Hjulen på bussen snurrar runt runt runt! Runt runt runt!
Så är det, nu sitter jag med blank frisyr på en buss till Halmstad. Vi ska till Tylösand på konferens, ska bli riktigt trevligt! Förhoppningsvis så kan jag skriva varje dag och hålla alla som följer bloggen uppdaterade. Men först, så kan jag ta en lång snabbgenomgång om vad som hänt sedan sist…

Vill ni skratta lite? Ska vi börja med Carnivalen då kanske, den tycks ju vara ett glädjeämne för många läsare. Den blev ju krockad och förstörd, sedan skulle försäkringsbolaget utreda händelsen och kostnaden för skadorna. Efter nästan två veckor var ärendet avslutat, och efter att jag fått två val. Laga bilen till en kostnad på nästan 38000 kr, eller skrota bilen. Försäkringen skulle täcka alla kostnader för att reparera skadorna, eller så skulle jag få samma belopp utbetalt om jag valde att skrota bilen. Jag gnuggade händerna av ondskefull lycka och valde pengarna. Haha, hurra! Jag blev äntligen av med Carnivalen och fick bra betalt för den. Märkligt att mitt livs sämsta bilaffär efter allt elände och helvete, skulle resultera i att bli mitt livs bästa bilaffär. Och om jag blundar riktigt hårt, så kan jag visualisera hur en sådan där stor maskin trycker ihop Carnivalen och mosar den till en liten plåtkub. Så lycklig!
Det svåra är att hitta en ny bil. Jag vill helst inte ha en tillfällig bil igen, så att hela historien med Carnivalen spelas upp igen. Nej, jakten pågår för fullt just nu och Magnus rycker i alla trådar han kan för att hjälpa till. Så vi får se vad det blir för bil i slutändan, spännande!

Bye bye jäkla skitbil, haha!

Det har firats påsk också! Den firade vi med Lena, Magnus och Solveig (eller mormor Solen sombarnen säger) i Tallebo. Denna gång fick barnen åka lite moped och gräsklippare med Magnus, något de uppskattade väldigt mycket. Det blev lite fel efteråt bara. När Nova och Theo skulle berätta vad de gjort.
– Vi åkte Magnus snoppe!
De menade såklart moppe, och vi försökte få dem att säga rätt.
– Vi åkte Magnus noppe!
Det var det närmaste vi kom, men det fick duga. Förskolan har i alla fall inte kontaktat oss efteråt och velat diskutera Magnus snoppe. Tack och lov.

Sedan målade vi ägg med barnen. Detta var inte helt lätt, att hålla i ähget och samtidigt försöka måla med penseln. Det var något enstaka ägg som gick sönder. Speciellt när jag såg Freja ledsna på att ägget inte höll sig stilla och smackade det i bordet.
– Så, nu ligger det still. Sa hon men insåg snart att ägget gått sönder.
Efteråt ville främst Freja och Nova klä ut sig till påskkärringar. Theo ville bara pröva lite, sen var det bra. Så de blev målade i ansiktet och fick ha något som liknade sjalar på huvudet. Detta upprepade sig några gånger under hela påskhelgen, så kul var det uppenbarligen.

Påskägg! Det letades ju såklart efter påsägg också! Freja verkade minnas denna lekfulla tradition och tog täten i sökandet. Och nu hade vi nytta av leken ”Gömma nyckeln” som jag lärde dem när vi var i Sälen tidigare i år. Fågel, fisk eller mittemellan, och om det bränns eller ej när man kommer nära gömstället. Det var en intensiv jakt, men tillslut så hittade de äggen!

Det var en härlig påskafton och alla verkade glada. Men senare denna kväll hände något märkligt. Det var inget jag reflekterade över så mycket just då när det hände, men det blev en stor snackis angående detta på påskdagen…
Klockan var strax innan midnatt och jag hade precis gått in till sovrummet där Freja och jag sov. Det var så mörkt så jag drog upp rullgardinen lite för att se vart Freja låg i sängen. Hon brukar ju kasta sig runt åt alla möjliga håll när hon sover. Så jag lade henne lite mer tillrätta innan jag själv bäddade ner mig bredvid. Och när jag ska göra iordning mobilen för att lyssna på lite musik innan jag somnade så lyser det upp utanför huset. Det var som om en bil körde upp och vände runt framför huset och sedan försvann. Efteråt hördes en hög knall. Konstigt tänkte jag, utan att reagera så mycket på knallen. Det måste ha varit ett tåg eller något, eftersom huset ligger bara cirka hundra meter från tågspåret. Men det var inget mer än så, och strax efteråt så somnade jag.
Nästa morgon frågade Lena och Magnus om vi sett något av det som hade hänt. Om jag förstod saken rätt så hade tydligen en granne längre bort ringt upp Magnus när detta konstiga ljussken utspelat sig kvällen innan. Han sa att det var en stor rund farkost med blinkande ljus som befann sig framför hans hus övanför sjön. Typ ett UFO, sedan drog det snabbt iväg på himlen och försvann med en knall…
Okej, vad ska man tro om detta. Solveig berättade att hon hade hört en hög smäll, men inte sett någonting. Jag berättade om det konstiga ljuset som lös upp genom vårt sovrum och att även jag hört en knall efteråt. Fasen att jag inte gick upp till fönstret och tittade! Tänk om jag hade fått se något häftigt, men nu gick jag miste om detta. Fasen också! Jag är lite skeptisk till hela UFO-grejen, men man vet aldrig. Jag tror definitivt att det finns mer liv där ute i universum, så tänk om det var ett UFO…

Vid närmare eftertanke så är jag kanske glad att jag inte såg något. Jag kunde ju ha blivit bortförd! Det har jag minsann sett i serien ”South Park” att man kan bli. När Cartman drömmer läskiga mardrömmar om aliens. Som sedan visar sig ha fört bort honom och planterat en liten antenn eller nåt i hans rumpa. Tack och lov så slapp jag ju det, alla aliens är väl kanske inte lika trevliga som den där bruna E.T…

Jag har gjort min alldeles egna korv hemma! Jag köpte kött, kryddor och fjälster som jag malde ner och fyllde på min älskade Kitchen Aid. I love that machine! Den är grym, och allt gick jättebra. Jag hade ju dessutom fått en bok av Lena i julklapp om korv för något år sedan, den kom verkligen till användning nu. Den var suverän i att beskriva hur man gör och även fylld med massor av korvrecept. Först malde jag ner allt kött och efteråt så blandade jag det med alla kryddor. Sedan var det bara att montera på korvhornet och fjälstret på köttkvarnen och börja fylla det till korvar. Det var inte helt lätt, men inte svårt heller. Jag insåg snabbt att jag inte skulle klara av att knyta korvarna till önskad längd medan jag fyllde fjälstret. Så jag gjorde en lång korv, typ två meter. Sedan skyndade jag mig att knyta korvarna till önskad längd innan fjälstret hann torka. Man vill ju inte att korvarna ska spricka. Allt detta tog lång tid, flera timmar. Men det var det värt, för de blev rackarns goda. Såhär såg de ut, Jimmys bratwurst!

Nästa gång blir det Jimmys wienerkorv och kanske även Jimmys bamse! Hahaha! Fler gånger lär det bli i alla fall, för det var verkligen roligt att göra egen korv.
Nu ska jag fylla i en enkät här, konferensen har börjat kan man säga. Fokus! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till så många som skämt ut sig sista tiden. Men eftersom jag måste välja en så blir det Henke.

Hallå där ute i stugorna! Nu har fyra resliga herrar och en fallen man återvänt hem till Stockholm. Efter en härlig helg i Hälsingland så känns det fint att komma hem igen.

Vi åkte i fredags, Tommy hämtade upp mig när han slutat på sitt jobb. Vi hann faktiskt med en kopp kaffe hemma innan vi åkte vidare hem till Tommy. Sedan kom Mogge och Marcus och hämtade upp oss där. Mogge hade lånat en riktigt snygg Skoda Superb av sin arbetskamrat. Tanken är att han ska köpa den senare, så nu fick han tillfälle att provköra den ordentligt. En riktigt fin bil, jag gillar den skarpt!
Sedan var det bara en kvar att hämta upp innan vi blev fulltaliga, nämligen Erik. Han var på sitt jobb, ICA-butiken som jag jobbade på i min ungdom. Ja även Mogge och Tommy har ju jobbat där. Så när vi kom fram dit så passade vi på att köpa lite proviant och frukost till nästkommande dag. Medan Erik bytte om så sprang vi på Nina, hon jobbade där redan på vår tid. Så vi hade en rolig pratstund med henne, och sedan mötte vi även Birgitta när vi var påväg ut ur butiken. Vi hann inte prata så mycket tyvärr, men vi hälsade på varandra i alla fall.
Nu var alla samlade och resan mot Ljusdal i Hälsingland kunde börja. Det kan gå rykten om att samtliga passagerare i bilen redan då började att dricka öl. Men det är som sagt bara rykten. Mogge körde lugnt och sansat hela vägen, och resan gick väldigt snabbt och smidigt. Erik visade vid några tillfällen att hans mobil kunde lysa minst lika kraftfullt som Batmansignalen vi sett på film. Det var ganska intressant.
När vi kommit fram så startades en brasa i kaminen inne i loungen för att få upp lite värme. Sedan så fort alla hittat åt sina respektive sängplatser så slog vi oss ner framför brasan och njöt av att äntligen vara på plats. Detta hade vi pratat om i flera år, eftersom det gått fem år sedan förra gången vi samlades här. Nu hände det äntligen! Minnen från förra gången bubblade till ytan och jag kände ganska snabbt att vi inte behövde göra allt precis som förra gången. Vi satt och pratade tills långt efter midnatt, sedan somnade nog alla gott den kvällen.

Lördagen, det var igår det. Dagen då allt hände kan man säga. Jag vaknade till röster från nedervåningen klockan 07.30, så jag klädde på mig och gick ner. Där satt Tommy och Erik, småbarnsföräldrarna. Det var vi som var uppe först, även om jag tror att både Mogge och Marcus var vakna men valde att slumra vidare en stund. Vi drack lite morgonkaffe tills alla var uppe, då drog frukosten igång. Erik skulle göra amerikanska pannkakor, det var väldigt gott! En perfekt start på dagen, alla var pigga och taggade. Något som skiljde sig markant mot denna söndagsmorgon, men det kommer vi till sen.
När frukosten var avklarad så åkte vi in till Ljusdal för att kika runt lite. Är man på en plats där det finns en Dollarstore så måste man in där. Varför vet jag inte, för ingen handlade något. Även om jag tror att Marcus var väldigt nära att köpa en lila keps med nitar som han fastnade för…

Efter det ville Tommy köra förbi någon bilhandlare som säljer bilar med V8-motorer. Men det verkade inte vara någon av bilarna som föll honom i smaken så vi körde vidare. Vi skulle inhandla lite mat till middagen som Erik och Marcus skulle fixa senare. När vi ändå gjorde det så passade vi på att försöka bli miljonärer. Vi spelade på stryktipset och V75, nu var det bara att vänta på miljonerna.
Efter den lilla trippen till stan så åkte vi hem igen. Nu var det ju lunchdags! Mogges far hade tydligen skaffat en ny grill som vi nu skulle rulla fram. Den var ungefär lika stor som en korvkiosk och det krävdes typ tre man att få den på plats. Men den var riktigt häftig, nu skulle här grillas!
Medan jag förbereder mina älskade hamburgare, som jag malt ner av högrev och fixat helt själv, så började Erik förbereda köttet vi skulle äta till middag senare. Det var grisbuk, och låter kanske inte så gott. Men det är som en stor enorm köttbit som ska grillas i flera timmar på en bädd av grönsaker och öl. Ni ska få se resultatet senare. Nu grillade vi hamburgare ute i solskenet och åt tills vi var mätta och belåtna. Det var en riktigt fin eftermiddag!

