Att vakna upp en mörk måndag morgon den 4 december kan kännas tungt för vem som helst. Men inte för mig! För idag är ingen vanlig dag, idag firar nämligen bloggen sitt 300:e inlägg. STORT!

Jag tycker denna bilden var lämplig, det är från filmen ”300” för er som undrar. Det känns i alla fall coolt, att för varje gång denna typ av milstolpe nås så tänker jag på hur tankarna gick innan jag började skriva. Ett inlägg någon gång lite då och då, så får barnen och jag något skoj att läsa i framtiden. Men tack vara den fina responsen jag fick direkt så skrev jag ju ett inlägg varje dag i början, jag ville ju berätta allt! Nu hinner jag inte med det tyvärr, men försöker få ut ett inlägg i veckan åtminstone. Och 300 inlägg, fasen det är bra många alltså…

Igår var det första advent, ett av årets största mys. Denna helgen så ägnade jag lite tid med barnen till att julpynta hemma, och vi hann även med att skapa ett pepparkakshus tillsammans!

Nu är ju den bästa tiden på året tycker jag. När man hör julmusik spelas, pynt och lampor kommer fram och förgyller vardagen. Det är bara att njuta av stunden och suga in allt! För ju närmare jul man kommer desto mer tar julstressen över, och sen avtar liksom det fina med allt. Tills julafton, då är ju allt som allra finast igen. Stämningen och den goda maten, musiken och allt annat som hör julen till. Men innan dess så är det julklappsinköp som ska göras, luciatåg ska avverkas och planeringen av hela julen med allt vad det innebär. Fast i år är nog första gången jag har ett litet försprång, nästan alla julklappar är inköpta, luciatågen är under kontroll och planeringen av julfirandet är i hamn. Så detta blir första julen på länge som jag ska njuta hela vägen fram till jul, ingen julstress.

Advent, jul och Jesus… Allt det där ni vet. Hemma hos oss hände en något avvikande sak från allt detta på morgonen under första advent. Freja och jag satt ensamma kvar vid frukostbordet, hon mumsade på sin smörgås och jag drack mitt kaffe. Vi pratade lite om hur mysigt det är med tända ljus, och att vi inte ska missa att tända alla fyra ljusen varje advent fram till jul. Då hörs något från vardagsrummet…

”Belial, Behemoth, Beelzebub”

”Asmodeus, Satanas, Lucifer”

Sedan drog låten ”Year Zero” igång på hög volym. Det var Nova som ville lyssna på den och startade den på surfplattan. Ghost är ju lite utav mina favoriter för tillfället, men barnen kallar dem för ”Sjörövarspöket” efter att ha sett dem på Youtube.

Freja och jag skrattade ute i köket, men troligen av olika anledningar. Hon tyckte nog att det var roligt och busigt att Nova spelade upp den låten, för de svär ju när de säger Satanus tycker hon. Jag skrattade mer åt att det liksom tog udden av vår lilla smygjulstämning där ute i köket när vi satt och pratade om advent och julen. Det är inte bara jag som tycker den låten är bra, barnen har också fattat tycke för den numera. Ibland tänker man inte på att min mobiltelefon och surfplattans Youtube använder samma konto. Så när jag tittat på konserter och liknande där så ligger det kvar i historiken när sedan barnen går in och ska titta på sina saker. Nu blev det så, och barnen kan nu medan de sitter och leker nynna på ord som ”Satanus”, ”Lucifer” och ”Hej Satan” som de tror att de sjunger i refrängen. Snart kommer Jenny att upptäcka detta, och skolpersonalen. Så det är lika bra att förbereda sig på en utfrågning av utskällningskaraktär från dem…

Det är nog lika bra att runda av här nu för idag. Tack alla ni som läser och delar vidare, nu siktar vi på 400 inlägg! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till företaget jag beställde badsalt av på nätet. Jag vill inte göra reklam för dem här. Men för att summera allt lite kort så beställde jag lite badsalt som barnen kan ha när de badar sina fotbad hemma. När jag öppnat lådan och plockat upp badsaltet så ser jag en reklamlapp på botten av lådan. Till mig… För det första så är jag en man, och borde inte riktigt vara deras målgrupp. För det andra, jag beställde badsalt för barn… Hur lämpligt är då denna typ av reklam kan man undra?

Mörkret är här nu, winter is coming och idag var det dags att besikta bilen…

Jag åkte till ett besiktningsföretag i Jarlaberg ute i Nacka, jag gillar personalen där som är otroligt trevliga. Så innan jag började jobba idag rullade jag dit, men det började inte så bra. Jocke, du kan sluta läsa nu. Alla ni andra utsugare som älskar mina motgångar kan också hoppa över detta inlägg.

När jag kom ut till bilen så hade dörrarna frusit fast, och jag kom inte in i bilen. Det är ju en kul detalj att råka ut för när man har en tid att passa. För mig var detta inga konstigheter, det var 2 plusgrader ute men just där jag parkerat tycks det ha infunnit sig en kall mörk fläck med massor av minusgrader. När jag kom in i bilen efter att ha lirkat lite med dörrarna så startade jag upp den så att den kunde bli lite varm medan jag skrapade rutorna. Nästa sak som inträffar är att ena torkarbladet frusit fast i vindrutan, vilket i och för sig inte är konstigt. Men det som var annorlunda dagen till ära var att när jag skrapade loss torkarbladet försiktigt från vindrutan så lossnade en lång tunn gummiremsa från själva torkarbladet. Den kan ju inte hänga där tänkte jag, och hur viktig kunde den lilla remsan vara egentligen? Det mesta av gummit satt ju kvar. Men det visade sig vara ganska viktigt. För tydligen så fyllde den någon sorts funktion med att skrapa med sig all blöt smuts från vindrutan, för nu smetade den istället ut all skit över halva vindrutan så man fick ju köra oförskämt långsamt och försiktigt.

På grund av denna typer av händelser tidigare i mitt liv så var jag lite förberedd på att detta kan hända igen, och hade därför tiden på min sida. Eftersom jag var ute i god tid så beslutade jag mig för att åka småvägarna till jobbet och inte ute på stora motorvägen. Där måste man ju vispa med torkarbladen hela tiden när andra bilar stänker ner Hyundaien, och nu med god sikt på halva rutan och en bajsbrun hinna på andra halvan så kändes det som ett smart val. När jag ska åka till bilbesiktningen varje år så tycker jag mig höra en massa oljud varje gång, så även i år. Motorn lät dovare än vanligt, och ett rasslande oljud som jag inte lyckades lokalisera bakom mig inne i bilen störde hela min bilresa. Det visade sig vara ett dinosaurieägg med tillhörande mini-dinosar i plast som låg i ett fack i bildörren och skramlade. Sedan så var jag ju inte ensam där på vägarna denna morgon. Och när jag äntligen svängt av den mest trafikerade vägen och hoppades på en fortsatt lugn bilresa, så såg jag något där framme i horisonten…

Där fanns en A-traktor som inte hade så bråttom fram i livet, utan vi delade den krokiga vägen fram ett bra tag tillsammans. Att hamna bakom denna gjorde att min tidsmässiga marginal krympte för varje kilometer, rejält! Men tillslut infann sig en raksträcka utan mötande bilar, då trampade jag plattan i mattan och körde beslutsamt om vägsnigeln. Sen blev jag sådär mallig som man kan bli, när man känner att ”det där gjorde jag bra”. Bra gjort Jimmy! Jag fick njuta av denna känsla i nästan tre minuter innan jag hann ikapp ett gäng cyklister som ville dela vägbanan med mig. De är sociala de där cyklisterna. De vill åka tillsammans med oss bilister, och gärna i bredd så att de kan prata med varandra eller något. Jag blev ledsen. Först A-traktorn och sedan cyklister i flock. Varför cyklar man såhär års, det är ju kallt och halt ute! Jag kommer aldrig hinna fram i tid…

Men tack och lov så gjorde jag det, med knapp marginal så kom jag fram i tid. En lättnad över att mitt rallykörande gett resultat och tagit mig fram till min destination infann sig när jag rullade uppför backen till bilbesiktningen. Då tändes varningslampan för låg bränslenivå. Det är ju ingen fara egentligen, men kunde den inte ha tänts om typ 200 meter istället så hade bara jag sett det, och den som besiktigade bilen behövde inte påtala detta för mig. Väl framme nu så var det ju bara att ta fram varningstriangeln ur bakluckan och gå in och anmäla sig. Låt domen falla…

Vi klarade det! Hyundaien och jag klarade det tillsammans, great success! Efter sommarens jäkla helvete med denna bil så har den ju faktiskt fungerat lika bra som den gjort tidigare. Det enda besiktningsmannen hade att anmärka på var att bromsbeläggen började bli slitna bak på höger sida. Men det var mest för att hinna åtgärda det inför nästa års besiktning så de inte hinner bli underkända tills dess, då måste man ju besikta om bilen och hålla på. Så jag tackade för informationen och så får vi nu se hur jag väljer att göra med bilen, det troliga är jag säljer den och byter till en mindre bil. Det känns så skönt att det inte var problem med bilen som kunde försvåra en försäljning av den, nu kan man börja fila på en bilannons så får vi se när det är dags att sälja det koreanska vidundret.

Jag har även funderat på två gamla gubbar. Hockeytränaren och f.d spelaren Hardy Nilsson, samt den internationellt kända f.d superdomaren Pierluigi Collina. De har en sak gemensamt, kommer ni på vad? De har livsfarliga blickar båda två! När de stirrar på en så vill man nog helst bara krypa ihop i fosterställning och dö en skvätt. Nu har ju inte jag råkat ut för någon av dem, men tänk på alla stjärnidrottare som fått sig en utskällning eller två av dess herrar genom åren. Jag inbillar mig gärna att de har pipiga röster, lite som om de hade andats helium innan matcherna. Nu tror jag ej att så är fallet, så de kommer att förbli skräckinjagande. Även om de båda har pensionerats nu mer eller mindre, så var de otroligt respektingivande och de bästa inom sina områden. Tycker jag, men alla kanske inte håller med. Fast tänk vad kul det hade varit om de skulle leka arga leken med varandra! Bara sitta där och stirra ut varandra, med iskalla blickar tills någon börjar skratta. Det hade nog varit åldersgräns på minst 18år för alla som ville se på när de tävlade. Eller vad tror ni, skulle ni vilja leka arga leken med någon av dessa två?

Idag fick jag en rumskamrat på jobbet, Affe var tillbaka! Det är egentligen hans kontor som jag inkräktar på mer eller mindre, men eftersom jag väger 0,1 ton så är jag svårflyttad. Han får helt enkelt acceptera att jag sitter där mittemot honom och lyssnar på julmusik när vi arbetar. Jag tycker det är toppen att inte behöva sitta ensam och arbeta, och nu får vi ju tid över att i detalj planera för metlabbverksamheten som ska göra mig och min vän Marcus ekonomiskt oberoende. Det ser jag fram emot, då får man ju mer tid för barnen och så. Jag vet dock inte hur engagerad vår kära kemist är i mina planer, och utan honom så går liksom allt åt skogen känner jag. Kanske jag får locka honom med en lussekatt eller två, så att han känner sig full av energi och överproduktiv och kan starta upp projektet. Måste luska lite i om han vill ha med eller utan russin. Tänk om han avskyr russin, då lär han ju inte vilja samarbeta alls sen. Det hade inte jag velat göra i alla fall. Jag måste prata med Marcus igen, vi måste ha en backup-plan om detta skiter sig. Kanske kan vi köpa upp ett gammalt parti med halstabletter likt ”Fishermans Friend” som vi kan smula sönder och kränga som methamfetamin. Jag har ju ingen aning om hur det ser ut eller luktar, men tänker att det är ett vitt pulver som har en liten touch av mint…

Det får bli allt för idag, tack för att ni läser. Ha d biff!

DAGENS JERKER går såklart till både A-traktorn och cykelklungan som prompt valt att färdas på samma väg som mig…

Ibland spricker planeringen, vilket den gjorde igår när jag egentligen tänkte skriva ett nytt inlägg. Men jag hade god anledning, för jag var helt slut efter lördagens hemliga spektakel…

I lördags hade Eriks fru Johanna förberett en överraskningsfest för sin man som fyller 40år nu i dagarna. Planen var att efter de hade lämnat sina barn hos morföräldrarna skulle ut och äta middag tillsammans. De skulle bara hem en sista vända och lämna bilen innan de kunde bege sig ut igen…

Undertiden började vi andra samla oss utanför i området. Jag var först på plats vid Godisbolaget där några av oss skulle mötas, tack vare att taxichauffören kunde köra rally på mellanösternvis. Jag trodde mig se min gode vän Tommy utanför, men det var en synvilla. 

Mogge och Amanda dök upp, och när Mogge såg godisbutiken så var han ”tvungen” att köpa en liten halvkilospåse, just in case. Vi fick nya uppdateringar om att Erik och Johanna nu var hos barnvakten, så då började vi vår promenad till deras hem. Här mötte vi flera glada människor som Helena och Daniel, Maria och Jacob, Marcus och Tina, och nu den riktiga Tommy. Vi gömde oss i trappan och vardagsrummet i väntan på att de skulle komma tillbaka. Marcus kopplade upp sig på ett Wifi där han inte var helt nöjd med hastigheten, och olika teorier om virus och liknande hann diskuteras innan vi plötsligt hörde nycklar vridas om i ytterdörren. Tystnad! Var beredda…

Vi lät dem komma in och stänga dörren innan vi stormade fram med bubbeldricka och sjönsång. HURRA FÖR ERIK!!! Han såg förvånad ut, och hade den där lite bekymrade blicken han har när han försöker lösa jobbiga färgekvationer i sitt LEGO-byggande. Han var helt oförberedd och anade ingenting, därmed hade Johannas planering fungerat in i minsta detalj. Bra jobbat! Nu dukades det fram till fest och starten på en fantastisk kväll tog sin början. Mogge gick länge runt med en flaska bubbel och såg till att inga glas var tomma.

– Påfyllning! En till dig. En till mig… Kunde man höra honom mumla lite innan han gick vidare.

Detta var även början på Mogges kväll, som kommer att ha ett eget lite sidospår genom detta inlägg iform av små statusuppdateringar. Mogges status: Mycket glad och mingelvänlig. Efter ett tag hade han bytt ut flaskan mot en skål chips som han nu serverade till en eller två personer innan han själv fastnade lite länge med skålens innehåll. Det är viktigt att grunda, så är det ju förstås. Medan vi nu väntade på att maten skulle bli klar så fick Erik glänsa lite och visa sin enorma LEGO-skapelse, The Millenium Falcon.

Han plockade isär, visade passionerat små detaljer och finesser. Jag är själv lite som en nattfjäril och var mest förförd av det ljusblå skenet bak på LEGO-bygget, för det var ett imponerande bygge! När visningen var avklarad så fokuserade Erik sig mer och mer på vilken musik som skulle spelas. Musikvalet pendlade mellan en hel del varierande stilar, mycket beroende på vilka som vistades i vardagsrummet för stunden. När hans fru och några andra lämnat rummet så spelade han pampig filmmusik, som han och jag älskar! När de kom tillbaka blev det lite dansmusik från 90-talet, och även lite fräsig rockmusik. Han hade en god balans för att hålla stämningen på topp musikmässigt, och det var egentligen bara vid ett endaste tillfälle då hans fru protesterade. Och det var lite mitt eget fel, förlåt mig…

Vi pratade om premiären av den kommande Star Wars filmen och jag frågade Mogge om han skulle med då. Han nämnde då att han inte sett den senaste filmen, ”Rogue One”, och då kunde jag inte hålla mig från att berätta om hur mycket Erik och jag uppskattar slutscenen där Dart Vader är pure evil personifierad. När Erik hörde detta så stoppades musiken, och sedan skulle han spela upp scenen för Mogge och detta omgående. Då kom lite protester från personer som helt saknar intresse för lasersvärd och känslosamma scener. 

Men när det var avklarat inom några minuter så hade ett antal lämnat rummet, och Erik läste snabbt av rummet och spelade nu musik i form av Sabaton och Ghost. Hurra! Hurra för Erik! Tommy skrek att han ville höra Mustasch, men trots att han är högljudd så togs ingen notis om detta. Stackars Tommy, jag tycker lite synd om honom. Jag borde skicka ett snailmail kort till honom så han blir glad…

Nu var det dags för mat! En stor eloge till Johanna och hennes vän Helena som fixat massor av godsaker. Det fanns bland annat en rosa röra och ugnsbakade små potatisar med sting. Allt var jättegott, och det tog nästan 24 timmar innan min tunga som svällt upp av kryddorna tillslut krympt till normal storlek igen. Det fina med detta var att jag hade väldigt svårt att prata under middagen, vilket gjorde mig till sällskapets utan tvekan bästa lyssnare istället. Jag såg nog allvarlig ut där jag satt tyst och lyssnade, jag var inkännande och intresserade mig för vad alla hade att säga. Men när jag lyfter blicken så ser jag ett konstverk, ett konstverk av deras äldsta son Karl där han porträtterat hela sin familj.

Hahaha! Man kan inte annat än älska denna tavla, och dess ”små” detaljer. Haha, när det brast för mig och tavlan kom på tal så började Erik förklara att den gjorde Karl år 2009. Alltså ett år innan han var född, tydligen. Detta var ju mäkta imponerande och Erik fick nu motvilligt erkänna att han såg lite dåligt vilket årtal det stod vid signaturen på tavlan. Vilken tur att presentöppningen spann vidare på detta med att han nu blivit en smula asgammal han med, precis som Marcus. För vi hade skramlat till en stor fin låda med hudvårdsprodukter och annat, ett ”förbättringskit” kan man säga som ska hålla honom ung längre. Erik var stolt, och jag tror att även om han kände sig lite asgammal så är ju fortfarande Marcus extremt mycket äldre eftersom han fyllde 40år i augusti. Låt nu vinet flöda resten av kvällen!

Det kom ju fram en annan sak på festen. En liten vän. En kompis… Fireball! 

Vi smuttade i oss några glas av denna underbara brygd och nu var Mogge liksom steget före alla på något vis. Även fast vi var rörande överens om att han vet var hans gräns för vad han pallar numera är välkänd för honom själv, så är den hårfin och kan lätt passera förbi om han inte är observant. Det var han inte riktigt. Mogges status: Välmående. Han var på lysande humör, det var vi alla! Jag hann med att oblygt sjunga tysk skönsång med Erik när Rammsteins hit ”Ohne Dich” spelades på stereon, och jag hann ha djupa diskussioner med flera av de jag inte pratat med på länge. Mogges status: Välmående. Ett sällsynt återförenande av ”Frontstreet Boys” inträffade och vi bildade en sjungande klunga till Scorpions ballad ”Wind of Change” med alla våra fans. Mogges status: The formtopp is nådd. Jag ser nu när jag skriver att jag verkar ha haft väldigt roligt och har uppenbarligen sjungit en hel del. Men här börjar minnet svika mig lite, för jag minns att jag hamnade utomhus på deras framsida med någon. Det var kallt om fötterna. Och minns jag inte helt fel var det Marcus! Jag tror vi pratade om hur mycket vi saknade våra konserter när vi samlades för att titta på Kent, bandet som nu lagt av och verkligen lämnat ett stort tomrum efter sig i våra liv. Mogge! Han var också med där ute minns jag nu, för han skällde på en katt som kom gående på altanen. Mogges status: Välmående men aningen fokuserad. Erik var även han ute och pratade en sväng, men jag minns inte om vad längre. Kvällen fortsatte och rödvinet fortsatte flöda. Jag märker att jag fortfarande blir djup och känslig av denna dryck, I still got it!

