Nu när barnen rest bort över påsken så tänkte jag kolla ikapp på lite diverse filmer och serier som jag känner ha släpat efter i ”The World of Jimmy”…

Först så måste jag berätta om starka kvinnor. De finns ju på riktigt överallt, det är sant! Men den som jag tänkte prata om just nu är fiktiv och heter Diana, och då syftar jag inte på den elaka starka kvinnan i den gamla TV-serien ”V”. Utan jag tittade på filmen ”Wonder Woman” som handlar om en annan Diana, spelad av Gal Gadot. Jag hade dragit ut på detta ett tag eftersom jag kände mig så gammal och besviken efter att ha sett ”Spider-Man Homecoming”, och har inte känt mig manad att ta mig för ytterligare en superhjältefilm. Men jag såg den tillslut, och jag blev positivt överraskad av den måste jag säga. Den har fått fina recensioner men det brukar inte betyda att filmupplevelsen är bra för det, men det var den i alla fall. Den hade lite mer hjärta och tanke än vanliga superhjältefilmer, och handlingen var helt okej. Det var faktiskt skönt att se en kvinnlig superhjälte som omväxling istället för uppumpadade testosteronstinna snubbar med mantlar och laserkanoner. Karaktären Diana verkar vara en riktigt vettig individ som inte slår först och frågar sen, och det enda jag kan anmärka på är väl att hon har väldigt lite kläder på sig när hon strider. Det känns lite föråldrat och påminner om när damlagen inom sporten ska locka till sig en bredare publik genom att ha mindre shorts och andra kläder. Detta störde ändå inte så mycket eftersom hon för det mesta i filmen dolde sin identitet med rockar och annat. Så nu lever hoppet lite igen om att superhjältefilmerna fortfarande kan leverera något sevärt på bio!

Jag tyckte ”Wonder Woman” var en av de bättre filmerna inom sin genre på senare år, så nu har jag faktiskt även tittat på filmen ”Justice League”. Där dyker hon upp igen tillsammans med Batman (Skinnebiten på danska), Stålis och de andra hjältarna.

Jag gjorde en helkväll av detta med chips och dip, och dessutom så hade jag skaffat denna film i 3D. Så jag satt där med glasögonen på mig och var riktigt redo! Jag kan inte beskriva mina förväntningar denna gång, med tanke på senaste tidens blandade resultat när det kommer till filmer av blockbusterkaraktär. Så nu fick filmen ha sin gång, och den var inte så dum tycker jag. Om det är något jag märker att jag inte uppskattar längre, så är det när overkliga monster och liknande dyker upp i filmer. Men det hör väl till i denna genre, så det får jag acceptera. Men det var just avsaknaden av dessa orealistiska typer i Christopher Nolans Batman-trilogin med Christian Bale i huvudrollen som gjorde de filmerna så jäkla bra. Där var ju skurkarna Bane (Tom Hardy) och Jokern (Heath Ledger) otäckt grymma på sina egna vis, men fortfarande mänskliga.

I ”Justice League” tar filmen vid där ”Batman vs. Superman: Dawn Of Justice” slutade, nämligen med att Superman är död. Ny ondska nalkas i form av några insektsliknande flygande vålnader som börjar dyka upp runtom på vår planet i deras sökande efter tre gömda boxar. Japp, ni läste rätt. De söker efter tre fyrkantiga lådor som är gömda på vår planet. En vaktas av amasonerna på deras gömda ö, en annan av havsfolket i Atlantis och den sista är nedgrävd av människorna på okänd ort sedan hundratals år tillbaka. Elakingen som vill åt dessa heter Steppenwolf, en för mig helt okänd skurk som inte hade något med rockbandet som gav oss låten ”Born To Be Wild” att göra alls. Tyvärr, och jag kan inget om denna onda farbror alls. Han verkar dyka upp från en annan dimension via en portal, och är stor och stark. En surgubbe kan man faktiskt säga, han svingar en jättestor yxa och kallar sig världars undergång eller något liknande. Han omges av sina flygande vålnader som livnär sig på rädsla, så originellt. Men även om upplägget verkar lite töntigt så blir det en ganska bra film av detta! Mest tack vare Wonder Woman och Batman som för mig är de intressantaste karaktärerna. Men nu fick jag för första gången uppleva den lite dryga Aquaman, den komplicerade Cyborg och Flash som bidrog med humorn i filmen. Just humorn kände jag var lite vuxnare och inte lika tramsig som den Marvel erbjuder i sina superhjältefilmer. Allt känns lite mognare faktiskt i jämförelse, därför gillade jag denna film. Och att få se hur dessa hjältar finner varandra för att bekämpa ondskan var intressant. Även att se hur Batman som inte besitter några superkrafter, än att vara rik som han själv säger, faktiskt får kämpa på ganska bra för att hålla jämna steg med de övriga i gänget. Filmen blev tydligen ingen biosuccé och kritiserades för det, men som helhet så var det ingen dålig film alls. Jag kommer garanterat att se den igen, någon gång…

Sedan så gjorde jag ett tappert försök att titta ikapp på zombiesarna i ”Fear the Walking Dead”, nu är jag inne på säsong tre tror jag. Jag tyckte de tidigare säsongerna var lite segare om man jämförde med ”The Walking Dead”, men tydligen så ska denna säsong leverera ordentligt. Jag hann dock bara se på två avsnitt innan jag fick göra en paus. Det är ju bara elände och elände i dessa serier, aldrig blir det lugn och ro. Det tycks krylla utav förrädiska och elaka människor överallt, och sedan ska det såklart bitas. Sen så är de hungriga och ut kommer det blod, så att det blir klibb och smuts på kläderna…

Men detta ska jag lägga lite tid på att försöka komma ikapp nu under påskhelgen, för denna säsong ska tydligen vara riktigt bra. Sedan ska jag även i mån av tid, börja titta på den senaste säsongen av ”The Walking Dead”. Det blir väldigt mycket blod, kladd, kurrande magar och spänning med de väsande vandrande döda framöver. Kanske att jag borde varva detta med lite ”The Big Bang Theory” för balansens skull.

Nu under helgen ska vi även fira världens bästa syster och sedan världens bästa farmor som båda fyller år! Den gamla krutdamen som gillar giraffer har varit trött och hängig ett tag, men vi hoppas att vårt besök på hemmet kan pigga upp lite. Så får vi se hur mycket hon orkar fira, hon blir garanterat glad över att få träffa oss i alla fall. Sedan ska vi åka och fira min farmor! Haha, nä jag menar såklart min syster Linda. Hon är en pigg och rask ung dam i sina bästa år, tror hon. Hon vet inte om hur bra det är att vara tre år äldre, som jag ju är. Men hon kommer dit tids nog, och snart fyller hon 40 år! Tiden går fort när man har så himla roligt!

Jag återkommer om allt firande nästa gång, så får vi se vad som har hänt då. Nu ska jag äta påskgodis och avnjuta en bit smörgåstårta. Ja ni läste rätt, smörgåstårta! Jag har gjort mig en sorts minivariant till påsktårta som jag tänkte avnjuta under denna helg. Är den inte fin? Mm… Gott! Tack för att ni läser, GLAD PÅSK & ha d biff!

DAGENS JERKER går till TV4. Jag tittade på ”Nyhetsmorgon” som jag alltid gör när jag är ledig, och nu var det en så kallad expertpanel där för att diskutera veckans händelser. Men de bara skrek, överröstade och pratade i mun på varandra att jag tillslut bytte kanal. Fy fasen vilket oväsen att börja dagen till…

Ibland inträffar roliga och mindre roliga saker samtidigt, inget konstigt. I detta inlägg tänkte jag ta upp lite saker som hänt de sista dagarna som både är superkul och även väldigt tråkiga…

Igår nåddes vi av den tråkiga nyheten att den folkkära artisten Jerry Williams lämnat oss efter en tids sjukdom, 75 år gammal. Jag blev lite chockad, i dubbel bemärkelse. Först över att han var sjuk, och sedan att han var 75 år! Jag såg honom på TV för en tid sedan och då såg han ju hurtig och riktigt jäkla vältränad ut, så jag kunde inte ens föreställa mig att han nu var 75år. Någonstans så förstod jag ju att han inte var purung längre, men tänkte att han var strax över sextio år eller något bara. Det var ju fart på den farbrorn, vilken underhållare! Han har ju gjort massor av bra låtar och var underbar att lyssna på i intervjuer och i andra sammanhang där han kom till tals. Som barn kunde man ställa sig med handen bakom örat som var Jerrys ”grej”, sedan låtsades man uppträda där inne på sitt rum när ingen såg på. Om jag ska nämna en låt som jag lyssnar på varje år med herr Williams så är det hans tolkning av ”Vintersaga”, den är otroligt stark och han gör den riktigt bra. Vad jag kan minnas så har jag nog aldrig sett honom uppträda live, men jag tror att jag har sett honom som barn någon gång på vattenfestivalen eller något liknande. Men då var han ju bara en av oss som gick runt där och väntade på fyrverkerierna. Och eftersom han är en tuffing så vet jag att han läser min blogg där på andra sidan nu, så tack för allt! R.I.P Jerry Williams…

Så är det ju i livet, några lämnar oss och nya kommer till oss. De senaste tillskotten som berikar vårt liv just nu är min mors hundvalpar. Dessa besökta barnen och jag i söndags, riktigt söta små rackare. Det är bara en av valparna, Sander, som är lite busig just nu. Men Jasmine födde ju honom två veckor tidigare än Tindras valpar som kom lite senare. De ligger mest och sover fortfarande, men är så söta ändå. Sander är uppe och går men är ganska så lugn, snart börjar han väl busa för fullt kan jag tänka mig. Barnen älskar ju dessa hundvalpar, till och med Freja som med skräckblandad förtjusning satte sig i deras inomhushage. Hon är lite rädd för de ”stora” hundarna, eftersom de vill hälsa på henne genom att slicka lite på hennes hand. Det uppskattas inte tydligen, men valparna får tydligen bita och slicka på henne utan problem. Men det blir ju inte lika kladdigt då förstås.

Mina syskon var också där med sina barn, så då utmanade jag dem att genomföra barnyoga med hjälp av appen jag har. Barnen alltså, inte de vuxna. Elvira, Freja och Theo genomförde detta med sporadiska inhopp av Nova. Hon ville hellre hjälpa sin farmor att duka fram fikabröd. Under yogapassets gång så kunde man höra en viss liten Freja förklara vissa övningar för sin kusin Elvira. Inte hur man skulle göra, utan andra saker som tydligen var viktiga.

– Det är ju jättelätt, eller hur Elvira! Pappa ser jätterolig ut när han försöker göra såhär. Förklarade Freja och fnittrade.

Jag brydde mig inte så mycket om detta, men tittade lite på Elvira och såg att hon tyckte det var lite roligt. Sedan kom en ny övning, då var det dags igen.

– Pappa tror han gör rätt, men han kan inte göra såhär heller. För han har en så stor mage där emellan, men det har ju inte vi. Säger Freja och fnittrar väldigt högt.

Plötsligt blev hon utan påskägg i år, så märkligt…

Nej så elak ska jag inte vara. Påsken är på intågande nu och förhoppningsvis våren också! Jenny åker med barnen till Tallebo över påsken, så då får de fira tillsammans där. Så firar jag med barnen helgen efter sen när de är hemma igen. Jag har lovat påskharen att lämna påskägg hos mig till barnen även fast de inte är där, så att de kan få leta efter påskäggen sen. Får se vad pappa och haren kan hitta på för spännande innehåll i äggen i år, hm…

Medan barnen är borta så kommer jag att hälsa på min farmor med min far och mina syskon. Hon fyller år på lördag, så då tänkte vi åka till hennes boende och fira henne om hon orkar. Hon kom hem från sjukhuset ganska nyligen och har varit väldigt trött sedan dess, så vi får se vad hon orkar med. Sedan så kommer vi fira min syster som även hon fyller år nu i helgen, så det blir lite kalas och annat firande för min del. Men jag ser fram emot detta och även att få fira en sorts mini-påsk när barnen kommer hem igen. Då ska det ätas ägg! Som man målar och pimpar först. Märklig tradition detta…

För oss sportintresserade så är det underbart att vara djurgårdare numera! Fotbollssäsongen drar snart igång igen, och med stundande europaspel dessutom. Detta ser vi fram emot! Just nu gläder sig hela hockeysverige åt att Djurgården gått till semifinal i SHL-slutspelet efter att ha slagit ut Linköping igår kväll. Detta har inte hänt på länge, och nu är det kul att titta på hockey igen. Inte för att jag är någon så kallad medgångssupporter, utan för att det är ju roligare om laget spelar bra och vinner genom att göra många mål. Det är kul tycker jag! Faktum är att jag önskar att alla kunde få vara djurgårdare just nu, så får alla ni andra uppleva hur det är när laget i ens hjärta presterar bra inom de två största sporterna ishockey och fotboll. Heja Djurgården! Alltid! Oavsett!

Det var lite av vad jag och min mage hade att dela med sig av för denna gång. Om några dagar kommer ett nytt inlägg, så håll utkik. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till direktör Wåhlstam. När jag kontrollerade ankomna råvaror inne på vårt kontrollabb idag så glider han in genom dörren som den ”Don Juan” han är, och där står jag då i all min prakt framför hyllan med alla provburkar.

– Där står du och ser mätt och belåten ut! Säger han i förbifarten.

Vilken tur att jag faktiskt hade ätit lunch precis innan, och att det därför var lite svårt att hålla in magen just då. Om jag ens skulle ha försökt så hade magen istället skapat en rejäl puckel på ryggen. Men vad är det med alla dessa människor och deras fascination för min mage? Sticker den verkligen rakt ut och är i vägen så mycket? Ni är elaka! Nu tänker jag åka in på Biltema efter jobbet och köpa en skottkärra eller skateboard, beroende på vad som är billigast. Sedan kan magen ligga mot den så den inte tar i marken när jag fläskar mig fram genom min vardag… Åh grymma värld!

Nämen hej, hejsan! Va kul, ja verkligen! Denna veckan har ju polisen haft trafikkontroller med sina aspiranter, och man såg dem arbeta lite överallt. Och man blir alltid lite nervös när de vinkar in en…

Jag var lite försenad och skyndade mig för att hämta barnen på deras skolor. Vid Grisslingerakan så finns det ett par övergångsställen som är som små vägbulor för oss bilister så att vi ska hålla farten nere, tror jag i alla fall. Bilen framför mig måste ha trott att det var rejäla farthinder och saktade ner så att bilen nästan blev stillastående varje gång vi kom fram till ett övergångsställe. Kanske var den ovan att köra där, vad vet jag. Men jag som kört där ofta vet ju att det går att hålla den tillåtna hastigheten som är 50km/h över dessa bulor, om ingen fotgängare kommer förstås. Så jag blev lite irriterad i min stress av att denna bil saktade ner så mycket hela tiden, vilket gjorde att jag hamnade precis bakom dennes bil varje gång. Och framme vi caféet så står de, poliserna. De stoppar oss båda och vinkar in oss till sidan. Typiskt tänkte jag, nu kommer de säkert klaga på mitt ena halvljus som slutat fungera…

– Hej, kan jag få se på körkortet tack. Säger polismannen när jag hissat ner bilrutan.

– Absolut! Svarar jag och kastar fram körkortet till polismannen som kikar på det och sedan behåller körkortet.

– Vi utför alkoholtester här idag, så jag kommer be dig att blåsa i den här… Säger polismannen och sätter på ett plaströr på alkoholmätaren.

– Okej. Svarade jag, det är ingen fara för någon alkohol har jag inte druckit sedan helgen.

Jag tog i och blåste ordentligt tills den lilla manicken började pipa.

– Det ser bra ut. Har du bråttom någonstans? Frågade han mig sen, utan att jag hann svara så kom uppläxningen.

– Du måste hålla mycket längre avstånd till framförvarande fordon än vad du gör, känner du inte till att det ska gå minst tre sekunder mellan fordonen på vägarna oavsett hastighet? Säger han lite bestämt.

– Jo absolut, men nu vart det lite konstigt med bilen framför mig… Mer hann jag inte förklara innan han avbröt mig.

– Det är två tusen kronor i böter på en sådan förseelse, och du som inte hade mer än en halv sekund till framförvarande fordon blir av med körkortet. Berättade han och höll i mitt körkort framför sig.

Jag blev skitnervös, det kan inte vara sant.

– Eh… Men min fru är gravid och jag måste hem fort så vi kan åka in till BB. Slank det ur mig bara sådär.

– Är det så? Du verkade inte så stressad alldeles nyss, varför sa du inte det på en gång? Är du verkligen ärlig nu? Frågade polismannen mig och stirrade på mig utan att blinka.

– Nej såhär är det… Jag jobbar för regeringen och är ute på uppdrag som infiltratör, ni måste släppa mig innan det är för sent! Sa jag högt och tydligt och hoppades att han skulle släppa mig och att detta skulle rädda mitt körkort.

Men nu är det såhär, att när man slänger ur sig en sådan kommentar så blir man ombedd att kliva ur bilen. Sedan får man ställa sig med händerna på biltaket och brett isär med benen medan man blir visiterad. Alla som passerar förbi vill gärna stirra nyfiket. Sedan får man följa med och sätta sig i polisbussen som stod parkerad en bit bort. Där spände de ihop mina handleder med ett plastband, och sedan så ställdes det en massa frågor. Jag ser hur polismannen kör bort min bil och parkerar den en bit bort. Detta förstod jag inte, det ska ju inte vara något fel med den.

