Dags att fira! Idag är det Lucia, låt oss sjunga ”Natten går tunga fjät” tillsammans!

”Natten går allting snett, ej sömn och snuva.
Kring bord du förr blev mätt, nu enbart smula.
Då vid vårt mörka hus, skiner med ett halvljus.
Ca-aa-ar-ni-val-en Ca-aa-ar-ni-val-en”

Jag tog mig friheten att göra om texten lite. Eller helt och hållet faktiskt, så att den bättre skildrar min vardag. Min vardag…
Vi har ett stort fall av vattkoppor här hemma, sedan i måndags eftermiddag. Freja hade fått några prickar, men det var svårt att säga exakt vad det var så hon fick stanna hemma på tisdagen. Men då blev prickarna fler och nu var det inte längre någon tvekan. Hon har vattkoppor. Men Nova och Theo hade inga ännu.
På onsdagen hade Nova en röd prick på magen, och Theo två på benet. Så nu var det väl deras tur tänkte vi. Många applåderar och tycker det är toppen att barnen fått dessa koppor. Det är ju perfekt att få när man är barn, så har man ju haft det sen! Men då vill jag, som är en riktig surpuppa, flika in med en kommentar. Att visst är det bra om man får dessa vattkoppor som barn, men kanske inte när man fortfarande är ett litet barn. Utan varför inte när man blivit åtminstone sex eller sju år? Då är det lättare att förklara varför man inte får klia på kopporna. En treåring som vår Freja förstår så länge hon är pigg och glad, men när hon börjar bli trött på kvällen. Då ni… Hon får nästan panik, vrider och vänder sig samtidigt som hon både skriker och gråter. Hon har hållt oss vakna varje natt nu…
Hon fick även en infektion ovanför ögat tack vare en vattkoppa, som varat och såg svullen ut. Vi fick träffa en läkare som skrev ut lite medicin som vi nu hoppas ska hjälpa. För som det är nu så mår ingen av oss bra när vi inte kan sova och återhämta oss. Det visade sig även att twinsens röda prickar ej var vattkoppor, utan något helt annat. Så vi kan nog börja förbereda oss på att de står på tur härnäst den kommande veckan. Oh no…

Trots vattkoppor och sömnbrist så firade vi Lucia i karantän här hemma idag! Barnen klädde ut sig och sjöng för oss, så vackert att man blir rörd. Även om man är lika tuff som Clint Eastwood och jag! Det var jättemysigt och barnen verkade älska att klä ut sig och sjöng högt så det ekade här hemma. Så även om det härjar sjukdomar och annat här så har vi haft en trevlig Lucia.

Jag vill även passa på att flika in en annan sak här. Det gäller ämnet kiss- och bajshumor. Freja kan tycka att det är skojigt att säga både kiss och bajs, men nu har hon fått sällskap av en till här hemma. Jenny! Nej jag retas bara. Det är Theo som upptäckt hur himla kul det är. Så vid matbordet kan man höra både det ena och andra numera.  Gärna med hjälp av påhittade ramsor.
– Kissa på kisset och hoppa i bajset!
Så har det låtit vid upprepade tillfällen här hemma. Och detta skrattas det hysteriskt åt. Men det är väl bara en fas. Så verkar man säga om allt man inte förstår som förälder numera. Man skyller allt på någon ny fas barnen ska gå igenom. Så tacksamt!

Vi fortsätter att fira saker! Fick höra att vår TV nu är reparerad och klar, tjohou! Den kommer levereras hem till oss på måndag eller i början av nästa vecka. Oj vad jag har längtat! Äntligen får jag se på TV igen så som det är ämnat att ses. Nu blir pappa Jimmy glad!

Vad kan vi fira mer, jo jag tog tag i den trasiga halvljuslampan på Carnivalen och bestämde mig för att byta den. Jag blev inte glad av denna uppgift! För tydligen så har man i Korea väldigt små händer, annars är konstruktionen helt vansinnig. Jag fick in min hand bakom strålkastaren och hittade ett lock som gick att skruva loss. Hurra, halfway there tänkte jag! Men att få in handen i hålet och få loss den gamla lampan gick inget vidare. Man såg ingenting utan fick använda fingertopparna och gå på känsla, som så många gånger förr med denna Carnival. När jag trodde att jag äntligen fått loss själva glödlampan kände jag en lättnad och blev lite gladare. Men det visade sig vara enbart en kontakt, som jag ej lyckades montera tillbaka. Dags att tappa tålamodet och ta till våld! För att ens kunna se vad jag höll på med så fick jag plocka ur hela bilbatteriet. Nu såg jag lite bättre och kunde med lite pill och talang få ut den gamla lampan. Sedan var det bara att sätta dit en ny och skruva ihop allt igen. Jag fascineras fortfarande över att bilbatteriet sitter fast med hjälp av ett spännband i Carnivalen. Det har jag aldrig varit med om på mina tidigare bilar. Men sak samma, nu ser jag vart jag kör igen och kan ge mig ut i den stora vida världen igen!

Men nu till det jag verkligen vill lyfta fram och fira här. Detta är nämligen mitt 200:ade blogginlägg! Känns hur toppenbra som helst, och kan knappt förstå det själv. Det borde väl dyka upp nån storpamp här snart och hosta upp lite dollars för att bli nämnd i bloggen. Så att jag kan dra mig tillbaka och blogga på heltid! Eller så lägger jag av nu, medan man är på topp. 200 inlägg får kanske räcka…

Medans jag sover på saken så önskar jag och hoppas att alla får en trevlig Lucia. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Sune. Jag har ingen annan att ge utmärkelsen till, och vad kan passa bättre en dag som denna än att ge Sune utmärkelsen. Det har ju varit en oskriven regel redan från första början!

Julbord! Julbord! Julbord! Julbord!!!!

I fredags så jobbade vi bara fram till klockan två, sedan var det personalmöte. Möten är bra, möten är nice. Ibland är det skönt att bara behöva sitta ner och lyssna på andra som talar. Fast det beror såklart på vem som talar, det finns de som bara snackar en massa skit också. Vi kan kalla dessa typer för Henkisar. Men på detta mötet var det andra som talade, om både det ena och det andra. Kan tyvärr inte gå in på allt som sägs, det är företagshemligheter förstår ni.
Men en sak kan jag avslöja! Och det är vart nästa års konferens kommer äga rum… (Trumvirvel)… HALMSTAD! Hotel Tylösand, som tydligen ägs av Per Gessle fick jag höra. Jag började googla på lite bilder på hotellet, det ser väldigt fint ut. Men jag upptäckte även en annan sak som oroar mig. Nämligen hur lik Per Gessle är den där svartklädda och mörka professorn Snape i filmerna om ”Harry Potter”…

Läskigt, eller hur! Undrar om jag törs sova där? När jag nu vet att det är fullt möjligt att Per eller den där Snape stryker runt på hotellet i sin svarta klänning och viftar med den där lilla pinnen. Tänk om han förvandlar någon, fröken Tallrot exempelvis, till en padda. Eller så dör hon och försvinner helt spårlöst! Det enda spåret hon lämnar efter sig är hennes höga ”Ullared”-rop om nätterna i hotellets korridorer. Jag ska fundera på om det verkligen är värt att ta chansen och åka med dit…

Efter personalmötet så väntade ett julbord för samtliga inne på Golden Hits på Kungsgatan. Det var inte ett typiskt julbord som man är mer van vid, utan här bjöds det på julshow och en väldigt god trerätters middag!
Vi fick dra kort om vart man skulle sitta denna kväll, så att man inte skulle sätta sig med sina kollegor man brukar sitta med. Det skulle bli lite mer blandat och förhoppningsvis roligt att umgås med lite andra kollegor denna afton. Jag drog mitt kort och väntade nyfiket på vem jag skulle hamna bredvid! Det blev Billy. Inget ont om honom, men han och jag jobbar ju ihop på linje-S om dagarna i produktionen. Så det vart inte så annorlunda för vår del. Och vid bordet väntade även Mustafa, som jag jobbar med när jag är på kontrollabbet. Haha, så det blev inte så omväxlande för oss tre. Men vi hade jättekul ihop med de andra kollegorna runt omkring oss vid bordet! Och showen under kvällen var mycket underhållande, har helt glömt bort hur kul det är på Golden Hits. Så detta kan jag varmt rekommendera!

Sedan fyllde min mor år i helgen! Vi åkte hem till dem ute i Grödby i det mörka regnet, med enbart ett fungerande halvljus på bilen och ovanligt mycket mötande trafik. Det gjorde att jag inte kunde använda heljuset så mycket som jag önskade. Istället fick jag göra det som är något utav en specialutrustning i Carnivalen, nämligen att köra på lite feeling. Om man inte ser, då får man köra på känsla helt enkelt. Men det gick bra!
Väl framme så anslöt sig även fler till firandet. Farsan, brorsan, syrran med familj, och morsans vän Mona med sin klippa till karl, Marco, hade kommit för att fira vår mor. Nu bjöds det på en god tacotårta eller vad hon kallade det för. Gott och lite starkt, sedan blev det fika efteråt. Jag åt massor av godsaker och kände hur den redan åtsittande pikétröjan blev allt trängre att bära. Varför kan inte jag få njuta av god mat utan att svälla upp till en gigantisk Grodan Boll figur? Åhhhhh! Grymma värld…
Jag klappade de små hundarna och blev lite gladare. Hundar är bra, de dömer ingen. Inte ens överviktiga i för små pikétröjor. Det gillar jag! Har jag berättat tidigare vad barnen gjorde på min mage för ett tag sedan? Hör här…
Det var en tidig lördagmorgon och alla var vakna. När jag kom in i bar överkropp enbart iförd mjukisbyxor i vardagsrummet där Freja och twinsen lekte så kom alla tre glatt springandes mot mig. Jag trodde de ville ha en kram, så jag satte mig ner på knä.
– Nej, men pappa. Ställ dig upp! Bad Freja bestämt med lite högt tonläge.
Så det gjorde jag, jag ställde mig upp. Då började förnedringen. Freja trycker upp min mage med sina händer och släpper sedan taget och låter magen guppa sig ner tillrätta igen. Alla tre barnen skrattar hutlöst! Jag blev helt ställd. Innan jag ens reflekterat över vad som hänt så turas de nu om alla tre att trycka upp min mage och sedan släppa taget så att den guppar om och om igen. Jäkla ungar, va! Snacka om att bli förnedrad i sitt eget hem. Fy…
Nog om det och tillbaka till Grödby och firandet av min fantastiska mor. Vi fick nu desdutom träffa Kents dotter och hennes familj. Äntligen! De har ju barn i samma ålder som vi och har bara hört om dem tidigare. Hon är bloggare även hon, vågar inte nämna bloggens namn här innan jag fått klartecken av henne först. Men om det är okej för henne så kan jag skriva in en länk till den här sen, så får ni mer att läsa om vanliga men fantastiska människor och allt som händer!
Nu fick vi i alla fall ses, även om det bara hann bli en kort stund innan vi vart tvungna att åka hem. Våra barn började bli lite trötta efter en händelserik dag, så de somnade under bilresan hem. Stort grattis till morsan i alla fall!

Det var mycket festligheter denna helg, och nu är det bara två veckor kvar till jul. Tiden går fort, och vi ska dessutom hinna med att fira Nova och Theo som fyller hela två år snart! Och så ska vi till förskolan och titta på barnens luciatåg. Det är mycket nu.

Just därför så går jag nu och lägger mig. Ska bara rycka och dra lite i min pikétröja som jag bar i helgen så den töjer ut sig lite innan jag tvättar den i maskinen. Den verkar fortsätta krympa. Snart får jag åka och köpa kläder på den där speciella Dressman butiken med storlekar upp till 9XL… Skit också! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke. Han är bra rolig. På julbordet i fredags så tråkade han mig som fasen när jag var på väg hem och tyckte jag gick för tidigt. Jag fick minsann både höra det ena och det andra! Men när jag sitter på bussen på vägen hem och precis passerat Gustavsberg så kommer ett sms från honom, där han skryter om att han tagit en taxi och redan hunnit hem före mig. Jag som var så lam som åkte hem tidigt tyckte han, nu var han hemma före mig? Märkligt det där…

Det sitter tre små barn i en sandlåda och leker, alla med egen hink och spade. Sanden far runt lite överallt, och ett av barnen försöker samtala med det andra barnet som sitter närmast.
– Jag tycker vi gräver ett hål här i sandlådan. Ett jättestort hål! Säger barnet och låter motiverad.
– Nej jag vill bygga sandslott. Svarar den andra.
Besviket tittar barnet mot den tredje som sitter längst bort i sandlådan. Denne är leker inte så mycket, utan har mer fokus på några andra barn som samlats en bit bort från sandlådan. De vill gärna leka i sandlådan de med, men vågar inte gå fram utan håller sig på lite avstånd.
– Jag vill inte gräva nåt dumt hål. Säger den tredje och tittar surt mot barnet som föreslog idén. Sedan skickar hen iväg en skopa sand med spaden mot barnen som stod en bit därifrån för att markera sitt ”revir”.
Besviket börjar nu barnet att gräva lite försiktigt i sanden. Det är väl inget fel med att gräva ett hål? Barnet vill så gärna gräva ett stort hål, helst gräva upp hela sandlådan om det gick! Men det går ju inte utan hjälp, och inte heller så länge de andra två sitter där och leker för sig själva.
– Jag kan inte gräva ett jättestort hål själv, kan vi inte hjälpas åt? Frågar barnet den andre igen.
– Nej har jag ju sagt. Jag har velat bygga sandslott hur länge som helst, så nu vill jag bygga mitt sandslott! Svarar den andre bestämt och vänder sig bort.
Den tredje tittar på de andra två och stakar fram ett förslag.
– Om du hjälper mig att kasta mer sand på barnen där så att de håller sig borta, då kan jag gräva med dig en liten stund. Viskar den tredje med busig uppsyn.
De andra två låtsas inte höra. De vill inte kasta sand på andra barn som de inte ens känner.
– Hallå? Hör du vad jag säger? Säger den tredje med arg ton.
De andra två hör såklart, men vill inte bråka med de andra barnen så de låtsas som om de inte hör. Den tredje blir nu upprörd.
– Varför måste jag göra det du vill om du inte vill göra det jag vill? Jag tänker inte hjälpa dig och gräva något larvigt hål om du inte hjälper mig! Då bygger jag hellre sandslott istället. Fräser den tredje och sätter sig bredvid den andre och börjar sakta fylla en hink med sand.
Första barnet blir ledsen och tycker att den andre kan hjälpa till att gräva det stora hålet. Annars blir det för jobbigt och inte alls lika bra.
– Titta nu vad som händer när du bara vill bygga ditt dumma sandslott! Nu vill ingen hjälpa mig att gräva. Nu hjälper han dig istället för mig, och jag blir alldeles ensam. Dumma er! Utbrister barnet i ren besvikelse.
Men de andra två lyssnar inte. Den andre tittar bara upp men fortsätter sedan bygga vidare på sitt sandslott. Den tredje tycker de andra två är dumma, och återvänder sedan till sin del av sandlådan. Där satt de ytterligare en kort stund innan det blev för mörkt för att fortsätta leka, sedan gick de hem till var och en utan att säga något mer denna dag…

Lite på denna nivå tycker jag vår alldeles egen svenska riksdag uppträder. Där barnet som vill gräva hålet får representera regeringen, den som vill bygga sandslott får representera Alliansen, och den tredje får representera Sverigedemokraterna. Har alltid tyckt att det är ren sandlådenivå på våra politiker, men detta är ju direkt pinsamt. Idag röstade riksdagen om vilken budget som regeringen ska bedriva.
Den rödgröna regeringen lade fram ett budgetförslag som de nu jobbat fram tillsammans med Vänsterpartiet. Alliansen lade fram den budget de gemensamt tog fram inför riksdagsvalet i höstas. Och sedan lade Sverigedemokraterna fram sitt budgetförslag. Dessa tre förslag ställdes nu mot varandra, där först Alliansens förslag vann omröstningen mot Sverigedemokraternas. Men sedan så hände då det som nu resulterat i en så kallad regeringskris. Sverigedemokraterna lade inte ner sina röster när regeringens budget stod mot Alliansens, utan de lägger sina röster på Alliansens budget som då vinner hela omröstningen. Statsminister Stefan Löfven tycker det är skandal och utlyser nu omval i vår om inget oförutsett händer. Han skyller på Alliansen och tycker att de är oansvariga som inte vill samarbeta och att allt detta nu är deras fel. Alliansen röstade självklart på sitt eget budgetförslag, och är glada att de vann. Trots att det skedde med hjälp av Sverigedemokraterna. Och Sverigedemokraterna myser just nu efter att ha visat sin makt och förmåga att ställa till kaos i riksdagen…

Jag förstår inte. Jag kan inte förstå hur statsministern kan anklaga Alliansen för deras egen förlust. Att försöka förhandla i sista stund när man märker att man kanske inte längre kan vinna omröstningen tycker jag är konstigt. Jag förstår inte vad Sverigedemokraterna försöker vinna på detta. Jag tror inte att Alliansen har mycket att vinna på detta heller. För om de skulle vinna omvalet i vår så kan de likväl råka ut för samma sak nästa höst. Inte omöjligt, snarare mer troligt…
Politik, man blir så engagerad och samtidigt så förbaskad. Jag tycker som många andra, att skippa en föråldrad blockpolitik och försök samarbeta över gränserna. Alla partier kan inte alltid komma överens, men försök åtminstone! Jag tycker vår statsminister uppträder på ett omoget och icke förtroendeingivande sätt. Att skylla på andra istället för att lösa sina egna problem i den regering han skapat tycker jag bara är urdumt. Han har mycket att lära. Alliansen måste också försöka komma bättre överens med övriga partier och inte fortsätta sin blinda tro på att de är det enda och bästa alternativet för vårt land. Alla partier har bra och dåliga saker på sina agendor. Det är ju här vi, svenska folket, avgör vad vi tycker är viktigast för Sverige genom att nyttja vår rösträtt. Att tänka på helhetsbilden om vad som är bäst för alla, inte bara sig själv. Sedan har vi Sverigedemokraterna, som står för mycket mer än bara begränsad invandring. De har andra mål, som de har gemensamt med andra partier. Men tack vare den fixerade synen på invandringen så hamnar allt det andra i skymundan. Jag sympatiserar inte med Sverigedemokraterna alls, men man kan heller inte låtsas om att de inte finns. Kanske våra folkvalda politiker kunde växa upp och förstå att 13% (minns ej exakt) av svenska folket har gjort sitt val och röstat på dessa. Demokrati. Om man ignorerar dem är det väl inte demokrati? Jag tror tyvärr att de bara växer och blir ett större parti om de inte tas på allvar. Sedan ska man inte ge vika för alla deras krav, men man måste väl ha en dialog för att komma tillrätta med allt. Eller?

