Ikväll tänkte jag starta med utnämningen ”Dagens Jerker”. Inte vem som får den, utan vem som var väldigt nära att få den…
Låt mig presentera min medarbetare, och oftast vänliga, Cathleen. Hej! Hon är en enastående trevlig arbetskamrat, dock så jobbar vi inte ihop så mycket på dagarna. Hon är lite som jultomten! Inte till utseendet, nej verkligen inte. Men man kan gå till hennes kontor och önska sig saker! Då syftar jag på exempelvis arbetskläder, rejäla tuschpennor, arbetsredskap eller sånt som är relaterat till det dagliga arbetet. Man knackar på och smyger sakta fram med stora valpögon, sedan ber man vackert om vad man önskar sig. Sedan efter lite hokus pokus, så kommer hon med det du önskat efter någon dag. Eller två. Om det gäller arbetssskor så pratar vi veckor. Men de kom tillslut, och det är det viktiga.

Men, förra veckan hände något jag sent ska glömma. De bygger nämligen bostäder för fullt runtom i området där vår fabrik ligger, och nu gör de om parkeringen utanför byggnaden. Man ska inte bara betala, utan även ha ett tillstånd för att få parkera sin bil där. Jultomt… Jag menar Cathleen såg till att alla som behöver parkeringstillstånd på företaget fick det. Men då, började jag ana oråd…
Dessa parkeringstillstånd blev ett samtalsämne bland oss alla. Och jag noterade nu hur övriga fått små fina och typ laminerade parkeringstillstånd. Ungefär lika stora som ett körkort, eller kreditkort för er som inte vet hur stora ett körkort är. Dessa kunde enkelt placeras i vindrutan intill parkeringsbiljetten utan konstigheter. Alla jag pratade med hade fått dessa fina små kort. Men inte Jimmy, nej nej. Jag hade fått ett stort fult A4 papper…
Nu kände jag mig på riktigt mobbad! Varför just jag? Varför fick jag detta enorma papper när alla andra fick små fina plastkort? Jag förstod lika snabbt att det inte var mig hon mobbade, utan min bil. Den guldfärgade Carnivalen! Bilen som ingen vill parkera bredvid. Trots att den, innan den hamnade i min ägo, förmodligen tagit täten i varje pridetåg genom Stockholm de senaste åren. Bilen som är känd för sina säregna funktioner. Med det syftar jag på den totala bristen av kall luft från AC:n en stekhet sommardag, och numera frånvaron av varm luft de kyliga mornarna på vägen till jobbet. Det tar ungefär 10 minuter innan det börjar pysa en fisljummen bris genom bilen. Då har jag i princip precis svängt in på parkeringen vid jobbet, men en snorig istapp under näsan och pulserande hemorrojder i flugsvampsstorlek växande i baken från det kalla skinnsätet. Men annars funkar den bra! Tyvärr verkar inte den gå hem hos alla på jobbet. Jag har nog sett hur bilar parkeras om för att inte behöva stå i närheten av Carnivalen…
Nu förstod jag i alla fall varför jag var den enda med ett utprintat A4 som parkeringstillstånd. Hon ville förmodligen bara få den bortbogserad på ett sätt som inte ledde några misstankar mot henne. Med ett ogiltigt tillstånd skulle Carnivalen troligtvis forslas bort till skroten på ett ögonblick och sedan återvinnas till trallskruv eller nåt…
Så utmärkelsen var i stort hennes, fram tills idag. Då denna lilla tomte kom med ett sånt där laminerat och fint litet tillstånd till mig. Vet inte om det beror på att hon blev ångerfull, eller kände sig påkommen med sin ondskefulla plan. Men jag blev glad och kommer nu att parkera bredvid hennes fina Audi varje dag hädanefter.

Jag kämpar. Varje dag. För jag vet, att nu finns det tre eller fyra avsnitt av ”The Walking Dead” från säsong 5 att se på nätet. Men jag måste försöka hålla mig. Kan inte börja titta nu, utan ska vänta tills hela säsongen finns att se innan jag börjar. Klarar inte av att vänta en hel vecka på att nästkommande avsnitt ska sändas. Dock så vet jag att Billy på jobbet har börjat tjuvkika. Han berättade hur jobbig inledningen varit. Och han tror nog inte att jag ser på honom hur jobbig den femte säsongen verkar vara. Idag noterade jag exempelvis att han rakat bort allt sitt skägg. Så jobbigt har han det! Och jag har ju inte mycket hår att raka bort, så jag vågar fasen inte börja titta ännu…

Nu ska jag istället njuta av lite genialisk komik, i form av ”The Big Bang Theory”! Sköt om er, ha d biff!

DAGENS JERKER går som sagt inte till Cathleen, även om det var nära. Låt det bli en framtida varning tjejen!
Nej istället går utmärkelsen oavkortat till Henke. Han har varit en riktig jäkla retsticka senaste dagarna. Vet inte om det beror på att jag och herr Nilsson på jobbet listat ut att Henke betyder avföring på spanska. Han tjatar om bakverk och kexchoklad, men får tack vare sitt dåliga uppförande nöja sig med utmärkelsen som DAGENS JERKER…

Bus eller godis! Jag hade varit så duktig och köpt bra godis och allt… Inte nyttigt godis, nej så duktig är jag inte. Utan massor av klubbor, tablettaskar och dylikt. Sånt som man borde uppskatta som barn när man anstränger sig, genom att klä ut sig för att vandra runt och knacka dörr i grannskapet. Hur glad blir man då om man erbjuds en pytteliten karamell egentligen, istället för att utföra ett bus. Hade det varit jag så skulle jag bli måttligt besviken om någon gav mig en Dumle eller en sådan där äcklig Marianne! Då hade jag kiss… Nej… Jag hade inte varit nöjd, så säger vi…
Så därför, ville jag unna alla de barn som ansträngt sig med lite roligare godisbitar. Och hur slutade det? Inte ett endaste barn knacka på hos oss! Eller jo, kanske… Jag nattade twinsen när jag hörde att någon ringde på dörren. Kunde dock själv inte öppna just då, men trodde Freja och Jenny skulle göra det. Freja hade ju pratat om dessa ”påskkärringar” hela dagen, hon har lite svårt att hålla isär detta med halloween och påsk. I påskas ropade hon högt när ”trollkarlarna” kom och ringde på dörren, och nu väntade hon på påskkärringar. Nåja, tyvärr hade både hon och Jenny redan lagt sig och sov de med. Så nu får vi aldrig veta om det var spökbarn eller ej som ringde på, känns lite tråkigt. Jag fick istället tröstäta upp det mesta av allt godis. Det kändes bra i och för sig, men jag hade ju sett fram emot att Freja skulle få bjuda alla spökbarn på godiset. Kanske är det Jenny som skapat sig ett rykte i grannskapet om att vara en sån där ”Häxan surtant”? Kanske var det därför ingen vågade sig hit… Hm…

Igår gjorde vi en insats som inte var av denna värld! Vi röjde upp på vår uppfart och körde alla sopor till soptippen. Jag kanske inte har skrivit det här tidigare,  men jag verkligen avskyr att åka till soptippen! Det finns inget rörigare ställe med stressade och förvirrade människor, som inte vet hur man på ett normalt sätt köar sig fram med sin bil eller släp genom eländet. Nej nej, här är det oftast kaos!
Ta detta som ett exempel, att vid infarten till denna tipp så finns det två körfält. Ett för bil, och ett för bil med släp. Hur bra uppskyltat som helst längs hela vägen fram till entrén, men detta verkade flertalet ha svårt att förstå. Och det ska gärna försökas att köra över till rätt sida när man kommit in en bit genom entrén, när alla bilar i princip står helt stilla i kön. Man får då tålmodigt vänta tills kön rör på sig, inte sant? Nej, det behöver man tydligen inte. För det finns ju en chans att pressa sig fram i mitten, mellan bilarna. Jo då, det är millimeterprecision. Men det går! Och när man inser att ”oj vad trångt det blev nu”, då är det helt fritt att parkera där och börja springa runt och sortera sitt skräp. Eller, springa var att ta i kanske. Att sakta vandra runt och leta upp rätt container stämmer nog bättre. Man kan då hamna långt bort och missa hur kön rört sig och att man med sin genialiska parkering nu blockerar båda köerna bakom sig. Bilar tutar uppgivet och ropar på denna till synes helt hörselskadade människa. Personal på plats får tillkallas och först då inser huvudpersonen sin ”lilla miss”. Äntligen fick resten av oss komma in och börja slänga vårt skräp! Men när folk började bli klara och skulle köra ut därifrån så hamnade tidigare geni i fokus igen. När denne kört åt sidan så var det så pass lite att släpet fortfarande stod snett ut i körbanan och blockerar bilarna bakom. Detta drabbade inte min kö nu eftersom vi inte hade släp, men de andra stackarna bakom denne var fast. Och huvudpersonen var borta igen…
När jag var klar så ruskade jag av mig all frustration och började köra ut därifrån. Och vem ser jag står längst fram vid utgången och sorterar sina batterier, om inte personen med det snedparkerade släpet…
Nu är det i allafall avklarat! Freja som följde med mig dit passade på att skvallra för sin mor om hur missnöjd jag varit och att jag verkligen inte gillade soptippen. Judas…
Men fint har det blivit och nu kan jag rulla in Carnivalen under taket på carporten. Känns väldigt bra!

Förra helgen var Mogge och Amanda här på besök! Det var jättetrevligt och de hade med sig en sak. Ett paket. Ett STORT paket! Det var en födelsedagspresent till mig. Titta och beskåda…

En hel kartong med winegumspåsar! Tror ingen förstår hur lycklig jag blir av dessa färggranna karameller. De är ju himmelskt goda! De är nästan slut nu för övrigt, men hur cool var inte den gåvan! Jag blev så rörd, tack så jättemycket Mogge och Amanda!
Jag har haft halsbränna nu senaste dagarna tack vare detta, men det är det helt klart värt! Känner mig som en vulkan i magen, wow! Jättestark är jag!

Hur mår familjen här då? Jo tack bra! Alla är friska och glada, känns toppen. Vi har även nått en punkt där Jenny och jag nu klarar av att ta hand om barnen själva en hel kväll. Med mat, nattning och allt vad det innebär. Det har inte alls varit genomförbart tidigare. Men nu tog jag hand om barnen själv medan Jenny var på ett föräldramöte på förskolan. Och dagen efter det så var Jenny hemma själv när jag jobbade på kvällen. Nu gick det bra båda dagarna, och det känns så skönt att man vet att det fungerar. Tidigare var vi tvungna att ha någon som hjälpte till om den ena var borta på kvällen. Men nu när vi klarar av detta själva så kan man med godare samvete vara borta kvällstid. Afterwork! Afterwork! Afterwork!!!

Jag försökte hjälpa våra barn på traven med deras fantasi tidigare idag. Vi fick en tom hushållspappersrulle kvar efter att vi torkat bordet. Genast visade jag vilken bra tuta detta kan vara! De var lite försiktiga, speciellt Nova och Theo. Freja lämnade snabbt denna lek för bättre äventyr. Men jag fortsatte envist visa twinsen vad kul man kan ha med en tom pappersrulle. När jag visade vilken bra kikare den dög till så tog leken snabbt slut. Theo ryckte glatt åt sig rullen men tjongade in den hårt i sitt öga av iver. Sedan tittade han med hängande underläpp besviket på mig och ville inte leka med mig mer…
Så kan det gå ibland. Men det går fort fram här nu, om vi talar om deras utveckling. De har börjat prata mycket mer och de pratar mycket med varandra. Theo är inne i ett upprepningstadie där han glatt för vidare allt vi säger. Som ett karbonpapper eller en papegoja. Men det är vansinnigt kul att lyssna på honom när han sätter igång. Nova är inte lika talförd ännu, men hon babblar på en hel del hon med. Och henne kan man dessutom hitta sjungandes ensam lite varstans hemmet. Jättegulligt!
Freja fortsätter sin framfart och kan numera bara vara tyst i högst tre sekunder. Haha, hon håller låda kan man lugnt säga! Och hon tar väl hand om sina syskon, de leker mycket tillsammans och har kul ihop. Känns bra att man numera kan iakta deras lek på en stol eller på golvet med en kopp kaffe i handen. Gillart!

Jag har fått lite frågor om varför jag inte bloggat på länge. Svaret är Telia. Vårt radhus är numera anslutet till fibernätet vad det gäller bredband. Men vi valde först att avvakta med att nyttja det, eftersom vi har bindningstid kvar på vårt mobila bredband. De har skickat brev, ring och tjatat om att vi ska nyttja deras fibernät. Så efter en förhandling med dem så har vi nu hoppat på deras bredband. Vårt mobila bredband gör numera större nytta hos min bror i deras nyköpta hus. Hoppas de har bättre täckning där än vad vi hade…
Alltså, det fungerade bättre i vårt förra hus kan jag tycka. Vi tog det bästa de hade att erbjuda då, upp till 80mbit skulle vi få! Men när jag vid upprepade tillfällen testade hur pass bra det egentligen var så landade det som bäst på 11mbit…
Frustrerande! Men det dög i alla fall, då. Nu när vi flyttade in i radhuset, som ligger här i en sorts svacka, då landade vi på hela 3mbit. Hallå? 80mbit var det beställt! Ursäkterna hos Telenor för detta har varit många.
– Nätet är nog bara överbelastat, prova att göra en ny mätning vid en senare tidpunkt.
– Prova att flytta runt routern för bästa mottagning.
– Jo men 80mbit gäller ej inomhus. Det kan även variera beroende på omgivande terräng.
– Tillfälligt fel, var god försök senare.
Okej, jag har provat allt men kom aldrig upp i bättre hastighet än vad jag nämde här ovan. Troligtvis så bor vi en någon form av radioskugga. Eller så gick telemasten av vid upprepade tillfällen…

Nu har vi efter två veckors strul, utan bredband, äntligen fått igång allt igen. Det är detta ”Dagens Jerker” ska handla om. Så bloggen är ej nedlagd! Ska försöka komma igång ordentligt nu igen när allt väl fungerar som det ska.

Snart dags att åka och fira svärmor! Hon fyller knappt 30år, någonting… Så hur hon lyckades bli mor till Jenny som är äldre är för mig ett mysterium. Kanske är Jenny adopterad. Eller ett hittebarn från Brandbergen, precis som jag…
Trevlig söndagseftermiddag på er, ha d biff!