– Tar ni bilen bara för att halvljuset är trasigt? Frågade jag.

– TYST! Här är det VI som ställer frågorna! Skrek den arga poliskvinnan och slog mig med en batongliknande sak på mitt knä.

Det gjorde jätteont! Och när hon skrek ”tyst” så tänkte jag direkt på den där dockan ”Achmed the dead terrorist” som skriker ”silence” hela tiden. Olämpligt och otroligt opassande ja, jag vet. Men det är så typiskt mig på något vis. Sedan erkände jag att jag bara skojade och inte alls jobbade för regeringen, utan verkligen behövde åka och hämta mina barn nu. Annars undrar de nog var jag är, och min telefon ligger kvar i bilen. De läxade upp mig jättemycket, och skällde som tusan! De förklarade vilka konsekvenser det kan få om man hittar på sådana ursäkter och att man aldrig ska ljuga för polismyndigheten. Nu blev jag lite ledsen i mitt öga, och tänkte på barnen som måste undra vart tusan deras pappa är någonstans. Och sedan skulle ju Jenny förmodligen skälla på mig hon med, jag orkar inte med detta! Men det var då jag vaknade, och blev jätteupprörd där i min säng. Detta var andra gången på väldigt kort tid som jag drömt en så pass verklig och obehaglig dröm att man blir alldeles skakis när man vaknar. Fy fasen! Men det är tydligen sant i alla fall, att om man ligger för nära framförvarande fordon så kan körkortet bli indraget…

En dag efter skolan så informerade Freja mig om att hon hade ont i magen. Så innan middagen smet hon in för ett långpass på toaletten. Efter en stund kom hon ut igen.

– Jag har pruttat tre gånger på toaletten! Sa hon stolt.

– Hokay! Svarade jag och verkade intresserad så att hon blev ännu gladare.

Sedan fortsatte det så under middagen och resten av kvällen. Varje gång hon pruttade så berättade hon hur många pruttar hon var uppe i nu. Och twinsen tyckte det var hysteriskt kul! Om hon inte var för nära Nova när prutten kom för då blev det ett jäkla liv.

– Jag vill inte lukta på dina pruttar! Skrek Nova och flydde fältet.

Jag tror vi var uppe i nästan trettio pruttar när det var sovdags. Freja var jättestolt och förklarade att det bara är bra för magen om hon pruttar eftersom hon aldrig rapar. Haha, ja vad ska man säga… Vi har inte tråkigt här hemma i alla fall!

Idag har jag jobbat lite extra och blandat ihop en rejäl hudkräm på jobbet. Så nu är jag helt slut och vill vila. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till den bestämda kvinnan på bilparkeringen vid Coop. Jag var på väg ut från parkerigen, men det är lite knepigt på sina ställen eftersom de plogat upp stora snöhögar där. Så där jag var på väg att köra ut fick bara en bil plats, då möter jag henne i hennes förbaskade KIA. Hon ser att jag är på väg ut, men insisterar på att försöka klämma sig in mellan mig och snövallen. Jag blev irriterad i början och undrade lite vad tusan hon höll på med. Men när jag noterade att hon hade en KIA så skrattade jag skrockfullt för mig själv och körde vidare. Jag minns ju alla problem jag hade med den förbaskade KIA Carnivalen, så hon kommer nog få sin beskärda del av otur framöver. Om hon bara visste… Mwohahaha!

Det var ett sorgligt besked man möttes av idag när man vaknade och läste nyhetsrubrikerna. En av vår tids skarpaste hjärnor och mest kända fysiker har lämnat oss…

Det är tyvärr inte mig själv som jag syftar på, även om jag har ett ovanligt stort och oproportionerligt bakhuvud som rymmer min briljanta STORA HJÄRNA! Varför skriker jag ut texten?

Nej jag syftar på den brittiske fysikern Stephen Hawking som dog i sitt hem under natten, 76 år gammal. Bara det är en bedrift i sig, eftersom han diagnostiserades med den allvarliga sjukdomen ALS redan när han var 21 år och läkarna enbart gav honom några få år till att leva då. Men han motbevisade dem allt, och levde vidare i sin specialbyggda rullstol som var väldigt avancerad teknologiskt och hjälpte honom kommunicera med hjälp av en dator. Men vill ni veta mer om honom så rekommenderar jag er att söka informationen på nätet, och kanske kan ni passa på att läsa någon av hans böcker. Jag kände inte till honom så mycket mer än att jag såg honom i diverse program på Discovery kanalerna, där fick jag ett någorlunda grepp om hur högt aktad och kunnig han var inom fysiken. Sedan visade han sin komiska sida när han vid flertalet tillfällen dök upp i en av mina favoritserier ”The Big Bang Theory”, men han var tydligen känd för sin humor redan innan dess. Jag ska inte säga att jag alltid varit intresserad av fysik, men nästan i alla fall. Det är lite svårt att hänga med i alla begreppen ibland och vid vissa tillfällen lyckas fysikerna nästan slå knut på min tankeverksamhet när de pratar om otroligt invecklade saker känns det som. Det är ju lite som så vad jag har förstått, att de flesta upptäckterna inom fysikens värld redan upptäcktes för länge LÄNGE sedan. Och att de numera undersöker och försöker bevisa många av de teorier som skapats genom historien. Men jag är ändå tacksam över att ha fått leva i samtid med en av historiens mest kända fysiker, och mitt intresse för just honom ökade faktiskt mer nu av någon anledning. R.I.P Stephen Hawking…

Ni kanske undrar hur mina kemistudier har gått? Jo tack, de avslutades i januari…

Igår kväll var jag på föräldramöte på Nova och Theos förskola. De berättade lite om vad de har gjort senaste tiden och vad de planerade att göra framöver. Vi fick se en film från deras egna teaterföreställning om kaninungen ”Pricken” som inte passar in för att han inte ser ut som de andra vita kaninerna i sin familj. En fin berättelse om olikheter som barnen spelade med stor bravur, jättekul att se! Sedan fick vi gå runt och titta lita på alla saker de pysslat och skapat, och då hittade jag dessa självporträtt eller vad man ska kalla dem för på mina barn.

Haha! De har valt att inte lägga lika mycket fokus och energi på sina målade självporträtt. Men så otroligt roligt att läsa vad de sagt om sig själva! Theo ska hjälpa polisen att fånga tjuvar, det känner jag igen från mina egna tankar i min barndom. Och Nova ska tydligen bygga stolar, haha! Jag måste försöka få en förståelse kring vad hon syftar på där känner jag. De andra föräldrarna som var där imponerades mycket av deras framtida planer och skrattade högt. Men är detta vad mina barn vill göra så ska de få göra det, då ska jag hjälpa dem så gott jag kan med att köpa trävirke till stolarna och sedan sy en högteknologisk superhjältedräkt som kan användas när man bekämpar de kriminella. It’s on like Donkey Kong!

Efter konferensen som slutade i söndags så har jag varit lite seg, men mest på grund av den långa bussresan tror jag. Billy gjorde en heroisk insats och lyckades koppla upp sig på bussens chromecast och spelade upp flera avsnitt av ”Kjell”. Det uppskattade jag mycket!

Vi hade väldigt roligt och restiden gick fortare tyckte jag. Men sedan hackade någon annan chromecasten och spelade upp något eget skit som inte alls var lika kul, det var onödigt och elakt. Billy röt ifrån men fick inte mycket gehör för det tyvärr, så han tittade vidare på sin mobil och jag lyssnade på musik på min istället. Men nu var det i alla fall inte så långt kvar innan vi var framme i Gustavsberg igen. Det var skönt och jag längtade nu jättemycket efter barnen, så jag åkte direkt över till dem. Det var härligt att få vara med dem igen, nu dröjer det ett år till innan jag behöver åka på konferens och vara ifrån dem sådär länge igen. Det känns tryggt!

Det blev inte mycket mer än så denna gång. Jag skulle vilja skriva mer men hinner inte riktigt med det just nu, vilket är lite synd för bloggen fick verkligen ett uppsving under konferensen med många besökare och visningar totalt sett. Så det hade varit roligt att följa upp den succén med något fräsigt här idag, men det sparar jag till nästa gång. Stort tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går inte till Henke denna gång, märkligt nog. Utan istället till vädret, om man nu kan göra så. Jag uppskattade inte alls snöfallet som kom igår nämligen, eftersom det kom så pass mycket snö som ej plogades undan då. Och under natten så frös ju allt till is, så när jag backade ut bilen denna morgon så lät det som att jag gled och krossade stenbumlingar. Min stackars bil! Fast ena xenonlampan till halvljusen pajade på den precis förresten så det är fasen inte ett dugg synd om den längre, nu när jag måste byta skiten…

Captain Jimmys log, SALAB-fleet. Day 3, 2018. Whovalley, Sweden.

Mayday! Mayday! I have soap in my eyes! People are dying…

Att börja dagen med mindre panik utan att få skrika ut sin smärta, för att inte väcka sin rumskamrat, var plågsamt. Hela morgonen började egentligen illa med att mobilens batteri tog slut under natten och var livlös när jag vaknade. Helvide! Vi har försovit oss tänkte jag eftersom det var ljust ute. Men när jag pumpat i lite ström i batteriet igen kunde jag starta upp mobilen och se att klockan bara var tjugo i sju. Jaha, det var lika bra att gå upp och duscha. Det var då duschtvålen attackerade mina tindrande blå ögon. Sedan sprang vi ner till frukostbuffén där några andra morgonpigga satt och väntade. Nu gällde det att grunda ordentligt med mat så att hemresan inte blir jobbig.

Ska vi summera gårdagen då, och fortsätta där vi slutade igår. Vi samlades i konferensrummet på eftermiddagen och pratade om medarbetarskap. Det är viktigt och man fick lite saker att tänka på som man tar med sig härifrån sen. Vi gjorde grupparbeten och diskuterade lite engagemang och annat. Viktiga saker som vi ska fortsätta jobba med under hela året, så jag hoppas det blir bra!

Sedan så samlades vi i vinterträdgården för en fördrink vid flygeln innan middagen. Denna flygel gick ej att spela på, för det satt som ett barnlås för vuxna på locket över klaviaturen på flygelns tangenter. Men Billy visade skills och med långa armar lyckades han ändå få fram några toner som kunde ha varit melodin till ”The Final Countdown” om man lyssnade riktigt noga. Jag noterade även instabiliteten i Henkes balans efter en drink…

Till middag serverades vi en trerättersmeny med avec, och allt var väldigt gott. Denna gång hamnade jag närmast Mia, Micke och Steffe. Den sistnämnda ska jag göra en orosanmälan på när jag kommer hem, han är ju inte klok. Men vi hade så jäkla kul vid vårt bord, och jag skrattade så att det värker i käkarna idag. Tydligen verkar rösten ha försvunnit lite också, inte pratade jag väl så mycket eller högt igår? Jag tar med mig många roliga minnen och historier från gårdagens middag. Maten var också väldigt god, och irish coffee till avec satt som en fläskläpp. Och på tal om fläskläppar så började Henke höras mer och mer nu efter att ha fått sina två ”enheter” dryck till middagen. Hur skulle detta sluta…

Vi lämnade borden efter en stund och satte oss i närheten av baren istället där många andra i sällskapet hade samlats. Jag hamnade lite på kanten av soffan, och började tappa känseln i ena skinkan och benet. Det kändes olämpligt och lite plågsamt, men jag ville inte säga något. Men tydligen så hade mina plågsamma ansiktsuttryck redan avslöjat mig och så fnittrades det lite i sällskapet. Henke satt och drack en drink som heter Karl XI, och berättade hur upprörd han var över att ha fått utmärkelsen DAGENS JERKER tre dagar på raken. Kanske trodde han att drinken hette Karl XII och blev taggad av detta, för han var lite på krigsstigen som det ju heter. Jag förklarade ju som det var att han helt enkelt har förtjänat dessa utmärkelser och borde känna stolthet istället. Men det fungerade icke, han verkade hämndlysten denna kväll…

Så vad händer då, jo det ska jag berätta för er. Detta är ej lämpligt för känsliga läsare att ta del av så er råder jag att helt enkelt skippa detta stycke i texten. Men efter ytterligare några drinkar så börjar han hota mig och säger att han ska vandalisera min bil. Ja men den står ju utanför jobbet i Gustavsberg tänker jag.

– Vad, eh… Hade du för Volvo… En S60 va? Frågar han högt och gestikulerar med sin mobiltelefon.

– Javisst! Svarade jag och skrockade över hur smart jag var som nu lurat honom eftersom jag äger en S80 och inte en S60.

– Du ska få se sen Jimmy, din bil alltså… Den kommer vara förstörd på många sätt det lovar jag dig! Sluddrar Henke nästan fram och låter nästan målmedveten på något vis.

Ja men visst, tänker jag och bryr mig inte som mycket om detta samtidigt som Henke ställer ifrån sig sitt glas och tar sikte på hotellentrén och går iväg… Vi hoppar nu raskt fram till klockan fyra på morgonen när blåljuspersonal stannar utanför hotellets bilparkering. Det är en ambulans som står bland bilarna en bit bort på vägen. Vi är några nyfikna som går närmare för att se vad som hänt, och vi möts av något förfärligt. Henke ligger ovanpå en Volvo, alltså på biltaket och hänger ner över vindrutan. Oroliga som vi är springer vi närmare och frågar vad som har hänt och om vi kan hjälpa till. Jag råkar dessutom nästan trampa på Henkes mobiltelefon som ligger iskall bredvid bilen. Det som tycks ha hänt är att Henke har försökt ”teabaga” bilen, om ni känner till uttrycket. Han har tagit sig upp på biltaket, tagit av sig byxorna och försökt ta en bild när hans pung nuddar vid biltaket för att jävlas med mig i någon sorts inbillad förvirring av att detta skulle ha varit min bil gissar jag. Men hans varma skrotum mot bilplåten i denna kyla gjorde ju att han fastnade direkt med ”påsen” på biltaket. Onykter som han var så tycks han ha tappat sin mobiltelefon som vi nu hittade bredvid bilen och kunde inte ringa på hjälp. Ambulanspersonalen berättade för oss att detta är ett fenomen som kommer från gruvarbetarna uppe i Kiruna, där de utsatte varandra för denna typ av ”pranks”. Hur stackars Henke kände till det vet jag inte, men nu låg han alldeles nedkyld och sluddrade över vindrutan med en filt över sig och den nu avlånga utsträckta blå pungen som han fastnat med på taket. Hotellpersonalen kom tillslut springandes med vatten som kunde hällas ut för att snabbt få loss honom, sedan fick han följa med in till akuten på sjukhuset i Östersund. Han verkar må ganska okej och har tydligen klarat sig bra trots det han utsatte sig för. Jag har inte pratat med honom själv ännu, men enligt rykten här bland kollegorna så kommer han bli helt återställd. Tack och lov för det, för detta hade ju varit en hemsk avslutning på en annars så bra konferens. Om det var sant, hihi…

Nej detta hände ju som sagt inte. Men det hade ju varit en annan minnesvärd historia att ta med sig hem härifrån, tillsammans med de andra historierna från middagen igår. Så hur slutade kvällen egentligen då? Jo jag kunde inte prata efter en stund eftersom rösten försvann, så jag gick upp och lade mig bland de första denna afton. Det blev en tidig sorti denna afton men jag känner mig desto piggare idag istället. Och jag vill passa på att rikta ett stort tack till alla fina kollegor för en trevlig kväll, och en totalt sett härlig konferens!

Nu ska vi åka hem till Stockholm igen, men det kommer ta sin tid innan bussen är framme. Då kan man ju passa på att blogga som jag nu gör, så går tiden lite fortare. Historien om Henke på biltaket här ovan är taget från en publicerad nyhet i Kiruna, som ni kan försöka leta upp på nätet om ni vill ha lite rolig läsning. Jag mindes ej exakt hur den historien utspelade sig så jag googlade på ”pung” och ”biltak”, det skulle jag inte ha gjort. Sökresultatet visade inte bara det jag sökte efter, utan jag noterade en trend som tydligen finns där ute bland männen runtom i världen. Det kallas för ”nutscaping”, och jag kunde inte låta bli att läsa mer om detta. Det går ut på att ta fina naturbilder, där man låter pungen synas i överkanten likt en mystiskt luden måne eller något. Jag ville inte se mer bilder än det lilla jag hann kan se, men om någon av er som läser detta så kan ni ju undersöka saken vidare helt enkelt. Nutscaping!

Nu längtar jag efter barnen där hemma så jag hoppas att de är vakna när jag kommer hem. Imorgon är det en ny arbetsvecka igen, och då ska vi ju försöka implementera allt vi tagit upp och diskuterat här på konferensen. Det blir nog utmanande i vissa avseenden men en viktig start på något riktigt bra, hoppas jag! Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går nog till Henke idag igen, faktiskt. Han förstår ju inte vilken fin reklam jag gör för honom här hela tiden, så snart blir han säkert kontaktad av någon nyfiken producent på TV4 som vill ha med honom i ”Let’s Dance” eller ”Halv Åtta Hos Mig”. Du kommer bli kändis tack vare mig Henke!

Captain Jimmys log, SALAB-fleet. Day 3, 2018. Whovalley, Sweden.

Ett företag på konferens i Norrland erbjuds att ta del av en härlig middag på ett ödsligt torp långt ute i den mörka skogen. Men vad de inte vet om, är att de inte är ensamma. Någon eller något väntar på dem där ute...