Efter lunchen väntade en uppvärmd och kokhet bastu. Middagsköttet lades på grillen och skulle nu ligga där i flera timmar. Så vi tog med oss öl och musik så att vi skulle klara oss en stund i bastun under tiden. Att basta är inte min grej riktigt, även om jag kan tycka att det är jätteskönt så kan jag nästan inte andas i den höga temperaturen. Så efter en stund så tackade jag för mig, och sprang sedan naken och fri tillbaka upp till huset igen för att duscha. Tommy hade också lämnat bastun lite tidigare men var redan duschad, ombytt och klar. När jag tvättat av mig och bytt kläder så satt han och jag och pratade en stund. Han tycks ha beslutat sig för att skaffa båt, så man såg hur han sken upp av glädje nu när han väl hade bestämt sig. Får se vad det blir för båt sen då. Efter en stund kom övriga grabbar tillbaka till huset. Marcus var aningen skärrad. Erik hade tydligen åkt på fyrhjulingen helt näck, och Marcus hade fått se något han aldrig önskat få se och nu troligen aldrig kommer att glömma…

När alla var ombyta och klara så väntade vi med spänning och såg fram emot slutresultatet på köttet i grillen. Marcus gjorde en jättegod potatisgratäng som vi kunde äta till köttet lite senare. Men tills dess så drack vi lite mer öl och vin, det fanns fortfarande massor att prata om så vi fortsatte med det en stund. Erik och Mogge skötte grillen ute, vi övriga vaktade potatisgratängen i ugnen. Vi kunde höra hur någon av grillherrarna körde runt huset flera varv på fyrhjulingen ute. Vi sade att det bara var en tidsfråga innan någon skulle skada sig på den där fyrhjulingen. Och mycket riktigt, Erik kom in och skrek att han ledband i knät troligen var av efter en liten vurpa ute. Vi tyckte att det var färdigåkt då…
Sedan var det dags att avnjuta denna köttbit, vilket alla såg fram emot eftersom den legat i grillen och tillagats så länge. Resultatet såg helt fantastiskt ut, se själva.

Vilken toppenmiddag! Och alla goda middagar förtjänar lika god efterrätt. Fireball! Det var nog här det började upplevas lite tungt för vissa. Tommy sa inget om han tyckte det var varmt eller ej, men han ville lägga sig och vila en liten stund bara. Under tiden drog en sorts allsång igång i köket bland oss andra. Ett framförande av sällan skådat slag till låten ”Ingen kan älska som vi” av Grace hamnade på film när alla passionerat sjöng med. Eller skrek visade det sig mer sen när vi tittade på filmklippet i efterhand. Vi försökte sedan väcka Tommy igen med hög rockmusik i världsklass, men det var lönlöst. Nu sov han, tungt…
Erik fortsatte att förmedla sina smärtor i knäet, och nu skulle han minsann lyssna på låten ”Kevlarsjäl” av Kent om och om igen. När hans vilja inte beviljades så lade han sig med sina hörlurar på en soffa inne i loungen istället och lyssnade. Efter det var han sig inte riktigt lik. Jag försökte prata med honom, men jag tror han druckit lite för mycket Fireball. Han ramlade ur soffan han låg på tre gånger, och skrek om sitt onda knä varje gång det hände. Lite småkul var det! Sedan ville han ut i friska luften, men då stannade jag kvar inne i matsalen med Mogge och Marcus. Vi lyssnade på magiskt bra musik och hade roligt. Tommy sov fortfarande. Men när Erik kom tillbaka in igen så kände vi att det var dags att runda av för natten. Sova är viktigt!
Nästkommande morgon vaknade jag samma tid igen, halv åtta. Jag gissade att det var Erik och Tommy som var igång även denna morgonen. Så jag gick in på toaletten för att borsta tänderna innan jag gick ner till dem. Men när jag kom ut från badrummet så satt Erik med vild och plågad blick utanför. Han var insvept i en handduk tror jag och ville bada för att lindra smärtorna i hans onda knä. Jag gick ner till Tommy undertiden, han var väldigt utvilad och glad. Han hade inte hört oss alls under natten. Vi drack lite kaffe tills alla vaknat och sedan åt alla frukost, alla utom Erik. Han var såååå bakis denna morgon, vilket vi andra tyckte var jättekul!
Vi passade även på att se om våra spel dagen innan gjort oss till miljonärer. Men ingen av våra hästar verkade springa särskilt bra, och de lag vi ville skulle göra mål kunde inte lyckas med det heller. Typiskt…

Sedan började vi städa och packa, snart var det dags för hemgång. Innan vi åkte så käkade vi korv med bröd och kände oss riktigt manliga. Men sen var vi redo att åka! Tommy var ju piggast så han körde oss hem igen. Det var pigga herrar i bilen, förutom en som bara ville vila lite…

Men nu är vi alla hemma igen! Det tog några timmar att köra, men då hann ju alla piggna till under tiden! Tack kära vänner för denna fantastiska helg!

För er som älskar Carnivalen så har jag inte mycket att rapportera. Jag blev uppringd av en optimistisk bilmekaniker i måndags som berättade att han varit ute och tittat till bilen.
– Du, den såg inget vidare ut den där bilen. Sa han först lite lågmält.
– Nej tack, jag vet det. Svarade jag och gissar att han syftade på skadorna och inte bilens generella utseende.
– Ja hjulen stod ju inte rakt alls. Men det går att fixa! Sa han högt och optimistisk.
Men först skulle de ju analysera alla skadorna och sedan skicka ett uppskattat pris för reparationskostnaderna till försäkringsbolaget. Sedan får vi se vad försäkringsbolaget tycker och tar för beslut. De har i alla fall fått in bådas skadeanmälan för olyckan nu, så förhoppningsvis går det undan här nu. Hoppas kan man ju alltid göra!

Nej, nu somnar jag snart här. Tack för att ni läser även när det blir såhär långa blogginlägg. Sköt om er och ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke. Jag orkar inte tänka mer just nu, så då passar den oskrivna regeln in väldigt bra här och så får Henke utmärkelsen. Även om han inte gjort något ont denna gång…

Crash. Boom. Bang… Sedan tackade jag Carnivalen för den tid som varit och såg hur den bärgades bort till en verkstad i fjärran…

I fredags hände det som många redan känner till. Jag krockade med Carnivalen på vägen hem från jobbet. Men så var det ju fredagen den 13:e också såklart…
Jag satt där i bilen, så pass glad man kan vara i en Carnival på väg hem efter en avklarad arbetsvecka. Och när jag ska svänga ner mot motorvägen så kommer en annan bil och kör in i min vänstra framskärm. Hjulet går sedan knappt att svänga med, men vi lyckas båda två ta oss till vägkanten. Ingen av oss blev skadade, mycket tack vare bilbältet och att vi inte körde speciellt fort någon av oss. Jag fick solskyddet, eller vad det heter, och några cd-skivor jag förvarade där i huvudet. Så jag har ett skärsår och en bula. Måste ha varit min Rammstein-skiva som skadade mig, eftersom det är så tung musik på den. Haha, vilken dålig humor jag har!
Bilen då, jo den var rejält bucklig och gick knappt att köra. Men så blir resultatet när koreansk finess krockar med tysk fulländning. Han som körde på mig hade en Mercedes SUV, och skadorna på hans bil var nästan skrattretande i jämförelse. Det lilla munstycket till spolarvätskan vid hans vänstra framlykta hade lossnat, och sedan hade han några små svarta repor i lacken. Där stod jag och tittade jämförande på bilarnas skador. Några repor på hans bil, min bil helt inbucklad och förstörd. Jag bestämde mig då för att aldrig köpa en asiatisk bil igen, för detta var ju nästan löjligt att jämföra.
Hur gick det sen då, jo han som körde den andra bilen bad om ursäkt. Han menade på att han inte såg min bil på grund av dålig sikt och solens starka sken. Men han erkände direkt att han gjort fel, eftersom han hade väjningsplikt. Jag var inte ens speciellt arg på honom, gjort är gjort. Vi klarade oss båda två och det är det viktigaste. Sedan kontaktade vi våra försäkringsbolag och anmälde kollisionen. Och när det var klart kunde han köra vidare, medan jag lugnt satt kvar till bärgaren kom. Det gick undan, han var där inom en timme och hämtade upp Carnivalen. Sedan bogserade han den till en verkstad i Orminge, och där står den nu och förgyller bilmekanikernas dagar. Det blev nästan lite sorgligt när jag såg den trasiga Carnivalen åka iväg på det viset. Jag själv blev upphämtad av svärmor som kom farande i Lembits lilla bil. Hon var hemma hos oss denna fredag, vilket ju passade utmärkt nu när jag behövde lite skjuts. Så tack för åkturen Lena!

Vad som händer nu vet jag ej. Jag kan bara spekulera och då tror jag inte att vi får se Carnivalen igen. Den blev nog så pass skadad att det knappast kan vara värt att reparera den. Och jag som tänkte tanka bilen strax innan det hände, det var ju tur att jag inte gjorde det. På så vis sparade jag ungefär 800 kr! Men, det var ju inte ens en vecka sedan jag utförde årets stora stunt och bytte olja på bilen. Nu känns ju det helt förgäves! Det var ju som att slänga de pengarna i sjön. Typiskt…
Jag återkommer när jag vet mer, tillsvidare ska jag dregla över bilutbudet på blocket. Har lagt märke till att i min prisklass så finns det mestadels gamla Saab:ar, och en och annan Ford Mondeo. Ingen av dem intresserar mig alls, men vi får se om det dyker något annat tills senare om det blir aktuellt med nytt bilköp.

Jag måste vila nu, så skriver jag mer så fort jag får höra hur det går med Carnivalen på verkstaden. Imorgon väntar ett återbesök till läkaren för att följa upp provresultaten från hälsokontrollen jag var på för några veckor sedan. Ha d biff!

DAGENS JERKER kan väl omöjligt gå till någon annan än han som körde på Carnivalen…

Hej kära läsare! Är ni redo för senaste nytt? Det innebär bland annat vårkänslor, vardagliga upplevelser med barnen, och inte minst oljebytet på Carnivalen…

Var det någon som missade det fantastiska vädret vi hade här i söndags? Det var ju varmt och skönt, med andra ord perfekt väder för att ställa fram utemöblerna! Så det gjorde vi och barnen sprang runt ute på tomten. De rusade även ut mot kullen på ängen bakom huset med sina stjärtlappar i högsta hugg. Men det slog dem inte att snön var borta förrän de stod uppe på kullen och inte kunde åka ner. Inga problem, Nova skulle tydligen åka ner ändå. Man såg bara hur hon låg på rygg med benen i luften, hållandes i sin stjärtlapp och sprattlade i gräset. Skam den som ger sig! Freja gav snabbt upp och kastade sin stjärtlapp, sedan kom hon tillbaka väldigt besviken…
Theo röjde i vår egen lilla rutschkana som vi har på vår baksida.
– Man kan inte äta den. Sa han och pekade på rutschkanan.
– Nej det går ju inte, tack för infon! Svarade jag.
Han är helt inne i det just nu, att påtala sådant man inte kan äta. Tidigare samma morgon så ställde han sig bredvid mig i köket.
– Man kan inte äta pappas benar. Sa han då och klappade på mitt muskulösa lår.
– Nej vilken tur, för då skulle jag nog inte kunna gå sen. Svarade jag förstående.
– Nej man kan inte äta bajs heller. Sa Theo och skrattade.
Vad menade han med det? Skulle mina ben, eller benar som han uttryckte sig, smaka bajs? Eller syftar han på riktig avföring? Ibland blir man ställd av sina små barn. Hur ska jag nu kunna sova?
Men om vi återgår till söndagsvädret, så var Freja vid rutschkanan och lekte hon med nu. Nova låg kvar på rygg ute på kullen, med sin stjärtlapp under sig. Hon verkade ha gett upp nu. Och det tog inte lång tid innan hon kom gåendes och kastade bort sin stjärtlapp i besvikelse. Sedan var alla tre barn i full flärd med att åka kana istället.
Svärmor Lena kom förbi med en blomma och fikade med oss en snabbis. Barnen blev såklart lyriska över detta! Vi passade även på att fira den internationella kvinnodagen med lite kladdkaka ute i solskenet. Härligt!
Det dök även upp ett sms från min kära syster under denna soliga söndag. Hon tyckte vi skulle anmäla oss till Vasaloppet om några år. Det var det dummaste jag hört! Jag har fortfarande mina skidäventyr från Sälen färskt i minnet, så det finns inte en chans att jag skulle orka staka mig fram genom ett Vasalopp. I Sälen var jag så gott som halvdöd efter bara ynkliga 4 km, Vasaloppet är ju en ”aningen” längre sträcka. Men det är klart, har jag hela natten på mig att ta mig i mål så kan det gå. Om det inte finns zombies längs spåret! Jag har sett på TV att de tycks dyka upp lite överallt där man minst anar det. Men jag kanske får tillstånd att åka med armborst på ryggen och extra spetsiga stavar. Eller inte, ni hör ju själva. Det lär inte bli något Vasalopp för mig. Sorry syrran, fråga farsan istället…

Prosit! Så brukar vi säga när någon nyser här hemma. Och när jag nös vid frukostbordet tidigare så verkade Nova bli skrämd eller nåt. Hon blev ledsen väldigt plötsligt i alla fall. Men Theo ville bara förklara vad som hände.
– Nova? Nova! Pappa prosade bara. Förklarade han och syftade förstås på min nysning.
Men det hjälpte inte, Nova var redan så pass ledsen att hon inte brydde sig om några förklaringar. Hon är dessutom tokförkyld och hostar mycket just nu. Så gissa vem som vabbar här hemma?