DAGENS JERKER går som sagt till Telia. Av den enkla anledningen att de verkar mer förvirrade över bredbandsfiber än vad jag är. Jag frågade helt enkelt hur man skulle gå tillväga för att dra två kablar till vår och Lembits dator på enklaste sätt. Routern de skickade med klarade inte av att fylla mina krav när vi körde allt trådlöst. Efter att ha pratat med ett så kallat proffs på deras support kom vi fram till att vi behövde ytterligare en router för att klara detta. Och när den väl kom så fungerade det ändå inte. Pratar då med en annan på supporten som inte kan förstå varför vi blivit ombedda att göra så. Istället löste han problemet med en switch, och sedan kopplar vi ihop den med routern på nedervåningen. Voilà! Nu fungerade allt som vi önskar. Det skulle bara ta två veckor. Tack Telia…

Помощь! Помощь! Shhhh… Помощь…

”Hjälp! Hjälp! Tyst… Hjälp…”
Det tycks vara olika besked om vad som egentligen försigår här ute i skärgården. Men att Försvarsmakten jagar eller letar efter något har knappast undgått någon denna helg. Det man kunde läsa sig till idag var att det troligen handlar om en rysk ubåt, eller kanske till och med en miniubåt. FRA (Försvarets Radioanstalt) har snappat upp ett ryskt nödanrop, som vid ett senare tillfälle var krypterat. Meddelandet kan handla om en skadad ubåt, men det är bara spekulationer. Samtidigt gör ett ryskt oljefartyg, vars ägare inte är mindre än ett av ryska presidenten Putins många företag, gör en plötslig U-sväng utanför svenska kusten.
Allt detta tycker jag är mycket spännande! Nu ligger jag här hemma i sängen och lyssnar på helikopterljudet som surrar där ute någonstans. Det låter som att den är nära. Väldigt nära! Men jag tvekar på att de jagar ubåten nere vid stranden här där vi bor. Rykten om att ubåten skulle vara skadad och nu ligger alldeles stilla gör den ju nästintill omöjligt att upptäcka. Om det dessutom nu är en av de ryska miniubåtarna som siktats, så är ett troligt scenario att besättningen lämnat ubåten för att förstöra den och sedan fly. Det vore väl fasen, men ändå inte omöjligt, om det skulle komma tio stycken arga och hungriga spetsnaz soldater och banka på dörren här inatt.
– Privjet!
– Ja hej på er med. Men här bor ”familjen annorlunda”, och om ni tror att ni ska få vila ut här i lugn och ro så tror ni fel! Vi har slut på vodka och desdutom tre småbarn här hemma som skrikit sig hesa senaste nätterna. Så knacka på hos grannen är ni bussiga…
Nej, det kommer troligtvis inte hända. Men OM de skulle välja att bryta sig in hos någon så kan ni lita på att det blir HÄR där vi bor. Oturens Mecka! Får väl se vad som hinner hit först, ryska soldaterna eller ebolan som härjar just nu. Min antagonist på jobbet, Henke, är övertygad om att jag får ebola snart. Och fröken Tallrot håller med honom! Tack kollegor, men jag skulle hellre vilja ha en låda winegums…

Jobbet ja, där händer det grejer! Jag håller på att läras upp inom konsten att kontrollera våra produkter på kontroll labbet. Det är väldigt kul och spännande! Hoppas att de orkar med mig där ett tag till, för det är mycket att lära sig och jag vill gärna fortsätta. PH-metern är numera min nya bästis. Den har nämligen en groda i displayen när den startar upp. Me like frogs!

Freja och jag var i mina gamla hoods i helgen, i Haninge. Min bror Tommy och hans Sandra har nu fått tillträde till huset de köpt. Och eftersom Freja propsade på att åka till den enorma godisaffären där så passade vi på att slå två flugor i en smäll. Vi köpte lördagsgodis och sedan tittade vi förbi brorsan i nya huset. Det var jättestort och jättefint! Och Freja tyckte att deras toalettlock med snäckor på var helt sjukt skitfint. Tack Grynet…
Lycka till i nya hemmet! Det blir nog toppen för er att bo där. Lyllo er!

Barnen har börjat ge mig en puss när de ska sova natt numera. Alla på olika sätt. Freja putar lite försiktigt med läpparna och pussas varsamt. Men Nova och Theo har sina egna metoder…
Här kommer Theo, kvällspigg och jättrglad. Han gapar stort och ser ut att vilja ta en stor tugga av dig, samtidigt som det kommer massor av dregel…

Sedan har vi Nova, och hon… Ja… Hon putar med underläppen i alla fall, men ser ju otroligt olycklig ut…

Puss på er gullungar! Nu ska det sovas, så att jag orkar blogga redan imorgon igen. Har fått lite gliringar om att jag bloggar för sällan numera. Så sköt om er och ha d biff!

DAGENS JERKER går till Ryssland. De kan hålla sina ubåtar och flygplan borta från oss tycker jag! Vi är faktiskt bra…

Nu var det länge sedan sist, alldeles för länge sedan. Några av er har frågat varför det inte bloggats nu under en lång tid. Låt mig berätta vad vi haft för oss de senaste två veckorna…

Host… HOST! Harkel… Host host host host! Så började det, och allt är Jennys fel. Hon måste ha slickat på en kundvagn eller gnagt på gardinen i bussen eller något liknande, för hon började allt detta denna gång. Men hon kände sig ändå relativt pigg, i början. Sedan utvecklades en liten epidemi här hemma, och en efter en blev de alla sjuka. Alla utom den starkaste av tjockisar, nämligen pappan Jimmydore!

Efter bara en dag vaknade vi mitt i natten av att Novadore började gråta som tusan, hon var helt otröstlig. Hon lät hes och hostade, det påminde om hennes kruppanfall tidigare. Jenny satte sig därför med henne framför fönstret för att ge henne lite sval friskluft. Hon blev lugnare och efter några timmars kämpande kunde Jenny och jag lägga oss i sängen med en lugnare Novadore mellan oss.

På den efterföljande morgonen såg vi en bekant gegga i Novas ögon, och vi förstod att hon drabbats av en ögoninflammation igen. Jenny kände sig hängigare och mådde inget vidare, hostan blev värre och värre. Jag meddelade då glatt jobbet att de kunde hämta VAB-kungskronan från Henke och ge den till mig, för nu var det dags att vabba igen. Hail to the VAB-king!

När jag senare samma dag hämtade hem Frejadore och Theodore från förskolan hade det oundvikliga hänt. De visade tecken på att de var smittade, av antingen Jenny eller Novadore. Nej snälla, låt dem förbli friska tänkte jag.
Frejadore somnade ovanligt tidigt, helt utslagen i soffan. Theodore var ovanligt uppgiven och kinkig, inget gjorde honom nöjd. Jenny blev nu ännu sämre och fick feber, och Novadore kändes varm även hon. Plus konstant rinnande ögon. De närmsta nätterna blev ingen lek…
Frejadore hostade mer och mer och skrek efter sin mamma på nätterna. Novadore grät i sömnen och vaknade av att ögonen kliade hela tiden. Theodore sov som en stock genom nätterna, men hade det desto kämpigare dagtid. Nu var alla sjuka utom jag, och självklart började jag oroa mig.
Detta pågick i över en veckas tid! Jennys feber gick över men hon tappade då rösten helt och kunde inte prata. Barnen låg mest på soffan och slötittade på något barnprogram. Mestadels ”Pax” och ”Grynets show”, vilket vi sedan  började märka av. Frejadore pratar numera väldigt likt Grynet.
– Pappa, kolla mina skitsnygga målade naglar. Eller hur, sjukt jättefina! Sa hon och höll fram handen så att jag kunde se.
Det var förstås kul, och det var lite sådant pyssel man fick sysselsätta barnen med när alla var slöa och hängiga. Vi var även utanför huset så att de fick plocka björnbär och vindruvor i trädgården. Som en kort liten utflykt! Men vid ett tillfälle när vi stod vid björnbärsbusken så tittar jag på Theodore. Det såg ut som att han proppat hela munnen full av björnbär. Han gör så med allt numera. Frukt, kakor, bullar, och mackor med mera. Han tar handen och bara smackar in det han håller i rakt in i munnen, helt utan att bita av en tugga. Sedan spottar han ut det igen, men har då sparat lite i munnen som han tuggar i sig innan han sväljer. Sedan in med allt i munnen igen och så fortsätter det tills bullen, eller vad det nu kan vara, har tagit slut. Troligen för att undvika att Frejadore eller Novadore ska sno något ätbart från honom. Men nu trodde jag att han proppat munnen full av björnbär, så jag ber honom att spotta ut dem i min hand så att han inte sätter dem i halsen. Han tittar förvånat på mig, sedan spottar han. Ut kommer en stor snigel, med skal och allt! Bläh! JAg kastade bort den och sanerade vår sons mun, och fick förklara att vi inte äter råa sniglar här hemma. Inga sniglar äter vi överhuvud taget! Nej fy, jag ryser…
Och när vi sedan trodde att barnen visade tecken på att bli friskna, så tog de en vända till och insjuknade igen. Det var väl tusan att detta aldrig kunde gå över någon gång! Vi var bjudna på dop, maskerad och min kära herre Mogge har jagat oss för att kunna ses någon dag under denna tiden. Men vi har inte kunnat delta vid något, förutom dopet som jag, Frejadore och Theodore kunde åka till. Det dopet kommer jag återkomma till här lite senare. Men det andra missade vi. Jag skulle dessutom påbörja lite ny intern utbildning på jobbet, men det missade jag. Åh grymma värld!

Under fredagen fick jag ta med mig Theodore till vårdcentralen och be dem ta en titt på honom. Jag nickade lite häftigt till damen i receptionen som förmodligen sett mig där oftare nu än pensionärerna med klippkort på stället. Vi fick slå oss ner och vänta på att bli inkallade till läkaren. Theodore verkade lite ovanligt blyg och vågade inte ens gå fram till leksakerna som fanns där. Då erbjöd jag mig att läsa en bok och sjunga lite för honom, då gick det bättre. Han såg ändå lite frågande ut, och undrade nog vart han var.
– Vi är på vårdcentralen. Förklarade jag.
Theodore tittade på mig, och sedan nickade han som att han förstod precis vad det innebar.
– Snart ska du få träffa doktorn, så får vi se om du är sjuk. Fortsatte jag förklara samtidigt som Theodore sken upp som en stor sol.
– Popcorn? Popcorn! Popcorn! POPCOOOORN! Ropade han glatt och började springa runt bland alla människorna i väntrummet.
Jag fick förklara ännu en gång att det faktiskt var doktorn, inte popcorn, som han skulle få träffa. Sedan gick resten av läkarbesöket bra. Han undersöktes och lämnade ett blodprov, sedan fick vi åka hem igen. Självklart fick barnen popcorn senare på kvällen.
Så i söndags kom då äntligen vändpunkten. De verkade inte fullt friska på morgonen, men senare under dagen verkade allt normalt igen. Härligt! Äntligen, var min känsla. Då överraskades jag av att Novadore plötsligt kaskadspydde rakt ut på köksgolvet, och så var den strimman hopp förstörd. Men detta verkade snarare bero på något hon ätit, för på måndagsmorgonen var hon och alla friska igen. Alla mådde nu bra igen, alla utom en. En pappa i huset…
Jag hade inte blivit smittad. Men natten till måndagen så inträffade något som inte hänt på länge nu. Jag vaknade av de där fruktansvärda bröstsmärtorna mitt i natten igen, och de höll i sig i närmare tre timmar. När väckarklockan ringde kändes det som att ett tåg krockat med mig, jag var så öm i hela överkroppen och orkade inte röra mig. Jag skickade ett kortfattat meddelande till min chef och berättade att jag var tvungen att stanna hemma. Mayday! Mayday!
Jenny tog alla barnen till förskolan, och efter ett par timmar hade jag tagit mig upp. Nu kändes allt lättare och jag mådde bättre igen. Hoppas nu att det tar lång tid innan det där händer igen. Helst så behöver det aldrig hända igen! Men hallå, jag är Jimmydore och det kommer säkerligen att komma tillbaka och förstöra min dag…
Det har som sagt varit otroligt slitsamma dagar senaste två veckorna, men jag tror nu att det äntligen har nått sitt slut. Hoppas nu att alla kommer må bra och vara friska under en lång tid framöver.

Det var som sagt tråkigt att de var sjuka när min systerson Elton skulle döpas. Men jag tog med mig Frejadore och Theodore, som var pigga just då, till Djurö kyrka för att närvara på dopet. Vi klädde upp oss och var så fina så! Freja bytte kläder ett antal gånger, men tillslut var hon nöjd. Hon hade fått en fin fläta i håret av Jenny, och passade även på att påpeka att mitt hår tagit slut. Tack, ja ser man till den snaggade frisyren så har håret uppenbarligen har det tagit slut…
Jag var lite orolig över hur barnen skulle uppföra sig inne i kyrkan, men de satt så fint bredvid mig. Theodore vill kanske inte sitta still, utan hoppade mest på bänken och spanade på sin farmor och farfar på andra sidan mittgången.  Men han sprang aldrig iväg eller skrek av missnöje. Frejadore var fascinerad av kyrkan, hon satt stillsamt bredvid mig och tittade sig omkring. Då plötsligt var det dags och orgeln började spela! Men musiken lät bekant, och kändes inte riktigt som dopmusik…

In kommer min syster Linda och AIK:aren, vi kan kalla honom Micke, hon iklädd en vit vacker brudklänning och han i stilig kostym. Med dem in kommer såklart deras dotter Elvira och gudföräldrarna bärande på lilla sonen Elton. Vilken underbar överraskning! Alla var så fina, och jag förklarade för Frejadore att nu var det dags för bröllop igen. Först farmor Carina och hennes Kent bara två veckor tidigare, och nu faster Linda och Micke. Frejadore var helt tagen och sa knappt ett ljud under hela ceremonin. Hon tittade på allas fina kläder, mestadels på Elviras fina silverfärgade skor. Vi fick även höra en tjej framföra låten ”Utan dina andetag” av Kent, min favoritlåt av just bandet Kent. Nu var jag rörd!
Theodore höll sig lugn, fram tills bröllopsceremonin var över och dopet av Elton började. När han såg prästen Yvonne, som för övrig var min konfirmationspräst för länge sedan, hälla vatten på Eltons huvud utbrast han:
– Elton badar!
Ja så kan man också se det. Efteråt fick vi alla samlas utanför kyrkan och smälta vad som hänt. Detta kom som en överraskning för alla tror jag. Men det var ju en glad och rolig överraskning! Vi sköljde ner allt med lite kaffe och fika efteråt, och blev lovade en riktig bröllopsfest nästa sommar. Den ser vi fram emot! Undrar dock varför man ska gifta sig i hemlighet i vår släkt? Men det blir ju onekligen en härlig upplevelse även fast man inte är förberedd. Så då får vi gratulera Elton på sin dopdag, och även gratulera Linda och Micke på deras bröllopsdag! Ett varmt och kärleksfullt lycka till i framtiden önskar vi er från the Jimmy family!

Så där, då är ni alla uppdaterade om vad vi haft för oss senaste veckorna. Måste även önska min bror Tommy och hans Sandra lycka till, de är numera husägare! Inte illa alls, kul för er! Ska bli spännande att se huset nu snart, och eftersom jag åker så långt så vill jag helst bli bjuden på fika när jag kommer fram. Och sedan vill jag tacka Tommy men mestadels min far Mats som hjälpte oss att laga bromsarna på Kia Crashnivalen! Nu är den besiktigad och körklar för ytterligare ett år. Tack för det! Sköt om er alla ni andra, ha d biff!

DAGENS JERKER tänkte jag ge till Henke, men jag ångrade mig lite. Han hade köpt en bok på en loppis åt mig som jag fick idag, ”Jerker och tjejerna” heter den. Han tycker jag behöver den som ska utse en värdig vinnare av titeln DAGENS JERKER. Tack Henke! Och eftersom jag ångrade mig och insåg att hans gest var av den vänliga sorten, så tillfaller titeln Sune enligt regelboken. Grattis!

Ska vi ta och riva av de där före- och efterbilderna jag nämde tidigare. Man blir ju inte yngre precis…

Jag har förbaskat svårt att hitta bilder på mig som tagits nyligen. Är ju inte så förtjust över att vara med på bild, allra minst när jag själv tar kort. Och jag tar heller inte många så kallade ”selfies” som jag sedan publicerar i sociala medier, har aldrig förstått den grejen alls.
Det var lite lättare att hitta åt gamla bilder, även om kvalitén inte var den bästa. Men här kommer ett kollage med den finaste av Jimpor!

Mm, vilken pudding! Hahaha! Numera är jag faktiskt mer lik en pudding än någonsin. Men då syftar jag mer på min kropp, i form av konsistens och densitet. Eller? Avgör själva…

Då har jag förhoppningsvis mättat Harrys begär med dessa bilder på min kropps förfall. Hail to the Jimblob!