Det låter som handlingen till en dålig b-skräckfilm, men vi åkte faktiskt ut till ett torp mitt ute i skogen. Där fanns ingen el, inget vatten. Men det fanns en kock och en servitör som välkomnade oss in på torpet. Det var kallt och ruggigt där inne, men två brasor var igång med sprakande eld. Maten verkade ganska enkel men var väldigt god! Och den värmdes upp i pannor och grytor över den öppna elden. Ubbe frös om stjärten där vi satt vid vårt bord. Faktum är att de flesta vid vårt bord frös för brasornas värme nådde inte riktigt fram till oss. Johnny och jag som satt längst bort från elden var väldigt frusna och kalla, det kom kall luft genom springorna i golvet och väggarna som höll oss svala hela kvällen.

Alla åt sig mätta och belåtna, men några av oss var nog lite småtrötta efter den långa dagen. Så när bussen hämtat upp oss och kört tillbaka till hotellet tackade jag för mig genom att gå och lägga mig. Björn ville mingla lite så han gick ner till baren en stund, och kom sedan ninjasmygandes in på rummet efter några timmar. Fasen, jag tror han smög bättre än mig faktiskt för jag reagerade knappt när han kom hem…

Efter dagens frukost, där jag kan ha satt personligt rekord i total mängd mat och dryck som inmundigats denna morgon, så gjorde sig många redo för att ge sig ut i backarna. Vi som inte ska åka skidor eller bräda samlades för att åka iväg och spela bowling istället.

Vilket ställe! Här fanns mat, öl och sådana där smarriga Smirnoff Ice att köpa! Men det var inte därför vi var här, vi skulle ju bowla. Så vi bytte till fina bowlingskor och ställde upp vid banorna, nu inväntade vi bara lagindelningen som personalen skulle skicka ut på skärmarna. När den kom fick vi alla tacka Johnny för hans försök till att vara med och spela, istället fick vi välkomna Conny som ingen kändes vid. Johnny blev helt enkelt Conny, så märkligt. Sedan var spelet igång! Och jag som var ute och bowlade med de fina herrarna så sent som förra månaden visade att takterna fortfarande satt kvar och inledde med att kasta bollen i rännan 4 gånger på raken. Harry och Sune skulle skämmas över mig, så det var tur att de inte fick vetskap om detta.

Men jag kom ikapp lite på slutet, och även om jag inte vann så var det ett roligt avbräck att få spela lite bowling. Det kan ha varit något fel på min bowlingkula också, för det mullrade nästan om den när jag kastade iväg den. Inte som åskguden Tor, det hade ju varit coolt förstås. Kaisa påtalade detta också att det lät väldigt mycket när jag spelade. Jag tror det var hålen i kulan som lät så högt, eftersom jag hade en XL-kula.

– Mina hål är inte sådär stora. Svarade Kaisa när jag presenterade min förklaring.

Det lät lite konstigt kanske för de som inte lyssnat på hela vår konversation. Men vi bowlade klart och jag kan bara skylla mitt dåliga resultat på ett kontaktuttag som var placerat precis bredvid vår bana. Den störde jättemycket och skrämde mig varje gång det var min tur att kasta när den dök upp i ögonvrån likt en otäck kungsboa eller något…

När vi kom tillbaka kom fröken Tallrot springandes från skidbacken och mötte upp oss. När Micke frågade hur det hade gått för sin rumskamrat Danne så skvallrade fröken Tallrot att han inte lyckades komma upp på liften och istället gick in på sitt rum. Haha, jag vet inte om det var sant men det lät lite roligt.

Vi hade ett fantastiskt väder denna dag, solen sken ordentligt och det blåste ingenting vad jag kunde känna. Nu väntades det snart lunch, då skulle vi samlas i vindskydden vid hotellet där hamburgare skulle grillas. Jag vill ju verkligen att företaget ska få valuta för pengarna de betalat för denna resa, så jag åt nästan nio hamburgare. Där fick dom valuta för pengarna vill jag lova! Om ni ursäktar så ska jag bara gå in bland buskarna där borta bakom vindskyddet, bara en liten stund. Men följ inte efter, det kan… eh… finnas björnar där…

Nu på eftermiddagen så ska vi samlas i konferensrummet igen för att runda av denna konferens. Efter det så väntar middag i vinterträdgården och fri tid resten av kvällen. Ska man unna sig en drink eller två under kvällen kanske? Några andra verkar laddade för detta, så det är inte omöjligt att jag hakar på.

Mer info från kvällen kommer under morgondagen, då följer ett sista blogginlägg från denna konferens. Ska se om jag orkar skriva det på bussresan hem, då har jag ju gott om tid i alla fall. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke som lyckades spräcka grenen på sina överdragsbyxor och nu har ett ventilationshål där. Helfestligt!

Captain Jimmys log, SALAB-fleet. Day 2, 2018. Whovalley, Sweden.

Ska vi starta där jag slutade igår, ungefär när vi kom fram till vårt hotell. Det var mycket snö här, vilket upprörde Steffe och hans flip-flops i resväskan.

Min rumskamrat blev Björn som är en skötsam herre, han varken snarkade eller levde rövare och höll mig vaken på natten. Det tackar jag för! På min säng låg det en judodräkt och ett par snötofflor som jag inte vet hur jag ska använda riktigt…

När vi checkat in oss på rummet var det mörkt ute, så utsikten från rummet förblev ett mysterium tills idag. Men jag kan avslöja nu att det jag ser utanför fönstret är en cirka tre meter hög snövall. Så fint!

Efter incheckningen på rummen så blev vi bjudna på välkomstdrink i vinterträdgården på hotellet. Ett väldigt härligt ställe med höga träd och en porlande bäck inomhus. Här blev vi även serverade en god trerättersmiddag och efter det väntade lite barhäng för de som orkade. När baren stängdes samlades vi en stund på Henkes och direktörens rum för lite eftersnack. Och fy vad stöddig han blir när han får dricka vuxendricka till maten, det är ingen ordning på honom alls. Nu var man dock ganska seg efter den långa bussturen så efter en stund gick jag till vårt rum för att sova. Nu gällde det att smyga som en ninja in i rummet eftersom Björn gick upp före mig, men som tur är har jag erfarenhet av ninjasmygande sedan jag delade rum med Jocke i London för många år sedan. Men det är en annan historia! Jag hoppade nu raskt i säng och somnade fort. Klockan 04.10 gick jag upp och kissade.

Idag var en ny dag, Björn och jag var uppe när hotellfrukosten öppnade idag, den vill man ju inte missa. Hotellet erbjöd en bra frukost med lite goda renkorvar bland annat. Efter frukosten väntades konferensen starta klockan nio, så då gällde det att vara skärpt och alert. Vi hade en föreläsare på plats som delade upp oss i grupper och lät oss spela ett spel inom gruppen. Det var skoj, och när det var klart skulle man presentera tre ord som vi tyckte var viktiga för vårt företag. Vår grupp var exceptionellt duktiga vill jag bara påpeka för alla som läser detta. När vi var klara så var det dags för lunch, och efter lunchen skulle alla samlas utanför hotellet för att åka hundspann!

Detta var något helt nytt för mig som jag aldrig prövat på tidigare. Men det verkade ju jättekul! Hundarna var otroligt taggade och skällde som tusan när de stod redo att fara iväg. Vissa hoppade av glädje medan andra ylade lite harmoniskt, hundarna alltså. Jag fick åka med Erkki och Camilla, hon fick även prova att styra släden. Erkki och jag satt så skönt att vi lät henne köra på eftersom hon gillade det. Det enda jag dög till var när hundspannsföraren behövde kliva av och göra något, då bad han mig att stå på bromsen eftersom jag är så fet. Vi skulle alla åka upp till en våffelstuga på fjället i dessa kälkar eller slädar, minns ej vad de kallades för. Gravida och förfrusna fick åka en så kallad vessla upp istället så möttes vi där. Och det var så himla häftigt att åka iväg, då blev hundarna helt knäpptysta och det kändes som att man seglade fram på snön. Föraren kunde med små korta kommandon få ledarhundarna att dra åt höger eller vänster, och de lydde på en sekund. Det var så imponerande! Vi åkte först av alla och fick ibland stanna till för att vänta in alla andra. Men då kastade sig hundarna åt sidan ner i snön för att svalka av sig och passade på att smaska i sig lite snö. En våra hundar som sprang längst bak började plötsligt springa lite märkligt och skulle tydligen bajsa i farten på något vis.

– Ja hon har varit lite dålig i magen igår. Ropade föraren när kluttarna kom.

Tack och lov satt jag bakom Erkki om det hade sprutat rallybajs så då hade nog han skyddat mig. Han hade faktiskt skidglasögon på sig också så det hade nog ändå inte varit så farligt. Hihi!

När vi kom fram till våffelstugan så parkerade vi hundarna utanför så att de fick vila upp sig medan vi klämde i oss varsin våffla och något varmt att dricka. Det var kallt ute så nu mös alla där inne i värmen.

Ubbe hade förfrusit sina 47:or till fossingar och fick åka vessla tillbaka istället. Men vi andra tog vovvarna tillbaka hem till hotellet igen, och fick se några flygande vita snöripor på vägen. När vi precis var framme vid hotellet lyckades vår släde få någon sorts sladd så att vi höll på att välta. Men föraren och hundarna lyckades dra upp oss igen efter ett fint samarbete, sedan kunde vi åka fram säkert sista biten igen. Efteråt så tackade vi så mycket för upplevelsen och sprang sedan in på våra hotellrum för tina upp oss i värmen. Det var en riktigt härlig upplevelse denna eftermiddag, och något jag kommer minnas länge.

Nu väntar en middag någonstans ute i skogen. Fortsättningen kommer imorgon. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke igen. Han har fortfarande inte fattat att han blivit befordrad till kaffeansvarig, så jag har tvingats hämta mitt kaffe hela dagen. Detta är mycket upprörande och jag känner att jag snart måste starta en arg mailkampanj för att läxa upp honom. Henke, den lilla juniorpåsen…

Captain Jimmys log, SALAB-fleet. Day 1, 2018. Whovalley, Sweden.

Varma kläder – CHECK

Mössa och vantar – CHECK

Stjärtlapp – CHECK

Jättestor resväska – CHECK

Påstigning samtliga Salabianer! Bussen var en modern och fin rackare, inte som den i filmen ”Torsk på Tallin”. Dessutom verkade chauffören trevligare och mer pratglad än Lasse Kongo. Och när man hittat ett skönt säte att bli kompis med så hör man Steffe från sätesraden bredvid mig…

– Äntligen är vi på väg! Tack alla för att jag fick följa med, även fast jag har influensan.

Till de orden började bussen sakta rulla iväg mot vår destination Vemdalen a.k.a Whovalley! (Hovalley betyder något helt annat om ni kritiserar min stavning, bara så ni vet. Och till ett sådant ställe är vi INTE på väg till!)

När Annica the Boss välkomnat alla ombord och utsett Henke som ansvarig att servera alla kaffe så var vi nu på väg. Detta kan ha varit Henkes första befordran någonsin i hans liv, för han tycktes inte förstå innebörden av sitt nya ansvar. Inget kaffe serverade han, men han går ej helt lottlös ur detta. Det ska jag återkomma till lite senare. Jag fick en trevlig säteskompis på bussen, Billy! Och han hämtade istället kaffe åt oss, det gjorde han med sådan bravur att han redan nu blev min kandidat att få min röst som ”Årets Salabian” senare i år. Vi pratade lite matlagning, filmer och serier medan bussen rullade fram genom köerna. Men tiden gick fort ändå, eftersom vi hade kul! Jag fördrev en stund genom att titta på första avsnittet från den senaste säsongen av ”Prison Break” som kom förra året. Och där verkade allt vara sig likt, en sitter fängslad och vill rymma medans övriga karaktärer bråkar och springer runt på utsidan. Men jag ska kika lite mer innan jag uttalar mig om den är sevärd eller ej. Den första säsongen var ju en av det bästa jag sett, så förväntningarna är ganska höga.

Vi stannade till och åt lunch i Tönnebro, och det stället kändes bekant på något vis. Jag tror jag har varit här förr, det kändes så i alla fall. Sedan rullade bussen vidare mot Whovalley. Jag hann få ett tystlåtet sammanbrott medan jag spelade det där jäkla spelet ”Candy Crush”… Skit! Ett skitspel är vad det är! Vi passerade i alla dessa känslor staden/byn Delsbo och då kom jag av mig lite, för detta kändes också bekant. Men jag har inte varit där vad jag minns…

Såhär glad är herr fabrikör när han får tag i godis på bussen.

Till och med hans hår blev lyriskt och lite spretigt! Det ser till och med ut som att han gjort Kebert mållös… Vad händer annars på bussen då? Billy sitter med en badring runt halsen och lyssnar på musik tror jag. Eller så sover han. Jag borde peta på honom…

– Billy, sover du?

Nä jag törs inte. Henke kastar godispapper för att få uppmärksamhet och skyller på att det är världens snällaste Björn. På raden framför oss sitter Kaisa och fröken Tallrot och spelar Monopol. Men jag tror spelet är riggat, tycker mig se att fröken Tallrot har smusslat undan pengar från banken och gömt dem i sin sponsormössa från Tinder.

Busschauffören har startat en livesändning på en TV längst fram i bussen. Där kan man se vägen och följa resan från chaufförens perspektiv. Snacka om hi-tech! Nu kan vi välja om vi vill titta ut genom fönstret på bussen eller följa färden i någon sorts virtuell verklighet på TV:n istället!

Nu rullade vi in på tågstationen i Ljusdal för att plocka upp en tågresenär som heter Mia och är min chef… Men hallå, detta börjar bli overkligt och läskigt. Jag kan svära på att jag varit här! Stora Coop, leksaksaffären… Dollarstore! Bussen rullar vidare och på håll ser jag detta hus…

Men stopp nu här, va… Där vet jag ju att jag har varit i något sammanhang, det är ju Mogges föräldrars lilla gård! Jag sitter nu tryckt mot bussfönstret och ser hur de lokala byborna pekar mot mig. Om jag kunde läsa folks läppar när de talar, vilket jag i och för sig kan men detta är en svårtolkad dialekt, så tyckte jag mig se dem säga nåt i stil med:

– Vänt lite här nu, är inte det där en av dom där bleka *C*E*N*S*U*R* utan kläder som vi såg komma *C*E*N*S*U*R* på vägen från sjön där borta, hållandes i varsin ölburk för nåt år sen?

Jag börjar minnas nu, men för att citera bönderna: C*E*N*S*U*R

Nu är vi nästan framme vid RFSU:s kondomfabrik! Viktiga frågor kräver sina svar! Vem är penismodellen här? Och Billy vill veta vilken pökpåsesort som är motståndskraftigast mot magsyra, haha! Nu kanske vissa läsare undrar varför vi ska besöka denna fabrik, men vi tillverkar en hel del produkter åt RFSU. Så detta ska bli intressant! Men nu körde tydligen busschauffören förbi fabriken, så märkligt. Han kanske kollade på TV-skärmen istället…

Intressant! Nu är besöket avklarat och jag har lärt mig mer kondomer, de fungerar bra till andra saker än slangbellor och att trä över huvudet och blåsa upp med näsan. Jag trodde vi skulle få se tillverkningen av kondomerna, men de tillverkas i Asien och skickas hit. Så svaret på vem som är penismodell förblir en mystisk gåta…

Sedan paketeras de en och en samtidigt som det tillsätts silikon som glidmedel. De testas även i ett labb för att klara testerna, så att de inte är otäta och lite annat. Man kan ju inte sälja kondomer som bara är ”ganska täta”.

Sedan fick vi veta mer om företaget, och jag som trodde att RFSU och RFSL ingick i samma organisation. Det var fel, och jag fick nästan lite skäll. Och Kebert trodde att RFSU var statligt ägt, men det var inte heller rätt så det fick han minsann höra. När besöket var klart fick vi med oss en varsin goodiebag med diverse gummin och någon sorts smörja. Vad är tanken att jag ska göra med denna?

Idag är det internationella kvinnodagen, det bör nämnas för er som missat det. Och ni som vill gratulera kvinnor denna dag har nog fått detta om bakfoten, det är ingen ”jäkla födelsedag” som Linnea Claesson uttryckte sig. Läs gärna hennes krönika i kvällspressen eller på hennes Facebooksida om ni blir intresserade, eller bara vill uppdatera er med dagens verklighet för världens kvinnor!

Bussen rullar igen och jag känner mig som ett barn som undrar om vi är framme snart. När vi kommer fram så ska vi checka in och sedan tror jag det är middag. Det blir spännande! Jag är redan hungrig. Men nu ska jag se om jag hittar någon som sover som man kan busa lite med. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till barnet som är fångad i sin vuxna kropp, Henke! Han skulle ju som jag skrev i början av inlägget inte gå lottlös ur det här. Detta eftersom han är högljudd och kastar godispapper på sina kollegor på bussen…

Att saker och ting förändras när man blir förälder är det ju inget snack om, och oftast till det bättre såklart. Men jag finnar mig ändå sittandes och jämför vissa stunder mot hur det var tidigare innan barnen kom till världen.

