Nanu Nanu! Vem minns inte honom som Mork i ”Mork & Mindy”, eller som Cronauer i ”Good Morning Vietnam”!

Men nu har underbara Robin Williams har dött. Jag har alltid sett honom som en glad, varmhjärtad och lite galen människa. Rolig var han, och hans filmer är kanske inte några man tittar på så många gånger. De är för mig lite typiska titta-på-en-gång-filmer. Fast man blir ändå berörd och lägger dem på minnet ändå, och tycker aldrig att hans filmer är dåliga. Den enda jag vet att jag tittat på väldigt många gånger är ”Hook”, då han spelar Peter Pan. Jag var ju inte så gammal när den kom, men den var mycket underhållande tyckte mina syskon och jag.
Det har talats om självmord, vilket vore otroligt olyckligt. Ju mer jag tänker på honom, desto sorgligare blir det faktiskt. Läste vad Agneta Sjödin skrev om honom på Facebook, hon skrev såhär:

”Framgång och berömmelse är verkligen ingen garanti för lycka. Det spelar ingen roll hur mycket världen älskar och bekräftar dig, om din inre värld vilar i mörker.”

Tycker det var fint skrivet. Det är så sorgligt att han gått bort. Jag tycker inte att man såg honom så ofta på TV, men när han väl dök upp där så blev jag alltid lika glad. Vila i frid Robin…

Jocke tycker att jag skriver alldeles för sällan här på bloggen. Okej, jag får skärpa till mig lite. Men i hans fall så vet jag ju vilken skadeglad filur han är, och han vill enbart läsa om mina motgångar. Fast vet du Jocke, det blir inget med det!

Twinsen har numera en del duster om vilka leksaker de vill ha. De tar varandras leksaker och då blir det ett herrans liv. Så vi lär dem att byta saker med varandra istället. Även Freja anammar detta, vilket är bra. Men det är inte alltid det går så bra. Freja tjatar och nästan hotar dem tills de går med på att byta. Haha, det låter lite gulligt när hon vill verka bestämd. Medan Nova och Theo får fortsätta att öva. Oftast går detta ganska bra, men ibland blir det lite fel. Som i lördags till exempel, då tar Theo upp skruvdragaren ur barnens verktygslåda. Samtidigt tar Nova upp själva bitsen man fäster i skruvdragaren. Nu står båda utan en komplett leksak, och båda vill ha det den andre har.
– Byta! Byta! Säger de och sträcker sig efter den andres leksak.
Då blir det lite komplicerat, men det gläder oss att de försöker!

Vad har hänt annars då, måste tänka efter lite. Jo vi hade besök i helgen! I fredags när jag kom hem från jobbet stod en motorcykel parkerad på vår uppfart. Fräsigt! Jag kände inte igen den, men anade vem det kunde vars. Det var barnens morfar Roger som var på besök. Han hade lackat om motorcykeln, den var röd tidigare. Men nu var den grå och svart, den skulle nästan passa in i min blivande MC-klubb. Men det krävs mer än så för att platsa i den än en snygg hoj, han måste skaffa väst och vapen först. Sedan blir det obligatoriskt med flames på hojen, vare sig han vill det eller ej. De som trotsar mig som president får åka flakmoppe med piratflagga tills jag blir nöjd. Åh vad bra allt kommer bli!
I lördags kom Jennys bror Fredrik på besök. Han är stark, för han jobbar på ett gym. Så vad passade då bättre än att han skulle hjälpa mig att lyfta upp alla flyttkartonger på vinden! Vi gjorde en insats och röjde bort nästan alla kartonger ur klädkammaren. Sedan klättrade jag upp på vinden och gjorde mig redo att ta emot kartongerna som starke Fredrik kastade upp. Men jag hade inte glömt vad som hände sist när jag klättrade runt på vinden, när jag föll ner i lösullen. Jag fnös åt all lösull när jag kom upp och tog ett djupt andetag av den instängda och kokheta luften. Sedan började vi! Låda efter låda flög upp, det gick väldigt fort. Men det har sina nackdelar att ha en inbyggd airbag på magen. Tjocka pappa Jimmy kom för nära kanten till vindsluckan och där var inte golvet på vinden lika stabilt. Det sa BRAK och brädorna knäcktes av min enorma övervikt, sedan hade man lösull upp till knäna. Jag vart lite besviken. Inte igen! Som tur var så var vi nästan helt klara, så vi snabbade oss så att jag kunde ta en dusch innan det började klia. Jag undrar vad folk ska tro sen när jag är död (20 juli 2021 pga ett spöke tydligen) och Jenny sålt radhuset. När de nya ägarns tar sig upp på vinden och får se enorma hål efter alla mina fall genom vindsgolvet. Sak samma, det blir deras bekymmer. Jag är ju ändå död då…
Anna och Tobbe tittade även förbi på lördagen med sina barn. Då vart det full rulle här hemma och alla barnen hade väldigt roligt. Vi vuxna och Jenny avnjöt en lång fikastund när alla barnen nu var upptagna med sina lekar. Härligt!
När vi fikade så åt barnen varsin glass. En vanlig isglass på pinne, då vet man att de är sysselsatta en stund. Förutom Theo då, såklart… Han tuggar omgående i sig sin glass, den är slut på en minut. Då tittar han på Nova, sedan börjas det…
– Ova! Ova! Byta? Byta! Säger han och räcker fram sin tomma glasspinne i hopp om att få hennes glass.
Nova vill såklart inte ha Theos tomma kladdiga pinne, utan drar snabbt bort sin glass för att markera det dåliga bytesvärdet hon erbjudits. Då blir Theo upprörd. Nova den lilla retstickan tar då Theos pinne ifrån honom, sedan håller hon fram sin glasss. Theo skiner upp som en sol och tror att han ska få hennes glass. Men när han ska ta den så drar hon undan glassen och skrattar retfullt. Theo blir då såklart förkrossad. Han kastar bort något från bordet för att markera sitt stora missnöje och börjar sedan gråta. Men då ser han en sak på sitt glasspapper, det är en liten bild på glassen han ätit. Han börjar då att slicka ock smaka på glasspappret i hopp om att det ska smaka glass. Han är för söt, man lider lite med honom…
I söndags kände jag mig lite som starke Adolf i Pippi Långstrump. Så jag beslutade mig för att börja röja upp i förrådet. Det var kul i ungefär 20 minuter. Sedan messade Linda och frågade om de fick hälsa på oss. Det fick de såklart! Och Fredrik dök upp även han, så nu fikade vi idag igen.
Fika är bra, fika är det bästa man kan göra. Det näst bästa föresten, det bästa är att luta sig tillbaka med exempelvis en öl och lyssna på världens bästa Mogge när han pratar engelska. Hans grammatik är oslagbar, så jäkla bra!
När vi fikat färdigt så tog alla en promenad genom området. Vi jobbar på att få Linda och hennes familj att flytta ut hit till oss på Wermdö. Med lite övertalning så kan det nog gå…
Men så såg vår helg ut, med massor av fika!

Nu ska jag se om jag har någon bra film med Robin Williams som vi kan titta på. Och kanske tänder vi ett ljus till hans ära. Nova och Theo tittade tydligen på något läskigt och tog skydd bakom soffbordet. Det läskiga programmet var ”Allsång på Skansen”…

Hoppas ni alla får en trevlig kväll. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke och fröken Tallrot. De har inte jobbat på jättelänge nu, hur mycket semester har de egentligen? De är saknade på jobbet. Pallra er till jobbet nån gång era semesterlökar!

Hurra hurra! Grattis på födelsedagen!

Igår firade vi the great Karl hemma hos Erik och Johanna. Han är nu 4år och snart vuxen. Vi hade en härlig eftermiddag där med godsaker och trevliga pratstunder. Theo fastnade för en leksaksdammsugare som han gick runt med hela eftermiddagen. Men nu vet vi vad han ska få i födelsedagspresent! Men ett stort hurra för Karl!
Även Saltsjöbadens guldgosse, Marcus, fyller år! Så i samma veva skickade jag på honom en födelsedagspresent när vi firade Karl. Han fyller inget märkvärdigt, bara en ointressant siffra i hans coola liv. Han är liksom evigt ung på något vis… Hurra för Marcus!
Och idag firade vi Jennys mormor Solveig, eller Sunway som man säger på engelska. Hon fyller 85år nu i veckan. Men vi firade henne idag ute i soliga Huddinge hos Ann och Torbjörn. Lena tog med sig Lembit dit, de kom precis hem från en vecka på Mallorca, och såklart den alltid lika glada Magnus. Sedan var Jennys kusin Hanna där med Adel och alla barnen. Även områdets alla getingar ville fira Solveig. Men de jagades bort av elektriska racketar…
Alla barnen lekte och snickrade i solskenet. Detta var något nytt för våra barn, men de verkade gilla det väldigt mycket!
Sedan bjöds det på god mat och väldigt smaskigt födelsedagsfika efteråt. Mums! Jag och Theo missade starten av firandet och kom lite senare. Kommer in på det lite längre ner i inlägget…

Men tänk va, 85år… Det är så fantastiskt! Jag önskar att jag också får bli lika hurtig och käck som Solveig när jag blir 85år. Jag gjorde ett test härom dagen som dock tar död på mina förhoppningar. Testet heter ”When and why you will die”, och talar om vilket datum man dör och hur det kommer gå till. Jag blev lite oroad av svaret ska jag erkänna…

Hoppas det INTE stämmer! Jag har fortfarande mycket att ge, är så ung och snärtig enligt min mening. Sak samma, detta är din dag Solveig. Hurra för Solveig!

Varför var jag och Theo sena till firandet då, jo det ska jag berätta. När jag tillagade dagens lunch i köket så var det lite smårörigt. Theo sprang mestadels runt, Nova hade klättrat upp på sin stol vid matbordet och Freja behövde hjälp på toaletten så Jenny var där. När jag började lägga upp maten på deras tallrikar hör jag Jenny ropa något till Nova från badrummet. Hon klättrade upp på bordet eller något, jag hann inte riktigt se. För precis när jag tittade åt Novas håll så hör jag plötsligt Theo skrika till bakom mig.
– Aj! Varmt! Ropade han högt och började genast gråta.
Fan! Jag fattade direkt vad som hade hänt och tog honom snabbt till vattenkranen och började skölja handen i ljummet vatten. Han hade ställt sig på en hink och nådde på så sätt upp till spisplattan. Den hade varit avstängd några minuter, men var fortfarande väldigt varm. Man tycker man har koll på detta när man lagar mat, och barnen vet att de inte får röra spishällen. Men nu hände det i alla fall, en fasa för alla föräldrar.
Efter ett tag satte jag mig med Theo i badrummet och lät handfatet fyllas med vatten så att han kunde ha handen där. Han var lugnare nu, men blev ledsen när han knöt ihop handen eller tog upp den ur vattnet. Jag försökte ringa sjukvårdsupplysningen, men där blev man placerad i kö.
– Du har plats 38 i kön, tack för att du väntar. Berättar en trevlig robotröst.
Typiskt. Jag visste fortfarande inte hur pass illa han bränt sig, det syntes bara en liten fläck på pekfingret. I så fall var det kanske inte så farligt, men efter ca 45 minuter så började det träda fram fler ljusa fläckar. Varje fingertopp hade nu en ljus fläck, och längs med hela pekfingret ner till handflatan kunde man nu ana brännmärken.
– Du har nu plats 24 i… Pip pip pip!
Samtalets bröts. Men så förträffligt, man blir så lycklig! Nu började dessutom Theo gråta mer och mer. Så jag hoppade in i bilen och körde honom till barnakuten på SÖS. På vägen dit fick han hålla en påse med is som jag stoppat i en strumpa. Jag ville ju inte att han skulle bli kall och få köldskador av isen, så en strumpa hjälpte och gjorde påsen sval utan att bli iskall.
Theo var ledsen hela vägen till sjukhuset, men blev lugn när vi var framme och han fick komma upp i min famn. När vi kliver in så tittar de snabbt på hans hand och frågar vad som hänt. När jag förklarat allt får jag höra att vi gjort allting helt rätt, och att vi får slå oss ner i väntrummet i väntan på att bli inskrivna. Jag hinner bara köpa en Festis till Theo i väntrummets tråkiga automat, sedan kommer en sköterska fram till oss. Hon förklarar att hon talat med läkaren och att de kan inte hjälpa oss där. Utan vi blir hänvisade till Karolinska istället…
I dessa situationer har jag märkt att mitt annars så långa tålamod kortas ner väsentligt. Hur är detta möjligt? En barnakut som inte kan hjälpa ett barn som bränt sig, jag kan inte tänka mig att det skulle vara någon ovanlig skada bland barn. Alla har väl råkat bränna sig på något som barn, så varför kunde inte de hjälpa oss här? Jag frågar om det är allvarligare än det ser ut, och att det är därför vi skickas vidare. Men det kunde inte den inställsamma och trevliga sköterskan svara på. Tack för hjälpen, jag känner mig stolt över den svenska sjukvården ännu en gång.
Theo börjar gråta igen när jag sätter honom i bilen. Jag kan inte sluta tänka på vad sköterskan sagt. ”Vi kan inte hjälpa er här”… Jag körde sedan ilsket med den stekheta Carnivalen till Karolinska och sprang svettig in på barnakuten där. Där skulle ALLA ta en nummerlapp och vänta på sin tur innan man fick hjälp. Men snälla… Jag tog en nummerlapp och tittade mig omkring. Det satt flera familjer och väntade på att bli inskrivna, men sköterskorna bakom de olika diskarna som tog emot patienterna var det ingen vidare fart på. De satt lugnt och knappade på sina datorer. Jag kände att Theos ispåse nu smält och var ljummen, så jag gick fram till en sköterska bakom en av diskarna.
– Hej, han har bränt sin hand på spisplattan hemma. Kan ni titta och göra en snabb bedömning bara om vi måste sitta här och vänta eller ej. Frågar jag och hoppades på någon form av hjälp.
Sköterskan tittar lite surt på mig, och jag gissar att han var trött på patienter som tränger sig i tron om att deras barn är i störst behov av hjälp. Men jag brydde mig inte om vad han tyckte om mig i detta läge. Han tittar på Theos hand.
– Var det länge sedan det hände? Frågar han.
– Ja nu är det väl snart två timmar sedan. Vi satt hemma och sköljde handen i ljummet vatten i nästan en timme innan vi åkte till SÖS, men de skickade oss hit. Förklarade jag.
– Mm, nja… Jag kan inte bedöma detta utan det får en läkare göra så ni får slå er ner och vänta. Säger han och pekar mot väntrummet.
– Va? Men har ni inte kompresser eller liknande mot brännskador som vi kan kyla handen med under tiden? Frågar jag uppgivet.
– Hm, nej… Svarar han.
– Men is då? En isglass eller vad som helst. Säger jag irriterat.
– Nej tyvärr, ni får vänta på er tur. Säger han och pekar mot väntrummet ännu en gång.
Jag tittade länge på honom innan jag vände mig om och gick och satte mig med Theo i mitt knä. Jag var så arg, fy fan vilken arrogant typ! Theo var åtminstone lugn igen, men snyftade lite. Jag var på väg att köpa en isglass i cafeterian en bit bort som han kunde få svalka handen med. Men det tog inte ens en minut innan sköterskan vi tidigare talat med kom fram till oss.
– Vill du så kan jag ta in honom och lägga på lite fuktiga kompresser på blåsorna. Förklarade han.
– JA TACK! Svarade jag surt.
Vi gick in på ett rum bakom disken vi tidigare talades vid, där började han sedan ta fram olika kompresser och liknande. Sedan frågar han en annan sköterska utanför rummet vad han mer skulle göra. Jag förstod då att någon annan sköterska troligen hörde vår diskussion tidigare och sagt åt honom att ta in oss hit. En kvinnlig sköterska kommer då in och hjälper honom ta fram det han behöver för att ta hand om Theos hand. Jag får en känsla av att den manliga sköterskan måste vara någon form av värdelös prao eller liknande. Så jag var tacksam för att hon kom in och styrde upp allt. Hon var mycket mer hjälpsam, hon tittade på Theos hand och förklarade vad som skulle göras. Sedan underhöll hon Theo med sin penna med spretiga bollar på medan jag matade honom med Alvedon och Ipren som hon gett mig. Theo skrattade och slurpade i sig båda doserna. Den manliga sköterskan försökte lätta upp situationen med att blåsa såpbubblor framför oss. Jag ville trycka in hela flaskan i halsen på honom, men gjorde det självklart inte. Men jag var fortfarande irriterad på honom.
Sedan fick vi vänta i väntrummet ganska länge. Men nu var Theo glad och klättrade runt på stolarna. Efter en stund ville han att jag skulle ta bort bandaget han fått lindat runt sin hand. Men då distraherade jag honom med att visa ett avsnitt med Timmy Lamm på min telefon. Han vart nöjd, men ville enbart se vinjetten som spelades i början om och om igen. Men huvudsaken var att han var glad och glömde sitt bandage tills läkaren kom. Och efter en stund fick vi träffa läkaren.
Han tittade på handen och gjorde en bedömning att det inte behövdes skickas vidare till avdelningen för brännskador. Istället så tvättade de Theos hand och lindade om den till en boxningshandske. Den ska han nu ha på sig i ytterligare någon dag. Sedan var det viktigt att hålla rent och även hålla koll på utvecklingen så att det inte blev sämre. Efter dessa turbulenta timmar fick vi åka hem!
Theo somnade nu omgående och jag började köra därifrån. Efter att ha uppdaterat Jenny, som redan var på plats för att fira Solveig, så begav vi oss nu tillslut mot födelsedagsfirandet. Men när jag tittar på Theo nu så ser jag ju att han är en mindre version av Alexander ”the Mauler” Gustafsson, UFC fightern. Jag ska omgående leta upp en bra UFC- eller MMA-förskola till Theo….