Nu är det sent, vet inte ens om jag lyckas formulera mig korrekt här. Men jag har förhoppningar om ett bättre valresultat i vår, där vi slipper ha ett parti med en vågmästarroll som vi har idag. Hoppas politikerna lärde sig något av höstens val, och de gäller samtliga politiker!

Till något helt annat nu då! Filmen ”Frost” har många kanske sett, inte vi här hemma dock. Inte än, bara musikvideon till den stora hitlåten ”Let it go”. Den älskas av barnen och när vi besökte matbutiken i helgen, twinsen och jag, så bjöd de på hög skönsång till alla andra glada morgonshoppare. Det är en fin låt, jag förstår att de gillar den. ”Let it go! LET IT GOOOO!!!”
Vi har som sagt inte sett hela filmen ännu. Vi fick för oss att barnen kanske är för små för att se den. Att den skulle vara läskig. Men det är den tydligen inte, bara lite sorglig. Och sorgliga filmer är inget för mig alls, så de får kanske se den utan mig. Tycker det är jättejobbigt att se sånt, jag vill bli underhållen av filmer. Inte ledsen. Jag tog upp ett exempel på detta när denna diskussion kom upp i lunchrummet på jobbet. Alla har väl sett Terminator 2…

Nu rynkar nog några på näsan, eller kanske skrattar rentav. Men jag tyckte det var jättesorgligt när Arnold hissade ner sig själv i den där brinnande smörjan på slutet. Allt för att inte lämna något efter sig som vetenskapen kunde vidareutveckla till det ondskefulla Skynet som ska orsaka jordens undergång. Heroiskt gjort av roboten!
Ingen på jobbet verkade hålla med mig. Kanske att de inte förstod vilken uppoffring roboten gjorde, eller vilket fantastiskt skådespeleri pojken Edward Furlong bjöd på när han grät samtidigt som Arnold smältes ner till en enda metallsörja. Jag ville ha en egen terminator när jag såg den filmen som ung. Helst ville jag bli en robot! Men sorgligt var det i alla fall att se Arnold dö. Arbetskamraterna tittade lite konstigt på mig efteråt. Tycker de är okänsliga…

Nu är klockan snart 01.30… Jag borde verkligen försöka sova. Godnatt, och ha d biff!

DAGENS JERKER går till vårt lands största sandlåda, riksdagen…

”Har du SETT den!?!?!”

Detta var det sms jag fick av min gode vän Erik i fredags. Det han syftade på var en trailer till en film som har premiär nästa år. Erik var oerhört uppspelt, och självklart hade jag sett trailern han syftade på. Det var Star Wars VII – The Force Awakens. Vår gemensamma gode vän Marcus skickade även han ett sms till mig, ungefär vid samma tidpunkt.
– Erik tjatar om nån ny He-Man trailer, nåt du sett?
Marcus låter ofta så om det gäller science fiction eller liknande. Allt är bara He-Man för honom, så bittert. Men vi älskar honom ändå! Erik och jag däremot är väldigt förtjusta i Star Wars, Transformers, Starship Troopers, Blade Runner och en hel del annat. Så vi ser fram emot den kommande filmen väldigt mycket! Kanske får vi med oss Marcus till biografen när den har premiär? Till skillnad mot tramset Star Trek så är ju Star Wars baserad på en verklig historia…

I söndags så fick jag besök av halsbrännan igen. Det var ett tag sedan sist, och därför har jag helt glömt bort att fylla upp medicinförrådet. Hade inte ens Samarin hemma, och nu tutade det rejält. Det brann ordentligt kan man lugnt säga! Jag kom då på att jag precis läst något om bakpulvrets alla användningsområden. Och hade du halsbränna så kunde man röra ner en tesked bakpulver i ett glas med vatten och sedan dricka. Desperat som jag var så gjorde jag detta, och fy fasen säger jag bara…
Den som föreslog detta ska banne mig ha stryk! Det smakade vidrigt, och hur mycket jag än sköljde munnen efteråt så tycktes jag aldrig bli kvitt den hemska eftersmaken. Jag drack glögg och åt allt möjligt, till slut kände jag inte så mycket av den beska smaken längre. Men då kom nästa ”effekt”… Vet ej vad som hände, men bakpulvret reagerade nu inuti min mage. Det gjorde skitont! Jag såg framför mig hur min magsäck började jäsa och svälla upp, och sedan skulle jag dö i en enorm gasexplosion. Men det slutade inte så illa, tack och lov. Inga gaser, inget hände. Halsbrännan var dock kvar, så det fungerade inte. Det enda som hände var att man fick jäkligt ont i magen. Ska rådfråga våra kemister på jobbet och höra om de har svar på varför jag trodde jag skulle dö. Fast det är klart, de kommer nog ha väldigt roligt åt detta på min bekostnad. Det är jag inte värd, jag är smart! Smart nog att aldrig äta bakpulver igen…

Barnen har varit friska och glada här hemma ett tag nu! Nova hade en liten släng av feber i helgen, vilket förklarar hennes humör vid middagsbordet i lördags. Hon satt på sin stol bredvid mig, och mittemot oss satt Freja och Theo på sina stolar bredvid Jenny. Freja och Theo började då busa genom att luta sig fram och tillbaka mot varandra skrikandes.
– Woaaaah! Ropade de upprepade gånger och skrattade åt varandra.
Men efter knappt en minut av detta busande så brast tålamodet för Nova.
– Nej tyst! Sluta! Röt hon till bestämt.
Både Jenny och jag blev lite ställda av detta utbrott, och kunde inte hålla oss för skratt. Man får helt enkelt ta det lugnt i Novas närvaro, speciellt om hon äter.
Jag introducerade ”Fragglarna” för barnen nyligen, minns ni dem? Det är ju kanske, tillsammans med ”Dr Snuggles” och ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, de bästa barnprogrammen som sänts på TV. Det är min åsikt i alla fall! Men Freja verkade bara måttligt intresserad, twinsen verkade uppskatta det mer dock. Fast jag undrar om det inte var jag som njöt mest av detta nostalgiska ögonblick. Mer Fragglar till folket!

Jag skäms… Hur kunde jag glömma bort ”Hjulben & Gråben”? Det är nog det roligaste jag tittat på som barn i denna djungel av tecknade barnprogram. Minns ni? Meeep-meeep!! *wrooom*

Freja och Theo gick runt och städade här hemma en dag. De skulle dammsuga och sedan dammtorka lite överallt. De hade varsin tvättsvamp och en sprayflaska med vatten som de gick runt och torkade bord och golv med.
– Jag heter Kajsa! Sa Freja plötsligt.
Detta väckte min nyfikenhet.
– Heter du Kajsa? Frågade jag.
– Ja jag heter Kajsa. Man heter det när man städar såhär förstår du! Svarade hon glatt.
Haha, okej tänkte jag. Jag fortsatte fråga varför hon valde just namnet Kajsa, om det kanske var någon på förskolan som städade där som heter Kajsa. Men jag fick inget svar, mer än att när hon städar så heter hon Kajsa. Jag känner ju en Kaisa på mitt jobb, måste fråga henne var hon fått sitt namn ifrån.

Vad sägs om en god natts sömn nu, det låtet bra i alla fall! Twinsen har vaknat varje natt de senaste veckorna, vi vet ej varför. Men vi har nu beställt nya sängar till dem så får vi se om det hjälper, hoppas det. Men det märker vi när de kommer. Sköt om er, och ha d biff!

DAGENS JERKER då, vem ska få den? Jag vill faktiskt ge utmärkelsen till en hund som skällde på mig idag när jag körde ut från parkeringen på jobbet. Hunden och dess husse stod längs trottoaren när hunden plötsligt började skälla hej vilt när jag passerade dem. Vet inte om hunden tyckte illa om Carnivalen eller om den fått storhetsvansinne och ville jaga bilen och bita den. Hur som helst så är ingen av ursäkterna bra, så vovven får utmärkelsen. Så kanske den lär sig…

Tillbaka på jobbet igår igen, redo att arbeta! Som jag skrev i förra blogginlägget så var jag sjuk tidigare i veckan. Men nu var jag tillbaka och jobbade verkligen jätte JÄTTE snabbt, och kände mig grymt duktig! Men sen så var det här med hemligheten som avslöjades på Facebook här i veckan…

Jag hade helt rätt i mina misstankar om att folk på jobbet skulle ha frågor om detta. Det blev en het potatis verkligen! Många ville fråga, påpeka och skicka lite gliringar om detta. Tänk att så många valt att engagera sig i mitt förflutna som celloartist. Det är imponerande! Jag blev även kallad cello-pojken. Det var smärtsamt…
Idag blev det halvdag på jobbet. Inte för att jag blev driven till vansinne kring det här med cellon. Nej, jag började krokna lite och kände mig hängig i hälsan igen. Eftersom det var så lugnt så tog jag ut lite komptimmar och åkte hem för att vila upp mig. Såg framför mig hur jag kurade ihop mig framför Tv:n, under en varm filt i hörnet av soffan och med en stor kopp te. Mys!

När jag kommer hem hör jag ett klickande ljud. Klick… Klick… Klick… Jenny kommer springandes ner för trappan och undrar nyfiket vem som öppnade ytterdörren. När hon såg att det bara var jag sprang hon upp till datorn och fortsatte sin jakt på det perfekta jobbet. Men var kom det där ljudet ifrån? Klick… Klick… Klick… Klick… Klick…
Efter en stund har jag spårat ljudkällan. Det är vår TV som väljer att låta så numera. Skärmen är helt svart, men man hör ett klickande ljud där inifrån. Klick… Klick… Den hade dött en aning…
Jag som är en stjärna på hemelektronik har redan provat allt. Dra ur strömkabeln och återansluta den, samt desperata försök att göra en fabriksåterställning. Men det ville sig inte, skärmen var fortsatt svart och ville ej starta upp sig. Den fortsatte bara sitt klickande. Klick… Klick… Klick…
Varför? Vem njuter nu av min misär? Här känner man sig lite sjuk och svag, och ville inget annat än ligga framför Tv:n en stund innan alla barnen kom hem. Varför kan jag inte få ha lite medgång? Jag blev lite ledsen. Då kom jag att tänka på Carnivalen också, och då blev jag ännu mera ledsen. Nä, man kan inte klappa ihop här nu på grund av detta tänkte jag likt He-Man. Det är bara att leta upp kvittot och kolla garantin så ska nog allt lösa sig. I have the power!
Men snabbt slås benen undan för mig igen. Samtidigt som jag ser det sparade kvittot så noterar jag vart jag köpte denna älskade TV. På Expert… Expert gick ju i konkurs för något år sedan. Kul! Det underlättar säkert för mig! Skit också! Jaja, vad göra… Jag börjar med att ringa upp TV-tillverkaren…
De tar glatt emot mitt samtal och är väldigt hjälpsamma. De ska försöka skicka ut en tekniker som ska komma hem och laga vår TV. Så bra tänker jag! Men när de ser att min garanti gått ut så blev det genast lite mer lågmält. De ber mig kolla upp försäkringen jag tecknade vid köpet av TV:n så att den fortfarande är giltig, eftersom Expert senare gick i konkurs. Men de skickar en tekniker ändå, nu ska det bara redas ut vem som ska betala för kalaset.

Efter lite research så hittar jag åt försäkringsbolaget och ringer upp dem. Mm, telefonkö. Härligt… Men efter 17 minuter så var det äntligen min tur! De var inte lika entusiastiska och hjälpsamma, utan kopplar mig vidare till ett annat bolag som har hand om Experts ärenden. Där talar en telefonsvarare om för mig att de har lunchstängt. Sedan bryts samtalet…
Hahaha! Jag ringer igen! Telefonkö igen! Hurra! Hahaha! Morr… Efter ytterligare en längre väntan kommer jag fram igen, och meddelar att dit de kopplade mig där var det lunchstängt. De beklagar detta och gav mig ett direktnummer att ringa när de var på plats igen. Så det gjorde jag, direkt när de öppnade telefonlinjerna igen. Efter en hel del fräsiga val med knapparna på telefonen så hamnade jag i en ny telefonkö.
– Alla handläggare är för tillfället upptagna. Du har placerats i kö, och har plats nummer ett i kön. Sade en robotdam.
Skönt tänkte jag, då lär det gå fort. Fast, nej. Ni känner ju mig och mina vardagliga motgångar numera. För idag fick jag erfara, att trots att man är först i kön så kan man få vänta. Länge. 14 minuter senare som nummer ETT i kön, då var det min tur!
Vi gick igenom mitt köp och efter en kort stund så var allt klart. Försäkringen var fortfarande giltig och de står för reparationskostnaderna. Underbart! Jag blev så glad att jag bestämde mig för att använda mig av all denna energi till att tvätta bilen. Carnivalen måste ju vara ren när den fotas till säljannonsen. Jag tog med mig en hink vatten ut till bilen, då började det att regna. Jag gick in igen…

Klick… Klick… Klick… Klick… Åh grymma värld!

Igår hände något fantastiskt! På vägen hem från jobbet så mötte jag en annan Carnival. Det kändes liksom helt overkligt. Finns det fler? Ja det är klart att det finns fler än bara vår Carnival, men här på Värmdö?
Jag blev nyfiken, den hade ju samma färg som vår och allting! Jag ville köra efter den, och prata med ägaren. Tänk om de går igenom samma elände med deras Carnival som vi gör med vår? Upplever vi samma problem och brist på körglädje? Har även deras halvljuslampa slocknat på just den trånga sidan framtill i bilen där man inte kan komma åt att byta den själv? Har de en fungerande AC, hur känns det? Vad har de för däcktillverkare på sina vinterdäck, också Vredestein? Får de köra runt med 3 liter kylarvätska i reserv, kokar deras koreanska motor? Många frågor växte fram och jag kände mig nästan tvingad att förfölja den andra bilen. Man jag gjorde det inte, för tänk om deras bil var helt felfri. Tänk om det bara är vi som har ett så kallat ”måndagsexemplar”? Det skulle i så fall vara mitt livs tredje måndagsexemplar om vi pratar bilar, efter de forna jobbarbilarna jag kört av märkena Skoda och Citroën. Hur många måndagsexemplar har ni, ni som läser detta där ute, blivit drabbade av?

Klick… Klick…  Klick…

Twinsen, Freja och Lembit! Hur mår alla barnen? Bra skulle jag våga påstå! Men lite orolig är jag nog ändå.
Lembit ser man fortfarande nästan aldrig, om inte internet ligger nere eller det vankas mat. Annars sitter han framför sin dator på sitt rum 24/7.
Freja har gått in i en fas som jag valt att kalla för ”angry mode”. Hon har blivit ovanligt känslig, ilsken och börjat trotsa och skrika otroligt mycket. Men det går säkert över. Om ett tag. Helst under natten, det vore trevligt…
Nova lallar runt mestadels hela tiden och är glad. Även om hon väljer att med högsta ton skrika rakt ut oavbrutet i typ 30 sekunder så fort hon ej får som hon vill. Och hon vill fortfarande inte sova ordentligt på nätterna utan vaknar hela tiden. Men, annars är allt lugnt!
Theo då, han har även han gått in i någon form av ”angry mode”. Fast om man jämför med Freja så vill jag nog kalla detta för ”angry mode lite”. Han blir inte upprörd lika ofta, men när han väl blir det numera. Oj oj, vilket humör! Men bortsett från det så är nog allt under kontroll med honom. Fast det är klart. Ikväll satte han på sig Frejas klänning när han skulle sova. Theodore…

Nu ska jag njuta av en kväll fri från TV, kommer gå bra det med. Ni andra med fungerande TV-apparater, ha d biff!