Det behöver inte vara negativt som sagt, utan bara att skillnaderna blir väldigt påtagliga vissa stunder. Ett sådant tillfälle var på morgonen igår, när vi åt frukost. Den största och mest påtagliga skillnaden är ljudnivån, där man tidigare satt själv och njöt av lugnet på morgonen med en koff kaffe innan dagen tog start. Numera så gör dagen en sorts tjuvstart innan man ens har vaknat, för barnen vaknar alltid innan klockan ringer på morgonen. Ibland lite i smyg, ibland vaknar de med dunder och brak. Det är lite olika det där…

Men jag noterade vid frukosten att jag satt ensam med Nova, som åt frukost i bara underkläder eftersom hon skulle göra egen smoothie men spillde ut denna på sin tröja. Hon doppade nu digestivekex i yoghurt och blåbär om jag inte såg fel. Freja skrek glatt när hon åkte runt på sina rullskridskor mellan köket och vardagsrummet i full fart, och Theo studsade fram på sin hoppboll efter henne och skrattade högt. De kan liksom fara runt som sådana där fidgetspinners genom hela hemmet! Jag upplevde detta inte alls harmoniskt, men på något sätt så har man vant sig nu vid detta och blir liksom lite avtrubbad istället. Men kul har de ju tidigt på morgonen, och massor av energi tydligen! Själv glömde jag helt bort att dricka mitt morgonkaffe.

När arbetsdagen var slut förr om åren så var det värsta som kunde hända att man fastnade i bilköerna. Men när man väl var hemma så var allt lugnt och skönt, man tog en dusch efter arbetsdagen och slappade på soffan en stund och kollade lite sociala medier typ. Sedan när magen kurrade så var det bara att tillaga en god middag, det enda kravet man hade på sig egentligen när man kom hem från jobbet. Nu är det andra bullar! Nu får oftast bilen agera rallybil från jobbet till skolorna för att hämta upp barnen, sedan ska helst dessa tre starka viljor enas om en middag. Går det inte så lägger jag in mitt VETO som förälder och bestämmer vad det blir, med blandade resultat. Ibland blir man hyllad, och ibland får man höra att barnen inte älskar mig längre om jag inte tillagar deras favoritmat. Efter middagen kommer dock det lilla andrummet innan det är sovdags senare på kvällen. Det är här man kan spela spel och göra något tillsammans, om man inte är för trött som jag är ibland. Då somnar man ju nästan på soffan medan barnen leker själva, och det är inte bra.

Om vi sedan kastar oss till kvällspasset så finns det något som jag håller väldigt kärt nu när man har barn… Rutiner! Rutiner! Rutiner! Kvällsrutinerna för hur länge man får titta på TV exempelvis, och när det är dags att borsta tänderna och göra sig redo att sova. För barnen alltså, men utan dessa så skulle det bli en rörig tillvaro. Här är det ganska vanligt med mindre protester när det är dags att runda av kvällen och plattor ska stängas av eller spel avslutas. Och frasen ”men jag ska bara” går på repeat hemma. Dock så har vi skapat rutiner som fungerar, och det tar inte så lång tid innan alla somnat. Inklusive man själv ibland. Det kan bli lite långdraget vissa kvällar innan alla sover sött, och då är man oftast i kontakt med John Blund själv och somnar med barnen. Sådär runt klockan åtta eller nio på kvällen. Den stora skillnaden numera är att även om man är vaken vid den tidpunkten så befinner man sig lite i koma, och även om viljan finns att göra något så är orken ens största fiende. Om det inte är något att se på TV så är det bäst att DVD:n är laddad med något bra att titta på, för det är nästan lite utav en utmaning att komma på något att titta på och sedan byta skiva i spelaren. Där tackar jag nu alla dessa streamingtjänster som finns idag, det är som att de vet vad alla småbarnsföräldrar behöver. Ett stort utbud av sport, filmer och serier utan att behöva röra på sig. Tack ska ni ha!

Annat var det förr… Jag som egentligen är en riktig kvällsmänniska hade väl precis ätit klart en sen middag vid den tiden och gjorde mig redo för att se en långfilm eller varför inte massor av avsnitt av en bra serie. På helgerna så var man ju lätt uppe till klockan två på natten, och en vardag så höll man ju igång till midnatt och var ändå mirakulöst nog utvilad dagen efter när man skulle gå upp ur sängen. Men det var då det, den tiden är nu förbi.

Detta kanske låter negativt och grinigt, men det är inte så jag vill förmedla det. Det är bara annorlunda numera, men på ett bra sätt ändå. Det är mest kontrasterna som är roliga och väldigt påtagliga kan jag tycka. Och just de lugna stunderna är lika ovanliga som en solig svensk sommar, haha! Men så är det när denna orkan av energier till glada barn drar fram hemma, och även om man ibland känner sig fångad just i stormens öga där allt bara far omkring en så har man accepterat att det är så det är. Men de vill ju samtidigt vara nära och just därför blir det lite galet mycket energi runtomkring en vissa dagar, men det är samtidigt så fint att de vill vara hos en.

I söndags såg jag att det var en manifestation för ett införande av samtyckeslag vid Medborgarplatsen, och det är ju inte en dag för tidigt. Tänk att det ska behöva ta en sådan tid att få igenom detta, är det någon som kan förklara vad problemet är? Det är sorgligt att det ska behöva finnas en sådan lag, men nu när behovet finns så är det väl bara att se till att den träder i kraft. Som jag förstår det så ska väl detta även underlätta vid polisanmälningar och rättegångar så att inte de åtalade kan kringgå lagarna och bli friade om de nu faktiskt är skyldiga. Vidrigt! Det har väl diskuterats tidigare huruvida en sådan lag kan se ut och till vilken nytta, och så vitt jag vet så är det väl ingen som motsätter sig en sådan lag. Tyvärr är väl inte alla partier helt överens om detta ännu, men att det ska behöva ta en sådan tid är ju katastrofalt. Ta ert ansvar jäkla politiker! Blir så trött på er, det händer ju ingenting i er sandlåda till riksdag…

USA:s president Donald Trump har just nu besök i Vita Huset av vår chef i sandlådan Stefan Löfven, där de talat på presskonferenser tillsammans bland annat. Undrar hur det känns för en sådan som Trump, när statsministern från lilleputt-landet Sverige kommer på besök? Vet han ens vart Sverige ligger på kartan? Jo det gör han nog, hoppas jag. Men det är kanske mer avslappnat och annorlunda att få besök av exempelvis Sverige än säg Merkel från Tyskland, eller Putin från Ryssland. De kommer nog med mer pondus och kan ju stå upp mot USA på ett annat sätt om det skulle behövas, eftersom de upplevs som lite mäktigare och med större inflytande på sin omvärld än vad Löfven gör skulle jag tro. Så de kanske bara sitter och softar efter presskonferenserna och kollar på Netflix tillsammans, Löfven kanske insisterar på att de ska titta på den roliga serien ”Solsidan”. Haha! Men tänk om jag har helt fel? Trump kanske har det hektiskt och jobbigt, och därför tycker det är jobbigt att klämma in en dag eller två med Löfven? Lite som den där störande polaren som kräver att få komma in på en efterfest och knackar på sent på natten efter en sen utekväll när man bara vill sova i sin säng. Intressant…

Det jag tyckte var fint och som jag reagerade på var faktiskt flaggorna i bakgrunden under presskonferensen. Svenska flaggan, den är bra fin alltså. Den känns så varm på något vis i jämförelse med många andra flaggor. Titta på USA:s flagga exempelvis, när jag ser den så tänker jag nästan på science fiction eller något. Den är med i så många filmer och andra avseenden att den inte känns riktigt äkta, inte som vår flagga i alla fall. Men jag är ju en sådan person som tycker om vår flagga och vad den representerar, just frihet är en sådan känsla. Men sedan finns det de som tycker att alla flaggor är onödiga och skapar en ond patriotism eller något liknande, och kanske skulle världen se annorlunda ut utan alla dessa flaggor. Men jag tror inte det är flaggornas fel att världen ser ut som den gör, utan fokuserar mer på den känslan av stolthet man kan känna för sin nations flagga. Främst då inom sporten kanske, eftersom jag är sportintresserad. Sak samma, ta en titt på flaggorna här nedan och känn efter. Känns det inte fint och bra i kroppen när ni ser den svenska flaggan där tillsammans med flaggan från the US and A…

Nu ska jag på informationsmöte på Frejas skola, spännande! Imorgon avgår bussen till Vemdalen där vi ska ha årets konferens med jobbet, håll ögonen öppna efter uppdateringar här från resan. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER tycker jag vi kan ge Sveriges riksdag. Enbart för att de är så himla tröga ibland…

Har ni någon gång burit på den där känslan av att nu, JUST NU får fasen ingenting gå fel? Då vet ni nog vad jag menar, och låt mig därför berätta något otroligt pissjobbigt…

Vabruari är förbi, det är skönt. Barnen är friska igen bortsett från att Nova hostar lite fortfarande. Men allt vabbande förra månaden gjorde ju den ekonomiska tillväxten på kontot väldigt begränsat när lönen kom. Dessutom lyckades jag ansöka om ersättning för vabben från Försäkringskassan en dag försent, så jag missade att få den utbetald denna månad. Bittert! Men det blir väl lite roligare i mars månad då istället hoppas jag! Och när man känner att man måste spendera försiktigt och med eftertanke så får banne mig inget annat gå snett, helst inget som kan kosta mycket pengar. Så låt mig nu berätta om min ”nya” bil…

Jag skulle åka hem från jobbet, och fann denna stora vita snöboll till bil på parkeringen utanför. Efter att ha borstat av all snö, fått bort isen från alla fönster med hjälp av min isskrapa och en skärbrännare. Nej inte riktigt, men fy tusan vad is det var och vad den satt fast! Min platta lilla isskrapa är för mjäkig för detta väder och blir mjuk som en trasa när man försöker ta i lite med den. Det slog mig sedan att jag faktiskt har två, så när jag hittat den andra så gick det enklare. Bilens motor brummade högt och snart kom värmen igång så att man kunde börja köra hem. Den startar ju alltid i alla fall i vinterkylan, och det är något jag verkligen uppskattar! Den förra bilen, Hyundaien, var ju lite utav en joker vintertid även om det för det mesta gick bra. Nu var jag i alla fall på väg hem, trafiken flöt på långsamt genom Gustavsberg men det rörde sig i alla fall. Så när jag kom ut på motorvägen där det var färre bilar så kunde jag ta sats och gasa på lite, och upptäckte när jag kom körande på påfarten att en bil kommer i hög hastighet på motorvägen. Personen som kör verkar inte ha lagt märke till mig utan fortsätter gasa på så att jag inte kommer ut, då sänker jag farten och låter bilen passera innan jag precis hinner ut innan påfarten tar slut. Nu hade jag ju väldigt låg fart och var tvungen att gasa på lite, som tur var fanns det inga bilar bakom mig just då. Men när jag ökat farten och precis ska luta mig tillbaka lite i förarstolen så brakar det plötsligt till och det känns som om jag sitter på marken och kör! Bilen fortsätter att rulla/glida sakta framåt, men tappar snabbt fart. Och i innerspegeln ser jag hur typ bakaxeln eller liknande och de två bakhjulen ligger bakom mig på vägen! Vad tusan då!!! Jag lyckas i detta kaos slå på varningsblinkers och styra in mot vägkanten, och när jag kliver ur i bilen så ser jag ett spår av plastbitar hela vägen bort till bakaxeln och bakhjulen som ligger likt en stor skivstång en bra bit bort. Jag tror även en del av avgasröret lossnat men ser inte helt säkert vad det är. Varför just jag? VARFÖR JUST NU? Fattigmånad och allt så händer detta! Kan upplysa om att stå utomhus i blåsten i -13 grader var lagom mysigt även för en viking som jag. Upprörd över att min fina Volvo rasat sönder så ringer jag efter bärgning, men då ingår inte bilbärgning i min nya försäkring som jag hade tecknat. Så den kostnaden får jag stå för själv, fasen! Men vad skulle jag göra, jag får väl skita i att äta en vecka eller två då. Jag är ju ändå så fet så vem bryr sig! När bärgaren ringer upp så förklarar han att det är kö för att få hjälp, det är så många som kört fast med sina bilar idag i snökaoset så det tar nog någon timme innan han kommer. Så han föreslog att jag kunde gå in på en mack och ta en fika eller något under tiden så ringer han när han närmar sig. Tack snälla bärgaren! Jag står mitt ute i ingenstans på en motorväg, inte en bensinmack eller något annat i sikte heller för den delen. Och ett extra stort tack vill jag rikta till alla er som slarvar med vinterdäck och annat som gör att ni skapar kaos på vägarna! Nu måste vi som har riktiga bilproblem drabbas av er dumhet och frysa ihjäl på kuppen. Jag törs lova att snön började smälta lite just där jag stod eftersom jag kokade av ilska. Och man ska ju inte sätta sig i bilen när den stod parkerad som den gjorde, då kan den bli påkörd och så dör jag lite när jag sitter kvar i den. Men kunde ingen hjälpa dig då? Någon som passerade förbi, eller kom det inga bilar? Jo då, det kom bilar. Och alla tittade väldigt mycket men körde vidare, ingen stannade och frågade om jag ville ha hjälp. Kanske såg jag ut som en sådan där vägpirat eller något. Och den öppna terrängen bjöd på härligt isande kyssar som smiskade mig stenhårt i ansiktet. Fy fan säger jag bara, detta händer ju bara inte…

När den inte så glada bärgaren kom tillslut så frågade han detta kunde hända.

– Blev du påkörd eller hur tusan gick det här till? Flämtade han efter vad jag förstår som en lååång dag på vägarna med folk som behöver hjälp med sina fordon.

– Nej jag hade precis gasat ut på motorvägen när bilen bara rasade ihop och då såg jag bakaxeln liggandes på vägen. Jag har dragit undan den till vägkanten här framme men orkade inte släpa hit den i kylan. Förklarade jag.

– Jag har bärgat fordon i över trettio år och har aldrig sett något liknande, vilken tur att du klarade dig. Sa han och drog ut sin vajer för att börja dra upp Volvon på flaket för bogsering.

Det är ju inte första gången jag hör det uttrycket när jag är inblandad, att de aldrig varit med eller har sett något liknande. Önskar att jag kunde känna mig lyckligt lottad men det handlar ju oftast bara om motgångar och skit när det blir såhär. När vi ska åka iväg så frågar han om någon kan hämta mig i Nacka eller om jag bor i närheten.

– Nacka? Kan vi inte ta en verkstad här på Värmdö, då är det ju närmare? Frågade jag förvånat.

– Nej enligt ditt försäkringsbolag så måste bilen bärgas till en Volvoverkstad, och den närmsta är i Nacka. Förklarar han vänligt.

Perfekt! Hemmet är i Haninge, jobbet på Värmdö och mitt i mellan dessa viktiga punkter stod bilen på en verkstad. Det blev ju en smidig lösning, tycker inte alla ni andra det också? Att vi sprider ut det lite så att jag kan få åka extra mycket buss som jag gillar så mycket. Verkstan var dock optimistisk om att kunna reparera bilen, och frågade om jag var intresserade av en begagnad uppsättning bakdäck på blanka fälgar som de hade liggandes. Det kunde ju spara en slant, så ja varför inte tänkte jag. När jag fick se en bild på bilen som den vänliga mekanikern skicka så höll jag på att dö…

Men så fint det blev, blanka fina fälgar. Rosa ser de ju ut att vara också! Jag var inte fullt så nöjd ska jag erkänna, och kommer omgående att byta ut dessa när skatteåterbäringen kommer i år. Vad slutade kalaset på då, någon som vill gissa? Klarade jag mig undan med ett fyrsiffrigt belopp, eller blev det femsiffrigt tror ni? Saken är den att ni behöver inte gissa, för allt detta var bara en hemsk mardröm jag hade inatt…

Men när jag vaknade så var jag helt utmattad och kallsvettig, fy vilken obehaglig dröm. Den kändes så verklig, och fullt rimlig om man ser till historiken i ”The Life of Jimmy”. Tack och lov var bilen felfri denna morgon, och det värmde verkligen i hjärtat. Nu behöver jag inte lägga ut en massa dyra pengar på bilreparationer eller annat, utan kan fortsätta leva snålt resten av månaden. Med de sista orden vill jag tacka alla för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla er som känner sig träffade av detta… Ibland händer det att jag sitter där i min lilla bubbla och lyssnar på Kent, detta fantastiska band som levererat så otroligt många bra låtar genom åren. Då har detta har hänt på jobbet eller när någon fått skjuts och åkt med i min bil exempelvis. Att någon frågar vad jag lyssnar på, och när jag svarar Kent så kommer detta otroligt olämpliga svar:

– Jaha, ja men han har gjort några bra låtar.