Efter en hektisk dag så var det dags att förbereda morgondagen när vi kommit hem på kvällen. Det skulle plockas undan och vikas tvätt. Det sistnämnda är ju så tråkigt och gick väldigt segt i den varma tvättstugan. Då slogs jag av en tanke… Tvättstugeöl! Jag rusade snabbt ut i köket och hämtade en kall öl i kylskåpet. Den var halvtom när jag kom tillbaka till tvättstugan. Men nu var det bättre fart på mig och lite roligare att ta hand om tvätten. Men inte ens en kall öl kan rädda dig från allt…
Där stod jag nu med ett av Jennys nyköpta plagg i handen. Det var grönt och såg ut som ett mjukt rör till formen. En tubtop eller vad det heter tänkte jag! Men fick ändå inte ordning på den. Jag försökte vända hela plagget ut och in när Jenny av en slump tittade in i tvättstugan.
– Se här, titta! Sa jag och trasslade på något vis bara till alltihop.
– Ge mig den. Sa Jenny och vek snabbt ihop plagget till en fin hög.
Det är inte så himla lätt! När det dyker upp nya klädesplagg och framför allt Jennys plagg så står man ibland inför en omöjlig utmaning när de ska vikas ihop på ett prydligt sätt. Det är som att lösa en rebus utan att ens veta hur man ska börja! Men nu blev jag räddad denna gång, annars hade det blivit en klassisk rulla-ihop-till-en-boll-och-lägga-underst-i-högen lösning av det hela. Kanske inte så uppskattat alla gånger…

Vilken dag, vilken helg. Full fart hela tiden! Men nu väntar en form av vila till nattsömn, imorgon börjar en ny arbetsvecka. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till den arroganta sköterskan på Karolinska. Hoppas en ambulans backar hela vägen upp i arslet på dig! Ursäkta mitt omogna ordförråd, men jag är så trött…

Dra mig på en tallpinnevagn, vilka åsksmällar vi bjöds på härom dagen! Jag var fortfarande sjuk och låg i ”koma” på sängen när åskan mullrade sådär härligt som jag gillar. Den riktigt bullrade i ösregnet och sedan kom det, PANG! Plötsligt small det till ordentligt. Jag höll på att ramla ur sängen! Och det krävs en rejäl smäll för att 100kg superpappa ska förflyttas oavsiktligt, men detta lät som att smällen skedde precis utanför fönstret.
Jenny kom springandes uppför trappan och ropade på mig.
– Gud, hör du vad det åskar? Frågade hon uppspelt och kanske även lite nervöst.
Klart jag hörde, jag hade ju nästan brallat på mig av den höga åsksmällen. Jenny berättade att parabolen tappat sin signal, sedan gick hon ner igen.
Toppen… Har parabolen lagt av nu? Jag som offrade min kropp i fallet från stegen i mitt försök att rikta om den när vi flyttade in. Som jag sedan betalade dyra pengar till en kabelgubbe för att fixa problemet. Skulle den dö nu… Åh grymma värld! Inte nog med det, nu regnade det så mycket ute att det rann in vatten genom alla våra fönster vi öppnat lite på glänt. Även vardagsrumsgolvet hade fått en liten sjö innanför balkongdörren. Åskguden Tor var verkligen inte på humör denna dag…

Tänk att man ska behöva utstå något så hemskt som att bli skrämd två gånger på samma dag. Först den enorma åsksmällen, sedan hände något när jag skulle stänga balkongdörren när det var sovdags på kvällen. Det var mörkt ute och precis när jag vrider om nyckeln ser jag något äckligt på balkongdörrens fönster framför ansiktet på mig. Ursäkta uttrycket, men det såg ut som en lång och smal bajskorv. Jäkla ungar! Theo hade råkat bajsa utanför balkongdörren tidigare denna dag, eftersom han numera tar av sig blöjan själv ibland. Men hur fasen hamnade den på fönstret tänkte jag, utan att vi har sett det. Han måste ju ha kastat den på dörren eller något liknande! När jag hämtat papper för att torka bort bajset så tänder jag taklampan, och ser att det inte alls är en bajskorv. Det var en brun äcklig snigel! Hur hamnade den där? Jag var lättad att Theo åtminstone inte kastat runt sin egen avföring. Så jag öppnade dörren och gav snigeln sedan en rejäl flintsnärt så att den flög ut på gräsmattan. Slimo!
Vi har så mycket sniglar och myror på tomten. Men nu har jag vattnat ut myrr för att bli kvitt myrorna, sedan finns det nåt man kan använda mot sniglar. Detta ska jag undersöka i helgen. ”Lilla snigel akta dig…”

Varför fläktar det inte ute, vart har vinden tagit vägen? Vi har alla fönster och dörrar öppna, men inte en tillstymmelse till korsdrag. Varje kväll innan jag ska sova öppnar jag upp fönstret i sovrummet på vid gavel, sedan står jag halvnaken med armarna utsträckta i väntan på vindpustarna. Men det händer inget, inte ens en liten fjutt till vinddrag. Åh vad varmt det är! Fläktarna går för fullt, och det hjälper ju till viss del. Men det fläktar mestadels varm luft, men det fläktar ju åtminstone. Nej, det är dags att återuppväcka den gamla indianen i mig och ge mig ut för att dansa lite regndans. Nu får det lov att bli lite svalare nätter!

I brist på bra underhållning på TV:n denna afton så har vi nu påbörjat en ny serie. Jag vet, det är många serier vi fastnat i just nu men det har bara blivit så. Nu började vi titta på ”24”, en serie som gått i åtta säsonger eller liknande. Så vi har mycket att beta av om vi gillar den! Vi har nu sett fyra avsnitt, och den verkar helt okej. Ganska spännande, men jag har inte fastnat för den ännu. Men så kände jag när vi tittade på ”Sons of Anarchy” också, men sedan så var man plötsligt helt uppslukad av serien. Får se hur det går med denna!

Jag har fastnat i en bok! Ja, ni läste rätt. Jag som aldrig läser. Kan rabbla upp böckerna jag frivilligt läst utan tvång från skola eller liknande. Det är några böcker om Bert, Nya Testamentet som man fick i ett pyttelitet pocketformat i lumpen, och Sagan om Ringen. Jag lånade även Angels & Demons av svärmor Lena en gång, men eftersom jag bara läste när jag låg i badet så kom jag bara sextio sidor in i boken. Sedan dess har jag inte badat. Nej då, bara skojar. Men som ni förstår så är jag ingen bokslukare. Men nu har jag bestämt mig för att läsa boken om Zlatan Ibrahimovic! Eller vad säger jag, jag lyssnar på den. Det är en ljudbok, men den är faktiskt intressantare än jag trodde! Och som djurgårdare så blev lite extra uppspelt när han berättade om hur tufft det var att komma till Stockholms stadion och möta Djurgården när han fortfarande spelade i Malmö FF. Precis i samband med att han blev skandinaviens dyraste spelarförsäljning genom tiderna. Så jag har lovat mig själv att avsluta ljudboken, den är lite smårolig emellanåt.

Undrar om någon vill köpa mig för 85 miljoner kronor? Vad kan Zlatan som inte jag kan, förutom att han är lite bättre på fotboll än mig då kanske. Men vem vill köpa en propptjock snubbe i 35-års åldern… Satan själv kanske, hen har ju erbjudit lukrativa kontrakt ibland. Det har jag sett på film. Men då vill hen oftast ha ens själ när man dör. Min själ… Nej, den är för ren och skinande för hen, och så luktar den garanterat coca-cola. Friskt!
Jag borde kanske skriva en egen bok istället! ”Jag är Jimmy”, berättelsen om den överviktiga pappan som kämpar sig fram i vardagen. Tätt följt av det lilla regnmolnet precis ovanför huvudet. Ja, jag ska banne mig skriva en bok!

Nu är jag upprymd och ska göra karriär! Trevlig helg på er, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Sune. Tror nämligen de flesta har skött sig bra. Möjligen att Henke missköter sig på Åland eller var han nu befinner sig. Det skulle inte förvåna mig i alla fall. Men nu följer vi reglerna här och ger utmärkelsen till Sune!
Jag har för övrigt inte glömt bort er som är ute och reser! Om ni inte presenterar lite winegums till mig här snart så kommer utmärkelserna till er…

Känns lite tråkigt att inte ha tid att skriva lika ofta här längre. Men det blir snart bättre. Jag har ju så mycket bra saker att dela med mig av! Även om det just nu fortfarande handlar om mestadels motgångar, men vändpunkten borde ligga runt hörnet nu. Inte sant? Har ju varit så bitter under en lång tid nu…

Förra veckan så reste Jenny och barnen till Tallebo med Lena och Magnus. De hade haft det bra, trots att barnen hade ögoninflammation och Jenny var mystiskt sjuk. Lembit, Lena och Magnus tog god hand om de små. De har badat, åkt båt och vattenskidor. Det sistnämnda var det Lembit som gjorde, de andra barnen är nog fortfarande för små för att åka vattenskidor. Men man kanske skulle låta dem testa en gång? Hm…
Jag passade på att fixa hemma i radhuset varje kväll efter att jag avslutat arbetspasset på jobbet. Detta gjorde att jag lyckades måla klart det mesta och även få bort alla flyttkartonger på nedervåningen. Så nu är det rent och snyggt där!
Men vi har en klädkammare som är fylld med flyttkartonger. Några ska upp på vinden, och några ska sedan packas upp i klädkammaren när det gjorts mer plats där. Sedan är vi nog klara!
När de kom hem igen så var de glada över hur fint det blev här hemma. Jag hade även överraskat Jenny med att sätta upp en tapet på ena väggen längs med trappan upp till övervåningen. Var osäker på om det skulle accepteras eller ej, speciellt eftersom vi varit så oense om vilka tapeter vi skulle ha i radhuset när vi flyttade in. Men det gick vägen, Jenny verkade nöjd. Jag tycker själv att det blev jättefint!
Men när de kom hem igen så blev jag snabbt sjuk. Så jäkla typiskt! Och under helgen blev det bara värre…

Slem! Slem! SLEM!! Hur många gånger ska detta helsike drabba oss i år? Blir så oändligt trött och less på alla dessa sjukdomar. Vad vill detta slem? Var kommer det ifrån? Hur blir man av med det? Undrar vad som händer om jag käkar ett kilo salt….

Kan inte förstå varför vi ständigt ska drabbas av sjukdom här hemma. Alla mådde bra de första två veckorna av semestern, sedan var det dags igen.
Jag har fått förklarat för mig hur viktigt det är med vila och återhämtning. Det är tyvärr så fortfarande att det inte finns mycket tid för återhämtning. Även om det blivit bättre så får både Jenny och jag väldigt lite sömn. Vi försöker ibland att dela upp det så att en av oss tar barnen, och så får den andra vila. Men det blir sällan bra, och den som ska ta hand om barnen får slita ut sig till max. Man försöker få barnen att samsas och göra saker tillsammans, men allt sker i full fart numera så det tar bara någon minut innan någon skriker. De snubblar och slår sig, de krockar och slår sig, de slår huvudet i bord och andra saker. Man hinner helt enkelt inte med! Utan slits mellan barnskrik och allt annat man försöker ordna som matlagning och annat. Nej, bäst är det när vi är två som hjälps åt. Men man räcker tyvärr inte alltid till ändå…
Det man önskar mest är att barnen skall komma till ro. De verkar fortfarande inte ha anpassat sig helt efter flytten, speciellt Freja har mycket oroliga drömmar. Nu börjar de på förskolan igen efter ledigheten och det kan säkert innebära mer intryck och oroligheter. Men barn är ju anpassningsbara säger alla till mig! Så när de väl slagit sig till ro här hemma, då blir det nog mycket enklare och bättre!