Det dansades och stämningen var på topp, och jag kände mig fortfarande pigg och glad. Mogges status: Sittande och bestämd i tonen. Han och Amanda skulle sova över hos mig sen eftersom de inte bor i närheten. Jag pratade med någon om något, när en hög röst avbryter mig.

– Jimmy! Det är dags att beställa taxi. Ropar Mogge från soffan där han sitter.

En god vän som jag är, så tar jag fram mobilen och förbereder bokningen av en taxi som skulle ta oss hem. Någon fortsätter prata med mig om annat och jag släpper bokningen för någon minut. Det skrattas och ännu en gång blir vi avbrutna.

– Jimmy! Taxi, nu! Ropar Mogge igen, nu väldigt bestämt.

Jag bokar taxin, och inte långt efter så är den på plats. Vi kramar alla och tackar för en underbar kväll. Sedan går vi upp till taxibussen som stod parkerad en bit bort. När vi kommer hem till mig och kliver ur taxin, så ser jag att Mogge ”står och kollar en grej” vid buskaget utanför. Han är garderad med en tom plastpåse och förklarar att han mår lite illa. När vi kommer innanför dörren hemma så sparkar han av sig skorna och går målmedvetet till sängarna. Amanda och jag skrattar lite och följer efter. Mogges status: Gränsen är nådd. Jag märker att jag får bäst respons av att prata med Amanda, och förklarar att det finns rullgardin om det är för ljust och om de behöver något annat så får de ta för sig hur mycket de vill. Mogge hade sparkat av sig kläderna i ena änden av rummet och gjorde en nakenförflyttning för att ta sig upp i en säng. Amanda frågar vänligt om han vill ha sin tandborste.

– Nej! Svarar han kort och sedan tror jag han kom upp i sängen.

Jag lämnade honom i sin flickväns vårdnad och önskar dem en god natts sömn. Mogges status: Däckad men fortfarande bestämd, uppdrag slutfört. Vilken fantastisk afton vi haft tillsammans, tack alla inblandade!

Nästa morgon vaknade jag ganska tidigt, runt klockan 07.00. Jag lyssnade efter ljud och tecken på om Mogge och Amanda var vakna, men hörde inget så jag lyckades somna om en kort stund. Men sen var jag tvungen att gå upp, jag var faktiskt kissnödig. Sedan smög jag ut i köket och kokade lite ägg. Mogge gillar ägg. Jag hör ljud från deras rum så jag förstår att de var vakna de med, och först ut kommer Amanda. Hon är ju ung, och även om hon inte kände sig så pigg så såg hon i alla fall pigg ut. Själv så lutade mig mot köksbänken och höll i mig i överskåpet, det var ej valfritt utan ett måste. Morgonfraser utbyttes och jag nåddes av informationen om att Mogge mådde bättre nu och låg kvar i sängen och mumsade i sig sin inköpta godispåse. Han kom upp kort därefter, och lät lika pigg och glad som han brukar. Den bestämda tonen var nu borta och han var mallig över att han inte hade kräkts under natten. Vi åt frukost tillsammans och diskuterade gårdagen, då förklarade han att han kan upplevas som lite bestämd om han fått för mycket att dricka. Nähe? Fyllde Amanda och jag instämmande i och skrattade, ungefär som att vi ALDRIG skulle ha upplevt detta någon gång tidigare. Efter frukosten så gjorde vi en enkel sidledsförflyttning till soffan för att fortsätta uppvaknandet till ”Nyhetsmorgon” och inmundigande av mer kaffe. De skulle bli hämtade om någon timme, på den tiden hann vi konstatera att Mogge varken lyssnar eller är observant. Han fick även bakläxa att inte skratta vid olämpliga tillfällen som kan uppstå i vardagen, och Amanda har nu en tuff uppgift framför sig att hålla Mogge kvar på rätt spår. Hahaha, de är för gulliga!

När de hade åkt hem så skyndade jag mig tillbaka till soffan för att inte överskrida 100 steg denna återhämtande söndag. Jag blev dock lite frusen så jag gick in i mitt sovrum för att hämta en tröja. Då såg jag min klädhög från gårdagen på golvet, och började skratta för mig själv. Här retade vi Mogge för att han klädde av sig kläderna så långt bort från sängen när vi kom hem på natten, och det visade sig att jag hade ju gjort exakt samma sak. Jag har tydligen stått i hörnet för att hålla balansen, sedan på elegant vis klivit ur mina kläder och lämnat dem i en hög där i hörnet för att själv sedan göra en alldeles egen nakenförflyttning till min egen säng. Jag skrattar och kryper ihop på soffan igen, och går igenom messengerkonversationen med Erik, Tommy och Marcus som jag tydligen deltagit i utan att riktigt minnas det under natten. Eller natt och natt, det kändes som om vi kom hem runt klockan 05 på morgonen. Men nu såg jag ju att taxin hämtat oss klockan 00.30, det var inte mycket att vara mallig över…

Faktum är att man blir äldre, men jag upplever att jag använder den tid jag har mycket bättre än tidigare. Så även om vi inte höll på och festade hela natten så hann vi ha jäkligt skoj tillsammans, och vi fick några timmar välbehövlig vila på natten. Så även om jag först tyckte det var lite genant, så förstår jag nu att det var bra att vara hemma i bra tid. Detta får sammanfatta det som hänt, tack för att ni läste. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till författarna av serien ”The Walking Dead”. Igår var ju ett bra tillfälle att titta ikapp på slutet av förra säsongen som jag missade i våras. Men jag önskar att jag hade gjort det innan det blev mörkt ute, usch för läskiga zombiesar. I alla fall, så blir man så ledsen och upprörd över att de aldrig får någon lugn och ro i den serien. De försöker och försöker, men alltid skiter det sig på olika jobbiga sätt. Jag önskar nästan att serien tog slut snart, och att de får slå sig till ro och börja livet på nytt igen. Stackars karaktärerna i den där serien alltså…

Nu hann det gå en hel vecka, men jag ska på ett elegant vis sammanfatta det som har hänt för alla er som är nyfikna och vill veta. Veckan började i glädje som sedan övergick i skratt, men som tyvärr slutade med att min bror och jag nu inte är vänner längre…

Först ut är det som hela svenska folket, förutom min far & Harry som inte kunde bry sig mindre, jublade över i måndags. Sverige slog ut Italien i kampen om en plats i nästa sommars fotbolls-VM, ciao ciao Italia! En helt otrolig och fantastisk prestation, och nu har vi en underbar fotbollssommar framför oss nästa år. Så glad, och bra kämpat!

Det är ju kul med barn, eller hur? Haha, de kan bjuda på minnesvärda stunder de små liven. Nu i veckan så satt jag mellan Nova och Theo på soffan medan Freja pysslade vid köksbordet. Theo spelade ”Super Mario” på deras Nintendo Wii och var väldigt inne i spelet. Nova gosade in sig under min arm och tittade tyst på sin broders framgångar i spelets värld. För att få igång Nova lite så ville jag busa lite med henne, så jag drog snabbt av henne ena strumpan. Men hon bara tittade på mig och undrade varför jag gjorde så? Efter några sekunders tystnad så drog jag av henne den andra strumpan också och hoppades på att hon skulle få lite bus i blicken denna gången. Men icke, hon brydde sig inte ens. Då fick jag till det tunga artilleriet, ljug!

– Åh känner ni vad det luktar? Det luktar ju tåbira! Sa jag och höll för näsan.

Nova svarade innan jag ens hann avsluta meningen och böjde sig fram och pekade.

– Det är Theo som luktar illa! Sa hon och pekade på en oförstående Theo som inte hängde med alls i situationen.

Hon är så snabbtänkt och jäkla rolig! Haha, även fast det inte var så snällt att påstå att hennes fötter skulle lukta vilket de såklart inte gjorde. Så fann hon sig snabbt i situationen och hittade en lösning på anklagelsen från mig. Jag fick reda ut situationen och förklara både för henne och Theo att jag bara skojade, men de förstod inte det roliga alls. De bara tittade på mig som barn gör ibland, och då kände jag mig bara dum. Inte alls så som jag tänkte att det skulle bli…

Rikard Wolff har sorgligt nog avlidit efter en tids sjukdom. Han var lite obehaglig tycker jag, han gjorde ju den svenska rösten åt lejonet Scar i filmen ”Lejonkungen”. Förvisso gjorde han det bra på ett kusligt sätt. Han var en sådan person som man inte såg så ofta i medierna eller på TV tycker jag. Men jag minns en skiva han släppte för många år sedan, och sjöng att ”Det sitter en pojke på månen” som jag gillade. Då övergick det kusliga till något varmare och finare. Så jag gillade honom, och tycker det är trist att han gått bort. R.I.P Rikard…

Från en varg till en annan, igår var barnen och jag på besök hos min mor. Då knackade grannen på och sa att hon precis varit ute med sin hund, och då hade en varg följt efter henne! Sorunda vargen var i området, så barnen och jag stod länge och tittade ut genom fönstret för att se om vi kunde se någon varg. Men tyvärr inte, jag som tycker om vargar så mycket. Min mor som har två små chichuvaffor… Sådana där väldigt små hundar! De brukar ju springa lösa ute på tomten men det var det slut på nu. Hädanefter är det koppel som gäller och ett vakande öga när de ska rastas.

Nu när vi var där så fick vi se deras nybyggda kök, och det var jättefint! Nu var det bara smådetaljer kvar att fixa, men det blev en otrolig förbättring mot tidigare. Min syster och barn kom också dit, och då blev det fika i stora lass! Barnen lekte slut på all sin energi och somnade i bilen på vägen hem. En lyckad fin dag, tack för kaffet!

Varför är jag inte längre vän med min bror Tommy, jo det ska jag förklara nu. Han har uttryckt sig klumpigt och ska ha stryk! Det började med att min syster oroligt hörde av sig till vår familjegrupp på Messenger, och meddelade att hon trodde ett av barnen hade löss hemma. Men efter mycket om och men så visade det sig att det inte var löss, utan bara något skräp eller liknande. Då sa min bror såhär:

– Lusen är på dig nu Jimmy…

Vad fan menar han med det tänkte jag? Jag har ju rakat huvud och inget hår…

– Den kanske gillar öppen planlösning!

What da hell!! Sen fyllde morsan på med olämpligheter…

– Ja den trivs bäst i öppna landskap… Eller på kalfjället!

Varför? Hallå! Vad har jag gjort er? Härmed är ni unfriendade på mina sociala medier och blir utan julklappar i år…

Detta förolämpande uppförande leder mig in på ett uttryck jag hörde på radio i veckan. Det handlade om att fråga om saker, typ be om lov för något du med största sannolikhet inte skulle få göra. Det löd såhär… ”Det är lättare att få förlåtelse än att få tillåtelse”… Detta tyckte jag först var lite roligt sagt, men ju mer jag tänkte på det desto mörkare kändes detta uttryck. Inget vidare helt enkelt! Men min bror som drog igång hela den här skiten kan inte förvänta sig förlåtelse i första taget, så det så!

Nu ska jag avnjuta min nybakta morotskaka, det är så jäkla gott! Och eftersom jag är sur nu så kommer jag inte att dela denna med någon… Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till min bror och mor för deras oprovocerade attack mot mig denna söndagseftermiddag…

Det hände en hel del saker denna helgen. Det har tydligen riggats fotbollsmatcher på landslagsnivå, vi har firat pappor och jag har även haft en liten dust med Gud. Igen…

I november firas farsdag, så det gjorde vi igår nästan hela dagen. När vi vaknat och satt vid frukostbordet och åt söndagsmysfrukost (jo det är ett ord hos oss numera), så hörde barnen detta nämnas i ”Nyhetsmorgon” på TV:n i vardagsrummet där barn skickat in hälsningar till sina pappor och önskade dem ett stort grattis på farsdag. Då tittade Freja, Nova och Theo först på varandra med ett stort leende. Sedan Tog Freja ton och övriga hängde på!

– Ja må du leva! Ja må du leva ut i hundrade år! Sjöng barnen för mig.

När sången lagt sig så tackade jag så mycket, men kände sedan en skyldighet att förklara skillnaden på farsdag och födelsedag. De verkade ändå inte riktigt vilja förstå vad skillnaden är, lite som när jag förklarat skillnaden på namnsdag och födelsedag. Men vad gör det, stämningen var på topp och alla var glada.

Efter lunch så åkte vi till barnens farfar, tillika min far! Mina syskon och deras barn var också där för att fira, så det blev en härlig eftermiddag. Det blev lek, bus, dansshow och rita i målarböcker. Min far gjorde inte detta, utan barnen bjöd på allt detta medan vi äldre satt och samtalade. Svea var otroligt fascinerad av takfläkten i taket. Hon ville att vi skulle snurra på den hela eftermiddagen i stort sett, och det blev många ”oooj” och ”wow” som svar på detta. Vår far fick en flaska fågelwhiskey i farsdagspresent. Han smackade lite med munnen och mumlade typ irish coffee eller något. Ett annat alternativ hade varit att skriva ut detta diplom från Karsten Torebjär…

Men efter en fartfylld eftermiddag så var det dags att åka vidare. När vi kom hem till Jenny så hade hon lagat en god farsdagmiddag som vi åt oss mätta på, och sedan hade hon även bakat en kladdkaka till efterrätt. Smaskens, stort tack för uppvaktningen!

I fredags så spelade Sverige sin VM-kvalmatch mot Italien på Friends Arena. Det var en spännande match där såklart Italien var storfavoriter, eftersom de är grymt bra. Men Sverige överraskade och fick turligt in ett skott i mål som träffade lite italienare på vägen fram. Matchen slutade 1-0 och på måndag väntar ett returmöte i Milano inför ett fullsatt San Siro. Italien har märkligt svårt att acceptera förlusten i fredags, och skyller på allt möjligt från dåliga domare till ett för hårt fysiskt spel från Sveriges spelare. Det är konstigt, att så fort Italien gör en dålig match så beror de aldrig på dem själva utan är ALLTID någon annans fel. Men hade jag fått välja så hade gärna både Italien och Sverige fått gå till VM, men eftersom jag aldrig får bestämma sådant så önskar jag att Sverige går vidare. Under måndagskvällen vet vi hur det slutar, heja Sverige!

Sedan så var ju helgens stora händelse det som faktiskt ägde rum ute i Saltsjöbaden på lördagen. Jodå, jag har sådana connections fortfarande och vistas där ibland. Marcus och Tinas son Sigge skulle döpas, och detta var något som barnen pratat om hela veckan. De älskar kyrkor och tycker de är jättespännande. Men det började lite oturligt, med att jag glömde doppresenten hemma. Detta löste vi med att hämta den efter dopet och hängde hemma på deras dörr. Men jag vet egentligen inte vad Gud hade emot mig denna dag, om jag gjort något fel eller vad detta berodde på. Kanske var det för att jag glömde doppresenten eller för att vi var lite sent ute, men enligt min planering så skulle vi ändå hinna fram i tid. Men när vi närmade oss kyrkan så lyckades jag på något vis missa infarten, och trots att jag noterade detta ganska snabbt så fick jag inte möjlighet att vända bilen. Det var plötsligt bilar överallt och vi hamnade på en krokig skogsväg som ledde oss ända bort till Solsidan. Först där lyckades vi vända och köra tillbaka, men nu hade dopet redan börjat…

När vi kom fram till kyrkan och skulle parkera bilen så ser jag hur prästen stänger dörren till kyrkklockornas ringande. En främmande man stod med dömande blick och stirrade på mig när jag sladdade in med Hyundaien på grusvägen utanför kyrkan. Sedan sprang barnen och jag riktigt fort för att inte missa något. Så man kan säga att vi hann fram i tid, typ. Utan doppresent, fan…

Inne i kyrkan hörde vi underbarnet Hugo prata typ latin med självaste Gud, och framförallt så hörde vi Sigges storasyster Lea sjunga om änglar helt själv inför alla som satt där. Det var jättefint och oerhört modigt av henne tycker jag, så jag var tvungen att berömma henne för hennes insats på efterkommande fikat. Där var det många barn för övrigt, många många barn. Men de hade ett eget lyxigt litet bord dekorerat med godsaker, och märkligt nog hamnade Erik vid detta barnbord av någon anledning. Freja berättade att Erik hade farit med ljug under fikat, och kommit med icke sanningsenliga uttalanden. Bland annat att han var Super-Man och hade en Batmobile. Erik har väl inte ens körkort, eller har jag missat något här? Haha, barnen hade i alla fall väldigt roligt vid sitt bord och uppskattade att Erik var så busig. Sedan sprang de iväg och lekte allihop, inte Erik då. Han kom flämtandes till vuxenbordet och såg lite tagen ut. Men nu fick han se hur fint Marcus dekorerat långborden, där hans bror Jonas påtalade att han var nöjd med Marcus blowjobs när det kom till att blåsa ut serpentiner längs borden. Hahaha! Bröderna Fagerlund alltså, så roliga! Men när den numera ökända algblomningen kom på tal igen så vred sig min mage illamående, jag var tvungen att röra mig vidare…

Det var väldigt kul att träffa så många människor denna helg. Först på dopet, där alla barnen fick träffas igen och leka. Det var otroligt uppskattat och något de längtat efter. Nu fick vi även träffa Tommy och Jossans lilla bebis för första gången, men han var lite trött mest hela tiden. Men ack så söt! Och helgen avslutades med syskonen hos vår far där vi firade medan barnen lekte för fullt. En helg med fart och fläkt, jag är helt slut. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till den heliga ande som busade med mig på söndagseftermiddagen. När vi kom fram till min far och skulle betala parkeringsavgiften så upptäckte jag att korten jag känt i min jacka inte var mitt körkort och bankkort som jag trodde, utan mitt COOP-kort och passerkortet till soptippen i Jordbro. Så vi fick åka tillbaka och hämta korten, tur att det inte var så långt att åka. Barnen skrattade åt mig och tyckte att denna händelse var tokig…

Linnex… Låter det bekant? Det är ett liniment som ser ut som en deosticka, och så stryker man bara på linimentet på önskat område och låter det verka. Det borde inte vara så svårt, ändå lyckades jag skada mig själv…

Jag kan börja med att lite kort berätta vad som föranledde min lilla skada som krävde behandling med just liniment. Jag stod framför spegeln i badrummet och begrundade mitt skägg, och funderade på vad jag skulle göra med det. På lördag nalkas det dop för Marcus och Tinas guldklimp Sigge, och då vill man ju vara fin. Speciellt eftersom dopet ska ske i de lite finare delarna av Stockholm, även känt som Saltsjöbaden. Skulle jag raka mig ren och slät, eller skulle jag låta skägget vara kvar och ge ett mer äldre och visare intryck i kyrkan. Lite som Gandalf! Eller i kyrkan kanske han inte är så känd, då kan jag kanske uppfattas som Jesus istället. Sak samma, när jag stod där och funderade så nös jag. AAATJOOOOH! Och sträckte min hals på ena sidan. Dagen efter hade sträckningen bytt sida, enbart för att jäklas med mig skulle jag tro. Men då blev jag erbjuden att stryka på lite Linnex av Veronica på jobbet. Jag känner ju till dess effekt sedan tidigare, den är otroligt stark och effektiv. Så jag strök på lite liniment på min hals och masserade in det med handen. När jag skulle tvätta händerna efteråt så blev jag stoppad av en kollega i korridoren i ett brådskande ärende, och jag glömde bort vart jag var på väg. Men saken reddes ut och då kom jag på att det var lunchrast. Så jag gick till fikarummet, och medans min mat värmdes så skulle jag bara uträtta ett snabbt ärende. Inne på herrarnas…

