Tiden går, ja rentav rusar iväg faktiskt. Men vad sägs om en liten sammanfattning av vad som hänt här i livet som jag lever!

Förra helgen var alla barnen och Jenny förkylda. Jag passade då på att baka bullar med Freja, hon verkade inte lika drabbad som de andra. Sedan gjorde vi även en chokladfondant, även kallad ”lavacake”, till dessert. Nu hade vi inte några runda fina formar som man skulle använda, utan jag använde vår muffinsplåt och gräddade dem i. Sedan serverade vi dem med vaniljglass, det var riktigt jäkla gott. Tanken med denna dessert är att det blir som en chokladkaka, men när du delar den med skeden så ska det rinna ut choklad ur den. Tyvärr hade jag fått lite panik och ställt in dem i kylskåpet för att de skulle hålla formen. Så de påminde mer om en väldigt kladdig kladdkaka, men oj vad goda de var. Mums!

Nu i helgen var det min tur att bli förkyld. Hurra! Men även om jag var halvdöende, som vi män brukar bli då, så kom vi iväg på en liten utflykt till Hellasgården under lördagen.
Där mötte vi upp svärmor Lena och herr Magnus. Sedan vandrade vi runt lite i naturen och lät barnen klättra i träd och känna på det kalla vattnet. Det sistnämnda var nödvändigt för att de själva skulle förstå att man inte kan bada utomhus i oktober, det är för kallt helt enkelt.
När de unga äventyrarna stillat sin hunger till naturen så grillade vi korv och hade en trevlig fikastund. Theo sprang fram till familjen som satt vid bordet bredvid oss.
– Hallå där köp blåbär! Ropade han framför dem och kom springandes tillbaka och skrattade.
Det gjorde den okända familjen också. Men fadern var inte helt okänd! Han är programledare för barnprogrammet ”Hjärnkontoret”, så det var ju lite kul.
Det var lite svårt att hålla barnen kvar i närheten när vi vuxna försökte äta. De ville klättra upp på berget bakom oss och äta där. Men när de fick syn på en långbenspindel och en rödmyra så fick de lite panik och behövde räddas. Då sprang de istället iväg till ett utomhusgym lite längre bort. De trodde det var någon form av klätterställningar de byggt där, så där höll de låda ett tag tills de inte kunde klättra ner själva igen…
När alla ätit sig mätta så gav vi oss ut i skogen igen. Men nu var barnen trötta och orkade inte riktigt längre. Det blev lite gnäll och då var det dags att röra sig hemåt igen. Men det var en väldigt mysig dag med fint väder och gott sällskap, så det får vi göra om igen!

Billy, min radarpartner på jobbet har sedan en tid tillbaka introducerat mig för ett radioprogram som heter ”Mammas nya kille”. Det är små sketcher som utspelas i radio av några finurliga och komiska människor. Jag har fastnat för några av dessa, som Thunder exempelvis!
Thunder, han är en man som separerat och verkar ha sin son hos sig varannan vecka. Han vill gärna berätta hur bra han är i jämförelse med sin f.d flickväns nya kille. Här finns tydligen inga gränser för hur man kan överdriva och allt handlar om att överglänsa den nya killen. Helt klart värd att lyssna på, så gör det om ni har tråkigt någon gång.
En annan karaktär i programmet är Leif Lacken Magnusson. Han är min favorit! Stackaren kämpar inte bara med en jobbig barndom som ständigt spökar för honom, utan han gör verkligen allt i sin makt för att få ett jobb. Hans jobbsökardagbok är så rolig att lyssna på att jag kan göra det flera gånger om dagen! Han spelar då radioteater om hur dessa arbetsintervjuer går till, men det slutar oftast i katastrof. Hans dåliga temperament gör sig ständigt påmind, och det blir ”jävel” som han själv uttrycker det. Blir det inte ”slaggis” så blir han ofta naken och utskämd.
Ge Lacken en chans, han bara måste upplevas! Och han finns på SR-play och Youtube bland annat.

Lite ny musik har gjort entré i min vardag. Åtminstone tre låtar jag gärna vill dela med mig av!
Den första är ”Yukon” av Lindemann, jag har tidigare skrivit om honom. Sångaren från Rammstein som nu kör solo och tidigare släppte låten ”Praise abort”. Yukon är en lugnare låt, som jag först trodde handlade om att dra en lina kokain. Jag hörde lite fel i refrängen där han sjunger ”wild river”, inte ”white river” som jag trodde. Så jag undersökte saken närmare, men det visar sig att låten är inspirerad av hans båttur på floden Yukon i Nordamerika. Tydligen är det en vild flod som skördat många liv, speciellt under guldrushens glada dagar då många dog i sin jakt på guldklimpar där. Men låten är som sagt lugnare och väldigt melodisk, lyssna själva och tyck till.
Den andra låten upptäckte jag ikväll! Det är rockbandet Disturbed som gjort om den gamla låten ”Sound of silence” av Simon & Garfunkle. Och de gör det bra! Han låter lite småtrött i inledningen, men ju längre sången lider desto mer kommer hans explosiva sångröst till sin rätt. Den får ett helt annat djup när han sjunger om man jämför med orginalet. Så denna kommer gå varm på jobbet nu närmaste tiden, och är även inlagd på min Zzz-spellista som jag lyssnar på varje kväll när jag ska sova. Riktigt bra!
Tredje och sista låten blev jag rekommenderad av min gamle vän Jocke när han skickade mig ett sms tidigare i veckan.
– Har du hört bandet Ghost och deras låt ”He is”?
Ghost… Ja nog har jag hört dem alltid. Jag fastnade ju stenhårt för deras låt ”Year zero” tidigare, men det medförde ju komplikationer. Att varje gång jag hörde den låten så blev jag akut bajsnödig, fråga mig inte varför…
Så jag tog det säkra före det osäkra, och gick in på toaletten. Där började jag försiktigt lyssna på låten ”He is” och väntade på vad som skulle hända. Men inget hände, och eftersom jag inte kunde fokusera mig helt på låten så fick jag lyssna på den igen. Den var lugn och harmonisk, inte alls vad jag väntade mig. Lite som en blandning av en schlagerballad och The Ark, eller nåt liknande. Visst, de sjunger om djävulen igen. Men bortsett från det så var den väldigt bra, så tack för tipset Jocke!

När vi ändå var inne på ämnet med toalettbesök, så undrar jag om någon provat nya hamburgaren på McDonalds? Jag är så nyfiken på den, för den ser riktigt god ut! Men nackdelen med hamburgarna där är ju att de bara passerar rakt igenom magsystemet. Sedan får man sitta på toaletten och bajsa tills det svider ibaken. Ibland så pass illa att det fasen inte ens går att sätta ner fötterna i golvet när man sitter där! Och det är inte värt det då känner jag…
Jag hittade åt receptet på dressingen de använder på sina Big Mac, så den har jag testat att göra här förra helgen. Och jag tycker resultatet blev bra, lite för syrlig bara. Men det ska jag justera till nästa gång. Annars var den rätt enkel att göra själv. Vill ni testa att göra den så kan ni höra av er så får ni receptet av mig om ni inte hittar åt det själva. Nu vart jag hungrig bara för det…

Vad har barnen för sig då, förutom att vara förkylda. Jo de har för sig en hel del vill jag tala om!
Theo opererade sig för en månad sedan nu ungefär. Han har ju som bekant haft svårt att andas, så nu tog de bort halsmandlar och polyperna på honom. Och han verkar piggare, och har inte behövt ta någon medicin sedan dess. Hoppas att det håller i sig framöver.
Twinsen har även kommit in i en fas där de börjat argumentera och skälla på varandra. Till den grad att det slutar med att någon av dem blir ledsen och arg. Och när man försöker medla och trösta så får man själv skäll.
– Nej! NEEEJ! Jag vill inte! Jag är arg på dig!
Så brukar det låta. Och Nova kan även ta ytterligare ett steg och skrika ut sin ilska rakt i ansiktet på en. Lite som en hårtork. Vi försöker tala med dem och få dem att förstå att man får vara arg. Men att de kan försöka låta bli att skrika och skälla på varandra. Det går sådär, men detta får vi jobba vidare med helt enkelt.
Nova lyckades även stoppa in en pärla i sin näsa när de byggde pärlplattor. Den var ingen lek att få ut igen kan jag säga! Men plötsligt flög den bara ut när hon stod där och fräste, tack och lov. Men nu får de inte titta på ”Madicken” på ett tag, är säker på att det är därifrån hon blev inspirerad…
Annars är de glada och roliga! Det är mycket fart och fläkt, och de leker mycket tillsammans nu. Freja är twinsens förebild här, och de vill gärna göra det hon gör och prövar sig fram. Freja kan dock bli irriterad emellanåt och vilja vara ifred. Oftast är det Theo som vill vara med henne, och det händer att han ibland tar det hon leker med. Då kan hon bli arg, även fast han vill leka med henne så tror hon kanske att han bara är ute efter hennes saker. Men annars har de mycket skoj ihop, när de leker teater och andra lekar tillsammans.
Jag kopplade in vårt Nintendo Wii här förra helgen. Och tänkte att nu kanske Freja är så stor att hon vill prova att spela lite. Det ville hon så gärna, och vi spelade ”Mario kart” och bowling ihop. Hon vann över mig hela tiden, och hon är fyra år. Jag spelar inte Nintendo Wii längre med henne…

Nå, dags att sova kanske. Önskar alla en god natt, så får vi se vad jag har att skriva om nästa gång. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till vägarbetet som pågår på motorvägen ut mot Värmdö. Det är så dåligt utmärkt vart man ska köra, bara en massa rödgula vägpinnar som man blir alldeles yr av när man kör. Hoppas verkligen de blir klara snart, annars… Ja annars ingenting! Jag får väl fortsätta fastna i köerna där bland alla andra som inte ser hur man ska köra…

Jag ska ägna hela detta inlägg till ett samtalsämne som jag tror att alla har en åsikt om, även om en del av oss väljer att hålla den för sig själv. Det som många tycker till om, inte minst i sociala medier. Det som blivit till stora rubriker i tidningar och på nyheterna. Jag syftar på flyktingarna.

De så kallade flyktingströmmarna drar nu in över Europa och skapar stor oense inom EU. Hur kan man lösa detta ”problem” som nu växer sig större och större? Hur stort antal flyktingar ska respektive land ta emot? Vissa länder är missnöjda över att tvingas ta emot fler än de själva anser vara möjligt. Andra vill inte ta emot några alls, om jag förstår det rätt, och hänvisar till bland annat det ekonomiska som ett stort hinder. Nationer som Grekland, Italien och Ungern har kanske drabbats hårdast av flyktingvågen som nu drar fram och vädjar om EU:s hjälp. Gränser öppnas och stängs, öppnas och stängs. Polis och militär är på plats för att skapa någon sorts ordning längs gränserna utan att lyckas särskilt bra. Så vad ska man göra, vad kan man göra? Jag kommer berätta mer om min ståndpunkt senare i detta blogginlägg.

Man kan känna sig maktlös som vanlig medborgare, men alla som vill hjälpa kan göra något. De stora besluten måste fortfarande tas av våra folkvalda politiker, vare sig just du röstade på dem eller ej. Det du kan göra är att stödja hjälporganisationer, insamlingar och även göra en insats som volontär där det behövs. Det finns många organisationer som hjälper flyktingarna, både på plats och de som nu kommer hit. Och vill du bidra ekonomiskt så gör det så gott du kan, alla bidrag gör nytta vare sig det handlar om 20 kronor eller 2000 kronor.
Jag noterar även hur många det är som stör sig på exempelvis Henrik Schyffert som föreslog att vi skulle avstå från exempelvis kvällsmyset (två pizzor, Netflix, läsk och godis) en fredagkväll och istället ge denna symboliska summa på cirka 350 kronor till någon av insamlingarna som pågår. Men varför störa sig på detta? Kan eller vill du inte göra det så är det väl ingen som tvingar dig? Visst, han har en inkomst som är högre än de flesta av oss andra. Och att ”350 kronor är ju inga pengar som han kommer att sakna, han som är så rik”. Jag tror att han bara ville ge ett exempel på vad du kan göra, men det är så mycket pajkastning så det blir pinsamt. Vill du hjälpa till så är det helt upp till dig hur du vill hjälpa.

Och till alla som kommer hit till Sverige då, de kostar väl pengar? Hur mycket kommer det kosta samhället? Vem ska betala för det? Ja, rent spontant så kommer väl vi så kallade skattebetalare få betala för detta känns det som. Och hur känns det då? När svenska skolan släpar efter, vården är under all kritik, klyftorna ökar och pensionärerna som hjälpt oss bygga upp detta land missgynnas. Dessa argument dyker ofta upp. Ja det är en avvägning man själv får göra tycker jag, och ta ställning till. Självklart skulle jag önska att vi kunde lägga så mycket resurser på ovanstående som möjligt. Det vore väl det absolut bästa.

Så hur lyder min åsikt i allt detta?

Jag tycker självklart att Sverige och vi som bor här ska göra vad vi kan och hjälpa till så mycket som möjligt. Om det betyder att vi bör ta emot, av EU:s ministrars gemensamma beslut, ett antal flyktingar så ska vi göra det. Det kommer kosta mycket pengar, ja. Men jag hoppas verkligen att våra politiker har en plan för detta. Dock så skulle vi medborgare behöva mer information om hur de resonerar, och hur de planerar att få in pengar för att täcka de stora kostnaderna. Tyvärr så är jag personligen less på våra politiker som inte är ärliga och håller vad de lovar. Det finns en stor osäkerhet bland oss svenskar idag och här behövs någon som talar till allmänheten om vad som behöver göras i dessa tider. Stefan Löfven, vår osynliga statsminister är jag så bedrövligt besviken på. Vår folkvalda ledare hörs inte och syns inte. De som hörs mest är tyvärr SD och arga rasister. Är det dem vi bör sympatisera med nu? De talar högt om farorna för Sverige när nu flyktingarna anländer här i allt större antal och utsträckning. Att Islamistiska Staten (IS) nu följer flyktingströmmarna och sprider ut sig i Europa. Det låter ju då helt galet att vi ska ta emot fler flyktingar, är det dem man som velig och osäker individ ska ansluta sig till? Svaret är NEJ! Vi ska inte ansluta oss till rasister, det gynnar absolut ingen!
Jag är ingen socialdemokrat, men han hade jag faktiskt förhoppningar om den gamla svetsaren Löfven när han kom till makten. Men samtidigt som flyktingfrågan splittrar många här i Sverige och SD fortsätter öka i opinionsundersökningarna så är vår statsminister i stort sett osynlig. Jag tycker att han ska berätta vart han står i denna diskussion, och visa tydligt var han vill att Sverige ska stå. Men, jag har knappt sett skymten av honom mer än när han träffade Tysklands förbundskansler Angela Merkel förra veckan. Hon däremot, är en riktig ledare och visar tydligt vad Tyskland vill och vad EU bör göra! Hon går i bräschen för Europas alla ledare dessa tider.
Sedan kan jag förstå alla tvivlare här hemma som inte förstår varför vi måste hjälpa andra när vi har egna problem med exempelvis skolan och vården i Sverige. Varför ska alltid lilla Sverige bidra med så stora summor ekonomiskt och ta emot så många flyktingar sett till antalet invånare i vårt lilla land? Jag kan hålla med, men här måste några visa vägen för övriga länder. Och detta har Sverige ofta gjort! Men det finns nationer i Europa, ja hela världen egentligen, som är både större till antalet invånare och med god ekonomi som bör ta större ansvar. Men här vet jag inte hur man som ”vanlig Svensson” ska kunna påverka. Det är våra politiker som får driva detta vidare, och förhoppningsvis så blir fördelningen mer ”rättvis” i framtiden. Där inte vissa länder tar på sig för stort ansvar och andra lyckas smita undan. För detta är verkligen varje nations skyldighet, man måste hjälpa de som är i nöd och behov av hjälp.

”Vi är inte bara medborgare i ett eget land idag – vi är världsmedborgare – och det är viktig att alla gör vad man kan för människor som har hamnat i situationer som de själva inte skapat”.

Dessa ord kom från fotbollsspelaren Kim Källström vid senaste landslagssamlingen. Och han har ju en poäng, att dessa människor på flykt ej satt sig i denna situation själva. Utan de får ta konsekvenserna av andra människors väldigt dåliga beslut. Sorgligt men sant.

