Låt mig dra veckan som varit, för den har som vanligt varit händelserik!

I tisdags var en av mina favoritdagar på året, fettisdagen. Då äter man semlor så mycket det bara går, för det är sååå gott! Dessvärre mäktade jag bara med en enda, ynklig liten låtsassemla…
På jobbet så hade de beställt semlor åt personalen, men när dessa skulle inmundigas så var jag upptagen. Vi hade besök av det regionala skyddsombudet som gick igenom vårt arbetsmiljöarbete på företaget. Det klarade vi av med bravur! Dock på bekostnad av gratissemlan i personalrummet. Men, jag är inte bitter…
När jag kom hem från jobbet så gjorde vi egna semlor istället. De blev grandiosa! Inte till utseendet, men de smakade gott. Mums! Kan det inte vara fettisdag varje tisdag? Hela året! Åh, grädde! Mandelmassa! Mmmm, bulle!!!

Jenny har haft hemtenta denna veckan, så jag tog med mig barnen hem till brorsan efter jobbet i onsdags. Då kunde hon plugga i lugn och ro hela långa dagen.
Tommy var hungrig när jag ringde honom på vägen ut till honom, så vi köpte med oss mat från Mcdonalds som vi käkade hemma hos honom sen. Jag blev dock aningen förvånad när Carnivalen plötsligt immade igen när jag körde rally i nästan 90 blås på Nynäsvägen. Jag trodde först det blev dimmigt ute, så jag började vifta med torkarbladen för fullt. Men det hände ju inget. Eller jo, ena torkarbladet lossnade. Det är kul, speciellt när det händer på motorvägen. Nu låg det kvar på bilen så det gick att montera fast igen. Tycker mest att allt som händer mig när jag färdas i denna superbil delux är händelserikt och nästan roligt…
Sedan kom även farsan, morsan och Max, Linda och hela familjen dit. Sandra dök upp hon med, vilket var trevligt eftersom hon ju faktiskt bor där med min bror. Vi blev bjudna på färgglad panacotta som smakade som Ahlgrens bilar. Sjukt gott och beroendeframkallande! Jag har önskat mig en fin och välfylld 10l hink med denna panacotta i födelsedagspresent. Det blev en fantastisk kväll!

Nu är vi ikapp med The Walking Dead, vi ligger nu helt i fas med hur avsnitten sänds borta i USA om jag förstår saken rätt. Och den är fortfarande jobbigt bra. Tessan! Billy! Why? WHY? Varför lät jag mig övertalas och inspireras till att titta på detta. Jag som tyckte zombies var trams. Jag som inte gillar läskiga filmer och serier. Jag borde alltid bära armborst, eftersom det gör tydligen de coolaste om världen är på väg att gå under. Nu får jag tålmodigt vänta, en vecka i taget tills nya avsnitt kommer. Åh vad grymt…

Något som överraskade mig i veckan var att Nightwish släpper nytt album med ny sångerska. Jag visste inte ens att de var på gång med nytt material, och nu låg plötsligt en ny singel ute. Härligt! Singeln var helt okej, jag ska ge resten av skivan flera chanser sen innan jag uttalar mig om vad jag tycker. Det blir spännande i alla fall, och min gamla goda vän Jocke kan jag tänka mig både stampar och klappar sig på magen av lycka. Inte sant Jocke?

Vi är på språng hela familjen. På språng från lagen och och rättsväsendet… Haha, nej knappast va! Vi är däremot på väg till Sälen för att spendera lite tid där på sportlovet. Svärmor Lena och hennes magnifika Magnus har hyrt stuga där, och vi blev ditbjudna tillsammans med Magnus söner. Just nu befinner vi oss på Tallebo, och fortsätter vår resa imorgon. Det blir bra att dela upp resan lite när man har små och ibland otåliga barn med sig i bilen. Förlåt, Carnivalen…
Barnen är tokladdade för detta, med hjälmar och stjärtlappar i högsta hugg. De kommer garanterat att trivas där! Jag har faktiskt aldrig varit i Sälen förut. Men tvivlar starkt på att det finns sälar där. Något verkar lurt med alltihop. Jag har dock varit uppe i Åre när jag var yngre, då är det ju så nära från släktingarna som bor där. Så Sälen blir helt nytt för mig!
Jag åker ju inte skidor, inte utför i alla fall. Men det lutar lite åt att jag ska åka längdskidor nu när vi är där. Jag som inte har varit ute i skidspåren på säkert 20 år, så frågan är om jag minns hur man gör. Men det är nog inte så svårt, det är väl bara att skida iväg? Jag bör väl ta det lite försiktigt dock. Det är ju lätt hänt att man blir lite övermodig om det börjar bra. Så jag hoppas att jag håller mig kvar i spåret och inte får för mig att dra ut i vildmarken på något vis.
– Åh vilken orörd fin snöterräng, här har ingen åkt. Ur spår, här kommer il capitano!!
Lite så kan det nog bli, och sedan kan allt hända. Med min vanliga tur så åker jag väl vilse. Eller blir jagad av rumpnissarna från ”Ronja Rövardotter”. Assnissers heter de på engelska för er som inte vet det. Men värst vore det nog om jag faller igenom marken ner i ett björngryt eller vad det heter. Då blir det nog ett herrans liv. Nog för att björnar kan vara farliga, men de har ju legat i ide och är ju alldeles nyvakna om det händer. Kanske kan jag vifta med staven och vråla högt så den springer iväg? Fast då lyckas jag väl utlösa en lavin istället och blir levande begravd. Jobbigt. Och då fick jag förmodligen aldrig ens se en endaste säl i Sälen heller. Åh grymma värld!

Nej, jag går och lägger mig nu. De andra tittar på någon melodifestivaltävling eller liknande. Heja Lordi! Ha d biff!

DAGENS JERKER vill jag ska gå till Henke. Så då gör den det! Helt omotiverat och klart. Grattis!

Nu är det dags att damma av den här bloggen igen, det var ett tag sedan nu. Nästan en hel månad har gått sedan jag senast var i farten, och då klagade friskt på människor som inte använder reflex. På den punkten verkar ingen ha läst mitt griniga inlägg för det är fortfarande förvånansvärt få människor som använder reflex där ute i vintermörkret. Hur svårt kan det vara? Nej, nu blir jag lite upprörd igen. Nog om det, för det har hänt grejer den senaste månaden vill jag lova. Sätt er ner och håll i hatten, för nu kör vi!

I söndags fyllde vår kära dotter Freja 4år! Hurra hurra hurra! Detta har vi firat i stort sett hela helgen. I fredags kom morfar Roger på besök, i lördags kom mina släktingar på besök och i söndags kom Jennys släktingar på besök. Alla kom för att fira vår lilla tjej som nu blivit större och ett år äldre. Och som vi har fikat med godsaker… Om mina mjukisbyxor hade haft en byxknapp så hade den snärtat iväg och bjudit astronauterna/kosmonauterna uppe på internationella rymdstationen ISS på ett oväntat stenskott. Jag är så mätt…

Freja var nöjd i alla fall, hon har fått många uppskattade födelsedagspresenter och fått fira hela helgen. Hon hann även med att åka till en förskolekompis på dennes barnkalas i söndags. Så det har varit full rulle kan man säga, men rolig rulle! Grattis min älskade dotter!

I slutet av förra månaden så unnade jag mig en kväll med några av mina finaste herrar. Saltsjöbadens guldgosse, Marcus, hade redan vid nyår skickat ut en inbjudan till oss grabbar om att vi var välkomna hem till honom på middag. Tyvärr kunde inte Erik och Tommy komma, men Mogge följde med! Vilket var tur, för jag insåg på bussresan dit att jag aldrig åkt kommunalt hem till Marcus någon gång. Så Mogge mötte upp mig vid Slussen och visade vägen. Han är så fantastisk, för om det är något Mogge är suveränt bra på utöver stångdans så är det att just att leta sig fram i stora vida världen. Han är som en GPS, om han inte druckit en öl. Då blir det lite ”manfunction” på den där GPS-killen och så vet man aldrig var man hamnar…

Men väl framme hos Marcus så hade vi det riktigt trevligt. Det rullade en fotoslinga på hans gigantiska TV som han döpte till ”Memorylane”, om jag inte minns helt fel. Det var gamla bilder på oss alla från våra unga äventyr ute i vida världen, en härlig nostalgi får jag erkänna. Sedan hade han lagat en lyxig middag som vi gluffsade i oss, jättegott! Till detta hann vi både dricka öl och rödvin. Vilket är ovant för mig som nästan aldrig inmundigar alkohol alls numera, så jag trodde verkligen att jag skulle bli superkalasfull. Men jag klarade mig och var städad genom hela middagen! Tills det var dags för efterrätten, Fireball…

Jag kan inte skylla på någon annan över hur jag mådde i taxin på vägen hem, för det var jag som inhandlade efterrätten. Men det var gott så länge jag satt ner och allt runtomkring mig var stilla. Det blev värre när taxibilen körde rally hem till Haghulta. Men kvällen i övrigt var fantastisk! Vi pratade mycket minnen, om resor och den galna innebandyn vi spelade på söndagar tidigare. Vilka minnen! Tack Marcus och Mogge för en fantastisk afton, Erik och Tommy var saknade men vi ses väl snart ändå får jag hoppas. Sedan vill jag rikta ett extra varmt tack till Marcus som hade ordnat proviant åt mig i form av winegums som jag kunde mumsa på under min taxiresa hem. Ha-ha-ha-halsbränna!

En av tidernas mest förväntansfulla uppföljare i filmhistorien har jag hunnit med att se nu. Jag pratar såklart om ”Dum & Dummare 2”. Hur var den då? ROLIG! Ja såklart, men den är nästan omöjlig att inte jämföras med sin föregångare. För enligt mig så är just ”Dum & Dummare” den kanske roligaste filmen jag sett, så denna hade ju en hel del förväntningar på sig. Och trots att jag verkligen försökte att inte vara alltför förväntansfull, så var det nästan omöjligt. Men filmen då, den var som sagt rolig. Inte en lika bra film som den första, men det var i stort sett samma humor så jag var ändå nöjd efteråt. Jag har alltid gillat knäppgöken med gummiansiktet, Jim Carrey. Han må spela över och bli lite för mycket ibland, men det är ju det han gör bäst. Och det är då han nog är som bäst! Så denna film kan jag varmt rekommendera!

Medan vi ändå är inne på ämnet film, så slogs jag av en tanke tidigare. Jag som är så vansinnigt intresserad av både film och musik, jag tänkte göra en kort ”Top 5”-lista från föregående året. Där jag plockar ut och motiverar de fem bästa filmerna och låtarna jag hörde under 2014. Det behöver alltså inte vara något som skapades under förra året, utan kan vara något jag själv upptäckte just det året. Men det kommer kanske i nästa blogginlägg, om en månad eller så. Vem vet…
Jag publicerar en rolig bild här, eftersom vi pratar om musik. Blev lite förvånad själv, men kul att man lyckats utan att själv veta om det. Länge leve Wikipedia!

Vi har en bil… En KIA Carnival… Den är så himla… Jättedålig! Man slutar aldrig förvånas över vad den bjuder på för överraskningar numera. På väg till jobbet förra veckan så möttes jag av en lampa som tändes på instrumenpanelen. Det är den läskiga CHECK ENGINE lampan som nu lyser upp den annars så tråkiga inredningen.

Jaha, det var ju roligt. Vad exakt detta betyder visste jag inte, men det kan ju knappast vara något bra. Så jag började med att googla på saken! Check engine light… KIA Carnival… 2004… SÖK! Jag fick typ 300 miljoner träffar… Vilken bra bil detta måste vara, om det ger så många resultat på en sådan sökning. Jag blev så ledsen över detta att jag inte ens orkade börja läsa om alla möjliga problem denna lampa kunde varna för. Så jag ringde upp min far, oljetrollet. Han hade några förklaringar och tips, men tyckte jag skulle börja med att läsa i instruktionsboken för att se vad som stod där. Och förklaringen lyder såhär, att lampan tänds när det är ”problem med avgasreningssystemet”. Jaha var det bara det! Vad exakt betyder det då tänkte jag och förfinade nu min googlesökning. Hittade då många ledsna själar på ett KIA forum, det var fler än jag som hade problem med bilen kan man säga. Och någon kunnig herre där förklarade att det kan vara vad som helst, och att det är lika bra att lämna in bilen och få den kontrollerad. Jag kände efter i min innerficka på jackan. 40kr och en ICA-kupong, nej det blev inget verkstadsbesök för Carnivalen…
Man ska inte förvänta sig för mycket av en bil från 2004 för priset 20 000kr, som byggdes i en smutsig lagerlokal av kuggade studenter från Samsung Högskolan i Sydkorea eller nåt. Eller kanske var det ett hobbybygge av denna koreanska man, lyllo mig…

När jag kom hem så var inte Jenny och barnen hemma ännu, så jag började undersöka bilproblemet direkt. Hittade såklart inget uppenbart fel. Men jag är heller ingen bilmekaniker, tycker allt skramlar och låter när jag försöker lyssna efter missljud. Då följde jag slutligen oljetrollets råd och kopplade ur bilbatteriet en stund, sedan gick jag in i huset för att utträtta ett behov en kort stund. Kanske kunde det ske ett underverk under tiden. Tummar och tår hölls för full kraft!
När jag kom ut och kopplade in bilbatteriet igen så hörde jag att Jenny och barnen närmade sig. Jag hoppade snabbt in i bilen och hoppades att den skulle starta igen. Det gjorde den! Och varningslampan hade slocknat! Helt otroligt, vad skönt. Tänk att jag fick lite medgång för en gångs skull! Och nu när alla var hemma så gick vi in och förberedde middagen. Jenny hade några matkassar hon köpt på vägen hem som hon började packa upp ute i köket. Under tiden tog jag barnen in till vardagsrummet och slog oss ner på soffan tillsammans. Nu när bilmysteriet var löst så fanns det ju mer tid för lek!
– Jimmy! Jimmy, kylskåpet är trasigt! Det är fullt med vatten i botten! Ropar Jenny från köket.
Det här är mitt liv mina damer och herrar. Mitt liv…

För att återgå till Carnivalen igen så upptäckte min bror en intressant detalj när de besökte oss i lördags.

Jag har några misstänkta, men tycker faktiskt att det var lite finurligt gjort!

Hur mår barnen som förgyller mitt liv? Jo de mår bra, för det mesta. Det har vandrat någon form av magknip bland dem sedan några dagar. Men nu verkar de må bra igen! Däremot så har alla tre gått in i någon form av stadie eller fas. Jenny informerade mig om detta.
Twinsen tycks befinna sig i något som kallas ”närmandefasen”. Då de börjar upptäcka att världen är stor och inte riktigt kan kontrollera detta. De blir skrämda av dettta och söker sig då tillbaka till modern igen. Och detta tycks stämma ganska bra faktiskt, även om de inte är så ”mammiga”. Men de söker tryggheten hos oss som föräldrar helt klart.
Frejadore då, är i en fas kallad ”konsolideringen”. Då befäster barnet sin upplevelse av att vara en självständig person. Och på det sätt jag märker detta mest är att hon vill leka ensam allt oftare. Nova och Theo får inte vara med, så hon stänger ofta dörren till rummet där hon vill vara. Samt att ”kan själv” och ”jag vill ha först” är vanligt återkommande fraser.
Theo har snappat upp detta lite han med. Han tittar ofta på Freja och tar efter mycket. Han har några återkommande fraser han med. Som exempelvis ”gör du?”, ”kan fälv” och ”bill inte!”. De kan översättas till ”vad gör du?”, ”kan själv” och ”vill inte”. Den sistnämda kan låta väldigt bestämt många gånger. Men de har de gemensamt alla barnen, en stark egen vilja!
De tycks även ha några spännande lekar för sig. Freja har fastnat för ordet ”bananbyxor”, och twinsen skrattar hysteriskt åt detta. Jag förstår inte riktig var hon fått det ifrån, eller varför det är så roligt. Men kul har de!
Sedan när jag skulle städa undan i lekrummet en dag så upptäckte jag något hemskt. På golvet låg Frejas spis till Disneyprinsessornas slott, med något i ugnen. Jag blir MYCKET nyfiken på deras lekar efter denna upptäckt…

Stackars smurfar… Freja lekte även att hon var Rapunzel häromdagen. Ni vet, prinsessan med jättelångt hår som är inlåst högt uppe i ett torn. Men för att förgylla denna lek så behövs ju just väldigt långt hår. Då tog Freja fram ett paket med fryspåsar och rullade ut hela rullen. Sedan låtsades hon att rullen med påsar var hennes långa hår och satte fast dem på huvudet med ett diadem. Fyndigt! Men vem tror ni fick städa sen?