Ni förstår kanske vad som är på väg att hända nu va? Jag rusade in på toaletten och drog fram ”bamsefar” för att kissa. Då var skadan redan skedd, jag hade ju inte tvättat av linimentet från händerna. När jag sedan tvättat händerna och återgick till min lunch började en värmande känsla infinna sig kring mina genitalier. Dock så kopplade jag inte varför detta hände, utan kanske jag bara gillade min lunch extra mycket denna dag eller något. Men det blev värre och värre, och ju längre dagen gick så började jag fundera på vad fasen som håller på att hända. Jag hade jobbat över tidigare i veckan så jag kunde tack och lov sluta lite tidigare denna dag. Så när jag kom hem då åkte kläderna av i badrummet och det var ingen rolig situation som väntade. Det var där och då jag förstod hur linimentet hamnat där och hur det lyckats förvandla ett oskyldigt kön till något som liknade ett ”Loch Ness Monster”! Men efter lite sanering och tårar så kom en känsla av en uppfriskande fläkt tillbaka, och jag kunde klä på mig igen. Nu gällde det bara att låtsas som om ingenting hade hänt inför barnen som undrade vart jag tog vägen hemma…

(Det är inte mannen på bilden som skrivit inlägget. Men här ser ni en för mig främmande man som visar skillnaden där det lite rödare området behandlats med Linnex. Jag vill inte fota mitt kön och lägga upp här, eller någon annanstans heller för den delen)

Varför, alltså varför råkar JAG ut för sådana situationer i mitt liv? Eller händer det er andra också, bara att ni har vett att inte dela med er av det helt enkelt. Detta är ju inte första gången min kropp utsätts för plågsam sveda. Ni som hängt med här på bloggen kanske minns hur plågsamt det var när jag fick handsprit i stjärten, när jag villa ta död på alla campylobakter efter vår konferens i Frankrike. Det kanske var en aning självförvållat, men alla reagerar olika i stressade situationer när man känner att gränsen är nådd för vad man orkar med. Sedan har jag ju fått chili i ögat när jag lagade middag en gång, det sved jättemycket. För helvide vad det sved! Jag har även fått liniment på läppen en gång, och de svällde som om de fått en rejäl botoxbehandling. Och medförde en brännande smärtfull sveda såklart, vad annars. Och nu då, liniment på snoppen… Fan alltså…

Är det kanske jag som är överkänslig (überkänslung på tyska) kanske? Jag är så bedrövad att jag inte orkar skriva mer. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till tillverkaren av linimentet. De borde ha i åtanke att göra det mer skonsamt mot könsorganen. En olycka kan faktiskt hända…

I mitt livslånga liv har jag haft min beskärda del av illaluktande odörer. Men det jag fick uppleva i helgen var något alldeles extra. Alldeles extra äckligt faktiskt…

När jag vaknade på morgonen så var jag inte så hungrig, vilket jag inte brukar vara. Utan jag tog min kopp med kaffe och inväntade att hungern skulle komma smygandes, och under tiden hann jag planera vad jag skulle lyxa till det med i frukostväg denna dag. Valet föll denna morgon på att göra hemmagjorda ”Egg McMuffins” eller vad de heter, så jag började förbereda detta. I frysen hade jag sparat hembakta scones som jag tog fram och lät tina, och lite bacon är ju gott att ha på så det började jag förbereda att steka. När jag sedan var i full gång där i köket och hade stekt bacon och brynt på mina scones i smör i stekpannan så var det ju dags att steka äggen. Jag har runda små formar som man kan använda, man bara lägger dem i stekpannan och kläcker sedan ägget där i och det får då formen likt en burgare kan man säga. Rund, tjock och fin! Precis som jag!

När jag kläckt i det första ägget och förberedde det andra så hände det superäckliga. När jag knäckte ägget mot kanten så blev det som en explosion och det sprutade ägg överallt! Det första jag noterade var en grön äcklig sörja som låg kvar i skalet, förmodligen en före detta äggula. Sedan kom doften… Eller rättare sagt STANKEN! Först från stekpannan där det ruttna ägget delvis hamnade och nu fräses på för fullt. Så jag tog snabbt bort stekpannan från spisen och kastade de förstörda äggen, och avslutade med att diska av stekpannan. Fy vad det luktade illa! Sedan var det bara att skura golvet och tvätta av diskbänken, för detta kan nog vara det äckligaste jag upplevt i doftväg. Och då ska tilläggas att jag åkte bil med en person under flera år som försökte uppnå någon form av gastillstånd i bilen. Det släpptes vind och och luktade fruktansvärt! För att mixa till det hela så kunde hen även sparka av sig sina arbetskor i bilen och vädra tårna. En blandning av avföring och tåbira i ett begränsat utrymme som det var i vår byggarbil var mer än vad som bör innebära hanterbart. Det blev fasen imma på vindrutan till och med! Dessutom så kunde en avkomma till hans lillebror klämma in sig i bilen ibland och då var det ju som att färdas under ett vulkanutbrott. Min förhoppning är att de numera har kontroll på sina magar och skickar ett femsiffrigt skadestånd för att jag höll på att köra ihjäl mig för varje dag jag tvingades köra runt dessa odågor…

Nu kom jag av mig lite här, jäkla Jocke… Men jag städade i alla fall köket grundligt för att kunna fortsätta med min lyxfrukost, som jag nu fick börja om med. Denna gången kontrollerade jag äggen noga innan jag närmade mig stekpannan med dem, så att inte samma misstag skulle upprepas. Men det luktade fortfarande äckligt i köket. Det var då jag insåg att jag även lyckats stänka ner mina kläder med det ruttna ägget, så mitt i matlagningen fick jag göra en kommandorullning in i badrummet och byta om till rena väldoftande kläder. Nu var allt snart klart! Mina scones var klara, bacon och äggen färdigstekta. Då var det bara en skiva cheddarost som saknades som jag lät smälta över ägget innan allt var klart. Nu, kunde jag äntligen få avnjuta min frukost denna morgon. Mums!

Jag hade bara tidigare hört talas om ruttna ägg, men aldrig upplevt det förrän nu. Och jag måste som sagt säga att det kan ha varit bland den äckligaste stank jag upplevt i hela mitt liv. Den ligger gott i topp tillsammans med bröderna Petterssons gastronomiska felaktigheter i deras tarmflora. Så numera kommer jag för all framtid att kontrollera äggen jag ska använda innan jag ens är i närheten av skålen eller stekpannan där de ska användas. Fy fasen…

Idag har Theo namnsdag! Det ska såklart firas, och han vill fira med pizza och lussebullar. Det är fortfarande en hårfin skillnad på att ha namnsdag och att fylla år om ni frågar barnen. Tydligen förtjänar båda dagarna samma typ av uppståndelse och firande. Helst med paket! Theo ville inte gå till förskolan idag om han inte fick sitt paket. Men han ändrade sig ganska snabbt sen och ville gå till förskolan i alla fall, de skulle nämligen på teater idag. Men självklart skulle han även få ett paket, det hade ju hans syskon redan fått tidigare under året.

Jag gör för egen del en liten notering att om man skaffar sig många barn som jag gjort, och dessutom ger dem många namn. Ja då får man fira namnsdagar stup i kvarten här hemma. Och trots alla dessa namn så fick jag inte igenom ett endaste Pubert på grund av Jennys protester och veton. Inte ens ett litet fick jag igenom, inte ens ett litet Pubbe. Men vänta ni bara tills jag köpt min alldeles egna hund eller delfin när jag blir äldre…

Nu blev jag sugen på att ha en pingvin istället, de är ju för charmiga och roliga. De vaggar runt där på sitt lilla vis och åker runt på magen när de inte orkar gå längre. Supergulliga! Sedan skulle jag vilja att de tutade lika roligt som ”Pingu” gör i barnprogrammet. Men det är klart, de vill ju ha massor av is. Det blir kallt hemma då. Sedan så har jag sett den där filmen ”Poppers Pingviner” med Jim Carrey, och de pingvinerna gjorde olämpliga saker hemma mest hela tiden. De bajsade överallt och ville man lyfta upp dem så skriker de på en, jättehögt! 

Då föredrar jag nog en sorts minipingvin, ska googla och se var det finns sådana små djur någonstans. Eller ännu bättre, en alldeles egen ALF! Då syftar jag inte på min arbetskollega Alf, tror han skulle känna sig obekväm i det upplägget. Jag med förmodligen. Nej men minns ni den gamla TV-serien om rymdvarelsen Alf från planeten Melmac? Han kraschade ju hos familjen Tanner och bodde sedan hos dem, där han gjorde sig oerhört bekväm ute i deras garage. Han ville äta upp deras katt också minns jag nu. Då kanske det inte skulle fungera hemma hos mig. Tänk om han äter hundar, pingviner och delfiner också…

Det blev mest blaj och funderingar i detta inlägg, men jag tackar er för att ni läser ändå. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till byggarbetarna som två dagar i rad ställt sin grävmaskin precis bakom min bil på jobbet. Jag tror de byter ut dagvattenledningen i marken eftersom det blir översvämningar runt huset så fort det regnar. Vill bara nämna att huset är alldeles nybyggt, klantigt gjort där. Så när jag nu skulle åka hem på dagarna så blev det många suckar, för då måste de ju flytta på sig. Tänk om de hade gjort rätt från början istället, då hade de sluppit stå där och bråka med mig…

Då var det dags att skriva och bekänna här nu igen. Efter förra inlägget ”Manlig Feminism” så fick jag ovanligt mycket respons och feedback. Mest positivt faktiskt! Så vi behöver inte samlas vid Brandbergsskolan och demonstrera mot en dålig svenska undervisning, det verkar som att de som läst har förstått mig och tolkat mitt budskap så som det var tänkt.

Det är ju som någon sa, väldigt tråkigt att ens en sådan kampanj som #metoo ens ska behöva förekomma. Men otroligt viktigt att det nu görs! Vi fortsätter kampen för ett jämlikt Sverige och framförallt en förbättrad kvinnosyn. Som några arga kvinnor i TV sa på ”Nyhetsmorgon” igår, SLUTA VÅLDTA OSS FÖR FAN! Jag kan inte annat än hålla med dem, det får fan vara nog nu. Tycker bara problemen ökat senaste åren, eller så har det anmälts fler våldtäkter med mera. Mörkertalet sägs ju vara otroligt stort, så vi får hoppas att de som utsätts finner mod att anmäla de som förgriper sig på dem. Jag tror vi kan hjälpas åt, och tillsammans göra samhället bättre för alla kvinnor och barn. Och kom ihåg att när det gäller alla typer av förändringar, It starts with you!

Idag tog jag del av ett uttryck som för alltid kommer förändra min syn på livet. Nä inte riktigt, men nästan. Allt började med att vi diskuterade det som sagt på radion, att denna vinter kommer bli den kallaste på fem år. Brrr…

Sedan gled vi in på att man skulle vara en björn istället, så kunde man bara lägga sig och sova bort hela den kalla långa vintern. Jag har gott om fettdepåer att ta av så jag lär ju vakna vältränad och deffad som Dolph Lundgren skulle jag tro. Fast det är klart, han är ju nästan 60 år gammal nu. Vill jag se ut som en sextioåring redan nu? Nej, då är jag hellre rund och god i mina bästa år!

Men det som sades efter att vi diskuterat livet som björnar och även dagsländor var kanske mer ett konstaterande. Jag hade backat undan från samtalet och stod vid kaffeautomaten när jag hör detta:

– Det borde fan vara så att om man föds ful så kunde man väl få bli rik åtminstone!

Vilket intressant uttryck! Vad är ful och hur mäter man rikedom? Jag nappade lite på detta, och sedan började min hjärna såklart gå på högvarv. Pengar gör dig inte lycklig har man ju hört, men jag skulle bli lycklig för lite mer pengar. Om det inte sker på bekostnad av något annat förstås, det får man ju överväga. Slutsatsen jag drar av detta är att eftersom jag inte är rik rent ekonomiskt, så är jag ju inte ful enligt denna tes. Men jag känner mig rik på många andra sätt! Jag har friska barn, boende, en Hyundai och ett arbete att gå till varje dag. Så ur det perspektivet känner jag mig rik. Och om det gör mig ful, ja då får jag lära mig leva med det.

Igår tog de steget, ut i Europa! Grattis underbara Djurgårdens IF! Det började dock lite svettigt tycker jag, där deras motståndare Kalmar skapade lite onödigt många målchanser i början av matchen. Sedan plingade det till och så hade dessutom Hammarby tagit ledningen i sin match. Det påverkade inte läget för Djurgården, utan det var men en känsla av orättvisa som infann sig. Detts gjorde att jag fick en dålig känsla för matchen, så jag bakade en brownie istället. Om matchen skulle sluta med förlust så kunde jag tröstäta denna skapelse istället. Men medan jag stod där med chokladsmeten och slickepottade så hörde jag Djurgården ta ledningen. JAAA! Och sedan tog det inte lång tid innan det blev ett till mål, DUBBEL-JAAA!! Djurgården höll sedan nollan och vann matchen, därmed slutade de trea i Allsvenskan och får kvala till europaspel. Ska bli kul att möta lag som Manchester United, Juventus och Barcelona. Och dessutom knäppa dem på näsangenom att vinna hela turneringen. Åh vad jag längtar till fotbollssäsongen drar igång igen! Och till Hammarby kan jag bara säga, bättre lycka nästa år…

Det är kul att vara djurgårdssupporter numera. Fotbollen gick över förväntan denna säsong, och i ishockeyn så har de blivit ett topplag igen. Otroligt märkligt hur det kan svänga från plågsamt jobbigt till euforisk glädje. Hoppas på många fina framgångar nu de kommande åren!

Igår när jag var ute på min powerwalk så kände jag mig i lite märklig i kroppen. Något kändes annorlunda och jag började mer lufsa fram där jag gick. Luktsinnet kändes skarpare och hörseln hörde allt inom räckhåll. När molnen skingrade sig uppe på kvällshimlen så trädde den tydligt fram, fullmånen. Vad händer vid fullmåne, jo vi olycksdrabbade förvandlas till varulvar. Likt början till Michael Jacksons musikvideo ”Thriller” så började jag ta ny form. Ögonen blev större och skräckinjagande, öronen växte sig spetsigare upp på huvudet, näsan och munnen bildade formen av en vargs nos och vassa tänder växte fram. I takt med att kroppen växte ur de söndertrasade kläderna blev kroppen istället full av pälsliknande hår… Jag ville bara, yla!

Detta hade ju varit ett coolt scenario, inte sant? Nu var det inte alls så det gick till, som vanligt när det gäller mig. Utan jag förskönade det hela, lite. Det som stämmer var att jag igår kväll var ute på en powerwalk, that’s it. Nej det var faktiskt fullmåne också, det är sant. Medan jag kämpade mig upp för en lång backe så såg jag fullmånen träda fram bland molnen, och då tänkte jag på musikvideon jag nämnde här ovan. Att vad häftigt det skulle vara om man förvandlades till en varulv vid fullmåne, tänk så lätt jag skulle ta mig fram genom träningspasset då. Bara skutta fram med långa ludna kliv och kanske skrämma någon förbipasserande. Men hur mycket jag än inbillade mig där att jag förvandlades så hände inte så mycket. Ögonen såg nog bara mer ansträngda ut av utmattning, öronen växte inte alls utan det enda som kröp upp på huvudet var min sportiga mössa som sakta glidit bak mot toppen av bakhuvudet. Munnen gapade och flämtade utan farliga huggtänder, och kläderna satt nästan kvar som de skulle utan att någon päls tog sin form. Det jag observerade vid detta och flera andra tillfällen under promenaden var att min tunna fräsiga springa-fort-jacka glider upp på magen, och då blåser det kallt under naveln kan jag lova. Men jag tycks ta någon sorts märklig lutning på kroppen när jag ansträngde mig där, och skickar liksom fram magen och lutar mig bakåt på något vis. Lite som sprinterlöpare gör med bröstkorgen när de passerar mållinjen under ett tävlingslopp. Så! Så gör tydligen jag med magen istället. Hur fasen kunde jag bli godkänd i idrott i skolan…

Resten av min powerwalk gick över förväntan bra när jag kom upp för den långa backen. Jag hade då kommit på att jag tycker varulvar är riktigt läskiga, så jag blev nästan lite orolig och fick lite extra energi som gav mig en sista skjuts resten av promenaden. Varulvar är ju läskiga bestar, jag var fullkomligt livrädd för dem som barn. Men tittade ändå på filmer där de skrämde folk och attackerade oskyldiga virrpannor ute i skogarna. Det gjorde jag med blandad förtjusning, eftersom jag tyckte de var spännande men samtidigt skrämde de ju slag på mig. Att se dem jaga folk och bestialiskt slita dem i stycken, fy vad äckligt. Det är nog det mest skrämmande sagoväsen jag hört talas om. Fast jag kan mycket väl ha upplevts som fasanfull om någon såg mig igår kväll, hua…

Jag blir alldeles matt här, tror detta får räcka för idag. Läs en barnvänlig bok eller titta på en tecknad film nu innan ni lägger ikväll så ni inte drömmer mardrömmar efter att ha läst om läskigheterna här i bloggen. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER vill jag ge till den eller de som hittade på varulven som sagoväsen och skrämde upp folk. Det går nog långt tillbaka i tiden så jag har ju inte en aning om vem som är skyldig till detta ondskefulla påhitt. Men min magkänsla säger att det troligen är en släkting till Henke, jag känner igen denna typ av ondska…

Idag ska jag skriva lite om feminism från mitt perspektiv, samt om #metoo som slagit till med enorm kraft senaste tiden. Och det med all rätt!

Detta är inte lätt, nu kan varje ord jag skriver vridas och vändas till olika tolkningar är jag rädd. Men jag ska göra mitt bästa för att uttrycka mig så tydligt jag bara kan. Om jag mot förmodan inte lyckas så kan vi samlas till demonstration utanför Brandbergsskolan nästa vecka och protestera mot skolundervisningen jag fått där i min ungdom.

Hur ska jag börja? Med mig själv kan ju vara en bra början, inte sant! Det är där framförallt alla vi pojkar, killar, män, karlar, herrar och gubbar måste börja enligt mig. Hur är vår kvinnosyn egentligen? Jag som många andra tycker nog att den är bra, men ger man den en extra tanke och fundering så lovar jag att alla kan komma på något som vi kan förbättra hos oss själva. Men det krävs eftertanke många gånger eftersom ojämställdheten är så accepterad och utbredd att man till vardags inte reagerar på det, åtminstone för oss män. Allt är väl bra som det är, eller hur?