Sedan har vi dem som vrålar att vi ska hjälpa dessa flyktingar på plats istället för att ta hit dem. SD hävdar ju detta gång på gång, att det är det bästa och kanske billigaste alternativet. Men det handlar ju om så mycket mer än så. Självklart ska man hjälpa dem på plats i den mån det går, men det är inte alltid så lätt som det låter. Att få ett slut på kriget i Syrien borde ligga i hela världens intresse, och skulle ju vara en bra början för att kunna hjälpa människorna på plats. Men jag minns själv när jag var i Kosovo åren efter NATO:s bombningar där. Även om kriget upphört så var befolkningen fortfarande orolig och rädda för att striderna skulle blossa upp igen. Det tar lång tid att bygga upp ett krigshärjat land, och en trygghet att våga bo där igen. Så hjälp på plats behövs också, men inte som enda alternativ.

Nej, det är mycket skit som pågår ute i världen och vi är fortfarande lyckligt skonade här i Sverige. Jag kan heller inte förstå vad som får omvärlden att stå utanför och se på när helvetet brakar loss i Syrien. Borde inte FN kunna skicka in trupper och få stopp på striderna åtminstone? Det verkar ju inte hända någonting som resulterar i någon form av framsteg där. Och nu är tydligen ryska trupper inne i Syrien! Jag fattar verkligen ingenting. Putin är en oroväckande herre i en redan orolig värld…

Så summan av summarum, var öppna och våga ge en hjälpande hand i den mån just du kan. Och om du inte kan eller vill hjälpa, låt då andra som vill hjälpa få göra det. Detta kommer inte bli Sveriges undergång, det vågar jag nog lova dig som är skeptisk och tvivlar. Inte Europas undergång heller för den delen. Men det kommer sätta samarbetet inom EU på prov. Och det kommer säkerligen bli tufft under många år framöver. Men varje liv är värt att rädda, det är min ståndpunkt. Min åsikt!

DAGENS JERKER går till tillverkaren av mina favorit winegums, Bassett’s. De har bytt ”recept” och numera smakar de som lågpris alternativen i butikerna. ATT NI INTE SKÄMS! Hur kunde detta få ske? De är inte alls lika goda, det är bara halsbrännan efteråt som håller samma klass…

Men tack Henke i alla fall, för att du köpte winegums till mig!

Konsten att roa sig när man är gräsänkling är inte så svårt har jag märkt! Här hemma finns ju massor att göra, både roliga och mindre roliga saker. Min plan att hinna titta på alla avsnitt av ”Kungen av Queens” gick i stöpet när jag istället valde att se på ”Road Trip” och ”American Pie”. Det var många MÅNGA år sedan jag såg dem, men när de kom för typ 20 år sedan så var det ju de roligaste filmerna som fanns. Men även om jag skrattade nu när jag såg dem så insåg jag att jag nog är lite för gammal för dessa filmer. Det var mer minnet av hur kul vi kompisar hade åt dem förr som gjorde dem roliga att titta på nu. Men, det var ändå festligt att se dem igen!

Sedan fanns det ju några ”att göra” punkter på agendan denna veckan. Så i måndags så oljade jag golvet i badrummet på övervåningen. Det är sjösten på golvet där, men det har blivit alldeles flammigt och blekt. Så jag kröp runt där med min lilla trasa och fixade så det såg ut som nytt igen. Blev asnöjd!
Sedan gick jag ut och tvättade av våra två vardagsrumsmattor. Twinsen har kissat ner dem nu när de börjar bli blöjfria. Små olyckor som det inte är mycket att göra något åt. Men jag drog fram högtryckstvätten och spolade av dem ute. Sedan gnuggade jag in lite tvättmedel så att de ska lukta gott när de är avspolade och klara. Efter det så hängde jag upp dem på tork, lätt som en plätt!
Nu var det bara en sak kvar, att måla staketet. Så jag började måla så fint och hann nästan klart när det ringde på dörren. Det var grannflickan Frida som lämnade över ett brev till mig som de råkat få med sin post. Tokigt, men jag tog emot brevet och gick sedan ut för att måla igen. Då piper ugnsklockan att maten som stått och kokat är klar. Utmärkt tänker jag, matpaus! Så jag hämtar plastlocket till min stora färgburk och ska bara trycka dit det så det sitter ordentligt, då händer det som inte får hända. Stark som jag är så tryckte jag ner locket i färgburken och med ett högt ”ploff” så stänkte det ut massor av vit färg på altanens ganska nyoljade trägolv. Skit också! Händerna är vita av all kladdig färg, ugnsklockan fortsätter ringa och jag vet inte ens vart jag ska börja i allt kladdigt kaos där ute. Men att tvätta händerna lät som en bra början, så jag rusade in och sköljde bort all färg. Efter denna tråkiga incident så var jag inte så motiverad att fortsätta måla något mer denna dag. Så jag går tillbaka ut för att plocka undan färgburken och ställa allt iordning på uteplatsen igen. Vad möts jag av då… Regn!
Var tusan kom det ifrån, jag såg aldrig några mörka moln på himlen! Låg det ett regnmoln på framsidan av huset och väntade på att få förstöra min kväll? Uppenbarligen… Jag plockade snabbt ihop allt och gick in. Sedan kunde jag bara se på när den nymålade vita färgen sakta rann av det nymålade staket. Åh! Grymma värld…
Tack ock lov så regnade det inte så länge. Så jag kunde gå ut och spola av trätrallen så att nästan all den vita färgen som runnit av inte lämnade några fläckar. Resten av veckan har det varit åskväder och regn, så jag har inte kunnat måla staketet något mer. Det står där nu blekt och fult. Usch, jag tittar ut genom ett annat fönster i fortsättningen…

Igår såg jag att jag glömt bort den ena mattan jag hängt på tork ute. Den luktade ruskigt sunkig nu och den får pryda soptippen inom en snar framtid. Typiskt…

Eftersom vädret varit uselt så har jag roat mig med att tillverka korv. Så i onsdags malde jag kött, blandade det med kryddor och lät tre olika sorters korvsmet stå och gotta till sig i kylskåpet över natten. Och på torsdagen tog jag fram korvhornet och började fylla fjälstren. När allt var klart så låg där olika sorters korv i form av salsiccia, chorizo och sist men inte minst, Jimmys Bamse! Den sistnämda påminner om en bratwürst, men istället för att blanda kryddorna med vatten så använde jag öl. Och se så vackra de är!

Att olja golvet i badrummet var ju fint, till en början. Nu är det blekt och fult igen. Varför blir saker och ting aldrig som jag vill denna veckan? Jag provar att olja en gång till…

Igår var det fredag och jag fick besök av två underbara herrar, Marcus och Mogge. Tyvärr var inte Tommy och Erik hemma och kunde närvara, de var bortresta med sina familjer och firade semester. Men vi tre hade till och med tur med vädret och kunde sitta ute hela kvällen. Där drack vi rosé i solskenet samtidigt som det grillades ”beer can chicken” till middag. Allt var tippeli-top-top!

Tiden sprang iväg, men vi hann ändå med att avnjuta smaskig Strawberry Daiquiri (ett måste när Mogge är med) och även lite Irish Coffee när det blev kyligare efter att solen försvann. Och runt midnatt var det dags att grilla de hemmagjorda korvarna. Vi provade Jimmys Bamse och salsiccia, den sista var stark som f*n. Har i skrivande stund fortfarande ont på sidorna av tungan, trots att jag drack mycket kall alkoholfri öl för att dämpa ”elden”. Vi orkade inte äta mer sen så chorizon får vi testa en annan gång.
Sedan drog vi oss inomhus och avslutade kvällen med en mojito. Efter det var det tack och godnatt…
De fina herrarna sov kvar tills idag, och vi han umgås lite innan det var dags för dem att åka hem. Mogge skulle åka till Göteborg med Amanda, och jag ska åka till Tallebo för att träffa min älskade familj som jag saknat väldigt mycket. Ett stort tack för besöket igår mina herrar, always a pleasure!

Ja, nu ska jag äta lite lunch och sedan förbereda mig för att åka till Tallebo. Känner mig piggare än väntat, det var nog smart att dricka lite alkoholfritt på slutet igår. Så snart borde det vara safe att ge sig iväg, hoppas det inte regnar hela bilresan bara. Sköt om er, ha d biff!

DAGENS JERKER kommer inte utnämnas idag. Jag vill istället utnämna KING OF THE DAY, och den utmärkelsen går inte till någon mindre än… Sune! Han visade prov på beslutsamhet när han i veckan slank in på en hobbybutik inne på söder. Där stod ett ungt par och velade om killen i sällskapet skulle få köpa sig en radiostyrd helikopter eller ej. När Sune, 62 år, fick syn på helikoptern så bestämde han sig för att en sådan ville han minsann ha! Så han köpte helt enkelt helikoptern och åkte hem. Bra jobbat, man ska följa sina drömmar!
Nu gäller det bara att se upp för denna flygande helikopter när man befinner sig i Gustavsberg där Sune bor och förmodligen kommer jaga fiskmåsarna i hamnen med sin nya leksak. Jag har dock varnat honom för att flyga för högt med den, för då kommer JAS-planen och skjuter ner den i tron om att det är en rysk drönare. Tänk om SÄPO tar Sune sen…

Medan nästan alla i hela Sverige nu firar semester så tycker jag det är lika bra att jobba tre veckor till. Spelar ingen roll eftersom alla som nu är lediga ändå tycks ägna sin tid åt att klaga på vädret. Vad är det för fel på det? Svalt och skönt, man kan sova gott om nätterna utan att svettas ihjäl och vakna konstant av att man trasslat in sig i lakanet. Visst är det härligt med sol, men vi bor ju faktiskt i Sverige och detta vädret är vi väl vana vid. Lite regn, mycket moln och enbart glimtar av solen. Inget ovanligt eller konstigt med det!

Det var ju några riktigt varma dagar här förra helgen, eller när det nu var. Vårt hus ligger ju så pass bra till att vi har sol från morgon till kväll. Så vill man sola så är det ju rena rama drömmen! Det är ju bara att flytta med solstolen efter solens vandring över himlen så blir det perfekt.
Vill man sedan sova på kvällen är denna heldag av sol mindre kul. Huset är kokhett och jag mätte det till 29 grader inomhus. Panik! Jag klarar inte den typen av värme särskilt bra, speciellt inte när man vill försöka sova. Och det spelar ingen roll om du öppnar fönstret på vid gavel, för i hålet här där vi bor fläktar det aldrig. Du kan falla ihop på knä inne på golvet som sergeant Elias i filmen ”Plutonen” med händerna sträckta mot taket. Värmen kommer att ta dig, du kommer att svettas ihjäl. Och ingen kommer att rädda dig…

Det slog mig då att vi hade en fotkräm här hemma, den innehåller mentol. Det ger ju en svalkande känsla när man smörjer in fötterna. Borde det inte fungera om man smörjer in kroppen med det, då blir ju hela kroppen sval tänkte jag! Så jag rådfrågade vår eminenta kemist på jobbet, Alf, om detta. För att inte framstå som en idiot så skyllde jag allt på Henke och sa att det var hans idé…
Jag skrattade direkt när jag läste Affes svar. ”Det är inget jag rekommenderar alls” inledde han, sedan förklarade han varför och jag blev nöjd med hans svar. Han är ju alltid uppriktig och ärlig, och lindar sällan in sina formuleringar. Och det uppskattar jag! Synd bara att Henke måste skämmas minst resten av året för sin dumma idé…

I fredags åkte vi till Tallebo. Och kvällen innan så var barnen taggade över att få åka till mormor och Magnus, och även Lucas och Solveig som väntade på oss där. Så när jag nattade twinsen så kom Tallebo på tal. Theo höll sånär på att somna, men Nova fick en extra kick energi. Hon klev ur sin säng och ställde sig framför honom.
– Theo, lyssna på mig. Vill du åka Tallebo? Frågar Nova.
Theo svarar inte, utan ligger bara tyst och tittar på Nova.
– Han vill det! Han älskar åka Tallebo. Berättar Nova och skiner upp i ett stort léende.
Sedan började de diskutera om vem som ska sitta fram när vi åker dit och hem. Det är något som börjat spela en stor roll i deras små liv, vem som ska sitta fram i bilen. Nu får de turas om, så det kommer bli så bra så!
På Tallebo fick vi se ett nymålat vitt hus, vilket gör en otrolig skillnad. Det är verkligen jättefint! Och de har även ordnat en sandstrand nere vid bryggan. Där trivdes barnen utmärkt, de plaskade och byggde vattenkanaler från sanden ner i vattnet. Vilken lyx denna fridfulla plats numera har att erbjuda!

När vi läste en bok för barnen på lördagen så hittade jag åt en plats som fick mig att verkligen känna mig som hemma. Den liksom kallar på mig och tilltalar mig. Och när jag funnit platsen ska jag ordna så att alla mina vänner som platsar i sammanhanget får komma dit. Ett livslångt medlemskap är nog precis vad jag behöver, och även vad världen behöver…

Nu har jag åkte hem till ett tomt hus här hemma i Stockholm. Jag måste ju jobba medan resten av familjen får roa sig på Tallebo. Det kommer kännas ensamt och tomt. Visst kan det vara skönt att vara lite ensam ibland, man hinner få mycket gjort som man aldrig får tid för annars. Som att fixa lite i hemmet, jag har lite planer så vi får se vad jag hinner med. Jag ska även passa på att tvätta bilen och städa ur i sidan riktigt ordentligt. Och sedan ska jag titta på en favoritserie, ”Kungen av Queens”. Den gillar inte Jenny så nu har jag som mål att hinna se alla säsongerna. Vi får se om jag hinner…
Men det var väldigt tyst här hemma ikväll, och jag saknar alla redan. Ja faktiskt! Men, jag åker tillbaka nästa helg och hämtar hem dem igen. Hoppas tiden rusar fram denna vecka!

Sköt om er allihop och ta det lugnt alla ni som firar semester! Ni måste vila upp er lite också, så ni orkar med ett nytt arbetsår när semestern är slut. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till många av de stressade bilister som jag fick uppleva idag. Varför har de så himla bråttom? Och måste man verkligen köra sämre än de som är nybörjare bakom ratten bara för att man är stressad? Man måste tydligen bromsa tvärt, byta fil flera gånger och gasa på rejält om tillfälle ges! Hjälp säger jag…

Vi startar med det helt otroliga och fantastiska som hände i tisdags kväll. Svenska U21-landslaget vann EM-guld!! Detta efter att ha krigat sig in i turneringen och tippades bli stryklaget i sin grupp, men som kämpade sig genom varje match och slutligen lyckades ta sig till finalen. Där väntade Portugal, en av storfavoriterna till att vinna hela turneringen. Men matchen slutade 0-0, gick till förlängning och sedan straffar. Vilket drama! Det påminde om straffdramat mot Rumänien i VM-94, där även målvakten blev frälsaren efter att ha räddat motståndarens sista straff.
Vilken kväll det blev, en riktig fotbollsklassiker! För egen del är jag så glad att jag valde att följa dem i detta EM, för de har nog överraskat alla med denna bragd. Framtiden för svensk fotboll ser plötsligt mycket ljusare ut. Ett stort grattis till alla inblandade, och tack för showen!