Har jag missat nåt? Det har jag säkert, men detta får räcka för denna gång. Hoppas alla får en fortsatt bra vecka, ha d biff!

DAGENS JERKER går till människorna som ligger bakom alla dessa reklamfilmer för tandkräm och dambindor. Det har ju sett likadant ut i säkert 20år nu, och är utan tvekan de tråkigaste och sämsta reklamerna man kan se på TV. Snälla ryck upp er och tänk lite ”outside the box”, det vore kul med lite nytänkande!
Henke trodde säkert att han skulle få utmärkelsen denna gång. Och tro mig, han har jobbat ihop till en. Men efter att ha sett dagens mest miserabla reklamfilm för en tandkräm så tappade jag fokus på honom. Du kom undan denna gången Henke…

Snön faller ner, åh vad mysigt! Det blir nu vitt och ljust ute, och inte alls lika mörkt och tråkigt som det annars kan vara.

Men detta mörka halvår för även med sig många upprepade situationer, som kan vara rent utav livsfarliga att uppleva. Människor som är ute och promenerar fram längs gatorna. Kanske bara är de ute och filosoferar eller njuter av den mörka kalla vintern. Vissa har väldigt bråttom och småspringer fram på det frostiga och lite hala underlaget. Några är observanta på varandra, andra inte alls. Men trots alla de olika anledningarna som får oss att ta oss ut dessa mörka vinterdagar så har många en sak gemensamt. Saknaden av reflex!
Jag förstår inte varför man år efter år ska behöva råka ut för samma hemska upplevelse, som bilist menar jag då. Jag tror att alla som kör bil har upplevt det någon gång, när du med hjärtat i halsen tvingas tvärnita för en fotgängare bara någon meter från bilen. Extra otrevligt blir det om bilen fortsätter att glida fram på det hala underlaget istället för att snabbt stanna när du bromsar. Det är obehagligt som fasen! Det händer tack och lov inte så ofta, men det räcker med EN GÅNG för att skada en fotgängare. Som faktiskt mycket väl kan DÖ som fåföljd av skadorna…

Titta på bilden och fundera efter en stund. Även alla ni som vanligtvis kör bil, så förstår ni hur viktigt det är att hålla hastigheten! Detta ser ut att vara en hyffsat mörk höstkväll. Inte alls lika mörkt som en vintereftermiddag med andra ord. Alla ni fotgängare som ursäktar er med att ”ja men jag ser ju din bil” och tror att ni är säkra. Som bilist ser man inte er bara för att ni ser bilföraren. Det är mycket som händer i trafiken i övrigt, och ni är inte säkra när ni går längs vägkanten. Om ni inte befinner er på en trottoar då förstås, där ska ju inga bilar köra såklart. Men ett exempel kan vara att du som bilist möter en stor lastbil eller buss, och väljer att styra ut lite mot kanten för att underlätta mötet med fordonet. Då ligger fotgängaren på bilden rätt illa till, och blir förmodligen inte upptäckt innan det kanske är försent. Tänk då vad som händer om det är halt ute och bilen ej stannar lika fort som i vanliga fall. Då hjälper det inte med en ursäkt som ”ja men jag ser ju din bil”. Ni har då minimalt med tid att kasta er undan, eller kollidera med bilen…

Att jag tar upp detta är inte för att på något sätt dumförklara fotgängare. Bilister är inte så himla smarta alla gånger de heller. En liknelse skulle kanske vara om alla bilar körde helt utan belysning. Då syns inte de heller bra i mörkret, även fast de är stora och färgglada.
Nej, jag gör det för att jag råkar ut för detta några gånger varje vinter. En fotgängare utan reflex som tror att hen syns jättebra men som resulerar i panikbromsning för min del. Inte exakt som jag beskrev här ovan, utan jag har en annan incident som dessutom upprepas på nästan precis samma plats. Grisslingerakan…
Detta sker oftast när jag är på väg hem från jobbet. Det är tre körfält, varav två oftast är i samma riktning som jag kör åt. På Grisslingerakan finns det två övergångsställen. Här finns gatubelysning när det är mörkt, så därför tror sig nog alla fotgängare att de är säkra och synliga. Men vid ett av dessa övergångsställen så har gatubelysningen inte så stor betydelse. Det är nämligen placerat i lätt nedförsbacke, precis efter en busshållplats. Så det är inte ovanligt att folk sneddar ut framför bussen och går över gatan. Det kan hända ganska plötsligt, men man har vant sig vid att detta händer så man är beredd på att bromsa om du ligger längst ut i högra körfältet. Men värre är det om du ligger i körfältet i mitten, och det kommer en fotgängare från vänster på andra sidan gatan. Har den människan inte reflex på sig, så är din ENDA ledtråd att bilarna i motsatt körriktning börjar sakta in en bit ifrån övergångsstället. Eftersom vägen lutar så blir man bländad av de mötande bilarnas strålkastare en aning, och då syns inte fotgängaren. Förrän dennes ben gör en plötslig entré in i ljuset från min egen bils strålkastare. Då pratar vi högst 6-8 meter ifrån bilen. Kanske mer än 10 meter om ni äger vad som helst utom en Kia Carnival. Men detta är läskigt!
Fotgängarna reagerar lite olika. Vissa som är på alerten förstår och stannar till om de ser att jag inte hunnit upptäcka dem. Andra blänger surt på mig och tycker väl att jag är dum i huvudet som inte kan se dem i mörkret utan reflex, när man blir bländad av andra bilar dessutom. Dessa är oftast vuxna människor som bör kunna tänka efter lite själva, tycker jag. Dem vill jag snart inte stanna för längre, så kanske de lär sig den ”hårda vägen”. Om de vaknar upp från skadorna vill säga… Men de som är värst, är alla dessa som inte ens tittar upp utan nonchalant går ut på övergångsstället med blicken fixerad på mobiltelefonen. Helst med hörlurar inproppade i öronen, för att förgylla livsfaran lite mer. Vem vet vad de ser eller hör? De kanske är fullt medvetna om alla vi i bilarna runtomkring. Men vi som inte ser dem, har ju ingen aning om att de ens är där. Så jag hoppas att man fortfarande får lära sig från det att man är barn, att ska man gå över vägen så SÖKER man ögonkontakt med bilföraren och ser om denne saktar ner eller ej. OCH ANVÄND REFLEX FÖR TUSAN!!!
Även fast jag upplevt detta så många gånger nu och är beredd på att det kommer att hända igen. Hastigheten är begränsad till 50km/h, men jag kör oftast inte ens så fort just där nu längre. Trots att andra bilar hamnar väldigt nära baken på Carnivalen i rent missnöje med att jag ofta saktar ner just där. Men jag kan ju alltid skylla på att bilen inte går fortare än så, det är ju… Carnivalen!

Barnen! Vi har barn! Jag tror de går på någon sorts timer. För varje gång, VARJE GÅNG, det nalkas ett toalettbesök så kommer de och bankar på dörren. Det är bara en tidsfråga. Vissa gånger hinner du uträtta ditt behov och även tvätta dig innan de kommer. Men vissa dagar, när man bara vill ha några minuters paus och uträtta det du ska i lugn och ro. Då, då hinner du inte ens landa ändalykten på toalettstolen innan det börjar…
– Pappa! Pappa? PAPPA!!! Hör man någon ropa någonstans i huset.
Oh no, tänker man då och försöker klämma i för kung och fosterland för att bli klar snabbt. Då händer naturligtvis inget, allt låser sig. Sedan hör du de små snabba fotstegen närma sig badrummet. Knack! Knack! Knack!
– Pappa, är du där? Frågar någon liten människa utanför och börjar rycka i handtaget.
Här suckar man tungt, tar ett djupt andetag och förklarar att man kommer ut snart igen. Men det hjälper sällan. Nu varvas bankandet med hysteriskt ryckande i handtaget och ropen går sakta över i skrik. Har du inte avslutat det du höll på med så är det dags nu, för om några sekunder börjar barnet gråta. Högt!
Ja, det är inte riktigt samma sak längre som när man bodde ensam. Då var badrumsdörren öppen på vid gavel och man kunde skratta åt det som hände på TV:n ute i vardagsrummet. Allt var frid och fröjd när det gällde toabesöken. Nu, är det andra tider…

Barn… De är smarta de små liven! Troligen blir det så när Jenny är smart och jag är lite över medel i smarthet. Haha, megamind! Var va jag nu… Jo de har nu satt i system alla tre, att när de ber om något som exempelvis glass vid olämpliga tillfällen och ej får sin vilja igenom, då går de vidare och frågar den andra föräldern. I hopp om att där få det de ber om. Inget ovanligt bland barn kanske, men det blir en intressant upplevelse när man har tre barn som springer runt här hemma och testar oss föräldrar.
Sedan går twinsen igenom en period nu där de puttar och ibland slår till den andra. Det kan ske när någon av dem tar en sak ifrån den andra exempelvis, men även helt oprovocerat. Detta började för någon månad sedan, men sedan upphörde det efter att vi förklarat att man inte kan göra så. Det nya nu är att de ber om ursäkt efter att de puttat till den andra, ibland med en kram. Men sedan puttar de till varandra igen, och ber om ursäkt. Precis som om ursäkten berättigar dem att puttas och slåss. Men icke! Vi får jobba vidare med detta lite till så går det förhoppningsvis snart över igen. Vilka legister till barn man har, kan INTE vara mig de brås på…

Det har blivit ett herrans liv angående en låt som spelats upp på SVT Barnkanalen. Det är från barnprogrammet ”Bacillakuten”, och låten tror jag heter ”Snoppen och Snippan”. Forum väller över med arga föräldrar som klagar, hur kunde de visa detta frågar de sig! Jag och Jenny tycker att låten är ganska kul. Informativ och enkel, och väldigt trallvänlig! Jag kan förstå att föräldrar reagerar, men så farlig tycker jag inte att den är. Då finns det väl bra mycket värre saker som de får se eller höra, ta bara under ett reklamavbrott på någon annan kanal till exempel. Där kan det vara mer opassande reklam som skrämmer eller är stötande. Så denna låt har jag inget emot. Sök och lyssna på den själva. Kanske en blivande ringsignal på mobiltelefonen?

Jaha, det var väl allt jag hade att tycka till om just nu. Slutsatsen får väl bli att jag ska önska mig egen badrumstid i födelsedagspresent, och att alla ni andra borde lyssna mer på musik som handlar om könsorganen. Och sist men inte minst, använd reflex! Eller ”inflex” som Freja säger. Det är en billig och ofta till och med gratis investering som kan rädda just dig! Ha d biff!

DAGENS JERKER gick ju senast till Henke, i förebyggande syfte. Han bråkar ju ofta på jobbet med allt och alla. Så nu trodde ju jag att han skulle vara enormt jobbig och laddad efter julledigheten. Men han dök aldrig upp, han var ledig. Så idag, borde ju utmärkelsen gå till mig själv. Jag har aldrig gett utmärkelsen till mig själv tidigare…
Men som tur är, så har någon annan utmärkt sig och förtjänar Dagens Jerker mer än mig. Min sambo, Jenny. Vet ej om det är för att rädda mig undan utmärkelsen, jag inbillar mig det. I lördags så var hela familjen och handlade. Det snöade en del i lördags som några säkert minns, och när vi var på väg hem igen så vräkte snön ner. När vi parkerat hemma så blåste det som tusan så jag tog Nova och Freja och sprang in i huset. Sedan sprang jag bara ut och hämtade matkassarna, medan Jenny tog loss Theo ur bilbarnstolen och rusade in med honom i huset. Alla var inne i hemmets trygga vrå igen!
Efter en timme knackar det på dörren. Ute i snöstormen står en av våra grannar.
– Hej, jag vill bara tala om att er bildörr står öppen. Jag såg att ni kom hem för en timme sedan och trodde ni skulle iväg igen. Men den har varit öppen sen dess. Sa han och skrattade lite innan han gick igen.
Jag kikade mot Carnivalen och undrade om han möjligen syftade på att det lyser inne i bilen. Att en dörr ej var helt stängd gör ju att innerbelysningen fortfarande är tänd och drar batteri i onödan. Freja tänder ofta lampan längst bak i bilen och kanske hade hon glömt att släcka den bara. För alla dörrar var stängda. Jag kände även på bakluckan om den möjligen inte var helt stängd, men den var låst. När jag går runt på andra sidan piskar den kraftiga vinden nu snön i mitt ansikte så hårt att jag får kisa med ögonen. Men nu förstod jag vad grannen syftade på. Hela sidodörren stod nämligen öppen och Carnivalen fylldes sakta med snö. Snabbt drog jag igen dörren och hörde hur grannens skratt längre bort färdas fram med vinden. Jag såg honom inte för all snö som nu vräkte ner, istället sprang jag fort in igen.
Jenny Jenny Jenny… Alla är inte som jag, men för mig är det märkligt att man ”glömmer” bort att stänga bildörren efter sig. Och sen vet jag ej om hon hade hört vad grannen sa när han knackade på, eller om hon låtsades som om ingenting hade hänt. Men sak samma, gjort är gjort och det är nog inte hela världen. Låt nu Carnivalen sakta rosta till döds inifrån…

Hoho… Är jag vaken eller? Jag smyger sakta fram ett sent, men likväl mitt första blogginlägg för i år. Mitt 2015 har börjat på ett onödigt tråkigt sätt, med att själv bli sjuk och sängliggande i flera dagar. Först igår kände jag mig lite piggare igen och tog mig ut ur huset, 4 kg lättare sedan i fredags. Feber och huvudvärk gjorde att matlusten ej fanns, och vid ett modigt försök att äta en smörgås så vändes jag ut och in…
Men! Nu är jag orakad, mindre överviktig och stark! Så låt mig berätta vad som hänt sedan nyårshelgen, utöver snögubben som Freja lyckades skrapa ihop i den lilla skvätt snö som kom.

Mina kära vänner, främst mina trevliga herrar som jag känt väldigt länge, kanske har ett svagt minne av vad jag kan ha vrålat ut vid tolvslaget något tidigare år. Ta för typ 10 år sedan, då kunde det låta såhär:
– JAAAA!! 2005! The year of Jimmy!!!
Det hände nog inte så ofta, men jag ville nog på ett sofistikerat sätt ropa ut till min omgivning att jag hade gott hopp om det kommande året. Eller så var jag pyttelite överförfriskad, men det låter osannolikt.