Vart ska jag börja? Med HAN kanske, Kent är ju ingen person utan ett rockband. Så det så! Och NÅGRA BRA LÅTAR, de har gjort massor av väldigt bra låtar… För helvide! Ni borde skämmas, och när ni gjort det borde ni skämmas lite till…

För er som inte redan vet, så kommer jag allt närmare åldersstrecket 40 år. Det går fort, och inte nödvändigtvis utför bara för det. Och jag kanske lever i en sorts förnekelse, för inte känns det som att jag är så pass gammal. Jag är ju ungdomlig och ”down with the kids” som ni alla redan vet…

Hur håller jag mig så ungdomlig som självaste Steve Buscemi här på bilden då? Jo hör och häpna! Jag är en sucker för Youtube numera. Den senaste månaderna har jag följt några enstaka så kallade youtubers där de gör reaction-videos, det vill säga de lyssnar eller tittar på en musikvideo med någon artist jag gillar och så reagerar de till den. Kanske inte så mycket under tiden de lyssnar, men de ger intressanta reflektioner kring musiken efteråt. Så jag kollar inte på någon random tonåring som sitter i sitt rum och säger vad hen tycker om musiken, utan lyssnar mer på musiker och andra som berättar om de små detaljerna i musiken som man själv lätt missar annars. Sådant tycker jag är lärorikt och kul! Men det finns faktiskt två andra youtubers (eller tubisar som jag tydligen kallar dem) som jag brukar titta på bara för skojs skull. Den ena är en kille i Kanada som inte är så superkul att lyssna på, men han börjar alltid gäspa efter musikvideon och det har liksom blivit en grej för mig att skratta åt detta. Man sitter där och väntar när han börjar prata, att snart SNART kommer nog gäspningen. Och mycket riktigt, den kommer i stort sett alltid. Haha! Den andra tubisen jag brukar kika på är en pappa och hans cirka 12-åriga son som även de lyssnar och reagerar till olika musikvideos. De bor också i Kanada, men jag tror att pappan är från Portugal. Och det som gör det så intressant att lyssna på dem är att de gärna lyssnar på svenska och andra nordiska metalband. De lyssnar mycket på Sabaton och In Flames, och gör ofta jämförelser med andra artister som man då kan lyssna på om man så önskar. Vilket är kul för man hittar då åt nya band och artister som man aldrig hört talas om innan. Ett sådant band är exempelvis ”Beast In Black” från Finland, dem hade jag aldrig hört talas om tidigare. Och låten de lyssnade på heter ”Blind And Frozen”, en väldigt intressant låt om ni frågar mig. Det är lite som att Sabaton/Nightwish goes Melodifestivalen typ haha! Sångaren har dessutom en väldigt ljus röst i verserna, så vi är flera som trott att han mimade texten i musikvideon tills jag fick förklarat att han låter så. Men i refrängerna så låter det annorlunda och då tar han i med mörkare stämma, och som sagt refrängen fastnar i skallen på en efteråt. Jag kom på mig själv att jag gick och nynnade på en låt i flera dagar utan att veta vilken det var, tills jag hörde den igen. Det var just ”Blind And Frozen”, så den kan jag rekommendera även om den inte är en ny låt. Så där ser ni vad jag är down with the kids, jag nästan hänger med tubisar liksom…

På radion så hörde jag ett för mig nytt uttryck, ”parentblaming”. Detta är alltså när vuxna och föräldrar klagar på andra föräldrar, främst på sociala medier som jag förstår det. Varför gör man så? Alltså vem anser sig ha någon rätt att spy galla och anklaga någon för att vara en dålig förälder på Facebook eller Instagram exempelvis, och detta ibland utan att ens känna personen de anklagar. Så stört! Självklart ska man väl vara observant på om ett barn far illa eller liknande, då ska man agera. Nu vet jag inte om jag förstod själva diskussionen på radion, men jag tror att det var författaren Camilla Läckberg som skrivit på sitt Instagram att de skulle på semester utan ett av barnen. Och tydligen så haglade det in negativa kommentarer från vuxenpoliser som anklagade henne för det ena och det andra. Vad har de med saken att göra? Har de någon insikt i hennes familj och vet om det är orättvist, rätt eller fel? Vet de vad som är bäst för barnen i hennes familj kanske? Jag förstår inte hur vissa ens orkar lägga sig i andras liv så mycket som de gör, kan de inte bara sköta sig själva istället. SNÄLLA! Tänk om de kunde stötta varandra lite mer istället för att såga och hata, det är så tröttsamt att det gör mig illamående. En främmande människa kan ju omöjligt veta vad som är bäst för Läckbergs familj, och att anklaga någon för dåligt föräldraskap då är väl väldigt onödigt och framför allt dumt gjort. Hur föräldrar väljer att semestra, eller skapa rutiner för sin vardag överhuvudtaget angår faktiskt inga andra. De vet själva vad som är bäst för dem och hur de bäst får dagarna att fungera. Jag är glad att jag inte råkat ut för någon sådan idiot ännu, tack och lov. Vet inte hur jag skulle reagera ens om det hände. Men ilskan är ju min bästa vän, så… Hehe, nej inte riktigt. Men som det känns efter att ha hört detta idag så tror jag att min ilska och jag skulle backa varandra ganska bra i en sådan situation.

Nästa vecka så åker vi på konferens med jobbet till Vemdalen! Mycket snö och långa bussresor, med stopp för ett fabriksbesök på vägen dessutom. Så nu gäller det att hitta skidkläderna så man kan klä sig varmt, och hoppas att man kommer i dem efter dessa år. Jag har ju inte använt dem sedan vi var i Sälen för flera år sedan, och jag har nog garanterat växt och utvidgats sedan dess. Inte håret dock, det verkar märkligt nog minska även fast jag inte bett om det…

Jag kommer försöka att rapportera därifrån som vanligt, får se vad jag hinner med. Jag hoppas att det blir en rolig konferens i alla fall, med mycket skratt. Men vem ska jag mula i snön? Fröken Tallrot hade varit rolig att mula, men hon skriker ju så förbaskat hela tiden. Henke då kanske? Nej han skriker nog fasen ännu mer… Tusan också, jag vet inte vem jag ska mula. Min snälla chef hade ju varit festligt att skvätta lite snö på förstås, men hon är gravid och slår hormonerna tillbaka mot mig där i Vemdalen så kanske jag kommer att dö på kuppen. Inte värt det, nej…

DAGENS JERKER tycker jag att alla dessa parentblamers kan få. Sköt ert och låt andra vara ifred från era kommentarer och pekpinnar. Önskar er nästan lite ondskefulla ting också men jag väljer att inte skriva det här…

Vänner och ovänner! Min aggressiva mailkampanj till vädergudarna kanske börjar ge resultat! Inte idag dock, för det tycks det ha varit lite kaos i trafiken idag igen.

Men när Harry stack sitt hårnätsprydda huvud in genom labbluckan igår så meddelade han att det ska bli plusgrader nästa vecka. Nu är Harry mycket, men någon vädergud är han ju inte. Det var i alla fall goda nyheter tycker jag att plusgraderna är på ingång, så vi får hoppas att han har rätt. Annars vet vi ju alla vem vi ska skylla på om det inte stämmer. Jag har sagt det förr, att jag gillar snö, men nu verkar de flesta trötta på snön så då får det faktiskt räcka. Till och med jag känner att jag har fått en lagom dos snö denna vinter och att våren gärna får komma snart. Smältande istappar som droppar i solens sken till fåglarnas kvitter… Mmm, så härligt!

Nu har den anlänt, prylen som ska förändra min vardag från och med nu. En vit plopp som man ska pilla in i sitt öra…

Det är någon form av handsfree med bluetooth, och som är lika stor som en öronsnäcka man har på sina hörlurar. Denna plopp petar man helt enkelt in i örat och sedan sitter den kvar där, hoppas jag. Sedan vet jag inte om man kan använda den när man ska prata med någon i telefonen, men det ska jag självklart ta reda på. Mitt syfte med denna lilla plopp till örat är att jag kan ha den när jag jobbar och lyssna på musik utan att störa omgivningen. Då har jag dessutom ena örat fritt från musik så jag hör om någon kallar på mig, men det bästa av allt är att jag inte behöver lyssna på webradion längre. Nu kan jag lyssna på musiken som jag själv verkligen gillar och som håller mig på gott humör hela dagen. Jag kan förstå om alla inte uppskattar min musikstil och vill ta del av den hela dagarna. Det är ju en salig blandning av powermetal, trash, 90-tals techno, filmmusik och en smula opera. Dessutom en del inslag av Eminem, Backstreet Boys och självklart ”jobbsökardagboken” med Leif ”Lacken” Magnusson. Den perfekta mixen för att driva din omgivning till vansinne, haha! Men nu ska jag se om öronploppen och jag kan komma överens, så att vi kan skapa en harmonisk arbetsplats där jag sitter.

Men tänk, om Alfie som jag delar kontor med också älskar min mix av musik och Lacken? Då har jag ju investerat i öronploppen helt i onödan! Då borde jag kanske ha lagt fokus på en rejäl ljudanläggning istället. En sådan där Electrolyx som dom säger i ”Nilecity”, så att han också kan få lyssna. Tusan också, det hade ju blivit en succé! Jag tror att alla som passerar kommer fastna vid något som vi lyssnar på och storma in på vårt kontor med latte & fikabröd som mutor för att få stanna hos oss en stund. Henke skulle ju förstås hänga där hela tiden då… Nej! Sådant har vi tyvärr inte tid med, i vårt rum så jobbar vi fokuserat och effektivt! Nej, det var nog en bra idé att skaffa den där öronploppen trots allt…

Ett av barnen hemma tar för sig i köket numera, och hon heter Nova. När jag bakade Daimkakor förra veckan så skulle hon vara med, men när hon var tvungen att vänta i hela fem sekunder på att jag skulle ta fram allt så hoppade hon av. Hon skulle baka själv istället, och göra en egen kakdeg. Så det gjorde hon, och gräddade hela degklumpen i ugnen medan jag kylde min kakdeg i kylskåpet. Men resultatet av hennes kaka blev oväntat bra, det blev som en stor och lagom degig sorts ”chocholate chip cookie” med bitar av Daim inuti. Denna skars upp och sedan smaskade hon och syskonen i sig en stor del av kakan. Vilket gjorde att när mina nygräddade Daimkakor var klara så orkade nästan ingen äta dem. Men då hamnade de i frysen istället, redo att mumsas en annan dag.

Igår hände en liknande incident i köket när middagen tillagades. Då kom hon och tittade nyfiket på vad som hände, sedan bestämde hon sig för att göra en egen middag. Så hon tog väl lite av det som fanns framplockat, det var lite grönsaker och grädde. Sedan hamnade allt i en kastrull som fick samsas med övriga pannor och kastruller på spisen tills det kokat färdigt. Jag smakade aldrig på hennes ”soppa” kom jag på nu, men hon satt och slevade i sig sin egen middag med oss andra och verkade tycka om sin mat väldigt mycket. Ni ser, det är inte omöjligt att hon kommer bli konditor eller kock när hon blir äldre. Eller så tycker hon bara att det är väldigt kul och blir lika intresserad som jag, för det är ju spännande och väldigt gott att lyckas i köket!

Mycket mer än så händer det inte såhär i vardagen just nu. Igår låg barnen i en hög över mig i soffan medan jag läste några gamla blogginlägg för dem om när de var mindre. De hade väldigt roligt åt detta en stund innan de blev rastlösa och tillslut var det bara Freja och jag kvar. Hon ville höra mer, sedan avslutade vi med att sjunga Kent’s ”Den Sista Sången” innan hon somnade på min arm. En mysig avslutning på dagen! Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Frejas skola som har bytt avdelning nu under sportlovet. När twinsen och jag kom fram till hennes byggnad så stod det på en lapp att de var i ”Hatthuset” eller något liknande. Jaha, vart kan det vara då? Det slutade med att vi började gå ett varv i snöblåsten och läste på varje dörr för att hitta rätt avdelning, Nova och Theo protesterade högt mot kylan som piskade oss i ansiktet. Detta tog både tid och kraft. Nova tappade även sin lilla Pokemonboll i snön, som jag fick ta upp och rengöra för att hon tyckte snön var för kall. Det var kallt, jag hade nästan ingen känsel efter att ha rengjort bollen. Och de ville absolut inte hålla mig i handen heller efteråt, för mina händer var ju så kalla. Men med uppgivna barn och frusna händer så hittade vi Freja tillslut, i det sista huset efter ett helt varv på skolgården. Det ironiska i det hela är att om vi istället hade valt att gå åt andra hållet från början så hade vi kommit till hennes avdelning först…

Is it a moutain? Is it a airplane? Is it a disaster? NO! It’s Jimmy the Great!

Att vara ämnad för något stort, som jag gärna påtalar så fort tillfälle ges, utan att få superkrafter och bekämpa världens ondska är tuffare än ni kan tro. Det är SÅ frustrerande! Jag har inte fått några superkrafter alls, trots att jag blivit biten av både en hund och en vattensköldpadda. Tyvärr verkar jag inte ha samma tur som Spindelmannen och fick inga som helst superkrafter av djurens attacker mot mig. Jag blev ingen ”Dog-Man” som likt en varulv med omätbar styrka, vassa klor och huggtänder kan skrämma slag på bankrånare och våldtäktsmän. Inte ens den aggressiva lilla vattensköldpaddan gav mig någon form av superkraft när den attackerade mig med full fart, inte mer än ett litet ärr på fingret. Kunde jag inte få bli en sådan där ”Ninja Turtle” ens? Jag skulle gärna käka pizza varje dag och slå följe med Leonardo, Rafael, Michelangelo och Donatello i New York och bekämpa ondskan där som den femte ninjapaddan: Munch! Eller vänta, jag vill nog hellre heta Picasso istället. Det passar bättre ihop med de andra sköldpaddorna.

Jag utsattes även för solens starka strålar när jag var på Cypern, men inte gjorde det mig till ”The Sun-Man” för det. Snarare ”The Red Man” för jäklar vad jag brände mig illa där, det finns både bildbevis och vittnen till detta är jag rädd. Men vad skulle min solröda kropp ha för superkrafter, sprida röd extremistisk kommunistisk propaganda över blockgränserna i svensk politik? Nej det blir ingen hit…

I helgen så tittade jag på filmen ”Spider-Man: Homecoming”, men märkte till min förvåning att jag inte alls är speciellt road av dessa typer av filmer längre. Jag har inte varit så förtjust i dem tidigare heller förutom Batman och just Spider-Man, men nu kände jag mig bara extremt gammal när jag satt där och inte blev ett dugg inspirerad. Eller jo jag blev inspirerad att stänga av filmen, men jag tittade klart på hela ändå. Den var inte dålig, faktiskt inte. Men jag föredrar fortfarande de gamla med Toby Maguire i huvudrollen, kanske för att jag då var yngre och roades mer av dessa filmer. Nu kände jag mig som min gode vän Marcus, som bittert kallar ALLA dessa typer av filmer för ”He-Man” och hånar de barnsliga karaktärerna som bara han kan. Håller jag på att bli lika vuxen som Marcus? Redan nu, det är ju inte bra. Han har ju passerat 40-strecket åldersmässigt redan, och jag har ju två år tillgodo innan denna kris ska behöva infinna sig. Ska ”Jimmy the Great” gå i graven innan världen ens fått tagit del av hans tjänster? Jäääla skiiit fan…

Det finns massor av superhjältar som inte kommer från vare sig Marvel eller DC Comics, och jag ska introducera barnen för en riktig superfamilj nu på fredag när vi ska se på ”The Incredibles”! Det är en animerad film, men en bra sådan. Jag tyckte om den när den kom, tror faktiskt att jag såg den på bio till och med. Den är rolig för oss vuxna och samtidigt underhållande för barnen som den egentligen riktar sig till. Theo är taggad på att se denna, men han är också den av barnen som uppskattar superhjältar mer än de andra. Tanken är att titta på filmen på fredag kväll och ha fredagsmys, så vi får se då vad de tycker. Men jag hoppas att det blir succé!

Förra helgen när Freja var hos mig så fick hon välja film både på fredagen och lördagen. Och första valet föll på ”Skönheten och Odjuret” med Emma Watson i huvudrollen som Belle, hon som även spelar Hermione i ”Harry Potter”. Flera gånger under filmen så påtalade Freja att hon är så blank på ögonen när hon ler. Vad tusan menade hon med det, jag förstod inte vad hon menade. Men sedan visade hon så att jag förstod, det var att hon kisar med ögonen lite när hon ler och tydligen var ögonen blanka då. Haha, ja där ser man! Filmen tyckte hon var jättebra, och även om hon sett den tecknade flera gånger så blev hon ledsen på slutet. Men den slutar ju lyckligt, så hon blev snabbt glad igen. Här kan man väl säga att det är Belle som är den stora hjältinnan i filmen, eller hur? Och Freja har nog berättat för alla hon träffat nu att flickan som spelar Belle är densamma som spelar Hermione, fast att hon är vuxen nu. Men man ser att det är samma flicka för att hon är också sådär blank på ögonen, haha! Mitt hjärta smälter Freja!

Hennes nästa film blev en som jag ville att hon skulle se nu när Nova och Theo inte var med eftersom de kanske är för små för att se den. Det var ”Narnia”, och den tyckte hon också väldigt mycket om. Den handlar ju om de fyra barnen som hittar det magiska klädskåpet som tar dem till Narnia. Och med barn inblandade så blir det alltid lite extra känsligt, det tycker i alla fall jag. Även fast det är barnen som är hjältarna i denna saga. Freja tyckte nog att den var lite obehaglig emellanåt med den onda ishäxan som låtsades vara snäll mot pojken Edmund, men som i själva verket är ondskan själv. Sedan blev hon såklart jätteledsen när lejonet Aslan överlämnar sig själv att offras på stenbordet, det tyckte till och med jag var jobbigt att se även fast jag vet om vad som ska hända och redan har sett det flera gånger. Men filmen var en hit, och efter att hon berättat om den för Nova och Theo så tittade de alla på den igen tillsammans med Jenny. Visst är det fint och mysigt med filmkvällar, det är nästan det bästa som finns!