Vid något svagt tillfälle här tidigare så nämnde jag att jag ska ge mig ut och springa igen. Men det blir inget med det! Motion i all ära, men jag kom på en bättre lösning. Att jag ska cykla till och från jobbet på dagarna istället! Jag har kollat i Google maps och enligt dem så är det ca 6 km till mitt jobb, och det ska ta 24 minuter att cykla dit. Låter som en baggis, inga problem! Så jag ville bara provköra sträckan först för att se om tiden stämmer. Det gjorde den ju såklart inte…
Eller, jag vet inte. När jag kom till Grisslinge så hittade jag en skylt som visade cykelvägen mot Gustavsberg, så jag vek av från den planerade rutten och följde skyltarna istället. Men då hamnade jag plötsligt på nån liten smal grusväg ute i skogen. Där gjordes även upptäckten att min cykelsadel är smal och hård som en träsko. Och dessutom tunn och obekväm. Till och med en skosula hade varit mer inbjudande att sitta på. Jag fick dessutom hålla ihop benen när jag trampade, så att knäna nästan vidrörde varandra. Annars kändes det som att sadeln skulle försvinna upp mellan skinkorna och liksom fastna där. Det hade ju varit en syn det också…
Så för att dämpa smärtan genom skogen valde jag att vila kroppens tyngdpunkt, det vill säga svanskotan i detta fall, mot sadeln tills jag kom ut ur skogen och hamnade på asfalterad väg igen. Men tiden det tog att cykla stämde inte alls, när 24 minuter passerat var jag knappt halvvägs. Jäkla optimister, skitgoogle! Som en effekt av detta skogsäventyr så domnade hela baken bort, vilket gjorde det svårare att cykla. Det tog ett tag innan känseln var tillbaka igen. Men då hade det hänt något oväntat, och en viktig del av mig saknades. Min ena testikel var numera ”missing in action”. Det gjorde ont och jag fattade ingenting. Jag stod nu dessutom framför förskolan vid Ösby skola, och kunde ju köra ner handen i shortsen och känna efter heller. Då hade jag förmodligen fått skjuts hem av polisen.
Nej jag trampade vidare, men beslutade att vända hemåt igen eftersom sadeln var obekväm och jag nu tydligen blivit en eunuck. Benen började också kännas möra nu efter allt trampande. Så ett stort hjärtskärande tack till strukturen och landskapet här på Värmdö för era härliga backar överallt! Någon som hört talas om plan mark här ute? Nu gick hemresan bättre dock när jag höll mig till min egna planerade rutt, och restiden kapades avsevärt. Det var en total befrielse att få kliva av cykeln när jag kom hem. Jag stirrade aningen missnöjd på cykelsadeln en stund, den liknade nu mer en hård spark i baken än en sadel. Denna får jag nog ta och byta ut tänkte jag. Sedan gick jag in i huset och stretchade, vuxna och smarta människor gör sådant. Återstår att se om det hjälper, men efteråt föll jag ihop på soffan helt mörbultad.
Jag vill skicka ut en efterlysning! Om ni ser något som liknar ett plommon, som håller sig undan eller ligger ensam någonstans, så kan det vara testikeln som lämnat mig. Gör inga plötsliga utfall eller rörelser om ni hittar den. De flesta av er som läser vet hur ni kan nå mig, så tveka inte att höra av er. Jag behöver min testikel, känner en olustig obalans i kroppen efter att den lämnat mig…

Det har sänts ett barnprogram på Barnkanalen som heter ”Karsten och Petra”. Detta har blivit lite utav ett favoritprogram hos barnen och Jenny verkar uppskatta det väldigt mycket även hon. Jag tycker lite synd om pappan i serien som tycks få göra allt själv i deras hem. Städa, hämta barn och laga mat. Stackarn är ju utnyttjad i dagens ”jämställda” samhälle! Sedan får jag en obehaglig känsla som påminner mig om barnprogrammet ”Lill-Strumpa och Syster-Yster”…

Sak samma! Det jag ville komma till här var att Karsten, den femåriga pojken, han fick ett par rollerblades i födelsedagspresent. Vilket väckte mitt minne till liv, om hur jag for fram genom Jordbro på mina rollerblades när jag var ung! Då gick det undan det vill jag lova…
Det jag ska berätta nu är en upplevelse jag hade när jag var ungefär 17-18 år. Jag hade nyligen skaffat mig ett par nya riktigt vassa rollerblades, som såg ut som hockeyskridskor fast med hjul då istället. De hade även en bromskloss bak på hälen, men den tyckte jag var löjlig och skruvade bort. En sådan hade jag ju inte behövt tidigare när vi spelade hockey på gatan hemma i Jordbro. Men mina gamla rollerblades hade jag inte använt de senaste fem åren så de var både för små och löjligt omoderna. Men med dessa skulle jag visa att jag menar allvar igen, och susa fram som en hårding på gatorna!
Då så, detta var en afton då jag åkte hela vägen hemifrån morsan medan vi fortfarande bodde i Vendelsö, och uppför hela backen till Erik i Brandbergen för kvällens stora händelse. Han hade kommit över den då ”nya” Star Wars filmen innan den ens haft premiär, och denna skulle jag ju ha till varje pris. Så jag hade pressat ner min video i min lilla ryggsäck så att den ej gick att stänga, och en VHS-kassett att spela in filmen på. Så långt var allt precis som det borde vara.
Men när kvällen var slut och jag skulle rulla hem igen gick det inte riktigt som planerat. Med videon på ryggen tog jag sats och hade ju nu bara en enda lång nedförsbacke hem, bortsett från en och annan kurva. Låt oss börja vid kurva nummer ett…
När jag åkt genom gångtunneln under Brandbergsleden så tog gångvägen rakt fram abrupt slut, och nu skulle jag hastigt svänga vänster i mycket hög fart. Eftersom detta var mitt i natten var ju inte många andra ute, så jag var inte direkt orolig över att krocka med någon. Utan höll farten uppe och skulle lösa vänstersvängen med några enkla överstegsskär. Det gick såklart inte. Utan jag började svänga, men hann inte med i stegen riktigt så jag rullade rakt ut på gräset mot en byggnad som heter ”Rikets sal” som tillhör Jehovas vittnen. Men tack vare gräset så bromsades min framfart och jag kunde med hjärtat i halsgropen stappla ut på gångvägen igen. Sedan väntade kurva nummer två…
Nog borde jag ha lärt mig av misstaget vid den första kurvan. Men icke! Nu hade jag farten uppe igen och närmade mig vägkorsningen där jag skulle svänga höger. Men det gick alldeles för fort, och jag kunde inte bromsa. Varför i helsike skruvade jag bort den där bromsklossen! Nu gick det läskigt fort, och att svänga kändes helt uteslutet. Bara att försöka svänga skulle resultera i en praktvurpa, vilket inte fick hända för då skulle ju förmodligen min video gå sönder. Att jag inte hade hjälm och troligen skulle dö en aning var heller inget jag hade en tanke på. Hur skulle detta sluta…
När jag var framme vid korsningen kunde jag bara be till högre makter om att det inte skulle komma en bil, eller ännu värre en buss. Om det stod någon vid Statoil på andra sidan korsningen så fick de nog sig en syn för livet. Här kom en tonåring på rollerblades i full fart, utan hjälm, med en video på ryggen och vevande armar som om jag tog mig fram via fjärilssim. Jag kan ha skrikit. Det minns jag inte. Inget högt skrik som tjejer i skräckfilmer kan göra, utan mer likt Arnold Schwarzenegger i minspel och uttryck. Ni vet!
– Aaaaahh! Get down!
Tack och lov så resulterade mina försök till att svänga i att jag inte fortsatte rakt ner mot den mer trafikerade Gudöbroleden, utan jag brakade rakt in i gallergrinden vid brandstationen istället. Det måste ha låtit högt, och brandmän måste ha bevittnat mitt försök att se lite nonchalant och oberörd ut av krashen. Men jag såg ingen i alla fall, utan kunde stappla ut på vägen igen och åka tillbaka till korsningen. Där lyckades jag nu äntligen svänga in på plan mark och sakta rulla hem. Lite omtumlad och blåslagen, livrädd också. Jag har inte åkt rollerblades sedan dess. Det kändes som att jag var klar med dem för ett bra tag framöver. Och för er som är mer nyfikna på hur det gick för min video så kan jag meddela att den höll hela vägen hem. Tack vare dess excellenta transportör!

Nu har det gjorts framsteg här och vi kan blåsa av efterlysningen av min försvunne testikel. Den var uppenbarligen bara uppe i magen en sväng eller liknande. Men nu är den tillbaka och balansen är återställd. Den måste verkligen ha haft en smärtfull resa på cykeln genom skogen…

Hurra för svensk fotboll! Aja baja cykelsadlar! Akta er för rollerblades! Med de orden avslutar jag dagens inlägg, ha d biff!

DAGENS JERKER går till den stressade farbrorn på ICA Maxi. Han tröttnade på att trängas bland oss andra vid mejeriprodukterna, och suckade högt innan han surt bestämde sig för att backa ut därifrån. Då körde han över sin egen fot med sin proppfulla kundvagn och fick tydligen riktigt ont. Länge leve sandaler!

Jag är upprörd! Här sitter man och filosoferar i sin stilla vrå en härlig fredagkväll, och vem dyker då upp i minnet från barndomens mörka stunder… Skurt!

Minns ni honom? Vad vill han mig nu när jag är vuxen och äntligen är avtraumatiserad från hans jobbiga röst? Allt känns så onödigt, och jag kan inte förstå varför.
Jimmy – Det förflutna, 0-1…

När vi ändå är inne på ämnet om det läskiga och onda från barndomen så dök ett annat mardrömsscenario upp här tidigare i veckan. För att förstå det jag nu kommer berätta så bör man ha bott eller åtminstone tillbringat mycket tid i min gamla hemkommun, Haninge.
I Haninge finns ett friluftsområde som heter Rudan. Det är stort med många motionsspår, flertalet gröna ängar och även en badstrand. Och det är badstranden som skrämde mig som barn. Vattnet var lite åt det bajsbruna hållet, men inte nödvändigtvis skitigt. Det bara var så. Men i de grumligaste vatten simmar de lurigaste farorna. I detta fall var jag ganska övertygad om att det rörde sig om en krokodil…
För i en ung pojkes hjärna kan fantasin ibland skena! Jag såg detta som ett fullt möjligt scenario, att badade jag där så skulle Rudans enda krokodil komma och ta mig. Hur hade den hamnat där då? Jag hade ju hört historier om hur det fanns krokodiler i kloakerna. Och kunde de finnas där så kunde väl någon mycket väl ha haft en liten krokodilunge som de valde att släppa ut i Rudan när den vuxit sig för stor för att handskas med. Där livnärde den sig på smådjur, tjuvfiskare och kanske en och annan badgäst. Inte hade jag kunskapen om i vilka typer av vatten krokodiler lever i på den tiden.
Nej, bada i sjön vid Rudan det skulle jag inte ens göra än idag. Det är för otäckt! Jag har fortfarande inte hört att det fångats någon krokodil där, vilket innebär att den fortfarande lever och bara väntar på att få käka upp mig.

Såhär under semestertider så har jag noterat diverse statusar på Facebook om alla dessa ”smultronställen” som alla hittat. Jag har dock inget sådant ställe att dela med mig av. När jag satt och klurade dök det mestadels upp förslag på mindre trevliga platser som jag kan informera er om. Jag har gjort en lista på dessa platser här nedan, som jag valt att kalla för mina sura smultronställen!

Plats nr.3
IKEA, ett fantastiskt varuhus för den som behöver billiga möbler och andra saker. Jag vet oftast vad jag vill ha och vart jag kan finna det innan jag ens satt min fot inne i varuhuset. Att luras in i den olyckliga spiralen där man börjar uppifrån och sedan vandrar nedåt tillsammans med tusentals andra obeslutsamma människor sätter ens tålamod på prövning. Att behöva trängas bland fiffiga bäddsoffor, billiga förvaringssystem och konkurrenskraftiga värmeljus innan man kommer ut i det fria igen är oerhört påfrestande. Även om det väntar en fin belöning i form av jättebillig varmkorv utanför kassorna när man betalat.
Jag tycker nämligen inte att det är kul att titta och peta på allt, utan tar alltid det jag vill ha och inget mer. Hela byggnaden känns som en stor myrstack och det vimlar av människor överallt. Det är förstås skillnad på om jag åker till IKEA själv, än om Jenny följer med. Ensam så kan jag nog raffsa ihop det jag kom dit för att köpa på mindre än en timme. Jenny ”jobbar” inte så…
Det tar flera timmar att gå runt och bli inspirerad, ta in alla bra hemmalösningar för de trångbodda och att slutligen betala innan man kan ta sig ut därifrån. Det ska klämmas och kännas på det mesta, vi ska ”bara titta” på sådana avdelningar där vi egentligen inte ska ha något, man ska fika och allt får ta sin tid. Hon finner ro, jag vill bara därifrån. Sedan är det ganska vanligt att Jenny hamnar i någon form av ”shopping mode”, och den praktiska delen av hennes tänkande avtar under besöket. För hon tänker inte på hur vi ska frakta hem allt hon vill köpa, det löser man bara liksom när man kommer ut till bilen. Så här får jag ta på mig surkartskepsen och bromsa henne lite, vilket sällan uppskattas. Men jag vet ju ”vem” som ska lösa detta problem när vi ska packa in allt i bilen och åka hem, därför protesterar jag mot en del spontana inköp som hon vill göra.
Men sedan kommer ljuset i tunneln! När man passerat alla gröna växter och går runt hörnet, där framme ser man kassorna. Jag ökar takten, Jenny saktar nog mer ner på tempot för att fundera på om det är något vi glömt att titta på innan vi betalar och åker hem. Och när jag står bara någon meter från kassan så händer något, en detalj jag glömmer bort varje gång jag är där. Den lilla hallen bredvid kassorna med varor som säljs ut till reapriser. Jenny ska alltid in där! Och inte en endaste gång har hon kommit tomhänt ut därifrån. Det har hittats billiga gardiner, eller madrasser, eller något annat. Jag går sällan in där, utan väntar otåligt utanför och funderar oftast på hur många varmkorvar jag är värd när vi är klara. Men när Jenny fyndat färdigt är det bara ett litet hinder kvar. Köerna i kassorna…
Jag är inte på IKEA särskilt ofta, så jag kan inte bedöma om det alltid är långa köer där. Men jag kan i alla fall konstatera att det ALLTID är det när JAG är där. Detta slutar sedan oftast med att jag är helt slutkörd när man betalat och packat ihop allting, att jag inte orkar äta någon varmkorv. Den enda belöningen och motivationen som jag haft under mitt besök, den är som bortblåst. I detta skede vill jag bara hem…

Plats nr.2
Sedan Sverige tog klivet in i medlemskapet i EU så har dessa platser ökat drastiskt. Jag syftar på cirkulationsplatserna i trafiken, eller rondeller som man säger i folkmun. Här är kunskaperna otroligt splittrade och håller olika nivåer. Jag vet inte ens själv om jag gör rätt längre. För reglerna har ändrats två gånger redan efter att jag tog körkort för 15 år sedan. Vilket körfält man ska ligga i, och hur ska man använda blinkers är nog de vanligaste frågeställningarna som dyker upp. Men hos en hel del verkar detta inte vara några konstigheter alls, utan man skiter i alla andra och bara kör. Använda blinkers är uteslutet det med tydligen. Varför underlätta för andra?
Det finns nog många exempel på rondeller runtom i landet där bilister bävar för att köra. Men det finns en speciell rondell som inte ligger mig varmt om hjärtat alls, som jag verkligen avskyr. Den ökända Brommarondellen…
Här körde jag en hel del under mitt förra jobb, när vi jobbade mycket ute i Vällingby och Hässelby. Jag hade hört rykten om hur ”hemsk” denna rondell var, och den lever faktiskt upp till sitt usla rykte. Det var med livet som insats man tog sig igenom denna rondell varje arbetsdag. Och det vilar verkligen en ondska över denna plats.
Jag vet inte om det beror på att rondellen har så många vägar som den knyter samman, eller om det är dess storlek som gör den så svår att passera igenom. Men jag är nog inne på att storleken är dess akilleshäl, för bilarna kör så jäkla fort inne i rondellen. Man måste liksom ta fart in i rondellen för att inte bli påkörd. Jag har nog åtskilliga gånger nästan blundat och skrikit ”Geronimo” när jag tog sats med min Citroën Jumpy rakt in i rondellen för att ta mig igenom den. Det värsta som kunde hända var att du fick stanna först, och sedan hitta en lucka in bland alla bilar som kör i typ 90km/h inne i rondellen. De få och små luckorna som uppstod var omöjliga att ta sig in i om du inte har en sportbil som kunde accelerera från 0-100 på två sekunder. Så här blev man ofta stående med sin röda Jumpy och hörde arga bilister tuta bakom en för att man inte kör. Och uppstod en potentiell lucka eller ett tillfälle att köra så kunde du ge dig fan på att någon fotgängare eller cyklist tryckt på knappen för att gå över gatan. Så då kom du inte fram ändå…

Plats nr.1
Denna plats har jag klagat på tidigare här i min blogg, och jag tror det är vida känt hur illa jag tycker om dessa ställen. Sopstationerna…
Det finns två återvinningscentraler här i närheten där vi bor. En i Hemmesta och en på Ingarö. Ingen är bättre än den andra. De är trånga och krångliga. Bilar står parkerade kors och tvärs, ingen kan köra förbi varandra och människorna rusar mest runt som yra höns. De har försökt lösa en del av problematiken genom att ha två körfält in genom sopstationen, en för bil och en för bil med släp. Tanken är god och det skulle nog fungera i praktiken om det inte vore för att människan förvandlades till idioter så fort de kör in på området. Trots att det är väl skyltat om var den som har släp skall köra så missar majoriteten detta, och ska sedan försöka köra över på ”rätt” sida när man kommer fram. Men eftersom det oftast är trångt och kö in till alla containrar så kommer de ej fram och står nu och blockerar vägen för de som står bakom. Sedan har vi de icke blivande Nobelpristagare till puckon som inte orkar vänta vid bilen utan beslutar sig för att springa iväg med sitt skräp för att sortera, och så blir deras bil ståendes när kön börjar rulla och de blockerar glatt alla andra som står bakom i kön. Att åka och slänga lite skräp kan ta en el evighet, mestadels på grund av att utrymmet är för trångt och att läskunnigheten sjunker drastiskt hos dem som åker dit. Allt blir bara en stor röra, och jag är bara några få nanosekunder från att bli Hulk…
Det finns bara EN endaste sopstation som jag uppskattar och som jag tycker fungerar i praktiken. Det är den som de byggde om i Jordbro. Den är stor och rymlig, det är sällan köer och här kan banne mig ingenting gå fel. Men den har jag ju flyttat ifrån nu, så jag får nöja mig med ”gökboen” här ute på Värmdö…

Vi kämpar på med våra serier här hemma i brist på bra filmer. Jag har precis tittat klart på senaste säsongen av ”Game of Thrones”. En jobbigt bra serie som är omöjlig att förutspå, här händer det oväntade saker hela tiden. Är även lite orolig för min kära vän Erik som talade om för mig tidigare hur mycket jag kommer älska karaktären Ramsey Snow. Han är en plågsamt störd herre som kunde bjuda på några skratt till en början, men som numera mest torterar och våldtar. Jag får anta att det var i början av herr Snows framträdande i serien som Erik föll för, annars blir jag lite orolig…
Tillsammans med Jenny har jag även börjat titta på en serie som heter ”Falling Skies”. Det handlar om människor på flykt från en alieninvasion. De bildar en motståndsrörelse och gör vad de kan för att slå tillbaka mot rymdvarelserna samtidigt som de flyr för livet. Dilemmat i det hela är att barn fångas in av dessa aliens och får en sorts läskig ”sele” som fästs på deras nacke och ryggrad. Sedan blir de okontaktbara slavar, som vaktas noga av rymdvarelserna själva och deras otrevliga robotar som skjuter vilt omkring sig. Så människorna försöker rädda dessa barn, samtidigt som de drar sig längre och längre bort från storstäderna som nu tagits över av aliens.
Denna serie är producerad av självaste Steven Spielberg, så då borde den ju vara bra tyckte jag. Och det är den, men den påminner samtidigt mycket om ”The Walking Dead”. Dock så saknar den spänningen och det kusliga som zombierna tillför. Men vi ger den en chans så får vi se hur det går!
I augusti börjar en ny serie som heter ”Fear the Walking Dead”, och den ska tydligen berätta orsaken bakom apokalypsen som gjort världen så eländig och grym i just ”The Walking Dead”. Man får alltså se vad som händer i Los Angeles när världen sedan sakta börjar falla samman. Det låter intressant! Bara det inte blir en blodig splatterfest för att släcka begären hos alla zombieälskare som vill att blodet ska flöda. Utan att de låter spänningen vara den viktigaste ingrediensen även i denna serie. Men det återstår att se, i augusti alltså!