I år valde jag att inte vråla så mycket. På grund av all sjukdom som härjat detta jullov så valde vi att fira nyårsafton hemma i lugn och ro med barnen. Det blev plankstek till middag, i valfri klädsel tydligen enligt bilden…

Freja är uppklädd, Theo är utan byxor och Nova ja… Hon äter naken…
Det var spännande att äta på en planka för första gången, främst Freja var förtjust i detta och vill göra det oftare. Senare på kvällen bjöds det på Toast Skagen och öl, det var gott! Även om det bara vart en halv öl, Jenny tjuvade resten. Barnen nöjde sig med chips och ostbågar. Vid midnatt stod vi i barnens sovrum på övervåningen och blickade ut i väntan på fyrverkerierna. Nova och Theo gjorde en riktig kämpainsats för att hålla sig vakna…

Freja hade slocknat tidigt hon med, även fast hon sagt att hon skulle vara vaken tills alla kastade upp raketpinnar som smäller på himlen. Så nu var det bara Jenny och jag som var vakna. Vi ville se fyrverkerier, men hoppades att de inte skulle smälla så pass högt att barnen vaknade. Det verkade lovande, endast avlägsna smällar hördes. Så ni skulle höra Jennys kommentar när vi såg en av grannarna, på gatan bakom oss, kliver ut med ett rörliknande raketuppskjut på baksidan.
– Nä titta, nu kommer det ut en jäkel där! Sa hon bryskt och stirrade ut genom fönstret.
Jenny hade druckit Irish Coffee tidigare, troligen var det den som kontrollerade humöret just då. Men det var inte mycket att bli upprörd över, för raketen var en riktigt fjösare. Ett tomtebloss hade varit mer skrämmande.
Med tolvslaget passerat så kunde jag äntligen fokusera på det nya året och det bästa som komma skall. Ivanhoe!!

Men efter Ivanhoe på nyårsdagen så kom febern och eländet. Det var som om jag hamnade i koma i två dagar och bara sov. Tyckte mest synd om Jenny som fick klara vardagen ensam med barnen, men det gick bra. Tydligen var min syster här på besök en dag utan att jag knappt märkte det. Men jag tänkte även på Freja som jag lovat att ta med att åka skridskor igen. Hon pratar om det hela tiden sedan sist vi åkte. Och jag vet ju själv hur mycket man gillade det när man var barn. Bortsett från att ens skor alltid var iskalla när det var dags att byta om och gå hem. Jag minns att vid flera tillfällen så knöt jag på mig skridskorna hemma och gick sedan hela vägen till den spolade isen på fotbollsplanen vid min skola. Då slapp man kalla skor när det var slut på åkandet för dagen! Men jäklar vad det blödde i skridskorna efter alla skavsår man drog på sig. Fast det var det värt!
Vi köpte lite bandyklubbor och monterade ihop de små målburarna till barnen. Så nu kan de leka innan jag på allvar kommer att träna dem alla tre till framtidens ishockeystjärnor. Freja Messier, Nova Gretzky och Theo Lemieux!

Idag firade vi lite jul med mina släktingar, eftersom vi inte kunde göra det tidigare. Vi var hemma hos min bror Tommy och Sandra i deras fina hus. Det blir bara finare för varje gång jag kommer dit, de är jätteduktiga!
Far, mor och syster med barn var också på plats. Så det blev en härlig eftermiddag med fika och massor av julklappar till barnen. Igen! Men de blev såklart överlyckliga, de älskar att öppna paket numera. Även andras om man inte håller koll på dem…

Nu är det sovdags, imorgon börjar jag jobba igen! Tillbaka till verkligheten och alla trevliga arbetskamrater. Och Henke! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke redan nu, för jag vet att han kommer förtjäna det någon gång under morgondagen…

Vår sista dag på Tallebo bjöd på några intressanta händelser. Egentligen var en av dem ganska väntad, Carnivalen är inblandad. Men jag återkommer till det…
Vi skulle åka hem på lördagen, efter att vi ätit middag så att barnen kunde somna i bilen på vägen hem. Så långt var allt bra! Vi började plocka ihop våra saker och packa våra kläder under eftermiddagen. Nova hittade några papiliotter som hon nyfiket pillade på, hon var äntligen på bättringsvägen efter sin feber och vattkoppor. Så nu följde hon oss runt och busade lite, sådär som bara Nova kan. Men dessa papiliotter var något nytt för henne. Jag försökte visa henne vad man hade dem till och rullade in några i hennes hår.
– Fint! Nova fin! Sa hon högt och tog bestämda kliv därifrån för att visa alla andra hur fin hon var.
Dock så är Nova håröm. Så efter bara någon minut så övergick det glada fina till förfärligt lidande. De satt fast, trodde hon. Men eftet att jag fotat hennes misär så bestämde jag mig för att rädda henne. Superpappan to the rescue!

Theo var däremot nu febrig och full av vattkoppor. Stora vattkoppor! Men trots att han var aningen gnällig över detta så var han väldigt duktig på att inte klia sönder dem. Jag tog ett foto när twinsen badade innan avfärden hem, där ser man hur prickig han blivit.

Eller kanske inte, bilden vart inte så bra ser jag nu. Och så var jag tvungen att dölja hans kön med en smiley, så att ingen känner sig stött…
Freja hade fått en bit gardin eller något tyg av sin mormor som hon gjort till slöja. Hon fick en krona, eller tiara kanske det heter, i julklapp och lekte att hon var en prinsessa i stort sett hela dagen. Men fin var hon ju, såklart!

Magnus båda söner och tillhörande flickvänner dök upp sista dagen. Vi hann med en middag tillsammans innan det sedan var dags för oss att åka hem. Medan barnen lekte kurragömma med Sofie så passade jag på att förbereda mig för att packa in allt i bilen. Bilen…
Jag fruktade att något skulle ha frusit sönder i den kalla vintern där den stått helt stilla nu under några dagar. Och vad får jag då se när jag hoppar in och startar Carnivalen? En colaburk som exploderat i kylan och sprutat cola i hela taket, kladdat ner hela passagerardörren, sprayat hela ena sidan av vindrutan och lämnat en brun fin pöl på passagerarsätet. Jag är förstås tacksamatt det inte var något på själva bilen som haverat, men detta var inte direkt kul det heller. Kanske får jag skylla mig själv som lämnade kvar en oöppnad colaburk i bilen. Men det känns bättre att skylla ifrån sig på att Coca-Cola tillverkar burkar av usel kvalitet. Eller att Kias biltillverkning är skitdålig och inte isolerar sina bilar tillräckligt bra. Ja det är helt klart någon av dessas fel att det blev som det blev…

Resan hem gick i alla fall bra! Det var lite bilar ute och allt rullade på fint. Barnen somnade ungefär när vi passerade Fellingsbro, troligen av tristess och att det inte fanns mycket kul att titta på längre. Vilket inte är ett bra betyg eftersom det bara var mörk skog innan dess. Men det var bra att de somnade, jag började bli obekväm med att höra främst Freja ropa längst bak i bilen.
– Säg till om du ser någon älg! Om du ser någon älg så måste du ropa, och stanna! Ropade hon vid upprepade tillfällen.
Jag ville verkligen inte se någon älg, det vill nog ingen som kör bil i mörkret. Men, vi såg ingen älg och barnen somnade som sagt. De sov lugnt och fint hela vägen hem fram tills vi parkerat bilen utanför vårt kära radhus. När jag öppnade bildörren så tändes innerbelysningen i bilen, vilket ej går att stänga av märkligt nog, och då blev Nova rädd och började skrika. Då blev Freja rädd och vaknade skrikandes. Gissa hur Theo reagerade när han vaknade av att hans systrar sitter och gallskriker i bilen. Ja han börjar skrika han med. Och var är dörrnyckeln till huset när man behöver den? Åh grymma värld,  vilket litet kaos det blev…
Men när alla samlat sig igen så somnade de om inne i sina sängar. Jag gick då runt och kollade att allt såg bra ut och att inget hänt när vi borta. Jag fastnade vid bokhyllan i vardagsrummet. Där såg jag hur någon förnedrat Darth Vader figuren som stod i hyllan. Han var sittande, med bruten nacke och med sin mantel uppdragen över huvudet. Lite som en form av ”wedgie”. Jag accepterar inte denna typ av beteende i mitt hem, och lovar att göra allt i min makt för att finna den skyldige…

Idag tog jag med mig Freja till Ekvallen i Gustavsberg och åkte skridskor. Där har de en stor utomhusplan där de spelar bandy i vanliga fall, men som nu var öppen för allmänheten. Det var första gången Freja åkte skridskor, men hon var väldigt duktig! Jag trodde jag skulle få dra runt henne hela tiden, men hon åkte själv på slutet. Visst ramlade hon då och då, men det hör till när man ska lära sig. Och när hon förstod att det faktiskt var okej att ramla så blev allt jättekul och lättare. Jag ser en framtida damhockeystjärnai Freja, i stil med min stora hockeyidol Mark Messier. Vi kommer definitivt att åka skridskor igen!

Nova är nu helt återställd, trodde vi. Nu när hennes vattkoppor är mer eller mindre borta, och hon har börjat leka mer och äta ordentligt igen, så har hon råkat ut för en urinvägsinfektion. Så nu när hon är kissnödig så skriker hon. Vi har lämnat prover och fått antibiotika som hon börjat äta. Så om några dagar bör det vara över.
Så nu hoppas vi på en lugn nyårshelg! Om inte vi blir tvungna att åka in med Theo till Nacka närakut förstås. Jag pratade med dem idag, om att hans vattkoppor hade blivit fler och fler sedan helgen. Men nu verkar det ha stannat av, och alla kopporna har torkat så då hoppas vi att det kommer läka fint. 13 dagar med vattkoppor är förstås jobbigt för honom och hans humör är inte alltid på topp. Men det kan hålla på i två veckor och upplevas som väldigt jobbigt. Men jag tycker extra synd om barnen när de är så små och behöver gå igenom något som detta. Men det är ju bra att de haft detta sen när det är över, så säger ju alla. Denna bild tog jag idag, stackars lilla prickiga Theo…

Men trots sjukdomar så håller de sig glada och busar på dagarna. Jag hade lite kul åt Freja och Nova idag när de jagade varandra i köket runt köksön. Det var Nova som jagade Freja, men eftersom hon inte är lika snabb så såg det väldigt roligt ut när Freja befann sig strax bakom Nova mot slutet och nästan varvade henne. Trots att hon var den jagade. Det är sånt som jag roar mig med att skratta åt nuförtiden!

Deras morfar Roger kommer på besök imorgon och firar lite jul i efterhand. Och lite nyår samtidigt, det blir förstås trevligt! Sedan firar vi i familjen in det nya året med lite familjemys i lugn och ro. Så jag önskar er alla ett gott slut och ett gott nytt år! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till… Nu vart det svårt… Jag har ingen att ge den till, så då får väl Sune utmärkelsen helt enkelt!

Snart är denna julhelgen oss förbi,
en och annan glögg med klapp hann det bli.

Mat och dryck så det stod härliga till,
allt blev perfekt med engagemang och lite pill.

Snön vräkte aldrig ner så som jag hade hoppats,
men det var lite vitt och fint, så ingen behövde låtsas.

Här på Tallebo med släkt i lugnets ro familjen har njutit,
Men när jag ut genom fönstret tittar, så ser det ut som om Carnivalen har förfrusit…

Resan hit gick över förväntan bra! Inga köer och barnen somnade nästan omgående. Carnivalen for säkert fram på sina Vredestein-däck och pappan åt pizza bakom ratten. Det var först när vi svängde av mot Fellingsbro som jag fick börja fokusera mig ordentligt. Gatubelysningen längs motorvägen hade nu upphört och det var riktigt jäkla halt. Fellingsbro måste för övrigt vara en av Sveriges minsta och mörkaste orter på vintern. Det går ett järnvägsspår tvärs genom staden. Och det känns ungefär som att på ena sidan spåret står det ”Välkommen till Fellingsbro”, och när man korsat rälsen sitter en ny skylt där det står ”Tack för besöket”. Inte riktigt så, men inte långt ifrån…
När vi passerat denna ”metropol” så är det inte alls långt kvar. Nova vaknade ungefär 5 minuter innan vi var framme. Hon var febrig och trött tack vare vattkopporna. Vi mötte Magnus på vägen, han skulle hämta upp Maya. Det måste ha varit något problem med Hogwartexpressen hon reste med eller nåt. Men vi fick ett samtal om att han sett en stor älg på vår sida vägen, fast då var vi precis framme vid deras hus. Jag måste ha kört rally förbi älgen så att den blev rädd och sprang in i skogen. Eller vem vet, jag kanske körde på den? När jag väl fått upp farten i Carnivalen så kan inte ens vilddjur stoppa oss!
När vi nu var framme så bjöds vi på vickning. Mums! Vi kunde även konstatera att vi hann före Maya, så Hogwartexpressen är inget i jämförelse med Carnivalen på Vredestein-däck! You lose Maya! Fast det viktigaste är ju inte vem som vann genom att hinna fram först, utan att alla kommer fram helskinnade och glada så att vi kan fira jul tillsammans! Men du förlorade Maya…
Sedan passade Freja och mormor Lena på att ställa ut en skål gröt till tomten. För alla hoppades på att han skulle komma förbi med julklappar under natten!

”JULAFTON! JULAFTON! Nu är den här! Tomten ska komma snart!”
Den låten av Sten & Stanley spelade herr Folkesson varje julaftonsmorgon under många år när jag var yngre. Det var när vi brukade fira jul uppe med släkten i norrland. Detta har jag försökt att anamma nu som vuxen inför min familj. Men vår skiva med den låten låg nu kvar ute i Carnivalen, och frös. Vi klarade oss faktiskt bra även utan den, och nöjde oss med den fina julmusik som fanns att tillgå inne i huset.
Under natten hade vi fått besök! Gröten utanför hade någon smaskat i sig, och under julgranen låg nu massor av fina paket. Barnen blev lyriska! Vi förklarade att tomten måste ha lagt dit alla julklapparna under natten, och nu behövde vi bara vänta tills han kom förbi under dagen för att önska oss en god jul. Sen skulle vi öppna alla paketen!
Varför gör man så egentligen? Låta barnen vänta otåligt hela långa dagen innan de ska få sina julklappar. Det var likadant för mig när jag var barn, och jag minns hur man försökte verka cool och avslappnad. Som att de där paketen, de är väl ändå inte så himla viktiga. Men det var ju det enda man tänkte på! Och klockan kunde omöjligt gå långsammare dessa dagar, väntan och åter väntan…
Freja satt ofta och vaktade alla julklapparna vid granen. Hon lyckades även spana in vilka det stod hennes namn på, och vilka som var Novas och Theos. Men efter ett tag så fick de öppna några andra paket som de kunde leka med under dagen tills tomten dök upp. Då glömde de bort de andra klapparna för en stund. Sedan skulle det ju ätas och titta på ”Kalle Ankas jul” på TV. Så dagen rullade på fint. Men NÄR skulle den där tomten komma då…
– Vet tomten om att vi är här? Tänk om han är hemma vid vårt hus! Frågade Freja oroligt.
– Nej då, vi har mailat tomten innan jul och haft kontakt både via sms och Skype. Så han vet att vi är här. Men enligt hans Twitter så har han mycket att göra idag, och hans Instagramkonto blomstrar med selfies på honom med massor av glada barn. Så han kommer, var så säker. Förklarade jag.
Då plötsligt så hörde vi någon utanför huset, och ryktet spred sig inomhus.
– Han är här! Tomten kommer! Ropade alla och började stirra förvånat på varandra. Precis som om ingen hade förväntat sig en tomte på julafton.
Freja blev mest uppspelt och sprang med mormor mot ytterdörren, och vi andra samlade oss och följde efter. Det var tomten!
– Ho ho ho! Skrattade han och klev in genom dörren med en liten ”Nisse” i följetåg.
Tomten slog sig ner och pratade om hur hans dag varit och att han var glad att vara framme hos oss. För han hade minsann hört att det fanns snälla barn här. Jag sträckte stolt på mig! Med sig hade han en säck, med julklappar. Han tog upp ett paket och läste namnet på etiketten.
– Theo! Sa han och tittade omkring sig.
Jag som hade burit Theo i min famn släppte ner honom, och han sprang oblygt fram till tomten. Men tomten såg honom inte till en början bakom de buskiga ögonbrynen.
– Finns det någon Theo här? Frågade han igen och såg inte att Theo stod precis bredvid honom om väntade.
– Där har vi honom! Ropade han när han med vår hjälp tillslut fick syn på Theo.
Theo tog glatt emot sitt paket och rusade med gigantiskt léende tillbaka till mig. Sedan plockade tomten fram nästa paket, och jag kunde i princip föreställa mig att jag hörde honom säga mitt namn.
– Nova! Ropade han och tittade sig omkring.
Nova, som hängde på Jennys axel med 39 graders feber, släppte taget och stegade bestämt fram till tomten. Hon tog beslutsamt sitt paket och gick sedan surt tillbaka till sin mamma. Alla skrattade och var förvånade över att hon både vågade och orkade, hon som varit nästan helt utslagen hela dagen.
– Lembit! Var den som stod på tur när tomten läste på nästa paket.
Lembit klev fram och tog tacksamt emot sin julklapp. Han visste hur man skulle göra, han har varit med förr. Men Freja såg nästan besviken ut, hon som stått precis bredvid tomten hela tiden. Skulle hon bli utan? Hon som varit så snäll hela året, och slutat med sina nappar dessutom…
– Freja! Ropade tomten nästa gång han tog upp ett paket.
Då sken hon upp och man kunde bara se ett stort léende i hennes ansikte. Hon tog tacksamt emot sitt paket och visade stolt upp det för oss alla. Vilken triumf!
Magnus ville bjuda tomten på lite ”herrgårdssaft” innan han skulle lämna oss. Tomten tog några klunkar med hjälp av sugröret, och såg sedan lite ansträngd ut.
– Det var ingen dålig saft det där! Väste han lite och försökte resa sig upp.
Jag vet inte exakt vad det var, denna ”herrgårdssaft”. Men jag såg att Magnus tog den ur barskåpet, det gjorde jag. Tomten och hans nisse tackade sedan för sig och åkte vidare. Barnen och vi andra vinkade och tackade så mycket för besöket. Jag låtsades inte vara ett dug skitsur över att jag inte fick något paket. Rödklädda gubbjäkel…