Igår hände något. Det var oväntat, men ändå oväntat. Jag fyllde år! Men det hände mer än så, ute i Nynäshamns vildmark.
Vi åkte för andra helgen i rad ut till min mor och Kent, de har ju köpt hus ute i skogen. En by kallad Grödby, där bor de nu. Förra helgen försökte vi hitta dit för första gången, inte helt felfritt. Vi parkerade utanför husnummer 20 på rätt gata, men reagerade över att det enbart stod en bil parkerad utanför. Vi skulle ju fira fyra personer som fyller år ungefär samtidigt, vart är alla? Jag ringde på dörren, och en frågande liten tonårstjej öppnade dörren.
– Hm, här bor inte min mor, sa jag och skrattade.
– Nej, svarade hon generat.
Vi åkte vidare. När vi kom en bit längre ner på gatan så såg vi min syster och hennes familj. De hade hittat till rätt hus! Haha, perfekt!
Så igår hittade vi fram utan problem. Vi hade fått en inbjudan till en stor släktträff, där vår släkt och Kents släkt skulle träffas allihopa för första gången. Det skulle starta i deras trädgård kl.13.30, exakt! Den exakta tidsangivelsen fick några av oss att ana ett stundande bröllop. Men när alla hade kommit så hördes inga kyrkklockor, vilken luring. Det vart mingel och smaskiga tilltugg. Jag försökte hälsa på Kents alla släktingar, men det fanns en liten hake denna eftermiddag. Två små hakar, som heter Nova och Theodore. De var så glada, så speedade och sprang runt för fullt. Det fanns även en stor godisskål. Åh, denna skål. De klättrade hela tiden upp på bordet och var stormförtjusta i sötsakerna. Vid flera tillfällen sågs, framförallt Theo, springandes runt med en klubba i vardera hand. Oroväckande men gulligt.
Min moster Susanne, den bästa mostern, och hennes norrländska cowboy Lasse hade tagit sig ner från Jämtland denna helg. Alltid superkul att få träffa dem! Lasse hade åsikter om köerna i Stockholmstrafiken, och ställde sig frågande till varför inte min mor och Kent flyttade till norra sidan stan istället för ännu längre söderut. Då hade de sluppit över två timmars bilkö på vägen genom stan. Jag skrattade! Men de var inte bittra, istället ville de också gratulera mig på min födelsedag. Deras gåva var smart, kärleksfull och mycket uppskattad. En stor glasburk fylld med winegums! Jag jobbar på den just nu, as we speak! Så att säga.
Sedan hände det väntade men ändå numera oväntade. Alla skulle samlas vid äppelträdet i trädgården. Fram träder en gammal man som liknade Karl-Alfred i kaptensutsyrsel. Han presenterade sig och förklarade att han är båtkapten. Men även vigselförrättare! Och plötsligt hörs musik spelas samtidigt som Kent träder ut ur huset, iklädd en stilig kostym. Sedan kommer min mor fram runt husknuten, i sin vackra vita bröllopsklänning. Sedan vandrar de ner till äppelträdet där vi alla stod och väntade. Wow! Ett wedding! Ett trädgårdsbröllop!

Så nu är min mor och Kent gifta. Make och maka, man och hustru! Jag är jätteglad för deras skull. Självklart har de min acceptans till detta, skulle aldrig få för mig att ifrågasätta dem och deras kärlek till varandra. Jag förklarade för Kent att jag verkligen tycker att de förtjänar varandra. Det kan missuppfattas och ha en negativ klang över uttrycket, men så menade jag förstås inte. De verkar båda så glada och lyckliga ihop, så jag och min familj önskar er all lycka i framtiden!
Jag kan dock spela lite missnöjd över att de väljer att gifta sig på just min födelsedag. Fattar ni, MIN! Min födelsedag! Talk about stealing my thunder som födelsedagsbarn. Men allt kan diskuteras och förlåtas, vi kan nog komma överens om en större mängd winegums så att vi alla blir nöjda sen. Eller hur? Hahaha! Nej då, för att citera min godaste vän Tommy. Han uttryckte sig över en vuxens mans vikt vid dennes födelsedag ungefär såhär:
– Är han efterbliven på något sätt och tycker väldigt mycket om att fylla år?
Han menar inget ont med detta det lovar jag er alla. Han försökte bara förstå en vuxen man som la alldeles för stor vikt på firandet av sin egen födelsedag. Och nej, jag känner inte att det är årets viktigaste dag längre. Men det är bäst för dem att de inte glömmer bort mig bara…

Min familj hade i alla fall inte glömt bort mig och min stora dag! Jag fick sovmorgon och blev väckt först när frukosten var klar, underbart. Så jag skuttar glatt ner till köket och ser ett uppdukat frukostbord, och ett stort paket. Okej, jag erkänner att det är kul att fylla år. Speciellt när det vankas överaskningar i form av stora paket! Jag kastade mig över presenten och slet bort allt papper för att se vad det var i lådan. Det var en dröm som gick i uppfyllelse. Något jag önskat och velat ha i flera år. En Kitchen Aid! Wow! Nu har jag fått otroligt bra presenter, blir alldeles rörd. Tack så mycket!

Hjärtligt tack för alla hälsningar och gratulationer som strömmat in under helgen. Känner mig lyckligt lottad som har så många underbara människor som tar sig tid att skicka en hälsning till lilla mig, puddingen Jimmy. Stort tack, och grattis ännu en gång till min kära mor och Kent! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till många. Först ut är den bilist som körde i motsatt färdriktning på Grisslingerakan och höll på att krocka med mig. Pucko!
Sedan blev jag utskälld av en cyklist när jag satt i bilen och väntade på familjen utanför svärmor. Jag stod med bilen (eller ja, Carnivalen) parkerad och blockerade en del av cykelbanan, tydligen så pass illa att han kände sig tvingad att skrika på mig i förbifarten. Men jag lyssnade på Bamse i bilen på hög volym och hörde inte vad han sa, kanske hade han inget styre på cykeln och ville få ut sin aggression för detta på stackars mig. Mupp!
Sedan är det ju riksdagsval idag, och regeringsskiftet tycks vara ett faktum. F**K! Men så är det, synd bara att Sverigedemokraterna tycks bli tredje största partiet. Det lär knappast underlätta för den nya regeringen. Blir intressant att följa den utvecklingen nu den närmsta tiden…

Blockparty! Blockparty! Yeah! Yeah! Yeah! Gårdsfeeeeest!!

Igår kväll var det gårdsfest här hemma. Äntligen fick vi bekanta oss med de grannar vi ej hunnit prata med sedan vi flyttade in här på gården, och alla är otroligt trevliga. Någon enstakas respektive saknades bara, och ett äldre par som verkar hålla sig för sig själva. Det var riktigt trevligt, vi åt kräftor och annat smaskens. Och lite rödvin blev det också! Det var länge sedan, man tar sig inte tid att njuta av en flaska rödtjut längre. Men igår korkade vi upp en rackare och smuttade i oss. Fast lika dragna som personerna på bilden här ovan blev vi inte. Alla höll sig på mattan så att säga. Utom möjligen Jenny då, hon kan säkert ha blivit lite, jätteonykter… Haha, nej då! Som sagt, alla höll en bra nivå och var glada och trevliga genom hela kvällen. Inga skandaler!

Inför gårfsfesten igår så försökte vi komma så förberedda som möjligt. Det skulle börja runt kl.19 var det sagt, och därför ville vi ha vår mat klar tills dess. Så att inte kidsen skulle bli alltför trötta och gnälliga innan det var matdags. De fick sin middag runt femtiden, sen kunde de få njuta av en kräfta eller två på festen tänkte vi.
Och så långt var allt bra planerat, nu påbörjades förberedelserna med maten till festen. Jenny gjorde först iordning en form med potatis. Kräftorna låg redo och väntades på att serveras. Då skulle jag bara förbereda kycklingspett utifall kräftorna inte skulle gå hem hos barnen. När jag står och spetsar kycklingbitarna på spetten så hör jag när barnen leker utanför köksfönstret. Då händer något…
– Nej Theo! Utbrister Jenny högt och bestämt.
Jag tänkte inte mycket mer på det, han brukar nämligen gräva i blomrabatten med sin lilla plastspade till Jennys besvikelse. Hon har ju lite blommor och lökar där som hon är rädd om. Men nu var det inte det han gjorde.
– Nej Theo! Inte stoppa in stenar i bilen! Ropade hon.
Nu tappade jag nästan kycklingbitarna och spetten på golvet. Vad är det som händer? Jag rusar nyfiket fram till fönstret för att se vad som pågår. Då ser jag precis Jenny ta Theo i hand och leda bort honom från bilen. Han stoppade in småstenar i grillen fram på bilen. Det är formodligen ingen fara. Om det inte vore för att det gäller just vår bil, Carnivalen. Jag såg framför mig i en vision, hur jag brassar fram i Carnivalen och hur en av Theos små stenar plötsligt får bilen att gå av på mitten. Och där sitter jag med enbart ratten i handen, glidandes fram på marken i förarstolen någonstans längs Grisslingerakan. Samtidigt som den häftiga rockmusiken jag lyssnade på sakta avtar när främre halvan av bilen korsar vägen och glider ner i diket, och bilens bakre halva far förbi mig på andra sidan och stannar lite finurligt i en bussficka. Jäkla bil, en riktig Herbie wannabe är vad den är!
Kanske att jag borde tacka Theo om detta skulle hända på riktigt. Bara jag klarar mig om olyckan är framme. Och sen så har jag ju lite winegums i bilen, dessa får heller inte komma till skada. Detta är av största vikt vill jag meddela allmänheten. Att om olyckan är framme, rädda inte bara mig. Rädda mina winegums! Annars klappar jag till er när jag repat mig…

Vill ni veta hur besiktningen av bilen slutade? Jag fick faktiskt ta den med mig hem igen, den rasade inte samman. Vilket är helt otroligt. Men jag var varmt välkommen tillbaka på ombesiktning när bromsarna fungerade som de ska igen. Nedslag på bromsarna med andra ord. Jag tackade den späda farbrorn som utförde besiktningen och ser nu fram emot nya utgifter…

Jag borde kanske spela på något som genererar pengar. Ja, det borde jag! På totohästar! V70! Eller 75V! Eller vad det nu heter, hehe…
Man vinner inga pengar på att spela Memory med Freja i alla fall. Det har jag lärt mig nu. Man får inte ens vinna då. Hon införde dessutom en egen regel under spelets gång, när hon plötsligt började vända flera kort på rad.
– Men hallå där, det där är ju fusk! Varför vänder du upp flera kort på en gång? Frågade jag.
– Men annars hittar jag ju inte rätt kort någon gång. Svarade hon och fortsatte sedan vända upp kort tills hon hittat rätt.
Game set match, hade inget mer att säga om det. Vi får öva lite på spelets regler vid ett senare tillfälle…

Här har ni honom, mannen som nu gjort flest landslagsmål någonsin för Sverige. 50 mål på 99 landskamper tyckte jag kommentatorn sa under matchen. Det är ett bra facit, och blir garanterat svårslaget en väldigt lång tid framöver. Kanske inte ens under min livstid. Du har onekligen växt som fotbollsspelare och människa i mina ögon, Zlatan Ibrahimovic. Gratulerar!

Då var det väl dags, jag lovade ju något i mitt förra blogginlägg. En före- och efterbild på min kropps förfall. Men jag har inte hittat åt så mycket bilder ännu, utan skjuter fram detta till nästa inlägg. Ni har redan fått så mycket gott att läsa här nu.
Tack för mig! Nu ser alla till att ni har en fortsatt riktigt trevlig helg. Ha d biff! Jag ska bara, gå och kissa lite…

DAGENS JERKER går till… Fasen, jag kommer inte på någon bra. Sune kanske? Han köpte ju glassbåtar i veckan utan att bjuda. Tolv stycken smällde han i sig helt själv utan att bjuda. Fast nja, det är inte hela världen ändå. Så goda är de ju inte…
Billy då, ja kanske. Han sa vid ett tillfälle när vi jobbade i veckan att ”nä, nu får det vara nog med Sabaton” och gick sedan och stängde av musiken, för att sedan sätta igång sin sjörövarmusik. Det är absolut inget fel på hans musik, men han har fel! Man kan aldrig få nog av Sabaton…
Nej, jag ger istället utmärkelsen till skaparna av serien ”Kjell”. Varför kommer det aldrig en tredje säsong? Vart har Kjell tagit vägen? Kom igen nu, vi är många som längtar och väntar. Man kan söka upp dem på Youtube just nu och höra ett nytt men kort klipp där de diskuterar riksdagsvalet den 14:e september. Lyssna och njut!

Kära medmänniskor, snart stundar höstens stora val. Ingen har väl missat hur pajkastningen mellan våra politiker redan pågått under en tid, allt för att vinna över så många väljare som möjligt. Vilka som vinner valet återstår dock att se…

Sedan jag gick i högstadiet så har jag varit politiskt intresserad, vi hade då under en skoldag besök av de flesta ungdomspartierna som berättade vad de stod för och svarade på frågor från oss elever. En het potatis just då var byggandet av Öresundsbron, och vid detta tillfälle minns jag hur Centerpartiets talare vann mitt förtroende. Killen var smart och vitsig, och framförallt så talade han inte illa om de andra partierna. Utan fokuserade sig enbart på att förmedla var hans parti stod i de olika frågorna.
En annan mycket viktig fråga just då var huruvida Sverige skulle gå med i EU (Europeiska Unionen), eller EG (Europeiska Gemenskapen) som det hette då. Det var även en folkomröstning om detta då, som slutade med en seger för JA-sidan i frågan. Själv minns jag att jag var negativt inställd till detta då, men det har jag ändrat uppfattning om nu i efterhand. Och lika bra var väl det. För minns jag inte helt fel så hade vår dåvarande riksdag redan beslutat om att gå med, även om svenska folket hade röstat nej. Vet inte om det stämmer, men i så fall är det väl bra dåligt av våra folkvalda politiker.
Samma sak gällde folkomröstningen i Stockholm angående trängselskatten. Där Stockholms kommun röstade JA, men samtliga 14 kranskommuner röstade NEJ. Det resulterade i att riksdagen ändå beslutade att införa trängselskatten, något som jag minns diskuterades en hel del efteråt.
Så nu när det är dags för ett nytt riksdagsval, varför ska man då rösta? För mig är svaret enkelt. För att vi lever i en demokrati där vi har möjligheten att påverka. Då ska vi som har möjlighet att rösta se till att göra det.
Tidigare har jag alltid följt de olika partierna noggrant inför varje val, och har då även känt att valet varit enkelt för mig. Men nu har jag inte längre haft lika mycket tid att lyssna på de olika partiledarna, vilket nu lett till att jag inte alls känner mig lika säker på vilka som skall få min röst. Jag gjorde ett test på Aftonbladets hemsida kallat valkompassen, och enligt den så ska jag rösta på Miljöpartiet eller Sverigedemokraterna. Något som definitivt INTE är aktuellt, kan inte förstå att det vart dessa två partier. Så jag vill nog upplysa allmänheten om att inte ta det testet alltför seriöst. Det bästa är nog att själv samla information och ta ett beslut. Och jag har ju fram till den 14:e september på mig.

Brasse… Som de flesta vet så avled Brasse Brännström förra veckan, otroligt sorgligt. Han var en favorit när jag var barn. Inte enbart för sin medverkan i tidernas bästa barnprogram, ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, utan även för allt annat han gjort ihop med Magnus Hoö ärenstam. Jag lyssnade ofta på deras LP-skivor ”Varning för barn” och ”Det är serverat”, de var så roliga! Men nu har även Brasse lämnat oss. Inte för allt så länge sedan dog Robin Williams. Man vill inte riktigt acceptera att förebilder från ens barndom blir gamla, så när de en dag plötsligt inte finns kvar så blir det lite känslosamt. Vila i frid Brasse…

Våra barn är fortfarande lite för små för att uppskatta ovannämnda komiker. Istället leker de och lär på andra sätt. Vi hade grannflickan på besök för någon dag sedan. Jag hörde då Freja föreslå en lek de kunde leka.
– Ska vi leka föda barn? Frågade hon.
Vad hände med leken ”mamma, pappa och barn”, är detta en uppdatering av den leken? Jag var nu en förvirrad förälder och var tvungen att ställa en del frågor till Freja senare på kvällen. Men tydligen är detta något de leker på förskolan. Kanske ska jag sluta oroa mig, det är förmodligen hur oskyldigt som helst. Men man blir dock förvånad över att en treåring föreslår en sådan lek, kanske vet Freja mer om detta än jag tror. Allt är så mycket lättare när vi bara gungar och åker ”ruskelkana” i lekparken…

Idag ska jag ta med Carnivalen till bilbesiktningen efter jobbet. Ska bli kul och höra alla fel som det koreanska eländet har att erbjuda.
– Fungerar inte er AC? Det är väldigt varmt i bilen. Det är inget ni får anmärkning på men en AC-service vore nog en bra idé.
– Intressant, att jag inte tänkt på det…
– Du det är en stor spricka i vindrutan här, har du sett det?
– Jo tack, det är som att kika genom ett prisma när man kör…
– Vad är det som knakar här framme?
– Förmodligen bara instrumenpanelen, eller så är vindrutan på väg in i bilen. Välj själv…
– Jag förstår. Vad är det som osar, inte kan väl motorn vara överhettad redan av att stå på tomgång?
– Jodå. Vänta så får du snart se lite rök också…
– Vi stänger av motorn istället. Berra! Hann du med att mäta avgasutsläppet eller? Det ser inget vidare ut det här. Vi tar en titt under bilen också.
Gör det för all del…
– Vad är detta, är bilen byggd av äggkartonger eller? När jag knackar med rosthammaren så går den ju rakt igenom! Jag har aldrig varit med om nåt liknande.
– Inte jag heller. Jag sätter mig i väntrummet istället och tar en kopp kaffe. Meddela mig om det blir något kvar av bilen…
Nu hoppas jag inte at det ska sluta så illa. Men jag är vansinnigt orolig, annars blir det väl till att ta bussen imorgon…

På önskemål från Harry så har jag lovat att publicera några före- och efterbilder på min kropps förfall. Eftersom jag talade mig varm om hur solbränd och stilig jag var en gång i min ungdom. Så det är vad nästa blogginlägg ska handla om!