Nu tycker jag att alla går ut och dansar för att locka fram solen! Vart här sommaren? Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke. Han hotar, helt oprovocerat, att kasta formbröd på min bil så att de psykopatiska fiskmåsarna på jobbet ska festa och bajsa ner hela bilen. Tycker jag inte låter ett dugg kul…

Vatten vatten, bara vanligt vatten! Dripp dropp, dripp dropp…

Idag tänkte jag inleda med att ställa en fråga till dig som läser. Har du varit i närheten av barn som badar i badkar?
Några av er förstår nog redan vart detta är på väg. För er andra som inte upplevt detta eller som glömt, alternativt förträngt, så ska jag berätta mer.
Våra barn älskar att bada här hemma. Ibland alla tre små barn samtidigt, men oftast badar bara twinsen tillsammans. Freja börjar bli stor nu och kräver sitt utrymme när hon ska simma och allt annat hon får för sig att göra i badet. Men twinsen leker, skvätter lite vatten på varandra och skrattar. Eller nja, nu ljög jag… De skvätter väldigt mycket vatten! Man blir stolt som förälder om man lyckas styra upp detta till att de ska spruta och hälla vatten mot väggen bakom badkaret. Eller ännu bättre, i badkaret!  Men detta är snudd på omöjligt…
Idag skötte Jenny saneringen av twinsen när de badade, medan jag tog hand om disken efter middagen. Men när Nova inte ville bada mer så tog Jenny upp henne och satte henne i soffan, sedan fick hon inte gå därifrån. Då fick jag ta hand om Theo som satt kvar i badkaret. Det kändes lite som i en skräckfilm när jag närmade mig badrumsdörren som stod på glänt. Ljuset på spotlightsen var något svagare än vanligt, ett rinnande ljud hördes och ett galet men lite dämpat skratt mullrade inifrån rummet. Efter första steget innanför dörren känner min fot det mina ögon sedan snabbt analyserade. Vatten överallt! Theo har knappt reagerat på att jag klivit in i badrummet, han skrattar skrockfullt och sprutar runt vatten i taket och på väggarna med en vattenspruta.
– Men oj, Theo vad har hänt här? Det är ju vatten överallt, till och med i taket och på väggarna. Säger jag och får nästan ducka för att inte träffas av hans vattensprutande.
– Men jag sprutar inte på dig pappa. Svarar han och tittar nästan lite bekymrad på mig.
– Nej inte på mig, men titta på allt annat här inne så blött allt blivit. Förklarar jag och pekar mot taket.
– Ja, men jag sprutar inte på DIG pappa. Inte PÅ dig! Svarar han och börjar sedan skratta när han sprutar vidare med sin vattenspruta.
Det var väl fint av honom. Att det var vatten överallt gjorde alltså inget, för han hade ju inte sprutat på mig. Tack Theo!
Att bada barn blir inte alltid så som man tänker sig. Nästa gång det var dags att bada så hade barnen fått varsin glasstrut som de satt och smaskade i sig. Under tiden förbereder Jenny badet, då kommer Nova in i badrummet. Sen så slänger hon ner sin glasstrut i toaletten och klättrar ner i badkaret. Nova…

I lördags besökte vi, familjen annorlunda, mormor Solveig! Barnen har inte varit där, förutom Freja när hon var väldigt liten. Så det var fullt ös redan när de klev innanför dörren, här fanns ju ett helt nytt hem att utforska. Mormor ”solen” hade bakat nåt som jag inte kan stava till, det heter krabelurer. Riktigt mumsiga mjuka kakor, och sedan en god äppelkaka med vaniljsås på det. Vilket kalas!
Innan vi åkte hem så ville barnen leka i lekparken utanför huset. Det var nya spännande saker där som vi inte har hemma. Så det blev en liten lekstund och även tid för fågelskådning från staketet innan det var dags att åka hem igen. Tack för fikat och sällskapet mormor Solveig!

Barnen har fastnat för ett uttryck som vi får höra allt oftare här hemma. Någon som redan tror sig veta vilket? Här kommer det.
– Hallå där köp blåbär!
Så, nu vet ni det…

Breaking news! Stoppa pressarna! I helgen såg jag något helt nytt för mig, en sådan här…

Vet ni vad det är? Jag har ingen aning vad denna sak heter, utan kunde bara bevittna dess funktion. Jag hade stannat med bilen för att släppa över några människor vid övergångsstället i Mölnvik. Då ser jag hur en vuxen man glider fram på denna, ungefär som på en Segway men utan det där styret man håller sig i med händerna. Det hela såg väldigt märkligt ut!
Sedan slog det mig. Hur lat får man vara egentligen, har folk som mål att inte ta några steg alls om man skaffar sig en sådan? Vad skulle antalet steg hamna på under en dag, två? Ett för att kliva på brädan när man vaknar på morgonen, och ett för att kliva av den när man ska sova på kvällen. Haha, jag tycker den verkar cool! Men skulle jag skaffa en sådan så skulle jag nog inte leva mycket längre till. Av hälsoskäl? Nej, men Jenny skulle säkert bli vansinnig! Hon har inte lärt sig att uppskatta teknikens konst ännu tyvärr. Men jag kan verkligen se mig på en sådan där, lyssnande på Fronda i hörlurarna! ”Vem kan, stoppa mig när jag bara rullar fram”…

Jag har bitit mig i tungan. Det är ingen metafor för att hålla sig tyst från att säga något. Utan jag har bitit mig i tungan ordentligt…
Jag tror det har lossnat en liten flisa från en kindtand. Inget som gör ont eller så, men tanden är väldigt vass. Den skaver mot tungan så att tungan blivit alldeles röd och öm. Det är däremot väldigt irriterande! Och detta är orsaken till händelseförloppet när jag bet mig, i tungan.
Jag kände hur en nysning var på gång, och märkte efter första nysningen att man liksom pressar ner tungan inuti munnen. Och då trycks tungan såklart mot den vassa tanden som skaver hårt och gjorde vansinnigt ont! Så när nästa nysning är på gång fattar jag ett smart beslut, trodde jag. Jag gapar och försöker sträcka ut tungan, samtidigt som jag nyser. Det gäller bara att skydda omgivningen mot salivduschen som kommer, tänkte jag. Okej, då kör vi!
Det högg till ordentligt, jag blev säkert lila i ansiktet. Det gick inte att nysa med utsträckt tunga, man liksom bet ihop samtidigt på något vis. Jag har bitmärken på tungan. Det gjorde så ont, kunde aldrig tro att det skulle sluta såhär. Varför kan man inte nysa med utsträckt tunga? Nåja, jag får väl nysa som vanliga människor nästa gång. Trots att tanden skaver hårt och att tungan numera är pyntad med avtryck från mina tänder. Och nyser gör jag ju mer än vanligt just nu på grund av pollen eller vad det nu är. Det sker både fler nysningar i rad och vid fler tillfällen per dag än i normala fall. Jag är så lycklig…

Nu ska jag suga på en kall isbit! Ni andra normala människor får jag önska en trevlig kväll, ha d biff!

DAGENS JERKER går till den arga fiskmåsen som jagar folk utanför jobbet. Den vaktar väl säkert sina fiskmåsbarn som lever rövare uppe på taket. Men den får fasen lugna ner sig nu innan Harry får tag i den. Ryktet säger att den utfört en bajsattack mot honom redan. Varför gör den så, har den inte sett Harrys likheter med en T-Rex? Känner jag honom, så bör fiskmåsen inte reta upp honom. För då kommer han snart göra en nyckelring av fågeln…

Hej hej! Välkomna! Hej! Trevligt att träffas! Hej på dig med! Tjenare! Haudi-tjenahej! Hej hej!

Jag har bott på Värmdö i fem år nu. Men jag har aldrig sett så många människor här samtidigt, idag måste ett rekord ha slagits. Jag uppskattar antalet besökare till närmare två miljoner människor, förmodligen från hela världen. Undrar om det är något stort midsommarjippo utåt både Bullandö och Djurö? Kanske lockar de med världsartister som ska uppträda under midsommarhelgen. Något får ju uppenbarligen folket att vallfärda hit, och tränges med stackars mig som bor här! Det fanns ju inte ens parkeringsplatser i Mölnvik när jag skulle åka dit och köpa glass och jordgubbar. Varför skulle jag åka just dit och handla…
När jag väl parkerat bilen så uppstår ett nytt problem inne i matbutiken. Jag tar alltid en scanner när jag handlar för att slippa köerna i kassorna. Men idag var nästan alla scanners upptagna, endast ett fåtal fanns kvar och nu var det först till kvarn som gällde! Jag tänke då fasen inte köa i kassorna för lite glass och jordgubbar, så hade jag inte fått en scanner hade jag surt åkt hem. Men nu gick det vägen!
Jag får passa på att tacka för att jag får ta del och njuta av den svenska välfärden. De finns de som helt klart har det värre. Men jag blev ändå smått upprörd när jag skulle köpa mina jordgubbar! Kanske var jag redan uppretad över trafikkaoset och alla sommargäster som ställer till det för mig. Men att behöva brottas runt ett bord med tyskar och pensionärer för att komma åt min ask med jordgubbar tyckte jag var jobbigt. Och när jag fått tag i en liten ask så insåg jag att det kanske var lika bra att ge sig in i denna octagon igen och slåss för ytterligare en ask. Nu har jag så jag klarar mig tänkte jag och höll nästan upp mina två erövringar i skyn för att visa min storhet! Då såg jag priset för jordgubbarna framför mig. Nästan 60 kr/asken. Där stod jag och tappade både hakan och byxorna. Brukar det kosta så mycket för svenska jordgubbar? Jag brukar inte köpa jordgubbar så ofta, men gissade nog mer att det skulle vara typ 2 askar för 50 kr eller liknande. Nej, men så var det ju inte. Jag stod som ett fån innan jag trängde mig vidare fram till frysdisken för att hitta lite glass. Vaniljglass och chokladglass ville jag ha! Så jag kikade runt för att se vad de hade att erbjuda. 5 halvliters paket för 35 kr, 2 st 1,5 liters paket för 49 kr. Ja vill man ha lite smaskigare glass så får man nog sikta in sig på det där erbjudandet 2 för 49 kr. Men då hörde jag Jennys röst i bakhuvudet.
– Titta om det finns ekologisk eller annan bra glass.
Det gjorde det. Jag kan nu stoltsera med totalt 0,75 liter glass, ett paket vaniljglass och ett paket chokladglass, för 50 kr. Hurra! Med det priset så hoppas jag det blir den godaste glass jag ätit. Annars får Jenny svårt att motivera för mig varför jag nästa gång ska betala lika mycket för 0,75 liter glass, när jag kan få 3 liter glass för samma peng. Då är den ju dock inte ekologisk.
Sedan köade jag till kassorna i alla fall, eftersom det var fler än jag som var smarta att scanna sitt dagliga inköp. Det gick förvisso fortare än i de vanliga kassorna. Men det skulle inte förvåna mig om den svindyra glassen hann smälta lite ändå. Blir gott med dyr omfrusen glass till midsommarfikat i regnet!
Resan hem orkar jag inte ens gå in på. Men jag bytte namn på alla sommargäster till badjävlar. Det tycker jag de förtjänade eftersom glassen nu förmodligen smälte ännu mer…
Låter jag grinig? Negativ? Ja man gör det när man blir upprörd! Som tur var har jag inte så lång resväg hem, så jag hann inte tappa förståndet längs vägen. Borde jag boka tid hos den där terapeuten som Jack Nicholson gestaltar i filmen ”Anger management” tro? Andas… Andas… Goosfraba…

Nästan hemma, men då händer det något. Vad är det som händer med mig, har jag helt tappat förståndet?
Nej, det kan jag inte tänka mig. Min hjärna är ju faktiskt jättestor och fylld med massor av onödigt vetande. Så hur ska jag då tolka situationen som uppstod när jag kom rullandes med bilen nedför backen hemma…
På förskolan som ligger bakom vårt hus var barnen ute och lekte. Men när jag passerade den så såg jag flera blöjkartonger som jagade varandra. Jag fick sakta ner lite extra för att försöka ta in det jag just såg framför mig. Kartonger som springer runt och krockar med varandra! Jag som är lite över medel i smarthet insåg ju att det var något fuffens med detta. Och ganska omgående noterade jag små fötter som stack ut under alla kartongerna! Barnen hade alltså väldigt kul bara helt enkelt. Inga konstigheter, och jag är fortfarande lika smart och fokuserad som tidigare. Allt är tippeli-top-top!