VAB! VAB! VABBA! VABBA! VAB!

Jag ska ut och resa! Men inte så långt bort att jag måste leta upp mitt pass. Nej jag och mina suveräna herrar ska åka till Hälsingland nästa vecka! Till Mogges föräldrars ställe som de har där uppe. Jag var tvungen att kika på kartan idag vart Hälsingland ligger mer exakt. Då insåg jag att någon ritat om Sverigekartan! För enligt mig så ligger Hälsingland inåt i landet strax under Jämtland, och inte ute vid östkusten. Och sedan ska Härjedalen ligga under Hälsingland, bredvid lilla Dalarna som håller till där i mitten. Detta kunde tydligen inte bli mer fel…

Nu när jag lärt mig den nya modellen av hur Sveriges landskap är indelade så ser jag fram emot vår resa igen. Sist jag var där med mina kära vänner var för fem år sedan, tror jag. Om jag inte minns helt fel så var det då jag avslöjade att Jenny var gravid med Freja. Och sedan har jag en hel del andra minnen från den resan som jag inte kan ta upp här. Men kul hade vi! Så nu är jag laddad till tusen och ser verkligen fram emot att åka iväg!

Senap! Det har varit äckligt i hela mitt liv. Starkt smakar det också. Men nu har jag plötsligt börja uppskatta senap! Jag fattar ingenting, hur kan det bli så helt plötsligt? Är det inte märkligt att man faktiskt avskytt något under hela sitt majestätiska liv, och så förändras det bara över en natt. Numera så har jag gärna några droppar senap på min hamburgare, eller om jag gör gräddsås. Jag provade även att ha senap på min korv med bröd vid ett tillfälle, och det var gott! Den där starka smaken jag avskydde tidigare har avtagit. Kanske är jag starkare än somliga tror, det ni. Jag borde nog vara med om det uppstår en senapstävling i framtiden! Där den som har mest eller flest ränder med senap på sin grillkorv vinner. Tidigare fick jag mest fungera som funktionär när denna tävling utspelades. Men nu ni, nu jäklar!

Något jag gillar är ju winegums, och där vill jag lyfta fram två fantastiska medmänniskor som bidragit till en bättre värld förra veckan. Kaisa kom med ett stort paket som hon köpt helt utan förvarning, och efter det så var hon min jobbarbästis i flera dagar på jobbet. Men även Malena hade ställt fram en shoppingbag fylld med winegumspåsar på mitt skrivbord åt mig. Detta som tack för att jag hjälpte henne montera upp hennes nya platt-TV på väggen. Nu hade jag plötsligt två jobbarbästiar, och massor av winegums! Det är som om jag lever i en dröm, tack så hjärtligt mycket! Ni anar inte hur glad jag blev!

Hur många är nyfikna på hur det gick för mig att byta olja på Carnivalen? Sätt er ner en stund och ta det lugnt, så ska ni få höra här…
Oljelampan började ju blinka till och från i bilen som jag nämnde tidigare här i bloggen. Jag insåg väl att det kunde vara dags att byta olja och filter på det koreanska undret. Men jag är på tok för snål och fattig för att lämna in bilen på verkstad för detta. Nej nej, jag kan själv!
När jag köpt allt som behövdes så åkte Freja och jag till ”gör det själv”-hallen i Gustavsberg. Där uppstod genast ett problem, bilen var nämligen för bred för att komma upp på lyften. Men med lite hjälp av en främling som guidade mig så stod Carnivalen och balanserade på lyftens ytterkanter. Det såg lite vanskligt ut när jag hissade upp bilen. Men trillar den av så gör den det. Då köper jag varsin glass till Freja och mig, sedan går vi därifrån och lämnar eländet. Men det behövdes inte, bilen höll sig kvar och jag kunde tömma ur den gamla oljan utan problem. Fast nu ljög jag lite, för helt problemfritt var det kanske inte. Bulten som skulle lossas satt lite märkligt till och jag kom ej fram med tråget där oljan kunde rinna ut. Jag missade och spillde lite olja på marken…

När det var åtgärdat så bytte jag snärtigt oljefiltret och sedan var det bara att hissa ner bilen igen. Freja hjälpte mig genom att lysa med sin lilla ficklampa under bilen när hon kände för det. Hon var väldigt fascinerad över att bilen gick att hissa upp och ner. Sedan var det bara att fylla på ny olja, var man nu gjorde det någonstans… Det borde väl finnas nåt hål eller något liknande, för det där lilla hålet där oljestickan sitter var ju lite knepigt att pricka. Men sedan slog det ju mig, att oljan är ju till för att smörja motorn. Den fyller man troligen inte på som man gör med exempelvis spolarvätska och dylikt. Så jag hälde ut olja lite överallt på motorn och väntade en stund. Så att det rinner in ordentligt i alla skrymslen på motorn. Sedan hoppade vi in i bilen och åkte därifrån!
Näääe, riktigt så dum är jag inte. Självklart vet jag vart man fyller på ny olja. Såg framför mig hur oljetrollen i släkten läste ovanstående med uppspärrade ögon och frågande blick. Men ni kan vara lugna, detta fixade pappa Jimmy! Det gick hur snabbt och smidigt som helst. Och när vi körde ut ur hallen så hade oljelampan slocknade igen, tänk vad bra allt blir ibland!
Vi firade min bedrift på McDonalds, det var vi värda. Sedan skulle vi bara handla lite mat och lördagsgodis på vägen hem. Men då surnade Carnivalen till igen…
När jag startade bilen så skakade hela bilen och lät väldigt märkligt. Och sedan började istället ”check engine ”-lampan att blinka. Hurra! Hurra! För Carnivalen idag! Jag stängde av bilen igen och drömde mig bort en stund. Bort från asiatiska låtsasbilar och mindes våra tidigare bilar. Min personliga favorit XC70:n och såklart fetingbilen XC90:n. Det var bilar det, inga blinkande varningslampor som snart ger mig ett epileptiskt anfall bakom ratten. Men sedan kom verkligheten skrikandes tillbaka igen.
– PAPPA! Jag vill ha lördagsgodis nuuu! Ropade Freja från baksätet.
– Och jag vill ha en annan bil! Nuuu! Tänkte jag ropa tillbaka men gjorde självklart inte det.
Istället provade jag att starta bilen igen, och då hade problemet försvunnit. Det var ju konstigt. Vi tycks ha en självläkande bil, och en bil som rasar samman helt själv också för den delen. Den är bra, verkligen…

Men men, den kanske håller ett tag till nu med sin nya olja och allt. Jag tänker få ett mentalt sammanbrott här nu och drömma mardrömmar om Carnivalen. Önskar er alla en god natts sömn nu, fria från Carnivaler. Ha d biff!

DAGENS JERKER vet jag inte vem som ska få. Det blir väl Henke då per automatik igen, om han inte levererar lite winegums från sin båtresa förstås. Då får jag utnämna någon annan lyckligt lottad människa…

Så, då var man hemma igen efter att rullat ned från backarna i Sälen hela vägen hem till Stockholm.

Hemresan gick bra, barnen sov nästan hela vägen. De vaknade till när jag var tvungen att tanka i Nacka. Då hade varningslampan varit tänd länge och jag ville få ett bra slut på hemresan utan ”soppatorsk”…
Då hade jag ändå tankat bilen full i Sälen, i hopp om att det skulle räcka hela vägen hem. Bensinförbrukningen har verkligen varit i toppform denna roadtrip. Vi var kanske aningen tunglastade, och jag körde definitivt fort med den stackars Carnivalen när vi väl nådde E4:an. Och tänk kära läsare, bilen höll hela vägen till Sälen och tillbaka! Jag trodde förstås inget annat, men orolig ska jag inte sticka under stolen med att jag var. Men det var skönt med lite medgång, allt behöver inte gå emot en hela tiden trots allt. Jimmy – Carnivalen 1-0!

Dagen efter vi kom hem, i torsdags, så åkte jag med barnen hem till min kära mor. Jenny behövde komma ikapp med skolan så då passade ju det bra att vi åkte iväg några timmar. Linda och hela hennes familj var redan där, de hade sovit över där med barnen. Så det var trevligt, då fick barnen leka av sig och ha roligt tillsammans!
Efter mycket kaffebröd och annat gott så var det dags för oss att åka hem igen. Vi skulle nämligen köpa pizza och annat med oss hem till middag. Och på något sätt så visste jag att den problemfria fjällresan inte skulle gå obemärkt förbi, för nu hände det…
När vi skulle åka hem så tändes oljelampan i bilen. Jaja tänkte jag, det är väl bara för att bilen lutat lite när vi stått parkerade här nu. Så vi vinkar och kör hemåt. Men den slocknar inte. Jag blir efter ett tag misstänksam, och stannar bilen längs vägen. Om jag startar om motorn lite fräsigt så kanske den slocknar, lite som när man startar om datorn när den är uppkäftig. Men när jag skulle vrida om nyckeln och starta bilen igen, då hände ingeting. Vad nu då, hur är detta möjligt? Jag provade igen, men inget hände. Den var helt död. Jag blev så arg! Jag ville skrika rakt ut hur less jag var på denna bil, men gjorde inte det eftersom barnen var med i bilen. Jag förstod ingenting, hur fasen kunde det bli såhär? Då såg jag till min förvåning, att eftersom jag stannade lite hastigt för att göra detta mitt på den kurviga skogsvägen, så missade jag att lägga i parkeringsväxeln när jag stängde av motorn. När jag åtgärdat detta så startade bilen igen. Och varningslampan slocknade precis som planerat. Vroom vroom!
– Hahaa! Nu åker vi hem och köper pizza! Ropade jag stolt likt en flygkapten och körde vidare hem.
Men den hade inte riktigt slocknat. Bara efter en minut tändes den igen, och sedan slocknade den. Och sedan samma sak igen och igen, hela vägen hem. Jaha, ja men varför inte… Jag suckade ganska rejält och insåg väl att det kanske är dags att kosta på sig ett oljebyte och nytt oljefilter, sen får vi se om det hjälper. Jimmy – Carnivalen 1-1…

När vi kom hem så lämnade jag av twinsens och åkte sedan med Freja upp till pizzerian. Jag blev sugen på en schnitzel, den är bra där! Så jag skippade pizzan denna gång, om inte annat kan man alltid smaka på barnens pizza. Där blir det alltid en bit över. Jenny skulle äta sallad och den fick hon ha för sig helt själv. Men till min besvikelse! När vi kommer hem igen så är Jenny först missnöjd med att det snålats med kycklinbitar i hennes sallad. Jag kom då att tänka på att jag inte alls kände igen personalen på pizzerian, kanske har de bytt ägare igen. Och när jag öppnar min låda som brukar vara fullproppad med mat, så är det nästan i klass med en barnportion. Snåljåpar tänkte jag om de som tillagade vår mat. Och sedan till höjdpunkten med att avnjuta en schnitzel, nämligen rödvinssåsen. Den var tunn som spad, och nästan så att man såg igenom såsburken. Inget vidare smakade det heller, tur att man även fick en burk bearnaisesås som ändå smakade bra. Men av någon anledning så känner jag likt Darth Vader att det pågick någon sorts vibration i kraften denna dag. Det är säkert den där Carnivalens fel alltihop! Jag kunde inte få fjällresan utan bilproblem gratis, det måste ske någon form av jäkla karma över detta och straffa sig. Så besviken! Jimmy – Carnivalen 1-2…

Allt var dock inte bara hemskt. För med oss hem från min kära mor hade vi en stor legolåda! Barnen gillar verkligen att bygga lego numera, och det är dags att lämna det större legobitarna vi haft av modell Dublo vidare till typ Elton. Och denna legolåda har ingen mindre än jag själv haft när jag var liten! Jag minns fortfarande dagen när jag fick den, det var stort. Sedan har min yngsta bror Max ärvt den med dess innehåll, och även fyllt på med nytt häftigt lego. Detta lyfte min dag onekligen efter allt som hänt. Freja och jag satt länge och grävde i denna skattkista, men twinsen var inte riktigt lika imponerade. Även om de också uppskattde det nya legot så är de inte så tålmodiga ännu med att sitta och bygga särskilt länge. Men jag var nöjd! Jimmy – Carnivalen 2-2, haha!