Nu får jag önska alla en trevlig fortsättning på dagen. Själv så ska jag ta en titt på hurbussarna går från Möknvik, utifall jag får lämna bilen kvar där. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till er som jag fått vetskap om har åkt på kryssning och kommit hem tomhänta utan winegums till mig. Så ett stort grattis till:
Sune
Tommy
Sandra
Harry
Och i min besvikelse så har jag säkert glömt bort någon här nu bara för det. Passa er!

Vi har nu tagit farväl av vår Bugaboo barnvagn, den har tjänstgjort oss väl i vått och torrt. Jag förstår nu i efterhand varför den var så vansinnigt dyr att köpa, för här snackar vi kvalité va! Haha! Men samtidigt lite bittert att man ”bara” fick den såld för halva priset mot vad vi köpte den för. Fast jag är ändå glad att vi fick igen en del av pengarna. Stay positive!
Men nu är den såld och i trygga händer. Sofie och Micke är de nya lyckliga ägarna av supervagnen. Hos dem kommer den må bra, jag är inte alls orolig. Vi skickade även med dem en bilbarnstol som vi inte fått såld. Hade även lite spån- och gipsskivor som jag ville ge bort, men de nappade inte på det tyvärr. Önskar dem i alla fall ett stort lycka till med vagnen framöver! Och nu är det äntligen pappans tur att bränna stålar! YES! Bring on the Playstation 4!

Nähepp… Det blev inget PS4… Jenny sa att det inte blev nåt med det… Märkligt…

När vi ändå är inne på märkliga ting. Varför är jag så blek? Jag tycker ju att jag varit ute i solen mer än vanligt i sommar, ändå är jag blek. När jag släpar fötterna efter mig på väg ut till bilen på mornarna så kan man nästan ana grannarnas oro. Är han en zombie nu? Är apocalypsen här?
Jag vet att jag var hyfsat brunbränd EN gång, och det var efter att jag varit på Cypern en vecka. Men den brännan hade sitt pris. Mina axlar hade praktiskt taget frätts upp av solen och gjorde vansinnigt ont. Smärtan kunde dämpas av inmundigande av kalla Bacardi Breezers, men glåporden från herrarna i sällskapet kom man inte undan. Men det var det värt! Fasen va snygg jag var när vi kom hem till Sverige igen. Jag hade ingen inbyggd airbag på magen på den tiden heller, utan var genuint skitsnygg! Haha!
Men nu är jag blek igen. Och magen står rakt ut och kollar läget. Skit alltså. Eftersom jag enligt obekräftade källor bara blir röd i solen så är det orättvist att andra har så lätt för att bli bruna i solen. Jag hävdar dock bestämt att det där med att jag blir röd är inget annat än rykten. Istället ska jag nu googla och leta upp om det kanske finns en tävling för detta. Blekast efter semestern, en sådan tävling borde finnas. Annars ska jag grunda en! Pale Vacation Contest 2015! Nästa år smäller det, och då ska ni få se på annat. För en gångs skull ska jag vinna något…

Men allt ont för något gott med sig brukar jag säga! Efter förlusten av barnvagn, drömmen om ett PS4 och utebliven solbränna kan jag trösta mig med en ny vän som ansluter nu i veckan. En ny mobiltelefon!
Jag har varit iPhone trogen nu i flera år, men vad hjälper det. Den är fortfarande jättedum ibland och omständig! Men Jenny säger att den är så lätt att förstå och hantera, precis som alla Apple-produkter. Ska hon säga, som haft sönder sina två senaste iPhones…

Nej, jag vill bryta isen med något helt nytt! Därför har jag sneglat lite på Lembits och Billys mobiler, de har samma modell tror jag. De är som en stor plasmaskärm och fulla av möjligheter! Så nu valde jag samma märke, fast en nyare modell. Sony Xperia Z2, och lyckades trolla till en surfplatta på samma gång. Må kraften vara med mig…

Nu väntar jag otåligare än ett barn på julafton. Det ska bara ta 1-2 arbetsdagar innan paketet kommer. Det har gått 5 dagar. Men det är väl min vanliga tur. Just mitt paket trillade väl av lastbilen och blev överkört av en annan bil…
Kom ihåg att anmäla er till ”Pale Vacation Contest 2015” som går av stapeln i augusti nästa år! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till butikskedjan Zara. De har fått massiv kritik för ett barnplagg de säljer, se själva.

Vad ska man säga. Likheterna med fångkläderna och Davidstjärnan som judarna tvingades bära i koncentrationslägren under andra världskriget är slående. Att INGEN på hela företaget tänkt på likheten är ju skrämmande. Tillbaka till skolbänken och plugga in lite historia! Skäms på er…

Det var en gång en kvinna med en iPhone. Men trots att hon tog god hand om den och älskade den i massor, så var olyckan framme. Det var tidigare i vår det hände, efter ett toalettbesök när mobiltelefonen gled ur händerna och föll ner i toalettstolens avgrund…

Den incidenten har ni säkert läst om här i ett tidigare inlägg, och vi tog farväl av Jennys iPhone 5 som drunknade. Hon blev då degraderad i
”mobiltelefoncoolhet” och fick damma av sin gamla iPhone 4. Hon ville helst köpa en ny, men det blev inget med det. Och att begära slutfaktura från mobiloperatören eller ta ut en på hemförsäkringen kostade alldeles för mycket. Så hon fick ha sin gamla relik till mobil kvar.
Men så i veckan hände det, igen. Hon tappar sin mobila antikvitet på uppfarten utanför huset och glaset sprack. När jag kommer hem så frågar hon om vi har bred transparent tejp, vilket vi hade så jag tog fram den till henne. Hon visar att glaset håller på att spricka sönder nertill på displayen. Det ska nog inte vara några problem att sätta en tejpbit där sen tänkte jag och lät henne laga den själv. Det borde jag kanske inte ha gjort…
När barnen somnat hör jag hur det dras ut en lång remsa från tejprullen, och hur det prasslar där inne i köket. Efter ett tag hittar jag hennes mobil liggandes på bänken i köket. Hon hade lagat den med tejp. Helt själv.

Jag kunde inte låta bli att fråga hur hon tänkte när hon tejpade. När hon börjar förklara sitt konstverk så inser hon att hon tejpat över hålet till den lilla högtalaren där man lyssnar med örat under samtalen. Vilket gör att hon förmodligen inte hör vad folk säger om hon blir uppringd. Vi kontaktade hennes mobiloperatör och löste problemet med en förlängning av abonnemanget och ny telefon. Så i fredags hämtade hon ut en ny iPhone 5S. Hon har även konstaterat att ett fodral/skal till mobilen vore en bra idé. Jag kan inte annat än att hålla med henne.

På lördagsmorgonen tog jag med mig Freja ut och handlade lite. Twinsen är sjuka och fick stanna hemma. Och med tanke på finanskrisen som varit min vardag sedan jag slutade få veckopeng, så blev det inte mycket till shopping idag. Mestadels mat och nödvändigheter som dasspapper och diskmedel. Vi unnade oss dock lite lördagsgodis, de har en ny leverantör av lösviktsgodis på ICA Maxi. Klart man måste testa!
Freja lyckades charma till sig en glass efteråt också. Jag vet inte hur hon bär sig åt, jag som är så bestämd av mig när det gäller sånt innan maten. Kanske har det med hennes gulliga uttal att göra?
– Pappa! Jag vill ha glass! Ropar hon från sin plats längst bak i bilen.
– Ja efter lunchen kan du få en glass, vi åker hem nu och äter på en gång. Svarar jag mästerligt.
– Men jag vill köpa glass där. Säger hon och pekar på något jag ej kan se från förarsätet i bilen.
– Vart? Frågar jag och ser mig omkring.
– Där! På McNonalds! Ropar hon bedjande.
Jag slår på den halvt fungerande blinkersen i rondellen och svänger av. Hur kan man motstå att köpa henne en glass när hon ber så fint. För övrigt så fungerar fortfarande inte AC:n i bilen. Sprickan i vindrutan mår inte bra utan heller, utan blir större för varje dag. Och motorn kokar som Hulkens blod. En ny bil har aldrig känts mer aktuellt än vad det gör nu. Men, vi får se vad som händer efter finanskrisen…

Jag köpte en ekologisk flaska rosévin för flera veckor sedan! Den skulle jag använda mig av när jag ville vara lite förförisk och fräsig här hemma så att Jenny tycker om mig. Och just den flaskan frestade mig likt en liten kittling under lördagseftermiddagen. Skulle man ta sig ett glas kanske, det var ju ändå helg. Svaret på det kom som en blixt från klar himmel. Freja lekte i lekparken med en annan flicka på gården idag. Plötsligt hör vi, och resten av Värmdö, hur Freja skriker för livet. Jag springer ut och möter upp dem utanför huset. Freja gråter och skriker, hon har blod runt munnen och sand i hela ansiktet. Hon ramlade tydligen på vägen hem från lekparken, och att få henne lugn igen tog en bra stund. Men tillslut kom hon och Jenny ut från badrummet där de tvättat henne. Hon hade en ordentlig ”Simpsons”-läpp, ett sår under näsan och var lite röd på kinden och runt ögat. Stackare…
Hon verkade dock må bra, och vi avvaktar nu för att se om om klagar på att tänderna värker. I så fall får vi boka in ett tandläkarbesök i veckan och be dem undersöka hennes tänder. Men det verkar än så länge bara vara ett ytligt sår, inga klagomål att tänderna värker. Hoppas det inte blir värre än så nu.

Jag gjorde ytterligare ett tidsfördrivande test på Facebook i helgen. Denna gången skulle man svara på diverse frågor och sedan få en känd skådespelare presenterad. Denna skådespelare skulle vara passande att spela dig själv i en film som handlade om dig. Svaret kommer här…

Jag blev förvånad, men ändå glad. Jag hade gissat på nån häftig actionhjälte till skådis, men fick en dramatisk komiker. Kan väl knappast bli bättre!

Jag är en fri man. En seriös man. En stark man. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla myror och tvestjärtar runt vårt hus. De kommer allt närmare nu och snart får jag nog damma av cederträoljan igen. Den jag använde mot hästmyrorna under WAB I (War Against Bugs 1). Den gjorde ju underverk. Let the war begin!

Det var en gång en kvinna med en iPhone. Men trots att hon tog god hand om den och älskade den i massor, så var olyckan framme. Det var tidigare i vår det hände, efter ett toalettbesök när mobiltelefonen gled ur händerna och föll ner i toalettstolens avgrund…

Den incidenten har ni säkert läst om här i ett tidigare inlägg, och vi tog farväl av Jennys iPhone 5 som drunknade. Hon blev då degraderad i
”mobiltelefoncoolhet” och fick damma av sin gamla iPhone 4. Hon ville helst köpa en ny, men det blev inget med det. Och att begära slutfaktura från mobiloperatören eller ta ut en på hemförsäkringen kostade alldeles för mycket. Så hon fick ha sin gamla relik till mobil kvar.
Men så i veckan hände det, igen. Hon tappar sin mobila antikvitet på uppfarten utanför huset och glaset sprack. När jag kommer hem så frågar hon om vi har bred transparent tejp, vilket vi hade så jag tog fram den till henne. Hon visar att glaset håller på att spricka sönder nertill på displayen. Det ska nog inte vara några problem att sätta en tejpbit där sen tänkte jag och lät henne laga den själv. Det borde jag kanske inte ha gjort…
När barnen somnat hör jag hur det dras ut en lång remsa från tejprullen, och hur det prasslar där inne i köket. Efter ett tag hittar jag hennes mobil liggandes på bänken i köket. Hon hade lagat den med tejp. Helt själv.

Jag kunde inte låta bli att fråga hur hon tänkte när hon tejpade. När hon börjar förklara sitt konstverk så inser hon att hon tejpat över hålet till den lilla högtalaren där man lyssnar med örat under samtalen. Vilket gör att hon förmodligen inte hör vad folk säger om hon blir uppringd. Vi kontaktade hennes mobiloperatör och löste problemet med en förlängning av abonnemanget och ny telefon. Så i fredags hämtade hon ut en ny iPhone 5S. Hon har även konstaterat att ett fodral/skal till mobilen vore en bra idé. Jag kan inte annat än att hålla med henne.

På lördagsmorgonen tog jag med mig Freja ut och handlade lite. Twinsen är sjuka och fick stanna hemma. Och med tanke på finanskrisen som varit min vardag sedan jag slutade få veckopeng, så blev det inte mycket till shopping idag. Mestadels mat och nödvändigheter som dasspapper och diskmedel. Vi unnade oss dock lite lördagsgodis, de har en ny leverantör av lösviktsgodis på ICA Maxi. Klart man måste testa!
Freja lyckades charma till sig en glass efteråt också. Jag vet inte hur hon bär sig åt, jag som är så bestämd av mig när det gäller sånt innan maten. Kanske har det med hennes gulliga uttal att göra?
– Pappa! Jag vill ha glass! Ropar hon från sin plats längst bak i bilen.
– Ja efter lunchen kan du få en glass, vi åker hem nu och äter på en gång. Svarar jag mästerligt.
– Men jag vill köpa glass där. Säger hon och pekar på något jag ej kan se från förarsätet i bilen.
– Vart? Frågar jag och ser mig omkring.
– Där! På McNonalds! Ropar hon bedjande.
Jag slår på den halvt fungerande blinkersen i rondellen och svänger av. Hur kan man motstå att köpa henne en glass när hon ber så fint. För övrigt så fungerar fortfarande inte AC:n i bilen. Sprickan i vindrutan mår inte bra utan heller, utan blir större för varje dag. Och motorn kokar som Hulkens blod. En ny bil har aldrig känts mer aktuellt än vad det gör nu. Men, vi får se vad som händer efter finanskrisen…

Jag köpte en ekologisk flaska rosévin för flera veckor sedan! Den skulle jag använda mig av när jag ville vara lite förförisk och fräsig här hemma så att Jenny tycker om mig. Och just den flaskan frestade mig likt en liten kittling under lördagseftermiddagen. Skulle man ta sig ett glas kanske, det var ju ändå helg. Svaret på det kom som en blixt från klar himmel. Freja lekte i lekparken med en annan flicka på gården idag. Plötsligt hör vi, och resten av Värmdö, hur Freja skriker för livet. Jag springer ut och möter upp dem utanför huset. Freja gråter och skriker, hon har blod runt munnen och sand i hela ansiktet. Hon ramlade tydligen på vägen hem från lekparken, och att få henne lugn igen tog en bra stund. Men tillslut kom hon och Jenny ut från badrummet där de tvättat henne. Hon hade en ordentlig ”Simpsons”-läpp, ett sår under näsan och var lite röd på kinden och runt ögat. Stackare…
Hon verkade dock må bra, och vi avvaktar nu för att se om om klagar på att tänderna värker. I så fall får vi boka in ett tandläkarbesök i veckan och be dem undersöka hennes tänder. Men det verkar än så länge bara vara ett ytligt sår, inga klagomål att tänderna värker. Hoppas det inte blir värre än så nu.