Vi kunde ju inte ha mer fel, det har ju kampanjen #metoo visat om något. Hur i stort sett ALLA kvinnor i min närvaro har utsatts för någon form av trakasserier under sin livstid. Jag är inte så naiv att jag inte trodde att detta förekom, men det blev otroligt påtagligt när man såg så många ansluta sig till detta uppror eller vad vi ska kalla det. Hur vanligt förekommande det faktiskt är, det är ju skrämmande och helt förfärligt! Och för mig blev det verkligen en väckarklocka, det måste det ju ha varit för massor av andra människor hoppas jag. Detta har ju inte kvinnor velat prata om av olika anledningar, där de själva tagit på sig skulden för kladdande äckel som inte visat respekt eller så har de ju helt enkelt tystats när de väl sagt något om det och inte blivit tagna på allvar alls. Som man så skäms jag, för att jag inte heller reagerat på detta tidigare utan bara accepterat situationen som den är. Inte för att jag trott att allt är bra, utan mer för att läget ändå var under kontroll på något vis. Så fel jag kunde ha…

Många gånger tror jag att man tänker att ”vad kan jag göra för skillnad då”, och därför inte orkar engagera sig i frågan. Men en bra början är väl att börja hos sig själv och med de kvinnor man har i sin omgivning. Sin fru eller sambo, flickvän, dotter, sin egen mor eller syster. Där har väl alla en fantastiskt bra grund att börja se över hur ens värderingar är om man går in lite mer på djupet. Behövs det så tänk till lite extra eller fråga dem hur de upplever sin vardag. Sedan är det bara att fortsätta, med sina vänner och arbetskamrater eller skolkamrater. Vilka de nu än är, så börja förändringen hos dig själv. De är inte kvinnorna som ska ändra på sig, utan vi män som måste öppna ögonen och ändra på oss för att uppnå en jämställdhet på riktigt.

Jag tycker själv att det kan vara svårt, att jag ensam skulle kunna förändra samhället på något vis. Även om ambitionen finns så känner man sig maktlös ju mer man tänker på det och allt leder tillslut till våra politiker. Att det är där förändringen verkligen kan ske, om de bara beslutar om att göra något åt saken. Men det är ju så tröttsamt segt och händer inte så mycket. Jag vet inte om det har med ovilja eller prioriteringar att göra, jag har faktiskt ingen aning. Men hur svårt kan det vara att till exempel få igenom en samtyckeslag så att samlag och sex ej får ske mot sin egen vilja. Detta borde ju vara självklart och känns ju egentligen helt stört att man måste ha en lag om detta. Men det behövs verkligen, så se till att det händer ni politiskt valda av folket nu för tusan! Det jag annars reagerat på är många gånger att annat prioriteras och att jämställdhet är något som kostar pengar och tydligen måste ske på bekostnad av något annat. Ta Gudrun Schyman exempelvis, som vill att det svenska försvaret ska skära ner på sina kostnader för att istället satsa på dessa typer av frågor. Jag håller inte med henne på just den punkten. Men jag uppskattar henne ändå på många andra sätt, och minns ett argt citat från henne för många år sedan som lät ungefär såhär:

”Jämställdhet är ingen åsikt, utan en förbannad rättighet!”

In the World of Jimmy, så borde inte dessa frågor behöva kompromissa med försvaret eller något annat heller för den delen. Detta borde vara en självklarhet för staten att investera i och bekosta som allt annat, för det kommer gynna samhället på så många sätt. Finns det inte pengar så får vi väl höja skatterna då, det är ju folk villiga att gå med på när det kommer till att förbättra situationen för skola och vården exempelvis. Eller varför inte börja med att låta kvinnorna få lika mycket betalt som män för utförande av samma arbete, då kommer det ju dessutom in lite extra skattepengar där. Tadaaah!

Det är tråkigt att detta inte tas på lika stort allvar som allt annat. Och jag förstår verkligen inte resonemanget när man tycker att resurser och annat bör läggas på att lösa mord och andra ”allvarligare” brott istället för att utreda sexuella trakasserier och våld mot kvinnor. För i ärlighetens namn, vad tror ni försiggår mest ute i samhället? Hur stort är inte mörkertalet tror ni där kvinnor av olika anledningar inte anmäler brott de utsätts för? Mord ska självklart utredas precis som alla andra brott, men jag tycker inte att ett mord är ett värre brott än en våldtäkt. De borde tas på lika stort allvar även om jag vet att resurserna saknas för detta, men att på något vis sopa problemen under mattan bara för att mord skulle vara värre det köper jag inte. ALLA BROTT skall motverkas och försöka lösas, så man kan ju bara hoppas att regeringen tillsätter mer pengar och resurser för att komma någon vart med problemen. Det är väl inte upp till oss medborgare att avgöra vilka brott som ska prioriteras. Ett brott är ett brott, punkt slut!

Därför tror jag att Feministiskt Initiativ skulle behöva komma in i riksdagen, och röra upp lite känslor och väcka alla tröttmössor till politiker som faktiskt blundar för problemen. Jag sympatiserar inte med dem på något vis, på samma sätt som jag inte sympatiserar med exempelvis Miljöpartiet. Men jag tror och tycker att de behövs för att driva viktiga frågor som dessa. Sedan så beundrar jag kvinnor som för den dagliga kampen och talan för alla kvinnors rätt ute i samhället. Linnea Claesson är ett väldigt bra exempel på en människa som delar med sig varje dag om vad hon får utstå från obegåvade herrar som har en helt bedrövlig kvinnosyn. Och hon är ju knappast ensam om att få utstå mäns hat och annat mot kvinnor i hennes position. Hon vågar ta upp problemen som hon dagligen möter, och ger mig själv en tankeställare nästan varje gång över hur normaliserat mäns handlingar mot kvinnor blivit. Men det är kanske en smaksak att man tycker om just henne, det finns ju massor av andra som förespråkar samma saker. Men för egen del så tappar jag intresset direkt om någon minsann ska tala om för mig hur saker och ting är och fungerar, utan istället jag föredrar en som Linnea som mer upplyser än uppläxar när jag vill lära mig eller visar intresse för vad som pågår. Inget sätt är väl egentligen fel, men för att verkligen vilja ta åt sig av vad som sägs så behövs olika tillvägagångssätt tycker jag.

Under min uppväxt, om man ser till min familj och omgivningen jag haft omkring mig så reagerade jag inte på att det skulle förekomma orättvisor eller kränkningar mot kvinnorna. Det har inte funnits några typiska könsroller i hemmet där kvinnan skulle sköta alla husliga sysslor, uppfostra barnen eller på något vis vara underordnad mannen. Det betyder inte att det inte kan ha funnits där, men det var inget jag reagerade på eller har blivit uppfostrad till att det skulle vara på något speciellt sätt. Och anledningen till att jag inte reagerade var såklart att även om det inte fanns så mycket av detta i min direkta närvaro så var det ju på något konstigt sätt accepterat att så skulle det väl vara. Det var uppbyggt så redan från början, jag bara levde mig igenom detta varje dag utan att reagera på hur fel mycket kunde vara. Så var ju samhället då, inga konstigheter alls…

Min familj, som jag inte vill hänga ut på något vis här, bestod en pappa som jobbade hela tiden och en mamma som var hemma nästan hela tiden med oss barn. Det var mamma som skötte hemmet och uppfostrade oss barn, samtidigt som pappa som sagt jobbade nästan alltid kändes det som. Men jag tror ingen av mina syskon eller jag själv skulle påstå att vi blivit tillsagda att det skulle vara på det sättet, utan det var så det fungerade i just vår familj. Jag såg inte heller min pappa som något överhuvud som bestämde i familjen bara för att han var mannen i huset eller att det ens skulle finnas några sådana värderingar. Mina föräldrar separerade dock precis innan jag blev tonåring så skulle det ha varit annorlunda så var det inget jag visste om i alla fall. Men jag tror verkligen inte att någon av mina syskon skulle ha upplevt det annorlunda heller.

Idag är jag far till tre barn, två döttrar och en son. Efter den senaste tidens avslöjanden i och med #metoo i sociala medier och liknande så hoppas jag verkligen att startskottet nu gått för att förbättra kvinnors rättigheter och villkor på allvar. Jag ska försöka tänka efter en gång extra så att jag själv inte bidrar till en dålig kvinnosyn eller sprider dåliga värderingar. Men det stora jobbet blir kanske att få min son att våga säga ifrån och markera inför sina kommande vänner och andra om någon utsätts för kränkningar och liknande. Att vara tydlig mot honom och mina döttrar med vad som är acceptabelt och ej i dessa frågor, och jag lovar att hjälpa till så gott jag kan.

Det finns så mycket mer att skriva. Könskvoteringar i styrelser är en sak. Och hur jag skulle vilja splittra könsfördelningen inom vissa branscher och låta det bli en mer jämställd fördelning. Som byggbranschen exempelvis, den skulle må otroligt mycket bättre av att få in fler kvinnor på byggarbetsplatserna. Jag är övertygad om att de klarar av att utföra samma typ av arbeten, för det jag avskydde mest själv när jag jobbade där var det den manliga grova jargongen. Den var rak på sak och ganska kul i början när man var ny, men efter ett tag så spyr man ju nästan på hur språket är i rastbodarna. Men det finns fler branscher som skulle må bra av detta, nu talade jag bara av egen erfarenhet. En annan sak jag skulle vilja ta upp är något jag läste igår, hur en kvinna blev utslängd från en nattklubb i Umeå för att hon var för lättklädd. HALLÅ! Vad är det frågan om? Ska hon bli utslängd för att hon skulle trigga män att taffsa eller göra ännu värre saker, det är så förbaskat skevt. Tyvärr ligger det ju en sanning i vakternas agerande, att alla män inte kan uppföra sig och respektera andra människor. Men ännu en gång, jag själv skulle aldrig tänka tanken att taffsa på någon annan. Så hur tänker dessa män egentligen? Jag är förvisso en blyg man, men även om jag inte vore det så rättfärdigar det ju inte mig att taffsa på någon kvinna bara för att hon valt att klä sig som hon önskar. Det hoppas jag alla förstår. Men det säger väl tyvärr bara hur Sverige, som är ett av världens mest jämställda länder, stoltserar med hur ”långt” vi faktiskt kommit i dessa frågor…

Så för att sammanfatta detta, börja förändringen hos dig själv. Våga stå upp för kvinnors rättigheter och visa dem den respekt de förtjänar. För även om uppgiften kan ses som omöjlig så måste man börja någonstans. Börja med dem du har i din egen närhet och jobba sedan vidare, det tycker jag är en bra början. Visa civilkurage och markera vid behov om det behövs, så hoppas jag att vi upptäcker att det finns fler som backar upp varandra. Det är aldrig försent att ta ställning och göra något åt situationen. Ha d biff!

DAGENS JERKER vill jag egentligen inte ge till min goda vän Tommy, utan jag väljer att dela något här som han brukar säga. Nämligen att vår egen generation och de efterkommande förhoppningsvis kommer med en förbättrad kvinnosyn, och så låter vi alla gamla trångsynta gubbar dö ut och ojämställdheten med dem. Man kan inte ändra på dem och alla deras värderingar tror han. Det ligger något i det han säger, men jag tror tyvärr att det fortsätter komma en dålig kvinnosyn med nästkommande generationer. Förhoppningsvis en inte lika utbredd sådan, så kanske blir den lättare att handskas med. Det återstår ju att se, men jag förstår hans poäng. Så utmärkelsen får väl gå till alla gubbar i alla dessa styrelser runtom i landet som anser sig vara bättre än alla de andra fantastiska kvinnorna som inte fått ta någon plats alls. Tommy for president!

Hur är det med nerverna? Jag kan meddela att som supporter till den fina idrottsföreningen Djurgårdens IF så behöver man onekligen nerver av stål. Speciellt efter helgens magplask…

Alla ni som är helt ointresserade av sport får ursäkta… Fast det är väl egentligen bara farsan och Harry som hellre tittar på färg som torkar än att genomlida fotbollens känslomässiga tjusning, så ni två kan scrolla vidare. Jag ska inte klaga på något vis här nu, över Djurgårdens fotbollssäsong denna sommar. Att ha möjlighet att avsluta i toppen av serien och ha chans till europaspel nästa år är mycket bättre än jag kunnat drömma om. Men då krävdes ju några poäng i helgen, mot Jönköping-Södra. Vad är det för lag liksom, de ligger i botten och är egentligen inget vidare bra fotbollslag. Visserligen kämpar de för att hålla sig kvar i serien och undvika degradering, men jag blev ändå besviken över att helgens match slutade 0-0. Då hade dessutom Djurgården fördel av hemmaplan! Tänk om de hade vunnit, tänk om… Men nu är det en omgång kvar, en match kvar att knipa en sista seger och därmed även den sista europaplatsen. Heja Djurgårn!

Medan Freja var på barnkalas i lördags så hade jag planer på att utföra viktiga ting. Jag började med att hämta Freja, Nova och Theo som var och hälsade på sin mormor på förmiddagen. Maya var på besök i Stockholm så de fick umgås lite med sin moster några timmar. Sedan körde jag Freja till barnkalaset.

– Du kan bara släppa av mig på kalaset pappa. Sa hon i bilen på vägen dit.

– Är det säkert att du inte vill att jag ska stanna där med dig? Frågade jag och var ganska säker på att hon skulle tacka nej eftersom hon även nämnde detta tidigare förra veckan.

– Nej du ska bara lämna mig och sen åka därifrån. Jag behöver inte dig där när jag leker med mina kompisar. Sa hon och lät sådär bestämd som hon kan göra ibland.

Jaha, detta var jag ändå inte riktigt beredd på. Inte att hon ville stanna där själv utan mig, utan det var mer hur betydelselös hon fick mig att känna mig. Ska hon liksom klara sig själv nu, redan? Hon har ju inte ens fyllt sju år, jag trodde detta med att ”pappa är så pinsam” skulle komma senare i tonåren. Men jag förstår att det inte var så hon menade. Hon vill nog visa att hon kan själv helt enkelt, så då får vi uppmuntra henne till det såklart.

Under tiden hon var på kalaset så tänkte jag byta till vinterdäck på bilen. Theo ville gärna titta på när jag skulle åka in på plattan under bilen, men då fick jag förklara att det inte riktigt är så det går till. Trots att det är en Hyundai… Nova ville absolut inte titta på, det var kallt ute och hon kastade istället av sig stövlarna och lade sig på soffan.

– Sätt på ”Vaiana”! Sätt på VAIANA sa jag! Ropade hon och ville på detta sätt förmedla att hon hellre väntade inne och kollade på film.

Jag startade filmen och sedan följde Theo med mig ut till bilen. Han ställer frågor, många frågor. Ibland ställer han följdfrågor, och det finns tillfällen när han ställer frågor om sina egna frågor. Så man har att göra kan jag lova, med att svara på alla dessa frågor han har. Han visade mig vart vinterdäckan låg förvarade, sedan ställde han sig bredvid mig när jag släpade fram den stora domkraften.

– Jag behöver lära mig byta däck pappa. Så att jag kan göra det sen när jag blir stor. Förklarade han samtidigt som han tittade nyfiket på vad jag höll på med.

–  Då kan du få vara med här så ska jag visa dig hur man gör, det är faktiskt ganska enkelt. Sa jag och hann inte ens avsluta meningen innan det började regna väldigt mycket helt plötsligt.

Fasen! Jag sa åt Theo att vi får vänta och se om regnet passerar förbi snabbt, annars får vi byta däck en annan dag. Och se där, vi hade tur denna dag! Regnet passerade för i och nu droppade det lite bara. Jag gick ut igen, men nu stannade Theo innanför ytterdörren och tittade på därifrån. Och när jag hade hissat upp bilen och bytt det första däcket så hörde jag Nova ropa på Theo från vardagsrummet.

– Krabban kommer nu Theo! Ropade hon.

Det var en av Theos favoritlåtar som framfördes i filmen, jag hörde det ända ut på gården.

– Jag går in pappa! Nu behöver jag inte titta på dig längre hur man gör, för nu kan jag byta däcken när jag blir stor! Ropade han till mig innan han rusade in.

Så lättlärd han är, tänka sig. Han stod där flera meter bort och såg hur jag gjorde, så nu kan han byta däck själv. Imponerande! Jag bytte resten av däcken på bilen och sedan sprang jag in till barnen för att värma mig lite på soffan. Och kunde dra en lättnadens suck över att jag hann med att byta däcken denna helg. Dessutom lärde jag min son hur man gör detta så nu kan han ju också det, perfekt! Då kan han göra det i vår när det är dags att byta däck igen.

Trots att många snörvlar och hostar nu i dessa tider så är jag förvånad över att barnen hållit sig så pass friska hemma. Det måste bero på att de äter fantastisk mat! Och där har man ju som förälder ett finger med i spelet, så jag tar åt mig lite av äran där. Igår skulle vi på kalas, men åt en snabb och snärtig lunch hemma först. Det blev kokt wienerkorv och sådana där franska ”sakra bleu” korvbröd till det! Vet ej vad de heter riktigt, men det är sådana där korvbröd med ett hål i som man rammar in korven i med valfri fyllning. Barnen hade aldrig sett något liknande och vart väldigt uppspelta över detta, och de ville ha allt möjligt i sina bröd. Men med min rutin så begränsade jag önskemålen till ketchup, senap och rostad lök. Vi skippade överblivet godis, glass och andra önskemål till fyllning denna dag.  Det är sådant som man kan testa när vi inte har en tid att passa tänkte jag. Så där satt vi alla nu med varsin ”wurre” i handen och åt, när Nova börjar grimasera.

– Det är ben i min korv. Sa hon.

– Nej det tror jag nog inte att det är. Svarade jag och fnissade.

– Jo här… Sa hon och spottade ut något i handen.

Det visade sig vara en bit rostad lök, och även fast jag försökte förklara att de ska vara knapriga så var hon inte övertygad. Hon ville inte ha mer av sin korv nu bara för att hon var övertygad om att det var ben i den. Men av någon märklig anledning så ville hon ha en korv utan bröd efter en stund… Vadå, kom benen från brödet nu istället? Haha, ja man slutar aldrig att förvånas när det gäller barnen och deras idéer. Man får vara glad så länge de äter och mår bra i alla fall tänker jag.

Vi var som sagt på kalas igår, där vi firade min bror Tommy och deras dotter Svea. Kalaset skulle ju ha varit förra helgen, men då satte sjukdomar käppar i hjulen för alla typer av firande. Så nu hade vi samlats och kunde fira födelsedagsbarnen. Och lilla Tove fick vi träffa nu, Sveas lillasyster som kom till världen för några veckor sedan. Tove ville mest sova, vilket jag kan förstå när man nu är så liten. Men mina barn var helt oförstående emellanåt och tyckte nästan att Tove var oförskämd. De hade ju längtat så mycket efter att få träffa sin nya kusin, och så skulle hon bara sova då liksom. Men när jag förklarade på hemvägen att hon är en bebis, då sover man ju nästan hela tiden om man inte äter. Då accepterade barnen verkligenheten och mindes ju att så var de själva när de var små. Tove var i alla fall söt och hade fint hår, det var några av kommentarerna som fälldes i bilen på vägen hem.