Klick… Klick…

DAGENS JERKER går till Henke. Han har blivit en riktigt ondskefull person som njuter av andras motgångar och önskar alla andra enbart elände. Ät pepparkakor och bli snäll din jäkel!

En välbevarad hemlighet från min barndom är nu ”out in the open”, så att säga. Och jag har nu fått erfara hur fort nyheter, bra som dåliga, färdas i sociala medier. Damn you Facebook…

Allt började med att min kära far hittat ett videoklipp på några som spelade cello. I hans beundran för dessa så publicerade han klippet på sin facebookstatus, helt ofarligt och ingen skada skedd. Men han skrev en kommentar…

Cello… Jag hade ju lagt denna epok från mitt tidigare liv helt bakom mig. Förträngt och gömt detta långt långt bak i mitt minnes mörka vrå. Nu bubblade den upp till ytan igen. Ni som ej använder Facebook kan ju notera den feta texten på mitt namn, det betyder att jag är ”taggad”. Det betyder först och främst att alla hans kontakter på Facebook ser ovanstående kommentar. Men en tag av mitt namn betyder även, att alla MINA kontakter ser vad han skrivit. Det tog inte lång tid innan min mobiltelefon började pipa och blinka, den ena efter den andra kommenterade detta på antingen Facebook eller via sms. Nu visste alla…
Jag är inte upprörd eller arg på farsan, inte alls. Allt är lugnt. Men nu vet jag hur fort nyheter färdas tack vare sociala medier. Det blir då påtagligt läskigt när man tänker på barn, ungdomar och såklart även vuxna som kan drabbas av hur fort saker sprids på nätet. Tänk att bli utblottad i sociala medier med något du är livrädd för att dela med dig av. Nu är ju inte min cellokarriär något jag skäms för eller på något sätt jämför med de som fått bilder eller elaka rykten publicerat på nätet. Så tänk er för vad ni skriver på nätet! Detta vart bara en väckarklocka för min del, men jag fascineras fortfarande över hur fort allt gick. Och till min kollega på jobbet Kaisa, Facebook vägraren nr.1, kan jag trots det jag nu skrivit om bara säga en sak. Skaffa Facebook!
För övrigt så var jag grym på cello. En god damn rockstar! Ingen kunde påstå något annat. Jag och mina kamrater i orkestern levererade vid varje konsert! Och om det inte vore för att det var så jäkla tungt att släpa på den där cellon fram och tillbaka till lektionerna varje vecka så hade jag nog varit en legend idag. Jag hade spelat på alla stora konserthus runtom i världen, med operahuset i Sidney som hemmafäste. Där skulle storslagna konserter hållas och fyrverkerier avfyras utanför när jag framfört musikaliska stycken som ”Kokaburra bor i ett gummiträd” och den evigt nötande ”Köttbullar med lingon”. Jag hade varit sensationell…

Sedan känner jag att jag måste klargöra en sak för alla mina, och min fars, facebookvänner. I kommentarsfältet kunde varken min far eller främst min mor ej låta bli att skriva något om detta…

”Lite mindre instrument”… Vad de syftar på här är att jag även under en väldigt kort period spelade klarinett, och det är INTE en metafor för att pillade på mig själv!! Att man måste förklara allt…

Övriga händelser då! Freja och jag har varit sjuka, hostat och snorat i massor. Fast båda två kände oss dock pigga redan igår kväll, så det vart inget långvarigt denna gång. Hon kunde återgå till förskolan idag, medan jag tyvärr fick en släng av ett återfall under natten. Så det blev till att stanna hemma från jobbet ytterligare en dag. Men nu känner jag mig piggare igen och hoppas att jag kan jobba imorgon igen. Tror nog alla på jobbet saknar mig och är fulla av frågor kring min forna cellokarriär.

På jobbet har det hänt grejer sedan en tid tillbaka. Bra grejer! Jag har fått nya arbetsuppgifter, och jobbar numera även på företagets kontrollabb. Detta för att täcka upp för en underbar kvinna som nu ska få barn vilken dag som helst. Så jag kommer nu att sitta med de övriga på kontrollabbet onsdag till fredag i ett halvår framöver. Det är superkul!
Nu har vi det lite lugnare för stunden, vilket har medfört att jag jobbat på kontrollabbet hela veckorna på slutet. Och där hörde jag en låt som jag inte hört på väldigt, väldigt… Länge…
Låten heter ”Rush rush” med Paula Abdul, och den var en riktig hit när jag gick på mellanstadiet i skolan. Jag tänker mest på klassfesterna man hade på den tiden, det var ju så kul! Man hade dessa fester i klassrummet och knuffade bort alla skolbänkar så att man fick ett stort dansgolv i mitten av rummet. Sedan köpte man med sig läsk och godis som man mumsade i sig under kvällen. Det fanns oftast ett par föräldrar där som startade nåt kassettband med musik innan de sedan satte sig utanför och drack kaffe. På denna tiden så var ju artister som exempelvis Michael Jackson, MC Hammer och just Paula Abdul otroligt populära. Det var även runt dessa tider som man började bli lite intresserad av det motsatta könet. Man var inte längre rädd för tjejbaciller, utan var nu modigare än någonsin. Man vågade till och med fråga chans på sin favorittjej i klassen. Men detta krävde stil och finess…
Alla skuttade till en början runt i högsta tempo till låtar från främst Michael Jacksons skiva ”Bad”. Alla var sockerstinna och höga på godis. Man kunde inte riktigt dansa, utan försökte titta på alla andra hur de gjorde och försökte minnas hur man dansade bugg från danslektionen man haft på gympan. Man bjöd upp någon och ställde sig framför varandra och höll varandras händer. Sedan började man sakta snurra runt och liksom bara studsade snabbt mot sin danspartner fram och tillbaka. Och alla verkade försöka göra detta snabbare än alla andra. Men sedan mot slutet av kvällen så brukade den alltid komma, låten ”Rush rush”. Det var nu det skulle ske, alla hade väntat på att den skulle spelas så att man fick bjuda upp sin drömmis i klassen och dansa den enda dansen man kunde kontrollera vid denna ålder. Tryckaren…
Nu kunde ju förstås flera vara intresserade av att fråga chans på samma person, så det gällde att vara snabb. Men hade man tur så fick du dansa med den du ville, och det var förstås kvällens höjdpunkt. När låten sedan led mot sitt slut började man bygga upp självförtroendet för att ställa frågan när dansen var klar. Det fanns bara en liten sak som kom emellan, nästan varje gång. Saken var en pojke som heter Kalle…
Oftast var denna tryckarlåten den sista på kassettbandet. Och många från klassen kanske minns hur Kalle då smög fram och bytte kassett för att dela med sig av sin musik. Så när man står där och precis har ställt frågan med stort F, då är det inte så passande att höra filmmusiken från ”Hajen” dundra ut i högtalarna. Det hjälper inte till i situationen om man säger så! Han spelade inte samma låt varje gång, och svaren kunde därför ofta variera. Ibland spelade han ”Hajen” och ibland ledmotivet till ”The A-team”. Så ibland blev svaret ja och ibland nej, inte helt beroende på vilken låt han spelade. Får jag hoppas. Han brukade oftast rädda kvällen med att spela den där kända låten från filmen ”Snuten i Hollywood”. Den gillade ALLA! Vilka tider det var!

Senaste från Carnivalnytt! Vi har ett stycke läckage i kylaren. Jag repeterar, vi har ett stycke läckage i kylaren. Detta kunde Magnus, Lenas alldeles egna alfahanne, igår konstatera när han med pannlampa undersökte bilen. Jag är ju lite less på Carnivalen om det nu undgått någon, och är därför inne på att sälja den. Magnus hjälper oss att med sina kontakter hitta en ny bil åt oss, helst en rejäl Volvo V70 med automatlåda och utan träinredning. Men först ville han se om han hittade åt fenomenet med den försvinnande kylarvätskan. Så vi fyllde upp både kylare och kärl med vatten, sedan körde vi en sväng med Carnivalen tills den blev varm. Men nu hände inget. Är det inte typiskt? Eller jo, han påtalade att sätesvärmaren fungerade utmärkt och att ”äggen nu var kokta”. Det tyckte jag var roligt! Sedan sa han att växellådan växlade skitdåligt och förmodligen behövde ny olja. Det tyckte jag inte var lika roligt. Fokus på ett problem i taget här nu tack. Men nu låg motorn så fint i temp och visade inte en tillstymmelse till att bli överhettad.
Det bubblade dock lite i kylaren när han fyllde upp vattnet där tidigare, kanske var det en luftficka eller något som spökat tidigare? Men sedan kunde han se hur det droppade lite vatten nedtill på kylaren. Troligen är det ett väldigt pyttelitet hål någonstans. Men då kunde en hel del dyrare problem sållas bort i alla fall, som trasig vattenpump eller skadat topplock.
Så vi åkte och köpte olja till växellådan som vi fyllde på, trodde det var ett värre ingrepp än så. Men nu växlar den bättre än någonsin! Och sedan ska Magnus kolla med sin kontakt på verkstaden vad det kan kosta att laga kylaren. Nu håller vi tummarna för en billig affär, sedan kan vi i lugn och ro sälja ski… Jag menar bilen…

Hallå! Nu är det sovdags, aja baja mig att vara uppe såhär sent. Sov gott alla, och ha d biff!

DAGENS JERKER går till Sydkorea, eller vilket land som nu är skyldiga till att ha tillverkat Carnivalen som jag nu tvingas hasa mig fram med. Att ni inte skäms!
Nu pajade ena halvljuset också, hurra…

Save the forest! Inte Forrest Gump, utan the rainforest! 

Visste ni att jag är stolt ägare till lite regnskog! Typ några fotbollsplaner i storlek, om jag inte minns helt fel… Detta var något jag kom att tänka på nu i veckan. Forna klasskamrater från Kvarnbäcksskolan i Jordbro, rätta mig om jag har fel. Men visst gjorde vi någon form av insamling för att stoppa skövlingen och rädda regnskogen? Jag har ett svagt minne av att vi tillslut var stolta ägare av lite regnskog i Sydamerika.
Vad hände sen då? Man läser och hör inte något alls om hur det skövlas regnskog. Det var ju en jättestor grej när vi gick i skolan, och jag var själv livrädd. Jag trodde ju att när regnskogen sakta försvann så skulle vi bli utan luft och sakta dö på den tiden. Och ozonlagret var ju i riktigt dåligt skick! En stor anledning till det var troligen min morsa, och hennes kompis Mona, och deras konsumtion av hårspray. Men fina i håret var de såklart!
Kan man ta reda på vilken bit av regnskogen som vi äger? Jag undrar om någon eller några av mina gamla klasskamrater kanske numera lever i vår del av regnskogen. Se så fint där är!

Där skulle man gärna bo, och plaska runt lite. Fast, det är ju klart… Helt ofarligt är det väl inte. Har ju noterat att det finns någon sorts läskig fisk där, som simmar upp genom urinröret och spärrar ut sina taggiga fenor och stannar där inne för gott. Den går ej att få ut, man måste ta till en otrevlig åtgärd. Att amputera könet känns ju lite onödigt, man vill ju kunna styla lite ibland. Sedan finns det ju andra djur man bör undvika i vattnet. Jag törs nästan svära på att skulle jag göra ett fulländat magplask och bada just där, ja då gör förmodligen regnskogens största anakonda det också. Det slutar högst troligt med, att efter en lång brottningsmatch med välriktade judohugg och några macho kommentarer från min sida, så kvävs jag till döds av den 73 meter långa ormen. The end, på den smarta idén…

Minns ni hur allt föll samman här förra helgen? Carnivalen skämde ut sig och min mobiltelefon fungerade inte helt önskvärt. Men nu har det börja ordna upp sig igen!
Carnivalen får man mata med glykol och vatten lite då och då. Så håller den i alla fall under resan till och från jobbet. Vroom vroooom! (45km/h…)
Mobiltelefonen gick ju ej att ringa med längre. På Tre var de så otroligt hjälpsamma och hoppades väl på någon magisk lösning med frasen ”vad märkligt”. Det kom bara någon dag senare ett mail med en liten enkät från Tre, om hur nöjd jag var med deras kundsupport. Jag behöver väl knappast gå in på vad jag tyckte om den…
Nej, men jag tog kontakt med dem igen och bad dem hjälpa mig med problemet. De bad mig prova lite olika saker i inställningarna, men när inget fungerade så beslutade de sig för att skicka mig ett nytt SIM-kort.
Men samma kväll så lyckades jag lösa problemet helt själv! Men vad jag gjort eller gjorde för att bli av med felet håller jag för mig själv. Som Janne a.k.a herr Banan, min förra chef en gång sa:
– Det räcker om jag vet vems felet var…

Denna helg har Freja och Lembit rest med Lena och Magnus till Tallebo. Tror även att Sunway (Solveig) skulle med dit, men är inte säker. Det verkar gå bra i alla fall, Freja har inte haft tid att prata med oss. För hon har så roligt!
Vi andra har passat på att röja lite här hemma. Nova har varit hängig också så vi har hållt oss hemma mestadels. Tog med mig twinsen på en liten kort utflykt till Grisslingebadet på förmiddagen. Vi skulle se om det fanns ankor att mata där, men det fanns det inte. Då gick vi till gungställningen de har där på stranden istället, så att de fick gunga lite. Och vad ser jag då, att däcken de gjort gungorna av är av märket Vredestein! Samma som mina vinterdäck till Carnivalen. Är det detta de duger till, som gungor? Fasen vad trygg jag ska känna mig på vägarna i vinter…

Vi såg även en film i helgen, Dracula Untold. Det var en annorlunda historia om den transylvanska prinsen Vlad och hur han blev vampyren Dracula. Oväntat bra måste jag ändå erkänna att jag tycker att den var! Inte läskig, utan mer spännande och känslomässigt jobbig. Se den!

Nu är jag sur… Har precis sett EM-kvalmatchen mellan Montenegro och Sverige. Den slutade 1-1 och jag vill skylla allt på domaren för att det inte blev en svensk vinst. Kanske så hade det känts bättre om jag haft lite öl hemma, men den är slut. Vi har glögg. Men det känns inte riktigt läge för halsbränna och sura uppstötningar ikväll. Jag väntar till första advent istället!

Nu tänker jag sova, ur spår! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Sune. Varför? Därför!

Detta har varit en händelserik helg, och den är inte ens över ännu…

Det är idag 25år sedan Berlinmurens fall. Die mauer. Självklart så var ju detta otroligt stort för hela Europa, ja och hela dess omvärld egentligen. Jag sluter mina ögon och tänker tillbaka till 9 november 1989, och inser att jag inte minns någonting. Jag minns bara låten med samma namn av Ebba Grön…
Betydelsen för Berlinmurens fall förstod jag först när jag blev äldre. Men som 10-åring var jag troligtvis fullt upptagen av annat, och ansåg mig säkert ha viktigare saker för mig. Som att bygga något framtida vapen med mitt lego, träna mina två små vattensköldpaddor till ninja turtlar, eller fundera på mitt framtida lyxliv som hjärnkirurg. För er som inte redan vet det, så lyckades jag inte med något av detta…
Men jag har nu sett den senaste filmen, Ninja Turtles. Eftersom det är den bästa film som min kollega Billy sett så var jag ju tvungen! Haha, eller inte riktigt så kanske. Han gav den godkänt i betyg, något även jag kan sträcka mig till. Häftigt gjord och underhållande! Men det var nog mestadels på grund av alla barndomsminnen med dessa ninja paddor som kom tillbaka. Cowabunga!

Likt murens fall, så har jag faktiskt upptäckt att andra saker fallit samman i min närvaro denna helg. Vi börjar med det minst otippade, Carnivalen…

Ja detta är ju ingen högoddsare på veckans tips direkt, knappt spelbart faktiskt. I mitt senaste blogginlägg så klagade jag en aning på frånvaron av den varma luften inuti i bilen. Igår, hade den tagit sitt pick och pack och lämnat Carnivalen. Vi var på väg hem från Lena och Magnus, när jag efter tio minuters bilfärd frustrerande kände mig fram efter någon form av varmluft från ”klimatanläggningen” i bilen. Den blåste bara iskall luft hela vägen hem! Trots att tempmätaren stod rakt upp och peakade mot överhettning, vilket den som oftast gör på den här bilmodellen. Jenny och barnen anmärkte såklart på hur kallt det var i bilen, men jag hoppas på att värmen skulle komma igång snart. Det gjorde den inte…
Men vet ni vad Carnivalen började göra istället? Låta märkligt! Vid Grisslingerakan började jag höra ett märkligt missljud, vilket inte var så lätt när Theo grät och Freja skrek att hon inte hörde Bamse på bilstereon längst bak i bilen. Och när vi svängt av vägen och rullar ner mot vår radhuslänga så skramlar och låter den något överjäkligt! Några av grannarna var självklart utomhus denna kalla lördagseftermiddag och bevittnade hur vi kom hemrullandes i vår ”Sprutt-i-bang-bang-bil”. Jag sket fullständigt i detta just nu och misstänkte att nu dör äntligen bilhelvetet! När vi parkerat bilen och stängt av den så fortsatte den att låta högt och föra oljud. Bränt luktade det också! Jenny har sett för mycket filmer om James Bond och förde snabbt in alla inomhus i tron om att bilen skulle typ explodera eller nåt. Jag öppnade motorhuven och sökte med lampa runt efter misstänkta läckage eller trasiga remmar. Men hittade inget uppenbart fel. Kollade kylarvätskan och oljan, båda var det aningen låg nivå på. Jag beslöt mig för att vänta en timme eller två innan jag skulle göra en ny kontroll och dra några slutsatser om eländet.