Jag gjorde ytterligare ett tidsfördrivande test på Facebook i helgen. Denna gången skulle man svara på diverse frågor och sedan få en känd skådespelare presenterad. Denna skådespelare skulle vara passande att spela dig själv i en film som handlade om dig. Svaret kommer här…

Jag blev förvånad, men ändå glad. Jag hade gissat på nån häftig actionhjälte till skådis, men fick en dramatisk komiker. Kan väl knappast bli bättre!

Jag är en fri man. En seriös man. En stark man. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla myror och tvestjärtar runt vårt hus. De kommer allt närmare nu och snart får jag nog damma av cederträoljan igen. Den jag använde mot hästmyrorna under WAB I (War Against Bugs 1). Den gjorde ju underverk. Let the war begin!

Vi har hängt ihop länge, min mage och jag. Vi har tagit hand om varandra genom hela livet och båda har varit välmående. Men på senare år har vi varit lite oense. Ibland bjuder den på lite kramp. När möjlighet finns så startar en liten indian en mindre brand där inne. Lyssnar jag på rockgruppen Ghost så vet ni alla vad som händer. Den har även hotat med plötsliga gaser vid ett par tillfällen som får en att knipa ihop för kung och fosterland. Helst när man befinner sig i täta folksamlingar. Och magen har numera börjat bråka under arbetstid, ska återkomma till det här snart…

Om man bortser från magsjuka och andra eländen som påverkar magen så har jag haft en lyckosam mage. Inga matallergier eller annat som hindrat oss båda från att växa. Vi ställde upp för varandra, alltid! Men sedan några år tillbaka så har magen fått för sig att växa utan min tillåtelse. Jag känner att det inte skulle skada med lite ungdomliga magrutor, medan magen hävdar att enbart en ruta räcker. Och ju större desto bättre! Så här har vi olika synpunkter på hur det ska vara. Jag var ju ute och löptränade en del i våras, det gillade inte magen. För varje majestätiskt löpsteg jag tog så guppade magus enormus i otakt. Det kändes som om magen kastade sig ut för att genomföra ett bungyjump-hopp när den guppade till löpstegen. Allt för att stoppa min framfart mot titeln som ”Sveriges bästa löpare”, eller åtminstone en titeln som lyder ”Snabbare än chefen”.
När det gäller mat så är vi inte heller helt överens. I mina unga år så var det mestadels min klena tunga som domnade bort och svällde upp till en fullsize paprika i munnen om jag åt stark mat. Vissa påstår att jag tycker ketchup är för starkt, men de ljuger självklart. Ketchup äter jag utan problem, däremot har tacosåser varit ett orosmoment. Jag har sedan bara något år tillbaka verkligen tuffat till mig, och avancerat från mild till medium i styrka på tacosåsen. Det imponerar inte på så många människor, men det bryr jag mig inte om. Huvudsaken är att jag och min mage håller ihop! Äntligen har tungan börjat låta mig njuta av stark mat utan att det brinner i munnen och att jag börjar svettas i ren panik. Tungan och jag, vi har blivit goda vänner!
Kanske är det just därför som magen bråkar med mig. Av ren svartsjuka eller något. Numera väljer magen att skämma ut mig när det vankas lite kryddad mat. Så fort sista tuggan åkt ner och gjort en liten kullerbytta i magen så är det som att ”någon” där inne rycker tag i det stora röda nödhandtaget.
– Ursäkta mig, jag måste bara… Får man förklara sig och med hopknipna skinkor gå bestämt till herrarnas.
Sedan är det bara att gå bananas. Och när man hör sirenerna komma närmare från utryckningsfordonen någon ängslig människa tillkallat, ja då är det bara att klättra ut genom fönstret.
Varför? Varför ska det bli såhär när man ÄNTLIGEN kan njuta av lite kryddad god mat. Känns inte det otroligt onödigt, va? I snart 35år har magen och jag varit bästisar. Jag har getts möjligheten att kicka igång kroppen med tre koppar kaffe på mindre än en timme för att vakna fortare när kidsen vaknat på morgonen. De vaknar ju som vanligt väldigt tidigt och oftast har de redan petat i högsta växeln när de slår upp ögonen. Då behöver man kaffe eller Red Bull i mängder för att ha en chans till en bra start på dagen. Det är inte allas magar som pallar med det, men min mage har gett mig den möjligheten. Jag känner inte att magen skulle må sämre för det, annat än att jag blir intressant och väldigt kissnödig. Men ingen halsbränna eller liknande, tack för det magen. Däremot kan en vilt främmande människa bara säga Tutti-Frutti godis och en vulkan tar sats i magen på mig. Då snackar vi eld och lågor som skulle gjort självaste eldsprutande draken Smaug avundsjuk. För då brinner helvetets eldar i hals och mage, vilket är förfärligt eftersom det är en favoritgodis. Tråkigt att inte alltid vara överens med sin mage om sånt som smakar gott…
Om man bortser från de inre problemen ens mage har att erbjuda, så finns det andra problem har jag upptäckt. Som idag på jobbet, fasen alltså… Där står jag vid min maskin i min fulla prakt, och är småsur över att Billy får ett så varmt välkomnande av alla som passerar vår produktionslinje. Det var hans första arbetsdag efter semestern, så det är alltid trevligt att folk hälsar glatt på en. Medan jag tydligen var osynlig för de flesta. Ingen hälsade lika glatt på mig, det spelade ingen roll hur mycket jag spände ut min mage för att få uppmärksamhet. Det jag upptäcker är att min mage verkligen är gigantisk. Den är där och lite överallt, fasen alltså! Den skapar till och med problem på jobbet. Vi har små fotoceller som läser av flaskorna när de passerar dem in mot en ny ”station” eller vad vi kan kalla det för. Vid detta tillfälle så var det en fotocell som styr en mekanisk grind för att inte alla flaskor ska åka in samtidigt till etikettmaskinen. Fotocellen sitter bara några få centimeter från banan där flaskan passerar förbi, men den har en räckvidd på närmare en halvmeter. Och tydligen så räcker det att jag och min mage går förbi fotocellen numera, så stängs den mekaniska grinden utan att man märker det. Sedan kommer flaskorna på löpande band, men då blir det stopp och de faller tillslut av sitt löpande band. Och allt är min magens fel. Den är fasen överallt! Jag är rätt lik killen på bilden här nedan…

Sedan har vi det här tjatet från kollegorna på jobbet om att jag ska vara med dem och springa Tunnel Run 2014. Vad är det för dumheter! Springa i en tunnel, tänk om jag fastnar som en propp någonstans där under jorden. Det mest troliga är väl annars att alla funktionärer och åskådare som väntar vid tunnelns slut flyr i panik när de hör de högt ekande flåset och frustrerande vrålen från mig i tunnelns djup. Om någon får för sig att skrika Godzilla när de flyr så lovar jag att med guppande mage springa ifatt och äta upp dem. Tunnelångest!

Nej, min stackars mage och jag får nog prata ut om våra problem. Sedan min 30-årsdag så har vi uppenbart olika åsikter om hur vi ska fortsätta vårt framtida samarbete. Men problem är till för att lösas! Ta hand om era magar där ute, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke. Han har varit jättedum sedan han kom tillbaka från sin semester igår. Skräms och bråkar, en riktig skitunge är vad han är! Fast lite trevlig ändå…

Till alla er som känner ångest inför er första arbetsdag imorgon efter er semester. Ni kommer troligen ligga vakna länge ikväll, och ju längre natten lider desto mer stressade blir ni över att ni aldrig somnar någon gång. Men ta det lugnt, ni kommer att somna förr eller senare.
Imorgon kommer ni borsta av er den dåliga nattsömnen och skutta iväg till jobbet. Troligtvis blir ni förvånade över hur snabbt er måndag springer iväg.
Ni kommer inte känna av tröttheten förrän tisdag eftermiddag skulle jag gissa. Då går ni på autopilot sista timmarna på jobbet innan ni åker hem.
På onsdag börjar ni fundera över om detta är er längsta arbetsvecka någonsin. Ni är trötta, men kämpar på.
Torsdag, ni längtar redan efter semestern nästa år…
Fredag och nu är arbetsvecka nr.1 avklarad. Ni firar kanske med någon öl eller en skvätt rosé som ni haft kvar från er semester. Men ni somnar innan ”Lilla aktuellt” börjat sändas i Barnkanalen…
Känner ni igen er? Visst är det kanske tungt att börja jobba igen efter semestern, speciellt om man varit ledig länge. Men jag har ändå en poäng med allt detta! Var glada att ni har ett jobb att återvända till, det är inte alla som har det. Se fram emot en spännande höst, det är ju snart jul!

Harry på jobbet kom till mig tidigare i veckan och jämförde mig med åsnan Ior i ”Nalle Puh”…

Jag har fastnat för en ny låt av Takida som heter ”To have and to hold”. Uppmanar alla med någon form av rockådra i kroppen att kolla upp den på Youtube, Spotify eller vad ni nu föredrar. Musikvideon är skum och jag förstår den inte, men om man blundar och lyssnar så hör ni storheten i låten. Det är en skön ballad, och sångaren Robert Pettersson har nog enligt mig en av Sveriges bästa sångröster. Han sjunger riktigt jäkla bra, och med bra tryck i rösten. Det hör man i slutet av låten om inte annat. Men det är en smaksak, alla håller säkert inte med. Men vad vet ni om bra musik frågar jag mig då…

Tänk att jag nästan glömt bort hur bra Takida är, jag får nästan skämmas. När de släppte låten ”Curly Sue” för många år sedan höll jag på att bralla på mig av lycka. En av mina absoluta favoritlåtar, men mycket på grund av deras grymt skickliga sångare. Jag har ju varit insnöad på ett annat svenskt band ett bra tag nu, nämligen Sabaton. Och Joakim Brodén får ursäkta, men han har inte riktigt lika bra sångröst som Robban i Takida. Däremot har Jocke en jäkla kraftfull (och maskulin) röst och ett bra tryck i pipan han med. Vi ska verkligen vara stolta och nöjda över våra fantastiska musikartister! Jag har för mig att Sverige är världens tredje största musikexportland efter USA och Storbritannien. Hur fräsigt och coolt är inte det!

Freja har ju slutat med nappar, tänk att jag glömt bort att nämna det här. Hon beslutade sig för att ge sina nappar till doktorn när vi skulle till SÖS och lämna blodprover. Sedan dess har hon varit utan, hon är en fantastiskt duktig tjej! Ni som känner Freja vet vilken otrolig uppoffring det är för henne. Helst har hon ju burit runt på alla sina nappar samtidigt, minst tre stycken för att hålla sig lugn. Hon fick naturligtvis en belöning för detta i form av en ny gosedjurskatt och en Tingeling-film.
Hon har nog hållt upp i över en månad nu utan problem. Men vi har hittat henne någon gång under matbordet i köket eller under en filt i soffan med antingen Novas eller Theos napp. Det ser lite kul ut då eftersom hon suger på napparna som om hennes liv hängde på det, eller så tar hon igen alla veckorna utan napp inom loppet av några sekunder. Och man kan nästan ana att hon skäms lite när hon blivit påkommen. Då har vi förklarat att de är ju bara småbarn som använder napp, och då lämnar hon tillbaka napparna utan problem. Tack och lov…

Idag hade vi besök av Tommy, Jossan och lilla Tuva. Det var jättetrevligt och barnen lekte för fullt. Dock så var våra barn lite kinkiga denna eftermiddag och de turades om att gnälla lite hela tiden. Men så är det vissa dagar, de får ta igen det en annan dag istället. Det var roligt att ha dem här på besök idag i alla fall!

Nu säger vi godnatt och nöjer oss för ikväll. Ha d biff!

DAGEN JERKER går till Jocke som inte berättat för mig att världens roligaste Åke, som vi jobbat med på mitt förra jobb, tydligen är ett återkommande inslag i TV-programmet ”Böda camping”. Fy på Jocke…

Nanu Nanu! Vem minns inte honom som Mork i ”Mork & Mindy”, eller som Cronauer i ”Good Morning Vietnam”!

Men nu har underbara Robin Williams har dött. Jag har alltid sett honom som en glad, varmhjärtad och lite galen människa. Rolig var han, och hans filmer är kanske inte några man tittar på så många gånger. De är för mig lite typiska titta-på-en-gång-filmer. Fast man blir ändå berörd och lägger dem på minnet ändå, och tycker aldrig att hans filmer är dåliga. Den enda jag vet att jag tittat på väldigt många gånger är ”Hook”, då han spelar Peter Pan. Jag var ju inte så gammal när den kom, men den var mycket underhållande tyckte mina syskon och jag.
Det har talats om självmord, vilket vore otroligt olyckligt. Ju mer jag tänker på honom, desto sorgligare blir det faktiskt. Läste vad Agneta Sjödin skrev om honom på Facebook, hon skrev såhär:

”Framgång och berömmelse är verkligen ingen garanti för lycka. Det spelar ingen roll hur mycket världen älskar och bekräftar dig, om din inre värld vilar i mörker.”

Tycker det var fint skrivet. Det är så sorgligt att han gått bort. Jag tycker inte att man såg honom så ofta på TV, men när han väl dök upp där så blev jag alltid lika glad. Vila i frid Robin…

Jocke tycker att jag skriver alldeles för sällan här på bloggen. Okej, jag får skärpa till mig lite. Men i hans fall så vet jag ju vilken skadeglad filur han är, och han vill enbart läsa om mina motgångar. Fast vet du Jocke, det blir inget med det!

Twinsen har numera en del duster om vilka leksaker de vill ha. De tar varandras leksaker och då blir det ett herrans liv. Så vi lär dem att byta saker med varandra istället. Även Freja anammar detta, vilket är bra. Men det är inte alltid det går så bra. Freja tjatar och nästan hotar dem tills de går med på att byta. Haha, det låter lite gulligt när hon vill verka bestämd. Medan Nova och Theo får fortsätta att öva. Oftast går detta ganska bra, men ibland blir det lite fel. Som i lördags till exempel, då tar Theo upp skruvdragaren ur barnens verktygslåda. Samtidigt tar Nova upp själva bitsen man fäster i skruvdragaren. Nu står båda utan en komplett leksak, och båda vill ha det den andre har.
– Byta! Byta! Säger de och sträcker sig efter den andres leksak.
Då blir det lite komplicerat, men det gläder oss att de försöker!