När man varit bortrest i nästan en vecka så får man ihop mycket smutstvätt. Det är väl inte en superkul uppgift att ta sig an när man kommit hem, men det måste ju göras. Och tänk vad spännande vardagen plötsligt blir om ens torkskåpet då slutar att fungera. För det var precis vad som hände. Här står man nästan naken, med smutstvätt upp till knäna i tvättstugan. Jag tänkte först att det kanske bara är något filter som behöver göras rent, eller ett överhettningsskydd som utlöste. Så efter mycket städande och skruvande så trodde jag äntligen att problemet var löst. Torkskåpet startade, i typ 20 sekunder. Sedan dog det igen. Jag inbillade mig hur Carnivalen skrattade skrockfullt utanför tvättstugan där helvetet står parkerad. Allt är garanterat bilens fel! Det är karma, jag svär! Jag började uppgivet skruva mer och undersöka vad problemet berodde på, även Google fick göra en sökinsats efter liknande problem. Men faktum tycks vara att torkskåpet gjort sitt. Det är nästan 30 år gammalt, det är bara att tacka för en stark insats och att den höll så pass länge. Även om jag bittert tycker att den kunde hållt lite längre i vår ägo än bara 8 månader. Men det gör inget! Något högre väsen tycks ju tro att vi badar i pengar så vi har investerat i en torktumlare istället. Torkskåpet duger fortfarande bra att hänga lite större plagg i tillsvidare. Jag har ju dessutom min legolåda numera. Jimmy – Carnivalen 2-3…

Ens barn förgyller livet i alla fall! Vi har haft ett bra sportlov tillsammans och lekt en del nya lekar. I Sälen fick de lära sig leken ”gömma nyckeln ” (tack Pia, hade helt glömt bort lekens namn), men det har jag redan skrivit om. Senaste dagarna har de lärt sig buktala, med naveln. De gör det även på varandra. De lägger sig på rygg i soffan och håller upp tröjan, sedan kommer oftast Freja och låtsas prata via deras navel. Detta beteende kanske jag inte riktigt kan beskylla någon annan för, utan har nog bara mig själv att skylla över att det blev sådan succé. Ser fram emot utvecklingssamtalen på förskolan i vår…
Minns ni sagan om Törnrosa? Om hur hon sticker sig på en slända och faller i evig sömn, och blir väckt av prinsens kyss. Eller hur det nu var. Detta fick jag lära mig av Elvira, min systers dotter, när hon var yngre. Då skulle man sticka sig på sländan och låtsas somna så att hon kunde pussa på en så att man vaknade. Utan att tänka mig för så gjorde jag detta, och detta älskar twinsen! De vill väcka mig om jag stuckit mig på sländan, sedan är det deras tur att bli väckta. De tröttnar aldrig heller, man får nästan skylla på något och fly! Fast skäggstubb uppskattar de inte om jag har, då kommer jag undan…
Som vanligt så förekommer en del mobbing här hemma, tyvärr. Denna gång var det Theo som var skyldig.
– Pappas hår slut! Fötklarade han samtidigt som han klappade mig på huvudet.
Vad gör man åt detta? Ja mitt hår är snart borta, eller slut som Theo väljer att uttrycka det. Men hur mycket skit ska man behöva ta? Han kommer tidigast att få sin första veckopeng när han fyller 15 år på grund av sitt uppförande…

Karma. Vi får väl avsluta med det underbara ordet. Orkar inte tänka mer på det nu… Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Carnivalen. Den ruinerar mig på något märkligt vis. Allt negativt som händer mig bara måste vara bilens fel…

Låt mig dra veckan som varit, för den har som vanligt varit händelserik!

I tisdags var en av mina favoritdagar på året, fettisdagen. Då äter man semlor så mycket det bara går, för det är sååå gott! Dessvärre mäktade jag bara med en enda, ynklig liten låtsassemla…
På jobbet så hade de beställt semlor åt personalen, men när dessa skulle inmundigas så var jag upptagen. Vi hade besök av det regionala skyddsombudet som gick igenom vårt arbetsmiljöarbete på företaget. Det klarade vi av med bravur! Dock på bekostnad av gratissemlan i personalrummet. Men, jag är inte bitter…
När jag kom hem från jobbet så gjorde vi egna semlor istället. De blev grandiosa! Inte till utseendet, men de smakade gott. Mums! Kan det inte vara fettisdag varje tisdag? Hela året! Åh, grädde! Mandelmassa! Mmmm, bulle!!!

Jenny har haft hemtenta denna veckan, så jag tog med mig barnen hem till brorsan efter jobbet i onsdags. Då kunde hon plugga i lugn och ro hela långa dagen.
Tommy var hungrig när jag ringde honom på vägen ut till honom, så vi köpte med oss mat från Mcdonalds som vi käkade hemma hos honom sen. Jag blev dock aningen förvånad när Carnivalen plötsligt immade igen när jag körde rally i nästan 90 blås på Nynäsvägen. Jag trodde först det blev dimmigt ute, så jag började vifta med torkarbladen för fullt. Men det hände ju inget. Eller jo, ena torkarbladet lossnade. Det är kul, speciellt när det händer på motorvägen. Nu låg det kvar på bilen så det gick att montera fast igen. Tycker mest att allt som händer mig när jag färdas i denna superbil delux är händelserikt och nästan roligt…
Sedan kom även farsan, morsan och Max, Linda och hela familjen dit. Sandra dök upp hon med, vilket var trevligt eftersom hon ju faktiskt bor där med min bror. Vi blev bjudna på färgglad panacotta som smakade som Ahlgrens bilar. Sjukt gott och beroendeframkallande! Jag har önskat mig en fin och välfylld 10l hink med denna panacotta i födelsedagspresent. Det blev en fantastisk kväll!

Nu är vi ikapp med The Walking Dead, vi ligger nu helt i fas med hur avsnitten sänds borta i USA om jag förstår saken rätt. Och den är fortfarande jobbigt bra. Tessan! Billy! Why? WHY? Varför lät jag mig övertalas och inspireras till att titta på detta. Jag som tyckte zombies var trams. Jag som inte gillar läskiga filmer och serier. Jag borde alltid bära armborst, eftersom det gör tydligen de coolaste om världen är på väg att gå under. Nu får jag tålmodigt vänta, en vecka i taget tills nya avsnitt kommer. Åh vad grymt…

Något som överraskade mig i veckan var att Nightwish släpper nytt album med ny sångerska. Jag visste inte ens att de var på gång med nytt material, och nu låg plötsligt en ny singel ute. Härligt! Singeln var helt okej, jag ska ge resten av skivan flera chanser sen innan jag uttalar mig om vad jag tycker. Det blir spännande i alla fall, och min gamla goda vän Jocke kan jag tänka mig både stampar och klappar sig på magen av lycka. Inte sant Jocke?

Vi är på språng hela familjen. På språng från lagen och och rättsväsendet… Haha, nej knappast va! Vi är däremot på väg till Sälen för att spendera lite tid där på sportlovet. Svärmor Lena och hennes magnifika Magnus har hyrt stuga där, och vi blev ditbjudna tillsammans med Magnus söner. Just nu befinner vi oss på Tallebo, och fortsätter vår resa imorgon. Det blir bra att dela upp resan lite när man har små och ibland otåliga barn med sig i bilen. Förlåt, Carnivalen…
Barnen är tokladdade för detta, med hjälmar och stjärtlappar i högsta hugg. De kommer garanterat att trivas där! Jag har faktiskt aldrig varit i Sälen förut. Men tvivlar starkt på att det finns sälar där. Något verkar lurt med alltihop. Jag har dock varit uppe i Åre när jag var yngre, då är det ju så nära från släktingarna som bor där. Så Sälen blir helt nytt för mig!
Jag åker ju inte skidor, inte utför i alla fall. Men det lutar lite åt att jag ska åka längdskidor nu när vi är där. Jag som inte har varit ute i skidspåren på säkert 20 år, så frågan är om jag minns hur man gör. Men det är nog inte så svårt, det är väl bara att skida iväg? Jag bör väl ta det lite försiktigt dock. Det är ju lätt hänt att man blir lite övermodig om det börjar bra. Så jag hoppas att jag håller mig kvar i spåret och inte får för mig att dra ut i vildmarken på något vis.
– Åh vilken orörd fin snöterräng, här har ingen åkt. Ur spår, här kommer il capitano!!
Lite så kan det nog bli, och sedan kan allt hända. Med min vanliga tur så åker jag väl vilse. Eller blir jagad av rumpnissarna från ”Ronja Rövardotter”. Assnissers heter de på engelska för er som inte vet det. Men värst vore det nog om jag faller igenom marken ner i ett björngryt eller vad det heter. Då blir det nog ett herrans liv. Nog för att björnar kan vara farliga, men de har ju legat i ide och är ju alldeles nyvakna om det händer. Kanske kan jag vifta med staven och vråla högt så den springer iväg? Fast då lyckas jag väl utlösa en lavin istället och blir levande begravd. Jobbigt. Och då fick jag förmodligen aldrig ens se en endaste säl i Sälen heller. Åh grymma värld!

Nej, jag går och lägger mig nu. De andra tittar på någon melodifestivaltävling eller liknande. Heja Lordi! Ha d biff!

DAGENS JERKER vill jag ska gå till Henke. Så då gör den det! Helt omotiverat och klart. Grattis!

Nu är det dags att damma av den här bloggen igen, det var ett tag sedan nu. Nästan en hel månad har gått sedan jag senast var i farten, och då klagade friskt på människor som inte använder reflex. På den punkten verkar ingen ha läst mitt griniga inlägg för det är fortfarande förvånansvärt få människor som använder reflex där ute i vintermörkret. Hur svårt kan det vara? Nej, nu blir jag lite upprörd igen. Nog om det, för det har hänt grejer den senaste månaden vill jag lova. Sätt er ner och håll i hatten, för nu kör vi!

I söndags fyllde vår kära dotter Freja 4år! Hurra hurra hurra! Detta har vi firat i stort sett hela helgen. I fredags kom morfar Roger på besök, i lördags kom mina släktingar på besök och i söndags kom Jennys släktingar på besök. Alla kom för att fira vår lilla tjej som nu blivit större och ett år äldre. Och som vi har fikat med godsaker… Om mina mjukisbyxor hade haft en byxknapp så hade den snärtat iväg och bjudit astronauterna/kosmonauterna uppe på internationella rymdstationen ISS på ett oväntat stenskott. Jag är så mätt…

Freja var nöjd i alla fall, hon har fått många uppskattade födelsedagspresenter och fått fira hela helgen. Hon hann även med att åka till en förskolekompis på dennes barnkalas i söndags. Så det har varit full rulle kan man säga, men rolig rulle! Grattis min älskade dotter!