Men nu, skulle vi öppna resten av julklapparna som låg under granen! Freja var redan där och nu fick vi övriga skynda oss dit. Hon kastade sig över paketen, likt ett stim pirayor som var på väg att slakta en ko som korsar Amazonasfloden. Det började flyga runt små bitar av presentpapper, men vi lyckades lugna henne och få en mer stillsam klapputdelning. Hon hjälpte till och var väldigt duktig, hon kunde faktiskt se vilka julklappar som var till vem när hon tittade på etiketterna. Imponerande av en icke läskunnig treåring! 
När alla paketen var utdelade och öppnade så kunde vi vuxna slappna av en stund medan barnen var i farten med sina nya saker. På kvällen delade vi vuxna ut våra hemliga paket. Vi hade alla köpt med oss varsit paket som sedan slumpades ut till var och en. Nytt för i år var att det skulle vara ett passande rim på paketet. Det var något jag verkligen inte uppskattade! Jag tycker det är vansinnigt svårt att rimma, och var inte förtjust i detta nya påfund. Än mindre glad blev jag när det visade sig att bara två andra gjort dessa rim. Jag som faktiskt ansträngt mig nu och allt! Resten hittade på nåt sporadiskt när paketen delades ut. Nu lyckades nog alla ändå, men jag hade aldrig kommit på ett rim sådär rakt upp och ner. Hoppas jag slipper nästa år. Men jag blev glad över min julklapp! Det var en sorts tång med en kulformad skopa längst fram, som man ska använda när man gör köttbullar. Istället för att rulla dem för hand. Vilket även borde komma till användning när man bakar chokladbollar. Tack tomten och alla inblandade för en härlig julafton!

Då var dopparedan över, och julhelgen fortsatte i lugnan ro. Det var kallt ute, runt -10 grader så vi har hållt oss mestadels inomhus. Vi gjorde ett utbrytningsförsök idag, men Nova och Theo verkade bara måttligt nöjda. Så vi gick in igen, medan Freja och Lena fortsatte att traska runt ute en stund till. Nova är pigg igen, nu är det Theo som är hängig. Men utan feber än sålänge tack och lov. Maya och Lembit åkte tåget hem till Stockholm idag för att fira jul med sina pappor. Vi kommer troligen åka hem imorgon kväll, om Carnivalen vill starta. Jag är lite orolig. Det är vår första vinter tillsammans så vi vet inte riktigt var vi har varandra. Och när jag stod här med en varm kaffekopp i handen och tittade ut genom fönstret så såg bilen riktigt kall och ruggig ut. Alldeles frostig, isig och allmänt ful. Man kan tro att den upplever sin första istid, men det är väl bara så det ser ut. Det vore märkligt om inte någonting fryser sönder på det asiatiska och tropiska missödet. Jag kan ju föreställa mig alla dessa rör och kärl i plast som spricker sönder i den kalla vinterkylan. Oh no…

Hoppas alla ni andra haft en genuint trevlig och mysig julhelg. Det har vi haft! Nu blickar vi fram mot att få fira av året som gått, mot nyårsafton! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till en fågel. Jag kan inte vilken sort den tillhör, men skulle gissa på någon form av trast eller liknande. Den får i alla fall utmärkelsen efter att ha utmärkt sig på ett, för mig, mycket olämpligt sätt.
Här stod jag som män brukar göra, och kissade i badrummet. När jag sneglar ut genom det enorma fönstret som finns i badrummet så blickar jag ut mot de tomma kohagarna utanför. Men något rör sig. I en tall strax utanför fönstret så rör sig denna fågel på en lågt hängande gren. När jag ser den så har den stannat upp, och tittar på mig. Varför? Undrar jag då såklart, vad stirrar den på? Jag vill inte höra några torra skämt om att det är ”masken jag håller i” eller liknande när jag stod där och kissade. Helt irrelevant! Eftersom den ”masken” är asbra! Men att fågeln gjorde detta fick mig att bli obekväm. Jag vill inte bli uttittad när jag kissar, det vill väl ingen. Känslan av att bli lite illa till mods gjorde att jag missat att jag kissat färdigt. Där stod jag nu bara med ”masken” i handen och såg dum ut. Och allt på grund av en dum fågel…

Hej och hå, nu kör vi! Det är full rulle in i det sista här just nu. Detta är min sista arbetsdag för i år, sedan åker jag hem och packar in allt och alla i Carnivalen. En lång resa… Eller nja, inte så lång egentligen. 20-25 mil tror jag det är bara, men med Carnivalen kan ALLT hända så då känns även den kortaste resan som ett helt äventyr. Vi reser i alla fall till svärmor Lena och hennes tomtefar Magnus i Tallebo för att fira jul där i år. De reste dit redan i söndags, och tog då med sig Lembit och Solveig på färden. Jag har föreställt mig att de pyntat hela stora huset med ljusslingor, tomtar och massor av andra fina saker tills vi kommer. Och att Lembit rullat ihop en talande snögubbe som gillar varma kramar, som den i filmen ”Frost”. Ryktet på stan säger att Maya är på rymmen från italienska huvudstaden Rom och att hon anländer med Hogwartexpressen ungefär samtidigt som oss ikväll. Hon skall då alltid göra stjärnbrakande entréer, som den superstar hon är! Jag är faktiskt också häftig. Jag ska nog slå på varningsblinkersen på bilen och tuta utav bara helsike sista biten fram till huset. Om det inte väcker uppmärksamhet, och eventuella sovande grannar, så vet i tusan… För här kommer vi!

Det är oftast mycket att göra innan julen. Presenter som skall inhandlas, mat som ska förberedas och pyssel som ska fram. Men i år var jag förberedd! Till min brors förtret som jobbar på posten så har jag beställt de flesta julklapparna på nätet i år igen. Sedan kan man lugnt hämta ut dem innan alla andra gör det, för då blir det kaos även där. Så det gick fint!

Vi har en överenskommelse i år, att inte spendera galet mycket pengar på julklappar. Man får ju äta nudlar hela januari annars för att ha råd att överleva. Det blir för många klappar och barnen är så fokuserade på att öppna nästa paket att de knappt hinner reflektera över vad de faktiskt får i paketen. Istället ska vi prioritera födelsedagarna, och på så sätt sprida ut det lite. Tack vare detta har jag känt att jag kunde bli månadsgivare hos Stockholms Stadsmission och även lägga några slantar i burken hos mannen som sitter utanför ICA hela dagarna.
Det är mycket diskussioner kring tiggarna i vårt land. Att det är organiserat och till och med bör förbjudas. Jag har inte följt detta alltför noga för att avgöra vad som är rätt och fel. Jag hör och ser folks ilska mot dessa tiggare som får mat istället för pengar och då slänger maten i närmaste papperskorg. Det känns försås inte så kul. Och att man inte ska ge dem pengar för att det är organiserade ligor som tar det mesta av pengarna. Jag tycker dock inte att man ska hoppa på de som sitter ute på gatorna. Utan att istället försöka komma åt den brottsliga organisationen bakom det hela. Men det är något som måste beslutas på högre ort, än mitt tyckande här ute på Värmdö. Så därför kommer jag fortsätta ge dem några slantar när jag har möjlighet till det. Förhoppningsvis gör det någon skillnad till det positiva för de här människorna.

I fredags så fyllde ju twinsen år, Nova och Theo blev 2-åringar! Vi hade ju tjuvstartat deras födelsedagsfirande redan på måndagen med min släkt. Och i fredags kom Lena, Magnus och Solveig förbi och firade twinsen. Det är bäst så, eftersom Jennys och min släkt inte kan umgås ihop längre. De ligger i fejd med varandra och ilskan har nu utvecklats till något som påminner om krigen mellan de olika länderna eller släkterna i TV-serien ”Game of Thrones”…

Nej jag bara skojar, såklart! Här ligger ingen med någon höll jag på att skriva, och nu gjorde jag tydligen det. Men det finns inga fejder eller krig mellan våra släktklaner. I så fall hade jag valt att vara de där vargfolket från norr! Eller de med drakarna… Usch vad svårt det blev nu…
Fokus nu! Nog om det, alla gillar alla och är glada! Anledningen till att vi firat vid olika tillfällen är att några i min släkt kunde ej fira twinsen samma dag de fyllde år, så då firade vi tidigare. Då i samband med deras luciatåg på förskolan som jag skrev om tidigare. Sedan kom Jennys släkt på fredagen och åt födelsedagsmiddag med oss, det blev ett trevlig firande! Däremellan släktfirandena kom även deras morfar, the Roger, förbi en kväll och grattade födelsedagsbarnen. Så vi firade dem nästan hela förra veckan, det var trevligt och barnen var superglada!

Vår älskade TV har kommit hem till oss igen, så nu är vi äntligen samlade hela familjen! Det låter förstås inget vidare när man sätter sin TV i fokus på det viset. Så stor betydelse har den inte, bara för mig egentligen. För jag älskar den! Och när vi väl har lite tid över att spendera framför den så förgyller den hela upplevelsen. Man känner sig som ”Beavis & Butt-Head” när de sitter passionerat framför sin dumburk till TV, minns ni dem? Den är nämligen så bra! När den fungerar vill säga, jag var mycket besviken på den när den plötsligt slutade att fungera. Låt det aldrig hända igen, okej!

Jaha, vattkoppor. Minns ni att Freja hade det förra veckan? Jag skrev om det här tidigare. Vad tror ni har hänt nu då? Twinsen har nu fått sina vattkoppor, det var ju inte ens svårt att gissa. De mår inget vidare, är hängiga och orkar ingenting. De vill helst bara ligga på ens mage i soffan och vila. Men jag tyckte det verkade som att åtminstone Nova var lite piggare i morse innan jag åkte till jobbet. Hon är den som varit mest febrig och trött. Theo har varit lite hängig men inte alls lika mycket som hon, men båda vill gärna gosa med mamma eller pappa. Pappan har ju störst mage att vila på, lite som en sådan där uppblåsbar hoppborg. Så ibland har de båda två velat ligga på min mage och sova en stund. Mysigt, men jag hoppas de är piggare ikväll när vi ska åka till Tallebo. Jag fruktar eventuella bilköer som kan dra ut på restiden avsevärt om vi har otur. Så jag hoppas det ska gå bra, och med lite tur så kanske de somnar i Carnivalen under vår rallyfärd.

Dags att runda av, nu är min lunchrast slut här. Hoppas att alla får varva ner och komma i skön julstämning ikväll. Glögg är bra! Sköt om er så hörs vi efter jul igen. Ha d biff!

DAGENS JERKER var jag nästan beredd att ge till Cathleen som smög fram likt Voldermort i korridoren på jobbet. Skitläskigt!
Men istället måste jag ge utmärkelsen till killen som kör grävmaskin på parkeringen vid vårt jobb. De jobbar ju för fullt med bostadsbyggandet där nu. Men denna filur har fler än EN gång blockerat min väg när jag ska ta mig till eller från jobbet. Och det går ej att få kontakt med mähät heller, ibland verkar han bara sitta där i sin grävmaskin. I vägen för mig och alla andra! Man blir ju försenad till jobbet! Nej åk hem med dig, annars kör jag på dig med Carnivalen nästa gång…
Jag vill för övrigt ta upp bristen av reflexer på fotgängare i nästa blogginlägg. Då ska även de få sig en skopa skit…

Vilken fest! Nova och Theo fyller 2 år på fredag. 2 ÅR!! De är inga små bebisar längre, även om jag fortfarande vill intala mig själv det ibland. De känns ju så små, förstår någon hur jag menar? Även om de rent fysiskt inte är mycket mindre än Freja som blir 4 år i februari. 4 år, hjälp vad tiden går fort…

Vi inledde gårdagens firande med att ge oss ut i stormen och regnet för att titta på luciatåget på barnens förskola. Min syster Linda och barnen kom hem till oss för att sedan ta oss dit gemensamt. Vi var hemma med Freja som nu mådde bättre efter hennes jobbiga vattkoppor. Medicinen hon fått verkar ha gett resultat tillslut. Hon skulle egentligen ha deltagit i luciatåget. Men även om hennes vattkoppor nu torkat och förmodligen inte smittade längre, så ville vi inte chansa med att låta henne återgå till den dagliga förskoleverksamheten. Hon fick nöja sig med att titta på i år, iförd sin egen ljuskrona såklart.
Framme vid förskolan väntade min mor och bror Max. Luciatåget skulle hållas utomhus, trots det dåliga vädret. Men för barnens del så uppträder de under taket, vi som åskådare fick trycka ihop oss framför dem i regnet. Med paraply och mobilkameran i högsta hugg, så bilderna vart ej av toppklass. Men en hyffsat bra bild lyckades jag få, på tomten Nova och pepparkaksgubben Theo!

De sjöng så fint och var så bra! Alla barnen var verkligen jätteduktiga, så imponerande. Men det var väldigt kallt ute så när det var slut började vi sakta röra oss hemåt igen. Nu väntade ju tjuvstarten av twinsens födelsedagsfirande hemma!
Vi hade förberett det mesta, fast lite småsaker återstod att fixa. Men lagom till min far, farmor och bror Tommy kom så var middagen klar. Hemmagjorda hamburgare! Det har blivit poppis att bjuda på dessa i år, men de är ju sååå goda. Så nu frossade vi och njöt av god mat och trevligt sällskap. Jag var extra glad att min farmor kunde följa med, hon har känt sig ovanligt hängig och trött senaste månaderna. Men verkade nu väldigt pigg och lycklig över att få vara med!
Sedan fick twinsen öppna lite paket, och det bjöds på många glada rop. De fick jättefina kläder och roliga leksaker som de genast satte igång att leka med. Att få dem att äta tårta lugnt och sansat efteråt gick sådär. De var så uppspelta och ville leka mer med sina nya saker. Vilket man kan förstå, såklart. Så ett stort tack till alla som kom igår, det var jättetrevligt!

Jag måste få flika in med väldigt rolig fakta här. Efter att ha publicerat mitt 200:e inlägg här i helgen, så slog min blogg nya rekord!

Under en dag så besökte alltså hela 136 personer bloggen, och för mig är det helt fantastiskt! Jag blir glad när jag snittar mellan 30-50 besökare under en dag, så detta kändes ju helt overkligt. Tack så jättemycket allihop!