Tack för att ni läser, nu ska jag starta en alldeles egen aggressiv och intensiv mailkampanj till vädrets makter om att det fasen får räcka med snö nu. Det räcker nu! Tänk om solbrännan från Cypernresan hade gett mig superkrafter att bli ”The Sun-man”, då hade problemet varit löst nu. Tänk på det ni som skrattade när ni läste om det tidigare men som ändå klagar på vädret. Ha d biff!

DAGENS JERKER tycker jag att vi ger till Jocke. Utan att ha bevis för det så är jag ändå helt säker på att han är den som har skrattat mest åt mitt oflyt att lyckas bli en superhjälte när han läste detta blogginlägg. Shame on you Joakim!

Hej, jag är Jimmy Hanell. Och välkommen till ett nytt avsnitt av, Jimmy Hanell presenterar Smalltalk – Episode II.

Kan man börja denna nya veckan bättre än att ta del utav barns roliga uttryck och ord? Jag tror inte det, så luta er tillbaka och ta en kort paus i snöstormar och vardagsstressen genom att läsa vad mina barn har att erbjuda denna gång!

Vi fortsätter med roliga saker som barnen sagt genom åren, och först ut idag blir något vi hör framförallt Freja säga än idag… Oklad!

– Jag vill ha okladsås på min glass! Kan vi göra varm oklad till frukost?

Choklad tycks vara en liten utmaning för Freja, för oklad har hängt med i några år nu. Det betyder ”choklad”, och jag skulle nog tro att det är en vanesak för henne att säga oklad istället. För hon kan säga choklad, men av gammal vana så slinker ett oklad ut varje gång. Det låter supergulligt, och man vill inte genera henne och påtala detta när hon säger det. Istället så får man ett leende på läpparna och då brukar hon komma på sig själv.

– Sa jag oklad nu igen? Jag menar ju choklad. Brukar hon förklara sig och skrattar.

När vi nu nuddat lite vid drycken varm choklad så kan vi gå in på nästa ord, nämligen när man har inmundigat denna dryck så kan det låta såhär… Drickt!

– Jag drickt varm choklad till frukost. Har vi drickt sån läsk förut?

”Drack” eller ”druckit” är orden vi eftersträvar här, men som tydligen kan sammanfattas under ordet drickt om vi frågar Nova. Det är ju nästan rätt, och blir istället sådär barnsligt gulligt när hon säger drickt. Detta ord kommer ganska ofta, men jag tror att Nova helt enkelt inte bryr sig om hon säger rätt eller fel längre. Det känns så i alla fall, men jag är inte orolig på något vis utan är övertygad att det kommer bli rätt med tiden.

Det finns ett långt ord som är en utmaning för alla barn att uttala skulle jag tro, och denna ingrediens kan efterfrågas när man exempel ska beställa pizza eller göra en sallad hemma… Pampinjoner!

– Jag vill ha pampinjoner på min pizza! Kan vi göra pampinjonsoppa idag?

Jag tycker inte om pampinjoner, eller ja ”champinjoner” menar jag. Men barnen gillar det, speciellt på pizza eller i en soppa. Om det är färska champinjoner så går det bra att äta även för mig, men de konserverade är ju så äckliga att tugga på så de kommer aldrig finnas hemma i mitt kök. Jag minns att det är Freja som uttalar det som pampinjoner, tror inte att tvillingarna gör det. Barnen verkar heller inte bry sig om de är färska eller konserverade, de gillar sina pampinjoner. Och de är speciellt förtjusta i pampinjonsoppan på caféet vid Grisslingebadet, men även hemma kan de be om champinjonsoppa. Då får det bli så, vad gör man inte för sina barn. Det bästa med att vara vuxen är att jag kan välja att laga något annat åt mig själv då, och jag har ju min egen favoritsoppa. Pho-soppa!

Det blir nästan lite utav ett tema här med fokus på mat, men nästa ord som även är dagens sista rör lite vid ämnet även det. Håll i er för här kommer det… Käkt!

– Men vi har redan käkt. Vi käkt det på förskolan idag.

Ätit eller ”käkat” som vi brukar säga hemma, det är vad Nova vill försöka säga när hon säger käkt. Jag tror att slangutryck till vardags är något som hon uppmärksammar lite mer än sina syskon. Det är oftast hon som skrattar mest åt nya uttryck och kan fråga vad det betyder om när man råkat slänga ur sig något på söderslang av bara farten. Käk, käka, käkat eller käkt låter ändå så pass lika att jag tycker att man ska få använda sig av käkt om man vill. Det kanske kan spridas vidare, och bli ett nytt favorituttryck bland dagens ungdomar. Vem vet…

Det var allt för denna gång, hoppas ni haft lika roligt åt detta som jag har haft. Eller så är jag bara väldigt lättroad helt enkelt, så kan det naturligtvis också vara. Om ni har egna erfarenheter och uttryck från barn i er omgivning så får ni gärna kommentera detta bland kommentarer här nedan. Tills nästa avsnitt kommer ut så vill jag bara säga att jag har käkt en oklad-donut idag, och till det så drickt jag kaffe! Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går snön som vräkte ner på morgonen idag. Jag åkte hemifrån två timmar tidigare än vanligt idag för att börja jobba tidigt och sedan kunna sluta lite tidigare än jag brukar. Men tack vare att många är livrädda i trafiken när det snöar och sänker tempot avsevärt så resulterade det i att mina två timmar tillgodo bara blev 30 minuter. Resten av tiden spenderade jag i bilköer och dessa så kallade ”tittköer” som uppstår så fort en olycka skett. Idag hade det skett flera stycken efter varandra med bara några hundra meters mellanrum, troligen för att folk tittar på dessa istället för vägen och då själva krockar… Suck!

Ja för faktum är att OS i Sydkorea har varit igång ett tag nu, och där kan man ju vinna lite olika valörer på medaljerna. Guld är bra, det är alltid bra! Men faktum är att jag har inte tittat ens det minsta lilla på en enda sportsändning. Förutom lite då, i onsdags… Lite…

Jag har varit magsjuk och lekt en lek med magen som kallas för ”Kräk-Jojo” sedan natten till i måndags. Den går ut på att man vaknar mitt i natten och mår illa, sedan inbillar man sig att det inte var så farligt och kör barnen till sina skolor. Och då i bilkön, då börjar magen leka denna lek utan mitt tillstånd. Det som hände var att jag helt plötslig mådde så illa att jag blev helt snurrig, så istället för att åka till jobbet så styrde jag bilen hem till radhuset. Där hann jag bara innanför dörren innan det lilla kräkset kom farande, men med min livserfarenhet så hann jag fram till toaletten och kramade denna plågsamt under en stund tills magen lugnat ner sig. Sedan pågick dessa magkramper under dagen, och jag mådde inget vidare. Priset man vinner i denna lek är att man blir något kilo lättare om man dumt nog väljer att ställa sig på vågen. Men sedan när man vill äta igen så moffar man helst i sig chips eller ostbågar, och då vann man märkligt nog ett extra kilo runt midjan igen…

Men det varade bara under måndagen tack och lov, för på tisdagen kändes det bättre och inte ett tecken på att magen ville leka ”Kräk-Jojo” något mer. Däremot så brukar man ju vara en smulad utmattad när kroppen genomgått detta, så för att följa den heliga ”48-timmarsregeln” stannade jag hemma. Och av en slump så såg jag att Sverige spelade sin kvartsfinalmatch mot Tyskland i ishockeyn, va kul tänkte jag! Men en 0-2 ledningtill Tyskland i andra perioden, kan det verkligen stämma…

Ja tyvärr, och inte slutade det bättre än att Tyskland slog ut Sverige i sudden death med ett avgörande mål. Vad händer? Ska Sverige inte vara bättre, mycket bättre än Tyskland i denna sport? Jag har som sagt inte sett hur laget spelat tidigare i turneringen så jag vet inte hur domen lyder, men Peter Forsberg kallar det för ett fiasko och han kan ju lite om sporten. Så trist, men jag tycker inte att det är lika intressant att titta när NHL inte släpper spelare till turneringen. Det är ju ändå där världens bästa spelare spelar till vardags, och utan dem så blir det en lam kraftmätning i min värld. Som ljummen öl ungefär. Men stort grattis till Tyskland, nu kan ni rulla würst i er äckliga sauerkraut och njuta av bragden… Diesen verdamnte scheisse deutschen auf den hockeyturnerung!!

Men man kan vinna andra priser än medaljer. Här är lite bättre och roligare nyheter, förra veckan tillkännagavs årets vinnare av ”Polar Music Prize” och vinnarna blev inga mindre än… *trumvirvel*

Metallica! Mina husgudar, mina stora favoriter. Jag vet inte riktigt hur mycket vinnande musiker uppskattar detta pris, men jag tror det är en ganska stor grej i alla fall. Bandmedlemmarna tackade så mycket med en ”tackvideo” via sitt Instagramkonto, och självaste Lars Ulrich och Robert Trujillo kommer till Stockholm i sommar. Då ska de ta emot priset och skaka hand med självaste kung Carl XVI Gustaf.

Undrar om kungen tycker om Metallica? Han skulle nog må bra av att headbanga lite till deras fantastiska musik. Och han ska nog känna sig lite stolt över att träffa, i mitt tycke, kungarna av heavy metal! Tänk att få vara på plats där då, tänk vilka historier de kan dela med varandra. Och Lars som snackar danska dessutom, lite som jag. Hoppas inte att kungen råkar avslöja sina planer för Lars angående sin avslutning på tronen genom att ta över Danmark i ett steg till att återskapa en svensk stormaktstid! Drottning Silvia är troligen fortfarande inte lika upphetsad över sin makes planer. Och det blir nog inte bättre om Lars springer hem och viftar med smørebrød och røde pølser för att larma övriga danskar… Jag kan ha tappat mitt huvudspår lite här… Ett stort GRATTIS till Metallica var det jag ville få fram, hurra för världens bästa rockband!

Jag har en ny upplevelse med barnen som jag tänkte dela med mig av. Denna gången var det Nova och Theo som lekte med varandra, och de övade på lite matematik. De ställde frågor om olika mattetal till varandra, 1+3, 2+2, 5+3 och så vidare. De är duktiga på att svara rätt, men när de avklarat en hel del enklare tal så skenade det iväg lite. Tycker i alla fall jag…

– Theo, vad blir 100+100? Frågade Nova.

– Eh… 11! Ropade Theo ut sitt tråkigt nog felaktiga svar.

– Men åh… Det är ju rätt! Utbrister Nova då.

Där ser man! 100+100=11, jahopp… Kanske har matematiken förändrats sedan jag gick i skolan? Men med tanke på hur otroligt gammal den matematiska konsten är så har jag svårt att tro att en plötslig förändring skett de sista 30 åren. De har ju inte kommit så långt med matematiken på förskolan ännu. Men Nova blev ändå besviken i sin tro att Theo klarade hennes svåra tal.

Och på tal om barn och allt roligt de säger, i nästa inlägg kommer avsnitt två av ”Smalltalk” publiceras! Så om ni längtar efter söta och konstiga ord från barnen så har ni något att se fram emot. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER är det sista priset som delas ut i detta inlägg, och det går till direktör Wåhlstam. Jag känner mig så kränkt, så kränkt… Han skickade denna bild till mig med tillhörande text: Ditt paket har kommit, hämtas på ICA Kvantum. Referens nummer 1327

Detta inlägg kommer jag tillägna den nyfikna, underbara och roliga… Nova! Hon som kan vara så beslutsam och bestämd av sig att man blir helt ställd vissa gånger. Men det finns mycket mer att skriva och berätta om när det gäller henne!

För många av oss som träffat henne så finns det en sak vi alla kan nämna som är lite utav hennes grej… Mat! Nova älskar mat! Detta märktes tidigt när hon satt vid matbordet och verkligen studerade maten och verkade njuta av alla smakupplevelser hon tog del av där. Som vuxen fann man ju detta helt underbart, för medan hennes syskon kastade i sig maten och rusade iväg så satt hon lugnt kvar och åt med oss andra. Denna passion för mat har hängt kvar, och hon är nog fortfarande den som äter nästan allt som erbjuds. Hon är även väldigt intresserad och nyfiken när man lagar maten och vill hjälpa till i köket. Kanske en blivande mästerkock, vem vet?

Vabben av Nova fortsatte förra veckan, hennes hosta ville inte riktigt ge med sig. Det är mysig att spendera tid hemma med henne när det inte är någon allvarlig åkomma, och visst kan hon briljera även under sjukdom. Troligen omedvetet, men lika kul är det ändå. Vi började med att titta på lite film när lugnet infann sig på morgonen efter uppvaknandet. Hon ville se filmen som Theo fick när han fyllde år, LEGO-Batman. Den är inte så bra tycker jag, men ganska rolig kan jag som vuxen tycka åt skämten som dyker upp för att flirta lite med oss vuxna som måste genomlida/titta på filmen med våra barn. Nova verkar inte tycka att filmen är speciellt rolig, hon skrattar lite ibland. Hon tycks mest vara fascinerad av själva storyn i filmen, och uppenbarligen attityden som den medför. När vi suttit tysta en stund så frågar jag hur hon mår, och får ett tvärt svar tillbaka.

– Tyst! Jag hör inte vad dom säger på filmen. Säger hon utan att ens titta åt mitt håll.

Okej tänker jag, hon verkar må ganska bra. Inget som besvärar henne i alla fall, förutom min röst. Det går en stund och sen frågar jag försiktigt om hon vill äta något.

– Batman tycker du ska vara tyst! Svarar hon och tittar på mig med bestämd blick utan att blinka under några sekunder.

Man blir ställd när det blir såhär, hon är fem år gammal och bossar här hemma. Nej, då bestämde jag mig för att göra en smörgås åt mig själv i alla fall medan hon tittade vidare på sin film. Och när jag står i köket och ordnar detta så kommer hon plötsligt springande och tittar upp nyfiket på bänken där jag brer min smörgås.

– Nämen, vad lagar du? En macka? Jag älskar mackor! Säger hon och tittar nu med sina stora bruna ögon på mig med ett stort leende.

– Gör du det, vill du kanske ha en smörgås nu då i alla fall? Frågar jag och smälter lite av hennes blick.

– Nej det vill jag inte. Säger hon då lite surt och går därifrån.

Hur… Jag vet inte vad som väntar mig och oss andra ju äldre Nova blir. Men tonåren känns redan nu som om att det kan bli en tuff period, och jag målar upp en bild av hur mörka moln hopar sig med mullrande åska i horisonten. Om jag inte lär mig tolka henne bättre tills dess förstås, för nu blir man ställd och satt på plats med jämna mellanrum utan att riktigt veta hur man ska handskas med det som händer. Det är roligt, vansinnigt roligt emellanåt. Men tänk sen när hon blir äldre och ännu mer allvarlig. Så spännande.

När hon sett klart filmen så pysslade vi en kort stund tillsammans med Theo som valde att stanna hemma och sympatisera med sin syster denna dag. Detta pågick en kort stund, sedan ville de hellre spela kort. Alla barnen hemma är förtjusta i att spela ”Finns i Sjön” så det sker på daglig basis numera. Nu var det bara hon och jag, men inte överraskar hon mindre för det. Hon prövar redan nu att fuska mot mig.

– Jag vill faktiskt ha alla dina knektare! Utbrister hon och så måste jag ge henne mina två knektar.

När jag senare får upp en knekt i sjön så är jag ju inte sen att fråga efter knektarna av henne igen.

– Alla dina knektar! Ropar jag glatt och väntar på att nu få vända bort alla fyra knektarna.

Hon tittar surt på mig en kort stund innan hon svarar.

– Ta dom då, pruttknektare… Muttrar hon och ger mig inte alla tre utan bara två.

Jag väntar en kort stund för att ge henne tid att hitta den tredje som hon ju har där i handen, men istället ser jag någon som tittar upp från sina kort med busig blick utan att ge mig den sista.

– Har du inga fler? Frågar jag.

– Nepp! Svarar hon.

– Jo men jag vet att du ska ha tre knektar, så kolla om du hittar den. Förklarar jag och väntar på att hon ska ge mig den sista knekten.

– Jag tänker inte spela mer, det är skittråkigt att spela finns i sjön med dig. Säger hon och kastar korten på bordet samtidigt som hon går därifrån.

Nu sitter man där igen, som ett frågetecken. Detta händer inte alls när vi spelar med de andra, så frågan är om hon testar mig. Jag vet inte, men Theo hjälpte mig att plocka undan kortleken innan jag gick efter henne. Då stod hon i vardagsrummet och tittade sig omkring.

– Letar du efter något? Vad vill du göra? Frågade jag henne.

– Jag ska ha picknick här nu. Sa hon och drog fram en stor kartong som hon placerade på golvet.

Hon ställde sitt vattenglas på kartongen och gick sedan ut i köket igen. Jag satte mig i soffan för att se vad hon planerade att hitta på härnäst. Då kom hon in med två ljuslyktor och ställde dem bredvid glaset på golvet, sedan gick hon ut i köket igen.

– Vad fint du gör, det ser mysigt ut. Vill du att jag ska göra något som vi kan äta där på din picknick? Frågade jag och såg fram emot denna lilla stund på golvet tillsammans med henne.

– Jag har mat! Sa hon och kom in med en liten skål med mandlar som hon hittade i skafferiet.