Nattningarna här hemma har inte fungerat så bra vissa dagar. Fasen vad det är mycket klagomål på mig! Men detta är vad det handlar om just nu och har handlat om senaste månaderna. Oflyt, rutiner som ej fungerar vissa dagar och inte lika stor möjlighet till återhämtning. Det blir en ond cirkel av alltihop!
Men nattningarna har som sagt varit ett ganska problemfritt moment tidigare när vi väl fick in en rutin för det. Men nu har det varit så varmt att det blir omöjligt att somna inne, så vi har istället gått kvällspromenader med twinsen. Då somnar de lättare, men man kan få knata runt bra länge ibland. Freja vill stanna inne och softa på soffan till något barnprogram innan hon blir trött och vill sova. Så en av oss stannar hemma med Freja medan den andre ger sig ut med vagnen.
Ikväll kom dock Jenny tillbaka med uppgiven blick efter en lång runda med vagnen. Theo var fortfarande vaken och pigg. Så jag tog upp honom till vår säng och försökte natta honom där.
Det tog nästan två timmar. Han var törstig, han ville busa, han var mer törstig och han satt överförtjust vid solstrålarna som träffade väggen och var så fascinerad. Sedan satte han sig upp och klappade på min mage.
– Mage! Pappas mage! Sa han stolt.
– Mm, pappas mage. Sov nu Theo. Sa jag trött och önskade att han bara kunde lägga sig ner och somna någon gång.
– Piiip! Säger han då och petar på min bröstvårta.
Jag tittar på honom lite bekymrat och ser att han ler stort.
– Pappas! Piiip boobi! Piiip pappas boobi! Säger han och fortsätter peta på mig.
Vem har lärt min son att säga boobi? Ingen här hemma vad jag vet använder uttrycket boobies när vi pratar om bröst. Så detta var mer märkligt än roligt. Okej lite roligt var det, men man blir ändå fundersam…

Nu har det äntligen blivit lite svalare ute, så de sover bättre på nätterna. Vi hade över 30 grader varmt inne i huset här på kvällarna, och då är det inte konstigt att de vaknar och gnäller hela nätterna. Men nu är det som sagt lite bättre!

I can’t feel the breeze… Vår underbara KIA Carnival har lagt av med AC:n igen. Den flåsade kallt i lite mer än två veckor, men nu pyser det enbart varmluft inne i bilen igen.
Ni som lever fungerande liv där ute, hur är det? Hur känns det när allt bara fungerar som det ska och vardagen liksom flyter på? Jag är mycket nyfiken! Återkoppla gärna till mig med era erfarenheter, under tiden så ska jag leta ny bil på Blocket. Tror att en sådan där bil man springer fram med som de har i Flintstones kan vara något i min prisklass…

Theo har för övrigt lyckats med bedriften att sparka mig på pungen fyra gånger idag. Nytt rekord…

Det är väl bäst att jag fortsätter kurera mig här nu. Vill tillbaka till jobbet snarast möjligt. De är kort om folk och jag har inte råd att stanna hemma helt enkelt. Men imorgon får jag allt stanna hemma, men håller tummarna för att jag mår bättre och kan göra comeback på onsdag. The fat one rises! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla er som postat uppdateringar om kryssningar, utlandsresor och resor till och från Åland. En enda av er har meddelat att ni köpt med er winegums till mig! EN ENDA! Detta är glasklart, att kan man köpa winegums till pappa Jimmy så köper man winegums till pappa Jimmy! Jag är i kraftigt behov av mer halsbränna. Så jag hoppas att fler laddar på med lite winegums när ni handlar, annars blir det en lång lista på er här under nomineringen till DAGENS JERKER…

Räknar ner timmarna nu. När väckarklockan ringer imorgon så börjar ett nytt arbetsår!

Jag gjorde en checklista tidigare idag över vad jag åstadkommit under mina tre lediga veckor. Resultatet är intressant!

• Jag har inte hunnit sola ett skvatt, och är därför lika blek som innan semestern. Möjligen så har flinten fått sig en liten bränna efter att jag troget vändt ryggen mot solen för att slippa få solens ljus i ansiktet.

• Det jag förlorat i solbränna har jag tagit igen i midjemått. Beefcake! Inget fatcamp i världen vill ta emot mig nu.

• Har inte rest någonstans. Men största delen av semestern gick åt i vår flytt till radhuset. Så den lilla ”resan” har jag ju gjort förstås.

Anledningen till denna ovanligt händelselösa semester är att vår flytt har tagit mer tid och energi än vad jag kunde föreställa mig. Det har varit påfrestande att inte fått något gjort trots att man varit ledig. Vill inte låta bitter, men det känns som den kortaste semestern jag haft. Men jag ska nog försöka ta ledigt någon dag i höst om tillfälle ges.

Vi har inte packat upp alla våra saker ännu, heller inte hunnit klart med allt målande och ”småfix”. Jenny tog med sig barnen och åkte med Lena och Magnus till Tallebo igår. Så nu när jag är ensam hemma så ska jag fokusera på att få klart så mycket som möjligt. Målet är att när de kommer hem på torsdag så ska allt vara klart och alla flyttkartonger vara borta.
Jenny har varit sjuk hela veckan och fick dessutom migrän innan avresan igår. Men så fort hon piggnade till lite så åkte de. Lena körde Carnivalen med sprucken vindruta och flämtande AC, men de kom fram utan problem. Barnen hade sovit hela vägen, så då passade de på att köra hela sträckan utan stopp. När de var framme började barnen samla stenar utanför huset, vilket det finns gott om. Denna bilden fick jag på småttingarna!

Vet ni vad lösull är? Det är en sorts isolering som man sprutar ut på till exempel vindsutrymmen. Det bildas då ett halvmeter högt hav av ull som isolerar värmen från att lämna huset, samt skyddar mot kylan utifrån. Låt mig nu berätta vad som hände när jag idag klättrade upp på vinden för första gången här i vårt radhus.
Jag skulle upp för att dra om kablarna från parabolen till sovrummen på övervåningen. Och när jag lokaliserat den kabel som sedan skulle ner till vårt sovrum så uppstod ett problem. Den gick under bräderna jag stod på. Så jag började gräva runt i den kliande lösullen för att hitta hålet i taket där den kom ifrån, för att sedan hitta det nyborrade hålet till vårt sovrum strax bredvid. När jag hittade hålen så firade jag min triumf och kunde mata ner kabeln i nyborrade hålet. Som vanligt så sker inget problemfritt i mitt liv. När jag ska jämna ut lösullen igen så trillar jag framåt. Och hela överkroppen landar i detta dammiga ullhav…
Host! Host! Jag är ju överkänsligt allergisk mot denna typ av damm som ullen avger och börjar veva med armarna för att komma upp igen. Jag hostade oavbrutet och nu kom även den underbara känslan som isoleringen medför. Kliandet! Jag hade naturligtvis ingen tröja på mig eftersom det är så vansinnigt varmt inomhus, speciellt på vinden. Men som den rutinerade isolerare jag en gång var så vet jag hur man hanterar detta kliande. En riktigt kall dusch! Om du duschar varmt så öppnas porerna i huden och det börjar klia ännu mer. Men efter en kall dusch så var allt nästan bra igen, bara hostan som höll i sig ett tag till innan den försvann.
Men nu har vi äntligen boxen i sovrummet inkopplad så att man kan titta på frukost-TV där på helgerna!

Nu måste jag sova! Eftersom jag inte har någon bil nu tills Jenny och barnen kommer hem så måste jag åka buss imorgon. Jag är livrädd. Men jag ska hålla hårt i det där blå plastkortet och försöka hoppa på rätt buss. Dessutom måste jag åka tidigt för att inte bli försenad till jobbet. Åh grymma värld… Ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla stöddiga AIK:are som tycker att deras fotbollslag är bäst i världen. Ikväll förlorade de mot Falkenberg med 4-1, haha! Rätt åt er! Delar därför denna bild som jag hittat åt, tycker den är skitrolig…

Slut, snart är min semester slut. Enbart en vecka kvar, när ska man hinna med lite vila egentligen?

Årets tema för min del har handlat mycket om återhämtning. Det har läkare och även tokdoktorn efter ett antal undersökningar framhållit som nyckeln till en god hälsa. Med tanke på hur vår vardag oftast ser ut med mycket stress så tog jag åt mig av detta, men just nu finns verkligen ingen tid för återhämtning. Och det blir inte bättre av att den ”app” jag använder på mobilen när jag varit ute och joggat, skickar påminnelser och frågar efter mig. LÅT MIG VA! Annars raderar jag dig. Appjäkel…

Men jag hann med en liten shoppingtur med Freja för någon dag sedan! Vi hamnade på Max i Mölnvik och köpte varsin mjukglass. Där hade vi en härlig konversation om bilarna som passerade förbi oss där vi satt.
– Kolla där Freja, den där bilen har inget tak. Sa jag och pekade på en Ferrari cab som körde förbi.
– Nämen, va tokigt! Tänk på bilen när det regnar, då blir den blöt. Oj, vilken god glass pappa. Smaka! Sa hon och bytte samtalsämne.
Samtidigt råkar hon stöta till sin armbåge mot bordskanten och träffar den där konstiga nerven som gör så ont när man kommer åt den.
– Aj aj, åh det gör så ont. Sa hon och strök sig för armen.
– Jag kan blåsa bort det onda så går det snart över. Sa jag och började blåsa lite försiktigt på hennes armbåge.
– Nämen, min luft tar nästan slut! Kan du fylla på lite i mitt öra? Frågade jag skämtsamt för att få henne lite gladare.
Freja tittade lite fundersamt på mig men blåste sedan i mitt öra, och sedan blåste jag vidare på hennes armbåge.
– Så, nu är det bra. Nu är jag Freja igen, glassexpert! Sa hon och fortsatte nu att äta på sin glass.
Glassexpert, där ser man! Ja dessa barn kan verkligen bjuda till när man sitter och småpratar med dem. Härligt!

Vi pysslar vidare för fullt i vårt nya radhus, men hinner ändå inte med någonting känns det som. Men kartongerna minskar och rena fina ytor börjar träda fram, så snart borde vi väl bli någorlunda klara. Kan man tycka…
Grannarna var väldigt trevliga och kom och välkomnade oss till området när vi flyttade in. Men inte alla. Det är några som håller sig på lite avstånd och inte hälsat ännu. Vet ej varför, men de kanske är såna som vill hålla sig för sig själva på sin kant helt enkelt. Eller så ligger det nåt i det farsan sa när vi kom inkörandes med lastbilen när vi flyttade in.
– Haha, jag undrar vad dina grannar tänker nu när de ser alla rakade och tatuerade grabbar som väller ut ur bilarna här nu på gården. Sa han och skrockade lite.
Kanske blev de lite oroliga, men de behöver de ju inte vara. Jag som är så snäll!

Hela denna vecka har annars vigts åt att tömma och städa ur villan. Naturligtvis så hade låshaken på luckan till torktumlaren gått av sista gången vi använde den. Så det blev snabba puckar att hitta åt en sådan, beställa den och tillslut byta ut den. Men jag hann klart! Samma dag vi skulle lämna över nycklarna så var jag där och avslutade det sista. Känns väldigt skönt att vi är klara i gamla boendet nu. Äntligen ett slut på städning och saker som gått sönder. Eller? Nej det är ju Jimmy the f***ing great of misery vi pratar om här, klart att saker kommer fortsätta att strula…
I vårt nya hem upptäcktes nämligen snabbt en mindre skavank. Bottenventilen i badkaret gick ej att öppna och stänga med den lilla spaken på badkarskanten. Utan man fick trycka ner den för hand och sedan bända upp den med en kniv eller liknande. Snacka om i-landsproblem, eller hur. Man ska vara glad att vi ens har ett badkar, och det är jag. Det är bara det att barnen vill bada varje dag, så för varje dag blev detta bara mer och mer irriterande. Så idag hade jag en liten humördipp och gav mig fasen på att laga detta. Jag svor intensivt och kröp in under badkaret för att hitta felet, samtidigt som en naken otålig Theo stod och drog i sin pillesnopp i väntan på att få hoppa i och leka i vattnet. Efter en stund av skruvande och sönderskavda knogar under badkaret så var problemet åtgärdat. Hurra!
Tror ni att det är det enda problemet jag ställts inför här hemma så tror ni fel. Jag ser mig själv nämligen lite som en tratt. Där jag fångar upp diverse tänkbara och otänkbara problem, och sedan tvingas lösa dessa för att förhindra att tratten fylls upp och orsakar ett mentalt stopp i min framfart genom livet. Nästa problem var nämligen något annorlunda.
Det gäller diskmaskinen. Den använder vi flitigt och ibland flera gånger om dagen. Den fylls snabbt om barnen kladdat mycket, eller om Jenny tillagat sin berömda brunsås då det går åt ungefär 14 teskedar för att smaka av såsen. Men nu till problemet! Den diskade aldrig rent, och jag blev aningen förtvivlad. Den är kanske hemmets viktigaste, tillsammans med tvättmaskinen, hjälpmedel i vår nuvarande tokstressiga vardag. Den får fasen inte paja nu!
Så igår började jag att leta runt efter en ny diskmaskin, men hittade ingen som verkade prisvärd. Vilket var tur! För idag fick jag ett psykbryt på denna maskin och slet ut både filter och spolarmar för att klura ut vad felet var. Filtret såg rent och fint ut, men de små hålen där vattnet sprutar ut i spolarmarna var igentäppta med äcklig smuts. Jag hittade gamla räkskal, knoppen från en avokado och massor av små bitar äggskal. Men när allt var rensat och rent så fungerar maskinen bra igen. Hurra för den tekniske tjockisen!
Som sagt, allt känns fortfarande lite rörigt här hemma. Det mesta är dock målat och klart, men det är sån oreda. Det gillar jag icke! Har faktiskt problem att sova på grund av detta. Vi har heller inte införskaffat alla möbler ännu, så vi har ingenstans att packa upp det som är kvar i kartongerna. Men vi tänkte försöka klämma in ett besök på IKEA innan jag börjar jobba igen. Så kan vi nog snart få lite ordning här på torpet!