Vill ni höra lite om vad barnen har för sig numera? Inte helt otippat så är det mycket fokus på tomten och att öppna dagens lucka på chokladkalendern. Men utöver det så har jag snappat upp en del detaljer från vår vardag här hemma. Exempelvis så stod Freja och Theo i soffan och hoppade tillsammans, då hör jag följande.
– Freja, vi hoppar i soffan! Säger en lycklig Theo till Freja.
– Ja vi hoppar helt sjukt bra! Svara Freja och hoppar för fullt med Theo hoppandes bredvid sig.
– Theo kolla här, jag kan hoppa på ett annat språk! Säger Freja och väcker då genast min nyfikenhet.
Det jag får se är att hon byter ben när hon hoppar. Då hoppar man tydligen på ett annat språk, så har ni alla lärt er det.
Ett annat uttryck som man plötsligt kan höra lite varstans här hemma är Novas rop på hjälp.
– Äjp! Äjp! Ropar hon högt.
Det kan vara allt från att ta ner en sak hon inte når själv, eller att hjälpa henne sätta på sig skorna på rätt fot. Det blir en hel del ”Äjp” här hemma med andra ord…
Theo det lilla trollet, han är så nyfiken numera. Han kommer ofta fram om man lagar mat eller liknande.
– Hej! Gör du?
Eller såhär.
– Tjena! Vad gör du?
Dessa frågor kommer hela tiden. Om och om igen. Han kan fråga samma sak i flera minuter innan han är nöjd. Men han är så glad och nyfiken att det är svårt att inte skratta när han kommer springandes.
– Pappa! Gör du?
Vid ett tillfälle ville jag retas lite när han började fråga mig upprepade gånger. Så jag var elak, och härmade honom…
– Theo, gör du? Frågade jag.
– Vad gör du? Frågade han mig.
– Vad gör du? Upprepade jag.
– Pappa vad gör du? Frågade han vidare och började skratta.
Jenny tyckte inte om att jag härmade Theo så jag slutade. Vad hör jag honom säga då…
– Pappa dum. Dumma pappa.
Vad tusan, gav han igen? Tydligen har de lärt sig det någonstans. Jag minns också när jag satt med Freja i soffan förra veckan. Då frågade hon om hon kunde få godis.
– Vi har inget godis hemma. Men det är fredag imorgon och då får ni ju popcorn till fredagsmyset. Svarade jag och reste mig för att gå till köket med min tomma kaffekopp.
– Du har stor rumpa. Muttrade hon då när jag gick.
Hallå, vart kommer alla dessa uttryck ifrån? Jag har då inte lärt dem! Snart måste jag prata med en terapeut eller något liknande. Kanske ska ta mig till Djurö kyrka och besöka världens bästa präst, Yvonne, för att få stöd…

Nu ska dumma pappan med stor rumpa sova. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till fröken Tallrot på jobbet. Hon är sur på mig för mitt tidigare blogginlägg, när jag skrev om min oro över att hon kanske skulle bli förvandlad till en padda av Per Gessle eller eventuellt dö mystiskt på vår kommande konferensresa. Hon pratar varmhjärtat om hur jag ska få bältros nu när Freja haft vattkoppor, eller när twinsen får det lagom till jul. Men inte nog med det, hon tyckte att Henke kunde putta ner mig för den långa trappan utanför omklädningsrummen när vi gick hem idag. Det är nästan så jag ÖNSKAR att hon förvandlas till en padda på vår konferens i vår! Men jag nöjer mig med att ge henne dagens utmärkelse…

Dags att fira! Idag är det Lucia, låt oss sjunga ”Natten går tunga fjät” tillsammans!

”Natten går allting snett, ej sömn och snuva.
Kring bord du förr blev mätt, nu enbart smula.
Då vid vårt mörka hus, skiner med ett halvljus.
Ca-aa-ar-ni-val-en Ca-aa-ar-ni-val-en”

Jag tog mig friheten att göra om texten lite. Eller helt och hållet faktiskt, så att den bättre skildrar min vardag. Min vardag…
Vi har ett stort fall av vattkoppor här hemma, sedan i måndags eftermiddag. Freja hade fått några prickar, men det var svårt att säga exakt vad det var så hon fick stanna hemma på tisdagen. Men då blev prickarna fler och nu var det inte längre någon tvekan. Hon har vattkoppor. Men Nova och Theo hade inga ännu.
På onsdagen hade Nova en röd prick på magen, och Theo två på benet. Så nu var det väl deras tur tänkte vi. Många applåderar och tycker det är toppen att barnen fått dessa koppor. Det är ju perfekt att få när man är barn, så har man ju haft det sen! Men då vill jag, som är en riktig surpuppa, flika in med en kommentar. Att visst är det bra om man får dessa vattkoppor som barn, men kanske inte när man fortfarande är ett litet barn. Utan varför inte när man blivit åtminstone sex eller sju år? Då är det lättare att förklara varför man inte får klia på kopporna. En treåring som vår Freja förstår så länge hon är pigg och glad, men när hon börjar bli trött på kvällen. Då ni… Hon får nästan panik, vrider och vänder sig samtidigt som hon både skriker och gråter. Hon har hållt oss vakna varje natt nu…
Hon fick även en infektion ovanför ögat tack vare en vattkoppa, som varat och såg svullen ut. Vi fick träffa en läkare som skrev ut lite medicin som vi nu hoppas ska hjälpa. För som det är nu så mår ingen av oss bra när vi inte kan sova och återhämta oss. Det visade sig även att twinsens röda prickar ej var vattkoppor, utan något helt annat. Så vi kan nog börja förbereda oss på att de står på tur härnäst den kommande veckan. Oh no…

Trots vattkoppor och sömnbrist så firade vi Lucia i karantän här hemma idag! Barnen klädde ut sig och sjöng för oss, så vackert att man blir rörd. Även om man är lika tuff som Clint Eastwood och jag! Det var jättemysigt och barnen verkade älska att klä ut sig och sjöng högt så det ekade här hemma. Så även om det härjar sjukdomar och annat här så har vi haft en trevlig Lucia.

Jag vill även passa på att flika in en annan sak här. Det gäller ämnet kiss- och bajshumor. Freja kan tycka att det är skojigt att säga både kiss och bajs, men nu har hon fått sällskap av en till här hemma. Jenny! Nej jag retas bara. Det är Theo som upptäckt hur himla kul det är. Så vid matbordet kan man höra både det ena och andra numera.  Gärna med hjälp av påhittade ramsor.
– Kissa på kisset och hoppa i bajset!
Så har det låtit vid upprepade tillfällen här hemma. Och detta skrattas det hysteriskt åt. Men det är väl bara en fas. Så verkar man säga om allt man inte förstår som förälder numera. Man skyller allt på någon ny fas barnen ska gå igenom. Så tacksamt!

Vi fortsätter att fira saker! Fick höra att vår TV nu är reparerad och klar, tjohou! Den kommer levereras hem till oss på måndag eller i början av nästa vecka. Oj vad jag har längtat! Äntligen får jag se på TV igen så som det är ämnat att ses. Nu blir pappa Jimmy glad!

Vad kan vi fira mer, jo jag tog tag i den trasiga halvljuslampan på Carnivalen och bestämde mig för att byta den. Jag blev inte glad av denna uppgift! För tydligen så har man i Korea väldigt små händer, annars är konstruktionen helt vansinnig. Jag fick in min hand bakom strålkastaren och hittade ett lock som gick att skruva loss. Hurra, halfway there tänkte jag! Men att få in handen i hålet och få loss den gamla lampan gick inget vidare. Man såg ingenting utan fick använda fingertopparna och gå på känsla, som så många gånger förr med denna Carnival. När jag trodde att jag äntligen fått loss själva glödlampan kände jag en lättnad och blev lite gladare. Men det visade sig vara enbart en kontakt, som jag ej lyckades montera tillbaka. Dags att tappa tålamodet och ta till våld! För att ens kunna se vad jag höll på med så fick jag plocka ur hela bilbatteriet. Nu såg jag lite bättre och kunde med lite pill och talang få ut den gamla lampan. Sedan var det bara att sätta dit en ny och skruva ihop allt igen. Jag fascineras fortfarande över att bilbatteriet sitter fast med hjälp av ett spännband i Carnivalen. Det har jag aldrig varit med om på mina tidigare bilar. Men sak samma, nu ser jag vart jag kör igen och kan ge mig ut i den stora vida världen igen!

Men nu till det jag verkligen vill lyfta fram och fira här. Detta är nämligen mitt 200:ade blogginlägg! Känns hur toppenbra som helst, och kan knappt förstå det själv. Det borde väl dyka upp nån storpamp här snart och hosta upp lite dollars för att bli nämnd i bloggen. Så att jag kan dra mig tillbaka och blogga på heltid! Eller så lägger jag av nu, medan man är på topp. 200 inlägg får kanske räcka…

Medans jag sover på saken så önskar jag och hoppas att alla får en trevlig Lucia. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Sune. Jag har ingen annan att ge utmärkelsen till, och vad kan passa bättre en dag som denna än att ge Sune utmärkelsen. Det har ju varit en oskriven regel redan från första början!

Julbord! Julbord! Julbord! Julbord!!!!

I fredags så jobbade vi bara fram till klockan två, sedan var det personalmöte. Möten är bra, möten är nice. Ibland är det skönt att bara behöva sitta ner och lyssna på andra som talar. Fast det beror såklart på vem som talar, det finns de som bara snackar en massa skit också. Vi kan kalla dessa typer för Henkisar. Men på detta mötet var det andra som talade, om både det ena och det andra. Kan tyvärr inte gå in på allt som sägs, det är företagshemligheter förstår ni.
Men en sak kan jag avslöja! Och det är vart nästa års konferens kommer äga rum… (Trumvirvel)… HALMSTAD! Hotel Tylösand, som tydligen ägs av Per Gessle fick jag höra. Jag började googla på lite bilder på hotellet, det ser väldigt fint ut. Men jag upptäckte även en annan sak som oroar mig. Nämligen hur lik Per Gessle är den där svartklädda och mörka professorn Snape i filmerna om ”Harry Potter”…

Läskigt, eller hur! Undrar om jag törs sova där? När jag nu vet att det är fullt möjligt att Per eller den där Snape stryker runt på hotellet i sin svarta klänning och viftar med den där lilla pinnen. Tänk om han förvandlar någon, fröken Tallrot exempelvis, till en padda. Eller så dör hon och försvinner helt spårlöst! Det enda spåret hon lämnar efter sig är hennes höga ”Ullared”-rop om nätterna i hotellets korridorer. Jag ska fundera på om det verkligen är värt att ta chansen och åka med dit…

Efter personalmötet så väntade ett julbord för samtliga inne på Golden Hits på Kungsgatan. Det var inte ett typiskt julbord som man är mer van vid, utan här bjöds det på julshow och en väldigt god trerätters middag!
Vi fick dra kort om vart man skulle sitta denna kväll, så att man inte skulle sätta sig med sina kollegor man brukar sitta med. Det skulle bli lite mer blandat och förhoppningsvis roligt att umgås med lite andra kollegor denna afton. Jag drog mitt kort och väntade nyfiket på vem jag skulle hamna bredvid! Det blev Billy. Inget ont om honom, men han och jag jobbar ju ihop på linje-S om dagarna i produktionen. Så det vart inte så annorlunda för vår del. Och vid bordet väntade även Mustafa, som jag jobbar med när jag är på kontrollabbet. Haha, så det blev inte så omväxlande för oss tre. Men vi hade jättekul ihop med de andra kollegorna runt omkring oss vid bordet! Och showen under kvällen var mycket underhållande, har helt glömt bort hur kul det är på Golden Hits. Så detta kan jag varmt rekommendera!

Sedan fyllde min mor år i helgen! Vi åkte hem till dem ute i Grödby i det mörka regnet, med enbart ett fungerande halvljus på bilen och ovanligt mycket mötande trafik. Det gjorde att jag inte kunde använda heljuset så mycket som jag önskade. Istället fick jag göra det som är något utav en specialutrustning i Carnivalen, nämligen att köra på lite feeling. Om man inte ser, då får man köra på känsla helt enkelt. Men det gick bra!
Väl framme så anslöt sig även fler till firandet. Farsan, brorsan, syrran med familj, och morsans vän Mona med sin klippa till karl, Marco, hade kommit för att fira vår mor. Nu bjöds det på en god tacotårta eller vad hon kallade det för. Gott och lite starkt, sedan blev det fika efteråt. Jag åt massor av godsaker och kände hur den redan åtsittande pikétröjan blev allt trängre att bära. Varför kan inte jag få njuta av god mat utan att svälla upp till en gigantisk Grodan Boll figur? Åhhhhh! Grymma värld…
Jag klappade de små hundarna och blev lite gladare. Hundar är bra, de dömer ingen. Inte ens överviktiga i för små pikétröjor. Det gillar jag! Har jag berättat tidigare vad barnen gjorde på min mage för ett tag sedan? Hör här…
Det var en tidig lördagmorgon och alla var vakna. När jag kom in i bar överkropp enbart iförd mjukisbyxor i vardagsrummet där Freja och twinsen lekte så kom alla tre glatt springandes mot mig. Jag trodde de ville ha en kram, så jag satte mig ner på knä.
– Nej, men pappa. Ställ dig upp! Bad Freja bestämt med lite högt tonläge.
Så det gjorde jag, jag ställde mig upp. Då började förnedringen. Freja trycker upp min mage med sina händer och släpper sedan taget och låter magen guppa sig ner tillrätta igen. Alla tre barnen skrattar hutlöst! Jag blev helt ställd. Innan jag ens reflekterat över vad som hänt så turas de nu om alla tre att trycka upp min mage och sedan släppa taget så att den guppar om och om igen. Jäkla ungar, va! Snacka om att bli förnedrad i sitt eget hem. Fy…
Nog om det och tillbaka till Grödby och firandet av min fantastiska mor. Vi fick nu desdutom träffa Kents dotter och hennes familj. Äntligen! De har ju barn i samma ålder som vi och har bara hört om dem tidigare. Hon är bloggare även hon, vågar inte nämna bloggens namn här innan jag fått klartecken av henne först. Men om det är okej för henne så kan jag skriva in en länk till den här sen, så får ni mer att läsa om vanliga men fantastiska människor och allt som händer!
Nu fick vi i alla fall ses, även om det bara hann bli en kort stund innan vi vart tvungna att åka hem. Våra barn började bli lite trötta efter en händelserik dag, så de somnade under bilresan hem. Stort grattis till morsan i alla fall!

Det var mycket festligheter denna helg, och nu är det bara två veckor kvar till jul. Tiden går fort, och vi ska dessutom hinna med att fira Nova och Theo som fyller hela två år snart! Och så ska vi till förskolan och titta på barnens luciatåg. Det är mycket nu.