Jag vill inte sprida ”them negative waves” som Donald Sutherland uttryckte sig i filmen ”Kellys Heroes”. Det är ju trots allt midsommar! Detta tog barnen tillvara på hemma när vi berättade att då kan vi sjunga och dansa runt midsommarstången. De blev såklart uppspelta och sprang runt. Sedan hittade jag Nova naken, Freja iklädd en vit sorts klänning och Theo med en mössa på huvudet som tillhör hans pepparkaksgubbedräkt. Nu ville de höra julmusik, och Freja krävde att vi spelade ”Sankta Lucia” låten för henne. Jaha, då gör vi väl så. Vi lyssnade alltså på den, ”Tomteboogie”, ”Midnatt råder” och ”Mössens julafton” bland annat. Hur firar ni andra midsommar där ute?
Jag kände att detta var lite festligt, men förklarade sedan att det är annan musik när man ska dansa runt midsommarstången. De fick höra ”Små grodorna” och ”Prästens lilla kråka” som omväxling. Nu kunde de öva på vad som komma skall, och det visade sig att de redan sjungit dessa på förskolan denna veckan. Så de kunde ju redan låtarna, nu kommer det gå galant sen när det gäller!
Vart firar vi midsommar då, jo här hemma. Vi går ner till en park i området där Svenska Kyrkan arrangerar midsommarfirande för de som vill komma. Enligt rykten så ska det vara väldigt bra, och så bra att det är gångavstånd! Frågan är om jag som lyssnat på Ghost, och nu senast Till Lindemann, helt enkelt börjar brinna som straff för mina musikaliska synder. Bäst att leta reda på min Bibel som världens bästa Yvonne, min konfirmationspräst, skrivit vänliga ord i till mig. Den ska jag krama hårt när jag hoppar fram till ”Små grodorna”…

Till Lindemann, han är en intressant herre från landet Tyskland. Namnet ringer nog inte så många klockor hos er läsare, förutom ett fåtal. Nämligen vi som älskar rockbandet Rammstein! Till, han är bandets sångare. Men även pyrotekniker och, tro det eller ej, poet! Han gör nu en egen skiva. Vet ej om den släppts ännu, men det finns en singel ute i alla fall som heter ”Praise abort”.
Nu tänker nog de flesta av er att vad är det för störd och hemsk låt? Ja, vi som är bekanta med Rammstein vet ju sedan tidigare att de skriver väldigt skämtsamma texter. Även om det nog kan uppfattas som lite samhällskritiskt också, med glimten i ögat. Att skämta om aborter kan förstås vara väldigt osmakligt, men jag tror det är just detta de vill göra med sina sångtexter. Provocera fram reaktioner och diskussioner…
Låten då, jag tycker faktiskt den är väldigt bra! Det tog några lyssningar innan jag släppte fokuset på det han sjunger om, och istället började lyssna på låten i sin helhet. Musiken är tempofylld, riffig och blytung som alltid när denna tyska farbror är inblandad. Sedan kan han ju inte sjunga, men han har sin mörka röst och knackiga engelska som ger lite extra ”smuts” över det hela. Sedan såg jag att Till jobbat ihop med svenska Peter Tägtgren, mer känd som artisten ”Pain”, och det hörs på musiken. Mycket synthar och melodiska slingor löper genom låten. Resultatet är väldigt bra, och jag kommer nog mycket väl ha med denna låt på min ”Top 5”-lista över årets bästa låtar. Musikvideon är skitig, konstig och lite äcklig, som Rammsteins musikvideos brukar vara. Vill ni inte bli upprörda och arga så undviker ni låten. För er som bara vill höra en riktigt bra rocklåt, lyssna och ta fram era ”Till hammers”!

Tidigare har jag skrivit om den mobbing jag utsätts av från mina barn, oftast Freja. Det är aldrig illa menat från hennes sida, utan det handlar mestadels om ett barns nyfikenhet helt enkelt. Men nu senast var det Nova som valde att påtala en brist hos mig.
– Du har inget hår pappa, bara tjockt! Sa hon och klappade på mitt rakade huvud…

Tack! Det var mer än vad en dallrande tjockskalle som jag klarar av en dag som denna. Nu ska jag leta upp mina regnkläder, gissar att ett åskmoln kommer hänga efter mig idag. Önskar alla en trevlig midsommar, ha d biff!

DAGENS JERKER går till personalen på McDonalds som förstörde mitt lilla halleluja moment förut. Jag hade köpt med mig frukost i form av en liten kaffe, en toast och en choklad donut. JAG ÄLSKAR DONUTS! Men när jag öppnar min lilla paketerade påse så blev besvikelsen total… Nej, de hade inte missat att packa ner min donut om ni nu trodde det. Men de hade lagt den underst i påsen, med en varm toast ovanpå. Så donuten hade ju smält! Den som jag såg fram emot att avnjuta mest av allt…
Klantarslen! Åhhh, grymma värld…

Andas… Det är nyckeln… Andas! Oh…

Jag närmar mig en comeback ute i löparspåret känns det som. Konditionen… Jaha, nu valde ordlistan i mobilen ”kondom” istället för ”kondition”. Det var märkligt. Jag har ändrat på det nu. KONDITIONEN behöver verkligen piffas upp lite, det börjar nämligen bli lite småjobbigt att gå i trapporna på jobbet numera. Så det är bara att sätta igång att springa igen! Jag citerar Birgitta från ”Kjell”:
– Vill man ha lite fnittriga fötter, fina vader och smäcker mage som en plywood… Skiva! Då får man fasiken ligga i alltså, som Eva Dahlgren. Och jogga som en ängel i ett rum!

Att komma ut och springa igen kommer göra susen! Jag och en massa åskådare på Knatteloppet i helgen lade nog märke till hur jag dallrade som en gelépudding när jag sprang med barnen. Det svåra är bara att komma igång igen. Jag ska först hitta ett bra spår här i närheten som är väl gömt och fritt från zombies. I dagsläget är jag ett lätt byte om de kommer luffsande. Så det gäller att reka först, mycket viktigt!

Dagens minsta nyhet idag, men definitivt den roligaste, är utan tvekan den om ”Robotgräsklippare på rymmen i Täby”.
Hahaha! Hur skulle ni reagera om det kom en robotgräsklippare åkande på vägen där ni promenerar eller kör bil? Jag tycker det är så löjligt roligt! Men dessvärre tog denna nyhet helt död på min nyfikenhet och mina eventuella planer på att skaffa mig en sådan i framtiden. Men när jag letade efter en passande bild för detta så hittade jag denna, och plötsligt vaknade planerna på en sådan till liv igen!

Hoppas den kommer med blåljus och sirener. Grannarna skulle älska mig om vi hade en sådan…

Under mitt långa uppehåll från bloggen så har jag som sagt antecknat massor som jag vill ta upp här. Och en stor sak som hänt här hemma är ju att Lembit blivit myndig! För er som redan börjat fira semester och kanske smuttat i er lite rosévin kan jag förtydliga det med att han nu fyllt 18 år. Nu får han dricka alkohol på krogen, köpa folköl och tobak, ta körkort och på sikt kan han även hjälpa mig rösta bort Stefan Löfven som statsminister. Men en sak i taget, nu har han sommarlov och är med sin pappas familj på Malta. Och kanske upptäcker han nu den förföriskt goda drinken ”mojito”, eller Mogges favorit ”strawberry daiquiri”. Mums!

Ja sedan har ju vår nya fina bil fått lite omtanke och kärlek av min far. Bromsarna bak behövde verkligen bytas efter att ha slitits ut och skrikit sig fram. Med lite lasagne lockades han över på middag och sedan uträttade han underverk med bromsarna. Lite smörja här och ny belägg där, och plötsligt så hade han fixat bilens bromsar så att de nu fungerar perfekt! Det ser så lätt ut när han är i farten och fixar med bilen, men så är han ju grymt duktig också. Jag tror nog att jag vågar mig på att byta bromsarna själv snart. Men då behöver jag nog en hel dag på mig och sen så får jag absolut inte bli distraherad. Då kan nog bilen bli ståendes kvar på domkraften i värsta fall. Stort tack för hjälpen där kära far!

Jag har drömt mycket den senaste tiden. Det har handlat mycket om mina tonår och tiden runt när jag var tjugo. Vet inte varför, kanske ska gå till en drömtydare och söka svar. Men jag har vaknat glad och det har nog oftast varit bra drömmar. Bland annat så dök minnen upp från min tid i Flygvapnet Ungdom, då jag drömde stort om att bli stridspilot. De drömmarna gick ju bra som ni alla märkt! Ungefär lika bra som mina planer på att bli hjärnkirurg…
Men så såg jag ju denna bilden här nedan igår, och plötsligt tog drömmarna fart igen. Inget är omöjligt, men detta är förmodligen det närmsta jag kommer komma ett stridsflygplan. ”Talk to me Goose”…

Ikväll när jag nattade twinsen så kom Nova ihåg att hon blev ansiktsmålad på Knatteloppet i lördags. Då lutade hon sig över Theo och frågade om han ville bli målad som en kanin. Det ville han, och då låtsades hon måla hans ansikte med sin napp föreställandes en pensel.
– Upp med näsan Theo! Sa hon och höll bak sitt huvud och visade honom hur han skulle göra.
Theo ville inte ha någon ansiktsmålning i lördags, det var tydligen inget för honom. Men Freja och Nova ville gärna och såg sedan ut som två små kaniner. Och instruktionerna Nova fick under målningen mindes hon nu väl där hon satt och smetade runt sin napp i ansiktet på sin bror. Haha, gullungar!

Det var bröllop i helgen! Prins Carl Philip gifte sig med sin Sofia och det var fullt fokus på detta inne i stan. Vi kunde skymta en hel del helikoptrar där vi var i Hammarbybacken, och jag var väldigt lättad över att inte behöva köra bil inne i Stockholm denna dag. Det kan inte ha varit särskilt kul med tanke på alla avstängningar på vägarna och alla dessa nyfikna människor överallt. Men de som hade tagit sig in dit verkade nöjda och hade ju verkligen tur med vädret denna dag. All lycka och välgång till prinsen och nya prinsessan!

Dock så hände något väldigt tragiskt denna helgen. Magnus Härenstam avled efter sina sviter från sin cancer. Jag blev väldigt nedstämd när jag fick höra detta, han tyckte jag väldigt mycket om. Mestadels minns jag ju honom från ”Fem myror är fler än fyra elefanter” som var ett favoritprogram när jag var barn. Men jag kommer även minnas honom som ”Värkmästaren i magen”, ”Backhopparen” och en mängd andra roliga sketcher. Min kära vän Jocke skrev faktiskt lite fint på sin Facebookstatus, ”Vila i frid nu Magnus Härenstam och hoppas du får ro nu kan återförenas med Eva och Brasse”. Så sorgligt, men tack för allt Magnus!

Nu ska jag sova. Mitt röda solbrända huvud känns lite jobbigt just nu, bäst att checka ut. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Jocke, det spelar ingen roll att du skriver fina saker om Magnus Härenstam på Facebook. Skriver man ”heja Henke”, min nemisis, som kommentar efter mitt senaste blogginlägg så förtjänar man nästan att dö. Men det vill jag ju inte att du ska göra så du får nöja dig med dagens utmärkelse. Trodde du stod på min sida. Judas…

– Tut! Tut! Se upp i farleden för här kommer en som har tappat rodret! Tut! Tuut!!

Ja så vrålar farbror Nilsson i filmen om ”Madicken” och tutar i sin tuta när han kommer vinglandes hem efter sitt krogbesök. En tuta skulle vara lite trevligt, det är ju trots allt snart midsommar!

Egentligen skulle jag skrivit igår, men tyvärr så dog batteriet på mobilen så det fick ske idag istället. Jag har skrivit ner så mycket saker att ta upp här i bloggen, men har inte fått iväg ett endaste inlägg på över en månad nu. Det har inte funnits ork och fokus på bloggen senaste tiden, så därför kommer det lite spridda saker här nedan som jag vill ta upp!

Som att vi hade besök utav några av norrlands finest här för ett tag sedan! Min moster Susanne, och kusinen Friday med hennes två små barn. Det var länge sedan jag träffade kusinen, där pratar vi flera år. Medan min moster hade smugit sig ner till Stockholm i höstas med självaste herr Folkesson för att närvara på min mors och Kents hemliga bröllop. Även min mor, far, syster och bröder följde med dem hem till oss. De ville passa på att fira Jenny som fyllt år. Så det var fullt hus här hemma kan man säga!
Men sedan var de tvungna att åka vidare hem till sig allihop. Tråkigt nog, och jag hann inte träffa moster och kusinen mer innan de reste tillbaka till the north någon dag senare. Åh vad jag saknar dem ofta och var jätteglad över att få umgås med dem en eftermiddag. Och när man hör den norrländska dialekten så drömmer man om norrland igen. Ahh…

Vi har mycket plantor och blommor här hemma nu. Jenny fick massor av olika saker att plantera när hon fyllde år, och har även handlat upp presentkortet hon fick på Plantagen. Så nu har hon att göra här hemma, eftersom jag har noll intresse för växter om de inte är snygga och i plast. De håller längre och bättre i min omvårdnad.
Barnen var mycket fascinerade av en tomatplanta som Jenny fick. De vill plocka och pilla på de små tomaterna hela tiden, även de som inte mognat färdigt ännu. Självklart har de fått smaka och plocka de som mognat färdigt, men de verkar inte vilja äta dem. Utan bara plocka dem och gå runt med dem i handen, tills de tröttnar på det. Då kan man hitta dessa tomater lite överallt…
Det fick jag erfara. Jag hade mjukisbyxor på mig och skulle ta upp min mobiltelefon ur fickan när jag kände något kladdigt. Tydligen tyckte, i det här fallet Theo, att det var ett bra ställe att lägga sin tomat på när han tröttnade på den. Och de är ungefär i samma storlek som körsbärstomater, inte så lätta att upptäcka med andra ord. Den hade väl legat där ett tag utan min vetskap och blivit klämd så att den sprack. Så nu var mobilen kladdig och hela fickan var full av krossad tomat. Härligt!

Min bror Tommy och hans brud Sandra väntar ju sitt första barn. Och nu har de även börjat blogga om detta, det tycker jag ska bli jättekul att läsa! Den är dock privat, så ni som har kontakt med dem och vill läsa bloggen får helt enkelt be om en länk från dem först.
Jag tänkte informera lite om barn. Inte minst för Tommy och Sandra som snart får upptäcka allt som hör till att bli småbarnsföräldrar. Men även för de som inte har barn eller som har barn men som nu vuxit sig stora! Barn gör ju ofta saker, och säger ofta saker. Ibland roliga och lite konstiga saker, men även mindre roliga saker. Eller ja, barnen tycker det förstås är skitkul. Men som förälder så blir det lite mindre kul ibland. Här får ni några exempel!

Min syster Linda är mor till en härlig liten kille som heter Elton. Han är högst skyldig till något vi känner igen mycket väl här hemma. Denna bild visade hon upp idag, med en frågeställning om ”hur kul kan detta verkligen vara varje dag?”

Svaret är JÄTTEKUL! Och jag känner en lättnad över att denna fas nu gått över i vårt liv här hemma.
För ett tag sedan när vi satt och åt middag så fick Freja bråttom från bordet.
– Jag måste bajsa! Ropade hon medan hon sprang in på toaletten.
Badrummet ser man från köket, och vi är nu helt vana med att det händer grejer där inne med öppen dörr. Så att hon var tvungen att utföra nr.2 bekom oss inte så mycket. Det som hände när hon var klar var dock nytt för oss! Hon ställde sig på alla fyra och speglade sin bak mot kaklet på väggen. Det var märkligt…
Nova har gått in i en byxlös fas. Hon vill inte ha byxor på sig längre, vilket blir lite knasigt när man ska ut och exempelvis ska handla mat eller gå till förskolan. Men nu är det ju hyffsat varmt ute ändå, så det fungerar även om det kan se lite kul ut där hon strosar fram i bara tröja och trosor. Oftast kan man tala med henne så att hon tillslut väljer att sätta på sig byxorna. Men bland det första man hör när man hämtar barnen på förskolan är henne säga:
– Inte ha dom på mig! Och börjar dra av sig byxorna.
Inget ”hej pappa” eller liknande, utan här ska byxorna av. Hon kan även knata ut på gården naken hemma enbart iförd foppatofflor (vanligtvis med fel sko på fel fot). Hon vill gå till lekparken, inga konstigheter…
Detta är bara några saker barn kan få för sig att göra. De är fulla av överraskningar och hittar ständigt på nya saker. Roligt såklart, det gäller bara att hänga med som vuxen. För stunden känns det, för att tala fotbollstermer, som om jag blivit tunnlad och fullständigt överspelad på mittplan av framrusande tre små barn. Jag hänger inte längre med…

Igår var vi vid Hammarbybacken med Lena och Magnus, där skulle barnen få springa Knatteloppet. Det var kanonväder och väldigt varmt! Ni som känner mig vet ju hur min kropp reagerar på starkt solsken. Say hello to mr. Tomato!
Nova och Theo sprang första loppet, och här fick vi föräldrar springa med. Jag med Theo och Jenny med Nova. Tempot började lugnt och fint, även om jag fick bära Theo första biten innan han själv ville springa. Sedan ville han byta och springa med Jenny istället. Efter att ha bytt barn så fick jag nu en taggad Nova vid min sida. Fy vad varmt det var! Solen stekte mig ända in på benen och blodet kokade. Nova höll tack och lov ett ganska bra tempo så jag behövde inte ta ut mig helt och hållet, utan kunde lufsa fram bredvid henne i lugn och ro. Trodde jag…
Då dyker nån tjej från arrangörerna upp bland oss som springer och börjar peppa alla att springa fortare. Den jäkeln! Nu blev ju Nova taggad och började spurta sista biten uppför backen. Theo och Jenny hamnade långt efter, men det struntade Nova i utan hon kutade för fulla muggar in i mål. Där väntade barnens medalj och sedan fick de havredryck. Men vi trötta och utmattade föräldrar fick ingenting. Jag ska skriva ett klagomål till arrangörerna om att deras personals peppande under loppets gång, det kunde ha blivit min död! Kanske kan jag få ersättning i form av en reflex eller en ask russin, om jag har tur.
Freja sprang sedan med Lena, och här gick det undan. Vi stod vid målet och väntade, och det kändes som att starten precis gått av stapeln när det redan började trilla in snabba små löpare i mål. Och när Freja kom på upploppet så hann jag nästan inte få henne på bild. Men det gick!
Dagen innehöll också lite aktiviteter för barnen i form av ansiktsmålningar och liknande. De som vågade fick även gå en fight mot gladiatorn Pansar från TV-programmet ”Gladiatorerna”. En kul dag, och här kommer lite bilder från dagen!