I dessa situationer finns ingen bättre hjälp att få än att kontakta släktens två oljetroll, min far och bror. Jag är ingen motormänniska och har inte dessa kunskaper, är mer en byggarpojk. De är dock mycket rutinerade med god kunskap om motorer, och har alltid bra tips på vad man kan göra i jobbiga situationer när det gäller bilar. Men när jag skulle ringa dem uppdagades nästa sak som fallit samman, min mobiltelefon…
Gaaaahh!! Varför går det inte att ringa utgående samtal från telefonen?  Kollade upp om jag missat att betala fakturan, om jag gjort något konstigt i inställningarna på telefonen eller helt enkelt inte hade täckning. Men inget var fel. Eftersom det inte gick att ringa så mailade jag till mobiloperatören och beskrev problemet i hopp om att få hjälp med mad jag skulle göra. Vill inte hänga ut dem med namn här utifall det inte är något de gjort som är fel. Men efter svaret jag fick, ”vad märkligt”, som någon sorts lösning på problemet så väljer jag nu att informera omvärlden om att det är Tre det handlar om. Hör ni det alla, Tre! Tre heter de som löser problem med kommentaren ”vad märkligt”. Inget mer, pajasar! Fast det kan ju förstås vara FRA, Försvarets Radioanstalt, som ligger bakom spärren av min mobiltelefon. Med tanke på allt intressant som jag har att säga mina medmänniskor när jag ringer så är det inte helt otänkbart. Men men…
Jag fick nu låna Jennys mobil med det blommiga fodralet och ringa, lite genant. Men kunde efter en stunds konsultation med oljetrollen nu börja reda ut problemen med Carnivalen. Mobilen får jag ta tag i under veckan som kommer.
Troligtvis höll bilens motor på att koka precis när vi kom hem. Det kunde vara en förklaring till oljudet, och om kylarvätskan är slut får du tydligen inte heller någon värme i bilen. Bingo på båda svaren från oljetrollen! Behållaren för kylarvätskan ekade tom, oljenivån såg dock bättre ut nu. Så idag fyllde jag på ny kylarvätska och rullade sakta fram i kvarteret. Jag försökte lyssna efter oljudet jag hörde dagen innan men nu lät det faktiskt bättre. Tyvärr så tändes lampan som varnar för att bensinen snart tar slut, så nu var det bara att hålla tummarna för att bilen skulle hålla hela vägen fram till bensinstationen. Varför händer så mycket problem på samma gång?
Jag körde kallsvettigt fram och luktade likt en blodhund hela tiden efter mystiska brända dofter. Tempmätaren reste sig snabbt i givakt och varnade för överhettning. Haha, hurra! Kan vi inte göra bilfärden mer spännande?
Men allt höll hela vägen, tack för det. Jag kunde köra hem aningen lugnare och slapp motorhaveri. Dessvärre skulle vi ha åkt ut till min bror i Vega och fira hans födelsedag, och vår far såklart eftersom det är fars dag idag. Men någon sådan lång bilfärd vågar jag mig inte ut på just nu. Istället fick vi lämna ett abrupt återbud och får fira en annan dag. Men vi önskar dig en försenad men underbar födelsedag ändå Tommy! Och en härlig fars dag till dig pappa Mats!

”Ja tjena herr kommunfullmäktige! Det ryker ja, det har du helt rätt i… Undrar brandchefen vad det är? Jaha, men du kan nog hälsa honom att det är lugnt… Ryktet på byn säger att det bara är galningen med Carnivalen som är i farten igen… Nej han eldar inte, det är tydligen bilen som lagt av… Jaha andra rökmolnet, jo det är tydligen hans mobiltelefon… Den är enligt rykten 3 månader gammal nu så det var nog dags för den att gå upp i rök på något vis… Ja… Nej håll kvar brandbilarna ni, han vill nog inte bli störd just nu…”

Om ni tror att helgens motgångar tog slut där, så hold your horses!
Det var ju bara en sak till. Idag bytte jag nämligen däck på Carnivalen, till vinterdäck av för mig okänt märke. Det var de som följde med när jag köpte bilen. Vredestein heter märket, coolt tyskt namn som anspelar på vrede tänkte jag. Lite vrede är ju precis vad jag känner för Carnivalen. Genast började jag jämföra dessa med mer kända däcktillverkare, som exempelvis Michelin. Priserna var till en början inte så märkbart olika, Vredestein var någon hundralapp billigare per däck. Men betygen de fått var där de skiljde sig åt. Michelin hade oftast höga betyg, A eller B för prestanda och kvalitet. Medan mina förmodade tyska rallysulor Vredestein låg på värdelösa D och till och med E i betyg. Fasen också, inte ens schyssta däck kan man få skryta med. Jaha, ja men skit ska väl skit ha tänkte jag och fantiserade om hur Carnivalen plötsligt föll ihop däcklös på marken…

Men det var inte det största problemet, utan det skedde när jag skulle bära in sommardäcken i förrådet igen. Vi har ju ett gammalt sopskåp där sopsäckarna satt förr i tiden, innan de mer behändiga kärlen kom till. Och på insidan av förrådet ovanpå detta sopskåp så förvarade jag däcken till bilen. Inspirerad av ninjapaddorna från filmen vi såg igår, så utbrast jag ett högt ”Cowabunga” och kastade upp det sista däcket på högen. Men det som brast var inte helt oväntat min rygg. Likt ljudet av en gigantisk limträbalk som går av på mitten, vilket inte är helt troligt, men så upplevde jag situationen. Det slog mig nu att ninjapaddorna faktiskt är tonåringar i filmen, och bra mycket mer spänstiga än vad jag är. Men däcken var i alla fall på plats i förrådet igen, och jag kunde nu missnöjd återvända in i huset igen…
Dock så fick jag en idé! Vad kan vara bättre mot en ömmande rygg än ett varmt bad? Jag som inte ens badat i vårt nya hem tidigare gjorde slag i saken och tog ett bad. Jag skvätte i lite badolja och låg förväntansfull i badkaret när jag tappade upp badet. Dessvärre var det inte så ergonomiskt som det ser ut och blev aningen obekvämt för nacken. Så istället för att behandla en värkande rygg så drog jag även på mig en stel nacke. Jag beslutade mig därför att kliva ur badkaret. Till min förvåning och ENORMA besvikelse så insåg jag då något jag inte tänkt på den senaste tiden. Där i badkaret var det enbart vattenfyllt till ungefär en tredjedel, har min enorma kropp fyllt ut resten? Det var ju vatten upp till badkarskanten när jag låg där! Och nu… Nä, jag orkar inte. Länge leve Jimmy, numera även kallad Obelix…

Allt har dock inte varit hemskt, för jag blev underbart firad av familjen eftersom det är fars dag idag! Jag somnade om efter att Jenny smygit ner med alla barnen till nedervåningen när de vaknat. Hon stängde ju till sovrumsdörren efter sig så då var det inga problem alls. Jag fick en härlig och efterlängtad sovmorgon, minns knappt hur det var att få njuta av en sådan sak. Det var den bästa presenten jag kunde få denna dag! Men de hade mer på gång. Freja kom och väckte mig vid halv tio, då var frukosten klar. De hade åkt iväg till Mcdonalds och köpt hem massor med toasts och McMuffins, mums! Och inte nog med det, jag fick även strumpor, raggsockor, en trisslott, en travrad och en fin kaffemugg av Freja. Plus donuts till kaffet! Eller punkar som Nova kallade dem. Vilken underbar dag! Tack så jättemycket familjen!

Nu bör jag nog sova, utifall jag måste ta Jennys cykel till jobbet imorgon. Vem vet, Carnivalen kanske inte startar igen eller så har alla fyra Vredestein däcken fått pyspunka. Trevlig fars dag på alla fathers out there, ni andra får ha d biff!

DAGENS JERKER går till Tre. Jag kan inte släppa svaret jag fick av dem. Får helt enkelt låna Jennys blommiga mobiltelefon och ringa dem imorgon. Tänker inte ha mobiltelefon längre, vill ni mig något får ni signalera eller något liknande så kontaktar jag er.
Tre… Tycker de ska skämmas och förtjänar mer än väl utmärkelsen idag. ”Vad märkligt”…

Ikväll tänkte jag starta med utnämningen ”Dagens Jerker”. Inte vem som får den, utan vem som var väldigt nära att få den…
Låt mig presentera min medarbetare, och oftast vänliga, Cathleen. Hej! Hon är en enastående trevlig arbetskamrat, dock så jobbar vi inte ihop så mycket på dagarna. Hon är lite som jultomten! Inte till utseendet, nej verkligen inte. Men man kan gå till hennes kontor och önska sig saker! Då syftar jag på exempelvis arbetskläder, rejäla tuschpennor, arbetsredskap eller sånt som är relaterat till det dagliga arbetet. Man knackar på och smyger sakta fram med stora valpögon, sedan ber man vackert om vad man önskar sig. Sedan efter lite hokus pokus, så kommer hon med det du önskat efter någon dag. Eller två. Om det gäller arbetssskor så pratar vi veckor. Men de kom tillslut, och det är det viktiga.

Men, förra veckan hände något jag sent ska glömma. De bygger nämligen bostäder för fullt runtom i området där vår fabrik ligger, och nu gör de om parkeringen utanför byggnaden. Man ska inte bara betala, utan även ha ett tillstånd för att få parkera sin bil där. Jultomt… Jag menar Cathleen såg till att alla som behöver parkeringstillstånd på företaget fick det. Men då, började jag ana oråd…
Dessa parkeringstillstånd blev ett samtalsämne bland oss alla. Och jag noterade nu hur övriga fått små fina och typ laminerade parkeringstillstånd. Ungefär lika stora som ett körkort, eller kreditkort för er som inte vet hur stora ett körkort är. Dessa kunde enkelt placeras i vindrutan intill parkeringsbiljetten utan konstigheter. Alla jag pratade med hade fått dessa fina små kort. Men inte Jimmy, nej nej. Jag hade fått ett stort fult A4 papper…
Nu kände jag mig på riktigt mobbad! Varför just jag? Varför fick jag detta enorma papper när alla andra fick små fina plastkort? Jag förstod lika snabbt att det inte var mig hon mobbade, utan min bil. Den guldfärgade Carnivalen! Bilen som ingen vill parkera bredvid. Trots att den, innan den hamnade i min ägo, förmodligen tagit täten i varje pridetåg genom Stockholm de senaste åren. Bilen som är känd för sina säregna funktioner. Med det syftar jag på den totala bristen av kall luft från AC:n en stekhet sommardag, och numera frånvaron av varm luft de kyliga mornarna på vägen till jobbet. Det tar ungefär 10 minuter innan det börjar pysa en fisljummen bris genom bilen. Då har jag i princip precis svängt in på parkeringen vid jobbet, men en snorig istapp under näsan och pulserande hemorrojder i flugsvampsstorlek växande i baken från det kalla skinnsätet. Men annars funkar den bra! Tyvärr verkar inte den gå hem hos alla på jobbet. Jag har nog sett hur bilar parkeras om för att inte behöva stå i närheten av Carnivalen…
Nu förstod jag i alla fall varför jag var den enda med ett utprintat A4 som parkeringstillstånd. Hon ville förmodligen bara få den bortbogserad på ett sätt som inte ledde några misstankar mot henne. Med ett ogiltigt tillstånd skulle Carnivalen troligtvis forslas bort till skroten på ett ögonblick och sedan återvinnas till trallskruv eller nåt…
Så utmärkelsen var i stort hennes, fram tills idag. Då denna lilla tomte kom med ett sånt där laminerat och fint litet tillstånd till mig. Vet inte om det beror på att hon blev ångerfull, eller kände sig påkommen med sin ondskefulla plan. Men jag blev glad och kommer nu att parkera bredvid hennes fina Audi varje dag hädanefter.

Jag kämpar. Varje dag. För jag vet, att nu finns det tre eller fyra avsnitt av ”The Walking Dead” från säsong 5 att se på nätet. Men jag måste försöka hålla mig. Kan inte börja titta nu, utan ska vänta tills hela säsongen finns att se innan jag börjar. Klarar inte av att vänta en hel vecka på att nästkommande avsnitt ska sändas. Dock så vet jag att Billy på jobbet har börjat tjuvkika. Han berättade hur jobbig inledningen varit. Och han tror nog inte att jag ser på honom hur jobbig den femte säsongen verkar vara. Idag noterade jag exempelvis att han rakat bort allt sitt skägg. Så jobbigt har han det! Och jag har ju inte mycket hår att raka bort, så jag vågar fasen inte börja titta ännu…

Nu ska jag istället njuta av lite genialisk komik, i form av ”The Big Bang Theory”! Sköt om er, ha d biff!

DAGENS JERKER går som sagt inte till Cathleen, även om det var nära. Låt det bli en framtida varning tjejen!
Nej istället går utmärkelsen oavkortat till Henke. Han har varit en riktig jäkla retsticka senaste dagarna. Vet inte om det beror på att jag och herr Nilsson på jobbet listat ut att Henke betyder avföring på spanska. Han tjatar om bakverk och kexchoklad, men får tack vare sitt dåliga uppförande nöja sig med utmärkelsen som DAGENS JERKER…

Bus eller godis! Jag hade varit så duktig och köpt bra godis och allt… Inte nyttigt godis, nej så duktig är jag inte. Utan massor av klubbor, tablettaskar och dylikt. Sånt som man borde uppskatta som barn när man anstränger sig, genom att klä ut sig för att vandra runt och knacka dörr i grannskapet. Hur glad blir man då om man erbjuds en pytteliten karamell egentligen, istället för att utföra ett bus. Hade det varit jag så skulle jag bli måttligt besviken om någon gav mig en Dumle eller en sådan där äcklig Marianne! Då hade jag kiss… Nej… Jag hade inte varit nöjd, så säger vi…
Så därför, ville jag unna alla de barn som ansträngt sig med lite roligare godisbitar. Och hur slutade det? Inte ett endaste barn knacka på hos oss! Eller jo, kanske… Jag nattade twinsen när jag hörde att någon ringde på dörren. Kunde dock själv inte öppna just då, men trodde Freja och Jenny skulle göra det. Freja hade ju pratat om dessa ”påskkärringar” hela dagen, hon har lite svårt att hålla isär detta med halloween och påsk. I påskas ropade hon högt när ”trollkarlarna” kom och ringde på dörren, och nu väntade hon på påskkärringar. Nåja, tyvärr hade både hon och Jenny redan lagt sig och sov de med. Så nu får vi aldrig veta om det var spökbarn eller ej som ringde på, känns lite tråkigt. Jag fick istället tröstäta upp det mesta av allt godis. Det kändes bra i och för sig, men jag hade ju sett fram emot att Freja skulle få bjuda alla spökbarn på godiset. Kanske är det Jenny som skapat sig ett rykte i grannskapet om att vara en sån där ”Häxan surtant”? Kanske var det därför ingen vågade sig hit… Hm…

Igår gjorde vi en insats som inte var av denna värld! Vi röjde upp på vår uppfart och körde alla sopor till soptippen. Jag kanske inte har skrivit det här tidigare,  men jag verkligen avskyr att åka till soptippen! Det finns inget rörigare ställe med stressade och förvirrade människor, som inte vet hur man på ett normalt sätt köar sig fram med sin bil eller släp genom eländet. Nej nej, här är det oftast kaos!
Ta detta som ett exempel, att vid infarten till denna tipp så finns det två körfält. Ett för bil, och ett för bil med släp. Hur bra uppskyltat som helst längs hela vägen fram till entrén, men detta verkade flertalet ha svårt att förstå. Och det ska gärna försökas att köra över till rätt sida när man kommit in en bit genom entrén, när alla bilar i princip står helt stilla i kön. Man får då tålmodigt vänta tills kön rör på sig, inte sant? Nej, det behöver man tydligen inte. För det finns ju en chans att pressa sig fram i mitten, mellan bilarna. Jo då, det är millimeterprecision. Men det går! Och när man inser att ”oj vad trångt det blev nu”, då är det helt fritt att parkera där och börja springa runt och sortera sitt skräp. Eller, springa var att ta i kanske. Att sakta vandra runt och leta upp rätt container stämmer nog bättre. Man kan då hamna långt bort och missa hur kön rört sig och att man med sin genialiska parkering nu blockerar båda köerna bakom sig. Bilar tutar uppgivet och ropar på denna till synes helt hörselskadade människa. Personal på plats får tillkallas och först då inser huvudpersonen sin ”lilla miss”. Äntligen fick resten av oss komma in och börja slänga vårt skräp! Men när folk började bli klara och skulle köra ut därifrån så hamnade tidigare geni i fokus igen. När denne kört åt sidan så var det så pass lite att släpet fortfarande stod snett ut i körbanan och blockerar bilarna bakom. Detta drabbade inte min kö nu eftersom vi inte hade släp, men de andra stackarna bakom denne var fast. Och huvudpersonen var borta igen…
När jag var klar så ruskade jag av mig all frustration och började köra ut därifrån. Och vem ser jag står längst fram vid utgången och sorterar sina batterier, om inte personen med det snedparkerade släpet…
Nu är det i allafall avklarat! Freja som följde med mig dit passade på att skvallra för sin mor om hur missnöjd jag varit och att jag verkligen inte gillade soptippen. Judas…
Men fint har det blivit och nu kan jag rulla in Carnivalen under taket på carporten. Känns väldigt bra!