Just därför så går jag nu och lägger mig. Ska bara rycka och dra lite i min pikétröja som jag bar i helgen så den töjer ut sig lite innan jag tvättar den i maskinen. Den verkar fortsätta krympa. Snart får jag åka och köpa kläder på den där speciella Dressman butiken med storlekar upp till 9XL… Skit också! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke. Han är bra rolig. På julbordet i fredags så tråkade han mig som fasen när jag var på väg hem och tyckte jag gick för tidigt. Jag fick minsann både höra det ena och det andra! Men när jag sitter på bussen på vägen hem och precis passerat Gustavsberg så kommer ett sms från honom, där han skryter om att han tagit en taxi och redan hunnit hem före mig. Jag som var så lam som åkte hem tidigt tyckte han, nu var han hemma före mig? Märkligt det där…

Det sitter tre små barn i en sandlåda och leker, alla med egen hink och spade. Sanden far runt lite överallt, och ett av barnen försöker samtala med det andra barnet som sitter närmast.
– Jag tycker vi gräver ett hål här i sandlådan. Ett jättestort hål! Säger barnet och låter motiverad.
– Nej jag vill bygga sandslott. Svarar den andra.
Besviket tittar barnet mot den tredje som sitter längst bort i sandlådan. Denne är leker inte så mycket, utan har mer fokus på några andra barn som samlats en bit bort från sandlådan. De vill gärna leka i sandlådan de med, men vågar inte gå fram utan håller sig på lite avstånd.
– Jag vill inte gräva nåt dumt hål. Säger den tredje och tittar surt mot barnet som föreslog idén. Sedan skickar hen iväg en skopa sand med spaden mot barnen som stod en bit därifrån för att markera sitt ”revir”.
Besviket börjar nu barnet att gräva lite försiktigt i sanden. Det är väl inget fel med att gräva ett hål? Barnet vill så gärna gräva ett stort hål, helst gräva upp hela sandlådan om det gick! Men det går ju inte utan hjälp, och inte heller så länge de andra två sitter där och leker för sig själva.
– Jag kan inte gräva ett jättestort hål själv, kan vi inte hjälpas åt? Frågar barnet den andre igen.
– Nej har jag ju sagt. Jag har velat bygga sandslott hur länge som helst, så nu vill jag bygga mitt sandslott! Svarar den andre bestämt och vänder sig bort.
Den tredje tittar på de andra två och stakar fram ett förslag.
– Om du hjälper mig att kasta mer sand på barnen där så att de håller sig borta, då kan jag gräva med dig en liten stund. Viskar den tredje med busig uppsyn.
De andra två låtsas inte höra. De vill inte kasta sand på andra barn som de inte ens känner.
– Hallå? Hör du vad jag säger? Säger den tredje med arg ton.
De andra två hör såklart, men vill inte bråka med de andra barnen så de låtsas som om de inte hör. Den tredje blir nu upprörd.
– Varför måste jag göra det du vill om du inte vill göra det jag vill? Jag tänker inte hjälpa dig och gräva något larvigt hål om du inte hjälper mig! Då bygger jag hellre sandslott istället. Fräser den tredje och sätter sig bredvid den andre och börjar sakta fylla en hink med sand.
Första barnet blir ledsen och tycker att den andre kan hjälpa till att gräva det stora hålet. Annars blir det för jobbigt och inte alls lika bra.
– Titta nu vad som händer när du bara vill bygga ditt dumma sandslott! Nu vill ingen hjälpa mig att gräva. Nu hjälper han dig istället för mig, och jag blir alldeles ensam. Dumma er! Utbrister barnet i ren besvikelse.
Men de andra två lyssnar inte. Den andre tittar bara upp men fortsätter sedan bygga vidare på sitt sandslott. Den tredje tycker de andra två är dumma, och återvänder sedan till sin del av sandlådan. Där satt de ytterligare en kort stund innan det blev för mörkt för att fortsätta leka, sedan gick de hem till var och en utan att säga något mer denna dag…

Lite på denna nivå tycker jag vår alldeles egen svenska riksdag uppträder. Där barnet som vill gräva hålet får representera regeringen, den som vill bygga sandslott får representera Alliansen, och den tredje får representera Sverigedemokraterna. Har alltid tyckt att det är ren sandlådenivå på våra politiker, men detta är ju direkt pinsamt. Idag röstade riksdagen om vilken budget som regeringen ska bedriva.
Den rödgröna regeringen lade fram ett budgetförslag som de nu jobbat fram tillsammans med Vänsterpartiet. Alliansen lade fram den budget de gemensamt tog fram inför riksdagsvalet i höstas. Och sedan lade Sverigedemokraterna fram sitt budgetförslag. Dessa tre förslag ställdes nu mot varandra, där först Alliansens förslag vann omröstningen mot Sverigedemokraternas. Men sedan så hände då det som nu resulterat i en så kallad regeringskris. Sverigedemokraterna lade inte ner sina röster när regeringens budget stod mot Alliansens, utan de lägger sina röster på Alliansens budget som då vinner hela omröstningen. Statsminister Stefan Löfven tycker det är skandal och utlyser nu omval i vår om inget oförutsett händer. Han skyller på Alliansen och tycker att de är oansvariga som inte vill samarbeta och att allt detta nu är deras fel. Alliansen röstade självklart på sitt eget budgetförslag, och är glada att de vann. Trots att det skedde med hjälp av Sverigedemokraterna. Och Sverigedemokraterna myser just nu efter att ha visat sin makt och förmåga att ställa till kaos i riksdagen…

Jag förstår inte. Jag kan inte förstå hur statsministern kan anklaga Alliansen för deras egen förlust. Att försöka förhandla i sista stund när man märker att man kanske inte längre kan vinna omröstningen tycker jag är konstigt. Jag förstår inte vad Sverigedemokraterna försöker vinna på detta. Jag tror inte att Alliansen har mycket att vinna på detta heller. För om de skulle vinna omvalet i vår så kan de likväl råka ut för samma sak nästa höst. Inte omöjligt, snarare mer troligt…
Politik, man blir så engagerad och samtidigt så förbaskad. Jag tycker som många andra, att skippa en föråldrad blockpolitik och försök samarbeta över gränserna. Alla partier kan inte alltid komma överens, men försök åtminstone! Jag tycker vår statsminister uppträder på ett omoget och icke förtroendeingivande sätt. Att skylla på andra istället för att lösa sina egna problem i den regering han skapat tycker jag bara är urdumt. Han har mycket att lära. Alliansen måste också försöka komma bättre överens med övriga partier och inte fortsätta sin blinda tro på att de är det enda och bästa alternativet för vårt land. Alla partier har bra och dåliga saker på sina agendor. Det är ju här vi, svenska folket, avgör vad vi tycker är viktigast för Sverige genom att nyttja vår rösträtt. Att tänka på helhetsbilden om vad som är bäst för alla, inte bara sig själv. Sedan har vi Sverigedemokraterna, som står för mycket mer än bara begränsad invandring. De har andra mål, som de har gemensamt med andra partier. Men tack vare den fixerade synen på invandringen så hamnar allt det andra i skymundan. Jag sympatiserar inte med Sverigedemokraterna alls, men man kan heller inte låtsas om att de inte finns. Kanske våra folkvalda politiker kunde växa upp och förstå att 13% (minns ej exakt) av svenska folket har gjort sitt val och röstat på dessa. Demokrati. Om man ignorerar dem är det väl inte demokrati? Jag tror tyvärr att de bara växer och blir ett större parti om de inte tas på allvar. Sedan ska man inte ge vika för alla deras krav, men man måste väl ha en dialog för att komma tillrätta med allt. Eller?

Nu är det sent, vet inte ens om jag lyckas formulera mig korrekt här. Men jag har förhoppningar om ett bättre valresultat i vår, där vi slipper ha ett parti med en vågmästarroll som vi har idag. Hoppas politikerna lärde sig något av höstens val, och de gäller samtliga politiker!

Till något helt annat nu då! Filmen ”Frost” har många kanske sett, inte vi här hemma dock. Inte än, bara musikvideon till den stora hitlåten ”Let it go”. Den älskas av barnen och när vi besökte matbutiken i helgen, twinsen och jag, så bjöd de på hög skönsång till alla andra glada morgonshoppare. Det är en fin låt, jag förstår att de gillar den. ”Let it go! LET IT GOOOO!!!”
Vi har som sagt inte sett hela filmen ännu. Vi fick för oss att barnen kanske är för små för att se den. Att den skulle vara läskig. Men det är den tydligen inte, bara lite sorglig. Och sorgliga filmer är inget för mig alls, så de får kanske se den utan mig. Tycker det är jättejobbigt att se sånt, jag vill bli underhållen av filmer. Inte ledsen. Jag tog upp ett exempel på detta när denna diskussion kom upp i lunchrummet på jobbet. Alla har väl sett Terminator 2…

Nu rynkar nog några på näsan, eller kanske skrattar rentav. Men jag tyckte det var jättesorgligt när Arnold hissade ner sig själv i den där brinnande smörjan på slutet. Allt för att inte lämna något efter sig som vetenskapen kunde vidareutveckla till det ondskefulla Skynet som ska orsaka jordens undergång. Heroiskt gjort av roboten!
Ingen på jobbet verkade hålla med mig. Kanske att de inte förstod vilken uppoffring roboten gjorde, eller vilket fantastiskt skådespeleri pojken Edward Furlong bjöd på när han grät samtidigt som Arnold smältes ner till en enda metallsörja. Jag ville ha en egen terminator när jag såg den filmen som ung. Helst ville jag bli en robot! Men sorgligt var det i alla fall att se Arnold dö. Arbetskamraterna tittade lite konstigt på mig efteråt. Tycker de är okänsliga…

Nu är klockan snart 01.30… Jag borde verkligen försöka sova. Godnatt, och ha d biff!

DAGENS JERKER går till vårt lands största sandlåda, riksdagen…

”Har du SETT den!?!?!”

Detta var det sms jag fick av min gode vän Erik i fredags. Det han syftade på var en trailer till en film som har premiär nästa år. Erik var oerhört uppspelt, och självklart hade jag sett trailern han syftade på. Det var Star Wars VII – The Force Awakens. Vår gemensamma gode vän Marcus skickade även han ett sms till mig, ungefär vid samma tidpunkt.
– Erik tjatar om nån ny He-Man trailer, nåt du sett?
Marcus låter ofta så om det gäller science fiction eller liknande. Allt är bara He-Man för honom, så bittert. Men vi älskar honom ändå! Erik och jag däremot är väldigt förtjusta i Star Wars, Transformers, Starship Troopers, Blade Runner och en hel del annat. Så vi ser fram emot den kommande filmen väldigt mycket! Kanske får vi med oss Marcus till biografen när den har premiär? Till skillnad mot tramset Star Trek så är ju Star Wars baserad på en verklig historia…

I söndags så fick jag besök av halsbrännan igen. Det var ett tag sedan sist, och därför har jag helt glömt bort att fylla upp medicinförrådet. Hade inte ens Samarin hemma, och nu tutade det rejält. Det brann ordentligt kan man lugnt säga! Jag kom då på att jag precis läst något om bakpulvrets alla användningsområden. Och hade du halsbränna så kunde man röra ner en tesked bakpulver i ett glas med vatten och sedan dricka. Desperat som jag var så gjorde jag detta, och fy fasen säger jag bara…
Den som föreslog detta ska banne mig ha stryk! Det smakade vidrigt, och hur mycket jag än sköljde munnen efteråt så tycktes jag aldrig bli kvitt den hemska eftersmaken. Jag drack glögg och åt allt möjligt, till slut kände jag inte så mycket av den beska smaken längre. Men då kom nästa ”effekt”… Vet ej vad som hände, men bakpulvret reagerade nu inuti min mage. Det gjorde skitont! Jag såg framför mig hur min magsäck började jäsa och svälla upp, och sedan skulle jag dö i en enorm gasexplosion. Men det slutade inte så illa, tack och lov. Inga gaser, inget hände. Halsbrännan var dock kvar, så det fungerade inte. Det enda som hände var att man fick jäkligt ont i magen. Ska rådfråga våra kemister på jobbet och höra om de har svar på varför jag trodde jag skulle dö. Fast det är klart, de kommer nog ha väldigt roligt åt detta på min bekostnad. Det är jag inte värd, jag är smart! Smart nog att aldrig äta bakpulver igen…

Barnen har varit friska och glada här hemma ett tag nu! Nova hade en liten släng av feber i helgen, vilket förklarar hennes humör vid middagsbordet i lördags. Hon satt på sin stol bredvid mig, och mittemot oss satt Freja och Theo på sina stolar bredvid Jenny. Freja och Theo började då busa genom att luta sig fram och tillbaka mot varandra skrikandes.
– Woaaaah! Ropade de upprepade gånger och skrattade åt varandra.
Men efter knappt en minut av detta busande så brast tålamodet för Nova.
– Nej tyst! Sluta! Röt hon till bestämt.
Både Jenny och jag blev lite ställda av detta utbrott, och kunde inte hålla oss för skratt. Man får helt enkelt ta det lugnt i Novas närvaro, speciellt om hon äter.
Jag introducerade ”Fragglarna” för barnen nyligen, minns ni dem? Det är ju kanske, tillsammans med ”Dr Snuggles” och ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, de bästa barnprogrammen som sänts på TV. Det är min åsikt i alla fall! Men Freja verkade bara måttligt intresserad, twinsen verkade uppskatta det mer dock. Fast jag undrar om det inte var jag som njöt mest av detta nostalgiska ögonblick. Mer Fragglar till folket!

Jag skäms… Hur kunde jag glömma bort ”Hjulben & Gråben”? Det är nog det roligaste jag tittat på som barn i denna djungel av tecknade barnprogram. Minns ni? Meeep-meeep!! *wrooom*

Freja och Theo gick runt och städade här hemma en dag. De skulle dammsuga och sedan dammtorka lite överallt. De hade varsin tvättsvamp och en sprayflaska med vatten som de gick runt och torkade bord och golv med.
– Jag heter Kajsa! Sa Freja plötsligt.
Detta väckte min nyfikenhet.
– Heter du Kajsa? Frågade jag.
– Ja jag heter Kajsa. Man heter det när man städar såhär förstår du! Svarade hon glatt.
Haha, okej tänkte jag. Jag fortsatte fråga varför hon valde just namnet Kajsa, om det kanske var någon på förskolan som städade där som heter Kajsa. Men jag fick inget svar, mer än att när hon städar så heter hon Kajsa. Jag känner ju en Kaisa på mitt jobb, måste fråga henne var hon fått sitt namn ifrån.

Vad sägs om en god natts sömn nu, det låtet bra i alla fall! Twinsen har vaknat varje natt de senaste veckorna, vi vet ej varför. Men vi har nu beställt nya sängar till dem så får vi se om det hjälper, hoppas det. Men det märker vi när de kommer. Sköt om er, och ha d biff!

DAGENS JERKER då, vem ska få den? Jag vill faktiskt ge utmärkelsen till en hund som skällde på mig idag när jag körde ut från parkeringen på jobbet. Hunden och dess husse stod längs trottoaren när hunden plötsligt började skälla hej vilt när jag passerade dem. Vet inte om hunden tyckte illa om Carnivalen eller om den fått storhetsvansinne och ville jaga bilen och bita den. Hur som helst så är ingen av ursäkterna bra, så vovven får utmärkelsen. Så kanske den lär sig…

Tillbaka på jobbet igår igen, redo att arbeta! Som jag skrev i förra blogginlägget så var jag sjuk tidigare i veckan. Men nu var jag tillbaka och jobbade verkligen jätte JÄTTE snabbt, och kände mig grymt duktig! Men sen så var det här med hemligheten som avslöjades på Facebook här i veckan…

Jag hade helt rätt i mina misstankar om att folk på jobbet skulle ha frågor om detta. Det blev en het potatis verkligen! Många ville fråga, påpeka och skicka lite gliringar om detta. Tänk att så många valt att engagera sig i mitt förflutna som celloartist. Det är imponerande! Jag blev även kallad cello-pojken. Det var smärtsamt…
Idag blev det halvdag på jobbet. Inte för att jag blev driven till vansinne kring det här med cellon. Nej, jag började krokna lite och kände mig hängig i hälsan igen. Eftersom det var så lugnt så tog jag ut lite komptimmar och åkte hem för att vila upp mig. Såg framför mig hur jag kurade ihop mig framför Tv:n, under en varm filt i hörnet av soffan och med en stor kopp te. Mys!