Sedan har vi ju bilen. Vår KIA Carnival! Ni vet bilen som gillar att överaska och som blandar och ger lite, ungefär som ett Kinder-ägg. Nu har vi med hjälp av Magnus kontakter fått AC:n påfylld, så nu fläktar det en sval bris genom bilen. Underbart skönt!
Sedan vet jag inte om det är den numera kalla luften i bilen, kontra den väldigt varma luften ute, som fått sprickorna i vindrutan att växa. Nu är den spindelformade sprickan dubbelt så stor! Men jag bryr mig inte om det, är så tacksam över att AC:n fungerar igen. Men det skulle inte förvåna mig om rutan spricker sönder när jag dundrar fram på motorvägen och får in hela skiten i knät. Åh dessa hemska visioner!

Just nu spelas VM-finalen i fotboll mellan Tyskland och Argentina. Jag har nog sett ungefär 5-6 matcher, tyvärr inte fler än så. Men denna ska jag se! Så ha en härlig fotbollsafton, ha d biff!

DAGENS JERKER går till kvinnan före mig i kön på ICA. Hon kände tydligen tjejen i kassan och jag kunde inte undgå vad som sades.
– Hej, allt bra med dig? Frågade kassörskan.
– Ja det är bara bra. Själv då, har du semester nu? Frågar kvinnan framför mig.
– Eh, nej inte än… Svarar kassörskan lika förvånad som mig.
Om nu kassörskan hade haft semester, hade hon firat det genom att sitta i kassan på ICA en stekhet sommardag då? Skulle inte tro det…

Länge sedan sist, jo det är sant. Men tyvärr har jag inte haft tid eller orken att blogga senaste veckan. Det har helt enkelt varit fullt upp…

I tisdags, för en vecka sedan genomförde vi vårt radhusköp. Allt gick bra och så fort vi fått nycklarna så plockade vi upp svärmor Lena och svägerska Maya. Sedan körde vi rally med KIA-bussen (lögn, jag lyckades aldrig köra fortare än 90km/h) ut till vårt nya hem, vårt radhus!
Barnen var fortfarande på förskolan hela föregående veckan, så att vi fick möjlighet att renovera allt vi ville fräscha upp. Lena, Maya och Lembit hjälpte oss att komma igång. Det skulle målas och tapetseras. Och det största projektet av allt var att bygga en innervägg och dela av köket som skulle resultera i ett rum till Lembit. Men dagen innan ringer snickar-Mange mig och meddelar att han ej kan komma efter att ha klämt sig illa på sitt jobb. Det kom blod ur Mange. Typiskt, men huvudsaken är att han blir bra igen. Nu fick vi dock bygga väggen själva så det löste sig ändå, men vi tappade en dag i vår planering. Jag som hade planerat så himla jättebra…
Lenas livskamrat och egna Don Juan, Magnus, gjorde en magnifik insats och byggde upp väggen åt oss. Tanken var att han bara skulle hjälpa mig, men han hade bättre koll på hur detta skulle genomföras och tog över taktpinnen. Så jag assisterade honom istället och plötsligt, ett antal timmar senare så fanns där en vägg! Stort tack till dig Magnus, hade aldrig hunnit klart i tid utan din hjälp.
När väggen var på plats och det var grundmålat i alla rum så påbörjade vi det sista arbetet för att bli klara. Medan Jenny och Lembit målade så tapetserade jag. Det blev långa dagar och sena kvällar, men trots det så hann vi inte riktigt klart. Kvar att måla var trappan och hallen på övervåningen. Att montera in en dörr åt Lembit samt spika upp alla lister och dörrfoder. Men med tanke på hur mycket vi gjort så är jag ändå nöjd, vi tar resten när vi flyttat över alla våra saker. Nu var vi framme vid kvällen innan flytten skulle ske, och allt var fortfarande inte helt färdigpackade i villan. Så jag körde låtsas-rally hem till villan och hjälpte Jenny att packa klart.

Då var dagen äntligen här! Lördagen då flyttlasset skulle gå. Eller vadå äntligen, det var asjobbigt att flytta över alla våra saker! Det var så otroligt varmt ute och svetten sprutade från oss alla. Ibland var det faktiskt olidligt varmt. Men som tur var hade vi hjälp av… Haha, tänkte skriva tolv fördömda män. Men så illa var det inte. Farsan hade fixat en lastbil som vi snabbt fyllde, och vi fick faktiskt köra två lass för att få med oss allt. Men jag tycker det gick bra och fortare än väntat. Som tack för all hjälp så bjöd vi på hemmagjorda hamburgare som vi grillade och avnjöt på vår nya altan. Riktigt trevligt måste jag säga!
Angående själva flytten denna dag så vill jag personligen lyfta fram några saker. Vi börjar med våra sängar, de som är motordrivna och ställbara, fy fasen vilka as de är att bära runt på! De är uppriktigt sagt hemska! Sedan måste jag ge en eloge till alla som hjälpte till att bära alla våra tunga lådor och möbler, och även till de som hjälpte Jenny med barnen under tiden. Farsan, brorsan, syrran, Tommy, Marcus, Lena, Magnus, Solveig, Roger, Fredrik, Mattias, och Lembit. Från hjärtat, TACK SÅ JÄTTEMYCKET!

Nu lever vi ett nytt liv här i vårt nya hem bland våra flyttkartonger. Man plockar lite varje dag och försöker komma iordning. Men man märker att man hinner inte göra speciellt mycket när man har tre små barn att ta hand om. De har sovit lite dåligt om nätterna sedan flytten och kan vara lite kinkiga. Men ger vi dem bara lite tid så går det nog snart över. De verkar i alla fall trivas väldigt bra här!
Jag var lite missnöjd över att de som köpte vår villa ej ville ha kvar vår parabol där. Så nu måste jag koppla in den där jäkla ”wokpannan” på taket här istället! Men till min lättnad så hade förra ägaren haft parabol här, från Viasat. Så allt jag behövde göra var att klättra upp på stegen och rikta om den lite så skulle vi snart kunna se på lite TV-program även här. Men vad händer då…
Vet ej om det beror på min fetma som slår nya personliga rekord varje dag. Eller om jag bara är envist dum… Men när jag klättrar upp på stegen för att rikta om parabolen, ja då går stegen av! Och jag ramlar ner.
– Whooooooaaa! *duns*
Det var ingen fara. Jag är ju så stark. Men jag slog bakhuvudet i gräsmattan och måste ha slagit i stegen på några ställen när jag föll för jag har flera blåmärken på armarna och benen. Efter att ha svurit lite i besvikelse så övergav jag min idé om att fixa parabolen själv, åtminstone för stunden. Men jag bör nog låta en yrkesman åtgärda detta, eller så får jag låna in en skylift eller liknande. Ty jag har inte gett upp!
Jenny blev förstås orolig, men bortsett från att jag kände mig lite snurrig under kvällen så mådde jag ju bra. Jag var nog mest bara jäkligt missnöjd över att jag blivit så tjock att stegen inte höll. Och jag blev lite extra missnöjd dagen efter fallet när kroppen började ömma och nackspärren infann sig…

Imorgon kommer en leverans från IKEA med lite garderober till barnen och ett nytt skrivbord till Lembit. Hoppas alla blir nöjda när allt är på plats!

Sådär, nu har ni fått en uppdatering om vad som händer. Jag ska försöka skriva snart igen, men vi har mycket att stå i här hemma så vi får se hur det går. Tills dess får ni njuta av sommarvärmen, ha d biff!

DAGENS JERKER går till vår bil, Carnivalen. Bortsett från att AC:n inte fungerar och att motorn nästan kokar i sommarhettan, så visade den sin kvalité här nyligen.
Jag saknade en regel till väggen vi höll på att bygga och åkte iväg för att köpa denne. När jag betalt den och kom ut till bilen igen så funderade jag på vart jag skulle göra av den. Takräcket? Nja, vi kan väl kolla om den får plats i bilen först tänkte jag. Så jag lägger in den mellan sätena i bilen, men den var för lång. Då lyfte jag upp den så att den låg ovanpå instrumentpanelen framtill i bilen, och började sakta stänga bakluckan igen. Den kunde ej stängas helt, det såg jag från början. Men jag spände ett band till bakluckan så att den ej skulle kunna flyga upp på vägen hem. Då hände det…
När jag spände bandet försiktigt så råkade jag komma åt regeln lite. *Klirr*
Den lilla vidrörelsen fick regeln att spräcka vindrutan fram i bilen. Fasen! Nu har jag ingen AC, en kokande motor och en stor spindelformad spricka i vindrutan! Någon som vill köpa en familjebil? En KIA Carnival kanske, hm?

Att få utmärkelsen ”Dagens Jerker” här på bloggen är det ingen som vill. Det tycks vara ett populärt inslag som det pratas mycket om, åtminstone bland vissa. Men idag mina damer och herrar, har jag nog den bästa nomineringen hittills…

Det återkommer vi till i slutet av inlägget! Låt mig först dela med mig av en känsla som infann sig efter middagen idag.
Barnen hade ätit middag så Nova och Theo var grisiga som vanligt. Jag tog med dem in till badkaret för att sanera de små liven. Och medan de glatt plaskar runt så sitter jag i djupa tankar. Jag funderar och planerar, allt för att dagarna ska bli så effektiva som möjligt innan flyttlasset går på lördag. Då reagerar jag på att Theo börjar skratta väldigt högt i badet, så jag kikar dit. Och vad ser jag flyta runt bredvid honom…

En brun sak med konstig form guppade runt där i badvattnet. Bajs! Han har bajsat i badkaret! De flesta föräldrar har nog upplevt detta scenario, det är verkligen inte roligt. Stackars barn som måste bada i sin egen avföring tänkte jag. Jag kände mig uppgiven och upprörd på samma gång, men då framträdde den ”stora bruna hajen” ut ur badskummet. Faran är över, det var ingen bajskorv. Bara en figur från deras Duplo Lego, tack och lov för det. En känsla av lättnad infann sig, och nu var jag lugn igen…

Idag kan jag berätta att vi spenderat massor av pengar. Fasen vad det kostar att flytta, men vill man ha sitt drömslott så vill man. Vi har köpt tapeter och färg, beställt möbler och köpt fina saker på IKEA. Så det är väl investerade pengar och förhoppningsvis kommer vi få ett nytt fint hem som alla kan trivas i. Inklusive jag själv, som var extremt pessimistisk till att flytta i början. Men nu är även jag förväntansfull och entusiastisk över att flytta!
Och imorgon får vi tillträde till radhuset! Men vår underbara bank höll på att sätta käppar i hjulen nu igen. Ni som läser bloggen kanske minns vilken lång dag vi genomled på banken när vi ansökte om vårt nya bolån.
Det var den sista april, i fredags så ringer vår kära bank upp oss vid lunchtid. De meddelar att lånehandlingarna ska komma hemskickade till oss den dagen, och att vi omedelbart måste signera dem och posta tillbaka dem samma dag. Hallå! De har haft två månader på sig, varför är de ute i sista stund? Nåja, vi vill ju bara få detta avklarat så vi signerar och postar dem samma dag. Äntligen klara för radhusköp!
Nej, inte riktigt. Idag blir jag uppringd av bankkontoret, igen.
– Vi saknar era lånehandlingar. Varför ni inte signerat och skickat in dem? Ni ska ju genomföra köpet imorgon. Förklarar en kvinna vi inte varit i kontakt med tidigare.
Hur tror ni jag reagerar på detta? Jag lovar att jag fullständigt kokade av ilska inombords! Men jag försökte behålla lugnet, och förklarade att vi pratat med banken om detta i fredags. Handlingarna är postade och signerade, på en brevlåda som vi vet skulle tömmas efter att vi postat dem. Då blev det tyst i telefonen.
– Menar ni att ni fick hem lånehandlingarna i fredags? Det var verkligen i senaste laget. Jag kollar upp detta igen och återkommer till dig lite senare. Säger kvinnan och lägger på luren.
Jag vet att handlingarna är skickade, så jag var inte orolig. Bara en smula upprörd. De måste ju ha kommit fram, så jag lugnade mig och väntade på att hon skulle ringa tillbaka och meddela att de hittat dem. Efter en timme ringde hon tillbaka.
– Hej igen! Vi har inte fått in era handlingar, så om ni ska kunna genomföra köpet imorgon så får jag be er komma in till kontoret och skriva under handlingarna igen. Förklarar hon vänligt.
Det första jag kom att tänka på var C4. Sprängdegen. Jag hade god lust att spränga bort Swedbank från oss alla för gott! Hur kan man vara så jäkla värdelösa? Ååååh! Ja det var bara för Jenny och mig att åka in till banken och skriva under alla handlingar igen. Vår ordinarie bankkontakt hade semester, så hon jag pratade med under dagen hjälpte oss snabbt igenom allting. Nu är allt äntligen klart att bara köra imorgon! Annars tar jag bilen, eller Carnivalen rättare sagt, och kör rakt in i bankhelvetet..

Vi håller tummarna för att allt ska gå smidigt imorgon. Det lär ni upptäcka här annars, ha d biff!

DAGENS JERKER, nu är vi här… Till den kanske bästa utmärkelsen någonsin! Dagens utmärkelse går till min kära Jenny. Och vad har hon lyckats med undrar ni då, ja jag kan knappt förstå det själv om jag ska vara ärlig.
Vi var stressade och skulle ju in till banken som jag skrev om här tidigare. När jag parkerade bilen så gav jag henne några kronor och bad henne lösa en parkeringsbiljett i automaten en bit bort.
– Men jag har aldrig gjort det förut. Hur gör man det? Frågade hon när hon tog emot mynten.
– Du stoppar i mynten i automaten där borta och trycker på biljettknappen. Sedan tar du med dig biljetten tillbaka hit. Förklarar jag.
Hon rusar iväg och jag ringer upp kvinnan på banken under tiden för att meddela att vi var framme. Då kommer Jenny tillbaka, utan biljett.
– Den automaten tar inte mynt. Säger hon.
– Okej. Svarar jag och går fram till automaten för att betala med mitt kort istället.
Då ser jag till min förvåning, att det sitter fast mynt i kortläsaren där man ska sätta in kortet.
– Jenny, har du tryckt in mynten här? I kortläsaren? Frågar jag nyfiket.
– Ja, men det går inte att betala med mynt på den. Svarar hon.
– Men man ska ju stoppa in kortet där, nu är det ju stopp i automaten. Nu kan jag ju inte stoppa in kortet där och betala. Hahaha! Hur tänkte du egentligen? Frågar jag och stoppar kortet i fickan igen.
– Men det är väl inte så lätt när man är stressad och aldrig har gjort det förut. Ursäktar hon sig och skäms lite.
Nej det är sant, men jag hade ändå väldigt roligt åt detta! Grattis Jenny, du får den största ”Dagens Jerker” utmärkelsen hittills! Hahaha!