I slutet av förra månaden så unnade jag mig en kväll med några av mina finaste herrar. Saltsjöbadens guldgosse, Marcus, hade redan vid nyår skickat ut en inbjudan till oss grabbar om att vi var välkomna hem till honom på middag. Tyvärr kunde inte Erik och Tommy komma, men Mogge följde med! Vilket var tur, för jag insåg på bussresan dit att jag aldrig åkt kommunalt hem till Marcus någon gång. Så Mogge mötte upp mig vid Slussen och visade vägen. Han är så fantastisk, för om det är något Mogge är suveränt bra på utöver stångdans så är det att just att leta sig fram i stora vida världen. Han är som en GPS, om han inte druckit en öl. Då blir det lite ”manfunction” på den där GPS-killen och så vet man aldrig var man hamnar…

Men väl framme hos Marcus så hade vi det riktigt trevligt. Det rullade en fotoslinga på hans gigantiska TV som han döpte till ”Memorylane”, om jag inte minns helt fel. Det var gamla bilder på oss alla från våra unga äventyr ute i vida världen, en härlig nostalgi får jag erkänna. Sedan hade han lagat en lyxig middag som vi gluffsade i oss, jättegott! Till detta hann vi både dricka öl och rödvin. Vilket är ovant för mig som nästan aldrig inmundigar alkohol alls numera, så jag trodde verkligen att jag skulle bli superkalasfull. Men jag klarade mig och var städad genom hela middagen! Tills det var dags för efterrätten, Fireball…

Jag kan inte skylla på någon annan över hur jag mådde i taxin på vägen hem, för det var jag som inhandlade efterrätten. Men det var gott så länge jag satt ner och allt runtomkring mig var stilla. Det blev värre när taxibilen körde rally hem till Haghulta. Men kvällen i övrigt var fantastisk! Vi pratade mycket minnen, om resor och den galna innebandyn vi spelade på söndagar tidigare. Vilka minnen! Tack Marcus och Mogge för en fantastisk afton, Erik och Tommy var saknade men vi ses väl snart ändå får jag hoppas. Sedan vill jag rikta ett extra varmt tack till Marcus som hade ordnat proviant åt mig i form av winegums som jag kunde mumsa på under min taxiresa hem. Ha-ha-ha-halsbränna!

En av tidernas mest förväntansfulla uppföljare i filmhistorien har jag hunnit med att se nu. Jag pratar såklart om ”Dum & Dummare 2”. Hur var den då? ROLIG! Ja såklart, men den är nästan omöjlig att inte jämföras med sin föregångare. För enligt mig så är just ”Dum & Dummare” den kanske roligaste filmen jag sett, så denna hade ju en hel del förväntningar på sig. Och trots att jag verkligen försökte att inte vara alltför förväntansfull, så var det nästan omöjligt. Men filmen då, den var som sagt rolig. Inte en lika bra film som den första, men det var i stort sett samma humor så jag var ändå nöjd efteråt. Jag har alltid gillat knäppgöken med gummiansiktet, Jim Carrey. Han må spela över och bli lite för mycket ibland, men det är ju det han gör bäst. Och det är då han nog är som bäst! Så denna film kan jag varmt rekommendera!

Medan vi ändå är inne på ämnet film, så slogs jag av en tanke tidigare. Jag som är så vansinnigt intresserad av både film och musik, jag tänkte göra en kort ”Top 5”-lista från föregående året. Där jag plockar ut och motiverar de fem bästa filmerna och låtarna jag hörde under 2014. Det behöver alltså inte vara något som skapades under förra året, utan kan vara något jag själv upptäckte just det året. Men det kommer kanske i nästa blogginlägg, om en månad eller så. Vem vet…
Jag publicerar en rolig bild här, eftersom vi pratar om musik. Blev lite förvånad själv, men kul att man lyckats utan att själv veta om det. Länge leve Wikipedia!

Vi har en bil… En KIA Carnival… Den är så himla… Jättedålig! Man slutar aldrig förvånas över vad den bjuder på för överraskningar numera. På väg till jobbet förra veckan så möttes jag av en lampa som tändes på instrumenpanelen. Det är den läskiga CHECK ENGINE lampan som nu lyser upp den annars så tråkiga inredningen.

Jaha, det var ju roligt. Vad exakt detta betyder visste jag inte, men det kan ju knappast vara något bra. Så jag började med att googla på saken! Check engine light… KIA Carnival… 2004… SÖK! Jag fick typ 300 miljoner träffar… Vilken bra bil detta måste vara, om det ger så många resultat på en sådan sökning. Jag blev så ledsen över detta att jag inte ens orkade börja läsa om alla möjliga problem denna lampa kunde varna för. Så jag ringde upp min far, oljetrollet. Han hade några förklaringar och tips, men tyckte jag skulle börja med att läsa i instruktionsboken för att se vad som stod där. Och förklaringen lyder såhär, att lampan tänds när det är ”problem med avgasreningssystemet”. Jaha var det bara det! Vad exakt betyder det då tänkte jag och förfinade nu min googlesökning. Hittade då många ledsna själar på ett KIA forum, det var fler än jag som hade problem med bilen kan man säga. Och någon kunnig herre där förklarade att det kan vara vad som helst, och att det är lika bra att lämna in bilen och få den kontrollerad. Jag kände efter i min innerficka på jackan. 40kr och en ICA-kupong, nej det blev inget verkstadsbesök för Carnivalen…
Man ska inte förvänta sig för mycket av en bil från 2004 för priset 20 000kr, som byggdes i en smutsig lagerlokal av kuggade studenter från Samsung Högskolan i Sydkorea eller nåt. Eller kanske var det ett hobbybygge av denna koreanska man, lyllo mig…

När jag kom hem så var inte Jenny och barnen hemma ännu, så jag började undersöka bilproblemet direkt. Hittade såklart inget uppenbart fel. Men jag är heller ingen bilmekaniker, tycker allt skramlar och låter när jag försöker lyssna efter missljud. Då följde jag slutligen oljetrollets råd och kopplade ur bilbatteriet en stund, sedan gick jag in i huset för att utträtta ett behov en kort stund. Kanske kunde det ske ett underverk under tiden. Tummar och tår hölls för full kraft!
När jag kom ut och kopplade in bilbatteriet igen så hörde jag att Jenny och barnen närmade sig. Jag hoppade snabbt in i bilen och hoppades att den skulle starta igen. Det gjorde den! Och varningslampan hade slocknat! Helt otroligt, vad skönt. Tänk att jag fick lite medgång för en gångs skull! Och nu när alla var hemma så gick vi in och förberedde middagen. Jenny hade några matkassar hon köpt på vägen hem som hon började packa upp ute i köket. Under tiden tog jag barnen in till vardagsrummet och slog oss ner på soffan tillsammans. Nu när bilmysteriet var löst så fanns det ju mer tid för lek!
– Jimmy! Jimmy, kylskåpet är trasigt! Det är fullt med vatten i botten! Ropar Jenny från köket.
Det här är mitt liv mina damer och herrar. Mitt liv…

För att återgå till Carnivalen igen så upptäckte min bror en intressant detalj när de besökte oss i lördags.

Jag har några misstänkta, men tycker faktiskt att det var lite finurligt gjort!

Hur mår barnen som förgyller mitt liv? Jo de mår bra, för det mesta. Det har vandrat någon form av magknip bland dem sedan några dagar. Men nu verkar de må bra igen! Däremot så har alla tre gått in i någon form av stadie eller fas. Jenny informerade mig om detta.
Twinsen tycks befinna sig i något som kallas ”närmandefasen”. Då de börjar upptäcka att världen är stor och inte riktigt kan kontrollera detta. De blir skrämda av dettta och söker sig då tillbaka till modern igen. Och detta tycks stämma ganska bra faktiskt, även om de inte är så ”mammiga”. Men de söker tryggheten hos oss som föräldrar helt klart.
Frejadore då, är i en fas kallad ”konsolideringen”. Då befäster barnet sin upplevelse av att vara en självständig person. Och på det sätt jag märker detta mest är att hon vill leka ensam allt oftare. Nova och Theo får inte vara med, så hon stänger ofta dörren till rummet där hon vill vara. Samt att ”kan själv” och ”jag vill ha först” är vanligt återkommande fraser.
Theo har snappat upp detta lite han med. Han tittar ofta på Freja och tar efter mycket. Han har några återkommande fraser han med. Som exempelvis ”gör du?”, ”kan fälv” och ”bill inte!”. De kan översättas till ”vad gör du?”, ”kan själv” och ”vill inte”. Den sistnämda kan låta väldigt bestämt många gånger. Men de har de gemensamt alla barnen, en stark egen vilja!
De tycks även ha några spännande lekar för sig. Freja har fastnat för ordet ”bananbyxor”, och twinsen skrattar hysteriskt åt detta. Jag förstår inte riktig var hon fått det ifrån, eller varför det är så roligt. Men kul har de!
Sedan när jag skulle städa undan i lekrummet en dag så upptäckte jag något hemskt. På golvet låg Frejas spis till Disneyprinsessornas slott, med något i ugnen. Jag blir MYCKET nyfiken på deras lekar efter denna upptäckt…

Stackars smurfar… Freja lekte även att hon var Rapunzel häromdagen. Ni vet, prinsessan med jättelångt hår som är inlåst högt uppe i ett torn. Men för att förgylla denna lek så behövs ju just väldigt långt hår. Då tog Freja fram ett paket med fryspåsar och rullade ut hela rullen. Sedan låtsades hon att rullen med påsar var hennes långa hår och satte fast dem på huvudet med ett diadem. Fyndigt! Men vem tror ni fick städa sen?

Har jag missat nåt? Det har jag säkert, men detta får räcka för denna gång. Hoppas alla får en fortsatt bra vecka, ha d biff!

DAGENS JERKER går till människorna som ligger bakom alla dessa reklamfilmer för tandkräm och dambindor. Det har ju sett likadant ut i säkert 20år nu, och är utan tvekan de tråkigaste och sämsta reklamerna man kan se på TV. Snälla ryck upp er och tänk lite ”outside the box”, det vore kul med lite nytänkande!
Henke trodde säkert att han skulle få utmärkelsen denna gång. Och tro mig, han har jobbat ihop till en. Men efter att ha sett dagens mest miserabla reklamfilm för en tandkräm så tappade jag fokus på honom. Du kom undan denna gången Henke…

Snön faller ner, åh vad mysigt! Det blir nu vitt och ljust ute, och inte alls lika mörkt och tråkigt som det annars kan vara.