När jag kommer hem hör jag ett klickande ljud. Klick… Klick… Klick… Jenny kommer springandes ner för trappan och undrar nyfiket vem som öppnade ytterdörren. När hon såg att det bara var jag sprang hon upp till datorn och fortsatte sin jakt på det perfekta jobbet. Men var kom det där ljudet ifrån? Klick… Klick… Klick… Klick… Klick…
Efter en stund har jag spårat ljudkällan. Det är vår TV som väljer att låta så numera. Skärmen är helt svart, men man hör ett klickande ljud där inifrån. Klick… Klick… Den hade dött en aning…
Jag som är en stjärna på hemelektronik har redan provat allt. Dra ur strömkabeln och återansluta den, samt desperata försök att göra en fabriksåterställning. Men det ville sig inte, skärmen var fortsatt svart och ville ej starta upp sig. Den fortsatte bara sitt klickande. Klick… Klick… Klick…
Varför? Vem njuter nu av min misär? Här känner man sig lite sjuk och svag, och ville inget annat än ligga framför Tv:n en stund innan alla barnen kom hem. Varför kan jag inte få ha lite medgång? Jag blev lite ledsen. Då kom jag att tänka på Carnivalen också, och då blev jag ännu mera ledsen. Nä, man kan inte klappa ihop här nu på grund av detta tänkte jag likt He-Man. Det är bara att leta upp kvittot och kolla garantin så ska nog allt lösa sig. I have the power!
Men snabbt slås benen undan för mig igen. Samtidigt som jag ser det sparade kvittot så noterar jag vart jag köpte denna älskade TV. På Expert… Expert gick ju i konkurs för något år sedan. Kul! Det underlättar säkert för mig! Skit också! Jaja, vad göra… Jag börjar med att ringa upp TV-tillverkaren…
De tar glatt emot mitt samtal och är väldigt hjälpsamma. De ska försöka skicka ut en tekniker som ska komma hem och laga vår TV. Så bra tänker jag! Men när de ser att min garanti gått ut så blev det genast lite mer lågmält. De ber mig kolla upp försäkringen jag tecknade vid köpet av TV:n så att den fortfarande är giltig, eftersom Expert senare gick i konkurs. Men de skickar en tekniker ändå, nu ska det bara redas ut vem som ska betala för kalaset.

Efter lite research så hittar jag åt försäkringsbolaget och ringer upp dem. Mm, telefonkö. Härligt… Men efter 17 minuter så var det äntligen min tur! De var inte lika entusiastiska och hjälpsamma, utan kopplar mig vidare till ett annat bolag som har hand om Experts ärenden. Där talar en telefonsvarare om för mig att de har lunchstängt. Sedan bryts samtalet…
Hahaha! Jag ringer igen! Telefonkö igen! Hurra! Hahaha! Morr… Efter ytterligare en längre väntan kommer jag fram igen, och meddelar att dit de kopplade mig där var det lunchstängt. De beklagar detta och gav mig ett direktnummer att ringa när de var på plats igen. Så det gjorde jag, direkt när de öppnade telefonlinjerna igen. Efter en hel del fräsiga val med knapparna på telefonen så hamnade jag i en ny telefonkö.
– Alla handläggare är för tillfället upptagna. Du har placerats i kö, och har plats nummer ett i kön. Sade en robotdam.
Skönt tänkte jag, då lär det gå fort. Fast, nej. Ni känner ju mig och mina vardagliga motgångar numera. För idag fick jag erfara, att trots att man är först i kön så kan man få vänta. Länge. 14 minuter senare som nummer ETT i kön, då var det min tur!
Vi gick igenom mitt köp och efter en kort stund så var allt klart. Försäkringen var fortfarande giltig och de står för reparationskostnaderna. Underbart! Jag blev så glad att jag bestämde mig för att använda mig av all denna energi till att tvätta bilen. Carnivalen måste ju vara ren när den fotas till säljannonsen. Jag tog med mig en hink vatten ut till bilen, då började det att regna. Jag gick in igen…

Klick… Klick… Klick… Klick… Åh grymma värld!

Igår hände något fantastiskt! På vägen hem från jobbet så mötte jag en annan Carnival. Det kändes liksom helt overkligt. Finns det fler? Ja det är klart att det finns fler än bara vår Carnival, men här på Värmdö?
Jag blev nyfiken, den hade ju samma färg som vår och allting! Jag ville köra efter den, och prata med ägaren. Tänk om de går igenom samma elände med deras Carnival som vi gör med vår? Upplever vi samma problem och brist på körglädje? Har även deras halvljuslampa slocknat på just den trånga sidan framtill i bilen där man inte kan komma åt att byta den själv? Har de en fungerande AC, hur känns det? Vad har de för däcktillverkare på sina vinterdäck, också Vredestein? Får de köra runt med 3 liter kylarvätska i reserv, kokar deras koreanska motor? Många frågor växte fram och jag kände mig nästan tvingad att förfölja den andra bilen. Man jag gjorde det inte, för tänk om deras bil var helt felfri. Tänk om det bara är vi som har ett så kallat ”måndagsexemplar”? Det skulle i så fall vara mitt livs tredje måndagsexemplar om vi pratar bilar, efter de forna jobbarbilarna jag kört av märkena Skoda och Citroën. Hur många måndagsexemplar har ni, ni som läser detta där ute, blivit drabbade av?

Klick… Klick…  Klick…

Twinsen, Freja och Lembit! Hur mår alla barnen? Bra skulle jag våga påstå! Men lite orolig är jag nog ändå.
Lembit ser man fortfarande nästan aldrig, om inte internet ligger nere eller det vankas mat. Annars sitter han framför sin dator på sitt rum 24/7.
Freja har gått in i en fas som jag valt att kalla för ”angry mode”. Hon har blivit ovanligt känslig, ilsken och börjat trotsa och skrika otroligt mycket. Men det går säkert över. Om ett tag. Helst under natten, det vore trevligt…
Nova lallar runt mestadels hela tiden och är glad. Även om hon väljer att med högsta ton skrika rakt ut oavbrutet i typ 30 sekunder så fort hon ej får som hon vill. Och hon vill fortfarande inte sova ordentligt på nätterna utan vaknar hela tiden. Men, annars är allt lugnt!
Theo då, han har även han gått in i någon form av ”angry mode”. Fast om man jämför med Freja så vill jag nog kalla detta för ”angry mode lite”. Han blir inte upprörd lika ofta, men när han väl blir det numera. Oj oj, vilket humör! Men bortsett från det så är nog allt under kontroll med honom. Fast det är klart. Ikväll satte han på sig Frejas klänning när han skulle sova. Theodore…

Nu ska jag njuta av en kväll fri från TV, kommer gå bra det med. Ni andra med fungerande TV-apparater, ha d biff!

Klick… Klick…

DAGENS JERKER går till Henke. Han har blivit en riktigt ondskefull person som njuter av andras motgångar och önskar alla andra enbart elände. Ät pepparkakor och bli snäll din jäkel!

En välbevarad hemlighet från min barndom är nu ”out in the open”, så att säga. Och jag har nu fått erfara hur fort nyheter, bra som dåliga, färdas i sociala medier. Damn you Facebook…

Allt började med att min kära far hittat ett videoklipp på några som spelade cello. I hans beundran för dessa så publicerade han klippet på sin facebookstatus, helt ofarligt och ingen skada skedd. Men han skrev en kommentar…

Cello… Jag hade ju lagt denna epok från mitt tidigare liv helt bakom mig. Förträngt och gömt detta långt långt bak i mitt minnes mörka vrå. Nu bubblade den upp till ytan igen. Ni som ej använder Facebook kan ju notera den feta texten på mitt namn, det betyder att jag är ”taggad”. Det betyder först och främst att alla hans kontakter på Facebook ser ovanstående kommentar. Men en tag av mitt namn betyder även, att alla MINA kontakter ser vad han skrivit. Det tog inte lång tid innan min mobiltelefon började pipa och blinka, den ena efter den andra kommenterade detta på antingen Facebook eller via sms. Nu visste alla…
Jag är inte upprörd eller arg på farsan, inte alls. Allt är lugnt. Men nu vet jag hur fort nyheter färdas tack vare sociala medier. Det blir då påtagligt läskigt när man tänker på barn, ungdomar och såklart även vuxna som kan drabbas av hur fort saker sprids på nätet. Tänk att bli utblottad i sociala medier med något du är livrädd för att dela med dig av. Nu är ju inte min cellokarriär något jag skäms för eller på något sätt jämför med de som fått bilder eller elaka rykten publicerat på nätet. Så tänk er för vad ni skriver på nätet! Detta vart bara en väckarklocka för min del, men jag fascineras fortfarande över hur fort allt gick. Och till min kollega på jobbet Kaisa, Facebook vägraren nr.1, kan jag trots det jag nu skrivit om bara säga en sak. Skaffa Facebook!
För övrigt så var jag grym på cello. En god damn rockstar! Ingen kunde påstå något annat. Jag och mina kamrater i orkestern levererade vid varje konsert! Och om det inte vore för att det var så jäkla tungt att släpa på den där cellon fram och tillbaka till lektionerna varje vecka så hade jag nog varit en legend idag. Jag hade spelat på alla stora konserthus runtom i världen, med operahuset i Sidney som hemmafäste. Där skulle storslagna konserter hållas och fyrverkerier avfyras utanför när jag framfört musikaliska stycken som ”Kokaburra bor i ett gummiträd” och den evigt nötande ”Köttbullar med lingon”. Jag hade varit sensationell…

Sedan känner jag att jag måste klargöra en sak för alla mina, och min fars, facebookvänner. I kommentarsfältet kunde varken min far eller främst min mor ej låta bli att skriva något om detta…

”Lite mindre instrument”… Vad de syftar på här är att jag även under en väldigt kort period spelade klarinett, och det är INTE en metafor för att pillade på mig själv!! Att man måste förklara allt…

Övriga händelser då! Freja och jag har varit sjuka, hostat och snorat i massor. Fast båda två kände oss dock pigga redan igår kväll, så det vart inget långvarigt denna gång. Hon kunde återgå till förskolan idag, medan jag tyvärr fick en släng av ett återfall under natten. Så det blev till att stanna hemma från jobbet ytterligare en dag. Men nu känner jag mig piggare igen och hoppas att jag kan jobba imorgon igen. Tror nog alla på jobbet saknar mig och är fulla av frågor kring min forna cellokarriär.

På jobbet har det hänt grejer sedan en tid tillbaka. Bra grejer! Jag har fått nya arbetsuppgifter, och jobbar numera även på företagets kontrollabb. Detta för att täcka upp för en underbar kvinna som nu ska få barn vilken dag som helst. Så jag kommer nu att sitta med de övriga på kontrollabbet onsdag till fredag i ett halvår framöver. Det är superkul!
Nu har vi det lite lugnare för stunden, vilket har medfört att jag jobbat på kontrollabbet hela veckorna på slutet. Och där hörde jag en låt som jag inte hört på väldigt, väldigt… Länge…
Låten heter ”Rush rush” med Paula Abdul, och den var en riktig hit när jag gick på mellanstadiet i skolan. Jag tänker mest på klassfesterna man hade på den tiden, det var ju så kul! Man hade dessa fester i klassrummet och knuffade bort alla skolbänkar så att man fick ett stort dansgolv i mitten av rummet. Sedan köpte man med sig läsk och godis som man mumsade i sig under kvällen. Det fanns oftast ett par föräldrar där som startade nåt kassettband med musik innan de sedan satte sig utanför och drack kaffe. På denna tiden så var ju artister som exempelvis Michael Jackson, MC Hammer och just Paula Abdul otroligt populära. Det var även runt dessa tider som man började bli lite intresserad av det motsatta könet. Man var inte längre rädd för tjejbaciller, utan var nu modigare än någonsin. Man vågade till och med fråga chans på sin favorittjej i klassen. Men detta krävde stil och finess…
Alla skuttade till en början runt i högsta tempo till låtar från främst Michael Jacksons skiva ”Bad”. Alla var sockerstinna och höga på godis. Man kunde inte riktigt dansa, utan försökte titta på alla andra hur de gjorde och försökte minnas hur man dansade bugg från danslektionen man haft på gympan. Man bjöd upp någon och ställde sig framför varandra och höll varandras händer. Sedan började man sakta snurra runt och liksom bara studsade snabbt mot sin danspartner fram och tillbaka. Och alla verkade försöka göra detta snabbare än alla andra. Men sedan mot slutet av kvällen så brukade den alltid komma, låten ”Rush rush”. Det var nu det skulle ske, alla hade väntat på att den skulle spelas så att man fick bjuda upp sin drömmis i klassen och dansa den enda dansen man kunde kontrollera vid denna ålder. Tryckaren…
Nu kunde ju förstås flera vara intresserade av att fråga chans på samma person, så det gällde att vara snabb. Men hade man tur så fick du dansa med den du ville, och det var förstås kvällens höjdpunkt. När låten sedan led mot sitt slut började man bygga upp självförtroendet för att ställa frågan när dansen var klar. Det fanns bara en liten sak som kom emellan, nästan varje gång. Saken var en pojke som heter Kalle…
Oftast var denna tryckarlåten den sista på kassettbandet. Och många från klassen kanske minns hur Kalle då smög fram och bytte kassett för att dela med sig av sin musik. Så när man står där och precis har ställt frågan med stort F, då är det inte så passande att höra filmmusiken från ”Hajen” dundra ut i högtalarna. Det hjälper inte till i situationen om man säger så! Han spelade inte samma låt varje gång, och svaren kunde därför ofta variera. Ibland spelade han ”Hajen” och ibland ledmotivet till ”The A-team”. Så ibland blev svaret ja och ibland nej, inte helt beroende på vilken låt han spelade. Får jag hoppas. Han brukade oftast rädda kvällen med att spela den där kända låten från filmen ”Snuten i Hollywood”. Den gillade ALLA! Vilka tider det var!

Senaste från Carnivalnytt! Vi har ett stycke läckage i kylaren. Jag repeterar, vi har ett stycke läckage i kylaren. Detta kunde Magnus, Lenas alldeles egna alfahanne, igår konstatera när han med pannlampa undersökte bilen. Jag är ju lite less på Carnivalen om det nu undgått någon, och är därför inne på att sälja den. Magnus hjälper oss att med sina kontakter hitta en ny bil åt oss, helst en rejäl Volvo V70 med automatlåda och utan träinredning. Men först ville han se om han hittade åt fenomenet med den försvinnande kylarvätskan. Så vi fyllde upp både kylare och kärl med vatten, sedan körde vi en sväng med Carnivalen tills den blev varm. Men nu hände inget. Är det inte typiskt? Eller jo, han påtalade att sätesvärmaren fungerade utmärkt och att ”äggen nu var kokta”. Det tyckte jag var roligt! Sedan sa han att växellådan växlade skitdåligt och förmodligen behövde ny olja. Det tyckte jag inte var lika roligt. Fokus på ett problem i taget här nu tack. Men nu låg motorn så fint i temp och visade inte en tillstymmelse till att bli överhettad.
Det bubblade dock lite i kylaren när han fyllde upp vattnet där tidigare, kanske var det en luftficka eller något som spökat tidigare? Men sedan kunde han se hur det droppade lite vatten nedtill på kylaren. Troligen är det ett väldigt pyttelitet hål någonstans. Men då kunde en hel del dyrare problem sållas bort i alla fall, som trasig vattenpump eller skadat topplock.
Så vi åkte och köpte olja till växellådan som vi fyllde på, trodde det var ett värre ingrepp än så. Men nu växlar den bättre än någonsin! Och sedan ska Magnus kolla med sin kontakt på verkstaden vad det kan kosta att laga kylaren. Nu håller vi tummarna för en billig affär, sedan kan vi i lugn och ro sälja ski… Jag menar bilen…

Hallå! Nu är det sovdags, aja baja mig att vara uppe såhär sent. Sov gott alla, och ha d biff!

DAGENS JERKER går till Sydkorea, eller vilket land som nu är skyldiga till att ha tillverkat Carnivalen som jag nu tvingas hasa mig fram med. Att ni inte skäms!
Nu pajade ena halvljuset också, hurra…

Save the forest! Inte Forrest Gump, utan the rainforest! 