Sedan satte hon sig där på golvet och åt sina mandlar. Hon hade tydligen smugglat med sig en clementin utan min vetskap också, det kände jag på lukten när hon började skala den. Inga som helst tecken visades på att hon ville ha mig som sällskap där. Men efter att vi ätit lunch lite senare så kände hon sig trött och ville ta det lugnt. Hon valde att vi skulle se filmen ”Vaiana” för 200:e gången, kul. Men då kom hon och satte sig nära mig och gosade in sig under min arm sådär som bara hon kan, när hon vill så att säga. Hon kan verkligen krama om en och hålla sig nära, så att man känner sig som den viktigaste personen i hennes liv. Men nästa stund så ska man hålla tyst och får inte prata med henne ens, så det svänger snabbt. Det gäller att passa på att suga åt sig av allt mys när det erbjuds, för sedan vet man aldrig vad som händer.

Theo frågade om vi ville vara med och spela kort igen. Denna gången skulle vi spela ”Vänd Tia” eller vad det heter, men då fick vi lära Nova reglerna först. Så vi satte oss ner och började spela tillsammans, och jag hjälpte Nova genom hela spelet. Det gick bra ända tills Theo lyckades vinna, då uppenbarade sig vinnarskallen hos Nova.

– Men jag vill också vinna! Klagade hon högt.

Jag förstår att hon vill vinna, det är ju alltid roligt. Men förklarade även varför Theo vann och att vi kan göra ett nytt försök. Förhoppningsvis får hon vinna denna gången! Men så blev det ju inte…

– Haha! Jag vann igen! Ropade Theo när han lade ut sitt sista kort.

– Men ååååh! Jag skulle ju få vinna den här gången, nu tänker jag aldrig spela med er nåt mer. Jag tycker inte om någon i familjen längre! Ropade Nova argt och gick med nya bestämda steg därifrån.

Theo blev lite skärrad, men jag förklarade att han spelat jättebra och vann rättvist. Och att spelet faktiskt handlar om att ha roligt tillsammans. Då blev han gladare och sprang naturligtvis för att meddela Nova vad jag sagt.

– Nova, pappa tycker jag är jätteduktig på att spela tillsammans och att det var bra att jag vann över er. Försökte Theo förklara vad jag sagt, på sitt sätt. Det kunde kanske misstolkas, och det gjorde det.

– Låt mig vara Theo! Pappa, Theo retas med mig!!! Jag vill inte vara med någon av er, ni är alla SÅ dumma! Fräste Nova tillbaka och nu blev Theo ännu mera ledsen.

Såhär kan det bli emellanåt, men allt ordnade sig. Freja och Theo har inte riktigt samma vilja att vinna när vi spelar eller tävlar, men det har Nova. Jag vet inte var hon fått det ifrån, för vi har aldrig gjort en stor sak av att man ska vinna eller förlora. Vi har mer belyst hur kul det är att spela tillsammans, och gärna peppa varandra lite när vi gör det. Men hon kanske har en medfödd vinnarskalle, lite som Zlatan. Den kommer säkerligen göra henne stor nytta i framtiden, men just nu är det lite kämpigt att spela sällskapsspel hemma ibland.

Novadore, här var hon inte gammal. Nova, min älskade lilla Novis. Hon växer och blir större och större. Och det jag tycker främst har förändrats med henne är hennes mod och nyfikenhet. Under hennes första år så var hon blyg och vågade inte ta för sig så mycket. Hon observerade gärna sin bror Theo när han nyfiket provade nya saker i livet innan hon själv vågade sig fram. Men det gick fort över, och nu bufflar hon sig nästan fram bland barnen på förskolan och vill gärna prova saker först. Inte helt orädd, men i rätt miljö och omgivning så tar hon för sig mycket mer. Det är ju bra!

Tiden bara rusar iväg, det var inte länge sedan hon lärde sig gå känns det som. Nu pratar hon och en bestämd personlighet har börjat ta sin form. Hon kommer bli spännande att följa genom livet, och med sin starka vilja kommer hon troligen ta sig fram mot sina mål i livet. Det är jag övertygad om redan nu, och hon har tillräckligt med skinn på näsan för att inte ta skit av någon. Vilket märks ofta när hon leker med sina syskon, får hon inte som hon vill så kan hon bli riktigt RIKTIGT arg. Men jag tror också att hon tycker om att vara för sig själv mycket och på egen hand upptäcka nya saker i livet. Hon pysslar gärna själv, och ibland undrar man vart hon har tagit vägen. Då när man börjar leta så kan man höra henne sitta och sjunga för sig själv någonstans. Hon verkar älska musik och är nog den som lyssnar mest på Youtube på sin platta. Sedan vill hon gärna vara med när man lagar mat, eller bara vara ensam med sig själv emellanåt. Lite som en ensamvarg kanske, men vi får se vart det leder i framtiden. Framtiden är hennes, helt klart!

Tack för att ni läser, önskar er en god fortsättning på dagen. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till en enkätundersökning jag deltog i på nätet. Jag har anmält mig till en sida som skickar ut enkäter några gånger i månaden, som ersättning får man några kronor som sedan kan lösas in mot presentkort. Denna enkät skulle ta ca 10 minuter, och för besväret skulle man få hela 12kr. Den tog över 25 minuter, och när man skulle godkänna sina svar och skicka in dem så uppstod ett fel. Det gick inte att backa och göra om detta, så då loggade jag snabbt in för att se om jag kanske lyckades få iväg mina svar och fick min ersättning ändå. NEJ! Inga pengar till Jimmy och 25 minuter av mitt häftiga liv försvann som jag aldrig får tillbaka igen. Lite som att titta på ett avsnitt av barnprogrammet ”Dora”…

Min förstfödda, min Freja. Som hon charmar världen, denna unga människa med sin härliga personlighet och sitt intellekt. Tänk om ändå hon ville bli statsminister, det skulle verkligen vara bra för Sverige! Synd bara att vi kommer få vänta ett bra tag innan vi får se henne i riksdagshuset och om det ska bli verklighet…

Ja hon är nyligen sju år fyllda, så det kommer ta ett tag innan hon är vuxen. Men hon har egna karriärer på gång som kanske kommer gå före giget som statsminister. Hon vill ju bli en sångerska som uppträder och dansar. Hon vill även köra brandbil och vara doktorn ombord, en fin kombination tycker jag! Ja hon vill mycket, och det märker man i det vardagliga livet. Hon har en sådan personlighet, att hon vill vara involverad och engagerar sig i det mesta som händer. Om hon inte går in i sin pysselbubbla, då vill hon gärna vara ifred…

Hon är ett oerhört påhittigt barn, som hittar lösningar på problem och idéerna sprutar ur henne. Att klä ut sig i olika utstyrslar och spexa med lite sång och show tillhör nästan vardagen numera. Hon leker gärna med kompisar eller med sina syskon, oftast Theo eftersom han nog är enklast att komma överens med. Många av lekarna är hennes idéer och därför vill hon gärna regissera allt så alla involveras. Det är en jättefin egenskap! Och även något som personalen på förskolan tagit upp genom åren på utvecklingssamtalen, att hon bryr sig mycket om de andra kompisarna och ser till att ingen lämnas utanför. Detta märktes inte minst när Nova och Theo började på förskolan, de sökte sig ju ofta till henne som en trygghetspunkt för dem. Men tydligen så hade hon väldigt bra koll på dem när alla barnen var ute och lekte på skolgården tillsammans, och såg efter dem där. Hennes sista år på förskolan så märkte vi dock att hon inte tyckte det var lika roligt att bli jagad av sina småsyskon längre, men hon ställde ändå alltid upp och tag hand om dem när de var ledsna och frågade efter henne. Så omtänksam hon är, det värmer i hjärtat att hon bryr sig så mycket om andra.

Hon har även en stark vilja, vilket är bra för den gör henne målmedveten och bestämd. Detta kan dock krocka med en annan hemma som har en kanske ÄNNU starkare vilja, hennes lillasyster Nova…

Detta märker man lättast när alla tre ska leka tillsammans, oftast en lek som Freja då kommit på eller föreslagit. Theo anpassar sig för det mesta och är glad att få vara med, men Nova däremot är inte alls lika villig att kompromissa alla gånger för att ge upp sin egen vilja. Om Freja vill vara en katt i leken, så kanske hon tycker att det räcker med en katt och att de andra kan välja att vara något annat djur. Det går inte för sig för Nova, för hon vill gärna vara eller göra samma sak som sin syster många gånger. Och det är då leken kan fallera, med lite osämja. Med lite skrik, och med bråk…

Men detta hör väl till syskonleken, så det är inget konstigt. Jag minns själv hur det var när jag var barn och hur man bråkade med sina syskon. Frejas favoritsysselsättning just nu, förutom att byta kläder, är dessa loombands. Hon kollar på klipp på Youtube och lär sig looma med dessa små snoddar, och skapar alla möjliga saker. Svampar, djur, fodral till lypsyl och andra saker. Detta är något jag märkt att hon gärna vill göra ifred hemma, och uppskattar inte om syskonen behöver hjälp med sina loombands av henne samtidigt som hon själv är koncentrerad.

Men det är nog det enda som hon verkligen vill göra i lugn och ro själv, annars pysslar hon gärna med de andra. När de ritar, klipper och klistrar, pärlar eller skapar saker med toalettrullar och äggkartonger så är hon mer delaktig och kommer med förslag och idéer till de andra. Och som det skapas saker hemma, wow! Hon gjorde exempelvis egna böcker för något år sedan, när hon var fem år kanske. Då ritade hon och hade lärt sig skriva lite kortare meningar, och med detta kunde hon skapa fantastiska historier! Jag minns speciellt en om en varulv på en vulkan som ville ha kram, och en annan bok där hon ritade av alla deltagare i finalen av ”Melodifestivalen” det året. Dessa böcker har vi sparat och vi kommer visa henne dem senare när hon är större, kommer bli fantastiska minnen att ha med sig in i vuxenlivet.

När Freja var mindre så var hon väldigt blyg i början, och jag minns när hon började på förskolan. Då hade hon ett gosedjur med sig varje dag, en katt som hon kramade så hårt om halsen så att kattens hals blev alldeles avlång. Hon var väldigt fäst vid en i personalen på förskolan, som heter Berit. Och ”Bibbit” blev Frejas trygghet i början på förskolan, men tyvärr så var det väldigt många i personalen som kom och gick på Frejas avdelning. Detta ledde till att hon aldrig kände sig riktigt trygg och bekväm där, och med tiden drabbades hon av en krånglande mage som hon fick kämpa med i flera år framöver. Hon fick en så kallad kronisk förstoppning, och åt medicin mot detta i nästan två år innan allt blev bra igen.

Så jag förstår att hon hade det kämpigt på förskolan, och det var nog tur att hon fick två bra vänner där som hon umgås med än i dag. Den första var Elin, som hon nu går i samma förskoleklass med. Den andra är Nellie som hon kallar sin bästa vän. När dessa små människor blev vänner med varandra så blev förskolan roligare att gå till varje dag, trots magproblemen. Så sakta växte hon nu fram, den glada och entusiastiska Freja som vi får äran att ta del av idag.

Hon är lite som en blandning av sina yngre syskon, där hon har lite av Theos enorma glädje och lite av Novas beslutsamhet. Eller så är det tvillingarna som tagit efter henne, så kan det vara förstås. Men hon är som sagt en väldigt glad och lättsam person, som älskar att prova nya saker och har en stor törst av att lära sig nya saker. Hon verkar ha väldigt lätt för att läras sig det hon tar sig för också, hon kan observera någon eller titta på Youtube sedan lär hon sig blixtsnabbt. Väldigt imponerande! Sedan har hon en annan egenskap som jag lagt märke till, något som hon kommer ha väldigt stor nytta av själv. Men som kan bli en utmaning för hennes framtida partner. Hon minns allt, och då menar jag ALLT! Där kommer man inte undan med någon enkel ursäkt, utan hon minns exakt vad som sagts eller gjorts. Lite som hennes mor, hon hade samma egenskap när vi träffades. Jag skriver hade, för hon tror nog att hon har lika bra minne fortfarande men det har hon inte. Men anlagen har garanterat gått vidare till Freja, för mitt minne är inte mycket att skryta över så det är inte tack vare mina gener. Jag har dock märkt att det är hjälpsamt med att Freja minns saker så bra. Som när de turas om att låsa upp ytterdörren eller vems tur det var att sitta i mitten i bilen. Där hade jag inte alltid så bra koll, men då är det bara att fråga henne. Hon vet! Och ingen ifrågasätter henne när hon sagt vems tur det är, inte ens syskonen. De vet att hon vet! Haha, hon påminner lite om Sheldon i ”The Big Bang Theory” på det viset med minnet han besitter. Dock är han lite mer, hur ska jag uttrycka mig… Udda!

Hon är ju konstnärlig till tusen också, vilket märks på alla de fina teckningar hon gjort genom årens lopp. Jag är speciellt förtjust i att hon använder så mycket färger och verkligen fyller ut hela ritpapperet när hon tecknar eller målar. Detta ligger nog i generna dock eftersom båda hennes mor och jag själv har ritat och målat mycket. Så det är kul att se hur intresset gått vidare till barnen, men kanske henne främst. Jag minns mitt eget utvecklingssamtal en gång i skolan, när min lärare påpekade att jag var duktig att rita och frågade vem av mina föräldrar det var som hade de anlagen. Inte fan kom det från min far i alla fall, det var hans egna ord. Min mor erkände väl lite blygsamt att det kunde komma från henne, vilket det förmodligen också gjorde. Freja gillar ju att skapa med lite allt hon får tag på, det kan vara målarfärg eller lera. Så hon har ett intresse och även talang när det gäller skapande på denna nivå. Men vem vet vad det kan ge henne för fördelar eller vart det kan ta henne senare i livet!

Detta är ändå bara början på denna underbara människas liv som vi fått tagit del av. Men jag ser fram emot och kommer följa hennes äventyr så länge jag kan! Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER kan väl enligt den oskrivna regeln gå till Henke? Ja varför inte… Grattis Henke!

Theodore, eller Theo som vi säger. Är ett härligt energiknippe som alltid är glad och har nära till skratt. Förutom vid vissa tillfällen, där har jag nu börjat se ett visst mönster…

Som jag skrev ovan, så är denna lilla person oftast glad och laddad med energi. Han har skrattat med sina smilgropar så länge jag kan minnas, även som liten bebis så hade han den där lite galna uppsynen och ögonen lyste av lycka. Jag jämförde honom då med Jokern från Batman, eftersom han kunde bli väldigt uppspelt och glad för det lilla minsta. Och även om den där galna blicken avtagit så spritter det i kroppen på honom på dagarna. Det bästa är när han kommer fram med bekymrade ögonbryn och vill berätta något han sett eller har upplevt. Han artikulerar och visar med hela kroppen, samtidigt som han inte kan stå stilla utan oftast är klättrandes på väg uppför bordet eller vad som står närmast. Och han andas liksom inte, utan pratar på non-stop. Den glädjen han visar av att få komma till tals och dela med sig går inte av för hackor, det är oftast fantastiskt kul för den som lyssnar.

Vad jag minns så började Theo prata ganska tidigt (om han inte hade en strumpa i munnen vilket skedde lite väl ofta), Nova hon passade på att utveckla andra talanger under tiden. Det kan kanske ha varit Frejas förtjänst, eftersom tvillingarna såg upp till henne så mycket när de var små och ville göra allt hon gjorde. Så är det än idag, hon är ju lite utav en idéspruta när det gäller lekar och annat. Så man märker att tvillingarna söker sig till henne väldigt ofta, och medan Nova kan vara nyfiken i början och sedan väljer att gå därifrån så stannar oftast Theo kvar med Freja. Han visar inte samma behov av att få vara ensam eller ifred, inte lika mycket som hans systrar i alla fall. Utan är väldigt social och vill vara med där saker händer.

När vi fick besök förr, eller ja än idag faktiskt, så spelade han gärna lite teater och ramlade runt lite för att komma igång. Sedan höll han sig nära fikabordet och de som satt samlade där, och han pratade med alla. Om han inte hittar något han verkligen gillar förstås eller blir nyfiken på. Då blir det lite frimärkseffekten och så fastnar han där. Ett exempel på detta kunde vara när främst barnens farfar kom på besök, han har nämligen sockerbitar i sitt kaffe. Och när sockerskålen kom fram så höll sig Theo snabbt framme.

– Ska du ha sån? Jag tycker om sån… Kunde han säga och peka på sockerskålen.

Han ville gärna hjälpa till och lägga i sockerbitarna i sin farfars kaffekopp, för det var så spännande. Sedan kunde han passa på att äta sockerbitar när ingen hann stoppa honom, haha! Men det var så roligt för det var samma visa varje gång. Han lever runt som tusan tills sockerskålen kom fram, då ställde han sig lutad över den och blev alldeles tyst. Han bara tittade och observerade. Sedan frågade han oftast vem som skulle ha sockerbitarna, och varje gång passade han på att berätta hur mycket han ”tycker om sån”.

