hörru du! Asså jäla skit fan, nu flyttar ru på re annars får ru smaka på Jörgen här! Fattar ru!

Så hade Ragge vrålat, men här inne hörs man ju inte. Det intressanta med denna personen iförd sin Avenged Sevenfold t-shirt var att han tittade bak mot publiken större delen av tiden, som om han hamnat på fel konsert eller letade efter någon. Jag hörde publiken skrika ut sin glädje när de såg Lars Ulrich börja smälla på sina trummor och James ”Papa Het” Hetfield vråla ut första textraderna till ”Hardwired” i mikrofonen framme på scenen. Strängbändarna Kirk Hammet och Robert Trujillo for runt någonstans där framme men allt jag såg var den förvirrade jäkla höstacken framför oss. Tack vare publikhavets energi så förflyttades alla runt och även höstacken försvann framför oss tillslut. Linda såg inget annat än bildskärmarna där vi stod, men hon hittade tillslut en förhöjd metallplatta att stå på så att hon kom upp lite. Även jag kunde sträcka mig upp på tå och nu få se glimtar av rocklegendarerna på scenen.

James välkomnade alla som tagit sig till Ullevi och berättade att när de för första gången spelade i Göteborg för 38 år sedan så kunde han aldrig föreställa sig detta. Han och hela bandet visade ödmjukt sin uppskattning och tackade alla som var där. Och det var några stycken visade det sig, de slog det nordiska rekordet för ett rockband i och med denna konserten som hade över 64000 åskådare på plats. Bravo! Bara att applådera och tack för att vi som var där fick vara med om detta.

Låtvalen var bra, och jag kan inte klaga på något under deras framförande. De är som jag berättat tidigare, kanske ett av de bästa banden man kan uppleva live. De bjuder alltid på en otroligt bra show och framför musiken under en väldigt hög lägstanivå utan problem. Jag har nog sett dem sex eller sju gånger nu, och en viss mättnadskänsla borde kanske ha infunnit sig men så är det inte alls. De är fortfarande storslagna, och det enda jag kan klaga på är att jag inte får uppleva alla låtarna jag gillar under en konsert. Men det är nästan omöjligt med tanke på hur många bra låtar de gjort genom åren, men jag nöjer mig gott med de jag får höra. Igår var allsången till ”The Memory Remains” och ”Nothing Else Matters” helt fantastiskt. Men även klassikerna ”Master of Puppets”, ”One” och ”Creeping Death” var grymt bra. Ja allt var nästan magiskt bra, och Linda som kanske inte är deras största fan tyckte konserten var sjukt mäktigt. Ja jäklar vilken kväll, i över två timmar bombarderade de ut sin musik och kroppen nästan vibrerade efteråt. Nu längtar man redan tills de kommer tillbaka till Sverige igen, och enligt Lars så är de tillbaka redan nästa år. Det återstår att se, men de är så välkomna!

Jag behöver dock inte vänta alltför länge på nästa konsertupplevelse. I augusti kommer ju Rammstein till Stockholm med deras enorma eldshow och då är mina vänner och jag såklart på plats! Vi passade även på att boka in ytterligare en konsert, förra veckan släppte Sabaton biljetterna till sin kommande turné.

Och vi fick tag i biljetter, så i februari stormar vi Hovet till bombastisk krigsmusik! Jag har inte hört så mycket av singlarna som släppts till deras kommande skiva, men det jag hört låter lovande. Och låten ”Bismarck” som de släppte som singel för ett tag sedan är jag vansinnigt förtjust i, kanske en av deras bästa låtar enligt mig. Så i vinter ses vi dalmasar, ja de i bandet alltså. Kanske någon annan jag känner som också ska dit?

Hjälp vad mossig jag känner mig i huvudet här nu, och värkande vader på det. Haha, stackars mig! Nej det var värt det, jag ska vila lite här på tåget nu. Linda smyglyssnar på Metallica i sina hörlurar, men ljudet sipprar ut och jag hör henne spela ”Master of Puppets” om och om igen. Busted! Nu är hon nog ett större fan än vad hon vill erkänna. När jag kommer hem ska jag hämta barnen som sovit hos sin mormor Lena, det blir mysigt att träffa dem snart. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till den där ”höstacken” på konserten. Är man lång med trasselhår så borde man väl kamma till sig eller ta hänsyn till mig där jag står. Det finns såklart inga lagar eller regler för detta, men jag tycker det ändå…