När det gäller att åka bil så har ett nytt fenomen sett dagens ljus. Det är inte fel på bilen nu om ni tror det, Jocke! Din skadeglada b***korv… Nej men barnen har lite svårt att hålla sig vakna vissa tider på dagen när vi åker bil, så då har de börjat titta på film i bilen. Det låter kanske fräsigt, men det är det inte. De lånar min telefon och letar upp Vaiana på den, trots att jag försökt informera om att det finns andra filmer här i världen. Nej men de vill se den igen, och då turas de om att hålla i telefonen i baksätet. Samtidigt vill de koppla upp filmens ljud till högtalarna i bilen, så att det blir en sorts biokänsla över det hela. Och HÖGT ska det låta! Så där sitter de och tittar på en mobiltelefon, med världens dunka-dunka volym för att hålla sig vakna. Det är nästan kul att köra bil då. Det är tur att man sett filmen så pass många gånger nu at man vet vad som händer, annars skulle man väl köra av vägen när alla plötsliga ljud inträffar i filmen. Men detta håller barnen vakna, även om Nova verkar bli åksjuk varje gång så envisas de med detta. What ever keeps them awake! Så tänker jag.
Det var väl allt jag kan komma på att skriva om just nu. Det är lite mörkt och tråkigt ute så jag finner ingen motivation till att skriva mer just nu. Trevlig kväll på er alla och tack för att ni läser. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till vägbygget vid 73:an i Haninge. Nu har de stängt av alla bra påfarter och tvingar alla bilar att cirkulera vid två av rondellerna för att lyckas ta sig av eller upp på motorvägen. Jag är extra förtjust i att behöva snurra ett helvarv i rondellen vid ICA Maxi för att komma på rätt spår. Det är nog snart den värsta rondellen i hela Sverige! Hoppas vägbygget är klart snart…

Ja som rubriken beskriver så blir vi alla äldre. I viss mån så sker detta som den gamla klychan, att man åldras som ett fint vin. Men samtidigt, i någon sorts parallellt universum, så åldras man tydligen som mjölk…

Ett exempel på detta är det kemiprov jag utsattes för nyligen. Jag vill lyfta fram skillnaderna med hur det var att studera när man var yngre och gick i grundskolan, kontra nu när man studerar i vuxen ålder. Om jag börjar med att beskriva mig själv i tonåren, så läste jag aldrig. Då menar jag ALDRIG, inte till prov i skolan. Ingenting! Jag tror att den enda bok jag läste i tonåren var den lilla fickversionen av ”Nya Testamentet” man fick i lumpen. Den bläddrade jag igenom när jag satt eldvakt eller när vi hade långa väntetider, vilket vi hade väldigt ofta. Men i skolan så levde jag på mitt goda minne, det jag snappade upp på lektionerna (när jag var där, fy på Jimmy) var den kunskap jag samlade på mig. Men jag minns otroligt mycket än idag, så det var ju tur att jag hade lätt för att lära mig och när jag väl engagerade mig i klassrummet så fastnade också mycket av inlärandet där. Allt detta tackar jag mitt fina minne för!

Men, så fort jag försökte öppna skolböckerna inför proven så var inspirationen helt frånvarande. Jag kunde bläddra igenom sida efter sida utan att minnas någonting, jag bara tittade på orden kändes det som. Istället processerade jag andra tankar och fantastiska planer för framtiden. Det fanns inget fokus där och då. Så det var ingen idé att plugga inför proven tyckte jag då, men jag tror nog att jag hade lärt mig ännu mer om jag hade försökt. Självklart förstod jag hur viktig skolan var, men jag var så skoltrött och oinspirerad. I gymnasiet jobbade jag dessutom så mycket jag kunde på den lokala ICA-butiken. När man då började väga skolan som var tråkig, mot jobbet som var kul och dessutom gav mig massor av pengar så var min prioritering inte så svår. Jag jobbade hellre än pluggade…

Nu lyckades jag ändå på något märkligt sätt få ganska bra betyg i de flesta ämnen, med toppbetyg i vissa till och med. Som i bild, högsta betyget! Ja det har jag ju haft stor användning av, ironi haha! Men allt detta trots dålig inställning och stor brist på motivation. Så jag är ändå nöjd med slutbetygen, men tänker idag på hur mycket bättre de skulle vara om jag bara hade hittat en fungerande lösning för mitt pluggande på den tiden. Men jag var så glad den dagen skolan var över och studentexamen var ett faktum. Den känslan kan jag bäst beskriva med när man lyckades med uppkörning till körkortet eller när man muckade från lumpen, och när man satt på Herkulesplanet på väg hem från Kosovo efter den långa tiden där borta. Alla dessa stunder är lättnadskänslor och otroligt starka minnen för mig. Barnens födslar då? De värderar jag självklart högre, men det var mer känslor av lycka och kärlek än lättnadskänslor.

Nu i ”vuxen” ålder så känner jag mig mer motiverad i mina kemistudier, men så är de förstås frivilliga studier. Det ger mer energi än det tömmer mig på krafter. Jag inbillade mig att min motivation skulle göra det lättare att plugga till prov och liknande. Men vet ni, så blev det icke! Jag börjar läsa några meningar, sedan kan jag få för mig att det luktar chips… Bara sådär, och medan jag funderar på sannolikheten att det skulle kunna lukta chips just då gör ju att det jag försöker läsa samtidigt inte fastnar i minnet alls. Jag är vuxen och ansvarsfull! Så kan jag säga till mig själv och börjar sedan läsa texten i boken igen. Efter några meningar så börjas det ännu en gång, nu kanske jag funderar på om det som just hänt var ett ”tecken” på att jag borde åka och köpa chips… Medan jag funderar på vilka chips som jag tycker om och till vilken butik jag ska åka till, så hinner jag glömma allt jag läser denna gången också. JAG KAN! Jodå, när jag blir sur så brukar jag faktiskt kunna fokusera mig bättre. Nu kör vi igen, från början. Atomer och grundämnen, periodiska systemet och joner, molekyler och valenselektroner, reaktionsformel… Jag måste kissa… Åh grymma värld!

Det positiva är att jag har mer tålamod och orkar göra detta om och om igen, flera gånger. Men jag hade hoppats på att det skulle gå bättre än såhär. Tur att man är ”genius by nature” och klarar sig bra ändå! Det är tuffare för vissa har jag förstått. Som min kära kollega Henke till exempel, han är nog den enda vuxna människan jag känner som måste ha kardborrband på sina skor och en gammal vinkork på sin gaffel för att inte skada sig själv och andra. Love you Henke!

Ett annat tecken på att jag blivit lite äldre såg jag när jag kollade på Youtube för några dagar sedan. Metallica har ÄNTLIGEN spelat min favoritlåt från senaste plattan live på deras turné. Lyckliga konsertbesökare i London fick uppleva låten ”Spit out the bone” i ett liveframträdande, först utav alla. Jag var lyrisk, för jag fullkomligt älskar den låten! Och som jag letat och längtat efter att få höra den live. Mina funderingar på om de skulle lyckas spela en sådan låt med det otroligt bombastiska tempot och samtidigt få det att låta bra, ja de funderingarna fick sina svar. Det var uppenbarligen inga problem för farbröderna som snart fyller 60år att riva av den dängan, mäktigt!

Det som gjorde att jag reagerade och fick mig att känna mig lite äldre än vanligt var publiken i klippet. I normala fall så är det ett jäkla drag på publiken, det vet alla som någon gång varit på en Metallica konsert. Men nu stod alla liksom stilla och tittade, med några få som vevade med armarna mot skyn. Självklart åldras ju även vi åskådare som avnjutit deras musik genom åren, men här blev det så påtagligt på något vis. Från vilt hoppande och sjungande så stod de nu stilla och filmade med sina mobiler. Jag hoppas självklart att detta åldersfenomen beror på att de var trötta eftersom detta var en av konsertens sista låtar, eller att publiken var lika förförd och paralyserad av framförandet som jag var och helt enkelt glömde bort att släppa loss. Men det kan ju faktiskt vara så att deras publik nu blivit så pass till åren att de inte orkar släppa loss längre. Ve och fasa! Tänk nästa gång jag går på en Metallica konsert, då kanske de har ställt fram stolar på ståplatserna där man i normala fall stått och hoppat av glädje när man sjungit med i låtarna förr i tiden…

Ett annat och slutligt tecken på att omvärlden tycker att jag blivit en gammal fossil, är marknadsundersökningsföretaget SIFO…

Jag har tidigare av någon anledning anmält mig till deras enkätundersökningar, och brukar få mellan 3-5 olika enkäter att svara på varje vecka. Innan jag fyllde 38 i september så stämde jag oftast in på deras målgrupp. Men nu i 9 fall av 10 så inleder de som vanligt med att fråga om vart jag är bosatt, min inkomst och vilken sysselsättning jag har. Sedan när de frågat efter min ålder så avslutas plötsligt enkätundersökningen, och hälsar att jag inte längre tillhör målgruppen de söker. KRÄNKT! Jag ska stämma! Hör ni det, stämma er!

Freja berättade viktig fakta för mig idag! När jag nattade henne kom hon fram till att hon nästa år ska börja i årskurs 1, i riktiga skolan som hon uttryckte sig.

– Hur känns det då? Frågade jag.

– Inget speciellt… Jag kan redan allt i skolan. Svarade hon.

Sådan far, sådan dotter. Medan jag höll mig för skratt i några sekunder så hann hon själv utveckla sitt svar.

– Jag kan ju alla siffror och bokstäver. Och vi har en klätterställning på skolgården, men jag kan redan göra allt på den. Så det känns liksom tråkigt då. Förklarade hon.

Haha, ja om skolan bara handlade om att lära sig hur man leker i klätterställningen så hade nog samtalet slutat där. Men nu frågade jag istället om hon kunde utmana sig på något annat sätt, och hitta något nytt och spännande att lära sig. Vi får se hur det går, jag har en känsla av att vi kommer ta upp detta fler gånger här framöver. Nu sover hon i alla fall, vår smarta fina dotter…

Politiskt korrekt, det har alla hört talas om gissar jag. Jag vet inte vad ni tycker, så jag kan bara tala för mig själv. Men jag blir bara förvirrad av allt detta PK, vad man får säga och inte säga. Eller vad som är tillåtet och inte tillåtet längre. Jag håller med om att man bör tänka mer på vad man säger, och kunna stå för det. Men det har blivit väldigt krystat numera, och diskussioner handlar nästan mer om hur man ska uttrycka sig än om själva åsikten eller ståndpunkten som sådan. (Någonstans i Fruängen fnissar en Mogge just nu över att jag skrev ”stånd” i förra meningen, men den bjuder jag på kära vän).

Därför tycker jag att det här med att vara politiskt korrekt faktiskt har gått över styr. Det på något vis kväver de dagliga diskussionerna och gör att man hellre håller tyst än att misstolkas och blir missförstådd. Men det är bara min åsikt. Jag såg ett citat om detta ämne förra helgen, av en komiker förvisso. Han heter George Carlin, och sa såhär om att vara politiskt korrekt:

Fundera på den ett tag. Undertiden tackar jag för att ni tog er tid att läsa detta långa inlägg om hur alla blivit så gamla. Ha d biff!

DAGENS JERKER går går till höstens alla sjukdomar som härjar nu på hösten. Inte heller jag klarade mig, men det är bara att blicka framåt! Snart är vinterkräksjukan och influensan tillbaka, tills dess ska jag inte klaga så mycket mer än såhär…

Vi firade igår Nova på hennes namnsdag, även fast hennes namn inte står med i almanackan…

Freja och Theodore har ju sina dagar i almanackan när de har namnsdag, men eftersom Nova inte finns med så får man leta. Och med googles hjälp går det att finna, att hon har namnsdag den 18 oktober. Så nu är det rättvist igen och alla barnen har en namnsdag att fira varje år i all framtid!

När jag ändå var i farten så passade jag på att kolla upp mitt suveräna namn, Jimmy! Men det visade sig att jag precis missat min namnsdag, den 5 oktober. Det går bra att skicka mig presenter i efterskott.

En som hade skickat mig en present som inte hade med min namnsdag att göra var min fina syster Linda. Plötsligt låg där ett stort kuvert i brevlådan hemma, och jag funderade länge över vad fasen jag lyckats beställa på fyllan. Men det visade sig vara min syster som skickat mig en present helt utan anledning, bara sådär! Jag blev självklart jätteglad, det var en skrivbok med periodiska systemet på omslaget och två nya fina pennor som jag kan använda till mina kemistudier. Jag ÄLSKAR ju periodiska systemet numera! Tänk så mycket information som legat dolt där för mig i alla dessa år. Men nog om det, jag blev naturligtvis oerhört lycklig och tacksam över denna överraskning. Lägg det på minnet mina kära bröder, om ni också vill ligga på plus hos storebrorsan.

Nu kom jag på en gammal anekdot bara för det, på tal om att beställa saker från nätet på fyllan. Får många år sedan innan jag… Innan en kompis till mig skulle ut på fest en kväll, så satt han hemma och dreglade över att köpa ”Vänner”-boxen med alla avsnitt som sänts på TV. Men eftersom den kostade så mycket så behärskade han sig och stoppade köpet där, och han insåg att det är bättre att vänta tills priset sjunkit rejält. Smart, bra tänkt av honom! Det kan bli ett geni av honom en vacker dag.

Några vackra dagar senare kom en postavi hem i brevlådan, och det fanns nu ett paket att hämta ut på postkontoret. Det var boxen med ”Vänner”, alla säsonger. Betalt och klart! Han fattade ingenting, för han hade ju inte beställt den. Bara tittat och drömt lite, och önskat sig… Så när han kom hem igen så tittade han på orderhistoriken hos webbutiken där boxen köpts ifrån. Och mycket riktigt, klockan typ 04.28 hade en orderbekräftelse skickats ut där de tackade för beställningen. En nätt lite summa på närmare två tusen kronor hade även dragits från kontot i rusande fart. Härligt! Så kan det gå på fyllan om man har begär. Till min väns försvar kan jag meddela att detta var för väldigt många år sedan, och han är idag faktiskt en respekterad och snart välutbildad man inom ämnet kemi…

Det stundas stort firande i helgen! Min bror Tommy fyller snart år, och deras dottern har i veckan fyllt 2 år! Svea är nu inte bara en storasyster utan även ett föredöme på som elev på hennes förskola. Det har jag sett bildbevis på, när hon minsann ger sina skolkamrater skjuts på gungorna och tar hand om dem. Så dessa två ska vi fira på lördag med dunder och brak, och gärna kaffe på det. Ser fram emot att få träffa senaste tillskottet i släkten också, Tove! Kusinerna kan snart bilda en egen klan, så många börjar de bli. Hoppas de gör det, för hur häftigt vore inte det! Typ som fotklanen i ”Turtles”, då kan jag bli deras ledare Shredder! Vi kan hitta vår egen grej och behöver ju inte vara besatta av tanken på att ta över världen. Jag gillar god mat exempelvis, och det har jag nog gemensamt med många av barnen i vår blivande klan. Matklanen! Jag måste genast prata med barnen om detta och sälja in min idé.

Idag föddes en idé till en helt ny typ av certifiering inom kosmetika branschen, som kommer överträffa allt annat som finns i dagsläget. Idag ser man ju numera aluminiumfria deodoranter som Desti, hår- och hudvårdsprodukter med naturligt innehåll och liknande ute i butikerna som är certifierade med exempelvis Fairtrade, ECO-cert eller KRAV. I dessa tider är ju människor mycket mer medvetna och nyfikna på dessa produkter, och många väljer biologiska produkter för att man tror att de är bäst helt enkelt. Men nu! Exklusivt och först ut någonsin är jag beredd att lansera certifieringen ”Certified by Harry”! Med över 30 års daglig erfarenhet av olika råvaror och ingredienser i branschen så har han ett försprång som är få förunnat tänker jag. Han har tittat ner i den där beredningstanken tusentals gånger och bevittnat hårbalsam, hudkrämer och glidmedel ta sin form. Ibland med igen immade glasögon till och med! Han ser om något inte är som det ska eller om potentiella problem kan uppstå redan innan det är försent. Och han har alltid levererat fina och godkända produkter, så om Harry säger att något han tillverkat är bra. Då är det inte bara bra, det är ”Certified by Harry”. Punkt!

Jag ska sälja in denna idé om jag får vara med på nästa möte med vår projektgrupp. Det borde inte vara en omöjlighet, jag kan ju baka muffins och bjuda in mig själv annars. I dagens läge är väl ändå just de ekologiska kraven otydliga och lite ”luddiga”, vilket ofta diverse tillverkare tolkar till sin egen fördel. Detta kommer aldrig hända hos oss med produkter som är ”Certified by Harry”, där kommer kraven vara tydliga att det Harry inte tycker om det kommer heller inte finnas i några produkter framöver. Hos oss så visar Harry sådan omtanke för våra råvaror och när han jobbar med slickepotten så blir till och med självaste Roy Fares alldeles knäsvag. Inte en droppe ska gå till spillo och han var nog före sin tid med sitt miljötänk. Så passionerat engagerad kan bara Harry vara, och i praktiken så tror jag nog att vi kan fortsätta vår tillverkning som vi redan gör. Men att tack vare certifieringen så kanske vi lockar ännu fler lyckliga köpare som får upp ögonen för våra högklassiga produkter. Och kanske känner de att de gör ett aktivt val för miljön, sig själva och inte minst Harrys stundande pensionshelikopter som han nu kan börja spara till. Ännu en gång har jag visat högklassig affärskänsla med mina finfina idéer.

Min hjärna kokar när jag är såhär smart på så kort tid, så jag får pausa och lägga mig ner nu en stund. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Theo. Ja faktiskt, min egen son… Idag när jag först såg honom efter jobbet så kom han framrusande och ropade glatt.

– Pappa! Pappa!

Tidigare så kunde han springa fram och säga högst olämpliga saker som att min mage är jättestor och andra dumheter. Efter vårt senaste snack om saken och att man inte kan säga så utifall personen tar illa vid och kanske blir ledsen. Så nu har han inte sagt så fler gånger, men istället kom den här idag.

– Oj oj oj oj oj! Sa han när han kom fram till mig och klappade mig på magen. Som sedan följdes upp av en kram.

Det var den veckopengen…

Tiden är inne! Himlen kommer falla ner över oss! Winter is coming! Mörkrets tid är nu!

Ja rubriken kanske skrämmer en del, men det har inget med zombies att göra denna gång. Och det låter kanske dramatiskt men visst var det onödigt mörkt ute idag? Det blev till och med en snackis i media, om detta oväntade mörker. Vi började genast spekulera på jobbet vad detta kunde bero på, och min slutsats var att det faktiskt kunde vara ett UFO. Jag vet att det låter orealistiskt, men alla har väl sett filmen ”Independece Day” och de gigantiska rymdskeppen som svävar in över jordens större städer. Det var min teori, som jag var ganska ensam om bland mina arbetskamrater. En förklaring som kom under dagen var att orkanen Ophelia som drog upp över Atlanten drog med sig alla mörka moln och rök från skogsbränderna i Portugal eller vad det var. Igår hade samma mörker spridit sig över Irland och Storbritannien, nu har det nått även oss här uppe ”In the North”. Låter dock osannolikt enligt mig, jag håller fast vid min teori om otäcka rymdskepp som jag troligen måste rädda jordens invånare ifrån. Men det får bli framåt helgen i så fall för nu har jag tusan inte tid, jag är så sjukt upptagen.