Theo var som sagt väldigt snabb med att prata, han gjorde sig snabbt förstådd när han kommunicerade med oss andra. Och han var som oftast nyfiken och orädd, men det har ändrats nu. Nova och han bytte med varandra där kan man säga, när hon plötsligt blev den som tog för sig mer. Sedan dess är han mera avvaktande och observant på nya saker, och släpper gärna fram sin tvillingsyster så att hon får prova sig fram. När han ser vad som händer så vågar även han sig fram sen. Men detta beror också på i vilka sammanhang det är och vilka som är där. Hemma är han inte alls lika försiktig, men på förskolan tar han det lugnare till exempel. Han är även en väldigt omtänksam liten person, och rättar sig oftast efter andra för att andra ska vara glada. Detta på både gott och ont, han får ju inte låta sig bli överkörd av andras viljor. Det är något vi jobbar med just nu, att han förstår att han också måste få igenom sin vilja emellanåt och inte bara gör som andra vill. Men är samtidigt en väldigt uppskattad lekkamrat eftersom han är så enkel att komma överens med, speciellt på förskolan. Där har vi även fått höra hur tvillingarna ser efter varandra hela tiden på dagarna. De leker inte alltid med varandra, men de har alltid koll på vad den andra gör eller vart den är. Och ser till att ingen blir lämnad utanför om de leker med andra. Det känns jättegulligt att höra hur de bryr sig om varandra, men Theo verkar vara den som är lite extra omtänksam. Så fint!

Om ”Årets Djurvän” skulle utses någonstans i Sverige så skulle han vara en given kandidat varje år. Han är väldigt intresserad av djur på alla sätt och vis. Det är de alla, även om de andra är lite mer rädda och försiktiga när de ser en insekt eller liknande. Theo däremot vill rädda de djur som råkat tagit sig inomhus och bär ut såväl spindlar som skalbaggar. Tvestjärtar är han dock försiktig med, detta efter vad jag tror har med deras moders rädsla för att de ska nypas med svansen. För han frågar alltid om de kommer nypa eller bita honom om han rör dem. Men det är nog det enda djuret jag kommer på som han inte vill röra förutom getingar, humlor, bin och korsspindlarna ute i trädgården. Han vill så gärna ha djur, och pratar ofta om att vi ska skaffa hund. Han ÄLSKAR hundar! Jag hade gärna skaffat hund, jag gillar dem också väldigt mycket men det är nog lite svårt i dagsläget. Men ett djur som klarar sig själv på dagarna kan jag tänka mig i framtiden, får se vad det blir. Men just hundar kan vara svårt, då får han nöja sig med sin farmors hundar Tindra och Jasmin så länge. Eller ”Kasmin” som han fortfarande säger, haha! Och min mormors hund Bellis är hans favorit, för den kan yla. Den träffar vi inte så ofta, vilket han tycker är tråkigt och frågar ofta när vi kan hälsa på min mormor och Bellishunden. Theo borde ha en kennel när han blir stor, eller varför inte bli en veterinär kanske?

Han har nu även blivit nyfiken och intresserad av TV-spel, som jag låtit barnen testa nu vid några tillfällen. Det blir mest att de spelar Nintendo Wii eller något LEGO-spel, vilket är enklare och mer anpassat för barn. Alla barnen tycker om att spela, men han är väl den som mest efterfrågar att få spela. Och duktig är han! Jag förstår inte hur man kan lära sig så snabbt, för jag kan själv inte spela ordentligt. Haha, jag får nästan fråga honom hur man gör istället för tvärtom. Men det verkar vara något som han fastnat för, eller så är det nytt och spännande just nu. Vi får se vad som händer, men det är roligare än man tror att spela med sina barn.

Han är inte lika förtjust i att sjunga som sina systrar, de sjunger ju hela tiden känns det som. Och de tyckte mycket om att sjunga i kören tidigare, medan Theo var lite mer avvaktande där och hellre var med på lekarna. Men han lyssnar gärna på musik och sjunger med när vi åker bil eller ska sova på kvällen. Hans favoritlåt att somna till har varit ”Despacito” nu i snart ett års tid. Så det verkar som att barnen tycker mycket om musik, fast på lite olika sätt. Jag tror nog att han tycker om att sjunga mycket mer än han visar, men det är bara min reflektion. En annan sekvens i vårt liv som ligger mig varmt om hjärtat är annars den sommaren när de lyssnade mycket på Laleh och låten ”Goliat” som barnen sjöng på sommarfesten på deras förskola det året. Men när den låten spelades i bilen, då tog Theo ton. Mycket högre än de andra syskonen, kanske kunde han texten bättre vad vet jag. Jag blir i alla fall alldeles varm i kroppen, nej jag kissar inte på mig, men när jag minns hur han tog i lite extra i refrängen.

– Vi ska ta över! Vi ska ta över vääärlden. Och vi ska bli stora! Vi ska, bli mäktiga-ha-haaa! Sjöng han för fulla muggar där bak i bilen, och jag försökte flera gånger att filma detta med det gick ju inte eftersom musiken spelades upp från mobilen till bilstereon.

Nu kanske ni undrar om han säger lika mycket roliga saker som Nova, men de skiljer sig lite åt där. Hon kan ju uttrycka sig grammatiskt inkorrekt men bestämt och ganska roligt, medan Theo talar och berättar mer utförligt och tydligt när han pratar. Så det blev inte så många citat eller dialoger presenterade från honom här. Förutom det jag var inne på precis i början av inlägget, de tillfällen då han inte är på gott humör. Dessa tillfällen kan jag nu härleda till en hungrig mage. På morgnarna eller precis innan middagen så kan det låta såhär från en uppgiven liten kille som man kan finna liggandes upp och ner i soffan…

– Jag hatar att vänta! Ropar han surt när han frågat om maten är klar snart.

– Men du kan väl komma hit och sätta dig vid bordet? Frågar man då vänligt.

– Jag kommer aldrig att få äta mat! Brukar svaret bli och sedan spinner han vidare på ordvalet ”aldrig”.

– Jo men om du vill hjälpa mig här så går det fortare, vill du duka kanske? Frågar man igen.

– Nej jag kan inte, jag kommer aldrig att kunna duka! Svarar han surt.

Ja lite sådär är det ibland innan det är dags för någon måltid. Sedan kommer han till bordet med nordeuropas störst hängande underläpp, och surar en stund. Maten passar nästan aldrig, även om det är något man vet att han gillar. Man får ofta mata honom första tuggan som han motvilligt tuggar i sig, sedan ser man en ljusglimt i ögat. Han tar en tugga till, sedan äter han plötsligt helt själv och blir den spralliga glada killen igen. Men vem blir inte sur när man är hungrig, det är nog inte så ovanligt ändå.

Ett annat roligt minne var den gången Theo var på riktigt dåligt humör en morgon hemma hos sin mor, jag tror att han letade efter en av leksaksfigurerna eller liknande från barnprogrammet ”Pyjamashjältarna” och trodde att han kunde ha glömt den hemma hos mig. Jag bad honom skicka en bild på vilken av pyjamashjältarna det var för att veta hur den såg ut så att jag kunde leta efter den, och då fick jag en bild när Theo håller upp sitt gosedjur av samma pyjamashjälte. Men hur besviken och butter kan man se ut på bild egentligen? Hahaha!

Det är aldrig tråkigt med Theo, vare sig man leker en ninjalek eller sitter och gosar framför en film. Mycket tack vare att han skrattar nästan hela tiden och har lätt att bli uppspelt. Men även för att han så gärna berättar vad han ser och upplever, och detta på sitt egna charmigt inlevelsefulla vis. Det blir spännande att följa honom under uppväxten, jag tror att han är en sådan person som kommer att finna det roligaste och bästa i de flesta situationer han hamnar i på sin väg till att bli vuxen. Och de som han väljer att umgås med kommer troligen ryckas med i hans entusiasm och glädje i vardagen. Alla barnen har sina sätt att sprida glädje på, och det värmer ju i hjärtat att jag får äran att ta del av så mycket roligt med dessa barn. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till min arbetskamrat Sergei som var på hockeymatch i helgen och tittade på Djurgården. Vet ej om han är djurgårdare eller om han ens brukar gå på hockeymatcher, men herr Nilsson och jag hade lite kul åt ett videoklipp han visade oss från matchen. Då filmar han publiken och sig själv när de sjunger, och man hör honom sjunga ”heja gul och blå”. Missade han den röda färgen på djurgårdsskölden, eller trodde han kanske att han tittade på svenska landslaget Tre Kronor? Roligt var det i alla fall!

Idag är det alla hjärtans dag, men jag tänker fatta mig kort i dagens blogginlägg kring detta. Då föredrar jag hellre gårdagens firande, fettisdagen. För då får man äta semlor, och jag tycker mycket om semlor!

Inte lika mycket som Sune och Johnny på mitt jobb dock, de borde nästan gå i terapi för denna bakelse och dess inverkan på deras liv. Jag åt bara en semla igår, och det var den som alla blev bjudna på under rasten på jobbet. Den var jättestor och väldigt god! Men jag blev ganska mätt resten av dagen efter den semlan så jag är inte så sugen på en ny, inte just nu i alla fall…

Hjärtedagen idag då, ja den är väl gullig. Jag tycker ordet gullig ska uttalas med ett tyskt ü just idag, så det blir ”güllig” istället. Låter jag bitter? Nej då, det är jag inte. Ikväll hade barnen önskat att få hjärtformade våfflor till middag, det vore ju förstås gülligt. Men känner man lite som jag gör idag, så kan man enkelt vända våffelhjärtat upp och ner så att det ser ut som en rumpa istället. Det tycker jag vore skoj och minst lika gülligt…

Jag tänker fira att det är lill-lördag, eller tiny saturday som det heter internationellt. Det tänker jag göra. Och sen så har jag fått en länk till ett test av ett företag som föreläste på en konferens med jobbet för några år sedan, som verkar handla om alla hjärtans dag bland annat. Så tänker jag spendera min kväll, och lite chips vore smaskens. Istället för att spendera massor av pengar på denna kommersiella dag så tycker jag man kan skänka en del eller hela summan till ”Hjärt- och Lungfonden”, bara gört!

När helgen kommer så har jag förberett ett blogginlägg om var och ett av barnen som man får ta del av om man är intresserad. Det bjuder på lite nostalgi för mig och kanske en del skratt för er andra. Först ut blir Theo, så håll utkik efter ny inlägg när de publiceras. Under nästa vecka har jag som mål att publicera episod 2 av ”Smalltalk” för er som längtar efter mer barnsliga och roliga uttryck från kidsen. Det blir garanterat rolig läsning, och jag hoppas att jag blivit av med min terroriststämpel hos Facebook så att jag får publicera inlägget nästa gång. Annars länkar jag till bloggen så att ni inte missar något. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till… Hm… Få se här nu… Alla har skött sig bra… Ska det bli Henke då, ja det ser ut som enda rimliga alternativet nu när han är VAB-kung dessutom. Ja något måste han väl få lov att fira i alla fall, grattis till utnämningen Henke! Du är DAGENS JERKER!

Hittade denna gamla bild på Henke, googla på VAB-kung så får ni säkert samma resultat. Hihi…

Jorå, nu är hon firad och klar våran Freja. Nu är hon 7 år fyllda och nästan vuxen känns det som, och jag har sagt det förr men tiden går fort numera.

Vi firade henne själva i torsdags när hon fyllde år, och under lördagen med släkt och familj. Hon verkade väldigt lycklig för alla presenter och uppvaktningen hon fick. Det märks även att kläder tycks vara nya favoritpresenten, och det fick hon ju massor av. Men det behövs, hon byter ju om typ fem gånger om dagen så nu har hon ännu mer att välja på. Sedan blev hon väldigt upprymd över sitt nya ”gose” som hon hade önskat sig. En mjuk bajshög…

Jag trodde att en av mina presenter skulle bli lite utav en favorit, men det blev inte riktigt så…

Jag beställde detta trollspö och fick det levererat dagen innan hennes födelsedag efter lång leveranstid. Men eftersom alla tre barnen gillar Harry Potter så mycket så fick alla ett varsitt, så att det skulle vara rättvist. Och på morgonen sprang de alla runt och trollade för fullt.

– Lombardium Leviosa! Kunde man höra dem ropa.

Eller:

– Expecto Patronum!

Jag vet inte vad de säger eller hur det ska stavas, men jag tror att det är trollformler från filmerna som de snappat upp. Så de verkade vara en populär present. Men när vi träffades efter jobbet så hade både Freja och Nova lyckats bryta av sina trollpinnar. Jag vet inte hur det gick till, men det var tydligen färdigtrollat nu i alla fall. De var lite ledsna över detta, men jag ska försöka laga dem sen och förhoppningsvis går de att rädda. Theo har sitt kvar dock, och han trollar varje dag fortfarande och har det nästan alltid med sig. Freja har däremot haft på sig ett halsband varje dag som jag gav henne, ett med Tingeling. Hon älskade Tingeling när hon var mindre, så det är kul att några av presenterna kom till användning. Annars verkar ett paket med tuschpennor som luktar olika saker också vara en populär present, så det kan jag rekommendera om ni har idétorka någon gång och ska iväg på barnkalas exempelvis.

Efter ett stort HURRA och många GRATTIS till Freja så var alla trötta på kvällen. Efter firandet så somnade barnen en efter en framför ”Melodifestivalen” på TV, medan jag fick i uppgift att bygga ihop Frejas nya LEGO. Hon var med och byggde själv i början, det var därför hon hade önskat sig LEGO. För att hon ville lära sig hur man bygger, och hon hade nu fått Elsas ispalats från filmen ”Frost”. Men efter ett tag så verkade hon tycka att det tog för lång tid så då bad hon mig bygga klart medan hon skulle titta på ”Melodifestivalen”. För min del gjorde detta inget, jag fullkomligen avskyr mello och den typen av musik. Jag tyckte dock det var kul att Edward Bloom ställde upp, han är en rolig farbror. Men tydligen gick det inte så bra för honom, så nu har jag definitivt ingen anledning att titta. När det var slut för kvällen så var ispalatset lägligt nog också klart, nu var dock Freja ledsen för att det bidraget hon tyckte om inte gick vidare. Ni ser, det finns inget bra med det där programmet. Men nu behövde vi alla sova efter en lång dag. Så vi kunde under lördagen somna till de oroväckande nyheterna att Henke levt rövare på leklandet ”Lek & Bus” ute i Nacka. Ryktet säger att han trängt sig före alla barnen i köerna, att han ockuperade bollhavet för att se om han fisar bubblade där medan barnen stod gråtandes utanför och blev rädda för honom. Sedan skällde han ut personalen när han skulle köpa korv, den kostade på tok för mycket för hans plånbok. Och avslutningsvis så fastnade han i en rörformad rutschkana så att personalen fick såga ut honom till bönerna från en jourhavande präst. Att du inte skäms Henke…

På söndagen var det en klasskamrat till Freja som hade barnkalas, så jag lämnade henne där innan jag åkte vidare. Hon är ju så stor nu att hon inte behöver ha mig där längre säger hon. Annat är det med Nova och Theo när de är på kalas, då måste man alltid stanna kvar! Men sedan springer de ändå ifrån en när man kommer fram och bryr sig inte om att man är där för fem öre. Kanske inser de snart att man kan lämna dem där och sedan hämta dem istället, så får man lite andra saker gjorda under tiden tänker jag. Som idag, då åkte jag in till jobbet en snabbis medan Freja var på kalaset. Då hann jag avsluta lite saker från den föregående veckan och även förbereda lite nya arbetsuppgifter inför den kommande veckan. Så jag har nu bara en sak att säga till vecka 7…

Nu får det räcka för denna gången, jag kan dock meddela att jag sitter och filar på lite nya inlägg redan nu. De kommer handla om barnen, där jag i ett inlägg riktar mig mot ett av barnen och berättar om deras vardag som vi får uppleva. De är ändå 7- och 5år nu så de har en hel del tankar som kan vara intressanta och roliga att ta del av. Sedan så säger de ju en hel del roliga saker också, även om det inte är så kul för mig som förälder att höra vissa av påhoppen de riktar emot en vissa gånger. Men allt är i en hjärtlig anda och man kan skratta åt det efteråt, det är bara det att man blir så paff när de säger vissa saker till en med tanke på deras unga ålder. Mer om det framöver, och även ett nytt avsnitt av ”Smalltalk” är på gång. Så det kommer mera, tack för att ni läser. Ha d biff!

Rättelse: Nu är även Theos trollpinne avbruten på mitten. Slut på magin.

DAGENS JERKER går till vissa personer man stöter på vid återvinningen. Då menar jag inte de stora sopstationerna utan de där gröna containers som är utställda som man kan sortera sitt skräp i om man vill vara miljömedveten och duktig. De senaste två gångerna som jag varit där har det inträffat två märkliga saker. Först så verkade de som åkt dit med sina bilar inte kunna hantera sina fordon, eller så hade de kanske inte körkort alls. För det fanns ingen struktur eller ordning på hur man parkerar sitt fordon, utan det alla verkade ha gemensamt som mål var att stå parkerade så nära som möjligt. Jag brydde mig inte om detta utan parkerade några meter därifrån, på så sätt slapp jag ju trängas med de andra när de skulle släpa sina kassar med skräp och även tuta på varandra när de inte kunde köra därifrån för att de parkerat in varandra. Suck! Den andra incidenten hände gången efter, då var jag där själv samtidigt som en annan man som såg ut att vara i min ålder men som hade klädstil likt en gammal gubbe. Denna mannen följde efter mig där jag ställde mig och sorterade mitt skräp, samtidigt som han tömde en av sina små påsar. Det fanns flera andra containers han kunde välja, men han verkade vilja syna mitt skräp och kontrollera att jag slängde rätt skräp i rätt container eller något. Men jag var snabb, och han hade svårt att följa efter mig iförd sin stora Fjällrävenjacka och spretiga toppluva. Jag förundras mycket över dessa människor, som måste kolla upp vad andra gör hela tiden. Har de inget bättre för sig undrar jag?