Men detta mörka halvår för även med sig många upprepade situationer, som kan vara rent utav livsfarliga att uppleva. Människor som är ute och promenerar fram längs gatorna. Kanske bara är de ute och filosoferar eller njuter av den mörka kalla vintern. Vissa har väldigt bråttom och småspringer fram på det frostiga och lite hala underlaget. Några är observanta på varandra, andra inte alls. Men trots alla de olika anledningarna som får oss att ta oss ut dessa mörka vinterdagar så har många en sak gemensamt. Saknaden av reflex!
Jag förstår inte varför man år efter år ska behöva råka ut för samma hemska upplevelse, som bilist menar jag då. Jag tror att alla som kör bil har upplevt det någon gång, när du med hjärtat i halsen tvingas tvärnita för en fotgängare bara någon meter från bilen. Extra otrevligt blir det om bilen fortsätter att glida fram på det hala underlaget istället för att snabbt stanna när du bromsar. Det är obehagligt som fasen! Det händer tack och lov inte så ofta, men det räcker med EN GÅNG för att skada en fotgängare. Som faktiskt mycket väl kan DÖ som fåföljd av skadorna…

Titta på bilden och fundera efter en stund. Även alla ni som vanligtvis kör bil, så förstår ni hur viktigt det är att hålla hastigheten! Detta ser ut att vara en hyffsat mörk höstkväll. Inte alls lika mörkt som en vintereftermiddag med andra ord. Alla ni fotgängare som ursäktar er med att ”ja men jag ser ju din bil” och tror att ni är säkra. Som bilist ser man inte er bara för att ni ser bilföraren. Det är mycket som händer i trafiken i övrigt, och ni är inte säkra när ni går längs vägkanten. Om ni inte befinner er på en trottoar då förstås, där ska ju inga bilar köra såklart. Men ett exempel kan vara att du som bilist möter en stor lastbil eller buss, och väljer att styra ut lite mot kanten för att underlätta mötet med fordonet. Då ligger fotgängaren på bilden rätt illa till, och blir förmodligen inte upptäckt innan det kanske är försent. Tänk då vad som händer om det är halt ute och bilen ej stannar lika fort som i vanliga fall. Då hjälper det inte med en ursäkt som ”ja men jag ser ju din bil”. Ni har då minimalt med tid att kasta er undan, eller kollidera med bilen…

Att jag tar upp detta är inte för att på något sätt dumförklara fotgängare. Bilister är inte så himla smarta alla gånger de heller. En liknelse skulle kanske vara om alla bilar körde helt utan belysning. Då syns inte de heller bra i mörkret, även fast de är stora och färgglada.
Nej, jag gör det för att jag råkar ut för detta några gånger varje vinter. En fotgängare utan reflex som tror att hen syns jättebra men som resulerar i panikbromsning för min del. Inte exakt som jag beskrev här ovan, utan jag har en annan incident som dessutom upprepas på nästan precis samma plats. Grisslingerakan…
Detta sker oftast när jag är på väg hem från jobbet. Det är tre körfält, varav två oftast är i samma riktning som jag kör åt. På Grisslingerakan finns det två övergångsställen. Här finns gatubelysning när det är mörkt, så därför tror sig nog alla fotgängare att de är säkra och synliga. Men vid ett av dessa övergångsställen så har gatubelysningen inte så stor betydelse. Det är nämligen placerat i lätt nedförsbacke, precis efter en busshållplats. Så det är inte ovanligt att folk sneddar ut framför bussen och går över gatan. Det kan hända ganska plötsligt, men man har vant sig vid att detta händer så man är beredd på att bromsa om du ligger längst ut i högra körfältet. Men värre är det om du ligger i körfältet i mitten, och det kommer en fotgängare från vänster på andra sidan gatan. Har den människan inte reflex på sig, så är din ENDA ledtråd att bilarna i motsatt körriktning börjar sakta in en bit ifrån övergångsstället. Eftersom vägen lutar så blir man bländad av de mötande bilarnas strålkastare en aning, och då syns inte fotgängaren. Förrän dennes ben gör en plötslig entré in i ljuset från min egen bils strålkastare. Då pratar vi högst 6-8 meter ifrån bilen. Kanske mer än 10 meter om ni äger vad som helst utom en Kia Carnival. Men detta är läskigt!
Fotgängarna reagerar lite olika. Vissa som är på alerten förstår och stannar till om de ser att jag inte hunnit upptäcka dem. Andra blänger surt på mig och tycker väl att jag är dum i huvudet som inte kan se dem i mörkret utan reflex, när man blir bländad av andra bilar dessutom. Dessa är oftast vuxna människor som bör kunna tänka efter lite själva, tycker jag. Dem vill jag snart inte stanna för längre, så kanske de lär sig den ”hårda vägen”. Om de vaknar upp från skadorna vill säga… Men de som är värst, är alla dessa som inte ens tittar upp utan nonchalant går ut på övergångsstället med blicken fixerad på mobiltelefonen. Helst med hörlurar inproppade i öronen, för att förgylla livsfaran lite mer. Vem vet vad de ser eller hör? De kanske är fullt medvetna om alla vi i bilarna runtomkring. Men vi som inte ser dem, har ju ingen aning om att de ens är där. Så jag hoppas att man fortfarande får lära sig från det att man är barn, att ska man gå över vägen så SÖKER man ögonkontakt med bilföraren och ser om denne saktar ner eller ej. OCH ANVÄND REFLEX FÖR TUSAN!!!
Även fast jag upplevt detta så många gånger nu och är beredd på att det kommer att hända igen. Hastigheten är begränsad till 50km/h, men jag kör oftast inte ens så fort just där nu längre. Trots att andra bilar hamnar väldigt nära baken på Carnivalen i rent missnöje med att jag ofta saktar ner just där. Men jag kan ju alltid skylla på att bilen inte går fortare än så, det är ju… Carnivalen!

Barnen! Vi har barn! Jag tror de går på någon sorts timer. För varje gång, VARJE GÅNG, det nalkas ett toalettbesök så kommer de och bankar på dörren. Det är bara en tidsfråga. Vissa gånger hinner du uträtta ditt behov och även tvätta dig innan de kommer. Men vissa dagar, när man bara vill ha några minuters paus och uträtta det du ska i lugn och ro. Då, då hinner du inte ens landa ändalykten på toalettstolen innan det börjar…
– Pappa! Pappa? PAPPA!!! Hör man någon ropa någonstans i huset.
Oh no, tänker man då och försöker klämma i för kung och fosterland för att bli klar snabbt. Då händer naturligtvis inget, allt låser sig. Sedan hör du de små snabba fotstegen närma sig badrummet. Knack! Knack! Knack!
– Pappa, är du där? Frågar någon liten människa utanför och börjar rycka i handtaget.
Här suckar man tungt, tar ett djupt andetag och förklarar att man kommer ut snart igen. Men det hjälper sällan. Nu varvas bankandet med hysteriskt ryckande i handtaget och ropen går sakta över i skrik. Har du inte avslutat det du höll på med så är det dags nu, för om några sekunder börjar barnet gråta. Högt!
Ja, det är inte riktigt samma sak längre som när man bodde ensam. Då var badrumsdörren öppen på vid gavel och man kunde skratta åt det som hände på TV:n ute i vardagsrummet. Allt var frid och fröjd när det gällde toabesöken. Nu, är det andra tider…

Barn… De är smarta de små liven! Troligen blir det så när Jenny är smart och jag är lite över medel i smarthet. Haha, megamind! Var va jag nu… Jo de har nu satt i system alla tre, att när de ber om något som exempelvis glass vid olämpliga tillfällen och ej får sin vilja igenom, då går de vidare och frågar den andra föräldern. I hopp om att där få det de ber om. Inget ovanligt bland barn kanske, men det blir en intressant upplevelse när man har tre barn som springer runt här hemma och testar oss föräldrar.
Sedan går twinsen igenom en period nu där de puttar och ibland slår till den andra. Det kan ske när någon av dem tar en sak ifrån den andra exempelvis, men även helt oprovocerat. Detta började för någon månad sedan, men sedan upphörde det efter att vi förklarat att man inte kan göra så. Det nya nu är att de ber om ursäkt efter att de puttat till den andra, ibland med en kram. Men sedan puttar de till varandra igen, och ber om ursäkt. Precis som om ursäkten berättigar dem att puttas och slåss. Men icke! Vi får jobba vidare med detta lite till så går det förhoppningsvis snart över igen. Vilka legister till barn man har, kan INTE vara mig de brås på…

Det har blivit ett herrans liv angående en låt som spelats upp på SVT Barnkanalen. Det är från barnprogrammet ”Bacillakuten”, och låten tror jag heter ”Snoppen och Snippan”. Forum väller över med arga föräldrar som klagar, hur kunde de visa detta frågar de sig! Jag och Jenny tycker att låten är ganska kul. Informativ och enkel, och väldigt trallvänlig! Jag kan förstå att föräldrar reagerar, men så farlig tycker jag inte att den är. Då finns det väl bra mycket värre saker som de får se eller höra, ta bara under ett reklamavbrott på någon annan kanal till exempel. Där kan det vara mer opassande reklam som skrämmer eller är stötande. Så denna låt har jag inget emot. Sök och lyssna på den själva. Kanske en blivande ringsignal på mobiltelefonen?

Jaha, det var väl allt jag hade att tycka till om just nu. Slutsatsen får väl bli att jag ska önska mig egen badrumstid i födelsedagspresent, och att alla ni andra borde lyssna mer på musik som handlar om könsorganen. Och sist men inte minst, använd reflex! Eller ”inflex” som Freja säger. Det är en billig och ofta till och med gratis investering som kan rädda just dig! Ha d biff!

DAGENS JERKER gick ju senast till Henke, i förebyggande syfte. Han bråkar ju ofta på jobbet med allt och alla. Så nu trodde ju jag att han skulle vara enormt jobbig och laddad efter julledigheten. Men han dök aldrig upp, han var ledig. Så idag, borde ju utmärkelsen gå till mig själv. Jag har aldrig gett utmärkelsen till mig själv tidigare…
Men som tur är, så har någon annan utmärkt sig och förtjänar Dagens Jerker mer än mig. Min sambo, Jenny. Vet ej om det är för att rädda mig undan utmärkelsen, jag inbillar mig det. I lördags så var hela familjen och handlade. Det snöade en del i lördags som några säkert minns, och när vi var på väg hem igen så vräkte snön ner. När vi parkerat hemma så blåste det som tusan så jag tog Nova och Freja och sprang in i huset. Sedan sprang jag bara ut och hämtade matkassarna, medan Jenny tog loss Theo ur bilbarnstolen och rusade in med honom i huset. Alla var inne i hemmets trygga vrå igen!
Efter en timme knackar det på dörren. Ute i snöstormen står en av våra grannar.
– Hej, jag vill bara tala om att er bildörr står öppen. Jag såg att ni kom hem för en timme sedan och trodde ni skulle iväg igen. Men den har varit öppen sen dess. Sa han och skrattade lite innan han gick igen.
Jag kikade mot Carnivalen och undrade om han möjligen syftade på att det lyser inne i bilen. Att en dörr ej var helt stängd gör ju att innerbelysningen fortfarande är tänd och drar batteri i onödan. Freja tänder ofta lampan längst bak i bilen och kanske hade hon glömt att släcka den bara. För alla dörrar var stängda. Jag kände även på bakluckan om den möjligen inte var helt stängd, men den var låst. När jag går runt på andra sidan piskar den kraftiga vinden nu snön i mitt ansikte så hårt att jag får kisa med ögonen. Men nu förstod jag vad grannen syftade på. Hela sidodörren stod nämligen öppen och Carnivalen fylldes sakta med snö. Snabbt drog jag igen dörren och hörde hur grannens skratt längre bort färdas fram med vinden. Jag såg honom inte för all snö som nu vräkte ner, istället sprang jag fort in igen.
Jenny Jenny Jenny… Alla är inte som jag, men för mig är det märkligt att man ”glömmer” bort att stänga bildörren efter sig. Och sen vet jag ej om hon hade hört vad grannen sa när han knackade på, eller om hon låtsades som om ingenting hade hänt. Men sak samma, gjort är gjort och det är nog inte hela världen. Låt nu Carnivalen sakta rosta till döds inifrån…

Hoho… Är jag vaken eller? Jag smyger sakta fram ett sent, men likväl mitt första blogginlägg för i år. Mitt 2015 har börjat på ett onödigt tråkigt sätt, med att själv bli sjuk och sängliggande i flera dagar. Först igår kände jag mig lite piggare igen och tog mig ut ur huset, 4 kg lättare sedan i fredags. Feber och huvudvärk gjorde att matlusten ej fanns, och vid ett modigt försök att äta en smörgås så vändes jag ut och in…
Men! Nu är jag orakad, mindre överviktig och stark! Så låt mig berätta vad som hänt sedan nyårshelgen, utöver snögubben som Freja lyckades skrapa ihop i den lilla skvätt snö som kom.

Mina kära vänner, främst mina trevliga herrar som jag känt väldigt länge, kanske har ett svagt minne av vad jag kan ha vrålat ut vid tolvslaget något tidigare år. Ta för typ 10 år sedan, då kunde det låta såhär:
– JAAAA!! 2005! The year of Jimmy!!!
Det hände nog inte så ofta, men jag ville nog på ett sofistikerat sätt ropa ut till min omgivning att jag hade gott hopp om det kommande året. Eller så var jag pyttelite överförfriskad, men det låter osannolikt.