SEMESTERN ÄR HÄR! Vacation! Va-ca-tionionion!

Men se där, nu är min favoritpollen här då…
• Snor – Check!
• Nysningar – Check!
• Kliande ögon – Check!
• Allmänt hängig – Check!

Det bästa med min pollenallergi är att den är som värst just nu. Så jag vet att det inte är lång tid kvar innan det går över. Har dock nyst så pass mycket att jag fått blodsmak i munnen, det är lite äckligt. Har dock införskaffat en ny nässpray som jag hoppas skall göra susen! Den ska hjälpa bra mot det rinnande snoret, och det vore trevligt om nysningarna ville upphöra.
För hör nu här, dessa nysningar är jobbigast och gör ont. Eftersom min muskelbristning i halsen ej har läkt, utan blev värre av att jag försökte arbeta under veckan. Varje nysning snärtar till det hyfsat smärtsamt i halsen, och jag måste självklart nysa sisådär 4-5 gånger i rad innan det går över. Aaaatjoooh! AAAJ! Aaaatjoooh! AAAJ! Och så fortsätter det…
Hoppas det är över snart. Pollenhelvetet alltså, inte att det är över för min del. Men det är klart, jag får väl till årets nysning så att nacken går av eller nåt, åh nej… Jag är inte redo att dö än! In nomine patri, et fili, et spiritus sancti…

Vad passar bättre i dessa snörveltider än att göra en läkarundersökning. En hälsokontroll helt enkelt, hos doktor Freja!
– Hej, varför är du för sjuk? Frågar hon vänligt när jag lagt mig ner på soffan för att undersökas.
– Jag vet inte doktor Freja, men jag mår inte bra. Säger jag och använder mina pollensymptom för att leva mig in i hennes lek.
– Du måste säga att jag har en fin klänning. Säger hon.
– Jaha… Ja men du har en väldigt fin klänning doktor Freja! Svarar jag.
Sedan kör hon in en blå termometer av plast rakt in i mitt öra.
– Pip! Nej du har inte feber. Jag ska titta in i ditt öra och se om du har någon liten öronflammation. Säger hon och tar fram en ny pryl ur sin doktorväska som hon tittar med i mitt öra.
– Hittar du något där inne? Frågar jag.
– Nej, det var tomt där inne. Men det kan vara något i magen! Säger hon och tar fram sitt stetoskop och börjar lyssna.
– Säg att jag har fin klänning igen, säg det! Säger hon och tittar bestämt på mig.
– Din klänning är verkligen jättefin doktor Freja! Ropar jag.
– Din mage är glad, den säger att den har kissat och bajsat idag. Förklarar hon.
– Se där, det var ju bra. Svarar jag och känner hur hon börjar lyssna med stetoskopet på min navel.
– Och din navel är tom! Det finns inga nyckelpigor, inga bin eller flugor i den. Nu är det dags för blodprov! Säger hon och tar fram sin blå termometer igen.
Med den låtsas hon sticka mig i fingret och ta ett blodprov.
– Nu kan du få hålla lite i den här lilla fisken om du blir rädd, den heter Ida. Säger hon och räcker fram en liten clownfisk i plast utan fenor.
Sedan tar hon fram sitt lilla fat och en skalpell.
– Du måste opereras! Säger hon och låtsas skära ett långt snitt från handleden hela vägen upp till axeln.
Sedan så torkar hon rent snittet med en papperstuss och tar fram sin pincett.
– Där inne är bacilluskan! Ropar hon och plockar tydligen ut bacilluskan och lägger denne på sitt lilla fat med hjälp av sin pincett.
– Oj, det var konstigt. Säger jag och tittar bekymrat på henne.
– Ja men du är frisk nu! Men först måste du ligga still när jag ska sy. Förklarar hon och drar sedan pincetten i ett sick-sack mönster längs med hela min arm.
– Oj, tack doktor Feja! Nu mår jag bra igen. Säger jag och sätter mig upp igen.
Det är härligt att få uppleva dessa hälsokontroller som hon erbjuder här hemma. Den fantasin kommer hon garanterat ha stor glädje av i hela sitt liv!

På tisdag får vi tillträde till vårt nya hem! Så imorgon ska vi köpa tapeter och även hinna besöka IKEA. Jenny är tokladdad, medan jag är mer sansad. Är ju inget fan av IKEA direkt, men ibland så måste man faktiskt ta sig dit.
Sedan har vi bokat in snickar-Mange på onsdag, han ska få hedersuppdraget att sätta upp en innervägg och en dörr. Så kan vi fokusera på all målning och tapetsering hela veckan. Hoppas att allt ska rulla på bra, på lördag går nämligen flyttlasset. Då ska helst allt vara klart!

Jag roade mig med ytterligare ett test på Aftonbladet.se där man får reda på vilken svensk VM-hjälte man är från VM94. Jag såg framför mig innan testet hur jag skulle bli mittfältsgeneralen Thern, eller varför inte fixstjärnan Brolin! Men icke, jag blev en jäkla doldis…

Med den förolämpningen så intar jag sängen för en god natts sömn. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till dem som utsåg mig till Jesper Blomqvist i det där jäkla skittestet…

Midsommarhelgen är förbi, nu är det 6 månader kvar till jul!

Hoppas att alla hade en trevlig midsommar! Vi höll oss hemma och firade väldigt stillsamt. Jenny prickade olyckligt in ett inslag av migrän och jag kämpade vidare med min trasiga hals. Men det var inte fy skam att vara nykter en midsommar, man var betydligt piggare dagen efter än många andra!
Istället åt vi god lunch tillsammans och fikade lite senare med glass och jordgubbar. Eller ”bigge” som Theo säger, han älskar jordgubbar. Det här med dans runt midsommarstången uteblev i år, men i smyg försökte jag knyta en blomsterkrans som vi kunde ha här hemma. Men det var ju skitsvårt! Resultatet blev fullkomligt värdelöst och tillslut gav jag upp. Här ser ni själva…

Är det bara jag som reagerat över den låga sommartemperaturen? Det har onekligen varit svalt ute, och regnat en hel del. Märkligt att det väldigt ofta är dåligt väder på midsommar, åtminstone där jag befinner mig. Kanske jag skulle starta en insamling till nästa år? Då kan alla som önskar gå ihop och låna mig en båt, en rejäl korg god mat och en öl eller två. Gärna ett fiskespö också, utifall jag får långtråkigt. Sedan kan ni putta ut mig till havs i båten, så lockar jag med mig regn och blåst. Låter det bra?

Jag är förmodligen en av få som inte lider alltför mycket utav den svala sommaren. Med tanke på att vår AC i bilen fortfarande är trasig så är det ganska behagligt att åka bil nu. Så tills den är reparerad så får det gärna fortsätta vara svalt ute!

Vad händer i fotbolls-VM? Nationer som England och regerande europa- och världsmästarna Spanien är utslagna redan i gruppspelet. Portugal måste be till högre makter för att lyckas gå vidare, men det ser kört ut även för dem. Det gör inte mig något, eftersom Ronaldo luktar kiss…
Jag har inte sett mycket av detta VM, men av det jag sett så måste jag säga att Holland, Tyskland och Ghana är de lag som imponerat mest på mig. Sedan får vi se hur det går, men något säger mig att värdnationen Brasilien tar hem detta. Det återstår att se…

Har funderat lite mer på detta nu, angående mitt förslag kring midsommar här ovan. Att jag skulle locka med mig oväder och liknande till havs nästa år. Men jag har ju ingen flytväst! Finns det ens flytvästar i min jättestora storlek? Man borde väl kunna linda in mig i en sängmadrass eller stora frigolitpaket. Då borde jag väl flyta om jag trillar överbord? Om inte madrassen suger åt sig vatten förstås, då sjunker jag nog som en sten. Nej, frigolit får det bli!

Jag är orolig över min arbetskamrat och läromästare Harry. Han halkade på jobbet och landade så illa att han bröt handen på något vis. Båtbenet var det nog om jag inte hörde helt fel. Hoppas att han kan arbeta som vanligt när det läkt, så att han inte får problem med handen sen när han ska lyfta tunga saker.
Enligt Johnny så läker det tydligen bättre än väntat och Harry kanske hinner arbeta lite innan semestern. Han hade fått en boll som han ska klämma på för att träna upp handen. Det låter intressant! Jag målar genast upp en bild framför mig där Harry sitter i soffan och tittar på fotbolls-VM som han älskar mest av allt, och klämmer frustrerande på den där bollen när inte resultaten går hans väg. Undrar hur många träningsbollar han kan punktera under ett fotbolls-VM? Han är ju så himla stark. Men styrkan fick han nog på bekostnad av sitt utséende, för han är ingen vacker karl… Haha! Nä nu retas jag bara, han är stilig som få. Jag vågar inte påstå något annat. För han kommer ju tillbaka till jobbet en vacker dag och då gäller det att ligga på plus! Något jag inte tror att jag gör just nu…

Nu kan vi glömma allt jag sagt om min uppoffring kring nästa års midsommar. Det slog mig just att det kan finnas vithajar i svenska vatten, och jag kommer dö om jag åker båt! Tänk när jag står där och fiskar lax eller helst svärdfisk (som ej finns här men den är godast att äta) och får storfångsten på kroken! Då kommer jag, orörlig och omsorgsfullt inslagen i frigolit att trilla överbord. Det enorma plasket följt av de feminina skriken i det iskalla vattnet kommer locka till sig vithajar. Det är jag helt säker på!
Och vad gör man då, om hajen kommer och naffsar på en? Ska man spela död eller vad är bäst? Kanske tröttnar den på all frigolit och simmar iväg. Men sådan tur har jag väl knappast. Och skulle jag ha det så hinner jag nog inte fira särskilt länge innan en finlandsfärja kör på mig där ute på dimmiga Östersjön. Tänk att mitt liv ska sluta så. Som stark överlevare av en vithajsattack, och det sista jag hör är någon som skriker ”isberg” med finsk brytning innan jag blir olyckligt överkörd av Viking Cinderella och alla winegums de har ombord… Åh grymma värld!

Nu orkar jag inte mer! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till personerna som krockade i rondellen vid Grisslinge idag när jag åkte hem från jobbet. Tack! Köer är det bästa jag vet… You schmucks!

Idag fick jag svar! Äntligen en kompetent läkare som tog sig tid och undersökte mig ordentligt tills han fann felet med självaste Jimmy the Great!

Ja man ska inte dra alla läkare över en kant och skälla ner dem i skorna. Det finns faktiskt de som tar sig tid och utreder en ordentligt utan att kasta ur sig diverse klyschor eller vilda gissningar. Det upptäckte vi ju med Freja efter ett och ett halvt år hos diverse läkare innan vi äntligen fick träffa en ”riktig” läkare. Samma sak hände mig idag. Det drog ut på tiden, de där 15 minuterna som man får hos doktorn räckte inte till. Men istället för att göra som den förra läkaren gjorde, och skicka hem mig med förhoppning om att ”det går nog över” om du äter lite Ipren, så blev jag idag ordentligt undersökt. Han ställde massor av frågor, tittade och kände på halsen. Tittade med diverse speglar och verktyg ner i min väsande hals. Tillslut konstaterade han att jag drabbats av en muskelbristning i halsen. Det har jag aldrig hört att någon drabbats av tidigare. Men det är ju kul att man är först ut med något bland släkt och vänner…
Så löd alltså min dom, en muskelbristning. I halsen. Tydligen så har man många muskler kring struphuvudet, och det är alltså en sådan jag har lyckats paja. Läkaren är lite lyrisk och tycker detta är spännande. Han har aldrig varit med om detta och kommer att följa upp ”fallet Jimmy” längre fram. Bara för att se om det läker som det ska och att min röst kommer tillbaka igen. Annars skulle jag skickas vidare till en specialist för vidare utredning.

Min röst ja, undrar om den blir bra snart. Det känns som att jag får ligga lågt med mitt framtidsprojekt i powermetalbandet ”Gods of Thunder”. Såhär kan man inte låta om man ska sjunga powermetal. Även om jag var tänkt att enbart sjunga i bakgrunden och lira elbas. Men den berömda elbaskassan jag har och sparar slantar i för att köpa en grym elbas ekar tom just nu. Tänk att inget går som jag vill just nu. Oh, the horror…

Jag har därför roat mig i min ensamhet med att göra diverse tester. Det handlar om fotbolls-VM, och man får då reda på vilket brasilianskt artistnamn man skulle få. Här är mitt nya brassenamn, beskåda!

Sedan kunde man göra ett test för att se vilken fotbollsstjärna i VM man passade bäst in på, och efter några intressanta frågor blev detta resultatet.

Intressant, undrar om det stämmer in på min spelprofil när jag spelar innebandy? Det känns inte riktigt som min stil, men vad vet jag. Det kändes mer som att den beskrivningen skulle passa in på Marcus, Saltsjöbadens guldgosse. Jag är väl ändå mer som en fet Totti, eller? Kanske är jag en tysk ”killer machine”…

Nu ska jag förbereda mig för den dagliga kvällsmobbingen, dags att natta barn. De är ju så härligt ärliga, och inte alls knäckande i sina domar. Nåväl, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke. ”Varför då? Vad har jag gjort?” Frågar han sig säkert. Han är elak! Han hävdar med vag antydan att min muskelbristning i halsen har med… Ja… Att jag skulle ha svalt en mandomslem… Vilket inte är sant, och man får ej ljuga! Fick du inte lära dig det när du var liten Henke?

Sedan våra kära barn kom till världen så har livet blivit så kärleksfullt! Men, jag har heller aldrig varit så sjuk i hela mitt liv…

Det är en fröjd att fotbolls-VM i Brasilien äntligen börjat! Men vad gör det om man knappt sett någon match. Åh, vad jag är bitter! Har bara sett två eller tre matcher, men jag vill se så många matcher som möjligt. Dock så orkar jag inte. Har fortfarande inte blivit kvitt inflammationen i halsen, och det är egentligen först idag som rösten börjat komma tillbaka igen. Ni vet, den ljuva stämman som försvann för 10 dagar sedan. Helt sjukt! Och vet ni, att när jag nu varit sjuk, ja då fick jag en liten bonus. Tandvärk! Tack för extravinsten…

Fasen vad ont det har gjort! Men har fått höra det kan vara bihåleinflammation, för det gör ont i hela jäkla skallen. Och det är märkligt nog som allra värst under natten, vilket gör att jag inte kan sova. Ska träffa läkaren imorgon, och kanske blir jag även tvungen att boka en tandläkartid. Ni vet de där ”läkarna” som petar med en liten pinne på tänderna i fyra minuter, och sedan påminner dig om att betala en svindyr peng i receptionen innan du går hem. Orkar inte mer, ge mig styrka!