Förra helgen var Mogge och Amanda här på besök! Det var jättetrevligt och de hade med sig en sak. Ett paket. Ett STORT paket! Det var en födelsedagspresent till mig. Titta och beskåda…

En hel kartong med winegumspåsar! Tror ingen förstår hur lycklig jag blir av dessa färggranna karameller. De är ju himmelskt goda! De är nästan slut nu för övrigt, men hur cool var inte den gåvan! Jag blev så rörd, tack så jättemycket Mogge och Amanda!
Jag har haft halsbränna nu senaste dagarna tack vare detta, men det är det helt klart värt! Känner mig som en vulkan i magen, wow! Jättestark är jag!

Hur mår familjen här då? Jo tack bra! Alla är friska och glada, känns toppen. Vi har även nått en punkt där Jenny och jag nu klarar av att ta hand om barnen själva en hel kväll. Med mat, nattning och allt vad det innebär. Det har inte alls varit genomförbart tidigare. Men nu tog jag hand om barnen själv medan Jenny var på ett föräldramöte på förskolan. Och dagen efter det så var Jenny hemma själv när jag jobbade på kvällen. Nu gick det bra båda dagarna, och det känns så skönt att man vet att det fungerar. Tidigare var vi tvungna att ha någon som hjälpte till om den ena var borta på kvällen. Men nu när vi klarar av detta själva så kan man med godare samvete vara borta kvällstid. Afterwork! Afterwork! Afterwork!!!

Jag försökte hjälpa våra barn på traven med deras fantasi tidigare idag. Vi fick en tom hushållspappersrulle kvar efter att vi torkat bordet. Genast visade jag vilken bra tuta detta kan vara! De var lite försiktiga, speciellt Nova och Theo. Freja lämnade snabbt denna lek för bättre äventyr. Men jag fortsatte envist visa twinsen vad kul man kan ha med en tom pappersrulle. När jag visade vilken bra kikare den dög till så tog leken snabbt slut. Theo ryckte glatt åt sig rullen men tjongade in den hårt i sitt öga av iver. Sedan tittade han med hängande underläpp besviket på mig och ville inte leka med mig mer…
Så kan det gå ibland. Men det går fort fram här nu, om vi talar om deras utveckling. De har börjat prata mycket mer och de pratar mycket med varandra. Theo är inne i ett upprepningstadie där han glatt för vidare allt vi säger. Som ett karbonpapper eller en papegoja. Men det är vansinnigt kul att lyssna på honom när han sätter igång. Nova är inte lika talförd ännu, men hon babblar på en hel del hon med. Och henne kan man dessutom hitta sjungandes ensam lite varstans hemmet. Jättegulligt!
Freja fortsätter sin framfart och kan numera bara vara tyst i högst tre sekunder. Haha, hon håller låda kan man lugnt säga! Och hon tar väl hand om sina syskon, de leker mycket tillsammans och har kul ihop. Känns bra att man numera kan iakta deras lek på en stol eller på golvet med en kopp kaffe i handen. Gillart!

Jag har fått lite frågor om varför jag inte bloggat på länge. Svaret är Telia. Vårt radhus är numera anslutet till fibernätet vad det gäller bredband. Men vi valde först att avvakta med att nyttja det, eftersom vi har bindningstid kvar på vårt mobila bredband. De har skickat brev, ring och tjatat om att vi ska nyttja deras fibernät. Så efter en förhandling med dem så har vi nu hoppat på deras bredband. Vårt mobila bredband gör numera större nytta hos min bror i deras nyköpta hus. Hoppas de har bättre täckning där än vad vi hade…
Alltså, det fungerade bättre i vårt förra hus kan jag tycka. Vi tog det bästa de hade att erbjuda då, upp till 80mbit skulle vi få! Men när jag vid upprepade tillfällen testade hur pass bra det egentligen var så landade det som bäst på 11mbit…
Frustrerande! Men det dög i alla fall, då. Nu när vi flyttade in i radhuset, som ligger här i en sorts svacka, då landade vi på hela 3mbit. Hallå? 80mbit var det beställt! Ursäkterna hos Telenor för detta har varit många.
– Nätet är nog bara överbelastat, prova att göra en ny mätning vid en senare tidpunkt.
– Prova att flytta runt routern för bästa mottagning.
– Jo men 80mbit gäller ej inomhus. Det kan även variera beroende på omgivande terräng.
– Tillfälligt fel, var god försök senare.
Okej, jag har provat allt men kom aldrig upp i bättre hastighet än vad jag nämde här ovan. Troligtvis så bor vi en någon form av radioskugga. Eller så gick telemasten av vid upprepade tillfällen…

Nu har vi efter två veckors strul, utan bredband, äntligen fått igång allt igen. Det är detta ”Dagens Jerker” ska handla om. Så bloggen är ej nedlagd! Ska försöka komma igång ordentligt nu igen när allt väl fungerar som det ska.

Snart dags att åka och fira svärmor! Hon fyller knappt 30år, någonting… Så hur hon lyckades bli mor till Jenny som är äldre är för mig ett mysterium. Kanske är Jenny adopterad. Eller ett hittebarn från Brandbergen, precis som jag…
Trevlig söndagseftermiddag på er, ha d biff!

DAGENS JERKER går som sagt till Telia. Av den enkla anledningen att de verkar mer förvirrade över bredbandsfiber än vad jag är. Jag frågade helt enkelt hur man skulle gå tillväga för att dra två kablar till vår och Lembits dator på enklaste sätt. Routern de skickade med klarade inte av att fylla mina krav när vi körde allt trådlöst. Efter att ha pratat med ett så kallat proffs på deras support kom vi fram till att vi behövde ytterligare en router för att klara detta. Och när den väl kom så fungerade det ändå inte. Pratar då med en annan på supporten som inte kan förstå varför vi blivit ombedda att göra så. Istället löste han problemet med en switch, och sedan kopplar vi ihop den med routern på nedervåningen. Voilà! Nu fungerade allt som vi önskar. Det skulle bara ta två veckor. Tack Telia…

Помощь! Помощь! Shhhh… Помощь…

”Hjälp! Hjälp! Tyst… Hjälp…”
Det tycks vara olika besked om vad som egentligen försigår här ute i skärgården. Men att Försvarsmakten jagar eller letar efter något har knappast undgått någon denna helg. Det man kunde läsa sig till idag var att det troligen handlar om en rysk ubåt, eller kanske till och med en miniubåt. FRA (Försvarets Radioanstalt) har snappat upp ett ryskt nödanrop, som vid ett senare tillfälle var krypterat. Meddelandet kan handla om en skadad ubåt, men det är bara spekulationer. Samtidigt gör ett ryskt oljefartyg, vars ägare inte är mindre än ett av ryska presidenten Putins många företag, gör en plötslig U-sväng utanför svenska kusten.
Allt detta tycker jag är mycket spännande! Nu ligger jag här hemma i sängen och lyssnar på helikopterljudet som surrar där ute någonstans. Det låter som att den är nära. Väldigt nära! Men jag tvekar på att de jagar ubåten nere vid stranden här där vi bor. Rykten om att ubåten skulle vara skadad och nu ligger alldeles stilla gör den ju nästintill omöjligt att upptäcka. Om det dessutom nu är en av de ryska miniubåtarna som siktats, så är ett troligt scenario att besättningen lämnat ubåten för att förstöra den och sedan fly. Det vore väl fasen, men ändå inte omöjligt, om det skulle komma tio stycken arga och hungriga spetsnaz soldater och banka på dörren här inatt.
– Privjet!
– Ja hej på er med. Men här bor ”familjen annorlunda”, och om ni tror att ni ska få vila ut här i lugn och ro så tror ni fel! Vi har slut på vodka och desdutom tre småbarn här hemma som skrikit sig hesa senaste nätterna. Så knacka på hos grannen är ni bussiga…
Nej, det kommer troligtvis inte hända. Men OM de skulle välja att bryta sig in hos någon så kan ni lita på att det blir HÄR där vi bor. Oturens Mecka! Får väl se vad som hinner hit först, ryska soldaterna eller ebolan som härjar just nu. Min antagonist på jobbet, Henke, är övertygad om att jag får ebola snart. Och fröken Tallrot håller med honom! Tack kollegor, men jag skulle hellre vilja ha en låda winegums…

Jobbet ja, där händer det grejer! Jag håller på att läras upp inom konsten att kontrollera våra produkter på kontroll labbet. Det är väldigt kul och spännande! Hoppas att de orkar med mig där ett tag till, för det är mycket att lära sig och jag vill gärna fortsätta. PH-metern är numera min nya bästis. Den har nämligen en groda i displayen när den startar upp. Me like frogs!

Freja och jag var i mina gamla hoods i helgen, i Haninge. Min bror Tommy och hans Sandra har nu fått tillträde till huset de köpt. Och eftersom Freja propsade på att åka till den enorma godisaffären där så passade vi på att slå två flugor i en smäll. Vi köpte lördagsgodis och sedan tittade vi förbi brorsan i nya huset. Det var jättestort och jättefint! Och Freja tyckte att deras toalettlock med snäckor på var helt sjukt skitfint. Tack Grynet…
Lycka till i nya hemmet! Det blir nog toppen för er att bo där. Lyllo er!

Barnen har börjat ge mig en puss när de ska sova natt numera. Alla på olika sätt. Freja putar lite försiktigt med läpparna och pussas varsamt. Men Nova och Theo har sina egna metoder…
Här kommer Theo, kvällspigg och jättrglad. Han gapar stort och ser ut att vilja ta en stor tugga av dig, samtidigt som det kommer massor av dregel…

Sedan har vi Nova, och hon… Ja… Hon putar med underläppen i alla fall, men ser ju otroligt olycklig ut…

Puss på er gullungar! Nu ska det sovas, så att jag orkar blogga redan imorgon igen. Har fått lite gliringar om att jag bloggar för sällan numera. Så sköt om er och ha d biff!

DAGENS JERKER går till Ryssland. De kan hålla sina ubåtar och flygplan borta från oss tycker jag! Vi är faktiskt bra…

Nu var det länge sedan sist, alldeles för länge sedan. Några av er har frågat varför det inte bloggats nu under en lång tid. Låt mig berätta vad vi haft för oss de senaste två veckorna…

Host… HOST! Harkel… Host host host host! Så började det, och allt är Jennys fel. Hon måste ha slickat på en kundvagn eller gnagt på gardinen i bussen eller något liknande, för hon började allt detta denna gång. Men hon kände sig ändå relativt pigg, i början. Sedan utvecklades en liten epidemi här hemma, och en efter en blev de alla sjuka. Alla utom den starkaste av tjockisar, nämligen pappan Jimmydore!

Efter bara en dag vaknade vi mitt i natten av att Novadore började gråta som tusan, hon var helt otröstlig. Hon lät hes och hostade, det påminde om hennes kruppanfall tidigare. Jenny satte sig därför med henne framför fönstret för att ge henne lite sval friskluft. Hon blev lugnare och efter några timmars kämpande kunde Jenny och jag lägga oss i sängen med en lugnare Novadore mellan oss.

På den efterföljande morgonen såg vi en bekant gegga i Novas ögon, och vi förstod att hon drabbats av en ögoninflammation igen. Jenny kände sig hängigare och mådde inget vidare, hostan blev värre och värre. Jag meddelade då glatt jobbet att de kunde hämta VAB-kungskronan från Henke och ge den till mig, för nu var det dags att vabba igen. Hail to the VAB-king!

När jag senare samma dag hämtade hem Frejadore och Theodore från förskolan hade det oundvikliga hänt. De visade tecken på att de var smittade, av antingen Jenny eller Novadore. Nej snälla, låt dem förbli friska tänkte jag.
Frejadore somnade ovanligt tidigt, helt utslagen i soffan. Theodore var ovanligt uppgiven och kinkig, inget gjorde honom nöjd. Jenny blev nu ännu sämre och fick feber, och Novadore kändes varm även hon. Plus konstant rinnande ögon. De närmsta nätterna blev ingen lek…
Frejadore hostade mer och mer och skrek efter sin mamma på nätterna. Novadore grät i sömnen och vaknade av att ögonen kliade hela tiden. Theodore sov som en stock genom nätterna, men hade det desto kämpigare dagtid. Nu var alla sjuka utom jag, och självklart började jag oroa mig.
Detta pågick i över en veckas tid! Jennys feber gick över men hon tappade då rösten helt och kunde inte prata. Barnen låg mest på soffan och slötittade på något barnprogram. Mestadels ”Pax” och ”Grynets show”, vilket vi sedan  började märka av. Frejadore pratar numera väldigt likt Grynet.
– Pappa, kolla mina skitsnygga målade naglar. Eller hur, sjukt jättefina! Sa hon och höll fram handen så att jag kunde se.
Det var förstås kul, och det var lite sådant pyssel man fick sysselsätta barnen med när alla var slöa och hängiga. Vi var även utanför huset så att de fick plocka björnbär och vindruvor i trädgården. Som en kort liten utflykt! Men vid ett tillfälle när vi stod vid björnbärsbusken så tittar jag på Theodore. Det såg ut som att han proppat hela munnen full av björnbär. Han gör så med allt numera. Frukt, kakor, bullar, och mackor med mera. Han tar handen och bara smackar in det han håller i rakt in i munnen, helt utan att bita av en tugga. Sedan spottar han ut det igen, men har då sparat lite i munnen som han tuggar i sig innan han sväljer. Sedan in med allt i munnen igen och så fortsätter det tills bullen, eller vad det nu kan vara, har tagit slut. Troligen för att undvika att Frejadore eller Novadore ska sno något ätbart från honom. Men nu trodde jag att han proppat munnen full av björnbär, så jag ber honom att spotta ut dem i min hand så att han inte sätter dem i halsen. Han tittar förvånat på mig, sedan spottar han. Ut kommer en stor snigel, med skal och allt! Bläh! JAg kastade bort den och sanerade vår sons mun, och fick förklara att vi inte äter råa sniglar här hemma. Inga sniglar äter vi överhuvud taget! Nej fy, jag ryser…
Och när vi sedan trodde att barnen visade tecken på att bli friskna, så tog de en vända till och insjuknade igen. Det var väl tusan att detta aldrig kunde gå över någon gång! Vi var bjudna på dop, maskerad och min kära herre Mogge har jagat oss för att kunna ses någon dag under denna tiden. Men vi har inte kunnat delta vid något, förutom dopet som jag, Frejadore och Theodore kunde åka till. Det dopet kommer jag återkomma till här lite senare. Men det andra missade vi. Jag skulle dessutom påbörja lite ny intern utbildning på jobbet, men det missade jag. Åh grymma värld!