Idag hade vi besök av Mogge och Amanda! Det frossades i nybakade bullar och mycket lek med uppspelta barn som längtat efter dem. Theo sov middag när de kom och det tog därför ett tag innan han kom igång. Men när han väl gjorde det så tycker nog i alla fall jag att han stod för två riktigt fina händelser.
Det första var när Mogge lekte kurragömma med barnen. Han hade själv gömt sig bakom gardinen i vardagsrummet innan det blev hans tur att räkna och leta. Freja och Theo fastnade för Mogges gömställe och ställde sig bakom gardinerna precis som han tidigare gjort. Det vara bara det att Theo valde en genomskinlig gardin, så han syntes ju rätt uppenbart när Mogge kom och letade efter dem. Vilket gjorde att alla hade svårt att hålla sig för skratt.
Sedan när alla satt på golvet bland barn och leksaker så bjöd Theo till igen. Han vände sig till Mogge.
– Ska pappa visa dig att kissa? Eller något liknande sa han och skrattade lite i smyg åt Mogge.
Det kan ju tolkas på lite olika sätt, men jag tror och vet faktiskt att Mogge kan kissa helt själv.
Sedan ville Freja visa att hon lärt sig cykla utan stödhjul på sin cykel ute på gården. Då passade twinsen på att samla sniglar i en liten hink. Och de blev överlyckliga varje gång de fick syn på en, även om de hittade flera stycken på bara några sekunder.
När Mogge och Amanda åkt hem så hände inte så mycket mer denna kväll. Men jag har hunnit avnjuta ett glas rosé till fotbollsmatchen mellan Sverige och Montenegro. Som Sverige fick vinna med 3-1, mot EM i Frankrike!

Nu blir det inte mer för denna gång, ska som sagt försöka skriva oftare. Men vi tar det som det kommer. Nu blickar vi fram mot midsommarveckan tycker jag. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke. Han är överallt och är jobbig. Igår så dyker han upp hemma i vårt kvarter när jag och twinsen kommer körandes med vår bil. Och så börjar han köra mot oss på vår sida av vägen och hytta med näven. Henke luktar kiss…

Det brinner! Alla jublar och blir förförda av eldens sprakande sken. Wow! Det brinner…

Vi firade Valborg hos Lena och Magnus igår, och åkte dit när jag kom hem från jobbet. Eller nja, barnen ville vänta på glassbilen hemma först så att vi kunde köpa ännu mer glass för att stärka vår position som den familj som äter mest glass i hela Sverige. Och då äter jag knappt någon glass alls…
Men när vi kom till Lena och Magnus så blev vi bjudna på middag. De skulle resa till Maya i Rom tidigt nästa dag och packade för fullt. Så vi kunde inte sitta vid matbordet och äta, för där var det fullt med saker som senare skulle packas. Istället kom Magnus galopperande med pizzor som vi åt a la picknick på en filt på golvet. Alla utom de så kallade 100+, dvs jag, som satt mycket sofistikerad på en stol bredvid de andra på golvet.
Sedan gick vi ner till hamnen för att titta på brasan. Träden utanför deras hus blommade för fullt i rosa och vitt, vackert! Och Lena tod denna fantastiska bild på Nova, så jag snodde bilden…

Framme vid hamnen uppstod en besvikelse över deras majbrasa. Det var en hög med lastpallar som de travat upp, och ganska liten dessutom. Så vi gick vidare till Hammarbybacken, där var det en större tillställning med musik och massor med folk. Det fanns även ballonger, fiskdamm och lakritsremmar som tog barnens afton till en helt ny nivå. Och en bra mycket större rishög till brasa, vilket tog min afton till en helt ny nivå! De hade även några som jonglerade med brinnande facklor!! Eld…

Förra helgen så firade vi min brorsas sambo Sandra, även känd som ”bruden”. Hon kanske förnekar det, men hon fyllde i alla fall 30 år och närmar sig min ålder med stormsteg!
Både hennes och vår släkt var på plats hemma hos dem för att fira. Tommy briljerade vid deras nyköpta grill och fixade hamburgare till oss alla. Smaskigt! Och när man har trevligt går ju tiden som bekant väldigt fort, så när klockan närmade sig sju var det dags för oss att rulla hem till oss igen.
De har ju ruvat på en hemlighet, Sandra och min bror. Men nu är det tydligen offentligt och jag kan även här gratulera dem till tillskottet i familjen som anländer i oktober, tror jag… Stort grattis! Är det något ni undrar över inför ert kommande liv som småbarnsföräldrar så kan ni alltid konsultera mig, jag är billig. Annars kan ni läsa min kommande bok och storsäljare ”Jimmy är far till alla barnen”.

Vi pratade om ett gammalt barndomsminne på jobbet för någon vecka sedan. Minns ni de där häftiga fallskärmshopparna man kunde köpa när man var barn?

De såg inte riktigt ut som den på bilden, utan jag tror att figurerna jag tänker på var typ fallskärmssoldater. En plastfigur som man kunde släppa iväg från exempelvis klätterställningen i lekparken, och då seglade den vackert iväg ner mot marken i sin fallskärm.
Jag minns i alla fall en klasskamrat till mig som hade fått en sådan när vi var små. Han kastade bara upp den i luften och sedan gled den ner igen. Ashäftigt! Tyvärr var detta en alldeles för dyr och fräsig leksak för min del. Men tack vare lite fantasi och finurlighet så lyckades även jag skaffa mig en fallskärmssoldat tillslut. Jag tog min Star Wars figur, Han Solo tror jag det var, och använde sedan en påse från systembolaget som fallskärm. Man trädde ju bara i Han Solos armar genom handtagen på påsen och sedan hade du skapat dig en fallskärmssoldat!
Han flög inget vidare dock, min soldat. Men som tur var så bodde ju min klasskamrat högst upp i sitt höghus, så vi sprang upp till honom. Sedan bestämde vi oss för att släppa ner våra fallskärmssoldater från hans balkong, då borde de ju verkligen kunna glida iväg långt tänkte vi. Han släppte iväg sin soldat och den gled iväg, i stora majestätiska cirklar jobbade den sig sakta ner och landade galant en bit ifrån huset. Nu var det min tur! Jag tog min Han Solo med tillhörande systembolagsfallskärm och släppte förväntansfullt iväg honom. Men han rasade bara hastigt ner och gjorde en märklig u-sväng in på någon annans balkong någon våning längre ner. Det var det…
Jag var alldeles för rädd för att plinga på hos grannarna längre ner och fråga om de hade möjligen hade sett Han Solo på deras balkong. Vad skulle folk tro egentligen? Tänk bara om någon suttit vid sitt fönster och fikat nedanför, och så kommer Han Solo iförd en systembolagspåse som fallskärm farande förbi dem. Deras upplevelse skulle ju aldrig bli tagna på allvar. Jag sörjde min Han Solo och hans plötsliga bortgång. Men har faktiskt för mig att jag fick tillbaka honom på något sätt senare!

Idag förbereder vi för morgondagens utflykt ut till Grödby! Där bor ju som bekant en man som heter Kent, med min kära mor och bror förstås! Enligt rykten från mullvaden på min baksida så kommer även farsan att styra ut sin V8 dit. Min kära syster Linda har en febrig Elton som är on fire, så det är tveksamt om de åker dit.
Jenny behöver plugga så jag åker dit med barnen i alla fall. Och dagens förberedelser handlade om att tillverka bratwürst a la Smuffe och även baka korvbröd. Detta tar vi sedan med oss ut till Grödby och hoppas att det ska smaka!

Vi har ju en ny familjemedlem också… Vår nya bil!

Det blev en Santa Fe som den på bilden, ska bara putsa lite på vår bil innan jag lägger upp bilder på den. Men vi har haft den en vecka nu och jag är otroligt nöjd! Den är stor och rymlig med 7 sittplatser, och i det stora hela i mycket gott skick. Stort tack till Magnus och inte minst min far som hjälpt oss att slutligen hitta en bil vi förhoppningsvis kan njuta av ett tag framöver!

VM i ishockey började idag, hurra! Sverige slog värdnationen Tjeckien efter straffläggning hörde jag. Tyvärr så höll jag på att mala korvsmet då så jag såg inte så mycket. Men vad gör det, huvudsaken är ju att Sverige vinner!
Jag tror faktiskt också att jag slog någon form av rekord under matchens lopp. Jag hann nämligen mala 2 kg kött till korvsmeten och byta 6 stycken glödlampor på bilen, på bara en timme. Det ni!
Men nu är jag helt slutkörd, godnatt. Och ha d biff!

DAGENS JERKER går till Theo, min kära son. Han sprang ut med sin lilla vattenkanna för att vattna vår lilla gräskulle på ängen bakom vårt hus, så att den skulle bli större. Nåja, han är ju bara två år gammal så jag har fortfarande förhoppningar om att han en dag ska bli en känd och stor man. Helst på ett annat sätt dock…

Hjulen på bussen snurrar runt runt runt! Runt runt runt!
Så är det, nu sitter jag med blank frisyr på en buss till Halmstad. Vi ska till Tylösand på konferens, ska bli riktigt trevligt! Förhoppningsvis så kan jag skriva varje dag och hålla alla som följer bloggen uppdaterade. Men först, så kan jag ta en lång snabbgenomgång om vad som hänt sedan sist…

Vill ni skratta lite? Ska vi börja med Carnivalen då kanske, den tycks ju vara ett glädjeämne för många läsare. Den blev ju krockad och förstörd, sedan skulle försäkringsbolaget utreda händelsen och kostnaden för skadorna. Efter nästan två veckor var ärendet avslutat, och efter att jag fått två val. Laga bilen till en kostnad på nästan 38000 kr, eller skrota bilen. Försäkringen skulle täcka alla kostnader för att reparera skadorna, eller så skulle jag få samma belopp utbetalt om jag valde att skrota bilen. Jag gnuggade händerna av ondskefull lycka och valde pengarna. Haha, hurra! Jag blev äntligen av med Carnivalen och fick bra betalt för den. Märkligt att mitt livs sämsta bilaffär efter allt elände och helvete, skulle resultera i att bli mitt livs bästa bilaffär. Och om jag blundar riktigt hårt, så kan jag visualisera hur en sådan där stor maskin trycker ihop Carnivalen och mosar den till en liten plåtkub. Så lycklig!
Det svåra är att hitta en ny bil. Jag vill helst inte ha en tillfällig bil igen, så att hela historien med Carnivalen spelas upp igen. Nej, jakten pågår för fullt just nu och Magnus rycker i alla trådar han kan för att hjälpa till. Så vi får se vad det blir för bil i slutändan, spännande!

Bye bye jäkla skitbil, haha!

Det har firats påsk också! Den firade vi med Lena, Magnus och Solveig (eller mormor Solen sombarnen säger) i Tallebo. Denna gång fick barnen åka lite moped och gräsklippare med Magnus, något de uppskattade väldigt mycket. Det blev lite fel efteråt bara. När Nova och Theo skulle berätta vad de gjort.
– Vi åkte Magnus snoppe!
De menade såklart moppe, och vi försökte få dem att säga rätt.
– Vi åkte Magnus noppe!
Det var det närmaste vi kom, men det fick duga. Förskolan har i alla fall inte kontaktat oss efteråt och velat diskutera Magnus snoppe. Tack och lov.

Sedan målade vi ägg med barnen. Detta var inte helt lätt, att hålla i ähget och samtidigt försöka måla med penseln. Det var något enstaka ägg som gick sönder. Speciellt när jag såg Freja ledsna på att ägget inte höll sig stilla och smackade det i bordet.
– Så, nu ligger det still. Sa hon men insåg snart att ägget gått sönder.
Efteråt ville främst Freja och Nova klä ut sig till påskkärringar. Theo ville bara pröva lite, sen var det bra. Så de blev målade i ansiktet och fick ha något som liknade sjalar på huvudet. Detta upprepade sig några gånger under hela påskhelgen, så kul var det uppenbarligen.

Påskägg! Det letades ju såklart efter påsägg också! Freja verkade minnas denna lekfulla tradition och tog täten i sökandet. Och nu hade vi nytta av leken ”Gömma nyckeln” som jag lärde dem när vi var i Sälen tidigare i år. Fågel, fisk eller mittemellan, och om det bränns eller ej när man kommer nära gömstället. Det var en intensiv jakt, men tillslut så hittade de äggen!

Det var en härlig påskafton och alla verkade glada. Men senare denna kväll hände något märkligt. Det var inget jag reflekterade över så mycket just då när det hände, men det blev en stor snackis angående detta på påskdagen…
Klockan var strax innan midnatt och jag hade precis gått in till sovrummet där Freja och jag sov. Det var så mörkt så jag drog upp rullgardinen lite för att se vart Freja låg i sängen. Hon brukar ju kasta sig runt åt alla möjliga håll när hon sover. Så jag lade henne lite mer tillrätta innan jag själv bäddade ner mig bredvid. Och när jag ska göra iordning mobilen för att lyssna på lite musik innan jag somnade så lyser det upp utanför huset. Det var som om en bil körde upp och vände runt framför huset och sedan försvann. Efteråt hördes en hög knall. Konstigt tänkte jag, utan att reagera så mycket på knallen. Det måste ha varit ett tåg eller något, eftersom huset ligger bara cirka hundra meter från tågspåret. Men det var inget mer än så, och strax efteråt så somnade jag.
Nästa morgon frågade Lena och Magnus om vi sett något av det som hade hänt. Om jag förstod saken rätt så hade tydligen en granne längre bort ringt upp Magnus när detta konstiga ljussken utspelat sig kvällen innan. Han sa att det var en stor rund farkost med blinkande ljus som befann sig framför hans hus övanför sjön. Typ ett UFO, sedan drog det snabbt iväg på himlen och försvann med en knall…
Okej, vad ska man tro om detta. Solveig berättade att hon hade hört en hög smäll, men inte sett någonting. Jag berättade om det konstiga ljuset som lös upp genom vårt sovrum och att även jag hört en knall efteråt. Fasen att jag inte gick upp till fönstret och tittade! Tänk om jag hade fått se något häftigt, men nu gick jag miste om detta. Fasen också! Jag är lite skeptisk till hela UFO-grejen, men man vet aldrig. Jag tror definitivt att det finns mer liv där ute i universum, så tänk om det var ett UFO…

Vid närmare eftertanke så är jag kanske glad att jag inte såg något. Jag kunde ju ha blivit bortförd! Det har jag minsann sett i serien ”South Park” att man kan bli. När Cartman drömmer läskiga mardrömmar om aliens. Som sedan visar sig ha fört bort honom och planterat en liten antenn eller nåt i hans rumpa. Tack och lov så slapp jag ju det, alla aliens är väl kanske inte lika trevliga som den där bruna E.T…

Jag har gjort min alldeles egna korv hemma! Jag köpte kött, kryddor och fjälster som jag malde ner och fyllde på min älskade Kitchen Aid. I love that machine! Den är grym, och allt gick jättebra. Jag hade ju dessutom fått en bok av Lena i julklapp om korv för något år sedan, den kom verkligen till användning nu. Den var suverän i att beskriva hur man gör och även fylld med massor av korvrecept. Först malde jag ner allt kött och efteråt så blandade jag det med alla kryddor. Sedan var det bara att montera på korvhornet och fjälstret på köttkvarnen och börja fylla det till korvar. Det var inte helt lätt, men inte svårt heller. Jag insåg snabbt att jag inte skulle klara av att knyta korvarna till önskad längd medan jag fyllde fjälstret. Så jag gjorde en lång korv, typ två meter. Sedan skyndade jag mig att knyta korvarna till önskad längd innan fjälstret hann torka. Man vill ju inte att korvarna ska spricka. Allt detta tog lång tid, flera timmar. Men det var det värt, för de blev rackarns goda. Såhär såg de ut, Jimmys bratwurst!

Nästa gång blir det Jimmys wienerkorv och kanske även Jimmys bamse! Hahaha! Fler gånger lär det bli i alla fall, för det var verkligen roligt att göra egen korv.
Nu ska jag fylla i en enkät här, konferensen har börjat kan man säga. Fokus! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till så många som skämt ut sig sista tiden. Men eftersom jag måste välja en så blir det Henke.

Hallå där ute i stugorna! Nu har fyra resliga herrar och en fallen man återvänt hem till Stockholm. Efter en härlig helg i Hälsingland så känns det fint att komma hem igen.