Styrkan finner jag just nu i våra underbara barn! Nog för att de delar med sig av sina spännande baciller från förskolan, men de sprider också oerhört mycket glädje. Trots att vårt hem nu börjar bli väldigt rörigt bland alla flyttkartonger.
– Pappa, va skönt det är att komma hem. Tack för att du hämtade mig! Sa en utmattad Freja och lade sig på soffan efter en uppenbarligen hård dag på förskolan.
Hon har börjat fundera mycket kring vår flytt. Man märker att hon är känsligare än vanligt, och varje dag pratar hon om att vi inte får glömma att ta med hennes saker till nya huset. Så gulligt, men hon har ju aldrig varit med om en flytt och förstår såklart inte allt vad det innebär. Men det kommer gå bra!
Nova och Theo börjar trivas bättre och bättre på förskolan. De blir inte så ledsna när man lämnar dem och verkar ha roligt där på dagarna. Theo vill dock gärna ha lite koll på var Nova och Freja befinner sig. Han kan vakna under sovpasset och titta efter Nova, och när han ser att hon ligger där och sover så somnar han om igen. Sedan så hade han tydligen knatat över till Frejas avdelning och frågat efter henne. Hon var ute just då, men då stannade han och lekte med de ”stora” barnen en stund. Men annars verkar han komma tillrätta nu och är inte lika ledsen när man lämnar dem på morgonen.
Nova är inte lika beroende av Theo utan härjar runt med alla de andra barnen. Hon verkar lugn, och det känns bra att hon trivs på förskolan.
Sedan vet jag inte vad det tog åt henne här i helgen. Plötsligt så kom hon fram till mig när jag satt och lekte med dem på golvet, och började gosa med mig. Trodde jag i alla fall. Istället sträckte hon ut tungan och slickade försiktigt på mitt skägg! Detta var tydligen jätteroligt, det kittlades väl kan jag tänka mig. Hon har för övrigt varit väldigt ”pappig” senaste veckorna. Det tycker inte Jenny är så kul, men samtidigt får hon uppleva hur jag haft det när Nova och framför allt Freja varit så ”mammiga”. Detta försöker jag ta vara på nu så mycket det går, för vem vet hur länge det varar.
När jag nattade twinsen ikväll så fortsatte mobbingen från deras sida, precis som vanligt. De vägrade att somna. Nova sparkade mot väggen och sjöng, samtidigt som Theo ropade på sin förskolelärare Johanna.
– Janna! Jannaaa! Ropade han högt.
Sedan drog han upp min tröja och pekade.
– Mage! Ropade han och började trumma på min mage.
Även Nova lockades med i detta och plötsligt satt två barn och bankade på min mage samtidigt som de skrek ut i någon form av sång. Vilken förolämpning! Jag vet att min mage slagit storleksrekord, men att upplysa mig om det på detta vis är smärtsamt. Som tur var så somnade de snabbt sen, och jag kunde lägga band på min inre ilska när jag lyfte över de vackra små barnen till deras egna sängar.

I fredags kom containern vi beställde, så att vi kunde röja ur vinden och förrådet. Det var ingen bra tajming med tanke på att jag mådde dåligt, men det gick bra. Min broder Tommy kom ut och slet hela lördagen med att slänga skräp. Vår syster Linda och Micke kom också förbi och hjälpte till, vilket underlättade en hel del. Annars hade jag aldrig orkat, jag kunde ju knappt prata med min halsinflammation. Men vi lyckades slänga i stort sett allt vi ville bli av med, så det känns jätteskönt.

Midsommar närmar sig, hoppas det blir bra väder! Vore ju trevligt om man kunde grilla lite och avnjuta en god öl. Men då får jag se till att bli frisk först, ska boosta med vitaminer och Coca-Cola tills min blekfeta kropp besegrar denna förbaskade inflammation! Tänk om det är Tyfus…

DAGENS JERKER går till inte till min brors kära sambo Sandra. Hon köpte winegums åt mig när hon var på Åland nyligen, tack så mycket!
Dagens utmärkelse går istället till läkarna som inte kan bota min inflammation så att jag kan njuta av dessa underbara godsaker. Men jag får hoppas att de ordnar detta när jag träffar dem imorgon.

Ja som rubriken lyder så hörs jag lite dåligt. Närmare bestämt inte alls! För jag är en olycklig man i sina bästa år som förlorat sin ljuva stämma.

Jag undrar var min röst tog vägen. Senast någon lade märke till den var i lördags, under en herrans afton. Då ljöd jag likt den bästa tenor, uppe på Mosebacke! Men någonstans under natten till söndagen så förlorade jag den, min röst. Min hårdrockspipa, min kommunikationstrumpet!
Detta var inte så allvarligt till en början, mer än den märkliga snärten i halsen jag kände vid ett tillfälle på söndagen. Så vårt fokus här hemma låg på Nova som inte lyckats sova under de senaste nätterna. Och under natten till måndagen blev det ännu värre, för oss båda. Ingen av oss kunde sova. Hon bara grät och vi misstänkte att hon nu fått dubbelsidig öroninflammation. Så jag bokade varsin tid på vårdcentralen till oss båda, för nu hade jag fruktansvärt ont i halsen.
Först ut var Novadore, som protesterade högljutt genom hela undersökningen. Ingen öroninflammation. Och när undersökningen var klar så höll läkaren fram kartan med olika klistermärken, Nova skulle såklart belönas för besväret efteråt. Men Novis var så förbannad att hon utförde ett sorts judohugg mot kartan och ryckte åt sig flera märken. Nåja, låt gå för det…
Sedan var det min tur! Läkaren ställde överdrivet många frågor som jag var tvungen att svara på utan röst. Hon tittade med lampa och glasspinnen i halsen, och sedan klämde hon lite överallt på halsen.
– Gör det ont? Frågade hon.
– Ja. Svarade jag.
– Här då? Frågade hon igen.
– *väs* Ja. Svarade jag.
– Här är du svullen, känns det om jag trycker här? Frågade hon och klämde på mitt adamsäpple.
– JAAAA! Utbrast jag och blev faktiskt lite arg.
– Okej, ja du är väldigt röd och irriterad i svalget. Sedan verkar du öm och svullen runt adamsäpplet som du själv beskrev det tidigare. Konstaterade hon nöjt.
Jag tror hon är sadist. För sedan tyckte hon att jag skulle lämna nåt svaljprov eller halsodlingsprov kanske det heter. Så hon tryckte bak mitt huvud hårt mot väggen och stack sedan ner en lång jäkla tops i min hals och vispade runt för fullt. Nova fortsatte sina protester även nu, och själv höll jag på att kräkas när läkaren körde ner topsen för långt ner i halsen. Men då nöjde hon sig plötsligt och bad oss vänta i väntrummet på provsvaren. För att hålla Nova nöjd så fick jag muta henne med russin, men provsvaren dröjde inte länge. Efter ca 20 minuter så kom den sadistiske läkaren ut till oss igen. Proverna visade inte tecken på strupkatarr som läkaren misstänkte. Istället rör det sig troligen om en inflammation i eller runt adamsäpplet. Så ät anti-inflammatoriska tabletter och vila rösten blev domen. Tänk vad bra vården är ibland, att om man som läkare inte hittar orsaken till besvären så kan man ju gissa på något och rekommendera en daglig dos av Ipren. Alternativt så får jag återkomma om några dagar om besvären ej upphört. Då kanske en annan läkare hittar något istället.
Kanske jag skulle ta och bli läkare, det verkar ju trots allt inte så svårt längre. Jag får dessutom en titel, dr Jimmy!

– Gud, det är nästan jag får hjärtklappning av min egen genialitet. Nästan att jag borde gå till sjukuset, för att jag är så smart!
Peter i tv-serien ”Kjell”

Lite så känns det, det är smärtsamt att vara så smart! Huruvida smart det är att jobba imorgon återstår att se, men jag lovade chefen att jag ska göra ett försök. Just nu känns halsen naturligtvis värre än någonsin bara för det, men kanske släpper det under natten. Håller the tums!

Freja diskade lite i köket idag. Vilket hon uppenbarligen tyckte var roligt, och det gör ju inget att hon förenar nytta med nöje! Diskning är inte direkt min favoritsyssla, så jag uppmuntrade henne lite när hon stod där på sin pall och gnuggade med sin svamp.
– Vad rent och fint det blir Freja! Tänk att du blivit så stor att du kan diska nu, min lilla gumma. Sa jag och klappade lite på hennes huvud.
– Mm! Och när du blir en liten gumma som mig, då kan du få låna min pall pappa. Sa hon och fortsatte diska.
Det kanske ni som läser tycker var roligt sagt, men jag blev mållös och gick in på toaletten….

S.O.S! Punka på barnvagnen! Mayday! Mayday!
Ja ena däcket på vår svindyra vagn har fått punktering. Jag åkte snabbt iväg och köpte en ny slang. Men när jag bytte ut den gamla slangen mot den nya så lyckades jag punktera den med. Ursäkta språket, men fan! Och när jag senare på kvällen åkte för att köpa ytterligare en slang så var butiken stängd. Som tur var så hade de cykelslangar på Coop, så kvällen var räddad.
Men man kan samtidigt tycka att en barnvagn för nästan 20 000kr borde hålla lite bättre. Inte sant? Vågar inte ens tänka på vad ett nytt däck skulle kosta om det ej gick att laga. Tur att jag inte bara är smart, utan händig också!

När man inte kan prata så får man peppa sig själv på andra sätt. Det fick dagens inlägg handla om idag, självpepp! Sov gott alla, ha d biff!

DAGENS JERKER går till den sadistiske läkaren. Hoppas att jag eller någon annan jag känner aldrig behöver träffa henne igen…

Jag är så mätt, helt otroligt proppmätt. Det är nästan genant att jag ätit mig så enormt proppmätt två gånger under en och samma vecka. Jag kan inte låta bli att tänka på att folk svälter samtidigt som jag frossar i mig god mat. Och den där Russe panpizzan var ju dessutom en obehagligt mättande upplevelse…
Annat var det igår! November 2012, där har ni det senaste datumet då jag fick en helkväll med mina bästa herrar. Igår var det dags igen, klockan 18.00 skulle vi samlas på Mosebacke. Men min buss var försenad. Väldigt försenad, 20 minuter för att vara exakt! Orsak? Mycket hög belastning enligt SL. Med andra ord, badjävlarna…
När jag klev på bussen, och flashade med mitt fulladdade 24-timmarskort inför en totalt ointresserad folkmassa, så var bussen fullproppad ända fram till busschauffören. Jag tog ett stadigt grepp om nån pinne i taket och stod likt en surfare under resan in till stan. Nästan alla talade engelska, det var märkligt. Jag stoppade in mina hörlurar och höjde blygsamt volymen. Lasse Berghagen sjöng ”Stockholm i mitt hjärta” för mig, harmoni. Men efter bara några minuter var jag överhettad och otroligt less på busschaufförens ryckande körstil. Varför erbjuder ingen ungdom sin sittplats åt mig? Är ingen väluppfostrad längre? Och varför pratar alla runt omkring mig engelska och inte svenska? Vad har hänt med universum? Jag blev småsur och började så smått inse att det förmodligen handlar om att skrämma sig till en sittplats här på bussen! Jag bytte taktik, och bytte helt enkelt musik. Ghost sjöng ”Year zero” för mig, mitt ansiktsuttryck hårdnade. Inte på grund av att jag blev bajsnödig, utan för att nu gällde det att se riktigt hård och tuff ut så att någon ungdom blev rädd och var villig att erbjuda sin sittplats för fruktan av sitt liv. Men alla ungdomar såg ut att sitta och sova på bussen, fast egentligen så sitter de bara med gamnacke och pillar på sina jäkla mobiltelefoner. De enda som verkade höra min läskiga musik och reagerade på min utstrålande tuffhet var typ pensionärerna. Men deras sittplatser är jag inte ute efter, vad gör jag för fel?
Jag började vädra mitt missnöje genom griniga sms till Saltsjöbadens guldgosse som skulle mött upp mig i Slussen, om bussen bara hade hållit tiden. Han satt nu och inmundigade en härlig kall öl på Mosebacke, men skyllde på badjävlarna. Det är deras fel att bussen är full av folk. Han hade även en teori om att tjuvarna från Fisksätra numera var ute och stal båtmotorer längre ut på Värmdö, som de sedan fraktade med sig på bussen tillbaka till Fisksätra. Kan de inte palla båtmotorer någon annanstans?
Men prisa herren, någon hörde mina böner och klev av när en bajsdoft spred sig på bussen vid Henriksdal. Det var inte jag som var skyldig till det! Men jag högg sittplatsen snabbare än ögat. Stolt satt jag nu och kände hur mycket jag förtjänade den här sittplatsen. Då kör plötsligt busschauffören över en hel upplevelse av ojämnheter på vägen så att bussen skakar. Hela jag börjar ”dallra”, och jag blev plötsligt påmind om hur överviktig jag blivit. Och jag fortsätter dallra en kort stund även efter att bussen slutat skaka. Jag önskade plötsligt att alla kunde dö på denna buss, och busschauffören kunde gott dö två gånger efter att ha förödmjukat mig här offentligt. Men de kunde vänta tills vi var framme vid Slussen innan de dog så att jag slapp gå sista biten.
Efter en mycket kort stund så var vi äntligen framme vid Slussen, och ingen verkade lyssna på mig denna dag för ingen dog. Istället stönade och flåsade jag mig hela vägen upp till Mosebacke. Men väl framme så väntade min belöning. Marcus, Erik, Tommy och en kall öl välkomnade mig efter mitt livs jobbigaste bussresa. Nu väntade vi bara på Mogge, sedan var alla fina herrar samlade. In i dimman, skål!

Jag insåg för lite mer än en vecka sedan att jag inte skulle ha råd att gå ut och roa mig denna afton. Men när jag informerade övriga om detta och bad att få skjuta fram vår herrafton, så erbjöd sig dessa underbara människor att bjuda mig på hela kalaset. Bara jag följde med! Jag blev så rörd, och kunde omöjligt tacka nej. Och som de bjöd, wow vilken kväll! Öl, middag i form av mitt livs största hamburgare på restaurang Mississippi, ännu mera öl och sedan avslutade vi med drinkar på Vampire Lounge. Jag hade en sån underbar kväll! Och jag som oroade mig inför kvällen att jag skulle få en känsla av ”välgörenhet”, vilket det faktiskt var, men de skötte allt så jäkla snyggt när de betalade. Det bara kom in grejer hela tiden! Jag hoppas verkligen att jag kan göra något liknande för dem någon gång. För som sagt, det var över ett och ett halvt år sedan som vi grabbar roade oss ute så här en kväll. Vi pratade om allt och lite till, och det var så skönt att få ventilera sig lite oss herrar emellan. Man har inte riktigt haft tid och möjlighet till det under en längre tid, så det kändes jättebra! Så ett STORT TACK för en underbar afton!