Under fredagen fick jag ta med mig Theodore till vårdcentralen och be dem ta en titt på honom. Jag nickade lite häftigt till damen i receptionen som förmodligen sett mig där oftare nu än pensionärerna med klippkort på stället. Vi fick slå oss ner och vänta på att bli inkallade till läkaren. Theodore verkade lite ovanligt blyg och vågade inte ens gå fram till leksakerna som fanns där. Då erbjöd jag mig att läsa en bok och sjunga lite för honom, då gick det bättre. Han såg ändå lite frågande ut, och undrade nog vart han var.
– Vi är på vårdcentralen. Förklarade jag.
Theodore tittade på mig, och sedan nickade han som att han förstod precis vad det innebar.
– Snart ska du få träffa doktorn, så får vi se om du är sjuk. Fortsatte jag förklara samtidigt som Theodore sken upp som en stor sol.
– Popcorn? Popcorn! Popcorn! POPCOOOORN! Ropade han glatt och började springa runt bland alla människorna i väntrummet.
Jag fick förklara ännu en gång att det faktiskt var doktorn, inte popcorn, som han skulle få träffa. Sedan gick resten av läkarbesöket bra. Han undersöktes och lämnade ett blodprov, sedan fick vi åka hem igen. Självklart fick barnen popcorn senare på kvällen.
Så i söndags kom då äntligen vändpunkten. De verkade inte fullt friska på morgonen, men senare under dagen verkade allt normalt igen. Härligt! Äntligen, var min känsla. Då överraskades jag av att Novadore plötsligt kaskadspydde rakt ut på köksgolvet, och så var den strimman hopp förstörd. Men detta verkade snarare bero på något hon ätit, för på måndagsmorgonen var hon och alla friska igen. Alla mådde nu bra igen, alla utom en. En pappa i huset…
Jag hade inte blivit smittad. Men natten till måndagen så inträffade något som inte hänt på länge nu. Jag vaknade av de där fruktansvärda bröstsmärtorna mitt i natten igen, och de höll i sig i närmare tre timmar. När väckarklockan ringde kändes det som att ett tåg krockat med mig, jag var så öm i hela överkroppen och orkade inte röra mig. Jag skickade ett kortfattat meddelande till min chef och berättade att jag var tvungen att stanna hemma. Mayday! Mayday!
Jenny tog alla barnen till förskolan, och efter ett par timmar hade jag tagit mig upp. Nu kändes allt lättare och jag mådde bättre igen. Hoppas nu att det tar lång tid innan det där händer igen. Helst så behöver det aldrig hända igen! Men hallå, jag är Jimmydore och det kommer säkerligen att komma tillbaka och förstöra min dag…
Det har som sagt varit otroligt slitsamma dagar senaste två veckorna, men jag tror nu att det äntligen har nått sitt slut. Hoppas nu att alla kommer må bra och vara friska under en lång tid framöver.

Det var som sagt tråkigt att de var sjuka när min systerson Elton skulle döpas. Men jag tog med mig Frejadore och Theodore, som var pigga just då, till Djurö kyrka för att närvara på dopet. Vi klädde upp oss och var så fina så! Freja bytte kläder ett antal gånger, men tillslut var hon nöjd. Hon hade fått en fin fläta i håret av Jenny, och passade även på att påpeka att mitt hår tagit slut. Tack, ja ser man till den snaggade frisyren så har håret uppenbarligen har det tagit slut…
Jag var lite orolig över hur barnen skulle uppföra sig inne i kyrkan, men de satt så fint bredvid mig. Theodore vill kanske inte sitta still, utan hoppade mest på bänken och spanade på sin farmor och farfar på andra sidan mittgången.  Men han sprang aldrig iväg eller skrek av missnöje. Frejadore var fascinerad av kyrkan, hon satt stillsamt bredvid mig och tittade sig omkring. Då plötsligt var det dags och orgeln började spela! Men musiken lät bekant, och kändes inte riktigt som dopmusik…

In kommer min syster Linda och AIK:aren, vi kan kalla honom Micke, hon iklädd en vit vacker brudklänning och han i stilig kostym. Med dem in kommer såklart deras dotter Elvira och gudföräldrarna bärande på lilla sonen Elton. Vilken underbar överraskning! Alla var så fina, och jag förklarade för Frejadore att nu var det dags för bröllop igen. Först farmor Carina och hennes Kent bara två veckor tidigare, och nu faster Linda och Micke. Frejadore var helt tagen och sa knappt ett ljud under hela ceremonin. Hon tittade på allas fina kläder, mestadels på Elviras fina silverfärgade skor. Vi fick även höra en tjej framföra låten ”Utan dina andetag” av Kent, min favoritlåt av just bandet Kent. Nu var jag rörd!
Theodore höll sig lugn, fram tills bröllopsceremonin var över och dopet av Elton började. När han såg prästen Yvonne, som för övrig var min konfirmationspräst för länge sedan, hälla vatten på Eltons huvud utbrast han:
– Elton badar!
Ja så kan man också se det. Efteråt fick vi alla samlas utanför kyrkan och smälta vad som hänt. Detta kom som en överraskning för alla tror jag. Men det var ju en glad och rolig överraskning! Vi sköljde ner allt med lite kaffe och fika efteråt, och blev lovade en riktig bröllopsfest nästa sommar. Den ser vi fram emot! Undrar dock varför man ska gifta sig i hemlighet i vår släkt? Men det blir ju onekligen en härlig upplevelse även fast man inte är förberedd. Så då får vi gratulera Elton på sin dopdag, och även gratulera Linda och Micke på deras bröllopsdag! Ett varmt och kärleksfullt lycka till i framtiden önskar vi er från the Jimmy family!

Så där, då är ni alla uppdaterade om vad vi haft för oss senaste veckorna. Måste även önska min bror Tommy och hans Sandra lycka till, de är numera husägare! Inte illa alls, kul för er! Ska bli spännande att se huset nu snart, och eftersom jag åker så långt så vill jag helst bli bjuden på fika när jag kommer fram. Och sedan vill jag tacka Tommy men mestadels min far Mats som hjälpte oss att laga bromsarna på Kia Crashnivalen! Nu är den besiktigad och körklar för ytterligare ett år. Tack för det! Sköt om er alla ni andra, ha d biff!

DAGENS JERKER tänkte jag ge till Henke, men jag ångrade mig lite. Han hade köpt en bok på en loppis åt mig som jag fick idag, ”Jerker och tjejerna” heter den. Han tycker jag behöver den som ska utse en värdig vinnare av titeln DAGENS JERKER. Tack Henke! Och eftersom jag ångrade mig och insåg att hans gest var av den vänliga sorten, så tillfaller titeln Sune enligt regelboken. Grattis!

Ska vi ta och riva av de där före- och efterbilderna jag nämde tidigare. Man blir ju inte yngre precis…

Jag har förbaskat svårt att hitta bilder på mig som tagits nyligen. Är ju inte så förtjust över att vara med på bild, allra minst när jag själv tar kort. Och jag tar heller inte många så kallade ”selfies” som jag sedan publicerar i sociala medier, har aldrig förstått den grejen alls.
Det var lite lättare att hitta åt gamla bilder, även om kvalitén inte var den bästa. Men här kommer ett kollage med den finaste av Jimpor!

Mm, vilken pudding! Hahaha! Numera är jag faktiskt mer lik en pudding än någonsin. Men då syftar jag mer på min kropp, i form av konsistens och densitet. Eller? Avgör själva…

Då har jag förhoppningsvis mättat Harrys begär med dessa bilder på min kropps förfall. Hail to the Jimblob!

Igår hände något. Det var oväntat, men ändå oväntat. Jag fyllde år! Men det hände mer än så, ute i Nynäshamns vildmark.
Vi åkte för andra helgen i rad ut till min mor och Kent, de har ju köpt hus ute i skogen. En by kallad Grödby, där bor de nu. Förra helgen försökte vi hitta dit för första gången, inte helt felfritt. Vi parkerade utanför husnummer 20 på rätt gata, men reagerade över att det enbart stod en bil parkerad utanför. Vi skulle ju fira fyra personer som fyller år ungefär samtidigt, vart är alla? Jag ringde på dörren, och en frågande liten tonårstjej öppnade dörren.
– Hm, här bor inte min mor, sa jag och skrattade.
– Nej, svarade hon generat.
Vi åkte vidare. När vi kom en bit längre ner på gatan så såg vi min syster och hennes familj. De hade hittat till rätt hus! Haha, perfekt!
Så igår hittade vi fram utan problem. Vi hade fått en inbjudan till en stor släktträff, där vår släkt och Kents släkt skulle träffas allihopa för första gången. Det skulle starta i deras trädgård kl.13.30, exakt! Den exakta tidsangivelsen fick några av oss att ana ett stundande bröllop. Men när alla hade kommit så hördes inga kyrkklockor, vilken luring. Det vart mingel och smaskiga tilltugg. Jag försökte hälsa på Kents alla släktingar, men det fanns en liten hake denna eftermiddag. Två små hakar, som heter Nova och Theodore. De var så glada, så speedade och sprang runt för fullt. Det fanns även en stor godisskål. Åh, denna skål. De klättrade hela tiden upp på bordet och var stormförtjusta i sötsakerna. Vid flera tillfällen sågs, framförallt Theo, springandes runt med en klubba i vardera hand. Oroväckande men gulligt.
Min moster Susanne, den bästa mostern, och hennes norrländska cowboy Lasse hade tagit sig ner från Jämtland denna helg. Alltid superkul att få träffa dem! Lasse hade åsikter om köerna i Stockholmstrafiken, och ställde sig frågande till varför inte min mor och Kent flyttade till norra sidan stan istället för ännu längre söderut. Då hade de sluppit över två timmars bilkö på vägen genom stan. Jag skrattade! Men de var inte bittra, istället ville de också gratulera mig på min födelsedag. Deras gåva var smart, kärleksfull och mycket uppskattad. En stor glasburk fylld med winegums! Jag jobbar på den just nu, as we speak! Så att säga.
Sedan hände det väntade men ändå numera oväntade. Alla skulle samlas vid äppelträdet i trädgården. Fram träder en gammal man som liknade Karl-Alfred i kaptensutsyrsel. Han presenterade sig och förklarade att han är båtkapten. Men även vigselförrättare! Och plötsligt hörs musik spelas samtidigt som Kent träder ut ur huset, iklädd en stilig kostym. Sedan kommer min mor fram runt husknuten, i sin vackra vita bröllopsklänning. Sedan vandrar de ner till äppelträdet där vi alla stod och väntade. Wow! Ett wedding! Ett trädgårdsbröllop!

Så nu är min mor och Kent gifta. Make och maka, man och hustru! Jag är jätteglad för deras skull. Självklart har de min acceptans till detta, skulle aldrig få för mig att ifrågasätta dem och deras kärlek till varandra. Jag förklarade för Kent att jag verkligen tycker att de förtjänar varandra. Det kan missuppfattas och ha en negativ klang över uttrycket, men så menade jag förstås inte. De verkar båda så glada och lyckliga ihop, så jag och min familj önskar er all lycka i framtiden!
Jag kan dock spela lite missnöjd över att de väljer att gifta sig på just min födelsedag. Fattar ni, MIN! Min födelsedag! Talk about stealing my thunder som födelsedagsbarn. Men allt kan diskuteras och förlåtas, vi kan nog komma överens om en större mängd winegums så att vi alla blir nöjda sen. Eller hur? Hahaha! Nej då, för att citera min godaste vän Tommy. Han uttryckte sig över en vuxens mans vikt vid dennes födelsedag ungefär såhär:
– Är han efterbliven på något sätt och tycker väldigt mycket om att fylla år?
Han menar inget ont med detta det lovar jag er alla. Han försökte bara förstå en vuxen man som la alldeles för stor vikt på firandet av sin egen födelsedag. Och nej, jag känner inte att det är årets viktigaste dag längre. Men det är bäst för dem att de inte glömmer bort mig bara…

Min familj hade i alla fall inte glömt bort mig och min stora dag! Jag fick sovmorgon och blev väckt först när frukosten var klar, underbart. Så jag skuttar glatt ner till köket och ser ett uppdukat frukostbord, och ett stort paket. Okej, jag erkänner att det är kul att fylla år. Speciellt när det vankas överaskningar i form av stora paket! Jag kastade mig över presenten och slet bort allt papper för att se vad det var i lådan. Det var en dröm som gick i uppfyllelse. Något jag önskat och velat ha i flera år. En Kitchen Aid! Wow! Nu har jag fått otroligt bra presenter, blir alldeles rörd. Tack så mycket!

Hjärtligt tack för alla hälsningar och gratulationer som strömmat in under helgen. Känner mig lyckligt lottad som har så många underbara människor som tar sig tid att skicka en hälsning till lilla mig, puddingen Jimmy. Stort tack, och grattis ännu en gång till min kära mor och Kent! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till många. Först ut är den bilist som körde i motsatt färdriktning på Grisslingerakan och höll på att krocka med mig. Pucko!
Sedan blev jag utskälld av en cyklist när jag satt i bilen och väntade på familjen utanför svärmor. Jag stod med bilen (eller ja, Carnivalen) parkerad och blockerade en del av cykelbanan, tydligen så pass illa att han kände sig tvingad att skrika på mig i förbifarten. Men jag lyssnade på Bamse i bilen på hög volym och hörde inte vad han sa, kanske hade han inget styre på cykeln och ville få ut sin aggression för detta på stackars mig. Mupp!
Sedan är det ju riksdagsval idag, och regeringsskiftet tycks vara ett faktum. F**K! Men så är det, synd bara att Sverigedemokraterna tycks bli tredje största partiet. Det lär knappast underlätta för den nya regeringen. Blir intressant att följa den utvecklingen nu den närmsta tiden…

Blockparty! Blockparty! Yeah! Yeah! Yeah! Gårdsfeeeeest!!

Igår kväll var det gårdsfest här hemma. Äntligen fick vi bekanta oss med de grannar vi ej hunnit prata med sedan vi flyttade in här på gården, och alla är otroligt trevliga. Någon enstakas respektive saknades bara, och ett äldre par som verkar hålla sig för sig själva. Det var riktigt trevligt, vi åt kräftor och annat smaskens. Och lite rödvin blev det också! Det var länge sedan, man tar sig inte tid att njuta av en flaska rödtjut längre. Men igår korkade vi upp en rackare och smuttade i oss. Fast lika dragna som personerna på bilden här ovan blev vi inte. Alla höll sig på mattan så att säga. Utom möjligen Jenny då, hon kan säkert ha blivit lite, jätteonykter… Haha, nej då! Som sagt, alla höll en bra nivå och var glada och trevliga genom hela kvällen. Inga skandaler!

Inför gårfsfesten igår så försökte vi komma så förberedda som möjligt. Det skulle börja runt kl.19 var det sagt, och därför ville vi ha vår mat klar tills dess. Så att inte kidsen skulle bli alltför trötta och gnälliga innan det var matdags. De fick sin middag runt femtiden, sen kunde de få njuta av en kräfta eller två på festen tänkte vi.
Och så långt var allt bra planerat, nu påbörjades förberedelserna med maten till festen. Jenny gjorde först iordning en form med potatis. Kräftorna låg redo och väntades på att serveras. Då skulle jag bara förbereda kycklingspett utifall kräftorna inte skulle gå hem hos barnen. När jag står och spetsar kycklingbitarna på spetten så hör jag när barnen leker utanför köksfönstret. Då händer något…
– Nej Theo! Utbrister Jenny högt och bestämt.
Jag tänkte inte mycket mer på det, han brukar nämligen gräva i blomrabatten med sin lilla plastspade till Jennys besvikelse. Hon har ju lite blommor och lökar där som hon är rädd om. Men nu var det inte det han gjorde.
– Nej Theo! Inte stoppa in stenar i bilen! Ropade hon.
Nu tappade jag nästan kycklingbitarna och spetten på golvet. Vad är det som händer? Jag rusar nyfiket fram till fönstret för att se vad som pågår. Då ser jag precis Jenny ta Theo i hand och leda bort honom från bilen. Han stoppade in småstenar i grillen fram på bilen. Det är formodligen ingen fara. Om det inte vore för att det gäller just vår bil, Carnivalen. Jag såg framför mig i en vision, hur jag brassar fram i Carnivalen och hur en av Theos små stenar plötsligt får bilen att gå av på mitten. Och där sitter jag med enbart ratten i handen, glidandes fram på marken i förarstolen någonstans längs Grisslingerakan. Samtidigt som den häftiga rockmusiken jag lyssnade på sakta avtar när främre halvan av bilen korsar vägen och glider ner i diket, och bilens bakre halva far förbi mig på andra sidan och stannar lite finurligt i en bussficka. Jäkla bil, en riktig Herbie wannabe är vad den är!
Kanske att jag borde tacka Theo om detta skulle hända på riktigt. Bara jag klarar mig om olyckan är framme. Och sen så har jag ju lite winegums i bilen, dessa får heller inte komma till skada. Detta är av största vikt vill jag meddela allmänheten. Att om olyckan är framme, rädda inte bara mig. Rädda mina winegums! Annars klappar jag till er när jag repat mig…

Vill ni veta hur besiktningen av bilen slutade? Jag fick faktiskt ta den med mig hem igen, den rasade inte samman. Vilket är helt otroligt. Men jag var varmt välkommen tillbaka på ombesiktning när bromsarna fungerade som de ska igen. Nedslag på bromsarna med andra ord. Jag tackade den späda farbrorn som utförde besiktningen och ser nu fram emot nya utgifter…

Jag borde kanske spela på något som genererar pengar. Ja, det borde jag! På totohästar! V70! Eller 75V! Eller vad det nu heter, hehe…
Man vinner inga pengar på att spela Memory med Freja i alla fall. Det har jag lärt mig nu. Man får inte ens vinna då. Hon införde dessutom en egen regel under spelets gång, när hon plötsligt började vända flera kort på rad.
– Men hallå där, det där är ju fusk! Varför vänder du upp flera kort på en gång? Frågade jag.
– Men annars hittar jag ju inte rätt kort någon gång. Svarade hon och fortsatte sedan vända upp kort tills hon hittat rätt.
Game set match, hade inget mer att säga om det. Vi får öva lite på spelets regler vid ett senare tillfälle…

Här har ni honom, mannen som nu gjort flest landslagsmål någonsin för Sverige. 50 mål på 99 landskamper tyckte jag kommentatorn sa under matchen. Det är ett bra facit, och blir garanterat svårslaget en väldigt lång tid framöver. Kanske inte ens under min livstid. Du har onekligen växt som fotbollsspelare och människa i mina ögon, Zlatan Ibrahimovic. Gratulerar!