Vad har hänt annars då, måste tänka efter lite. Jo vi hade besök i helgen! I fredags när jag kom hem från jobbet stod en motorcykel parkerad på vår uppfart. Fräsigt! Jag kände inte igen den, men anade vem det kunde vars. Det var barnens morfar Roger som var på besök. Han hade lackat om motorcykeln, den var röd tidigare. Men nu var den grå och svart, den skulle nästan passa in i min blivande MC-klubb. Men det krävs mer än så för att platsa i den än en snygg hoj, han måste skaffa väst och vapen först. Sedan blir det obligatoriskt med flames på hojen, vare sig han vill det eller ej. De som trotsar mig som president får åka flakmoppe med piratflagga tills jag blir nöjd. Åh vad bra allt kommer bli!
I lördags kom Jennys bror Fredrik på besök. Han är stark, för han jobbar på ett gym. Så vad passade då bättre än att han skulle hjälpa mig att lyfta upp alla flyttkartonger på vinden! Vi gjorde en insats och röjde bort nästan alla kartonger ur klädkammaren. Sedan klättrade jag upp på vinden och gjorde mig redo att ta emot kartongerna som starke Fredrik kastade upp. Men jag hade inte glömt vad som hände sist när jag klättrade runt på vinden, när jag föll ner i lösullen. Jag fnös åt all lösull när jag kom upp och tog ett djupt andetag av den instängda och kokheta luften. Sedan började vi! Låda efter låda flög upp, det gick väldigt fort. Men det har sina nackdelar att ha en inbyggd airbag på magen. Tjocka pappa Jimmy kom för nära kanten till vindsluckan och där var inte golvet på vinden lika stabilt. Det sa BRAK och brädorna knäcktes av min enorma övervikt, sedan hade man lösull upp till knäna. Jag vart lite besviken. Inte igen! Som tur var så var vi nästan helt klara, så vi snabbade oss så att jag kunde ta en dusch innan det började klia. Jag undrar vad folk ska tro sen när jag är död (20 juli 2021 pga ett spöke tydligen) och Jenny sålt radhuset. När de nya ägarns tar sig upp på vinden och får se enorma hål efter alla mina fall genom vindsgolvet. Sak samma, det blir deras bekymmer. Jag är ju ändå död då…
Anna och Tobbe tittade även förbi på lördagen med sina barn. Då vart det full rulle här hemma och alla barnen hade väldigt roligt. Vi vuxna och Jenny avnjöt en lång fikastund när alla barnen nu var upptagna med sina lekar. Härligt!
När vi fikade så åt barnen varsin glass. En vanlig isglass på pinne, då vet man att de är sysselsatta en stund. Förutom Theo då, såklart… Han tuggar omgående i sig sin glass, den är slut på en minut. Då tittar han på Nova, sedan börjas det…
– Ova! Ova! Byta? Byta! Säger han och räcker fram sin tomma glasspinne i hopp om att få hennes glass.
Nova vill såklart inte ha Theos tomma kladdiga pinne, utan drar snabbt bort sin glass för att markera det dåliga bytesvärdet hon erbjudits. Då blir Theo upprörd. Nova den lilla retstickan tar då Theos pinne ifrån honom, sedan håller hon fram sin glasss. Theo skiner upp som en sol och tror att han ska få hennes glass. Men när han ska ta den så drar hon undan glassen och skrattar retfullt. Theo blir då såklart förkrossad. Han kastar bort något från bordet för att markera sitt stora missnöje och börjar sedan gråta. Men då ser han en sak på sitt glasspapper, det är en liten bild på glassen han ätit. Han börjar då att slicka ock smaka på glasspappret i hopp om att det ska smaka glass. Han är för söt, man lider lite med honom…
I söndags kände jag mig lite som starke Adolf i Pippi Långstrump. Så jag beslutade mig för att börja röja upp i förrådet. Det var kul i ungefär 20 minuter. Sedan messade Linda och frågade om de fick hälsa på oss. Det fick de såklart! Och Fredrik dök upp även han, så nu fikade vi idag igen.
Fika är bra, fika är det bästa man kan göra. Det näst bästa föresten, det bästa är att luta sig tillbaka med exempelvis en öl och lyssna på världens bästa Mogge när han pratar engelska. Hans grammatik är oslagbar, så jäkla bra!
När vi fikat färdigt så tog alla en promenad genom området. Vi jobbar på att få Linda och hennes familj att flytta ut hit till oss på Wermdö. Med lite övertalning så kan det nog gå…
Men så såg vår helg ut, med massor av fika!

Nu ska jag se om jag har någon bra film med Robin Williams som vi kan titta på. Och kanske tänder vi ett ljus till hans ära. Nova och Theo tittade tydligen på något läskigt och tog skydd bakom soffbordet. Det läskiga programmet var ”Allsång på Skansen”…

Hoppas ni alla får en trevlig kväll. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke och fröken Tallrot. De har inte jobbat på jättelänge nu, hur mycket semester har de egentligen? De är saknade på jobbet. Pallra er till jobbet nån gång era semesterlökar!

Hurra hurra! Grattis på födelsedagen!

Igår firade vi the great Karl hemma hos Erik och Johanna. Han är nu 4år och snart vuxen. Vi hade en härlig eftermiddag där med godsaker och trevliga pratstunder. Theo fastnade för en leksaksdammsugare som han gick runt med hela eftermiddagen. Men nu vet vi vad han ska få i födelsedagspresent! Men ett stort hurra för Karl!
Även Saltsjöbadens guldgosse, Marcus, fyller år! Så i samma veva skickade jag på honom en födelsedagspresent när vi firade Karl. Han fyller inget märkvärdigt, bara en ointressant siffra i hans coola liv. Han är liksom evigt ung på något vis… Hurra för Marcus!
Och idag firade vi Jennys mormor Solveig, eller Sunway som man säger på engelska. Hon fyller 85år nu i veckan. Men vi firade henne idag ute i soliga Huddinge hos Ann och Torbjörn. Lena tog med sig Lembit dit, de kom precis hem från en vecka på Mallorca, och såklart den alltid lika glada Magnus. Sedan var Jennys kusin Hanna där med Adel och alla barnen. Även områdets alla getingar ville fira Solveig. Men de jagades bort av elektriska racketar…
Alla barnen lekte och snickrade i solskenet. Detta var något nytt för våra barn, men de verkade gilla det väldigt mycket!
Sedan bjöds det på god mat och väldigt smaskigt födelsedagsfika efteråt. Mums! Jag och Theo missade starten av firandet och kom lite senare. Kommer in på det lite längre ner i inlägget…

Men tänk va, 85år… Det är så fantastiskt! Jag önskar att jag också får bli lika hurtig och käck som Solveig när jag blir 85år. Jag gjorde ett test härom dagen som dock tar död på mina förhoppningar. Testet heter ”When and why you will die”, och talar om vilket datum man dör och hur det kommer gå till. Jag blev lite oroad av svaret ska jag erkänna…

Hoppas det INTE stämmer! Jag har fortfarande mycket att ge, är så ung och snärtig enligt min mening. Sak samma, detta är din dag Solveig. Hurra för Solveig!

Varför var jag och Theo sena till firandet då, jo det ska jag berätta. När jag tillagade dagens lunch i köket så var det lite smårörigt. Theo sprang mestadels runt, Nova hade klättrat upp på sin stol vid matbordet och Freja behövde hjälp på toaletten så Jenny var där. När jag började lägga upp maten på deras tallrikar hör jag Jenny ropa något till Nova från badrummet. Hon klättrade upp på bordet eller något, jag hann inte riktigt se. För precis när jag tittade åt Novas håll så hör jag plötsligt Theo skrika till bakom mig.
– Aj! Varmt! Ropade han högt och började genast gråta.
Fan! Jag fattade direkt vad som hade hänt och tog honom snabbt till vattenkranen och började skölja handen i ljummet vatten. Han hade ställt sig på en hink och nådde på så sätt upp till spisplattan. Den hade varit avstängd några minuter, men var fortfarande väldigt varm. Man tycker man har koll på detta när man lagar mat, och barnen vet att de inte får röra spishällen. Men nu hände det i alla fall, en fasa för alla föräldrar.
Efter ett tag satte jag mig med Theo i badrummet och lät handfatet fyllas med vatten så att han kunde ha handen där. Han var lugnare nu, men blev ledsen när han knöt ihop handen eller tog upp den ur vattnet. Jag försökte ringa sjukvårdsupplysningen, men där blev man placerad i kö.
– Du har plats 38 i kön, tack för att du väntar. Berättar en trevlig robotröst.
Typiskt. Jag visste fortfarande inte hur pass illa han bränt sig, det syntes bara en liten fläck på pekfingret. I så fall var det kanske inte så farligt, men efter ca 45 minuter så började det träda fram fler ljusa fläckar. Varje fingertopp hade nu en ljus fläck, och längs med hela pekfingret ner till handflatan kunde man nu ana brännmärken.
– Du har nu plats 24 i… Pip pip pip!
Samtalets bröts. Men så förträffligt, man blir så lycklig! Nu började dessutom Theo gråta mer och mer. Så jag hoppade in i bilen och körde honom till barnakuten på SÖS. På vägen dit fick han hålla en påse med is som jag stoppat i en strumpa. Jag ville ju inte att han skulle bli kall och få köldskador av isen, så en strumpa hjälpte och gjorde påsen sval utan att bli iskall.
Theo var ledsen hela vägen till sjukhuset, men blev lugn när vi var framme och han fick komma upp i min famn. När vi kliver in så tittar de snabbt på hans hand och frågar vad som hänt. När jag förklarat allt får jag höra att vi gjort allting helt rätt, och att vi får slå oss ner i väntrummet i väntan på att bli inskrivna. Jag hinner bara köpa en Festis till Theo i väntrummets tråkiga automat, sedan kommer en sköterska fram till oss. Hon förklarar att hon talat med läkaren och att de kan inte hjälpa oss där. Utan vi blir hänvisade till Karolinska istället…
I dessa situationer har jag märkt att mitt annars så långa tålamod kortas ner väsentligt. Hur är detta möjligt? En barnakut som inte kan hjälpa ett barn som bränt sig, jag kan inte tänka mig att det skulle vara någon ovanlig skada bland barn. Alla har väl råkat bränna sig på något som barn, så varför kunde inte de hjälpa oss här? Jag frågar om det är allvarligare än det ser ut, och att det är därför vi skickas vidare. Men det kunde inte den inställsamma och trevliga sköterskan svara på. Tack för hjälpen, jag känner mig stolt över den svenska sjukvården ännu en gång.
Theo börjar gråta igen när jag sätter honom i bilen. Jag kan inte sluta tänka på vad sköterskan sagt. ”Vi kan inte hjälpa er här”… Jag körde sedan ilsket med den stekheta Carnivalen till Karolinska och sprang svettig in på barnakuten där. Där skulle ALLA ta en nummerlapp och vänta på sin tur innan man fick hjälp. Men snälla… Jag tog en nummerlapp och tittade mig omkring. Det satt flera familjer och väntade på att bli inskrivna, men sköterskorna bakom de olika diskarna som tog emot patienterna var det ingen vidare fart på. De satt lugnt och knappade på sina datorer. Jag kände att Theos ispåse nu smält och var ljummen, så jag gick fram till en sköterska bakom en av diskarna.
– Hej, han har bränt sin hand på spisplattan hemma. Kan ni titta och göra en snabb bedömning bara om vi måste sitta här och vänta eller ej. Frågar jag och hoppades på någon form av hjälp.
Sköterskan tittar lite surt på mig, och jag gissar att han var trött på patienter som tränger sig i tron om att deras barn är i störst behov av hjälp. Men jag brydde mig inte om vad han tyckte om mig i detta läge. Han tittar på Theos hand.
– Var det länge sedan det hände? Frågar han.
– Ja nu är det väl snart två timmar sedan. Vi satt hemma och sköljde handen i ljummet vatten i nästan en timme innan vi åkte till SÖS, men de skickade oss hit. Förklarade jag.
– Mm, nja… Jag kan inte bedöma detta utan det får en läkare göra så ni får slå er ner och vänta. Säger han och pekar mot väntrummet.
– Va? Men har ni inte kompresser eller liknande mot brännskador som vi kan kyla handen med under tiden? Frågar jag uppgivet.
– Hm, nej… Svarar han.
– Men is då? En isglass eller vad som helst. Säger jag irriterat.
– Nej tyvärr, ni får vänta på er tur. Säger han och pekar mot väntrummet ännu en gång.
Jag tittade länge på honom innan jag vände mig om och gick och satte mig med Theo i mitt knä. Jag var så arg, fy fan vilken arrogant typ! Theo var åtminstone lugn igen, men snyftade lite. Jag var på väg att köpa en isglass i cafeterian en bit bort som han kunde få svalka handen med. Men det tog inte ens en minut innan sköterskan vi tidigare talat med kom fram till oss.
– Vill du så kan jag ta in honom och lägga på lite fuktiga kompresser på blåsorna. Förklarade han.
– JA TACK! Svarade jag surt.
Vi gick in på ett rum bakom disken vi tidigare talades vid, där började han sedan ta fram olika kompresser och liknande. Sedan frågar han en annan sköterska utanför rummet vad han mer skulle göra. Jag förstod då att någon annan sköterska troligen hörde vår diskussion tidigare och sagt åt honom att ta in oss hit. En kvinnlig sköterska kommer då in och hjälper honom ta fram det han behöver för att ta hand om Theos hand. Jag får en känsla av att den manliga sköterskan måste vara någon form av värdelös prao eller liknande. Så jag var tacksam för att hon kom in och styrde upp allt. Hon var mycket mer hjälpsam, hon tittade på Theos hand och förklarade vad som skulle göras. Sedan underhöll hon Theo med sin penna med spretiga bollar på medan jag matade honom med Alvedon och Ipren som hon gett mig. Theo skrattade och slurpade i sig båda doserna. Den manliga sköterskan försökte lätta upp situationen med att blåsa såpbubblor framför oss. Jag ville trycka in hela flaskan i halsen på honom, men gjorde det självklart inte. Men jag var fortfarande irriterad på honom.
Sedan fick vi vänta i väntrummet ganska länge. Men nu var Theo glad och klättrade runt på stolarna. Efter en stund ville han att jag skulle ta bort bandaget han fått lindat runt sin hand. Men då distraherade jag honom med att visa ett avsnitt med Timmy Lamm på min telefon. Han vart nöjd, men ville enbart se vinjetten som spelades i början om och om igen. Men huvudsaken var att han var glad och glömde sitt bandage tills läkaren kom. Och efter en stund fick vi träffa läkaren.
Han tittade på handen och gjorde en bedömning att det inte behövdes skickas vidare till avdelningen för brännskador. Istället så tvättade de Theos hand och lindade om den till en boxningshandske. Den ska han nu ha på sig i ytterligare någon dag. Sedan var det viktigt att hålla rent och även hålla koll på utvecklingen så att det inte blev sämre. Efter dessa turbulenta timmar fick vi åka hem!
Theo somnade nu omgående och jag började köra därifrån. Efter att ha uppdaterat Jenny, som redan var på plats för att fira Solveig, så begav vi oss nu tillslut mot födelsedagsfirandet. Men när jag tittar på Theo nu så ser jag ju att han är en mindre version av Alexander ”the Mauler” Gustafsson, UFC fightern. Jag ska omgående leta upp en bra UFC- eller MMA-förskola till Theo….