Idag var jag fortfarande proppmätt när jag vaknade, och mättnadskänslan höll i sig genom hela dagen. Nu är klockan 22.00 och jag är fortfarande inte hungrig. Först pan pizzan Russe i torsdags, och igår mitt livs största och troligen godaste hamburgare jag ätit. Den var fasen 20cm hög! En dubbelburgare som fick hållas på plats med tre grillspettspinnar, och pommes och bea till det. Jag dallrade fasen mer på bussresan hem än in till stan. Men som tur var så halvsov jag och snarkade på bussresan hem och orkade inte reflektera över min fetma.
Jag fick även provsmaka lite av Tommys förrätt, crabcakes! Vad gott det var, och det var absolut inte vad jag eller Tommy föreställt oss att det skulle vara. Vi hade teorier om att det skulle vara en liten pajliknande sak, men istället kom det in en korg med friterade ”bollar” med tillhörande lime och sås. Jättegott! Det kan jag absolut tänka mig att äta igen!

Idag firade vi Lembit som fyller 17 år! Efter en jästdispyt mellan mig och en ilsken Jenny på morgonen så kunde hon tillslut baka vaniljbullar som han fick till frukost på sängen när han vaknade. Sedan firade vi honom hemma hos hans pappa med många släktingar, tårta och även hemmabankade hamburgare direkt från grillen. Tyvärr så var jag fortfarande för mätt för att njuta av allt det goda, men lite pressade jag i mig. Riktigt gott, så ett stort grattis på födelsedagen Lembit!

Jag börjar misstänka att någon spöat mitt adamsäpple. Det gör så jäkla ont! Det kom i samband med en snärtande känsla, ungefär som att man knäpper till en sträng på en gitarr riktigt hårt. Och detta kändes rakt över adamsäpplet och även i struphuvudet. Det ömmar och jag har fasen problem att prata, även rösten verkar vara på väg bort en sväng. Jag blev nyfiken och googlade på besvären för att få en hint av vad det kunde röra sig om. Nästan alla resultat handlade om cancer i struphuvudet. Men hurra då för fan…
Nu är jag nog ganska säker på att det mer handlar om något virus eller kanske ännu mer troligt min pollenallergi. Den brukar sätta sig i luftrören om den vill mig riktigt illa. Så jag avvaktar en dag eller två och ser hur det utvecklar sig. Som den positiva människa jag är så har jag insett att dessa besvär även har en fördel att ta del av. Nämligen att jag inte kan svälja utan att det blir smärtsamt, och då måste jag ju faktiskt äta och dricka mindre. Eller inte äta alls rentav! Så då kanske mina bussdallrande dagar är förbi inom en snar framtid!

Nu borde jag nog sova, allt häftigt som jag upplever tröttar tydligen ut mig. Sov sött alla ni där ute, ha d biff!

DAGENS JERKER går till tonårskillen som kämpade febrilt med att ta en snygg ”selfie” på sig själv med mobilkameran under bussresan in till Slussen igår. Som han tog om bild efter bild tills han fick till håret på exakt rätt sätt. Loser! Han är säkerligen även ett stort fan av One Direction eller Justin Bieber…

”Du gamla du fria, du fjällhöga nord…”

Idag känner jag mig stolt, och jag känner mig svensk. Blygsamma som många av oss är i detta land så vaknar ändå den lilla patrioten inom oss just idag. På Sveriges nationaldag!
Klart som tusan att vi ska fira! Vill inte ens höra en antydan om rasism idag, för då förstår man inte vad firandet handlar om. För mig handlar det inte om man är etnisk svensk eller nationalist, utan mer vad detta land står för. Vad betyder Sverige, mitt land för mig? I det stora hela så tänker jag på demokrati, jämställdhet och allas lika värde. Och 200år av fred! Det är något vi verkligen ska vara stolta över, något man bör lyfta fram och beundra en dag som denna. Sedan kan vi alltid göra mer, och det hoppas jag att alla känner att man vill försöka bidra till på det bästa sätt man kan. För vi är lyckligt lottade som får leva här i ett land skonat från diktatur, krig och elände. Så ta denna dag att fira och njut av att du bor i ett fantastiskt land!
Jag har följt lite intervjuer idag och mycket verkar fokuseras på vad som är typiskt svenskt. Men varför är det så viktigt? Finns det något typiskt svenskt egentligen? Ja vissa hänvisar kanske till en speciell maträtt eller ett speciellt beteende, men för mig känns det ändå irrelevant. För mig handlar det mer om att ta denna dag och lyfta fram ditt hemland. Att uppskatta allt som faktiskt är bra med att bo här och känna en stolthet över det. Sedan fick man inom militären lära sig att hedra den svenska flaggan, och det är såklart inget fel med det. Den fick en större innebörd och blev så mycket mer än ”bara” en flagga. Men det känns kanske lite gammalmodigt nuförtiden. Däremot vill jag aldrig se folk som bränner eller spottar på vår flagga, och heller aldrig se den i samband med folk som marscherar och gör Hitler-hälsning för att markera sitt missnöje mot invandrare eller liknande.
Nu vill jag inte fördjupa mig för mycket i det, men alla som känner mig väl förstår säkert mina tankar. Hur tänker jag på Sverige idag då? För mig personligen så kan jag blunda och tänka på den svenska naturen. Med sina djupa skogar, vackra fjälltoppar och att nästan alltid känna närhet till sjöar och hav. Nu har jag förvisso badat färdigt sedan det ryktats om vithajar, men vatten ger ändå en känsla av frihet. Jag längtar tills barnen blir lite större när man kan ta med dem ut i naturen, fiska och övernatta i tält. Gärna i norrland där jag haft förmånen att spendera en stor del av mitt liv. Den naturen ligger mig varmast om hjärtat. Det är något speciellt med att sitta intill en porlande älv framför en brasa och grilla korv, med utsikt över fjällen och myggjävlarna som surrar i öronen. I love it!
Därför vill jag verkligen uppmana alla att blicka inåt och känna efter inom er, vad är det ni älskar och uppskattar här i Sverige. Det är bara nationaldag en dag om året, unna er att vara stolta över det som våra mor- och farföräldrar och alla innan dess kämpat för att vi nu har det så pass bra som vi har. Och våga fira detta för tusan! På så sätt hedrar vi de som levt här långt innan oss och visar dem vår uppskattning. För tro mig, även om vi ibland klagar på vårt samhälle så finns det tyvärr dem som har det bra mycket värre i andra delar av världen.

Det blev ett väldans långt inlägg om detta, jag som bara tänkte skriva några rader lite kort om nationaldagen. Så vad har vi gjort idag då? Vi har inte firat speciellt mycket egentligen. Har ingen flagga att stoltsera med på något vis, utan jag har nog mestadels tänkt och funderat på fosterlandet idag. Det fick ni ju ta del av här ovan.
Istället hade vi besök av min syster Linda, Elvira och lilla Elton. Det fikades lite och sedan grillade vi till middag. Elvira och Freja hann även med ett besök till lekparken, under ledning av Jenny. Theo jagade myror på baksidan och försökte äta upp dem. Usch! Sedan bjöd tjejerna på dansuppvisning, vilket var en fröjd att skåda. Även deras ”kurragömma” var roande att följa. Vid ett tillfälle skulle Jenny, som befann sig i Frejas rum, räkna och sedan leta efter dem. Elvira gömde sig taktiskt och smart bakom den röda fåtöljen i vardagsrummet. Medan Freja drog en filt över sig och ställde sig mitt på golvet. Hon var kanske inte så svår att hitta sen men vi hade väldigt roligt åt detta. Sedan passade vi alla på att kela lite med lilla Elton!

Dagen bara rullade på känner jag, den gick väldigt fort. Nu har de åkt hem och jag börjar nog bli lite trött. Nova sover inte så bra på nätterna just nu och vaknar väldigt ofta ledsen. Det blir ingen vidare sömn för någon av oss då tyvärr och det sätter ju sina spår. Men vad det beror på vet vi inte riktigt, vi misstänker att hon eventuellt drabbats av öroninflammation igen. Blir det inte bättre får vi nog undersöka saken närmare…

Igår hände något mycket märkligt! Jag blev utmanad av Henke att följa med ut och äta lunch med några av grabbarna på jobbet. De har tydligen haft någon sorts tävling i prestige där det gäller att äta upp en hel panpizza kallad Russe. Vad jag förstått så har Johnny, Henke och min namne Jimmy klarat av detta. Först så kände jag att detta kan nog bli en utmaning att klara av. Kunde inte Billy, Janne eller Anton på jobbet klara av att äta upp en hel panpizza så blir det nog tufft.
Men när vi kom fram och jag fick se panpizzan på bordet så skrattade jag åt det hela.
– Haha, den där lilla? Det blir en baggis! Sa jag stöddigt och började käka.
Men när jag ätit upp halva så infann sig ett problem, nu var jag riktigt mätt. De andra började hetsa mig att jag inte kunde sluta äta nu, då skulle jag tydligen vara lika mesig som Anton. Det ville jag ju såklart inte, så jag fortsatte att äta. När tre fjärdedelar av pizzan var uppäten började jag må illa. Colan var dessutom slut så nu blev tuggorna både torrare och jobbigare att svälja. Men jag blev hela tiden upplyst om att jag skulle vara lika mesig som Anton om jag inte åt upp hela. Anton förklarade hur dåligt han mådde efter sitt tidigare försök att klara detta och avrådde mig därför att göra det. Jag tittade på Russen, mitt Everest. Jag tittade på klockan och började känna mig stressad, snart måste vi tillbaka till jobbet. Jag tog några tappra tuggor till men sedan tog det stopp, det gick inte. Jag är lika mesig som Anton…
På vägen tillbaka så passade Anton på att köra lite rally med sin bil som jag åkte med i, allt för att hinna före den andra bilen som Johnny körde. Pizzan åkte som en jäkla jojo upp och ner i magen. När han parkerat utanför jobbet så lutade jag mig mot bilen när jag klivit ur och tog några riktigt djupa andetag. Varför gick jag med på detta… Fy fan…
Jag orkade inte fika på rasten när vi firade de i personalen som fyllt år. Jag orkade inte äta middag med barnen när jag kom hem. Senare på kvällen när klockan var runt nio så försökte jag äta igen, men jag var definitivt inte hungrig då heller. Aldrig mer ska jag äta en Russe helt själv…

”…Ja jag vill leva jag vill döööö, i nooordeeeen!!”

Med detta vill jag avsluta dagens inlägg och önska alla en fortsatt trevlig nationaldag! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till panpizzan Russe. Eller nej den går fasen till Henke, Johnny och herr Nilsson! Bara för att ni hetsade mig till detta, ska aldrig lyssna på er igen…

Tänkte informera min omvärld att jag troligen tagit mitt sista dopp i havet här i Sverige. Rent generellt så är det alltid för kallt i vattnet för att jag ska bada, eftersom jag behöver minst 25grader för att njuta av ett dopp. Men det har hänt att jag slagit mig på bröstet och vrålandes kastat mig ut i det öppna kalla havet för att visa vilken viking jag är. Och att sedan rusa upp med is i håret, blå läppar och förminskade genitalier för att tydligt stoltsera med vad man just åstadkommit. Men det var då det, här är nämligen dagens rubrik…

Vad gör de här? Om de kan ta sig till Skåne så vill jag påstå att de kan ta sig till Stockholms skärgård också! Någon vilsen liten hungrig vithaj på 5meter kommer lockas av mina magplask, i tron om att det är den saftigaste fettosälen den skådat. För med min ”tur” så är det garanterat jag som blir första dödsfallet i Sverige. Spelar ingen roll om jag först jagar bort den med karatesparkar och vrålar som den alfahanne jag är, den kommer lyckas ta mig. Kanske hoppar den upp och biter tag i mig när jag kommer körandes, med fönstret nere och halva kroppen hängandes utanför på min AC:befriade bil, uppe på Värmdöbron. Det är inte alls omöjligt, jag har sett hajar göra så på film!
Nej, tänk om det faktiskt är så att vithajar ska simma längs stränderna i Sverige. Då har ju Maya haft belägg för sin fruktan att bada på grund av hajrisken. Nu spekuleras det bara i att enstaka hajar kan ta sig hit, och att det inte är ett bestånd de pratar om. Men vad gör det när jag plaskar runt där i strandbrynet och letar skatter, när man skådar en sådan enorm fisk genom mitt nyinköpta cyklop från Biltema. Jag lovar att jag bajsar på mig i vattnet innan jag börjar simma för livet. Ska hajen äta upp mig ska jag fasen se till att smaka skit…

Sune trotsade alla hajrykten och åkte på kryssning med Cinderella i helgen. Det var modigt av honom, och när han dessutom kom hem med ett paket winegums till mig så blev han hjälteförklarad! Tack så mycket Sunis!
Sunes arbetskamrat på ”Bettan” hade en tung måndagsmorgon igår. Ubbe stönade och verkade lite allmänt sliten efter helgen. Kanske var det just därför han råkade sätta på sig sin arbetströja ut och in. Det såg roligt ut med alla lappar som spretade och Ubbe verkade helt ovetande om vad han lyckats med. Självklart kunde inte jag låta honom gå runt på det viset, så jag tänkte påpeka detta för honom. Men först ville jag se hur lång tid det skulle ta för honom innan han själv upptäckte sitt misstag. Det tog ett bra tag, så busigt av mig…

Vad händer här hemma då? Inatt så vaknade Nova och grät för tredje natten i rad. Hon vill inte äta, ingenting vill hon. Bara gråta högt en stund tills hon är redo att somna om igen. Hon har väl mycket intryck att bearbeta nu när de börjat på förskolan. Men just inatt drog vi en jackpott! För när Nova började gnälla så märkte vi hur Theo började knorra i sömnen. Hoppas inte att han vaknar! Det gjorde han inte, istället började Freja skrika hysteriskt. Hon drömde om något läskigt, så nu var klockan halv tre på natten och båda döttrarna var vakna. Kul…
Vi gjorde som så att Freja fick sova hos Jenny och Theo, och jag lade mig i Frejas säng med Nova. Efter att ha sparkat runt en stund så somnade hon faktiskt om. Äntligen!
Det känns underbart att höra hur twinsen börjat kommunicera mer med oss, och med varandra. Såhär lät det när Theo satt på en pall i duschen när Nova kom dit.
– Hej hej! Sa Theo och vinkade.
– Heeej! Svarade Nova bestämt.
– Uscha! Uscha! Sa Theo och visade plaskande med sin hand i duschstrålen.
– Oj! Oooj! Svarade Nova glatt och klev in i duschen.
När jag lämnat Nova så satte jag mig på toalettstolen och fortsatte min iakttagelse.
– Bye bye! Bye bye! Började de då att säga och vinkade åt mig.
Vad nu, jag kan ju inte lämna dem ensamma kvar i duschen. Nä, jag bestämde mig för att stanna kvar. Jag blev fortsatt road av deras vattenlek tills det var dags att sluta duscha.