I år valde jag att inte vråla så mycket. På grund av all sjukdom som härjat detta jullov så valde vi att fira nyårsafton hemma i lugn och ro med barnen. Det blev plankstek till middag, i valfri klädsel tydligen enligt bilden…

Freja är uppklädd, Theo är utan byxor och Nova ja… Hon äter naken…
Det var spännande att äta på en planka för första gången, främst Freja var förtjust i detta och vill göra det oftare. Senare på kvällen bjöds det på Toast Skagen och öl, det var gott! Även om det bara vart en halv öl, Jenny tjuvade resten. Barnen nöjde sig med chips och ostbågar. Vid midnatt stod vi i barnens sovrum på övervåningen och blickade ut i väntan på fyrverkerierna. Nova och Theo gjorde en riktig kämpainsats för att hålla sig vakna…

Freja hade slocknat tidigt hon med, även fast hon sagt att hon skulle vara vaken tills alla kastade upp raketpinnar som smäller på himlen. Så nu var det bara Jenny och jag som var vakna. Vi ville se fyrverkerier, men hoppades att de inte skulle smälla så pass högt att barnen vaknade. Det verkade lovande, endast avlägsna smällar hördes. Så ni skulle höra Jennys kommentar när vi såg en av grannarna, på gatan bakom oss, kliver ut med ett rörliknande raketuppskjut på baksidan.
– Nä titta, nu kommer det ut en jäkel där! Sa hon bryskt och stirrade ut genom fönstret.
Jenny hade druckit Irish Coffee tidigare, troligen var det den som kontrollerade humöret just då. Men det var inte mycket att bli upprörd över, för raketen var en riktigt fjösare. Ett tomtebloss hade varit mer skrämmande.
Med tolvslaget passerat så kunde jag äntligen fokusera på det nya året och det bästa som komma skall. Ivanhoe!!

Men efter Ivanhoe på nyårsdagen så kom febern och eländet. Det var som om jag hamnade i koma i två dagar och bara sov. Tyckte mest synd om Jenny som fick klara vardagen ensam med barnen, men det gick bra. Tydligen var min syster här på besök en dag utan att jag knappt märkte det. Men jag tänkte även på Freja som jag lovat att ta med att åka skridskor igen. Hon pratar om det hela tiden sedan sist vi åkte. Och jag vet ju själv hur mycket man gillade det när man var barn. Bortsett från att ens skor alltid var iskalla när det var dags att byta om och gå hem. Jag minns att vid flera tillfällen så knöt jag på mig skridskorna hemma och gick sedan hela vägen till den spolade isen på fotbollsplanen vid min skola. Då slapp man kalla skor när det var slut på åkandet för dagen! Men jäklar vad det blödde i skridskorna efter alla skavsår man drog på sig. Fast det var det värt!
Vi köpte lite bandyklubbor och monterade ihop de små målburarna till barnen. Så nu kan de leka innan jag på allvar kommer att träna dem alla tre till framtidens ishockeystjärnor. Freja Messier, Nova Gretzky och Theo Lemieux!

Idag firade vi lite jul med mina släktingar, eftersom vi inte kunde göra det tidigare. Vi var hemma hos min bror Tommy och Sandra i deras fina hus. Det blir bara finare för varje gång jag kommer dit, de är jätteduktiga!
Far, mor och syster med barn var också på plats. Så det blev en härlig eftermiddag med fika och massor av julklappar till barnen. Igen! Men de blev såklart överlyckliga, de älskar att öppna paket numera. Även andras om man inte håller koll på dem…

Nu är det sovdags, imorgon börjar jag jobba igen! Tillbaka till verkligheten och alla trevliga arbetskamrater. Och Henke! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke redan nu, för jag vet att han kommer förtjäna det någon gång under morgondagen…

Vår sista dag på Tallebo bjöd på några intressanta händelser. Egentligen var en av dem ganska väntad, Carnivalen är inblandad. Men jag återkommer till det…
Vi skulle åka hem på lördagen, efter att vi ätit middag så att barnen kunde somna i bilen på vägen hem. Så långt var allt bra! Vi började plocka ihop våra saker och packa våra kläder under eftermiddagen. Nova hittade några papiliotter som hon nyfiket pillade på, hon var äntligen på bättringsvägen efter sin feber och vattkoppor. Så nu följde hon oss runt och busade lite, sådär som bara Nova kan. Men dessa papiliotter var något nytt för henne. Jag försökte visa henne vad man hade dem till och rullade in några i hennes hår.
– Fint! Nova fin! Sa hon högt och tog bestämda kliv därifrån för att visa alla andra hur fin hon var.
Dock så är Nova håröm. Så efter bara någon minut så övergick det glada fina till förfärligt lidande. De satt fast, trodde hon. Men eftet att jag fotat hennes misär så bestämde jag mig för att rädda henne. Superpappan to the rescue!

Theo var däremot nu febrig och full av vattkoppor. Stora vattkoppor! Men trots att han var aningen gnällig över detta så var han väldigt duktig på att inte klia sönder dem. Jag tog ett foto när twinsen badade innan avfärden hem, där ser man hur prickig han blivit.

Eller kanske inte, bilden vart inte så bra ser jag nu. Och så var jag tvungen att dölja hans kön med en smiley, så att ingen känner sig stött…
Freja hade fått en bit gardin eller något tyg av sin mormor som hon gjort till slöja. Hon fick en krona, eller tiara kanske det heter, i julklapp och lekte att hon var en prinsessa i stort sett hela dagen. Men fin var hon ju, såklart!

Magnus båda söner och tillhörande flickvänner dök upp sista dagen. Vi hann med en middag tillsammans innan det sedan var dags för oss att åka hem. Medan barnen lekte kurragömma med Sofie så passade jag på att förbereda mig för att packa in allt i bilen. Bilen…
Jag fruktade att något skulle ha frusit sönder i den kalla vintern där den stått helt stilla nu under några dagar. Och vad får jag då se när jag hoppar in och startar Carnivalen? En colaburk som exploderat i kylan och sprutat cola i hela taket, kladdat ner hela passagerardörren, sprayat hela ena sidan av vindrutan och lämnat en brun fin pöl på passagerarsätet. Jag är förstås tacksamatt det inte var något på själva bilen som haverat, men detta var inte direkt kul det heller. Kanske får jag skylla mig själv som lämnade kvar en oöppnad colaburk i bilen. Men det känns bättre att skylla ifrån sig på att Coca-Cola tillverkar burkar av usel kvalitet. Eller att Kias biltillverkning är skitdålig och inte isolerar sina bilar tillräckligt bra. Ja det är helt klart någon av dessas fel att det blev som det blev…

Resan hem gick i alla fall bra! Det var lite bilar ute och allt rullade på fint. Barnen somnade ungefär när vi passerade Fellingsbro, troligen av tristess och att det inte fanns mycket kul att titta på längre. Vilket inte är ett bra betyg eftersom det bara var mörk skog innan dess. Men det var bra att de somnade, jag började bli obekväm med att höra främst Freja ropa längst bak i bilen.
– Säg till om du ser någon älg! Om du ser någon älg så måste du ropa, och stanna! Ropade hon vid upprepade tillfällen.
Jag ville verkligen inte se någon älg, det vill nog ingen som kör bil i mörkret. Men, vi såg ingen älg och barnen somnade som sagt. De sov lugnt och fint hela vägen hem fram tills vi parkerat bilen utanför vårt kära radhus. När jag öppnade bildörren så tändes innerbelysningen i bilen, vilket ej går att stänga av märkligt nog, och då blev Nova rädd och började skrika. Då blev Freja rädd och vaknade skrikandes. Gissa hur Theo reagerade när han vaknade av att hans systrar sitter och gallskriker i bilen. Ja han börjar skrika han med. Och var är dörrnyckeln till huset när man behöver den? Åh grymma värld,  vilket litet kaos det blev…
Men när alla samlat sig igen så somnade de om inne i sina sängar. Jag gick då runt och kollade att allt såg bra ut och att inget hänt när vi borta. Jag fastnade vid bokhyllan i vardagsrummet. Där såg jag hur någon förnedrat Darth Vader figuren som stod i hyllan. Han var sittande, med bruten nacke och med sin mantel uppdragen över huvudet. Lite som en form av ”wedgie”. Jag accepterar inte denna typ av beteende i mitt hem, och lovar att göra allt i min makt för att finna den skyldige…

Idag tog jag med mig Freja till Ekvallen i Gustavsberg och åkte skridskor. Där har de en stor utomhusplan där de spelar bandy i vanliga fall, men som nu var öppen för allmänheten. Det var första gången Freja åkte skridskor, men hon var väldigt duktig! Jag trodde jag skulle få dra runt henne hela tiden, men hon åkte själv på slutet. Visst ramlade hon då och då, men det hör till när man ska lära sig. Och när hon förstod att det faktiskt var okej att ramla så blev allt jättekul och lättare. Jag ser en framtida damhockeystjärnai Freja, i stil med min stora hockeyidol Mark Messier. Vi kommer definitivt att åka skridskor igen!

Nova är nu helt återställd, trodde vi. Nu när hennes vattkoppor är mer eller mindre borta, och hon har börjat leka mer och äta ordentligt igen, så har hon råkat ut för en urinvägsinfektion. Så nu när hon är kissnödig så skriker hon. Vi har lämnat prover och fått antibiotika som hon börjat äta. Så om några dagar bör det vara över.
Så nu hoppas vi på en lugn nyårshelg! Om inte vi blir tvungna att åka in med Theo till Nacka närakut förstås. Jag pratade med dem idag, om att hans vattkoppor hade blivit fler och fler sedan helgen. Men nu verkar det ha stannat av, och alla kopporna har torkat så då hoppas vi att det kommer läka fint. 13 dagar med vattkoppor är förstås jobbigt för honom och hans humör är inte alltid på topp. Men det kan hålla på i två veckor och upplevas som väldigt jobbigt. Men jag tycker extra synd om barnen när de är så små och behöver gå igenom något som detta. Men det är ju bra att de haft detta sen när det är över, så säger ju alla. Denna bild tog jag idag, stackars lilla prickiga Theo…

Men trots sjukdomar så håller de sig glada och busar på dagarna. Jag hade lite kul åt Freja och Nova idag när de jagade varandra i köket runt köksön. Det var Nova som jagade Freja, men eftersom hon inte är lika snabb så såg det väldigt roligt ut när Freja befann sig strax bakom Nova mot slutet och nästan varvade henne. Trots att hon var den jagade. Det är sånt som jag roar mig med att skratta åt nuförtiden!

Deras morfar Roger kommer på besök imorgon och firar lite jul i efterhand. Och lite nyår samtidigt, det blir förstås trevligt! Sedan firar vi i familjen in det nya året med lite familjemys i lugn och ro. Så jag önskar er alla ett gott slut och ett gott nytt år! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till… Nu vart det svårt… Jag har ingen att ge den till, så då får väl Sune utmärkelsen helt enkelt!

Snart är denna julhelgen oss förbi,
en och annan glögg med klapp hann det bli.

Mat och dryck så det stod härliga till,
allt blev perfekt med engagemang och lite pill.

Snön vräkte aldrig ner så som jag hade hoppats,
men det var lite vitt och fint, så ingen behövde låtsas.