Vi åkte i fredags, Tommy hämtade upp mig när han slutat på sitt jobb. Vi hann faktiskt med en kopp kaffe hemma innan vi åkte vidare hem till Tommy. Sedan kom Mogge och Marcus och hämtade upp oss där. Mogge hade lånat en riktigt snygg Skoda Superb av sin arbetskamrat. Tanken är att han ska köpa den senare, så nu fick han tillfälle att provköra den ordentligt. En riktigt fin bil, jag gillar den skarpt!
Sedan var det bara en kvar att hämta upp innan vi blev fulltaliga, nämligen Erik. Han var på sitt jobb, ICA-butiken som jag jobbade på i min ungdom. Ja även Mogge och Tommy har ju jobbat där. Så när vi kom fram dit så passade vi på att köpa lite proviant och frukost till nästkommande dag. Medan Erik bytte om så sprang vi på Nina, hon jobbade där redan på vår tid. Så vi hade en rolig pratstund med henne, och sedan mötte vi även Birgitta när vi var påväg ut ur butiken. Vi hann inte prata så mycket tyvärr, men vi hälsade på varandra i alla fall.
Nu var alla samlade och resan mot Ljusdal i Hälsingland kunde börja. Det kan gå rykten om att samtliga passagerare i bilen redan då började att dricka öl. Men det är som sagt bara rykten. Mogge körde lugnt och sansat hela vägen, och resan gick väldigt snabbt och smidigt. Erik visade vid några tillfällen att hans mobil kunde lysa minst lika kraftfullt som Batmansignalen vi sett på film. Det var ganska intressant.
När vi kommit fram så startades en brasa i kaminen inne i loungen för att få upp lite värme. Sedan så fort alla hittat åt sina respektive sängplatser så slog vi oss ner framför brasan och njöt av att äntligen vara på plats. Detta hade vi pratat om i flera år, eftersom det gått fem år sedan förra gången vi samlades här. Nu hände det äntligen! Minnen från förra gången bubblade till ytan och jag kände ganska snabbt att vi inte behövde göra allt precis som förra gången. Vi satt och pratade tills långt efter midnatt, sedan somnade nog alla gott den kvällen.

Lördagen, det var igår det. Dagen då allt hände kan man säga. Jag vaknade till röster från nedervåningen klockan 07.30, så jag klädde på mig och gick ner. Där satt Tommy och Erik, småbarnsföräldrarna. Det var vi som var uppe först, även om jag tror att både Mogge och Marcus var vakna men valde att slumra vidare en stund. Vi drack lite morgonkaffe tills alla var uppe, då drog frukosten igång. Erik skulle göra amerikanska pannkakor, det var väldigt gott! En perfekt start på dagen, alla var pigga och taggade. Något som skiljde sig markant mot denna söndagsmorgon, men det kommer vi till sen.
När frukosten var avklarad så åkte vi in till Ljusdal för att kika runt lite. Är man på en plats där det finns en Dollarstore så måste man in där. Varför vet jag inte, för ingen handlade något. Även om jag tror att Marcus var väldigt nära att köpa en lila keps med nitar som han fastnade för…

Efter det ville Tommy köra förbi någon bilhandlare som säljer bilar med V8-motorer. Men det verkade inte vara någon av bilarna som föll honom i smaken så vi körde vidare. Vi skulle inhandla lite mat till middagen som Erik och Marcus skulle fixa senare. När vi ändå gjorde det så passade vi på att försöka bli miljonärer. Vi spelade på stryktipset och V75, nu var det bara att vänta på miljonerna.
Efter den lilla trippen till stan så åkte vi hem igen. Nu var det ju lunchdags! Mogges far hade tydligen skaffat en ny grill som vi nu skulle rulla fram. Den var ungefär lika stor som en korvkiosk och det krävdes typ tre man att få den på plats. Men den var riktigt häftig, nu skulle här grillas!
Medan jag förbereder mina älskade hamburgare, som jag malt ner av högrev och fixat helt själv, så började Erik förbereda köttet vi skulle äta till middag senare. Det var grisbuk, och låter kanske inte så gott. Men det är som en stor enorm köttbit som ska grillas i flera timmar på en bädd av grönsaker och öl. Ni ska få se resultatet senare. Nu grillade vi hamburgare ute i solskenet och åt tills vi var mätta och belåtna. Det var en riktigt fin eftermiddag!

Efter lunchen väntade en uppvärmd och kokhet bastu. Middagsköttet lades på grillen och skulle nu ligga där i flera timmar. Så vi tog med oss öl och musik så att vi skulle klara oss en stund i bastun under tiden. Att basta är inte min grej riktigt, även om jag kan tycka att det är jätteskönt så kan jag nästan inte andas i den höga temperaturen. Så efter en stund så tackade jag för mig, och sprang sedan naken och fri tillbaka upp till huset igen för att duscha. Tommy hade också lämnat bastun lite tidigare men var redan duschad, ombytt och klar. När jag tvättat av mig och bytt kläder så satt han och jag och pratade en stund. Han tycks ha beslutat sig för att skaffa båt, så man såg hur han sken upp av glädje nu när han väl hade bestämt sig. Får se vad det blir för båt sen då. Efter en stund kom övriga grabbar tillbaka till huset. Marcus var aningen skärrad. Erik hade tydligen åkt på fyrhjulingen helt näck, och Marcus hade fått se något han aldrig önskat få se och nu troligen aldrig kommer att glömma…

När alla var ombyta och klara så väntade vi med spänning och såg fram emot slutresultatet på köttet i grillen. Marcus gjorde en jättegod potatisgratäng som vi kunde äta till köttet lite senare. Men tills dess så drack vi lite mer öl och vin, det fanns fortfarande massor att prata om så vi fortsatte med det en stund. Erik och Mogge skötte grillen ute, vi övriga vaktade potatisgratängen i ugnen. Vi kunde höra hur någon av grillherrarna körde runt huset flera varv på fyrhjulingen ute. Vi sade att det bara var en tidsfråga innan någon skulle skada sig på den där fyrhjulingen. Och mycket riktigt, Erik kom in och skrek att han ledband i knät troligen var av efter en liten vurpa ute. Vi tyckte att det var färdigåkt då…
Sedan var det dags att avnjuta denna köttbit, vilket alla såg fram emot eftersom den legat i grillen och tillagats så länge. Resultatet såg helt fantastiskt ut, se själva.

Vilken toppenmiddag! Och alla goda middagar förtjänar lika god efterrätt. Fireball! Det var nog här det började upplevas lite tungt för vissa. Tommy sa inget om han tyckte det var varmt eller ej, men han ville lägga sig och vila en liten stund bara. Under tiden drog en sorts allsång igång i köket bland oss andra. Ett framförande av sällan skådat slag till låten ”Ingen kan älska som vi” av Grace hamnade på film när alla passionerat sjöng med. Eller skrek visade det sig mer sen när vi tittade på filmklippet i efterhand. Vi försökte sedan väcka Tommy igen med hög rockmusik i världsklass, men det var lönlöst. Nu sov han, tungt…
Erik fortsatte att förmedla sina smärtor i knäet, och nu skulle han minsann lyssna på låten ”Kevlarsjäl” av Kent om och om igen. När hans vilja inte beviljades så lade han sig med sina hörlurar på en soffa inne i loungen istället och lyssnade. Efter det var han sig inte riktigt lik. Jag försökte prata med honom, men jag tror han druckit lite för mycket Fireball. Han ramlade ur soffan han låg på tre gånger, och skrek om sitt onda knä varje gång det hände. Lite småkul var det! Sedan ville han ut i friska luften, men då stannade jag kvar inne i matsalen med Mogge och Marcus. Vi lyssnade på magiskt bra musik och hade roligt. Tommy sov fortfarande. Men när Erik kom tillbaka in igen så kände vi att det var dags att runda av för natten. Sova är viktigt!
Nästkommande morgon vaknade jag samma tid igen, halv åtta. Jag gissade att det var Erik och Tommy som var igång även denna morgonen. Så jag gick in på toaletten för att borsta tänderna innan jag gick ner till dem. Men när jag kom ut från badrummet så satt Erik med vild och plågad blick utanför. Han var insvept i en handduk tror jag och ville bada för att lindra smärtorna i hans onda knä. Jag gick ner till Tommy undertiden, han var väldigt utvilad och glad. Han hade inte hört oss alls under natten. Vi drack lite kaffe tills alla vaknat och sedan åt alla frukost, alla utom Erik. Han var såååå bakis denna morgon, vilket vi andra tyckte var jättekul!
Vi passade även på att se om våra spel dagen innan gjort oss till miljonärer. Men ingen av våra hästar verkade springa särskilt bra, och de lag vi ville skulle göra mål kunde inte lyckas med det heller. Typiskt…

Sedan började vi städa och packa, snart var det dags för hemgång. Innan vi åkte så käkade vi korv med bröd och kände oss riktigt manliga. Men sen var vi redo att åka! Tommy var ju piggast så han körde oss hem igen. Det var pigga herrar i bilen, förutom en som bara ville vila lite…

Men nu är vi alla hemma igen! Det tog några timmar att köra, men då hann ju alla piggna till under tiden! Tack kära vänner för denna fantastiska helg!

För er som älskar Carnivalen så har jag inte mycket att rapportera. Jag blev uppringd av en optimistisk bilmekaniker i måndags som berättade att han varit ute och tittat till bilen.
– Du, den såg inget vidare ut den där bilen. Sa han först lite lågmält.
– Nej tack, jag vet det. Svarade jag och gissar att han syftade på skadorna och inte bilens generella utseende.
– Ja hjulen stod ju inte rakt alls. Men det går att fixa! Sa han högt och optimistisk.
Men först skulle de ju analysera alla skadorna och sedan skicka ett uppskattat pris för reparationskostnaderna till försäkringsbolaget. Sedan får vi se vad försäkringsbolaget tycker och tar för beslut. De har i alla fall fått in bådas skadeanmälan för olyckan nu, så förhoppningsvis går det undan här nu. Hoppas kan man ju alltid göra!

Nej, nu somnar jag snart här. Tack för att ni läser även när det blir såhär långa blogginlägg. Sköt om er och ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke. Jag orkar inte tänka mer just nu, så då passar den oskrivna regeln in väldigt bra här och så får Henke utmärkelsen. Även om han inte gjort något ont denna gång…

Crash. Boom. Bang… Sedan tackade jag Carnivalen för den tid som varit och såg hur den bärgades bort till en verkstad i fjärran…

I fredags hände det som många redan känner till. Jag krockade med Carnivalen på vägen hem från jobbet. Men så var det ju fredagen den 13:e också såklart…
Jag satt där i bilen, så pass glad man kan vara i en Carnival på väg hem efter en avklarad arbetsvecka. Och när jag ska svänga ner mot motorvägen så kommer en annan bil och kör in i min vänstra framskärm. Hjulet går sedan knappt att svänga med, men vi lyckas båda två ta oss till vägkanten. Ingen av oss blev skadade, mycket tack vare bilbältet och att vi inte körde speciellt fort någon av oss. Jag fick solskyddet, eller vad det heter, och några cd-skivor jag förvarade där i huvudet. Så jag har ett skärsår och en bula. Måste ha varit min Rammstein-skiva som skadade mig, eftersom det är så tung musik på den. Haha, vilken dålig humor jag har!
Bilen då, jo den var rejält bucklig och gick knappt att köra. Men så blir resultatet när koreansk finess krockar med tysk fulländning. Han som körde på mig hade en Mercedes SUV, och skadorna på hans bil var nästan skrattretande i jämförelse. Det lilla munstycket till spolarvätskan vid hans vänstra framlykta hade lossnat, och sedan hade han några små svarta repor i lacken. Där stod jag och tittade jämförande på bilarnas skador. Några repor på hans bil, min bil helt inbucklad och förstörd. Jag bestämde mig då för att aldrig köpa en asiatisk bil igen, för detta var ju nästan löjligt att jämföra.
Hur gick det sen då, jo han som körde den andra bilen bad om ursäkt. Han menade på att han inte såg min bil på grund av dålig sikt och solens starka sken. Men han erkände direkt att han gjort fel, eftersom han hade väjningsplikt. Jag var inte ens speciellt arg på honom, gjort är gjort. Vi klarade oss båda två och det är det viktigaste. Sedan kontaktade vi våra försäkringsbolag och anmälde kollisionen. Och när det var klart kunde han köra vidare, medan jag lugnt satt kvar till bärgaren kom. Det gick undan, han var där inom en timme och hämtade upp Carnivalen. Sedan bogserade han den till en verkstad i Orminge, och där står den nu och förgyller bilmekanikernas dagar. Det blev nästan lite sorgligt när jag såg den trasiga Carnivalen åka iväg på det viset. Jag själv blev upphämtad av svärmor som kom farande i Lembits lilla bil. Hon var hemma hos oss denna fredag, vilket ju passade utmärkt nu när jag behövde lite skjuts. Så tack för åkturen Lena!

Vad som händer nu vet jag ej. Jag kan bara spekulera och då tror jag inte att vi får se Carnivalen igen. Den blev nog så pass skadad att det knappast kan vara värt att reparera den. Och jag som tänkte tanka bilen strax innan det hände, det var ju tur att jag inte gjorde det. På så vis sparade jag ungefär 800 kr! Men, det var ju inte ens en vecka sedan jag utförde årets stora stunt och bytte olja på bilen. Nu känns ju det helt förgäves! Det var ju som att slänga de pengarna i sjön. Typiskt…
Jag återkommer när jag vet mer, tillsvidare ska jag dregla över bilutbudet på blocket. Har lagt märke till att i min prisklass så finns det mestadels gamla Saab:ar, och en och annan Ford Mondeo. Ingen av dem intresserar mig alls, men vi får se om det dyker något annat tills senare om det blir aktuellt med nytt bilköp.

Jag måste vila nu, så skriver jag mer så fort jag får höra hur det går med Carnivalen på verkstaden. Imorgon väntar ett återbesök till läkaren för att följa upp provresultaten från hälsokontrollen jag var på för några veckor sedan. Ha d biff!

DAGENS JERKER kan väl omöjligt gå till någon annan än han som körde på Carnivalen…

Hej kära läsare! Är ni redo för senaste nytt? Det innebär bland annat vårkänslor, vardagliga upplevelser med barnen, och inte minst oljebytet på Carnivalen…

Var det någon som missade det fantastiska vädret vi hade här i söndags? Det var ju varmt och skönt, med andra ord perfekt väder för att ställa fram utemöblerna! Så det gjorde vi och barnen sprang runt ute på tomten. De rusade även ut mot kullen på ängen bakom huset med sina stjärtlappar i högsta hugg. Men det slog dem inte att snön var borta förrän de stod uppe på kullen och inte kunde åka ner. Inga problem, Nova skulle tydligen åka ner ändå. Man såg bara hur hon låg på rygg med benen i luften, hållandes i sin stjärtlapp och sprattlade i gräset. Skam den som ger sig! Freja gav snabbt upp och kastade sin stjärtlapp, sedan kom hon tillbaka väldigt besviken…
Theo röjde i vår egen lilla rutschkana som vi har på vår baksida.
– Man kan inte äta den. Sa han och pekade på rutschkanan.
– Nej det går ju inte, tack för infon! Svarade jag.
Han är helt inne i det just nu, att påtala sådant man inte kan äta. Tidigare samma morgon så ställde han sig bredvid mig i köket.
– Man kan inte äta pappas benar. Sa han då och klappade på mitt muskulösa lår.
– Nej vilken tur, för då skulle jag nog inte kunna gå sen. Svarade jag förstående.
– Nej man kan inte äta bajs heller. Sa Theo och skrattade.
Vad menade han med det? Skulle mina ben, eller benar som han uttryckte sig, smaka bajs? Eller syftar han på riktig avföring? Ibland blir man ställd av sina små barn. Hur ska jag nu kunna sova?
Men om vi återgår till söndagsvädret, så var Freja vid rutschkanan och lekte hon med nu. Nova låg kvar på rygg ute på kullen, med sin stjärtlapp under sig. Hon verkade ha gett upp nu. Och det tog inte lång tid innan hon kom gåendes och kastade bort sin stjärtlapp i besvikelse. Sedan var alla tre barn i full flärd med att åka kana istället.
Svärmor Lena kom förbi med en blomma och fikade med oss en snabbis. Barnen blev såklart lyriska över detta! Vi passade även på att fira den internationella kvinnodagen med lite kladdkaka ute i solskenet. Härligt!
Det dök även upp ett sms från min kära syster under denna soliga söndag. Hon tyckte vi skulle anmäla oss till Vasaloppet om några år. Det var det dummaste jag hört! Jag har fortfarande mina skidäventyr från Sälen färskt i minnet, så det finns inte en chans att jag skulle orka staka mig fram genom ett Vasalopp. I Sälen var jag så gott som halvdöd efter bara ynkliga 4 km, Vasaloppet är ju en ”aningen” längre sträcka. Men det är klart, har jag hela natten på mig att ta mig i mål så kan det gå. Om det inte finns zombies längs spåret! Jag har sett på TV att de tycks dyka upp lite överallt där man minst anar det. Men jag kanske får tillstånd att åka med armborst på ryggen och extra spetsiga stavar. Eller inte, ni hör ju själva. Det lär inte bli något Vasalopp för mig. Sorry syrran, fråga farsan istället…

Prosit! Så brukar vi säga när någon nyser här hemma. Och när jag nös vid frukostbordet tidigare så verkade Nova bli skrämd eller nåt. Hon blev ledsen väldigt plötsligt i alla fall. Men Theo ville bara förklara vad som hände.
– Nova? Nova! Pappa prosade bara. Förklarade han och syftade förstås på min nysning.
Men det hjälpte inte, Nova var redan så pass ledsen att hon inte brydde sig om några förklaringar. Hon är dessutom tokförkyld och hostar mycket just nu. Så gissa vem som vabbar här hemma?