Annars så blir de bara tydligare och tydligare för varje dag nu. Theo höll ett långt utlägg om vilken hemmabio projektor han vill ha, med tillhörande 90tums filmduk i vårt nya radhus. Jag blev alldeles tagen av alla viktiga detaljer och ska genast föra ärendet vidare till högsta domstolen som ska bestämma allt här hemma, hans mor Jenny. Har svårt att se detta köp gå igenom eftersom jag redan framfört liknande önskemål till högsta domstolen men fått avslag på mindre än två sekunder. Stackars Theo som inte får bli hörd…

Nu blev jag sugen på en kvällsmacka! Sov gott alla ni där ute, ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla naffsande vilsna vithajar…

YES! Jag har precis hittat en skatt! En låda här hemma full med pengar, det måste röra sig om tusentals kronor! Har aldrig mått bättre, fasen va bra!!

Men, det var ju ingen låda. Det var en plasthink. En gul. Och det var inte tusentals kronor i den heller. Det var stenar. Stenar som Freja plockat ihop ute på tomten. Dessa ska hon måla om till nyckelpigor, hajbilar och andra djur. Fint! Men jag vill ha tillbaka min dröm om lådan med pengar…

– Äh, ryck upp dig Jimmy. Det är kul att vara pank…

Håll tyst! Nej det är inte ett dugg kul! Optimistiska realister, blir så trött på dem…
Detta är bara ett av scenerna som utspelas i mitt huvud flera gånger om dagen. Jag pendlar i humör och känner mig kluven i mitt eget resonemang. Det tär på en att behöva vara ett geni, jag får se till att reda ut detta. Bäst att ringa upp ”fröken ur”, måste synka…

Jag tror jag börjar bli lite som Peter. Den hemliga agenten från serien ”Kjell” som jag skrev om tidigare. Men samtidigt känner jag igen mig i figuren Kjell. Och Birgitta! En blandning av alla dessa helt enkelt. En Pellitta…

Idag är Freja hos sin mormor Lena. De ska gå på teater och titta på… Hm… Nån ”Nasse”… Ingen nazist! Jag tror det är den lilla grisen Nasse, från Nalle Phu. Det får jag nog reda på senare när jag hämtar hem henne igen. Då får hon berätta allt om denna Nasse! Freja har även blivit lovad sin nya favoritglass, polkagrisglass!

Jag körde dit Freja redan igår eftermiddag, så hon har sovit över hos sin mormor. På vägen dit så noterade jag i backspegeln att hon började hänga med huvudet i bilstolen. Hon somnade, och detta inträffade ungefär vid Skurubron. Då var vi ju nästa framme, så jag försökte prata med henne för att hålla henne vaken. Men det gick inte.
När vi svänger in bakom mormor Lenas hus så försöker jag väcka Freja.
– Freja, är du vaken? Vi är framme hos mormor nu! Ropar jag.
Inget svar, hon sover bara vidare.
– Freja! Vakna nu, vi är framme! Ropar jag igen och lyckas peta lite på hennes axel.
– Men jag sover inte! Ropar hon tillbaka och sätter sig upp i bilbarnstolen.
– Sover du inte? Frågar jag, även fast jag vet att hon sov.
– Nej jag sover inte har jag ju sagt! Jag tittar bara på alla bilarna förstår du väl! Svarar hon högt och irriterat.
Jag vill bara upplysa om att det inte fanns en bil i närheten. Men nu var hon i alla fall vaken, och blev väldigt uppspelt över att vara framme hos sin mormor.
När vi parkerat utanför så började hon förklara hur allt skulle gå till.
– Nu äj jag fjamme hos mojmoj. Jag ska äta pojkaglisglass häj! Och imojgon ska vi på teatej, mojmoj och jag. Började hon berätta med härlig inlevelse.
– Ja ni kommer ha jätteroligt ihop! Och så ska du ju sova kvar här hos mormor, häftigt va? Frågar jag och börjar knäppa loss henne från bilbarnstolen.
– Ja, jag ska sova kvaj häj. Hos mojmoj! Sen imojgon så hämtaj du mig, visst? Ellej mamma. Om inte du ellej mamma kan hämta mig, då fåj Linda hämta mig. Ellej fajmoj! Linda och fajmoj fåj hämta mig om du ellej mamma äj lite sjuk. Om ni kjäks lite gjann så fåj Linda och fajmoj hämta mig! Förklarar hon utförligt.
Haha, gulligt av henne att ge oss alternativ om något skulle hända. När vi klev in i hissen började hon klä av sig sina ytterkläder för att så snabbt som möjligt rusa in till sin mormor. Och när vi klev ut ur hissen så sprang hon fram och hälsade innan hon fortsatte vidare in i lägenheten. Det var det sista jag såg av henne. Nästan i alla fall, jag hann med att få en kram innan jag skulle åka hem igen. Men hon verkade inte ett dugg orolig över att sova borta, vilket vore väldigt bra. Längtar redan tills du kommer hem igen kära barn!

Nu vill Jenny åka och handla. Eller så vill hon att vi ska åka och leta tapet/väggdekor till nya radhuset. Precis vad jag sitter och drömmer om att få göra denna söndag…
Nova och Theo roar sig med att sitta på golvet och hälla vattnet från deras vattenflaskor i deras skor. Blir en bra dag det här!
Jag startade ett långkok nu istället, det blir en köttgryta till middag idag. Mums! Nu måste jag bara hitta åt ett bra gömställe och förbereda en bra ursäkt för att slippa följa med och handla… Ha d biff!

DAGENS JERKER går till all pollen och frömjöl. Bilen blir grön. Huset blir grönt. Mitt snor blir grönt. Mayday! Mayday!

Hej! Jag heter Jimmy och är bitter… Varför? Igår fick över 50 000 åskådare uppleva festivalen STHLM Fields på Gärdet inne i stan. Men jag var inte en av dem…

Är det hela världen då, att missa en festival? Nej det är det nog inte, och jag är egentligen ingen festivalmänniska. Men världens bästa rockband var ju där. Metallica!

Det är första gången jag missar en spelning med dem här i Sverige på nästan 20år. Det är den artist jag aldrig vill missa och är beredd att betala nästan vilket pris som helst för att se. För så jäkla bra är de!
Det speciella med just denna spelningen var att alla Metallicafans och övriga fått rösta fram vilka låtar som skulle spelas. En bra grej tycker jag! Av totalt 20 låtar så fick man rösta fram 19, den sista låten är en ny låt som de lovat att spela. Resultatet blev tydligen en kanonspelning, enligt min man på plats. Min bästa herre Tommy messade mig att det dessvärre bara var bra låtar, och att han tänkte på mig när han var där. Tack för omtanken Tompa! Hoppas i alla fall att alla som var där hade galet kul och att alla rockband bjöd på en riktigt bra show.

Det var ju fler band som spelade under denna endagsfestival. Som Slayer, Ghost, Mastodon och Danzig. Men de faller mig inte riktigt i smaken, förutom just Metallica och Ghost som hade varit kul att se live. Men det kommer garanterat fler tillfällen och då ska jag banne mig gå och headbanga så att luggen flyger av!

Igår tog jag istället med mig Freja ut på jakt. Vi skulle köpa en ny slang till däcket på hennes cykel, ventilen höll inte tätt längre. Så vi for runt en hel eftermiddag för att hitta rätt storlek, och slutligen fann vi vad vi sökte. Det var riktigt regnigt ute, men jag ville byta slangen ändå för att se om det var rätt storlek. Det gick bra, och nu skruvade jag även dit stödhjulen på cykeln. Freja var jätteglad och cyklade fram och tillbaka på altanen. Men idag så går vi ut på gatan och cyklar på riktigt. Tut tuuuut!

Jag jobbar ihop med en figur kallad Billy. Han som tycker om sjörövarmusik och ninjapaddor. Men han har även pratat varmt om ett program som visats på SVT för flera år sedan, programmet heter ”Kjell”.
Kjell är en sorts docka, lite som Mupparna ungefär. Han är en arbetslös medelålders man som gör vad han kan för att hålla sig sysselsatt. Han glider runt och tycker sig känna igen en hel del människor, samtidigt som han ofta nämner gamla bekanta som avlidit av diverse märkliga anledningar. Att ropa efter folk som liknar hans polare Steffe är en återkommande sekvens i hans vardag.

Han har även en mamma som heter Birgitta. Det börjar på B och slutar på -itta! Hon är galen i travhästar och ser sig själv som ett riktigt kap. Hon är kär i sin nya kille, Peter, som är hemlig agent. Han jobbar ”under-kover” som hockeytränare (ingen vidare duktig sådan) och känner sig ständigt förföljd. Oron över att det finns snipers och avlyssningsmikrofoner överallt är ett återkommande problem. Därför tar han ofta väldigt långa omvägar för att ta sig hem till Birgitta, en gång via Manhattan i New York faktiskt. Jag är speciellt förtjust i att han måste ”synka” och ringa upp ”fröken ur” hela tiden på sin väldigt gamla mobiltelefon.
Ta gärna en titt på ”Kjell”, han finns bland annat på Youtube. Tack Billy, du har gjort mig beroende av denna härliga serie!

Sådär, det var visdomens ord för idag. Ha nu en trevlig helg och akta er för fästingar. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till mitt bankkonto. Det ser ovanligt blekt och tomt ut. Skitkonto…

Tänk att jag har hela fyra saker att fira som jag vill ta upp här. Det gör mig så uppspelt att jag måste sätta på mig mina South Park kalsonger.

Firande nr.1 – Igår tackade vi av en finsk herre på jobbet vid namn Pekka. Det är troligen inte han det handlar om i historierna om Pekka man hörde som barn. Ni minns väl exempelvis ”Pekka var ute och åkte. Vägen svängde, men inte fan svängde Pekka”.
Fast jag är inte säker, han verkar ha varit med om en hel del så det kan mycket väl vara han. Pekka har i alla fall nu gått i pension efter 16 år på företaget. Så vi firade av honom efter jobbet på Il Porto i hamnen. Jag kommer sakna Pekka, han har alltid varit vänlig och hjälpsam. Sedan är han rolig, och en typisk finsk hårding men med glimten i ögat. Hoppas han får en härlig och välförtjänt pension, och det vore kul att springa på honom i framtiden. Hurra för Pekka!

Firande nr.2 – Idag är det internationella fredssoldatdagen (UN Peacekeepers Day), även kallad veterandagen. Syftet är att hedra personal som deltar eller deltagit i nationella eller internationella militära operationer, och att högtidlighålla minnet av stupade och omkomna.
Det är lätt att vi här hemma i Sverige glömmer bort vad som pågår ute i världen. Hur skonade vi är från krig och elände, att man tar det här med fred för givet. Så lätt är det ju förstås inte, utan det görs ett enormt krävande jobb i det tysta från modiga svenska kvinnor och män. Personer vi lite blygsamt uppskattar här hemma i Sverige, men som i de flesta andra länder faktiskt hyllas som hjältar för deras insatser.
Så jag håller denna dag väldigt varmt om hjärtat. Jag tänker på mina kamrater som jag tjänstgjorde med, och ägnar även en tanke till de som nu är ute och kämpar för människor de inte känner. För fred och mänskliga rättigheter, något som tyvärr inte tas för givet överallt i världen. En honnör till er alla. Hurra för fredssoldaterna!

Firande nr.3 – Att jag idag äntligen fick träffa Elton! Inte sir Elton John, utan min snart en vecka gamla systerson. Åh vad han var liten och söt. Jag som tycker att Nova och Theo är så små, de var ju jättestora i jämförelse.
Jag vill hävda att Elton är en liten kopia av sin äldre syster Elvira. Tyvärr var jag så upptagen med lille Elton att jag helt glömde bort att ta kort på honom. Så jag stal en bild från syrrans facebook, sorry. Men här kommer han, hurra för Elton!

Firande nr.4 – Denna blogg! Jag vet, det börjar bli tjatigt med diverse rekord och annat. Men idag firar bloggen 1år! Det tycker i alla fall jag är värt att fira. Hurra för bloggen!

Det finns så mycket att vara tacksam och glad för! Men det finns faktiskt en sak som jag inte uppskattar så mycket. Det är något som ett av mina barn lärt sig här hemma…
Barnet är Theo, och det han lärt sig är följande. Han välter ut DVD-filmerna från hyllan ner på golvet. Därefter har han lärt sig att öppna fodralen och plocka ut skivorna. Dessa ligger nu oftast utspridda på vardagsrumsgolvet, i bästa fall. De kan även försvinna spårlöst under en tid. Men det som jag verkligen inte uppskattar är hur han lärt sig plocka ut bildomslagen ur fodralen. Dessa proväter han gärna eller river i mycket små bitar.
Det är alltid trevligt att följa barnens framsteg och nyfikenhet. Men detta tycker inte jag är speciellt roligt. Eftersom film och musik är min stora hobby… Fy på Theo!

Det var allt för kvällen, nu ska jag slappna av till en riktigt bra film. En favorit faktiskt, Mission Impossible 2. Filmmusiken i den är magnifik, hurra för Hans Zimmer! Ha d biff!

DAGENS JERKER kan gå till många idag, har samlat på mig en del. Men de brädas av min sambo Jenny och hennes plötsliga utspel tidigare idag. Hon är frusen, oj oj oj vad frusen hon är! Så när jag smet in på toaletten på morgonen idag så hör jag henne säga att det är så kallt att vi måste tända en brasa. Jag kunde inte tro att det var sant, det var inte alls speciellt kallt inne. Hon måste skämta…
Men till min förvåning så brinner det i kaminen när jag kommer ut från toaletten.
– Det är faktiskt jättekallt på golvet. Säger hon och går iväg, sista ordet måste tydligen alltid vara hennes.
Hur kallt var det då inne egentligen. Vill någon gissa? Jag tog ett kort på termometern i köket, och det var säkert någon grad kallare på golvet. Men ändå, kallt? Nej nu flyttar jag…