Visste ni att jag är stolt ägare till lite regnskog! Typ några fotbollsplaner i storlek, om jag inte minns helt fel… Detta var något jag kom att tänka på nu i veckan. Forna klasskamrater från Kvarnbäcksskolan i Jordbro, rätta mig om jag har fel. Men visst gjorde vi någon form av insamling för att stoppa skövlingen och rädda regnskogen? Jag har ett svagt minne av att vi tillslut var stolta ägare av lite regnskog i Sydamerika.
Vad hände sen då? Man läser och hör inte något alls om hur det skövlas regnskog. Det var ju en jättestor grej när vi gick i skolan, och jag var själv livrädd. Jag trodde ju att när regnskogen sakta försvann så skulle vi bli utan luft och sakta dö på den tiden. Och ozonlagret var ju i riktigt dåligt skick! En stor anledning till det var troligen min morsa, och hennes kompis Mona, och deras konsumtion av hårspray. Men fina i håret var de såklart!
Kan man ta reda på vilken bit av regnskogen som vi äger? Jag undrar om någon eller några av mina gamla klasskamrater kanske numera lever i vår del av regnskogen. Se så fint där är!

Där skulle man gärna bo, och plaska runt lite. Fast, det är ju klart… Helt ofarligt är det väl inte. Har ju noterat att det finns någon sorts läskig fisk där, som simmar upp genom urinröret och spärrar ut sina taggiga fenor och stannar där inne för gott. Den går ej att få ut, man måste ta till en otrevlig åtgärd. Att amputera könet känns ju lite onödigt, man vill ju kunna styla lite ibland. Sedan finns det ju andra djur man bör undvika i vattnet. Jag törs nästan svära på att skulle jag göra ett fulländat magplask och bada just där, ja då gör förmodligen regnskogens största anakonda det också. Det slutar högst troligt med, att efter en lång brottningsmatch med välriktade judohugg och några macho kommentarer från min sida, så kvävs jag till döds av den 73 meter långa ormen. The end, på den smarta idén…

Minns ni hur allt föll samman här förra helgen? Carnivalen skämde ut sig och min mobiltelefon fungerade inte helt önskvärt. Men nu har det börja ordna upp sig igen!
Carnivalen får man mata med glykol och vatten lite då och då. Så håller den i alla fall under resan till och från jobbet. Vroom vroooom! (45km/h…)
Mobiltelefonen gick ju ej att ringa med längre. På Tre var de så otroligt hjälpsamma och hoppades väl på någon magisk lösning med frasen ”vad märkligt”. Det kom bara någon dag senare ett mail med en liten enkät från Tre, om hur nöjd jag var med deras kundsupport. Jag behöver väl knappast gå in på vad jag tyckte om den…
Nej, men jag tog kontakt med dem igen och bad dem hjälpa mig med problemet. De bad mig prova lite olika saker i inställningarna, men när inget fungerade så beslutade de sig för att skicka mig ett nytt SIM-kort.
Men samma kväll så lyckades jag lösa problemet helt själv! Men vad jag gjort eller gjorde för att bli av med felet håller jag för mig själv. Som Janne a.k.a herr Banan, min förra chef en gång sa:
– Det räcker om jag vet vems felet var…

Denna helg har Freja och Lembit rest med Lena och Magnus till Tallebo. Tror även att Sunway (Solveig) skulle med dit, men är inte säker. Det verkar gå bra i alla fall, Freja har inte haft tid att prata med oss. För hon har så roligt!
Vi andra har passat på att röja lite här hemma. Nova har varit hängig också så vi har hållt oss hemma mestadels. Tog med mig twinsen på en liten kort utflykt till Grisslingebadet på förmiddagen. Vi skulle se om det fanns ankor att mata där, men det fanns det inte. Då gick vi till gungställningen de har där på stranden istället, så att de fick gunga lite. Och vad ser jag då, att däcken de gjort gungorna av är av märket Vredestein! Samma som mina vinterdäck till Carnivalen. Är det detta de duger till, som gungor? Fasen vad trygg jag ska känna mig på vägarna i vinter…

Vi såg även en film i helgen, Dracula Untold. Det var en annorlunda historia om den transylvanska prinsen Vlad och hur han blev vampyren Dracula. Oväntat bra måste jag ändå erkänna att jag tycker att den var! Inte läskig, utan mer spännande och känslomässigt jobbig. Se den!

Nu är jag sur… Har precis sett EM-kvalmatchen mellan Montenegro och Sverige. Den slutade 1-1 och jag vill skylla allt på domaren för att det inte blev en svensk vinst. Kanske så hade det känts bättre om jag haft lite öl hemma, men den är slut. Vi har glögg. Men det känns inte riktigt läge för halsbränna och sura uppstötningar ikväll. Jag väntar till första advent istället!

Nu tänker jag sova, ur spår! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Sune. Varför? Därför!

Detta har varit en händelserik helg, och den är inte ens över ännu…

Det är idag 25år sedan Berlinmurens fall. Die mauer. Självklart så var ju detta otroligt stort för hela Europa, ja och hela dess omvärld egentligen. Jag sluter mina ögon och tänker tillbaka till 9 november 1989, och inser att jag inte minns någonting. Jag minns bara låten med samma namn av Ebba Grön…
Betydelsen för Berlinmurens fall förstod jag först när jag blev äldre. Men som 10-åring var jag troligtvis fullt upptagen av annat, och ansåg mig säkert ha viktigare saker för mig. Som att bygga något framtida vapen med mitt lego, träna mina två små vattensköldpaddor till ninja turtlar, eller fundera på mitt framtida lyxliv som hjärnkirurg. För er som inte redan vet det, så lyckades jag inte med något av detta…
Men jag har nu sett den senaste filmen, Ninja Turtles. Eftersom det är den bästa film som min kollega Billy sett så var jag ju tvungen! Haha, eller inte riktigt så kanske. Han gav den godkänt i betyg, något även jag kan sträcka mig till. Häftigt gjord och underhållande! Men det var nog mestadels på grund av alla barndomsminnen med dessa ninja paddor som kom tillbaka. Cowabunga!

Likt murens fall, så har jag faktiskt upptäckt att andra saker fallit samman i min närvaro denna helg. Vi börjar med det minst otippade, Carnivalen…

Ja detta är ju ingen högoddsare på veckans tips direkt, knappt spelbart faktiskt. I mitt senaste blogginlägg så klagade jag en aning på frånvaron av den varma luften inuti i bilen. Igår, hade den tagit sitt pick och pack och lämnat Carnivalen. Vi var på väg hem från Lena och Magnus, när jag efter tio minuters bilfärd frustrerande kände mig fram efter någon form av varmluft från ”klimatanläggningen” i bilen. Den blåste bara iskall luft hela vägen hem! Trots att tempmätaren stod rakt upp och peakade mot överhettning, vilket den som oftast gör på den här bilmodellen. Jenny och barnen anmärkte såklart på hur kallt det var i bilen, men jag hoppas på att värmen skulle komma igång snart. Det gjorde den inte…
Men vet ni vad Carnivalen började göra istället? Låta märkligt! Vid Grisslingerakan började jag höra ett märkligt missljud, vilket inte var så lätt när Theo grät och Freja skrek att hon inte hörde Bamse på bilstereon längst bak i bilen. Och när vi svängt av vägen och rullar ner mot vår radhuslänga så skramlar och låter den något överjäkligt! Några av grannarna var självklart utomhus denna kalla lördagseftermiddag och bevittnade hur vi kom hemrullandes i vår ”Sprutt-i-bang-bang-bil”. Jag sket fullständigt i detta just nu och misstänkte att nu dör äntligen bilhelvetet! När vi parkerat bilen och stängt av den så fortsatte den att låta högt och föra oljud. Bränt luktade det också! Jenny har sett för mycket filmer om James Bond och förde snabbt in alla inomhus i tron om att bilen skulle typ explodera eller nåt. Jag öppnade motorhuven och sökte med lampa runt efter misstänkta läckage eller trasiga remmar. Men hittade inget uppenbart fel. Kollade kylarvätskan och oljan, båda var det aningen låg nivå på. Jag beslöt mig för att vänta en timme eller två innan jag skulle göra en ny kontroll och dra några slutsatser om eländet.

I dessa situationer finns ingen bättre hjälp att få än att kontakta släktens två oljetroll, min far och bror. Jag är ingen motormänniska och har inte dessa kunskaper, är mer en byggarpojk. De är dock mycket rutinerade med god kunskap om motorer, och har alltid bra tips på vad man kan göra i jobbiga situationer när det gäller bilar. Men när jag skulle ringa dem uppdagades nästa sak som fallit samman, min mobiltelefon…
Gaaaahh!! Varför går det inte att ringa utgående samtal från telefonen?  Kollade upp om jag missat att betala fakturan, om jag gjort något konstigt i inställningarna på telefonen eller helt enkelt inte hade täckning. Men inget var fel. Eftersom det inte gick att ringa så mailade jag till mobiloperatören och beskrev problemet i hopp om att få hjälp med mad jag skulle göra. Vill inte hänga ut dem med namn här utifall det inte är något de gjort som är fel. Men efter svaret jag fick, ”vad märkligt”, som någon sorts lösning på problemet så väljer jag nu att informera omvärlden om att det är Tre det handlar om. Hör ni det alla, Tre! Tre heter de som löser problem med kommentaren ”vad märkligt”. Inget mer, pajasar! Fast det kan ju förstås vara FRA, Försvarets Radioanstalt, som ligger bakom spärren av min mobiltelefon. Med tanke på allt intressant som jag har att säga mina medmänniskor när jag ringer så är det inte helt otänkbart. Men men…
Jag fick nu låna Jennys mobil med det blommiga fodralet och ringa, lite genant. Men kunde efter en stunds konsultation med oljetrollen nu börja reda ut problemen med Carnivalen. Mobilen får jag ta tag i under veckan som kommer.
Troligtvis höll bilens motor på att koka precis när vi kom hem. Det kunde vara en förklaring till oljudet, och om kylarvätskan är slut får du tydligen inte heller någon värme i bilen. Bingo på båda svaren från oljetrollen! Behållaren för kylarvätskan ekade tom, oljenivån såg dock bättre ut nu. Så idag fyllde jag på ny kylarvätska och rullade sakta fram i kvarteret. Jag försökte lyssna efter oljudet jag hörde dagen innan men nu lät det faktiskt bättre. Tyvärr så tändes lampan som varnar för att bensinen snart tar slut, så nu var det bara att hålla tummarna för att bilen skulle hålla hela vägen fram till bensinstationen. Varför händer så mycket problem på samma gång?
Jag körde kallsvettigt fram och luktade likt en blodhund hela tiden efter mystiska brända dofter. Tempmätaren reste sig snabbt i givakt och varnade för överhettning. Haha, hurra! Kan vi inte göra bilfärden mer spännande?
Men allt höll hela vägen, tack för det. Jag kunde köra hem aningen lugnare och slapp motorhaveri. Dessvärre skulle vi ha åkt ut till min bror i Vega och fira hans födelsedag, och vår far såklart eftersom det är fars dag idag. Men någon sådan lång bilfärd vågar jag mig inte ut på just nu. Istället fick vi lämna ett abrupt återbud och får fira en annan dag. Men vi önskar dig en försenad men underbar födelsedag ändå Tommy! Och en härlig fars dag till dig pappa Mats!

”Ja tjena herr kommunfullmäktige! Det ryker ja, det har du helt rätt i… Undrar brandchefen vad det är? Jaha, men du kan nog hälsa honom att det är lugnt… Ryktet på byn säger att det bara är galningen med Carnivalen som är i farten igen… Nej han eldar inte, det är tydligen bilen som lagt av… Jaha andra rökmolnet, jo det är tydligen hans mobiltelefon… Den är enligt rykten 3 månader gammal nu så det var nog dags för den att gå upp i rök på något vis… Ja… Nej håll kvar brandbilarna ni, han vill nog inte bli störd just nu…”

Om ni tror att helgens motgångar tog slut där, så hold your horses!
Det var ju bara en sak till. Idag bytte jag nämligen däck på Carnivalen, till vinterdäck av för mig okänt märke. Det var de som följde med när jag köpte bilen. Vredestein heter märket, coolt tyskt namn som anspelar på vrede tänkte jag. Lite vrede är ju precis vad jag känner för Carnivalen. Genast började jag jämföra dessa med mer kända däcktillverkare, som exempelvis Michelin. Priserna var till en början inte så märkbart olika, Vredestein var någon hundralapp billigare per däck. Men betygen de fått var där de skiljde sig åt. Michelin hade oftast höga betyg, A eller B för prestanda och kvalitet. Medan mina förmodade tyska rallysulor Vredestein låg på värdelösa D och till och med E i betyg. Fasen också, inte ens schyssta däck kan man få skryta med. Jaha, ja men skit ska väl skit ha tänkte jag och fantiserade om hur Carnivalen plötsligt föll ihop däcklös på marken…

Men det var inte det största problemet, utan det skedde när jag skulle bära in sommardäcken i förrådet igen. Vi har ju ett gammalt sopskåp där sopsäckarna satt förr i tiden, innan de mer behändiga kärlen kom till. Och på insidan av förrådet ovanpå detta sopskåp så förvarade jag däcken till bilen. Inspirerad av ninjapaddorna från filmen vi såg igår, så utbrast jag ett högt ”Cowabunga” och kastade upp det sista däcket på högen. Men det som brast var inte helt oväntat min rygg. Likt ljudet av en gigantisk limträbalk som går av på mitten, vilket inte är helt troligt, men så upplevde jag situationen. Det slog mig nu att ninjapaddorna faktiskt är tonåringar i filmen, och bra mycket mer spänstiga än vad jag är. Men däcken var i alla fall på plats i förrådet igen, och jag kunde nu missnöjd återvända in i huset igen…
Dock så fick jag en idé! Vad kan vara bättre mot en ömmande rygg än ett varmt bad? Jag som inte ens badat i vårt nya hem tidigare gjorde slag i saken och tog ett bad. Jag skvätte i lite badolja och låg förväntansfull i badkaret när jag tappade upp badet. Dessvärre var det inte så ergonomiskt som det ser ut och blev aningen obekvämt för nacken. Så istället för att behandla en värkande rygg så drog jag även på mig en stel nacke. Jag beslutade mig därför att kliva ur badkaret. Till min förvåning och ENORMA besvikelse så insåg jag då något jag inte tänkt på den senaste tiden. Där i badkaret var det enbart vattenfyllt till ungefär en tredjedel, har min enorma kropp fyllt ut resten? Det var ju vatten upp till badkarskanten när jag låg där! Och nu… Nä, jag orkar inte. Länge leve Jimmy, numera även kallad Obelix…

Allt har dock inte varit hemskt, för jag blev underbart firad av familjen eftersom det är fars dag idag! Jag somnade om efter att Jenny smygit ner med alla barnen till nedervåningen när de vaknat. Hon stängde ju till sovrumsdörren efter sig så då var det inga problem alls. Jag fick en härlig och efterlängtad sovmorgon, minns knappt hur det var att få njuta av en sådan sak. Det var den bästa presenten jag kunde få denna dag! Men de hade mer på gång. Freja kom och väckte mig vid halv tio, då var frukosten klar. De hade åkt iväg till Mcdonalds och köpt hem massor med toasts och McMuffins, mums! Och inte nog med det, jag fick även strumpor, raggsockor, en trisslott, en travrad och en fin kaffemugg av Freja. Plus donuts till kaffet! Eller punkar som Nova kallade dem. Vilken underbar dag! Tack så jättemycket familjen!

Nu bör jag nog sova, utifall jag måste ta Jennys cykel till jobbet imorgon. Vem vet, Carnivalen kanske inte startar igen eller så har alla fyra Vredestein däcken fått pyspunka. Trevlig fars dag på alla fathers out there, ni andra får ha d biff!

DAGENS JERKER går till Tre. Jag kan inte släppa svaret jag fick av dem. Får helt enkelt låna Jennys blommiga mobiltelefon och ringa dem imorgon. Tänker inte ha mobiltelefon längre, vill ni mig något får ni signalera eller något liknande så kontaktar jag er.
Tre… Tycker de ska skämmas och förtjänar mer än väl utmärkelsen idag. ”Vad märkligt”…