VAB! VAB! VABBA! VABBA! VAB!

Jag ska ut och resa! Men inte så långt bort att jag måste leta upp mitt pass. Nej jag och mina suveräna herrar ska åka till Hälsingland nästa vecka! Till Mogges föräldrars ställe som de har där uppe. Jag var tvungen att kika på kartan idag vart Hälsingland ligger mer exakt. Då insåg jag att någon ritat om Sverigekartan! För enligt mig så ligger Hälsingland inåt i landet strax under Jämtland, och inte ute vid östkusten. Och sedan ska Härjedalen ligga under Hälsingland, bredvid lilla Dalarna som håller till där i mitten. Detta kunde tydligen inte bli mer fel…

Nu när jag lärt mig den nya modellen av hur Sveriges landskap är indelade så ser jag fram emot vår resa igen. Sist jag var där med mina kära vänner var för fem år sedan, tror jag. Om jag inte minns helt fel så var det då jag avslöjade att Jenny var gravid med Freja. Och sedan har jag en hel del andra minnen från den resan som jag inte kan ta upp här. Men kul hade vi! Så nu är jag laddad till tusen och ser verkligen fram emot att åka iväg!

Senap! Det har varit äckligt i hela mitt liv. Starkt smakar det också. Men nu har jag plötsligt börja uppskatta senap! Jag fattar ingenting, hur kan det bli så helt plötsligt? Är det inte märkligt att man faktiskt avskytt något under hela sitt majestätiska liv, och så förändras det bara över en natt. Numera så har jag gärna några droppar senap på min hamburgare, eller om jag gör gräddsås. Jag provade även att ha senap på min korv med bröd vid ett tillfälle, och det var gott! Den där starka smaken jag avskydde tidigare har avtagit. Kanske är jag starkare än somliga tror, det ni. Jag borde nog vara med om det uppstår en senapstävling i framtiden! Där den som har mest eller flest ränder med senap på sin grillkorv vinner. Tidigare fick jag mest fungera som funktionär när denna tävling utspelades. Men nu ni, nu jäklar!

Något jag gillar är ju winegums, och där vill jag lyfta fram två fantastiska medmänniskor som bidragit till en bättre värld förra veckan. Kaisa kom med ett stort paket som hon köpt helt utan förvarning, och efter det så var hon min jobbarbästis i flera dagar på jobbet. Men även Malena hade ställt fram en shoppingbag fylld med winegumspåsar på mitt skrivbord åt mig. Detta som tack för att jag hjälpte henne montera upp hennes nya platt-TV på väggen. Nu hade jag plötsligt två jobbarbästiar, och massor av winegums! Det är som om jag lever i en dröm, tack så hjärtligt mycket! Ni anar inte hur glad jag blev!

Hur många är nyfikna på hur det gick för mig att byta olja på Carnivalen? Sätt er ner en stund och ta det lugnt, så ska ni få höra här…
Oljelampan började ju blinka till och från i bilen som jag nämnde tidigare här i bloggen. Jag insåg väl att det kunde vara dags att byta olja och filter på det koreanska undret. Men jag är på tok för snål och fattig för att lämna in bilen på verkstad för detta. Nej nej, jag kan själv!
När jag köpt allt som behövdes så åkte Freja och jag till ”gör det själv”-hallen i Gustavsberg. Där uppstod genast ett problem, bilen var nämligen för bred för att komma upp på lyften. Men med lite hjälp av en främling som guidade mig så stod Carnivalen och balanserade på lyftens ytterkanter. Det såg lite vanskligt ut när jag hissade upp bilen. Men trillar den av så gör den det. Då köper jag varsin glass till Freja och mig, sedan går vi därifrån och lämnar eländet. Men det behövdes inte, bilen höll sig kvar och jag kunde tömma ur den gamla oljan utan problem. Fast nu ljög jag lite, för helt problemfritt var det kanske inte. Bulten som skulle lossas satt lite märkligt till och jag kom ej fram med tråget där oljan kunde rinna ut. Jag missade och spillde lite olja på marken…

När det var åtgärdat så bytte jag snärtigt oljefiltret och sedan var det bara att hissa ner bilen igen. Freja hjälpte mig genom att lysa med sin lilla ficklampa under bilen när hon kände för det. Hon var väldigt fascinerad över att bilen gick att hissa upp och ner. Sedan var det bara att fylla på ny olja, var man nu gjorde det någonstans… Det borde väl finnas nåt hål eller något liknande, för det där lilla hålet där oljestickan sitter var ju lite knepigt att pricka. Men sedan slog det ju mig, att oljan är ju till för att smörja motorn. Den fyller man troligen inte på som man gör med exempelvis spolarvätska och dylikt. Så jag hälde ut olja lite överallt på motorn och väntade en stund. Så att det rinner in ordentligt i alla skrymslen på motorn. Sedan hoppade vi in i bilen och åkte därifrån!
Näääe, riktigt så dum är jag inte. Självklart vet jag vart man fyller på ny olja. Såg framför mig hur oljetrollen i släkten läste ovanstående med uppspärrade ögon och frågande blick. Men ni kan vara lugna, detta fixade pappa Jimmy! Det gick hur snabbt och smidigt som helst. Och när vi körde ut ur hallen så hade oljelampan slocknade igen, tänk vad bra allt blir ibland!
Vi firade min bedrift på McDonalds, det var vi värda. Sedan skulle vi bara handla lite mat och lördagsgodis på vägen hem. Men då surnade Carnivalen till igen…
När jag startade bilen så skakade hela bilen och lät väldigt märkligt. Och sedan började istället ”check engine ”-lampan att blinka. Hurra! Hurra! För Carnivalen idag! Jag stängde av bilen igen och drömde mig bort en stund. Bort från asiatiska låtsasbilar och mindes våra tidigare bilar. Min personliga favorit XC70:n och såklart fetingbilen XC90:n. Det var bilar det, inga blinkande varningslampor som snart ger mig ett epileptiskt anfall bakom ratten. Men sedan kom verkligheten skrikandes tillbaka igen.
– PAPPA! Jag vill ha lördagsgodis nuuu! Ropade Freja från baksätet.
– Och jag vill ha en annan bil! Nuuu! Tänkte jag ropa tillbaka men gjorde självklart inte det.
Istället provade jag att starta bilen igen, och då hade problemet försvunnit. Det var ju konstigt. Vi tycks ha en självläkande bil, och en bil som rasar samman helt själv också för den delen. Den är bra, verkligen…

Men men, den kanske håller ett tag till nu med sin nya olja och allt. Jag tänker få ett mentalt sammanbrott här nu och drömma mardrömmar om Carnivalen. Önskar er alla en god natts sömn nu, fria från Carnivaler. Ha d biff!

DAGENS JERKER vet jag inte vem som ska få. Det blir väl Henke då per automatik igen, om han inte levererar lite winegums från sin båtresa förstås. Då får jag utnämna någon annan lyckligt lottad människa…

Så, då var man hemma igen efter att rullat ned från backarna i Sälen hela vägen hem till Stockholm.

Hemresan gick bra, barnen sov nästan hela vägen. De vaknade till när jag var tvungen att tanka i Nacka. Då hade varningslampan varit tänd länge och jag ville få ett bra slut på hemresan utan ”soppatorsk”…
Då hade jag ändå tankat bilen full i Sälen, i hopp om att det skulle räcka hela vägen hem. Bensinförbrukningen har verkligen varit i toppform denna roadtrip. Vi var kanske aningen tunglastade, och jag körde definitivt fort med den stackars Carnivalen när vi väl nådde E4:an. Och tänk kära läsare, bilen höll hela vägen till Sälen och tillbaka! Jag trodde förstås inget annat, men orolig ska jag inte sticka under stolen med att jag var. Men det var skönt med lite medgång, allt behöver inte gå emot en hela tiden trots allt. Jimmy – Carnivalen 1-0!

Dagen efter vi kom hem, i torsdags, så åkte jag med barnen hem till min kära mor. Jenny behövde komma ikapp med skolan så då passade ju det bra att vi åkte iväg några timmar. Linda och hela hennes familj var redan där, de hade sovit över där med barnen. Så det var trevligt, då fick barnen leka av sig och ha roligt tillsammans!
Efter mycket kaffebröd och annat gott så var det dags för oss att åka hem igen. Vi skulle nämligen köpa pizza och annat med oss hem till middag. Och på något sätt så visste jag att den problemfria fjällresan inte skulle gå obemärkt förbi, för nu hände det…
När vi skulle åka hem så tändes oljelampan i bilen. Jaja tänkte jag, det är väl bara för att bilen lutat lite när vi stått parkerade här nu. Så vi vinkar och kör hemåt. Men den slocknar inte. Jag blir efter ett tag misstänksam, och stannar bilen längs vägen. Om jag startar om motorn lite fräsigt så kanske den slocknar, lite som när man startar om datorn när den är uppkäftig. Men när jag skulle vrida om nyckeln och starta bilen igen, då hände ingeting. Vad nu då, hur är detta möjligt? Jag provade igen, men inget hände. Den var helt död. Jag blev så arg! Jag ville skrika rakt ut hur less jag var på denna bil, men gjorde inte det eftersom barnen var med i bilen. Jag förstod ingenting, hur fasen kunde det bli såhär? Då såg jag till min förvåning, att eftersom jag stannade lite hastigt för att göra detta mitt på den kurviga skogsvägen, så missade jag att lägga i parkeringsväxeln när jag stängde av motorn. När jag åtgärdat detta så startade bilen igen. Och varningslampan slocknade precis som planerat. Vroom vroom!
– Hahaa! Nu åker vi hem och köper pizza! Ropade jag stolt likt en flygkapten och körde vidare hem.
Men den hade inte riktigt slocknat. Bara efter en minut tändes den igen, och sedan slocknade den. Och sedan samma sak igen och igen, hela vägen hem. Jaha, ja men varför inte… Jag suckade ganska rejält och insåg väl att det kanske är dags att kosta på sig ett oljebyte och nytt oljefilter, sen får vi se om det hjälper. Jimmy – Carnivalen 1-1…

När vi kom hem så lämnade jag av twinsens och åkte sedan med Freja upp till pizzerian. Jag blev sugen på en schnitzel, den är bra där! Så jag skippade pizzan denna gång, om inte annat kan man alltid smaka på barnens pizza. Där blir det alltid en bit över. Jenny skulle äta sallad och den fick hon ha för sig helt själv. Men till min besvikelse! När vi kommer hem igen så är Jenny först missnöjd med att det snålats med kycklinbitar i hennes sallad. Jag kom då att tänka på att jag inte alls kände igen personalen på pizzerian, kanske har de bytt ägare igen. Och när jag öppnar min låda som brukar vara fullproppad med mat, så är det nästan i klass med en barnportion. Snåljåpar tänkte jag om de som tillagade vår mat. Och sedan till höjdpunkten med att avnjuta en schnitzel, nämligen rödvinssåsen. Den var tunn som spad, och nästan så att man såg igenom såsburken. Inget vidare smakade det heller, tur att man även fick en burk bearnaisesås som ändå smakade bra. Men av någon anledning så känner jag likt Darth Vader att det pågick någon sorts vibration i kraften denna dag. Det är säkert den där Carnivalens fel alltihop! Jag kunde inte få fjällresan utan bilproblem gratis, det måste ske någon form av jäkla karma över detta och straffa sig. Så besviken! Jimmy – Carnivalen 1-2…

Allt var dock inte bara hemskt. För med oss hem från min kära mor hade vi en stor legolåda! Barnen gillar verkligen att bygga lego numera, och det är dags att lämna det större legobitarna vi haft av modell Dublo vidare till typ Elton. Och denna legolåda har ingen mindre än jag själv haft när jag var liten! Jag minns fortfarande dagen när jag fick den, det var stort. Sedan har min yngsta bror Max ärvt den med dess innehåll, och även fyllt på med nytt häftigt lego. Detta lyfte min dag onekligen efter allt som hänt. Freja och jag satt länge och grävde i denna skattkista, men twinsen var inte riktigt lika imponerade. Även om de också uppskattde det nya legot så är de inte så tålmodiga ännu med att sitta och bygga särskilt länge. Men jag var nöjd! Jimmy – Carnivalen 2-2, haha!

När man varit bortrest i nästan en vecka så får man ihop mycket smutstvätt. Det är väl inte en superkul uppgift att ta sig an när man kommit hem, men det måste ju göras. Och tänk vad spännande vardagen plötsligt blir om ens torkskåpet då slutar att fungera. För det var precis vad som hände. Här står man nästan naken, med smutstvätt upp till knäna i tvättstugan. Jag tänkte först att det kanske bara är något filter som behöver göras rent, eller ett överhettningsskydd som utlöste. Så efter mycket städande och skruvande så trodde jag äntligen att problemet var löst. Torkskåpet startade, i typ 20 sekunder. Sedan dog det igen. Jag inbillade mig hur Carnivalen skrattade skrockfullt utanför tvättstugan där helvetet står parkerad. Allt är garanterat bilens fel! Det är karma, jag svär! Jag började uppgivet skruva mer och undersöka vad problemet berodde på, även Google fick göra en sökinsats efter liknande problem. Men faktum tycks vara att torkskåpet gjort sitt. Det är nästan 30 år gammalt, det är bara att tacka för en stark insats och att den höll så pass länge. Även om jag bittert tycker att den kunde hållt lite längre i vår ägo än bara 8 månader. Men det gör inget! Något högre väsen tycks ju tro att vi badar i pengar så vi har investerat i en torktumlare istället. Torkskåpet duger fortfarande bra att hänga lite större plagg i tillsvidare. Jag har ju dessutom min legolåda numera. Jimmy – Carnivalen 2-3…

Ens barn förgyller livet i alla fall! Vi har haft ett bra sportlov tillsammans och lekt en del nya lekar. I Sälen fick de lära sig leken ”gömma nyckeln ” (tack Pia, hade helt glömt bort lekens namn), men det har jag redan skrivit om. Senaste dagarna har de lärt sig buktala, med naveln. De gör det även på varandra. De lägger sig på rygg i soffan och håller upp tröjan, sedan kommer oftast Freja och låtsas prata via deras navel. Detta beteende kanske jag inte riktigt kan beskylla någon annan för, utan har nog bara mig själv att skylla över att det blev sådan succé. Ser fram emot utvecklingssamtalen på förskolan i vår…
Minns ni sagan om Törnrosa? Om hur hon sticker sig på en slända och faller i evig sömn, och blir väckt av prinsens kyss. Eller hur det nu var. Detta fick jag lära mig av Elvira, min systers dotter, när hon var yngre. Då skulle man sticka sig på sländan och låtsas somna så att hon kunde pussa på en så att man vaknade. Utan att tänka mig för så gjorde jag detta, och detta älskar twinsen! De vill väcka mig om jag stuckit mig på sländan, sedan är det deras tur att bli väckta. De tröttnar aldrig heller, man får nästan skylla på något och fly! Fast skäggstubb uppskattar de inte om jag har, då kommer jag undan…
Som vanligt så förekommer en del mobbing här hemma, tyvärr. Denna gång var det Theo som var skyldig.
– Pappas hår slut! Fötklarade han samtidigt som han klappade mig på huvudet.
Vad gör man åt detta? Ja mitt hår är snart borta, eller slut som Theo väljer att uttrycka det. Men hur mycket skit ska man behöva ta? Han kommer tidigast att få sin första veckopeng när han fyller 15 år på grund av sitt uppförande…

Karma. Vi får väl avsluta med det underbara ordet. Orkar inte tänka mer på det nu… Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Carnivalen. Den ruinerar mig på något märkligt vis. Allt negativt som händer mig bara måste vara bilens fel…