Att få höra fantastiska berättelser och historier kan upplevas som magiskt. Barnen och jag talade om detta vid middagsbordet, och jag frågade vilka historier som de gillar mest. Den som kom på tal först var ingen historia egentligen, utan en dröm som Freja hade när hon var liten. Ni som läst bloggen här kanske minns mardrömmen för fyra år sedan, om den slickande kossan…

https://pappatarzan.wordpress.com/2013/09/25/den-slickande-kossan/

Den tycker de är väldigt rolig idag, och alla skrattar de förtjust åt den drömmen. Hon mindes även vår egna och påhittade historia om mormorfisken Lena, som tillsammans med sköldpaddan Magnus var bjudna på middag hos den lilla bläckfisken Freja. Detta är inte baserat på en verklig händelse, även om namnen för oss i familjen känns väldigt bekanta…

Slutligen kom vi in på en annan historia som jag brukade berätta för Freja, om en liten bebisdrake som togs omhand av en flicka och hennes familj. Den är helt påhittad, och Freja fick vara med och bestämma namnen på karaktärerna i historien. Flickan fick heta… *trumvirvel*…. Freja! Den är inte så lång, och fungerade utmärkt som en godnattsaga på kvällarna när hon skulle nattas. Den kanske jag borde skriva ner här? Så kan även andra använda sig av den om man får idétorka när man ligger där på kvällen och ska berätta någon historia för barnen när de ska somna. Något att tänka på…

Jag kände i allt detta att en ny historia vore på sin plats, så jag förberedde dem på en rolig men äckligt otäck sådan. Det är ingen historia jag kommit på själv, utan mindes den plötsligt från en seriestrip eller vad de kallas.

Den gick hem kan jag lova! Tar man gosiga och söta djur, kastar in lite ord som bajs så har du en succé utan dess like. De ville till och med höra den flera gånger i bilen när jag skjutsade dem till sina skolor på morgonen. Kanske kan de briljera med denna historia inför sina kamrater och locka till gapskratt! Ja vem vet, jag ser fram emot att få en utskällning av deras lärare och pedagoger angående detta på nästa utvecklingssamtal. Ha då i åtanke att jag har tre barn, det blir tre utskällningar det. Härligt…

Loombands… Nu ändrade mitt rättstavningsprogram det till ”LO ombads” men jag struntar väl i LO! Jag pratar om de där små gummibanden i olika färger som man trasslar ihop till något fint armband eller en figur om man har skills. Igår bad Nova mig om hjälp med detta pyssel, eftersom hon skurit sig lite på fingret och typ höll på att dö av blodförlust om man frågade henne. Dessa små snoddar är inget för mina stora händer, så jag blev såklart frustrerad. Med Nova tätt intill mig på soffan så hoppades jag på hennes hjälp, men istället lutade hon sig tillbaka och lade upp sina barfota fötter i mitt knä. Det var inte till mycket hjälp, men hon började efter ett tag att räcka mig de färgerna hon önskade ha på sin blivande lilla blomma. Som det nu tydligen skulle bli i slutändan. Och efter lite pysslande och en och annan svordom så blev den klar, Novas blomma som hennes far har skapat!

Snart är det kväll igen, och tanken är att jag ska ge mig ut på en powerwalk. Den där lusten jag beskrev vid förra tillfället har ännu inte infunnit sig. Inte det lilla minsta faktiskt, jag är inte ett dugg sugen på att ge mig ut på en promenad. Inte kan jag skylla på den dramatiska krigsskadan som infann sig i slutet av förra promenaden heller, den tycks ha läkt onödigt fint. Kanske om jag känner efter riktigt ordentligt, så kan jag inbilla mig att det uppstått ett skavsår i grenen på mig eller något… Nej, det är inte tillräckligt illa för att slingra sig ur detta, trots den dåliga inställningen jag har just nu. Men det kan snabbt vända, hoppas jag! Tack för att ni läser, önskar er en lugn och motionsfri kväll. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till konspiratörerna som hävdar att mörkret beror på skogsbränderna i Portugal och försöker mörka sanningen om att vi snart kommer jagas till döds av illegala rymdvarelser. Deras rymdskepp är redan här, tro mig! Hur ska jag kunna rädda världen när jag inte är i närheten av att vara i form förresten? Jag har väl inget val, jag ger mig väl ut på den där powerwalken. För mänsklighetens skull, inget annat! Behöver nog dessvärre powerwalka oavbrutet resten av veckan och lite till om jag ska komma i bra form. Hoppas de arga rymdvarelserna har en annan tidsuppfattning än vad vi har och påbörjar sin tramsig lasershow till anfall om några veckor. Då är jag nog fit for fight!

Crash! BOOM! Bang! Så lät det i lördags när barnen och jag spelade Yatzy för första gången tillsammans. Boom!

Det låter som att vi spelade med gigantiska tärningar i kristall eller något liknande, men det är inte det de effektfulla orden symboliserar. Utan snarare hur de fullständigt krossade sin far poängmässigt. För mig är det märkligt, att jag som har många års erfarenhet av närkampssporten Yatzy ska behöva finna mig i att komma sist. Varför är det så? Freja hade spelat Yatzy tidigare sa hon, så hon kände till spelet. Men Nova och Theo, för dem var det första gången. Och det är väl i och för sig kul att det går bra för dem. Jäkla nybörjartur… 

Nova vann överlägset, hon fick allt man skulle få och behövde aldrig stryka något. Hon lyckades dessutom med bedriften att få Yatzy två gånger under samma spel! Nästan 300 poäng totalt fick hon, medan Freja och Theo som inte lyckades få Yatzy hamnade på över 200 poäng där enbart en poäng skiljde dem åt. Pappa Jimmy då, hur gick det för honom?

Jag såg att de börjar sända en serie på HBO nu igen! Det blir spännande att se… Okej, ja jag kom sist i Yatzy och hamnade nästan 100 poäng bakom barnen. Jag lyckades inte med mycket där ska jag erkänna, och fick stryka några av mina spelförsök. Men det var väl kul för barnen, tänker jag. De vill spela Yatzy hela tiden nu bara för det, och jag kan lova er att det går inte bättre för mig trots flera försök…

Serien jag nämnde är ”The Shannara Chronicles”, den kommer det tydligen en andra säsong av nu. Jag tittade med blandad förtjusning på första säsongen, som blandade och gav lite tycker jag. Väldigt fina miljöer, skum men bra musik och vissa av karaktärerna gillar jag skarpt. Medan vissa av dem är lite tråkigt förutsägbara, och även själva storyn känns intressant men dock lite förutsägbar. Jag tror nog denna serie är riktad mot ungdomar, det handlar om unga människor och de försöker vara lite roliga emellanåt. Men då påminner sig min genuina ålder om att ”Im to old for this shit”, så jag upplever många gånger humorn som aningen klyschig. Författaren Terry Brooks som skrivit alla böckerna är väl annars ganska uppskattad hos läsarna, så visst gör berättelsen en nyfiken ändå. Den fungerar att titta på om man inte förväntar sig att det ska vara en lika påkostad produktion som ”Game of Thrones”, så jag ska ge den nya säsongen en chans. De kanske har en bättre budget denna gång, och sedan är skådespelaren Manu Bennet kvar som karaktären Allanon. Honom gillar jag skarpt och han håller liv i serien när ungdomarna inte riktigt håller måttet. Så jag hoppas det blir en sevärd säsong!

Igår kväll hände en märklig sak, jag fick lust! Lust att gå ut på en rask promenad, trots att klockan närmade sig nio på kvällen. Helt sjukt! Jag blev så förvånad, lika förvånad som jag tänker att kvinnor blir när de märker vad kvinnokroppen är kapabel till när de går igenom en graviditet. Även om det självklart är en enormt mycket större påfrestning för kroppen och så än vad detta var för mig. Det var mer själva förvåningen i sig jag ville göra en jämförelse av, och inte själva graviditeten såklart. I mitt fall tror jag det skedde en mindre revolt inombords efter att jag suttit och läst i den där kemiboken hela långa dagen. Men det var bra, jag kände mig så ung! Detta trots att jag upplevde en smärre ”krigsskada” på nedre smalbenet när jag närmade mig hemmet på min promenad…

Det var skönt att komma ut igen, och jag ska banne mig försöka komma ut flera gånger i veckan nu medans jag känner denna energi sprudla inombords. Jag vet hur det brukar sluta dock. Att när jag powerwalkat någon vecka så kommer jag komma hem en kväll efter promenaden och vara så hungrig att jag kommer vilja äta en hel grillad kyckling, en halv pizza, en Big Mac och sedan skölja ner ett rör Pringles med en 2 liters Coca-Cola. Sedan var allt förgäves!

Men vet ni vad jag hört, av självaste dr Michael på ”Läkarpodden”. Han sa, att man sätter oftast för höga mål och därför tenderar många falla ur sin träningsbana. Om vi tar mig då som ett exempel, ett ganska så stort och tjockt sådant för visso, så ska jag inte ställa in mig på att orka springa 60 minuter flera gånger i veckan som jag orkade en gång i tiden. Utan istället ska man börja smått, att promenera i 20 minuter kanske. Sedan när det känns bra och man börjar känna att det är kul att ta dessa promenader, då ökar man lite. Och så fortsätter man, tillslut kommer man vara ute på promenad i nästan två timmar och GILLA DET! Så vi får väl se hur det bli, jag ska nog klara av detta om jag bara ger det en ordentlig chans. Eftersom jag inte har så mycket hår kvar på huvudet och därmed har tappat mycket av min ”mojo” så behöver jag nog se till att bli lite vältränad igen. Med andra ord kommer jag äntligen komma i de där skjortorna man kan köpa som kallas för ”slim fit”! Då kan jag se fram emot att slänga alla mina gamla ”fat fit” skjortor och se stilig ut till vardags igen, hihi!

Allt är inte tip top vissa dagar, och idag blev det nästan en sådan jäkla dag. Morgonen började på bästa möjliga sätt, jag skjutsade barnen till respektive skola och allt rullade på väldigt bra. Detta kan ha varit den bästa morgonen någonsin ur den aspekten faktiskt! Aldrig tidigare har det rullat på så smidigt med att klä på barnen, äta frukost och köra dem till skolan. Jag kom till och med 10 minuter tidigare till jobbet än väntat! Detta gav mig ju självklart en ganska bra skjuts energimässigt och humöret låg på topp, jag tror faktiskt att jag kan ha upplevts som trevlig idag om man frågar mina kollegor. Men det var bara fram tills det var dags för lunch…

Jag svävade nedför trapporna på mitt energimoln till lunchrummet, och det vattnades i munnen på mig eftersom jag visste vad som väntade i matlådan denna måndag. En härlig och hemlagad vietnamesisk Phosoppa! Så jag tar fram min matlåda ur kylskåpet och värmer den några minuter i micron. Men när jag tar ut matlådan och ska äta så är alla soppa borta! Alltså all mat var inte borta, bara själva blasket i soppan var borta. De där jäkla nudlarna hade slurpat och sugit upp all vätska, nu var de svullna och var som gelé till konsistensen. Och de fint hackade salladslökarna såg ut att skrika på hjälp där de låg alldeles ledsna och uttorkade. Åh grymma värld! Men det var ju inte mycket annat att göra än att äta den förstörda måltiden. Alternativet hade väl varit att suga på en tepåse eller äta papper. Men jag tror, att tack vare den fina morgonen så gjorde detta inte så mycket för mitt eget välmående. Jag var heller inte så sugen på att äta upp all mat så därmed fick jag en liten diet på köpet. Mitt nya jag kommer nog att inträffa snabbare än jag tror!

Såhär ser en fin Phosoppa ut, vilket min tyvärr inte gjorde…

Det var nog allt jag hade för denna gång. Jag tackar er som läser och delar vidare, och önskar er alla en fortsatt trevlig dag! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Cathleen på jobbet. Idag när hon kom så var hon lite som Super-Man och brände nästan hål i mig med sig blick, men önskade mig ändå en god morgon. Önskningen kändes aningen bestämd så jag vågade inte säga annat. Jag tolkade det som att hon inte hade haft en lika bra morgon som mig, och att det skulle förmodligen inte hjälpa ett dugg om jag sprang fram och berättade om hur bra min morgon var. Det är märkligt, det där med kosmos eller hur man nu säger. Att bara för att jag hade en jättebra morgon så måste tydligen någon annan få en betydligt sämre morgon än vanligt. Så Cat, jag beklagar att du drabbades av orättvisan denna dag. Och jag lovar att inte ha en lika bra morgon fler gånger, ingen annan ska behöva ha en dålig start på dagen igen för att det ska jämna ut sig det i stora kosmoset! Nu ska jag googla på vad ordet kosmos egentligen betyder, har för mig att det kanske kan ha med rymden att göra. Då har jag ju varit helt fel ute här, så pinsamt det kommer bli då. För Henke förstås…

Igår kväll dök en person upp igen från ingenstans, kan man säga. Det var ett klipp som gillades eller delades på Facebook med Eminem, och han var verkligen inte glad på Donald Trump när han förmedlade sitt budskap.

Jag minns inte när jag hörde något nytt av Eminem senast, så länge sedan är det. Eller så är jag glömsk, så kan det också vara. Här i klippet såg det ut som att han stod i ett parkeringshus, där några bilar stod riktade med strålkastarna mot honom. Då går han fram och börjar pratsjunga, rappa eller vad man kallar det för. Han verkar improvisera fram sitt emotionella budskap, men fasen vad bra han gör det. Här visar han verkligen en konst i att uttrycka sig, och han är arg. Riktigt arg! På president Trump. Hoppas ni får möjlighet att ta del av hans framförande, för det var verkligen häftigt även om man inte gillar honom eller hans stil.

Men jag gillar ju Eminem, och lyssnade väldigt mycket på honom när jag var 4år… Eller förlåt, 10år… 14… OKEJ JAG LYSSNAR FORTFARANDE PÅ HONOM IBLAND! Men nu var det några år sedan sist, och jag fick en härlig liten nostalgisk känsla av klippet jag såg. Jag minns när han slog igenom. Vet inte hur gammal jag var då, 18-20år kanske, och då var det ju han och Robbie Williams som ägde bland de manliga soloartisterna. På den tiden så älskade jag att titta på exempelvis MTV-Music Awards, och där stod dessa två verkligen i en klass för sig. Trots helt olika musikstilar så var de båda otroligt populära och turades om att vinna priset som årets artist under flera år.

Eminem öppnad för min del dörren till en helt ny värld av Rap och Hip-Hop, och fick mig att uppskatta även denna musikstil. Tidigare var det bara någon låt med Dr Dre eller Snoop Dog som jag fastnat för när man av misstag fastnade framför ”Yo Rap” på MTV. Eminem gjorde ju musiken rolig och intressant med sina låttexter och musikvideos. Jag minns även att det uppstod en märklig diskussion på den tiden. Det handlade om att bara för att Eminem var en ”vit” rappare så blev detta nu plötsligt en mer rumsren musikstil, och sedan började alla vita människor lyssna på denna typ av musik som annars dominerats av ”svarta” rappare. Nu plötsligt var denna musikstil lite utav en trend som slog igenom stort och blev mer allmänt accepterad. Rap gick hem över hela världen, vilket den inte alls gjort på samma sätt tidigare. På den tiden så var det väl bara svarta kriminella som lyssnade på Rap, lite som att det bara var vita kåkfarare och MC-knuttar som lyssnade på hårdrock. Eller något, vilka märkliga värderingar och dåliga paralleller att dra kan jag tycka. Men diskussionen handlade kort sagt om att innan Eminem slog igenom så var det bara en musik för svarta, och att det hade en ”dålig stämpel” över sig som många inte tyckte om. Men nu plötsligt dyker en vit rappare upp och plötsligt försvinner stämpeln och musiken blir accepterad. Jag har ingen aning om hur mycket sanning det ligger i det, för egen del så uppskattade jag Eminem för hans humor och att han var ganska originell enligt mitt tycke. Det är bara så tråkigt att det ska behöva vara på det sättet, att musik ska uppfattas som ras betingat. Fasen vad rasism är onödigt, blir så irriterad! Men jag förstår de svarta rapparnas poäng i det hela. Tidigare har jag exempelvis inget minne av att någon rappare vunnit pris eller ens kommit på tal som bästa soloartist på någon större musikgala, och nu vann ju Eminem nästan hela tiden. Min förhoppning är ju att det var på grund av att hans musik var bra, och jag tror faktiskt att även de övriga storheterna inom Rap började acceptera honom för sitt kunnande. Så tack vare honom breddade jag min musiksmak, och kan faktiskt än idag lyssna på Rap när jag kör bil ute i Haninge om jag vill känna mig lite extra ”gangsta”. Tack Slim Shady!

Tillbaka till Sverige! Här har vi istället Anna Book. Jag har absolut inget emot henne på något sätt, men varför måste det skrivas om henne nästan varje dag? Jag läser inte artiklarna, men det verkar som att hon nästan alltid är ledsen eller upprörd över något. Hon kanske är en intressant person för många, vad vet jag. Och det kanske bara är jag som upplever att hon nästan alltid är ledsen i media. Nu har hon väl gjort en riktig viktresa som deltagare i det där programmet på TV, där man tävlar i att gå ner i vikt… Biggest Loser! Var tvungen att googla lite för att se vad det heter. Det är väl bra, jättebra kan jag tycka och all heder till en hårt kämpande Anna. Och inte för att vara elak, men sedan hon var med i Melodifestivalen på 80-talet så vet jag inte vad hon åstadkommit. Hon har inte riktigt varit en person jag intresserat mig för heller för den delen, så jag kan självklart ha missat något här. Men är det bara jag som upplever att hon ofta syns i media och är ledsen? Det är nog inte hennes fel att det är så, där klandrar jag nog media istället. Jag tycker bara att det blivit tjatigt, och jag hoppas att hon är glad nu i och med att hon vann tävlingen Biggest Loser. Så all heder åt dig Anna och media får fasen ta och skärpa till sig. Anna, gör som Eminem och rappa fram ditt missnöje med Trump eller Stefan Löfven i en modern version av din gamla dänga ”A-B-C”! Det vore coolt, tycker jag.

Undrar om jag är bra på att uttrycka mig. Jag menar, på ett sätt så att andra förstår mig. Enligt mig själv så är allt glasklart och jag är hur tydlig som helst! Det finns förvisso tillfällen då jag bevisligen varit otydlig, men det räknas inte just nu. Ett litet kvitto på hur jag uttrycker mig avspeglas ju på mina barn, och de uttrycker sig väl men onödigt tydligt vissa gånger. Som igår, då kom Theo direkt framrusande när han såg mig.

– Pappa! Pappa! Ropade han medan han rusade fram och gav mig en kram.

– Hej Theo! Ropade jag tillbaka, tydligt.

– Åh pappas mage, pappas jättestora mage! Sa han då tydligt och kramade mig samtidigt som han vilade huvudet mot min mage.

– Ja… Det… Hann jag bara formulera mig innan han avbröt mig igen.

– Du är störst pappa, eller hur. Störst av ALLA! Om inte Hulken var här förstås, för han är ju lite större än dig och mycket starkare när han är arg. Förklarade han och visade med sina biceps hur stark Hulken var innan han sedan sprang vidare.

Lite så välkomnas jag ibland, med tydlighet. Och den tydligheten i hans uttryck kanske kommer från mig. Min mage var tydlig nog att kommenteras nu igen i alla fall…

Ikväll ska barnen och jag njuta av monsterglass! Vi har beslutat oss för att kalla den för det, den är nämligen gigantisk. Man tar en skål, ju större desto bättre, och öser på med vaniljglass. Önskas det små mini marshmallows eller små marängtoppar så kastar man på lite av det. Är man fortfarande hungrig efter middagen så kan man vispa grädde och spritsa på en skvätt. Sedan greppar man tuben med kola eller chokladsås, kanske båda om man vill och bara sprutar ner allt! Slutligen avslutar man med att kasta på en härlig mums-mums på toppen. Snacka om glassfest!