Då var det väl dags, jag lovade ju något i mitt förra blogginlägg. En före- och efterbild på min kropps förfall. Men jag har inte hittat åt så mycket bilder ännu, utan skjuter fram detta till nästa inlägg. Ni har redan fått så mycket gott att läsa här nu.
Tack för mig! Nu ser alla till att ni har en fortsatt riktigt trevlig helg. Ha d biff! Jag ska bara, gå och kissa lite…

DAGENS JERKER går till… Fasen, jag kommer inte på någon bra. Sune kanske? Han köpte ju glassbåtar i veckan utan att bjuda. Tolv stycken smällde han i sig helt själv utan att bjuda. Fast nja, det är inte hela världen ändå. Så goda är de ju inte…
Billy då, ja kanske. Han sa vid ett tillfälle när vi jobbade i veckan att ”nä, nu får det vara nog med Sabaton” och gick sedan och stängde av musiken, för att sedan sätta igång sin sjörövarmusik. Det är absolut inget fel på hans musik, men han har fel! Man kan aldrig få nog av Sabaton…
Nej, jag ger istället utmärkelsen till skaparna av serien ”Kjell”. Varför kommer det aldrig en tredje säsong? Vart har Kjell tagit vägen? Kom igen nu, vi är många som längtar och väntar. Man kan söka upp dem på Youtube just nu och höra ett nytt men kort klipp där de diskuterar riksdagsvalet den 14:e september. Lyssna och njut!

Kära medmänniskor, snart stundar höstens stora val. Ingen har väl missat hur pajkastningen mellan våra politiker redan pågått under en tid, allt för att vinna över så många väljare som möjligt. Vilka som vinner valet återstår dock att se…

Sedan jag gick i högstadiet så har jag varit politiskt intresserad, vi hade då under en skoldag besök av de flesta ungdomspartierna som berättade vad de stod för och svarade på frågor från oss elever. En het potatis just då var byggandet av Öresundsbron, och vid detta tillfälle minns jag hur Centerpartiets talare vann mitt förtroende. Killen var smart och vitsig, och framförallt så talade han inte illa om de andra partierna. Utan fokuserade sig enbart på att förmedla var hans parti stod i de olika frågorna.
En annan mycket viktig fråga just då var huruvida Sverige skulle gå med i EU (Europeiska Unionen), eller EG (Europeiska Gemenskapen) som det hette då. Det var även en folkomröstning om detta då, som slutade med en seger för JA-sidan i frågan. Själv minns jag att jag var negativt inställd till detta då, men det har jag ändrat uppfattning om nu i efterhand. Och lika bra var väl det. För minns jag inte helt fel så hade vår dåvarande riksdag redan beslutat om att gå med, även om svenska folket hade röstat nej. Vet inte om det stämmer, men i så fall är det väl bra dåligt av våra folkvalda politiker.
Samma sak gällde folkomröstningen i Stockholm angående trängselskatten. Där Stockholms kommun röstade JA, men samtliga 14 kranskommuner röstade NEJ. Det resulterade i att riksdagen ändå beslutade att införa trängselskatten, något som jag minns diskuterades en hel del efteråt.
Så nu när det är dags för ett nytt riksdagsval, varför ska man då rösta? För mig är svaret enkelt. För att vi lever i en demokrati där vi har möjligheten att påverka. Då ska vi som har möjlighet att rösta se till att göra det.
Tidigare har jag alltid följt de olika partierna noggrant inför varje val, och har då även känt att valet varit enkelt för mig. Men nu har jag inte längre haft lika mycket tid att lyssna på de olika partiledarna, vilket nu lett till att jag inte alls känner mig lika säker på vilka som skall få min röst. Jag gjorde ett test på Aftonbladets hemsida kallat valkompassen, och enligt den så ska jag rösta på Miljöpartiet eller Sverigedemokraterna. Något som definitivt INTE är aktuellt, kan inte förstå att det vart dessa två partier. Så jag vill nog upplysa allmänheten om att inte ta det testet alltför seriöst. Det bästa är nog att själv samla information och ta ett beslut. Och jag har ju fram till den 14:e september på mig.

Brasse… Som de flesta vet så avled Brasse Brännström förra veckan, otroligt sorgligt. Han var en favorit när jag var barn. Inte enbart för sin medverkan i tidernas bästa barnprogram, ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, utan även för allt annat han gjort ihop med Magnus Hoö ärenstam. Jag lyssnade ofta på deras LP-skivor ”Varning för barn” och ”Det är serverat”, de var så roliga! Men nu har även Brasse lämnat oss. Inte för allt så länge sedan dog Robin Williams. Man vill inte riktigt acceptera att förebilder från ens barndom blir gamla, så när de en dag plötsligt inte finns kvar så blir det lite känslosamt. Vila i frid Brasse…

Våra barn är fortfarande lite för små för att uppskatta ovannämnda komiker. Istället leker de och lär på andra sätt. Vi hade grannflickan på besök för någon dag sedan. Jag hörde då Freja föreslå en lek de kunde leka.
– Ska vi leka föda barn? Frågade hon.
Vad hände med leken ”mamma, pappa och barn”, är detta en uppdatering av den leken? Jag var nu en förvirrad förälder och var tvungen att ställa en del frågor till Freja senare på kvällen. Men tydligen är detta något de leker på förskolan. Kanske ska jag sluta oroa mig, det är förmodligen hur oskyldigt som helst. Men man blir dock förvånad över att en treåring föreslår en sådan lek, kanske vet Freja mer om detta än jag tror. Allt är så mycket lättare när vi bara gungar och åker ”ruskelkana” i lekparken…

Idag ska jag ta med Carnivalen till bilbesiktningen efter jobbet. Ska bli kul och höra alla fel som det koreanska eländet har att erbjuda.
– Fungerar inte er AC? Det är väldigt varmt i bilen. Det är inget ni får anmärkning på men en AC-service vore nog en bra idé.
– Intressant, att jag inte tänkt på det…
– Du det är en stor spricka i vindrutan här, har du sett det?
– Jo tack, det är som att kika genom ett prisma när man kör…
– Vad är det som knakar här framme?
– Förmodligen bara instrumenpanelen, eller så är vindrutan på väg in i bilen. Välj själv…
– Jag förstår. Vad är det som osar, inte kan väl motorn vara överhettad redan av att stå på tomgång?
– Jodå. Vänta så får du snart se lite rök också…
– Vi stänger av motorn istället. Berra! Hann du med att mäta avgasutsläppet eller? Det ser inget vidare ut det här. Vi tar en titt under bilen också.
Gör det för all del…
– Vad är detta, är bilen byggd av äggkartonger eller? När jag knackar med rosthammaren så går den ju rakt igenom! Jag har aldrig varit med om nåt liknande.
– Inte jag heller. Jag sätter mig i väntrummet istället och tar en kopp kaffe. Meddela mig om det blir något kvar av bilen…
Nu hoppas jag inte at det ska sluta så illa. Men jag är vansinnigt orolig, annars blir det väl till att ta bussen imorgon…

På önskemål från Harry så har jag lovat att publicera några före- och efterbilder på min kropps förfall. Eftersom jag talade mig varm om hur solbränd och stilig jag var en gång i min ungdom. Så det är vad nästa blogginlägg ska handla om!

Nu får jag önska alla en trevlig fortsättning på dagen. Själv så ska jag ta en titt på hurbussarna går från Möknvik, utifall jag får lämna bilen kvar där. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till er som jag fått vetskap om har åkt på kryssning och kommit hem tomhänta utan winegums till mig. Så ett stort grattis till:
Sune
Tommy
Sandra
Harry
Och i min besvikelse så har jag säkert glömt bort någon här nu bara för det. Passa er!

Vi har nu tagit farväl av vår Bugaboo barnvagn, den har tjänstgjort oss väl i vått och torrt. Jag förstår nu i efterhand varför den var så vansinnigt dyr att köpa, för här snackar vi kvalité va! Haha! Men samtidigt lite bittert att man ”bara” fick den såld för halva priset mot vad vi köpte den för. Fast jag är ändå glad att vi fick igen en del av pengarna. Stay positive!
Men nu är den såld och i trygga händer. Sofie och Micke är de nya lyckliga ägarna av supervagnen. Hos dem kommer den må bra, jag är inte alls orolig. Vi skickade även med dem en bilbarnstol som vi inte fått såld. Hade även lite spån- och gipsskivor som jag ville ge bort, men de nappade inte på det tyvärr. Önskar dem i alla fall ett stort lycka till med vagnen framöver! Och nu är det äntligen pappans tur att bränna stålar! YES! Bring on the Playstation 4!

Nähepp… Det blev inget PS4… Jenny sa att det inte blev nåt med det… Märkligt…

När vi ändå är inne på märkliga ting. Varför är jag så blek? Jag tycker ju att jag varit ute i solen mer än vanligt i sommar, ändå är jag blek. När jag släpar fötterna efter mig på väg ut till bilen på mornarna så kan man nästan ana grannarnas oro. Är han en zombie nu? Är apocalypsen här?
Jag vet att jag var hyfsat brunbränd EN gång, och det var efter att jag varit på Cypern en vecka. Men den brännan hade sitt pris. Mina axlar hade praktiskt taget frätts upp av solen och gjorde vansinnigt ont. Smärtan kunde dämpas av inmundigande av kalla Bacardi Breezers, men glåporden från herrarna i sällskapet kom man inte undan. Men det var det värt! Fasen va snygg jag var när vi kom hem till Sverige igen. Jag hade ingen inbyggd airbag på magen på den tiden heller, utan var genuint skitsnygg! Haha!
Men nu är jag blek igen. Och magen står rakt ut och kollar läget. Skit alltså. Eftersom jag enligt obekräftade källor bara blir röd i solen så är det orättvist att andra har så lätt för att bli bruna i solen. Jag hävdar dock bestämt att det där med att jag blir röd är inget annat än rykten. Istället ska jag nu googla och leta upp om det kanske finns en tävling för detta. Blekast efter semestern, en sådan tävling borde finnas. Annars ska jag grunda en! Pale Vacation Contest 2015! Nästa år smäller det, och då ska ni få se på annat. För en gångs skull ska jag vinna något…

Men allt ont för något gott med sig brukar jag säga! Efter förlusten av barnvagn, drömmen om ett PS4 och utebliven solbränna kan jag trösta mig med en ny vän som ansluter nu i veckan. En ny mobiltelefon!
Jag har varit iPhone trogen nu i flera år, men vad hjälper det. Den är fortfarande jättedum ibland och omständig! Men Jenny säger att den är så lätt att förstå och hantera, precis som alla Apple-produkter. Ska hon säga, som haft sönder sina två senaste iPhones…

Nej, jag vill bryta isen med något helt nytt! Därför har jag sneglat lite på Lembits och Billys mobiler, de har samma modell tror jag. De är som en stor plasmaskärm och fulla av möjligheter! Så nu valde jag samma märke, fast en nyare modell. Sony Xperia Z2, och lyckades trolla till en surfplatta på samma gång. Må kraften vara med mig…

Nu väntar jag otåligare än ett barn på julafton. Det ska bara ta 1-2 arbetsdagar innan paketet kommer. Det har gått 5 dagar. Men det är väl min vanliga tur. Just mitt paket trillade väl av lastbilen och blev överkört av en annan bil…
Kom ihåg att anmäla er till ”Pale Vacation Contest 2015” som går av stapeln i augusti nästa år! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till butikskedjan Zara. De har fått massiv kritik för ett barnplagg de säljer, se själva.

Vad ska man säga. Likheterna med fångkläderna och Davidstjärnan som judarna tvingades bära i koncentrationslägren under andra världskriget är slående. Att INGEN på hela företaget tänkt på likheten är ju skrämmande. Tillbaka till skolbänken och plugga in lite historia! Skäms på er…

Det var en gång en kvinna med en iPhone. Men trots att hon tog god hand om den och älskade den i massor, så var olyckan framme. Det var tidigare i vår det hände, efter ett toalettbesök när mobiltelefonen gled ur händerna och föll ner i toalettstolens avgrund…

Den incidenten har ni säkert läst om här i ett tidigare inlägg, och vi tog farväl av Jennys iPhone 5 som drunknade. Hon blev då degraderad i
”mobiltelefoncoolhet” och fick damma av sin gamla iPhone 4. Hon ville helst köpa en ny, men det blev inget med det. Och att begära slutfaktura från mobiloperatören eller ta ut en på hemförsäkringen kostade alldeles för mycket. Så hon fick ha sin gamla relik till mobil kvar.
Men så i veckan hände det, igen. Hon tappar sin mobila antikvitet på uppfarten utanför huset och glaset sprack. När jag kommer hem så frågar hon om vi har bred transparent tejp, vilket vi hade så jag tog fram den till henne. Hon visar att glaset håller på att spricka sönder nertill på displayen. Det ska nog inte vara några problem att sätta en tejpbit där sen tänkte jag och lät henne laga den själv. Det borde jag kanske inte ha gjort…
När barnen somnat hör jag hur det dras ut en lång remsa från tejprullen, och hur det prasslar där inne i köket. Efter ett tag hittar jag hennes mobil liggandes på bänken i köket. Hon hade lagat den med tejp. Helt själv.

Jag kunde inte låta bli att fråga hur hon tänkte när hon tejpade. När hon börjar förklara sitt konstverk så inser hon att hon tejpat över hålet till den lilla högtalaren där man lyssnar med örat under samtalen. Vilket gör att hon förmodligen inte hör vad folk säger om hon blir uppringd. Vi kontaktade hennes mobiloperatör och löste problemet med en förlängning av abonnemanget och ny telefon. Så i fredags hämtade hon ut en ny iPhone 5S. Hon har även konstaterat att ett fodral/skal till mobilen vore en bra idé. Jag kan inte annat än att hålla med henne.

På lördagsmorgonen tog jag med mig Freja ut och handlade lite. Twinsen är sjuka och fick stanna hemma. Och med tanke på finanskrisen som varit min vardag sedan jag slutade få veckopeng, så blev det inte mycket till shopping idag. Mestadels mat och nödvändigheter som dasspapper och diskmedel. Vi unnade oss dock lite lördagsgodis, de har en ny leverantör av lösviktsgodis på ICA Maxi. Klart man måste testa!
Freja lyckades charma till sig en glass efteråt också. Jag vet inte hur hon bär sig åt, jag som är så bestämd av mig när det gäller sånt innan maten. Kanske har det med hennes gulliga uttal att göra?
– Pappa! Jag vill ha glass! Ropar hon från sin plats längst bak i bilen.
– Ja efter lunchen kan du få en glass, vi åker hem nu och äter på en gång. Svarar jag mästerligt.
– Men jag vill köpa glass där. Säger hon och pekar på något jag ej kan se från förarsätet i bilen.
– Vart? Frågar jag och ser mig omkring.
– Där! På McNonalds! Ropar hon bedjande.
Jag slår på den halvt fungerande blinkersen i rondellen och svänger av. Hur kan man motstå att köpa henne en glass när hon ber så fint. För övrigt så fungerar fortfarande inte AC:n i bilen. Sprickan i vindrutan mår inte bra utan heller, utan blir större för varje dag. Och motorn kokar som Hulkens blod. En ny bil har aldrig känts mer aktuellt än vad det gör nu. Men, vi får se vad som händer efter finanskrisen…

Jag köpte en ekologisk flaska rosévin för flera veckor sedan! Den skulle jag använda mig av när jag ville vara lite förförisk och fräsig här hemma så att Jenny tycker om mig. Och just den flaskan frestade mig likt en liten kittling under lördagseftermiddagen. Skulle man ta sig ett glas kanske, det var ju ändå helg. Svaret på det kom som en blixt från klar himmel. Freja lekte i lekparken med en annan flicka på gården idag. Plötsligt hör vi, och resten av Värmdö, hur Freja skriker för livet. Jag springer ut och möter upp dem utanför huset. Freja gråter och skriker, hon har blod runt munnen och sand i hela ansiktet. Hon ramlade tydligen på vägen hem från lekparken, och att få henne lugn igen tog en bra stund. Men tillslut kom hon och Jenny ut från badrummet där de tvättat henne. Hon hade en ordentlig ”Simpsons”-läpp, ett sår under näsan och var lite röd på kinden och runt ögat. Stackare…
Hon verkade dock må bra, och vi avvaktar nu för att se om om klagar på att tänderna värker. I så fall får vi boka in ett tandläkarbesök i veckan och be dem undersöka hennes tänder. Men det verkar än så länge bara vara ett ytligt sår, inga klagomål att tänderna värker. Hoppas det inte blir värre än så nu.

Jag gjorde ytterligare ett tidsfördrivande test på Facebook i helgen. Denna gången skulle man svara på diverse frågor och sedan få en känd skådespelare presenterad. Denna skådespelare skulle vara passande att spela dig själv i en film som handlade om dig. Svaret kommer här…

Jag blev förvånad, men ändå glad. Jag hade gissat på nån häftig actionhjälte till skådis, men fick en dramatisk komiker. Kan väl knappast bli bättre!