Efter en hektisk dag så var det dags att förbereda morgondagen när vi kommit hem på kvällen. Det skulle plockas undan och vikas tvätt. Det sistnämnda är ju så tråkigt och gick väldigt segt i den varma tvättstugan. Då slogs jag av en tanke… Tvättstugeöl! Jag rusade snabbt ut i köket och hämtade en kall öl i kylskåpet. Den var halvtom när jag kom tillbaka till tvättstugan. Men nu var det bättre fart på mig och lite roligare att ta hand om tvätten. Men inte ens en kall öl kan rädda dig från allt…
Där stod jag nu med ett av Jennys nyköpta plagg i handen. Det var grönt och såg ut som ett mjukt rör till formen. En tubtop eller vad det heter tänkte jag! Men fick ändå inte ordning på den. Jag försökte vända hela plagget ut och in när Jenny av en slump tittade in i tvättstugan.
– Se här, titta! Sa jag och trasslade på något vis bara till alltihop.
– Ge mig den. Sa Jenny och vek snabbt ihop plagget till en fin hög.
Det är inte så himla lätt! När det dyker upp nya klädesplagg och framför allt Jennys plagg så står man ibland inför en omöjlig utmaning när de ska vikas ihop på ett prydligt sätt. Det är som att lösa en rebus utan att ens veta hur man ska börja! Men nu blev jag räddad denna gång, annars hade det blivit en klassisk rulla-ihop-till-en-boll-och-lägga-underst-i-högen lösning av det hela. Kanske inte så uppskattat alla gånger…

Vilken dag, vilken helg. Full fart hela tiden! Men nu väntar en form av vila till nattsömn, imorgon börjar en ny arbetsvecka. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till den arroganta sköterskan på Karolinska. Hoppas en ambulans backar hela vägen upp i arslet på dig! Ursäkta mitt omogna ordförråd, men jag är så trött…

Dra mig på en tallpinnevagn, vilka åsksmällar vi bjöds på härom dagen! Jag var fortfarande sjuk och låg i ”koma” på sängen när åskan mullrade sådär härligt som jag gillar. Den riktigt bullrade i ösregnet och sedan kom det, PANG! Plötsligt small det till ordentligt. Jag höll på att ramla ur sängen! Och det krävs en rejäl smäll för att 100kg superpappa ska förflyttas oavsiktligt, men detta lät som att smällen skedde precis utanför fönstret.
Jenny kom springandes uppför trappan och ropade på mig.
– Gud, hör du vad det åskar? Frågade hon uppspelt och kanske även lite nervöst.
Klart jag hörde, jag hade ju nästan brallat på mig av den höga åsksmällen. Jenny berättade att parabolen tappat sin signal, sedan gick hon ner igen.
Toppen… Har parabolen lagt av nu? Jag som offrade min kropp i fallet från stegen i mitt försök att rikta om den när vi flyttade in. Som jag sedan betalade dyra pengar till en kabelgubbe för att fixa problemet. Skulle den dö nu… Åh grymma värld! Inte nog med det, nu regnade det så mycket ute att det rann in vatten genom alla våra fönster vi öppnat lite på glänt. Även vardagsrumsgolvet hade fått en liten sjö innanför balkongdörren. Åskguden Tor var verkligen inte på humör denna dag…

Tänk att man ska behöva utstå något så hemskt som att bli skrämd två gånger på samma dag. Först den enorma åsksmällen, sedan hände något när jag skulle stänga balkongdörren när det var sovdags på kvällen. Det var mörkt ute och precis när jag vrider om nyckeln ser jag något äckligt på balkongdörrens fönster framför ansiktet på mig. Ursäkta uttrycket, men det såg ut som en lång och smal bajskorv. Jäkla ungar! Theo hade råkat bajsa utanför balkongdörren tidigare denna dag, eftersom han numera tar av sig blöjan själv ibland. Men hur fasen hamnade den på fönstret tänkte jag, utan att vi har sett det. Han måste ju ha kastat den på dörren eller något liknande! När jag hämtat papper för att torka bort bajset så tänder jag taklampan, och ser att det inte alls är en bajskorv. Det var en brun äcklig snigel! Hur hamnade den där? Jag var lättad att Theo åtminstone inte kastat runt sin egen avföring. Så jag öppnade dörren och gav snigeln sedan en rejäl flintsnärt så att den flög ut på gräsmattan. Slimo!
Vi har så mycket sniglar och myror på tomten. Men nu har jag vattnat ut myrr för att bli kvitt myrorna, sedan finns det nåt man kan använda mot sniglar. Detta ska jag undersöka i helgen. ”Lilla snigel akta dig…”

Varför fläktar det inte ute, vart har vinden tagit vägen? Vi har alla fönster och dörrar öppna, men inte en tillstymmelse till korsdrag. Varje kväll innan jag ska sova öppnar jag upp fönstret i sovrummet på vid gavel, sedan står jag halvnaken med armarna utsträckta i väntan på vindpustarna. Men det händer inget, inte ens en liten fjutt till vinddrag. Åh vad varmt det är! Fläktarna går för fullt, och det hjälper ju till viss del. Men det fläktar mestadels varm luft, men det fläktar ju åtminstone. Nej, det är dags att återuppväcka den gamla indianen i mig och ge mig ut för att dansa lite regndans. Nu får det lov att bli lite svalare nätter!

I brist på bra underhållning på TV:n denna afton så har vi nu påbörjat en ny serie. Jag vet, det är många serier vi fastnat i just nu men det har bara blivit så. Nu började vi titta på ”24”, en serie som gått i åtta säsonger eller liknande. Så vi har mycket att beta av om vi gillar den! Vi har nu sett fyra avsnitt, och den verkar helt okej. Ganska spännande, men jag har inte fastnat för den ännu. Men så kände jag när vi tittade på ”Sons of Anarchy” också, men sedan så var man plötsligt helt uppslukad av serien. Får se hur det går med denna!

Jag har fastnat i en bok! Ja, ni läste rätt. Jag som aldrig läser. Kan rabbla upp böckerna jag frivilligt läst utan tvång från skola eller liknande. Det är några böcker om Bert, Nya Testamentet som man fick i ett pyttelitet pocketformat i lumpen, och Sagan om Ringen. Jag lånade även Angels & Demons av svärmor Lena en gång, men eftersom jag bara läste när jag låg i badet så kom jag bara sextio sidor in i boken. Sedan dess har jag inte badat. Nej då, bara skojar. Men som ni förstår så är jag ingen bokslukare. Men nu har jag bestämt mig för att läsa boken om Zlatan Ibrahimovic! Eller vad säger jag, jag lyssnar på den. Det är en ljudbok, men den är faktiskt intressantare än jag trodde! Och som djurgårdare så blev lite extra uppspelt när han berättade om hur tufft det var att komma till Stockholms stadion och möta Djurgården när han fortfarande spelade i Malmö FF. Precis i samband med att han blev skandinaviens dyraste spelarförsäljning genom tiderna. Så jag har lovat mig själv att avsluta ljudboken, den är lite smårolig emellanåt.

Undrar om någon vill köpa mig för 85 miljoner kronor? Vad kan Zlatan som inte jag kan, förutom att han är lite bättre på fotboll än mig då kanske. Men vem vill köpa en propptjock snubbe i 35-års åldern… Satan själv kanske, hen har ju erbjudit lukrativa kontrakt ibland. Det har jag sett på film. Men då vill hen oftast ha ens själ när man dör. Min själ… Nej, den är för ren och skinande för hen, och så luktar den garanterat coca-cola. Friskt!
Jag borde kanske skriva en egen bok istället! ”Jag är Jimmy”, berättelsen om den överviktiga pappan som kämpar sig fram i vardagen. Tätt följt av det lilla regnmolnet precis ovanför huvudet. Ja, jag ska banne mig skriva en bok!

Nu är jag upprymd och ska göra karriär! Trevlig helg på er, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Sune. Tror nämligen de flesta har skött sig bra. Möjligen att Henke missköter sig på Åland eller var han nu befinner sig. Det skulle inte förvåna mig i alla fall. Men nu följer vi reglerna här och ger utmärkelsen till Sune!
Jag har för övrigt inte glömt bort er som är ute och reser! Om ni inte presenterar lite winegums till mig här snart så kommer utmärkelserna till er…

Känns lite tråkigt att inte ha tid att skriva lika ofta här längre. Men det blir snart bättre. Jag har ju så mycket bra saker att dela med mig av! Även om det just nu fortfarande handlar om mestadels motgångar, men vändpunkten borde ligga runt hörnet nu. Inte sant? Har ju varit så bitter under en lång tid nu…

Förra veckan så reste Jenny och barnen till Tallebo med Lena och Magnus. De hade haft det bra, trots att barnen hade ögoninflammation och Jenny var mystiskt sjuk. Lembit, Lena och Magnus tog god hand om de små. De har badat, åkt båt och vattenskidor. Det sistnämnda var det Lembit som gjorde, de andra barnen är nog fortfarande för små för att åka vattenskidor. Men man kanske skulle låta dem testa en gång? Hm…
Jag passade på att fixa hemma i radhuset varje kväll efter att jag avslutat arbetspasset på jobbet. Detta gjorde att jag lyckades måla klart det mesta och även få bort alla flyttkartonger på nedervåningen. Så nu är det rent och snyggt där!
Men vi har en klädkammare som är fylld med flyttkartonger. Några ska upp på vinden, och några ska sedan packas upp i klädkammaren när det gjorts mer plats där. Sedan är vi nog klara!
När de kom hem igen så var de glada över hur fint det blev här hemma. Jag hade även överraskat Jenny med att sätta upp en tapet på ena väggen längs med trappan upp till övervåningen. Var osäker på om det skulle accepteras eller ej, speciellt eftersom vi varit så oense om vilka tapeter vi skulle ha i radhuset när vi flyttade in. Men det gick vägen, Jenny verkade nöjd. Jag tycker själv att det blev jättefint!
Men när de kom hem igen så blev jag snabbt sjuk. Så jäkla typiskt! Och under helgen blev det bara värre…

Slem! Slem! SLEM!! Hur många gånger ska detta helsike drabba oss i år? Blir så oändligt trött och less på alla dessa sjukdomar. Vad vill detta slem? Var kommer det ifrån? Hur blir man av med det? Undrar vad som händer om jag käkar ett kilo salt….

Kan inte förstå varför vi ständigt ska drabbas av sjukdom här hemma. Alla mådde bra de första två veckorna av semestern, sedan var det dags igen.
Jag har fått förklarat för mig hur viktigt det är med vila och återhämtning. Det är tyvärr så fortfarande att det inte finns mycket tid för återhämtning. Även om det blivit bättre så får både Jenny och jag väldigt lite sömn. Vi försöker ibland att dela upp det så att en av oss tar barnen, och så får den andra vila. Men det blir sällan bra, och den som ska ta hand om barnen får slita ut sig till max. Man försöker få barnen att samsas och göra saker tillsammans, men allt sker i full fart numera så det tar bara någon minut innan någon skriker. De snubblar och slår sig, de krockar och slår sig, de slår huvudet i bord och andra saker. Man hinner helt enkelt inte med! Utan slits mellan barnskrik och allt annat man försöker ordna som matlagning och annat. Nej, bäst är det när vi är två som hjälps åt. Men man räcker tyvärr inte alltid till ändå…
Det man önskar mest är att barnen skall komma till ro. De verkar fortfarande inte ha anpassat sig helt efter flytten, speciellt Freja har mycket oroliga drömmar. Nu börjar de på förskolan igen efter ledigheten och det kan säkert innebära mer intryck och oroligheter. Men barn är ju anpassningsbara säger alla till mig! Så när de väl slagit sig till ro här hemma, då blir det nog mycket enklare och bättre!

Nattningarna här hemma har inte fungerat så bra vissa dagar. Fasen vad det är mycket klagomål på mig! Men detta är vad det handlar om just nu och har handlat om senaste månaderna. Oflyt, rutiner som ej fungerar vissa dagar och inte lika stor möjlighet till återhämtning. Det blir en ond cirkel av alltihop!
Men nattningarna har som sagt varit ett ganska problemfritt moment tidigare när vi väl fick in en rutin för det. Men nu har det varit så varmt att det blir omöjligt att somna inne, så vi har istället gått kvällspromenader med twinsen. Då somnar de lättare, men man kan få knata runt bra länge ibland. Freja vill stanna inne och softa på soffan till något barnprogram innan hon blir trött och vill sova. Så en av oss stannar hemma med Freja medan den andre ger sig ut med vagnen.
Ikväll kom dock Jenny tillbaka med uppgiven blick efter en lång runda med vagnen. Theo var fortfarande vaken och pigg. Så jag tog upp honom till vår säng och försökte natta honom där.
Det tog nästan två timmar. Han var törstig, han ville busa, han var mer törstig och han satt överförtjust vid solstrålarna som träffade väggen och var så fascinerad. Sedan satte han sig upp och klappade på min mage.
– Mage! Pappas mage! Sa han stolt.
– Mm, pappas mage. Sov nu Theo. Sa jag trött och önskade att han bara kunde lägga sig ner och somna någon gång.
– Piiip! Säger han då och petar på min bröstvårta.
Jag tittar på honom lite bekymrat och ser att han ler stort.
– Pappas! Piiip boobi! Piiip pappas boobi! Säger han och fortsätter peta på mig.
Vem har lärt min son att säga boobi? Ingen här hemma vad jag vet använder uttrycket boobies när vi pratar om bröst. Så detta var mer märkligt än roligt. Okej lite roligt var det, men man blir ändå fundersam…

Nu har det äntligen blivit lite svalare ute, så de sover bättre på nätterna. Vi hade över 30 grader varmt inne i huset här på kvällarna, och då är det inte konstigt att de vaknar och gnäller hela nätterna. Men nu är det som sagt lite bättre!

I can’t feel the breeze… Vår underbara KIA Carnival har lagt av med AC:n igen. Den flåsade kallt i lite mer än två veckor, men nu pyser det enbart varmluft inne i bilen igen.
Ni som lever fungerande liv där ute, hur är det? Hur känns det när allt bara fungerar som det ska och vardagen liksom flyter på? Jag är mycket nyfiken! Återkoppla gärna till mig med era erfarenheter, under tiden så ska jag leta ny bil på Blocket. Tror att en sådan där bil man springer fram med som de har i Flintstones kan vara något i min prisklass…

Theo har för övrigt lyckats med bedriften att sparka mig på pungen fyra gånger idag. Nytt rekord…

Det är väl bäst att jag fortsätter kurera mig här nu. Vill tillbaka till jobbet snarast möjligt. De är kort om folk och jag har inte råd att stanna hemma helt enkelt. Men imorgon får jag allt stanna hemma, men håller tummarna för att jag mår bättre och kan göra comeback på onsdag. The fat one rises! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla er som postat uppdateringar om kryssningar, utlandsresor och resor till och från Åland. En enda av er har meddelat att ni köpt med er winegums till mig! EN ENDA! Detta är glasklart, att kan man köpa winegums till pappa Jimmy så köper man winegums till pappa Jimmy! Jag är i kraftigt behov av mer halsbränna. Så jag hoppas att fler laddar på med lite winegums när ni handlar, annars blir det en lång lista på er här under nomineringen till DAGENS JERKER…

Räknar ner timmarna nu. När väckarklockan ringer imorgon så börjar ett nytt arbetsår!

Jag gjorde en checklista tidigare idag över vad jag åstadkommit under mina tre lediga veckor. Resultatet är intressant!

• Jag har inte hunnit sola ett skvatt, och är därför lika blek som innan semestern. Möjligen så har flinten fått sig en liten bränna efter att jag troget vändt ryggen mot solen för att slippa få solens ljus i ansiktet.

• Det jag förlorat i solbränna har jag tagit igen i midjemått. Beefcake! Inget fatcamp i världen vill ta emot mig nu.

• Har inte rest någonstans. Men största delen av semestern gick åt i vår flytt till radhuset. Så den lilla ”resan” har jag ju gjort förstås.

Anledningen till denna ovanligt händelselösa semester är att vår flytt har tagit mer tid och energi än vad jag kunde föreställa mig. Det har varit påfrestande att inte fått något gjort trots att man varit ledig. Vill inte låta bitter, men det känns som den kortaste semestern jag haft. Men jag ska nog försöka ta ledigt någon dag i höst om tillfälle ges.

Vi har inte packat upp alla våra saker ännu, heller inte hunnit klart med allt målande och ”småfix”. Jenny tog med sig barnen och åkte med Lena och Magnus till Tallebo igår. Så nu när jag är ensam hemma så ska jag fokusera på att få klart så mycket som möjligt. Målet är att när de kommer hem på torsdag så ska allt vara klart och alla flyttkartonger vara borta.
Jenny har varit sjuk hela veckan och fick dessutom migrän innan avresan igår. Men så fort hon piggnade till lite så åkte de. Lena körde Carnivalen med sprucken vindruta och flämtande AC, men de kom fram utan problem. Barnen hade sovit hela vägen, så då passade de på att köra hela sträckan utan stopp. När de var framme började barnen samla stenar utanför huset, vilket det finns gott om. Denna bilden fick jag på småttingarna!

Vet ni vad lösull är? Det är en sorts isolering som man sprutar ut på till exempel vindsutrymmen. Det bildas då ett halvmeter högt hav av ull som isolerar värmen från att lämna huset, samt skyddar mot kylan utifrån. Låt mig nu berätta vad som hände när jag idag klättrade upp på vinden för första gången här i vårt radhus.
Jag skulle upp för att dra om kablarna från parabolen till sovrummen på övervåningen. Och när jag lokaliserat den kabel som sedan skulle ner till vårt sovrum så uppstod ett problem. Den gick under bräderna jag stod på. Så jag började gräva runt i den kliande lösullen för att hitta hålet i taket där den kom ifrån, för att sedan hitta det nyborrade hålet till vårt sovrum strax bredvid. När jag hittade hålen så firade jag min triumf och kunde mata ner kabeln i nyborrade hålet. Som vanligt så sker inget problemfritt i mitt liv. När jag ska jämna ut lösullen igen så trillar jag framåt. Och hela överkroppen landar i detta dammiga ullhav…
Host! Host! Jag är ju överkänsligt allergisk mot denna typ av damm som ullen avger och börjar veva med armarna för att komma upp igen. Jag hostade oavbrutet och nu kom även den underbara känslan som isoleringen medför. Kliandet! Jag hade naturligtvis ingen tröja på mig eftersom det är så vansinnigt varmt inomhus, speciellt på vinden. Men som den rutinerade isolerare jag en gång var så vet jag hur man hanterar detta kliande. En riktigt kall dusch! Om du duschar varmt så öppnas porerna i huden och det börjar klia ännu mer. Men efter en kall dusch så var allt nästan bra igen, bara hostan som höll i sig ett tag till innan den försvann.
Men nu har vi äntligen boxen i sovrummet inkopplad så att man kan titta på frukost-TV där på helgerna!