Nu ska glassen avnjutas till kvällens fredagsmys, och barnen har valt en film för kvällen. Vaiana… Undrar när de vill se något annat? Jag ska i alla fall njuta av barnens sällskap och denna skapelse av glass här nu. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till den som eventuellt sprider vassa föremål som spikar eller skruvar utanför vår arbetsplats. Två personer har fått punktering denna veckan! Visserligen kanske det är en slump, och de inte upptäckte punkteringen förrän de var på jobbet. Jag är bara tacksam och samtidigt lite oförstående till att inte jag drabbats av en punktering. Det är ju sådant som normalt brukar hända mig om det är någon som ska drabbas. Så jag lider med de drabbade här, och hoppas att det inte ska hända någon annan igen.

Man kan ju inte annat än bli imponerad av vilka fantastiska människor det föds i Nordkorea. Vilka ledare de har haft! Det har kommit ut en undervisningsbok som alla pedagoger och lärare ska använda i skolundervisningen i landets alla skolor. Där kan man hitta dessa häpnadsväckande fakta om deras nuvarande och tidigare ledare för landet.

Först ut är Kim Il-Sung, han började regera år 1948 och satt kvar som enväldig härskare tills sin död år 1994. Och trots att landets befolkning led av stor svält under tiotals år så var han enligt människorna i Nordkorea en gud. Ingen dålig titel…

Hans son Kim Jong-Il verkar inte vara så mycket sämre. När han föddes 1942 tändes en ny stjärna på himlen och en dubbel regnbåge uppenbarade sig. Här kan man läsa sig till att han minsann kunde gå redan vid tre veckors ålder, och även tala vid åtta veckors ålder. Är inte det imponerande! Jag minns ju hur mina barn var vid tre respektive åtta veckors ålder, och de visade inga som helst tecken på att kunna gå själva eller prata då. Första gången han höll i en golfklubba gick han en 18-hålsrunda på 38 slag, nytt världsrekord! Dessutom mäktade han även med hela fem hole-in-one på den rundan. Han har skrivit 1500 böcker, och man kan läsa i hans biografi att hans operor är de bästa som någonsin skrivits. Så han hade uppenbarligen talanger som få saknar, men så var han ju också son till en gudomlig fader. Förstås…

Den senaste av dessa ledare är den som just nu regerar landet, Kim Jong-Un. Han är inte en gud som sin farfar, och tyvärr kunde han inte gå vid tre veckors ålder eller slå världsrekord i golf heller som sin far. Men har man samma gener som sina förfäder så är man inte helt kass, såklart. Han kunde däremot köra bil helt själv vid 3års ålder! Det är ju nästan ÄNNU mer imponerande tycker jag, cool snubbe liksom som kunde ta bilen själv till förskolan. Han lär ju ha varit populär till tusen! Vid nio års ålder så deltog han vid en internationell båttävling som han, hör och häpna, vann mot alla odds. Vilken kille va!

Dessa tre storheter verkar ju ingen kunna mäkta med att överträffa när det kommer till personliga prestationer och oövervinnerlig status. Och jag tänker på vilka storheter vi har här i Sverige, i jämförelse…

Sveriges kung Carl XVI Gustaf, ja han är ju som han är. Bra på sitt vis, men påminner lite om en nykläckt fågelunge fortfarande trots sin ålder. Har inte stått för några större bedrifter som kan mäta sig med Nordkoreas ledare. Vilka har vi mer?

Statsministern, Stefan Löfven… Jag tycker personligen inte om honom så mycket utan känner mer att här fick Nordkorea in ett serve-ess direkt i jämförelse. Alla dessa prestationer får mig att tänka på vad jag skulle kunna ådstakomma som en stor ledare. Jag skulle förmodligen tala vid födseln, lära mig skriva efter en vecka och bemästra världens alla språk efter några veckor. På min ettårsdag skulle förmodligen ha vunnit fotbolls-VM, OS-guld i ishockey och raderat AIK för all framtid.

Men vi lämnar alla dessa jämförelser nu och får vara glada för att vi har demokrati här i Sverige. Och även om jag lider med befolkningen i Nordkorea, världens mest slutna land, så måste jag ändå erkänna att alla dessa bedrifter om deras ledare är imponerande! Och landskapen där går heller inte av för hackor…

Nu till senaste nytt! Det är ny era som startat kan man säga, på mitt jobb. En ny utmaning väntar med nya arbetsuppgifter, och det ska väldigt roligt att testa något nytt. Detta kommer även innebära lite nya arbetstider för min del, men det ska nog inte vara ett hinder. Nu kommer jag få damma av mina gymnasiala kunskaper inom administration och visa vad jag lärt mig. Jag lämnar nu produktionen bakom mig för att bli fullfjädrad ”labbråtta” och även lite ”kontorsnisse”. Det kommer bli många olika arbetsuppgifter, men jag är otroligt taggad på detta. Så nu kör vi, heja mig!

Tack för att ni tog er tid, och jag hoppas ni nu lärt er massor om vilka ledartyper vi fått uppleva genom åren. Med fokus på Nordkorea då förstås. Sköt om er, ha d biff!

DAGENS JERKER går till personerna bakom nylanseringen av de små jäkla och evigt pipande dosorna, även kallade Tamagotchi. Jag orkar inte, inte en gång till… Åh grymma värld… Tinnitus here I come…

Firanden är ju nästan det bästa som finns, i alla fall om det är något jag själv tycker är värt att fira såklart. I helgen har det varit fler saker som firats och jag ska gladeligen dela med mig av detta till er som läser!

Den viktigaste och största händelsen att fira var såklart Hugos 1-årsdag! Nu kanske ni som inte känner Hugo höjer på ögonbrynen, och undrar hur det kan vara större än Sveriges viktiga landskampsseger mot Luxemburg senare samma dag. Där de dessutom slog målrekord i tävlingssammanhang! Men då ska jag förklara detta för er fotbollsfantaster, att Hugo redan nu scoutas av den italienska storklubben Juventus och kommer bli större än självaste Zlatan Ibrahimovic när han blir stor. Och kommer att åstadkomma något som inte ens självaste Zlatan klarade av, att vinna en VM-final med Sverige i framtiden! Så var försiktiga, för om han inte gillar vad han läser här så kanske han väljer att representera italienska landslaget istället för det svenska. Då går vi miste om allt!

Huga ja, han firades av nära och kära i en festlokal hos Mogge och Amanda. Jag hade ingen aning om att de hade en festlokal där, men jag såg att det fanns en stor TV där så jag gissar att det är där Mogge brukar sitta och spela Playstation med Hugo på magen när Amanda somnat på kvällen. Vi kom till detta firande lite sent, eftersom Nova fått ont i sin tand igen. Hon har inte haft ont sedan tandläkarbesöket tidigare i veckan, så detta blev ju ett olyckligt sammanträffande. Men en dos ipren gjorde susen och vi kunde tillslut ta oss till kalaset som vi alla sett fram emot hela veckan. Dock så hade Hugo fullt upp med sitt firande så vi hann inte prata så mycket, han ville nämligen åka hiss hela tiden. 

Men vi hann mingla en del, och jag hittade chokladbollar som smakade som droppar från himlen. Det lät på Mogge som att han hade rullat dem helt själv! Och av hans blick att döma så hade han troligen rullat dem mellan sina lår och kallade dem för ”Erotic Balls by Mogge”… Eller, jag vet inte. Barnen var annars otroligt förtjusta i tårtan som dekorerats med ”Babblarna”, och ville plocka av figurerna och äta upp dem. Jag förbjöd detta och sa att det var Hugos figurer. De hittade istället ballonger och sen var de lyckliga i alla sina dagar. Det bjöds även på fiskedam för alla barn och sedan var de lyckligare än på länge, haha! Det var ett toppenkalas, och tack för att vi fick vara med och fira Hugos första födelsedag!

Nästa sak att fira är såklart det ni alla redan vet vid det här laget, Sveriges makalösa målfest mot Luxemburg. Vilken tillställning! Storpublik på Friends Arena och ett svenskt landslag som inte bara behövde vinna, de fick gärna vinna med några mål för att få en bättre målskillnad inför kommande stormötet mot Holland nu i veckan. För att säkra andraplatsen i gruppen och hindra Holland att ta överta den platsen nu när de möts i Amsterdam, så behövde Sverige vinna och gärna stort. Det gjorde de, med hela 8-0 och slog därmed målrekord i en tävlingslandskamp om jag förstod saken rätt. Fyra mål av Marcus Berg och många andra fina mål gjorde detta till helgens tredje största anledning att fira!

Hur menar han nu, tredje största? Vad är den näst största händelsen då? Jo det är en av de saker jag ser fram emot mest av allt varje år numera, och som inträffar varje höst. Nämligen DVD-släppet av den föregångna säsongen av ”The Big Bang Theory”! Jag missar ju avsnitten när de sänds på TV varje vecka och längtar så himla mycket efter att få se denna serie. Med senaste DVD:n har jag många roliga timmar av skratt framför mig, för som jag sagt vid flera tillfällen tidigare så sänds det ingen roligare serie just nu. Så detta är något jag verkligen längtat efter, så nu kommer ett allmänt meddelande. VAR GOD STÖR EJ!

Det har varit mycket fokus på Nova här på bloggen senaste tiden, men hon utmärker sig verkligen för stunden. Är det inte saker hon gör eller råkar ut för så är det saker hon säger. Detta är underbart på många sätt och att skriva om det här blir ett sätt att minnas allt barnen gör som annars lätt kan hamna i glömska. Dessutom har jag en förhoppning om att de själva en dag ska vilja läsa vad som skrivits här på bloggen och uppleva roliga minnen från deras barndom. Och jag själv kommer förstås njuta av allt som skrivits här, när jag en dag lutar mig tillbaka med ett glas rödvin på min vespa i de soliga sydsluttningarna i Italien och njuter av dessa minnen på ålderns höst. Med det nya labbprojektet nu igång så kanske det inträffar redan nästa höst, vem vet? Allt hänger ju mer eller mindre på den här kemisten som njuter av sin föräldraledighet just nu. Men jag tror inte att denne ligger på latsidan på något vis utan jobbar för fullt på en teoretisk nivå just nu om hur vi på ett effektivt sätt ska bli asrika väldigt snabbt. 

Men Nova bjöd på en kommentar i veckan, igen. När jag hade hämtat henne och Theo på förskolan så åkte vi för att hämta Freja på hennes skola. Vi kom några minuter senare än vanligt denna dag så Freja var inte kvar i den skolbyggnad där de brukar vara, utan vid den här tiden ska de äta mellanmål någonstans på skolområdet. Jag mindes ej riktigt var de samlas för att göra detta, så vi följde barnropen och ljuden från lekande barn längre bort på skolgården. Theo sprang i förväg, så jag trodde han fått syn på henne. Nova och jag följde efter genom den lilla dungen av äppelträd som växer där.

– Det luktar skit. Sa Nova plötsligt.

– Va? Vad säger du? Frågade jag henne.

– Det luktar skit här. Sa hon igen.

– Det är nog alla gamla äpplen som ligger här och ruttnar, så det luktar lite konstigt. Sa jag och log.

– Jag tycker det luktar skit. Sa hon igen, men sedan sa hon inte mycket mer.

Ja detta låter förstås roligare när man hör orden komma från denna fyraåring, men det är de oväntade ordvalen som roar mig mest. Så jag tackar för alla komiska stunder som dessa små gåvor till världen ger mig varje dag!

Humor är viktigt, och jag älskar att skoja! När jag scrollade genom flödet på Facebook idag så såg jag en post som delats av operasångaren Rickard Söderberg. Där religiösa demonstranter protesterar mot homosexuella, men där någon agerade på ett föredömligt sätt och dessutom fastnade på bild när det hände. Väldigt roligt gjort, bravo!

En annan rolig sak som inträffade samtidigt var att Facebook noterade min position och kom med ett förslag om jag kanske ville dela med mig om vart jag befann mig…

Hahaha, skulle inte tro det! Jag vill med det dumma påhittet från Facebooks platstjänster tacka för mig här ikväll. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER kan ju bara gå till ovanstående platstjänster som kommer med oförskämda förslag på vart jag skulle befinna mig…

Nu är tänderna friska och starka i Novas mun, får vi hoppas. Efter mitt livs märkligaste tandläkarbesök så hoppas vi nu att tandvärken ska vara borta för gott och att hon slipper plågas av smärtan hon upplevt senaste tiden. 

Jag kan kort förklara att hon hade en vanlig tandläkartid bokad för nästan två veckor sedan, och att de skulle försöka laga den trasiga tanden då. Men hon fick så ont och skrek att de fick använda sig av en annan metod. Så igår var vi tillbaka, och nu fick vi komma till ett litet vilorum innan behandlingen började. Där fick hon dricka en lugnande medicin som enligt tandläkaren skulle smaka som jordgubb och apelsin. Nova drack upp allt och nu fick vi vänta i nästan tjugo minuter innan vi kunde gå vidare. Men så fort tandläkaren lämnat rummet så tittade Nova argt på mig.

– Det där smakade INTE apelsin. Sa hon bestämt.

– Gjorde det inte? Vad tycker du det smakade som då? Frågade jag henne.

– Äckligt! Svarade hon.

– Okej, smakade det inte jordgubb eller apelsin som hon sa? Frågade jag igen.

– Nej äckligt sa jag. Hur länge ska vi vänta här? Frågade hon.

Jag förklarade att vi bara behövde vänta en liten stund tills de kommer och hämtar oss. Nova spände ut underläppen rejält, men hittade sedan en bok som hon började titta i medan hon satt på sin säng. Sedan började hon svaja lite med blicken, och man märkte att balansen inte var som den brukade längre.

– Hur känns det? Frågade jag henne och klappade på hennes ben.

Jag möttes då av ett stort brett leende och en svårt fokuserande blick. Hon bara skrattade och berättade att han mådde jättebra. Tandvärken kände hon inte av alls, åtminstone så tänkte hon inte på den längre. När tandläkaren kom tillbaka så trodde jag att vi skulle få följa med henne, men då koncentrerade sig Nova ordentligt och verkade plötsligt inte påverkad längre. Tandläkaren berättade att hon vill vänta lite till för säkerhetsskull och gick iväg igen. Men direkt när hon lämnat rummet så blev Nova inte lika skärpt längre utan återgick till den flummigare versionen som nästan föll ihop på sin säng. Försöka duger, men nu bar jag med mig henne till rummet där tandläkaren väntade så att de kunde börja behandlingen. När hon låg i tandläkarstolen var hon helt borta, samtidigt som hon skrattade åt allting så föll hennes armar nästan av stolen. Hon var utan styrsel och i ett fnittrigt tillstånd. Då kunde de börja laga tanden…

Det gick bra i början. Nova tyckte allt var så roligt och skrattade åt både lampan och deras munskydd. Men när de nästan borrat färdigt fick hon ont och började vifta bort tandläkarens händer. Det slutade med att hon fick ligga ovanpå mig i tandläkarstolen så att jag kunde hålla i henne medan de gjorde klart allting. Fy vad jag avskyr dessa tillfällen, när man måste hålla fast sitt barn när man är där eller hos läkaren. Man känner ända in i själen hur jobbigt de har det och så måste man sitta där och hålla fast dem. Usch! Men tandläkaren gjorde allt klart väldigt fort och hann även fylla tanden så att allt nästan var klart. Nova blev lugnare igen och den sista slipningen gick bra. Nu fick vi gå tillbaka till vilorummet för att vänta några timmar tills medicinen avtagit, sedan skulle vi få åka hem igen.

När vi låg där inne på sängen så frågade Nova mig flera gånger om allt var klart, och hon verkade lättad över att äntligen blivit av med sin tandvärk. Själva behandlingen hon precis gått igenom kommer hon inte minnas mycket av när hon piggnar till igen, vilket känns bra med tanke på hur ledsen hon var mot slutet. Hon ville lyssna på musik, och önskade få höra ”Jag är en liten bajskorv”. Jag gjorde som hon sa och startade låten och höjde volymen så att hon skulle höra musiken. Ganska så omgående kom tandläkaren tillbaka till oss och frågade hur det var, men Nova pratade inte så mycket. Hon noterade dock Novas musikval utan att säga så mycket mer om det. Men precis när dörren slog igen efter att tandläkaren gått igen så vänder hon sig till mig.

– Jag tycker verkligen om henne så mycket. Hon har så fina rosa skor. Sa hon och tittade eftertänksamt på mig.

– Ja hon var verkligen snabb idag, och nu har hon lagat din tand så att du slipper ha ont igen. Skönt va? Frågade jag och försökte få ögonkontakt med henne.

– Jag älskar att hon har rosa skor. Svarade hon innan hon föll ner på kudden och nästan somnade.

I takt med att hon blev piggare så blev hon mer otålig över att inte få åka hem. Hon satt och kände med handen på sin kind där bedövningen nu började släppa. Hon tyckte jag skulle känna på kinden för den var alldeles len där, och ville sedan kolla i spegeln flera gånger om det syntes någon stor bulle på kinden. Men det är ju bara som det känns förklarade jag varje gång hon frågade. Och efter ungefär en och en halv timmes väntan fick vi åka hem igen, det kändes skönt att hon blev pigg och glad igen. Den ”drogade” Nova var rolig men samtidigt lite obehaglig att umgås med. För man kände ju inte igen henne och hade liksom ingen koll på vad som hände, och hon kändes helt borta ibland. Men nu har vi upplevt detta för första och förhoppningsvis sista gången. Men bra jobbat av både tandläkaren och Nova tycker jag. Och idag är det faktiskt dags för Theo att gå till tandläkaren på undersökning, håller tummarna för att det går bra!

Vi har haft hälsokontroll på vår arbetsplats under några dagar nu och idag var det min tur. Hur skulle domen lyda för denna propptjocka trebarnsfar, men inte kan väl jag vara sjuk heller? Till att börja med så skulle man fylla i en hälsodeklaration, och det gick ju bra. Men varje gång jag fyller i min alkoholvanor så minns jag hur läkaren vid förra hälsokontrollen nästan hånade mig för min brist på ”alkoholrelaterade partyaktiviteter” och skojade till det.

– Alkoholvanorna då, ja… Där var det ju inte så livat hörru, haha! Skrattade gubbjäkeln och fortsatte läsa min hälsodeklaration.

Så nu hade jag nästan lust att kryssa i att jag drack en hel del! Men det gjorde jag såklart inte. Innan man fick gå in till sjuksköterskan så fick skulle man kissa i en mugg, där briljerade jag med stor bravur och spillde inte en droppe! Man är lite utav en prickskytt på den fronten, fast det ska vi inte gå in på mer just nu. Så med urinkopp och ifyllda papper gick jag in och påbörjade min undersökning. Jag vägdes (skitvåg), mättes och blev klappad på magen. Även ett sorts lackmuspapper hamnade i urinprovet, och sedan fick jag beröm för mitt fina kiss som jag ju gjort helt själv. Jag ville berätta om mina senaste upplevelser med mina egna lackmuspapper, men hon avbröt mig då och sa att mitt BMI var lite högt. Jag förnekade att detta skulle vara sant och handgemäng uppstod! Hon band fast mig med de där hörlurarna man använder för att kontrollera hörseln, sedan stack hon ett finger rakt in i ögat på mig.

– Judo! Skrek hon bestämt på japanska när fingret träffade min hornhinna.