Jag är en fri man. En seriös man. En stark man. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla myror och tvestjärtar runt vårt hus. De kommer allt närmare nu och snart får jag nog damma av cederträoljan igen. Den jag använde mot hästmyrorna under WAB I (War Against Bugs 1). Den gjorde ju underverk. Let the war begin!

Det var en gång en kvinna med en iPhone. Men trots att hon tog god hand om den och älskade den i massor, så var olyckan framme. Det var tidigare i vår det hände, efter ett toalettbesök när mobiltelefonen gled ur händerna och föll ner i toalettstolens avgrund…

Den incidenten har ni säkert läst om här i ett tidigare inlägg, och vi tog farväl av Jennys iPhone 5 som drunknade. Hon blev då degraderad i
”mobiltelefoncoolhet” och fick damma av sin gamla iPhone 4. Hon ville helst köpa en ny, men det blev inget med det. Och att begära slutfaktura från mobiloperatören eller ta ut en på hemförsäkringen kostade alldeles för mycket. Så hon fick ha sin gamla relik till mobil kvar.
Men så i veckan hände det, igen. Hon tappar sin mobila antikvitet på uppfarten utanför huset och glaset sprack. När jag kommer hem så frågar hon om vi har bred transparent tejp, vilket vi hade så jag tog fram den till henne. Hon visar att glaset håller på att spricka sönder nertill på displayen. Det ska nog inte vara några problem att sätta en tejpbit där sen tänkte jag och lät henne laga den själv. Det borde jag kanske inte ha gjort…
När barnen somnat hör jag hur det dras ut en lång remsa från tejprullen, och hur det prasslar där inne i köket. Efter ett tag hittar jag hennes mobil liggandes på bänken i köket. Hon hade lagat den med tejp. Helt själv.

Jag kunde inte låta bli att fråga hur hon tänkte när hon tejpade. När hon börjar förklara sitt konstverk så inser hon att hon tejpat över hålet till den lilla högtalaren där man lyssnar med örat under samtalen. Vilket gör att hon förmodligen inte hör vad folk säger om hon blir uppringd. Vi kontaktade hennes mobiloperatör och löste problemet med en förlängning av abonnemanget och ny telefon. Så i fredags hämtade hon ut en ny iPhone 5S. Hon har även konstaterat att ett fodral/skal till mobilen vore en bra idé. Jag kan inte annat än att hålla med henne.

På lördagsmorgonen tog jag med mig Freja ut och handlade lite. Twinsen är sjuka och fick stanna hemma. Och med tanke på finanskrisen som varit min vardag sedan jag slutade få veckopeng, så blev det inte mycket till shopping idag. Mestadels mat och nödvändigheter som dasspapper och diskmedel. Vi unnade oss dock lite lördagsgodis, de har en ny leverantör av lösviktsgodis på ICA Maxi. Klart man måste testa!
Freja lyckades charma till sig en glass efteråt också. Jag vet inte hur hon bär sig åt, jag som är så bestämd av mig när det gäller sånt innan maten. Kanske har det med hennes gulliga uttal att göra?
– Pappa! Jag vill ha glass! Ropar hon från sin plats längst bak i bilen.
– Ja efter lunchen kan du få en glass, vi åker hem nu och äter på en gång. Svarar jag mästerligt.
– Men jag vill köpa glass där. Säger hon och pekar på något jag ej kan se från förarsätet i bilen.
– Vart? Frågar jag och ser mig omkring.
– Där! På McNonalds! Ropar hon bedjande.
Jag slår på den halvt fungerande blinkersen i rondellen och svänger av. Hur kan man motstå att köpa henne en glass när hon ber så fint. För övrigt så fungerar fortfarande inte AC:n i bilen. Sprickan i vindrutan mår inte bra utan heller, utan blir större för varje dag. Och motorn kokar som Hulkens blod. En ny bil har aldrig känts mer aktuellt än vad det gör nu. Men, vi får se vad som händer efter finanskrisen…

Jag köpte en ekologisk flaska rosévin för flera veckor sedan! Den skulle jag använda mig av när jag ville vara lite förförisk och fräsig här hemma så att Jenny tycker om mig. Och just den flaskan frestade mig likt en liten kittling under lördagseftermiddagen. Skulle man ta sig ett glas kanske, det var ju ändå helg. Svaret på det kom som en blixt från klar himmel. Freja lekte i lekparken med en annan flicka på gården idag. Plötsligt hör vi, och resten av Värmdö, hur Freja skriker för livet. Jag springer ut och möter upp dem utanför huset. Freja gråter och skriker, hon har blod runt munnen och sand i hela ansiktet. Hon ramlade tydligen på vägen hem från lekparken, och att få henne lugn igen tog en bra stund. Men tillslut kom hon och Jenny ut från badrummet där de tvättat henne. Hon hade en ordentlig ”Simpsons”-läpp, ett sår under näsan och var lite röd på kinden och runt ögat. Stackare…
Hon verkade dock må bra, och vi avvaktar nu för att se om om klagar på att tänderna värker. I så fall får vi boka in ett tandläkarbesök i veckan och be dem undersöka hennes tänder. Men det verkar än så länge bara vara ett ytligt sår, inga klagomål att tänderna värker. Hoppas det inte blir värre än så nu.

Jag gjorde ytterligare ett tidsfördrivande test på Facebook i helgen. Denna gången skulle man svara på diverse frågor och sedan få en känd skådespelare presenterad. Denna skådespelare skulle vara passande att spela dig själv i en film som handlade om dig. Svaret kommer här…

Jag blev förvånad, men ändå glad. Jag hade gissat på nån häftig actionhjälte till skådis, men fick en dramatisk komiker. Kan väl knappast bli bättre!

Jag är en fri man. En seriös man. En stark man. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla myror och tvestjärtar runt vårt hus. De kommer allt närmare nu och snart får jag nog damma av cederträoljan igen. Den jag använde mot hästmyrorna under WAB I (War Against Bugs 1). Den gjorde ju underverk. Let the war begin!

Vi har hängt ihop länge, min mage och jag. Vi har tagit hand om varandra genom hela livet och båda har varit välmående. Men på senare år har vi varit lite oense. Ibland bjuder den på lite kramp. När möjlighet finns så startar en liten indian en mindre brand där inne. Lyssnar jag på rockgruppen Ghost så vet ni alla vad som händer. Den har även hotat med plötsliga gaser vid ett par tillfällen som får en att knipa ihop för kung och fosterland. Helst när man befinner sig i täta folksamlingar. Och magen har numera börjat bråka under arbetstid, ska återkomma till det här snart…

Om man bortser från magsjuka och andra eländen som påverkar magen så har jag haft en lyckosam mage. Inga matallergier eller annat som hindrat oss båda från att växa. Vi ställde upp för varandra, alltid! Men sedan några år tillbaka så har magen fått för sig att växa utan min tillåtelse. Jag känner att det inte skulle skada med lite ungdomliga magrutor, medan magen hävdar att enbart en ruta räcker. Och ju större desto bättre! Så här har vi olika synpunkter på hur det ska vara. Jag var ju ute och löptränade en del i våras, det gillade inte magen. För varje majestätiskt löpsteg jag tog så guppade magus enormus i otakt. Det kändes som om magen kastade sig ut för att genomföra ett bungyjump-hopp när den guppade till löpstegen. Allt för att stoppa min framfart mot titeln som ”Sveriges bästa löpare”, eller åtminstone en titeln som lyder ”Snabbare än chefen”.
När det gäller mat så är vi inte heller helt överens. I mina unga år så var det mestadels min klena tunga som domnade bort och svällde upp till en fullsize paprika i munnen om jag åt stark mat. Vissa påstår att jag tycker ketchup är för starkt, men de ljuger självklart. Ketchup äter jag utan problem, däremot har tacosåser varit ett orosmoment. Jag har sedan bara något år tillbaka verkligen tuffat till mig, och avancerat från mild till medium i styrka på tacosåsen. Det imponerar inte på så många människor, men det bryr jag mig inte om. Huvudsaken är att jag och min mage håller ihop! Äntligen har tungan börjat låta mig njuta av stark mat utan att det brinner i munnen och att jag börjar svettas i ren panik. Tungan och jag, vi har blivit goda vänner!
Kanske är det just därför som magen bråkar med mig. Av ren svartsjuka eller något. Numera väljer magen att skämma ut mig när det vankas lite kryddad mat. Så fort sista tuggan åkt ner och gjort en liten kullerbytta i magen så är det som att ”någon” där inne rycker tag i det stora röda nödhandtaget.
– Ursäkta mig, jag måste bara… Får man förklara sig och med hopknipna skinkor gå bestämt till herrarnas.
Sedan är det bara att gå bananas. Och när man hör sirenerna komma närmare från utryckningsfordonen någon ängslig människa tillkallat, ja då är det bara att klättra ut genom fönstret.
Varför? Varför ska det bli såhär när man ÄNTLIGEN kan njuta av lite kryddad god mat. Känns inte det otroligt onödigt, va? I snart 35år har magen och jag varit bästisar. Jag har getts möjligheten att kicka igång kroppen med tre koppar kaffe på mindre än en timme för att vakna fortare när kidsen vaknat på morgonen. De vaknar ju som vanligt väldigt tidigt och oftast har de redan petat i högsta växeln när de slår upp ögonen. Då behöver man kaffe eller Red Bull i mängder för att ha en chans till en bra start på dagen. Det är inte allas magar som pallar med det, men min mage har gett mig den möjligheten. Jag känner inte att magen skulle må sämre för det, annat än att jag blir intressant och väldigt kissnödig. Men ingen halsbränna eller liknande, tack för det magen. Däremot kan en vilt främmande människa bara säga Tutti-Frutti godis och en vulkan tar sats i magen på mig. Då snackar vi eld och lågor som skulle gjort självaste eldsprutande draken Smaug avundsjuk. För då brinner helvetets eldar i hals och mage, vilket är förfärligt eftersom det är en favoritgodis. Tråkigt att inte alltid vara överens med sin mage om sånt som smakar gott…
Om man bortser från de inre problemen ens mage har att erbjuda, så finns det andra problem har jag upptäckt. Som idag på jobbet, fasen alltså… Där står jag vid min maskin i min fulla prakt, och är småsur över att Billy får ett så varmt välkomnande av alla som passerar vår produktionslinje. Det var hans första arbetsdag efter semestern, så det är alltid trevligt att folk hälsar glatt på en. Medan jag tydligen var osynlig för de flesta. Ingen hälsade lika glatt på mig, det spelade ingen roll hur mycket jag spände ut min mage för att få uppmärksamhet. Det jag upptäcker är att min mage verkligen är gigantisk. Den är där och lite överallt, fasen alltså! Den skapar till och med problem på jobbet. Vi har små fotoceller som läser av flaskorna när de passerar dem in mot en ny ”station” eller vad vi kan kalla det för. Vid detta tillfälle så var det en fotocell som styr en mekanisk grind för att inte alla flaskor ska åka in samtidigt till etikettmaskinen. Fotocellen sitter bara några få centimeter från banan där flaskan passerar förbi, men den har en räckvidd på närmare en halvmeter. Och tydligen så räcker det att jag och min mage går förbi fotocellen numera, så stängs den mekaniska grinden utan att man märker det. Sedan kommer flaskorna på löpande band, men då blir det stopp och de faller tillslut av sitt löpande band. Och allt är min magens fel. Den är fasen överallt! Jag är rätt lik killen på bilden här nedan…

Sedan har vi det här tjatet från kollegorna på jobbet om att jag ska vara med dem och springa Tunnel Run 2014. Vad är det för dumheter! Springa i en tunnel, tänk om jag fastnar som en propp någonstans där under jorden. Det mest troliga är väl annars att alla funktionärer och åskådare som väntar vid tunnelns slut flyr i panik när de hör de högt ekande flåset och frustrerande vrålen från mig i tunnelns djup. Om någon får för sig att skrika Godzilla när de flyr så lovar jag att med guppande mage springa ifatt och äta upp dem. Tunnelångest!

Nej, min stackars mage och jag får nog prata ut om våra problem. Sedan min 30-årsdag så har vi uppenbart olika åsikter om hur vi ska fortsätta vårt framtida samarbete. Men problem är till för att lösas! Ta hand om era magar där ute, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke. Han har varit jättedum sedan han kom tillbaka från sin semester igår. Skräms och bråkar, en riktig skitunge är vad han är! Fast lite trevlig ändå…

Till alla er som känner ångest inför er första arbetsdag imorgon efter er semester. Ni kommer troligen ligga vakna länge ikväll, och ju längre natten lider desto mer stressade blir ni över att ni aldrig somnar någon gång. Men ta det lugnt, ni kommer att somna förr eller senare.
Imorgon kommer ni borsta av er den dåliga nattsömnen och skutta iväg till jobbet. Troligtvis blir ni förvånade över hur snabbt er måndag springer iväg.
Ni kommer inte känna av tröttheten förrän tisdag eftermiddag skulle jag gissa. Då går ni på autopilot sista timmarna på jobbet innan ni åker hem.
På onsdag börjar ni fundera över om detta är er längsta arbetsvecka någonsin. Ni är trötta, men kämpar på.
Torsdag, ni längtar redan efter semestern nästa år…
Fredag och nu är arbetsvecka nr.1 avklarad. Ni firar kanske med någon öl eller en skvätt rosé som ni haft kvar från er semester. Men ni somnar innan ”Lilla aktuellt” börjat sändas i Barnkanalen…
Känner ni igen er? Visst är det kanske tungt att börja jobba igen efter semestern, speciellt om man varit ledig länge. Men jag har ändå en poäng med allt detta! Var glada att ni har ett jobb att återvända till, det är inte alla som har det. Se fram emot en spännande höst, det är ju snart jul!

Harry på jobbet kom till mig tidigare i veckan och jämförde mig med åsnan Ior i ”Nalle Puh”…

Jag har fastnat för en ny låt av Takida som heter ”To have and to hold”. Uppmanar alla med någon form av rockådra i kroppen att kolla upp den på Youtube, Spotify eller vad ni nu föredrar. Musikvideon är skum och jag förstår den inte, men om man blundar och lyssnar så hör ni storheten i låten. Det är en skön ballad, och sångaren Robert Pettersson har nog enligt mig en av Sveriges bästa sångröster. Han sjunger riktigt jäkla bra, och med bra tryck i rösten. Det hör man i slutet av låten om inte annat. Men det är en smaksak, alla håller säkert inte med. Men vad vet ni om bra musik frågar jag mig då…

Tänk att jag nästan glömt bort hur bra Takida är, jag får nästan skämmas. När de släppte låten ”Curly Sue” för många år sedan höll jag på att bralla på mig av lycka. En av mina absoluta favoritlåtar, men mycket på grund av deras grymt skickliga sångare. Jag har ju varit insnöad på ett annat svenskt band ett bra tag nu, nämligen Sabaton. Och Joakim Brodén får ursäkta, men han har inte riktigt lika bra sångröst som Robban i Takida. Däremot har Jocke en jäkla kraftfull (och maskulin) röst och ett bra tryck i pipan han med. Vi ska verkligen vara stolta och nöjda över våra fantastiska musikartister! Jag har för mig att Sverige är världens tredje största musikexportland efter USA och Storbritannien. Hur fräsigt och coolt är inte det!

Freja har ju slutat med nappar, tänk att jag glömt bort att nämna det här. Hon beslutade sig för att ge sina nappar till doktorn när vi skulle till SÖS och lämna blodprover. Sedan dess har hon varit utan, hon är en fantastiskt duktig tjej! Ni som känner Freja vet vilken otrolig uppoffring det är för henne. Helst har hon ju burit runt på alla sina nappar samtidigt, minst tre stycken för att hålla sig lugn. Hon fick naturligtvis en belöning för detta i form av en ny gosedjurskatt och en Tingeling-film.
Hon har nog hållt upp i över en månad nu utan problem. Men vi har hittat henne någon gång under matbordet i köket eller under en filt i soffan med antingen Novas eller Theos napp. Det ser lite kul ut då eftersom hon suger på napparna som om hennes liv hängde på det, eller så tar hon igen alla veckorna utan napp inom loppet av några sekunder. Och man kan nästan ana att hon skäms lite när hon blivit påkommen. Då har vi förklarat att de är ju bara småbarn som använder napp, och då lämnar hon tillbaka napparna utan problem. Tack och lov…

Idag hade vi besök av Tommy, Jossan och lilla Tuva. Det var jättetrevligt och barnen lekte för fullt. Dock så var våra barn lite kinkiga denna eftermiddag och de turades om att gnälla lite hela tiden. Men så är det vissa dagar, de får ta igen det en annan dag istället. Det var roligt att ha dem här på besök idag i alla fall!

Nu säger vi godnatt och nöjer oss för ikväll. Ha d biff!

DAGEN JERKER går till Jocke som inte berättat för mig att världens roligaste Åke, som vi jobbat med på mitt förra jobb, tydligen är ett återkommande inslag i TV-programmet ”Böda camping”. Fy på Jocke…