Nu måste jag sova! Eftersom jag inte har någon bil nu tills Jenny och barnen kommer hem så måste jag åka buss imorgon. Jag är livrädd. Men jag ska hålla hårt i det där blå plastkortet och försöka hoppa på rätt buss. Dessutom måste jag åka tidigt för att inte bli försenad till jobbet. Åh grymma värld… Ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla stöddiga AIK:are som tycker att deras fotbollslag är bäst i världen. Ikväll förlorade de mot Falkenberg med 4-1, haha! Rätt åt er! Delar därför denna bild som jag hittat åt, tycker den är skitrolig…

Slut, snart är min semester slut. Enbart en vecka kvar, när ska man hinna med lite vila egentligen?

Årets tema för min del har handlat mycket om återhämtning. Det har läkare och även tokdoktorn efter ett antal undersökningar framhållit som nyckeln till en god hälsa. Med tanke på hur vår vardag oftast ser ut med mycket stress så tog jag åt mig av detta, men just nu finns verkligen ingen tid för återhämtning. Och det blir inte bättre av att den ”app” jag använder på mobilen när jag varit ute och joggat, skickar påminnelser och frågar efter mig. LÅT MIG VA! Annars raderar jag dig. Appjäkel…

Men jag hann med en liten shoppingtur med Freja för någon dag sedan! Vi hamnade på Max i Mölnvik och köpte varsin mjukglass. Där hade vi en härlig konversation om bilarna som passerade förbi oss där vi satt.
– Kolla där Freja, den där bilen har inget tak. Sa jag och pekade på en Ferrari cab som körde förbi.
– Nämen, va tokigt! Tänk på bilen när det regnar, då blir den blöt. Oj, vilken god glass pappa. Smaka! Sa hon och bytte samtalsämne.
Samtidigt råkar hon stöta till sin armbåge mot bordskanten och träffar den där konstiga nerven som gör så ont när man kommer åt den.
– Aj aj, åh det gör så ont. Sa hon och strök sig för armen.
– Jag kan blåsa bort det onda så går det snart över. Sa jag och började blåsa lite försiktigt på hennes armbåge.
– Nämen, min luft tar nästan slut! Kan du fylla på lite i mitt öra? Frågade jag skämtsamt för att få henne lite gladare.
Freja tittade lite fundersamt på mig men blåste sedan i mitt öra, och sedan blåste jag vidare på hennes armbåge.
– Så, nu är det bra. Nu är jag Freja igen, glassexpert! Sa hon och fortsatte nu att äta på sin glass.
Glassexpert, där ser man! Ja dessa barn kan verkligen bjuda till när man sitter och småpratar med dem. Härligt!

Vi pysslar vidare för fullt i vårt nya radhus, men hinner ändå inte med någonting känns det som. Men kartongerna minskar och rena fina ytor börjar träda fram, så snart borde vi väl bli någorlunda klara. Kan man tycka…
Grannarna var väldigt trevliga och kom och välkomnade oss till området när vi flyttade in. Men inte alla. Det är några som håller sig på lite avstånd och inte hälsat ännu. Vet ej varför, men de kanske är såna som vill hålla sig för sig själva på sin kant helt enkelt. Eller så ligger det nåt i det farsan sa när vi kom inkörandes med lastbilen när vi flyttade in.
– Haha, jag undrar vad dina grannar tänker nu när de ser alla rakade och tatuerade grabbar som väller ut ur bilarna här nu på gården. Sa han och skrockade lite.
Kanske blev de lite oroliga, men de behöver de ju inte vara. Jag som är så snäll!

Hela denna vecka har annars vigts åt att tömma och städa ur villan. Naturligtvis så hade låshaken på luckan till torktumlaren gått av sista gången vi använde den. Så det blev snabba puckar att hitta åt en sådan, beställa den och tillslut byta ut den. Men jag hann klart! Samma dag vi skulle lämna över nycklarna så var jag där och avslutade det sista. Känns väldigt skönt att vi är klara i gamla boendet nu. Äntligen ett slut på städning och saker som gått sönder. Eller? Nej det är ju Jimmy the f***ing great of misery vi pratar om här, klart att saker kommer fortsätta att strula…
I vårt nya hem upptäcktes nämligen snabbt en mindre skavank. Bottenventilen i badkaret gick ej att öppna och stänga med den lilla spaken på badkarskanten. Utan man fick trycka ner den för hand och sedan bända upp den med en kniv eller liknande. Snacka om i-landsproblem, eller hur. Man ska vara glad att vi ens har ett badkar, och det är jag. Det är bara det att barnen vill bada varje dag, så för varje dag blev detta bara mer och mer irriterande. Så idag hade jag en liten humördipp och gav mig fasen på att laga detta. Jag svor intensivt och kröp in under badkaret för att hitta felet, samtidigt som en naken otålig Theo stod och drog i sin pillesnopp i väntan på att få hoppa i och leka i vattnet. Efter en stund av skruvande och sönderskavda knogar under badkaret så var problemet åtgärdat. Hurra!
Tror ni att det är det enda problemet jag ställts inför här hemma så tror ni fel. Jag ser mig själv nämligen lite som en tratt. Där jag fångar upp diverse tänkbara och otänkbara problem, och sedan tvingas lösa dessa för att förhindra att tratten fylls upp och orsakar ett mentalt stopp i min framfart genom livet. Nästa problem var nämligen något annorlunda.
Det gäller diskmaskinen. Den använder vi flitigt och ibland flera gånger om dagen. Den fylls snabbt om barnen kladdat mycket, eller om Jenny tillagat sin berömda brunsås då det går åt ungefär 14 teskedar för att smaka av såsen. Men nu till problemet! Den diskade aldrig rent, och jag blev aningen förtvivlad. Den är kanske hemmets viktigaste, tillsammans med tvättmaskinen, hjälpmedel i vår nuvarande tokstressiga vardag. Den får fasen inte paja nu!
Så igår började jag att leta runt efter en ny diskmaskin, men hittade ingen som verkade prisvärd. Vilket var tur! För idag fick jag ett psykbryt på denna maskin och slet ut både filter och spolarmar för att klura ut vad felet var. Filtret såg rent och fint ut, men de små hålen där vattnet sprutar ut i spolarmarna var igentäppta med äcklig smuts. Jag hittade gamla räkskal, knoppen från en avokado och massor av små bitar äggskal. Men när allt var rensat och rent så fungerar maskinen bra igen. Hurra för den tekniske tjockisen!
Som sagt, allt känns fortfarande lite rörigt här hemma. Det mesta är dock målat och klart, men det är sån oreda. Det gillar jag icke! Har faktiskt problem att sova på grund av detta. Vi har heller inte införskaffat alla möbler ännu, så vi har ingenstans att packa upp det som är kvar i kartongerna. Men vi tänkte försöka klämma in ett besök på IKEA innan jag börjar jobba igen. Så kan vi nog snart få lite ordning här på torpet!

Sedan har vi ju bilen. Vår KIA Carnival! Ni vet bilen som gillar att överaska och som blandar och ger lite, ungefär som ett Kinder-ägg. Nu har vi med hjälp av Magnus kontakter fått AC:n påfylld, så nu fläktar det en sval bris genom bilen. Underbart skönt!
Sedan vet jag inte om det är den numera kalla luften i bilen, kontra den väldigt varma luften ute, som fått sprickorna i vindrutan att växa. Nu är den spindelformade sprickan dubbelt så stor! Men jag bryr mig inte om det, är så tacksam över att AC:n fungerar igen. Men det skulle inte förvåna mig om rutan spricker sönder när jag dundrar fram på motorvägen och får in hela skiten i knät. Åh dessa hemska visioner!

Just nu spelas VM-finalen i fotboll mellan Tyskland och Argentina. Jag har nog sett ungefär 5-6 matcher, tyvärr inte fler än så. Men denna ska jag se! Så ha en härlig fotbollsafton, ha d biff!

DAGENS JERKER går till kvinnan före mig i kön på ICA. Hon kände tydligen tjejen i kassan och jag kunde inte undgå vad som sades.
– Hej, allt bra med dig? Frågade kassörskan.
– Ja det är bara bra. Själv då, har du semester nu? Frågar kvinnan framför mig.
– Eh, nej inte än… Svarar kassörskan lika förvånad som mig.
Om nu kassörskan hade haft semester, hade hon firat det genom att sitta i kassan på ICA en stekhet sommardag då? Skulle inte tro det…

Länge sedan sist, jo det är sant. Men tyvärr har jag inte haft tid eller orken att blogga senaste veckan. Det har helt enkelt varit fullt upp…

I tisdags, för en vecka sedan genomförde vi vårt radhusköp. Allt gick bra och så fort vi fått nycklarna så plockade vi upp svärmor Lena och svägerska Maya. Sedan körde vi rally med KIA-bussen (lögn, jag lyckades aldrig köra fortare än 90km/h) ut till vårt nya hem, vårt radhus!
Barnen var fortfarande på förskolan hela föregående veckan, så att vi fick möjlighet att renovera allt vi ville fräscha upp. Lena, Maya och Lembit hjälpte oss att komma igång. Det skulle målas och tapetseras. Och det största projektet av allt var att bygga en innervägg och dela av köket som skulle resultera i ett rum till Lembit. Men dagen innan ringer snickar-Mange mig och meddelar att han ej kan komma efter att ha klämt sig illa på sitt jobb. Det kom blod ur Mange. Typiskt, men huvudsaken är att han blir bra igen. Nu fick vi dock bygga väggen själva så det löste sig ändå, men vi tappade en dag i vår planering. Jag som hade planerat så himla jättebra…
Lenas livskamrat och egna Don Juan, Magnus, gjorde en magnifik insats och byggde upp väggen åt oss. Tanken var att han bara skulle hjälpa mig, men han hade bättre koll på hur detta skulle genomföras och tog över taktpinnen. Så jag assisterade honom istället och plötsligt, ett antal timmar senare så fanns där en vägg! Stort tack till dig Magnus, hade aldrig hunnit klart i tid utan din hjälp.
När väggen var på plats och det var grundmålat i alla rum så påbörjade vi det sista arbetet för att bli klara. Medan Jenny och Lembit målade så tapetserade jag. Det blev långa dagar och sena kvällar, men trots det så hann vi inte riktigt klart. Kvar att måla var trappan och hallen på övervåningen. Att montera in en dörr åt Lembit samt spika upp alla lister och dörrfoder. Men med tanke på hur mycket vi gjort så är jag ändå nöjd, vi tar resten när vi flyttat över alla våra saker. Nu var vi framme vid kvällen innan flytten skulle ske, och allt var fortfarande inte helt färdigpackade i villan. Så jag körde låtsas-rally hem till villan och hjälpte Jenny att packa klart.

Då var dagen äntligen här! Lördagen då flyttlasset skulle gå. Eller vadå äntligen, det var asjobbigt att flytta över alla våra saker! Det var så otroligt varmt ute och svetten sprutade från oss alla. Ibland var det faktiskt olidligt varmt. Men som tur var hade vi hjälp av… Haha, tänkte skriva tolv fördömda män. Men så illa var det inte. Farsan hade fixat en lastbil som vi snabbt fyllde, och vi fick faktiskt köra två lass för att få med oss allt. Men jag tycker det gick bra och fortare än väntat. Som tack för all hjälp så bjöd vi på hemmagjorda hamburgare som vi grillade och avnjöt på vår nya altan. Riktigt trevligt måste jag säga!
Angående själva flytten denna dag så vill jag personligen lyfta fram några saker. Vi börjar med våra sängar, de som är motordrivna och ställbara, fy fasen vilka as de är att bära runt på! De är uppriktigt sagt hemska! Sedan måste jag ge en eloge till alla som hjälpte till att bära alla våra tunga lådor och möbler, och även till de som hjälpte Jenny med barnen under tiden. Farsan, brorsan, syrran, Tommy, Marcus, Lena, Magnus, Solveig, Roger, Fredrik, Mattias, och Lembit. Från hjärtat, TACK SÅ JÄTTEMYCKET!

Nu lever vi ett nytt liv här i vårt nya hem bland våra flyttkartonger. Man plockar lite varje dag och försöker komma iordning. Men man märker att man hinner inte göra speciellt mycket när man har tre små barn att ta hand om. De har sovit lite dåligt om nätterna sedan flytten och kan vara lite kinkiga. Men ger vi dem bara lite tid så går det nog snart över. De verkar i alla fall trivas väldigt bra här!
Jag var lite missnöjd över att de som köpte vår villa ej ville ha kvar vår parabol där. Så nu måste jag koppla in den där jäkla ”wokpannan” på taket här istället! Men till min lättnad så hade förra ägaren haft parabol här, från Viasat. Så allt jag behövde göra var att klättra upp på stegen och rikta om den lite så skulle vi snart kunna se på lite TV-program även här. Men vad händer då…
Vet ej om det beror på min fetma som slår nya personliga rekord varje dag. Eller om jag bara är envist dum… Men när jag klättrar upp på stegen för att rikta om parabolen, ja då går stegen av! Och jag ramlar ner.
– Whooooooaaa! *duns*
Det var ingen fara. Jag är ju så stark. Men jag slog bakhuvudet i gräsmattan och måste ha slagit i stegen på några ställen när jag föll för jag har flera blåmärken på armarna och benen. Efter att ha svurit lite i besvikelse så övergav jag min idé om att fixa parabolen själv, åtminstone för stunden. Men jag bör nog låta en yrkesman åtgärda detta, eller så får jag låna in en skylift eller liknande. Ty jag har inte gett upp!
Jenny blev förstås orolig, men bortsett från att jag kände mig lite snurrig under kvällen så mådde jag ju bra. Jag var nog mest bara jäkligt missnöjd över att jag blivit så tjock att stegen inte höll. Och jag blev lite extra missnöjd dagen efter fallet när kroppen började ömma och nackspärren infann sig…

Imorgon kommer en leverans från IKEA med lite garderober till barnen och ett nytt skrivbord till Lembit. Hoppas alla blir nöjda när allt är på plats!

Sådär, nu har ni fått en uppdatering om vad som händer. Jag ska försöka skriva snart igen, men vi har mycket att stå i här hemma så vi får se hur det går. Tills dess får ni njuta av sommarvärmen, ha d biff!

DAGENS JERKER går till vår bil, Carnivalen. Bortsett från att AC:n inte fungerar och att motorn nästan kokar i sommarhettan, så visade den sin kvalité här nyligen.
Jag saknade en regel till väggen vi höll på att bygga och åkte iväg för att köpa denne. När jag betalt den och kom ut till bilen igen så funderade jag på vart jag skulle göra av den. Takräcket? Nja, vi kan väl kolla om den får plats i bilen först tänkte jag. Så jag lägger in den mellan sätena i bilen, men den var för lång. Då lyfte jag upp den så att den låg ovanpå instrumentpanelen framtill i bilen, och började sakta stänga bakluckan igen. Den kunde ej stängas helt, det såg jag från början. Men jag spände ett band till bakluckan så att den ej skulle kunna flyga upp på vägen hem. Då hände det…
När jag spände bandet försiktigt så råkade jag komma åt regeln lite. *Klirr*
Den lilla vidrörelsen fick regeln att spräcka vindrutan fram i bilen. Fasen! Nu har jag ingen AC, en kokande motor och en stor spindelformad spricka i vindrutan! Någon som vill köpa en familjebil? En KIA Carnival kanske, hm?