Hornhinna är ju ett lustigt namn, för inte hann den göra någonting… Nej självklart blev jag lite småsur över att mitt BMI var högt, men hon förklarade samtidigt att detta inte var någon fara alls. Utan att jag skulle försöka röra på mig lite oftare och tänka mer på vad jag äter. Den oväntade och mer obehagliga överraskningen kom när hon satt och kryssade i ett formulär, som jag tror hade med vilka tester de skulle göra.

– Jag ser att du precis fyllt 38år! Sa hon plötsligt.

– Ja tack det stämmer bra det, för två veckor sedan ungefär! Svarade jag stolt.

– Då ska vi kolla din prostata också, det börjar bli dags för det då. Grattis i efterskott! Sa hon glatt.

De efterföljande sekunderna kändes som de längsta på bra länge. Nä, inte ska de väl… Inte ska de väl stoppa in fingrar, i min rumpa här nu? Helt oprovocerat! Sådant kräver jag mental förberedelse för, men jag kunde inte få fram ett ord till sjuksköterskan. Istället kändes det som att jag krympte mer och mer där jag satt tjurigt på min stol…

Prisa gud, Oden & Tor och all annan högre makt! Tack och lov så handlade detta bara om ett test i samband med blodprovet de skulle ta eller något, så inga fingrar har ännu gjort entré i min ”nödutgång”. Jag fick nu gå in till nästa sjuksköterska i ett annat rum, och efter syntestet så var jag helt slut nu och orkade knappt stå upp. Här fick jag nästan klä av mig naken, men även det har jag ju gjort förr så det gick bra det med. Sedan skulle de kontrollera min EKG och kopplade upp mig med en massa elektroder och kablar. Tänk om något kunde gå fel och så strömmade det in massor av el och EKG-mätningar in i min kropp nu så att jag fick superkrafter, tänkte jag. Men istället så fungerade inte maskinen som skulle mäta mitt EKG. Hon flyttade elektroderna och fick raka en ny fläck på bröstkorgen varje gång. Nu ser det ut som jag lider av slumpmässigt håravfall på hela bringan! Men det hjälpte inte och hon kallade på sin kollega för att få hjälp.

– Vad märkligt, du kanske inte har något hjärta? Sa hon för att skoja till det.

Men då rusade ju min puls iväg, för jag har faktiskt visst ett hjärta! Och naturligtvis så fick de igång maskinen då och började mätningen, när jag låg där och nästan skakade av förhöjd puls. Men det såg bra ut, fick jag till svar ganska så snabbt. Hur hade det sett ut om jag inte hade haft detta häftiga pulspåslag då? Jag hann inte fråga, för nu tryckte de in den där vassa nålen rakt i armen på mig och började suga ut massor av mitt blod! Sjukvårdsparasiter, de vet att min blodgrupp är värdefull och asbra. Nu låg man där som en punkterad Festis och kände sig utnyttjad. Sedan rullade de ihop en bomullstuss och tejpade på den i armvecket, nu var allt klart. Provsvaren väntas komma om någon vecka!

Den där jäkla bomullstussen till plåster gjorde ju att jag inte kunde böja min arm. Så den kastade jag bort illa kvickt. Nu är jag en flexibel människa igen och hoppas att allt ska vara under kontroll i ytterligare två år innan det är dags för nästa kontroll. Men det återstår ju att se när provsvaren kommer tillbaka.

Annars så rullar dagarna på nu igen, det är egentligen bara en sak som behöver komma tillrätta. Nova och Theo vill inte alltid gå till förskolan på mornarna längre, men så fort man kommer dit så springer de iväg och verkar ändå tycka att det är roligt där. När man hämtar så blir de oftast lite småsura över att man redan är där och vill inte gärna åka hem. Så varför de inte vill lämna hemmet vissa dagar är ett litet mysterium. Freja tycker det är jobbigt att bli lämnad på skolan just nu på mornarna, och blir ledsen när man ska gå. Hon har ju som bekant börjat i ny skola och ny klass, så det är mer förståeligt varför hon känner som hon gör. Men vi undersöker om det finns någon annan bakomliggande orsak till varför hon tycker lämningarna är jobbiga. Det känns inte så bra att lämna någon ledsen på morgonen så det försöker vi undvika i största möjliga mån det går, men vissa dagar så har ju dessvärre även vi vuxna tider som vi måste hålla och då blir det ju en jobbig situation på många sätt. Ett föräldramöte kommer nästa vecka att ske på twinsens förskola, då kanske vi kan få ett lite bättre grepp om deras situation där. Men det känns mer brådskande att få Freja att trivas bättre på sin skola. Kära söta barn.

Igår kväll så var jag jättetrött och låg på soffan medan barnen lekte. Freja klappade på mitt huvud och berättade hur mysigt mitt hår är nu när jag är rakad uppe på huvudet. Det var så mysig att jag råkade slumra till, bara en kort minut. Men jag vaknade till högt jubel och stamp! Barnen hade hällt ut vindruvor på parkettgolvet som de hoppade på så det smattrade under fötterna. Skratten ekade medan pappan fumlade upp ur soffan och insåg att detta skulle krävas ett race med golvmoppen. Jag som var så trött…

Jag tackar för ordet och önskar nu alla en fortsatt trevlig kväll. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till de oförskämda sjuksköterskorna som skrämde upp mig på hälsokontrollen idag.

Wow! Jag vill inleda med att tacka ALLA som accepterat inbjudningarna till bloggens facebooksida. Även ni som delat och spridit detta vidare! Det verkar som att allt går mycket enklare och smidigare än jag kunnat förutsäga. Så ett stort varmt tack till er läsare!

Är det någon av er läsare som hört talas om den brittiske komikern Michael McIntyre? Han är en rolig prick, och det var länge sedan jag såg något med honom. Men så delade Marcus livskamrat, Tina, ett klipp med honom på Facebook för några dagar sedan, och då mindes jag hur rolig han är. Så genast började jag söka efter fler klipp med honom på Youtube. 

Klippet som Tina delade är det när han berättar om hur livet förändras efter att man fått barn. Det är väldigt träffsäkert på så många sätt, och han förklarar exempelvis skillnaden på en så enkel sak som att lämna hemmet om man ska iväg någonstans. Utan barn så bestämmar man sig för att, ja jag ska lämna hemmet och så gör man det. Med barn, en helt annan historia…

Jag vill inte förstöra tjusningen genom att berätta allt som händer, utan ni får själva titta om ni är nyfikna. Man söker enkelt på hans namn och ”kids” så kommer klippet upp på Youtube. När ni ändå är i farten så kan jag även rekommendera en klipp som kallas ”man drawer”. Det handlar inte om en person som ritar av män, utan om att det är vanligt bland män att vi vill ha en låda i hemmet där vi kan förvara viktiga och välbehövliga saker. Enligt oss män då alltså. Detta är inte alls nödvändigtvis en kvinna eller man grej, men jag känner väldigt väl igen mig i det han berättar. Denna låda börjar man först samla lite glödlampor i som man köpt, så kan man enkelt gå till sin låda så fort någon lampa behöver bytas ut. Men sedan byggs det på med mer märkligare saker, och han berättar detta med stor fascination för sin egen låda. Svårt att förklara, men kika på den om ni är nyfikna och jag kan garantera att ni kommer skratta. Och ni kommer nog även tycka att alla vi som äger en sådan låda hemma är lite märkliga…

Jag vill annars spinna vidare lite på det här med skillnaden att ha barn, kontra att inte ha barn. Igår var jag hemma med Nova som har fått tandvärk, och då ville naturligtvis även hennes kära tvillingbror Theo stanna hemma med oss. Så fick det bli, de stannade hemma från förskolan medan Freja åkte till sin skola och var där på dagen. När vi tre nu var hemma, så hade vi precis ätit lunch när jag kände att min mage ville berätta något för mig enskilt inne på toaletten. 

– Nova och Theo, behöver någon av er gå på toaletten nu? Frågade jag.

– Nä! Svarade Theo.

– Neje! Svarade Nova.

– Är det säkert? För jag måste gå på toaletten nu så det är bra om ni gör det före mig i så fall. Frågade jag igen.

– Neje sa jag ju! Svarade Nova nu med lite irritation i rösten. 

Nej okej, de hade nu varsin surfplatta och satt och spelade spel. Då är det lugnt, jag går på toaletten och kollar vad magen bråkar om. Så jag säger till att jag går på toaletten och smyger sedan hastigt in där för att reda ut min magsituation. Det började bli bråttom nu. Jag hann precis göra min ”månlandning” och kände hur den kalla sittringen skickade en rysning längs med ryggraden innan ”helvetets portar” skulle öppna sig. KNACK KNACK!

– Pappa jag måste in och kissa! Ropade Nova medan hon bankade på dörren.

Varför? Alltså… Gud? Har du svaret jag söker? 

– Men jag frågade ju precis om du behövde gå på toaletten, jag har det kämpigt med min mage här inne Nova så nu får du vänta lite.  Försökte jag förklara samtidigt som Midgårds orcher försökte forcera Gondors portar, metaforiskt talat för jag kunde inte hålla emot magens krafter mycket längre.

– Men jag måste kissa NUUU!!! Jag kissar snart på mig pappa, jag kommer kissa nu! Ropar Nova med gråten i halsen och man hör hur bråttom det är för henne.

ABORT MISSION! Detta blev dagens största utmaning, att försöka stoppa de pågående tarmrörelserna som redan börjat jobba frenetiskt. Men det gick, Nova fick smita in och kissa innan jag ÄNTLIGEN kunde reda ut min magsituation. Någon som känner igen sig i detta? Jag minns hur det var att gå på toaletten hemma när man ville i lugn och ro, utan att bli störd. Jag minns…

Det händer ju som bekant en hel del när barnen är inblandade. En annan sak var det som hände vid middagen igår. Jag berättade ju tidigare om att jag hittat ett recept på kyckling gyros, så när vi nu var hemma hela dagen så hade vi ju gott om tid att tillaga denna härliga grekiska läckerhet. Så vi började med att baka pitabröd på förmiddagen, barnen hjälpte självklart till med detta. I alla fall med att äta degen. När bröden var gräddade och klara så började vi med tzatzikin, och när den var klar fick den stå och gotta till sig i kylen. När kycklingen var utbankad och klar så fick den marineras i en härlig blandning av grekisk yoghurt och kryddor. Denna marinad låg kycklingen i under flera timmar så att alla smaker hann sätta sig ordentligt. Sedan skulle den in i ugnen, och då tog man ett spett och trädde försiktigt över alla kycklingbitarna tills de bildat en stor hög. Nu skulle det bara tillagas i ugnen i nästan två timmar. Det var ganska tidskrävande allt detta, men definitivt värt det tycker jag. För det blev otroligt smaskigt! Bröden vart perfekta och kycklingen tillsammans med tzatziki och grönsaker blev himmelskt gott. Mums! Alla smaskade i sig middagen, och när jag frågade Nova om hon ville äta lite mer så tackade hon glatt ja.

– Men inte kyckling pappa! Den smakade hundmat. Förklarade hon.

Huruvida hon smakat hundmat tidigare eller ej spelade inte så stor roll, jag kände att kallar man kycklingen för hundmat så hade jag kanske inte lyckats så bra. Men alla andra tyckte verkligen om maten så jag hoppas att det ändå räknas som att middagen blev godkänd. 

Jag vill även tacka barnens val av kvällsfilm denna afton. Jag ser fram emot att se ”Vaiana” för tjugonde gången på mindre än en månads tid. Tur att den är lite rolig ändå, men nu börjar det bli tjatigt. Det viktigaste är dock att barnen är glada och nöjda, så om det krävs att vi ska se filmen om och om igen så kör vi på det. 

Senare samma kväll när jag började förbereda barnen för att borsta sina tänder innan de skulle sova, så hör jag hur Nova börjar gallskrika. 

– Aj! Aj! Aaaaj! Ropade hon och höll sig för ansiktet.

– Vad var det som hände? Vart har du ont? Frågade jag när hon kände sig lugnare.

– I ögat! Jag stack fingret rakt in i ögat! Jag kommer aldrig kunna se igen! JAG ÄR BLIND! Började hon då skrika igen.

Jag förökte trösta henne så gott jag kunde, men hon var i denna stund helt övertygad om att hon blivit blind och aldrig skulle kunna se igen. Även fast fingret bara träffade ena ögat. Jag försökte och försökte, men hon var så övertygad att hon var blind att hon inte trodde mig när jag sa att hon snart skulle se igen. 

– Du kan lika gärna bära in mig till sängen så kan jag ligga där och sova i mörkret när jag är blind. Sa hon sedan.

Jag gjorde som hon sa och vi lade oss tillsammans på sängen där en stund. Jag fortsatte trösta och förklara att om hon öppnar ögonen så kommer hon kunna se igen. Men det tog lite mer än en halvtimme innan hon vågade försöka, och då insåg hon att hon fått synen tillbaka igen. IT’S A MIRACLE! Efter det så somnade hon på någon minut bara. Ett otroligt märkligt avslut på kvällen tycker jag nog allt att det var.

Nu ska jag åka med Nova till tandläkaren så hon får laga sin onda tand. Vi har försökt tidigare men det gjorde för ont då, så nu ska hon få något lugnande innan eller något. Jag trodde hon skulle bli sövd men så var det inte, utan mer drogad verkar det som. Vi kommer sedan få stanna kvar där några timmar innan vi får åka hem, så de ser att hon mår bra. Men sedan ska förhoppningsvis tandvärken vara över. Yippie!

Tack för att ni läser, önskar er fortsatt trevlig dag. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke för att han kallade mig duckface helt oprovocerat…

De senaste dagarna har visat att jag är en affärsman av rang. Inte nog med att jag nu skapat en hemsida för bloggen på Facebook, jag har även startat ett sidoprojekt med min gode vän Marcus för att tjäna lite extra pengar.

Ja som ni ser så har jag äntligen skapat en facebooksida för bloggen, något som jag planerat att göra länge. Jag kommer i fortsättningen lägga ut nya blogginlägg där, men även fortsätta dela inlägget via min egen facebooksida tills det rullar på av egen kraft. Inbjudningar att gilla och följa bloggen kommer skickas till alla mina vänner på fb, jag hoppas ni vill fortsätta följa bloggen där och även kanske delar den vidare så fler får läsa. På så vis kan jag ju bli rik en dag, så stort tack på förhand!

Vårt andra projekt som Marcus och jag fick en uppenbarelse om sedan derbyt förra helgen, är att låtsas starta ett methlabb. Inspirationen föddes efter att Marcus såg TV-serien ”Breaking Bad”, även om varken han eller jag är döende som seriens huvudperson. Men med mina blivande keminkunskaper och våra gemensamma drömmar om att starta eget och bli ekonomiskt oberoende så blev detta ett naturligt steg att ta. Vi har ju ingen som helst erfarenhet av detta, så det vi fick göra var att dra i lite trådar för att få hjälp med att starta upp projektet. Som det ser ut nu så har vi Johanna, Eriks kära fru, som ser ut att kunna jobba fram en lösning och finansiering av en större bil där vi kan hålla till. Marcus drog i den tråden! Jag fick se till att övertyga en föräldraledig kemist av högsta klass, att påbörja produktutvecklingen av detta projekt som jag med min gedigna erfarenhet sedan kan sätta i produktion. Den tråden drog jag i, asbra!

Så med produktutvecklingen igång ska nu en firmabil köpas in. Detta bör vara en bil som som inte drar uppmärksamheten till sig, och vi var inne på ett husbilsköp. Men att framställa metamfetamin medför en stor mängd giftavfall som måste avlägsnas från husbilen, så för att inte väcka misstankar så är jag beredd att gå ett steg längre och samtidigt lösa avfallshanteringen. 

Tadaah! Detta kan bli vår firmabil tänkte jag, utan den uppséendeväckande texten på sidan förstås. Med denna kan min trådkontakt, kemisten, jobba ostört bak i bilen. Sedan kan Marcus som delägare i projektet ansvara för distributionen i uppstarten tills vi har råd att anställa en chaufför med erfarenhet. Där tänker jag Mogge, men det får bli när verksamheten startat upp ordentligt. Så till en början får nog Marcus köra runt i denna, och likt glassbilens trudilutt påkalla uppmärksamheten för alla potentiella köpare som då kommer springandes. Marcus tar emot beställningarna och jag kan då inifrån sopbilen skicka fram beställningarna. Skulle polisen dyka upp så kan jag bara tända eld på labbet och starta komprimatorn på sopbilen som då förstör alla bevis. För vi vill ju inte bli arresterade, det fins inte tid för sådant. Allt är så sjukt genomtänkt att vi kanske borde ansöka om starta eget bidrag, för det finns väl kvar?

Nu hoppas jag verkligen att alla som läser förstår att vi bara skämtar om detta, och att vi inte kommer starta ett methlabb på riktigt. Även om hela konceptet är så vansinnigt genomtänkt och bra planerat. Och allt detta gjorde vi på mindre än en veckas tid, den effektiviteten förtjänar applåder. Inte sant!

Applåder ja, jag tycker att vi alla förtjänar mer applåder. För jag är övertygad om att alla gör något riktigt bra varje dag, och att få uppskattning för det genom en applåd då och då är inte helt fel. Jag skred till verket, och med en liten justering i livet så kommer jag att bli applåderad varje dag framöver. Från och med nu, genom att byta signalen på väckarklockans larm på mobiltelefonen som ringer varje morgon så kommer jag att vakna till eskalerande applåder. För att jag vill ha det så! Jag har känt mig konstant trött varje morgon i flera års tid nu så jag förtjänar fasen den där applåden när jag kliver upp ur sängen varje morgon. Så det så!

Min vän Erik slängde ur sig en kommentar förra helgen som jag inte kunnat släppa på hela veckan. Det var under diskussioner om snigelslem, LEGO och annat som vi kom in på Roy Fares (han som bakar saker på TV). Jag tror det var jag som kom in på honom när jag nämde min skäggväxt och att jag skulle önska att min skägglinje var lika prydlig som på just Roy Fares. 

– Du, jag skulle inte klaga om man fick SE UT SOM Roy Fares. Avslöjade då Erik.

Marcus har du minnen om detta, utifall jag utrycker mig fel? Men Erik, för min del är det helt okej om du vill se ut som Roy Fares. Jag tror inte din fru Johanna heller skulle ha något emot det faktiskt. Så Erik, i mina ögon kommer du från och med nu alltid se ut som Roy Fares. We love you!

Innan jag avslutar så vill jag berätta om ett matrecept jag såg här i veckan på kyckling gyros. Det såg så himla gott ut! Det fick mig att minnas när vi var på muckresa, eller vad man ska kalla det efter avslutad utlandstjänstgöring i Kosovo. Då reste delar av vår pluton till Kos i Grekland, och där åt jag min första gyros. Rackarns vad gott det var! Så när jag nu såg detta recept på facebooksidan ”Tasty” så vattnades det i munnen. Nu ska det bakas pitabröd, smacka ihop en tzatziki och sedan ska jag bjuda på hemlagad ”chicken gyros”, mums!

Då hoppas jag att ni alla som har facebook fortsätter att följa bloggen där, men ni som är prenumeranter kommer förstås att få ny inlägg till er mail som vanligt. Men som sagt, gå gärna in på facebook och gilla sidan så att den kan spridas vidare. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till nazisternas demonstration i Göteborg igår. Deras människosyn är så hemsk, fy fan vad vidrigt! Jag är för att förbjuda all denna typ av extremism, försök övertyga mig om jag har fel…