Här på Tallebo med släkt i lugnets ro familjen har njutit,
Men när jag ut genom fönstret tittar, så ser det ut som om Carnivalen har förfrusit…

Resan hit gick över förväntan bra! Inga köer och barnen somnade nästan omgående. Carnivalen for säkert fram på sina Vredestein-däck och pappan åt pizza bakom ratten. Det var först när vi svängde av mot Fellingsbro som jag fick börja fokusera mig ordentligt. Gatubelysningen längs motorvägen hade nu upphört och det var riktigt jäkla halt. Fellingsbro måste för övrigt vara en av Sveriges minsta och mörkaste orter på vintern. Det går ett järnvägsspår tvärs genom staden. Och det känns ungefär som att på ena sidan spåret står det ”Välkommen till Fellingsbro”, och när man korsat rälsen sitter en ny skylt där det står ”Tack för besöket”. Inte riktigt så, men inte långt ifrån…
När vi passerat denna ”metropol” så är det inte alls långt kvar. Nova vaknade ungefär 5 minuter innan vi var framme. Hon var febrig och trött tack vare vattkopporna. Vi mötte Magnus på vägen, han skulle hämta upp Maya. Det måste ha varit något problem med Hogwartexpressen hon reste med eller nåt. Men vi fick ett samtal om att han sett en stor älg på vår sida vägen, fast då var vi precis framme vid deras hus. Jag måste ha kört rally förbi älgen så att den blev rädd och sprang in i skogen. Eller vem vet, jag kanske körde på den? När jag väl fått upp farten i Carnivalen så kan inte ens vilddjur stoppa oss!
När vi nu var framme så bjöds vi på vickning. Mums! Vi kunde även konstatera att vi hann före Maya, så Hogwartexpressen är inget i jämförelse med Carnivalen på Vredestein-däck! You lose Maya! Fast det viktigaste är ju inte vem som vann genom att hinna fram först, utan att alla kommer fram helskinnade och glada så att vi kan fira jul tillsammans! Men du förlorade Maya…
Sedan passade Freja och mormor Lena på att ställa ut en skål gröt till tomten. För alla hoppades på att han skulle komma förbi med julklappar under natten!

”JULAFTON! JULAFTON! Nu är den här! Tomten ska komma snart!”
Den låten av Sten & Stanley spelade herr Folkesson varje julaftonsmorgon under många år när jag var yngre. Det var när vi brukade fira jul uppe med släkten i norrland. Detta har jag försökt att anamma nu som vuxen inför min familj. Men vår skiva med den låten låg nu kvar ute i Carnivalen, och frös. Vi klarade oss faktiskt bra även utan den, och nöjde oss med den fina julmusik som fanns att tillgå inne i huset.
Under natten hade vi fått besök! Gröten utanför hade någon smaskat i sig, och under julgranen låg nu massor av fina paket. Barnen blev lyriska! Vi förklarade att tomten måste ha lagt dit alla julklapparna under natten, och nu behövde vi bara vänta tills han kom förbi under dagen för att önska oss en god jul. Sen skulle vi öppna alla paketen!
Varför gör man så egentligen? Låta barnen vänta otåligt hela långa dagen innan de ska få sina julklappar. Det var likadant för mig när jag var barn, och jag minns hur man försökte verka cool och avslappnad. Som att de där paketen, de är väl ändå inte så himla viktiga. Men det var ju det enda man tänkte på! Och klockan kunde omöjligt gå långsammare dessa dagar, väntan och åter väntan…
Freja satt ofta och vaktade alla julklapparna vid granen. Hon lyckades även spana in vilka det stod hennes namn på, och vilka som var Novas och Theos. Men efter ett tag så fick de öppna några andra paket som de kunde leka med under dagen tills tomten dök upp. Då glömde de bort de andra klapparna för en stund. Sedan skulle det ju ätas och titta på ”Kalle Ankas jul” på TV. Så dagen rullade på fint. Men NÄR skulle den där tomten komma då…
– Vet tomten om att vi är här? Tänk om han är hemma vid vårt hus! Frågade Freja oroligt.
– Nej då, vi har mailat tomten innan jul och haft kontakt både via sms och Skype. Så han vet att vi är här. Men enligt hans Twitter så har han mycket att göra idag, och hans Instagramkonto blomstrar med selfies på honom med massor av glada barn. Så han kommer, var så säker. Förklarade jag.
Då plötsligt så hörde vi någon utanför huset, och ryktet spred sig inomhus.
– Han är här! Tomten kommer! Ropade alla och började stirra förvånat på varandra. Precis som om ingen hade förväntat sig en tomte på julafton.
Freja blev mest uppspelt och sprang med mormor mot ytterdörren, och vi andra samlade oss och följde efter. Det var tomten!
– Ho ho ho! Skrattade han och klev in genom dörren med en liten ”Nisse” i följetåg.
Tomten slog sig ner och pratade om hur hans dag varit och att han var glad att vara framme hos oss. För han hade minsann hört att det fanns snälla barn här. Jag sträckte stolt på mig! Med sig hade han en säck, med julklappar. Han tog upp ett paket och läste namnet på etiketten.
– Theo! Sa han och tittade omkring sig.
Jag som hade burit Theo i min famn släppte ner honom, och han sprang oblygt fram till tomten. Men tomten såg honom inte till en början bakom de buskiga ögonbrynen.
– Finns det någon Theo här? Frågade han igen och såg inte att Theo stod precis bredvid honom om väntade.
– Där har vi honom! Ropade han när han med vår hjälp tillslut fick syn på Theo.
Theo tog glatt emot sitt paket och rusade med gigantiskt léende tillbaka till mig. Sedan plockade tomten fram nästa paket, och jag kunde i princip föreställa mig att jag hörde honom säga mitt namn.
– Nova! Ropade han och tittade sig omkring.
Nova, som hängde på Jennys axel med 39 graders feber, släppte taget och stegade bestämt fram till tomten. Hon tog beslutsamt sitt paket och gick sedan surt tillbaka till sin mamma. Alla skrattade och var förvånade över att hon både vågade och orkade, hon som varit nästan helt utslagen hela dagen.
– Lembit! Var den som stod på tur när tomten läste på nästa paket.
Lembit klev fram och tog tacksamt emot sin julklapp. Han visste hur man skulle göra, han har varit med förr. Men Freja såg nästan besviken ut, hon som stått precis bredvid tomten hela tiden. Skulle hon bli utan? Hon som varit så snäll hela året, och slutat med sina nappar dessutom…
– Freja! Ropade tomten nästa gång han tog upp ett paket.
Då sken hon upp och man kunde bara se ett stort léende i hennes ansikte. Hon tog tacksamt emot sitt paket och visade stolt upp det för oss alla. Vilken triumf!
Magnus ville bjuda tomten på lite ”herrgårdssaft” innan han skulle lämna oss. Tomten tog några klunkar med hjälp av sugröret, och såg sedan lite ansträngd ut.
– Det var ingen dålig saft det där! Väste han lite och försökte resa sig upp.
Jag vet inte exakt vad det var, denna ”herrgårdssaft”. Men jag såg att Magnus tog den ur barskåpet, det gjorde jag. Tomten och hans nisse tackade sedan för sig och åkte vidare. Barnen och vi andra vinkade och tackade så mycket för besöket. Jag låtsades inte vara ett dug skitsur över att jag inte fick något paket. Rödklädda gubbjäkel…

Men nu, skulle vi öppna resten av julklapparna som låg under granen! Freja var redan där och nu fick vi övriga skynda oss dit. Hon kastade sig över paketen, likt ett stim pirayor som var på väg att slakta en ko som korsar Amazonasfloden. Det började flyga runt små bitar av presentpapper, men vi lyckades lugna henne och få en mer stillsam klapputdelning. Hon hjälpte till och var väldigt duktig, hon kunde faktiskt se vilka julklappar som var till vem när hon tittade på etiketterna. Imponerande av en icke läskunnig treåring! 
När alla paketen var utdelade och öppnade så kunde vi vuxna slappna av en stund medan barnen var i farten med sina nya saker. På kvällen delade vi vuxna ut våra hemliga paket. Vi hade alla köpt med oss varsit paket som sedan slumpades ut till var och en. Nytt för i år var att det skulle vara ett passande rim på paketet. Det var något jag verkligen inte uppskattade! Jag tycker det är vansinnigt svårt att rimma, och var inte förtjust i detta nya påfund. Än mindre glad blev jag när det visade sig att bara två andra gjort dessa rim. Jag som faktiskt ansträngt mig nu och allt! Resten hittade på nåt sporadiskt när paketen delades ut. Nu lyckades nog alla ändå, men jag hade aldrig kommit på ett rim sådär rakt upp och ner. Hoppas jag slipper nästa år. Men jag blev glad över min julklapp! Det var en sorts tång med en kulformad skopa längst fram, som man ska använda när man gör köttbullar. Istället för att rulla dem för hand. Vilket även borde komma till användning när man bakar chokladbollar. Tack tomten och alla inblandade för en härlig julafton!

Då var dopparedan över, och julhelgen fortsatte i lugnan ro. Det var kallt ute, runt -10 grader så vi har hållt oss mestadels inomhus. Vi gjorde ett utbrytningsförsök idag, men Nova och Theo verkade bara måttligt nöjda. Så vi gick in igen, medan Freja och Lena fortsatte att traska runt ute en stund till. Nova är pigg igen, nu är det Theo som är hängig. Men utan feber än sålänge tack och lov. Maya och Lembit åkte tåget hem till Stockholm idag för att fira jul med sina pappor. Vi kommer troligen åka hem imorgon kväll, om Carnivalen vill starta. Jag är lite orolig. Det är vår första vinter tillsammans så vi vet inte riktigt var vi har varandra. Och när jag stod här med en varm kaffekopp i handen och tittade ut genom fönstret så såg bilen riktigt kall och ruggig ut. Alldeles frostig, isig och allmänt ful. Man kan tro att den upplever sin första istid, men det är väl bara så det ser ut. Det vore märkligt om inte någonting fryser sönder på det asiatiska och tropiska missödet. Jag kan ju föreställa mig alla dessa rör och kärl i plast som spricker sönder i den kalla vinterkylan. Oh no…

Hoppas alla ni andra haft en genuint trevlig och mysig julhelg. Det har vi haft! Nu blickar vi fram mot att få fira av året som gått, mot nyårsafton! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till en fågel. Jag kan inte vilken sort den tillhör, men skulle gissa på någon form av trast eller liknande. Den får i alla fall utmärkelsen efter att ha utmärkt sig på ett, för mig, mycket olämpligt sätt.
Här stod jag som män brukar göra, och kissade i badrummet. När jag sneglar ut genom det enorma fönstret som finns i badrummet så blickar jag ut mot de tomma kohagarna utanför. Men något rör sig. I en tall strax utanför fönstret så rör sig denna fågel på en lågt hängande gren. När jag ser den så har den stannat upp, och tittar på mig. Varför? Undrar jag då såklart, vad stirrar den på? Jag vill inte höra några torra skämt om att det är ”masken jag håller i” eller liknande när jag stod där och kissade. Helt irrelevant! Eftersom den ”masken” är asbra! Men att fågeln gjorde detta fick mig att bli obekväm. Jag vill inte bli uttittad när jag kissar, det vill väl ingen. Känslan av att bli lite illa till mods gjorde att jag missat att jag kissat färdigt. Där stod jag nu bara med ”masken” i handen och såg dum ut. Och allt på grund av en dum fågel…

Hej och hå, nu kör vi! Det är full rulle in i det sista här just nu. Detta är min sista arbetsdag för i år, sedan åker jag hem och packar in allt och alla i Carnivalen. En lång resa… Eller nja, inte så lång egentligen. 20-25 mil tror jag det är bara, men med Carnivalen kan ALLT hända så då känns även den kortaste resan som ett helt äventyr. Vi reser i alla fall till svärmor Lena och hennes tomtefar Magnus i Tallebo för att fira jul där i år. De reste dit redan i söndags, och tog då med sig Lembit och Solveig på färden. Jag har föreställt mig att de pyntat hela stora huset med ljusslingor, tomtar och massor av andra fina saker tills vi kommer. Och att Lembit rullat ihop en talande snögubbe som gillar varma kramar, som den i filmen ”Frost”. Ryktet på stan säger att Maya är på rymmen från italienska huvudstaden Rom och att hon anländer med Hogwartexpressen ungefär samtidigt som oss ikväll. Hon skall då alltid göra stjärnbrakande entréer, som den superstar hon är! Jag är faktiskt också häftig. Jag ska nog slå på varningsblinkersen på bilen och tuta utav bara helsike sista biten fram till huset. Om det inte väcker uppmärksamhet, och eventuella sovande grannar, så vet i tusan… För här kommer vi!

Det är oftast mycket att göra innan julen. Presenter som skall inhandlas, mat som ska förberedas och pyssel som ska fram. Men i år var jag förberedd! Till min brors förtret som jobbar på posten så har jag beställt de flesta julklapparna på nätet i år igen. Sedan kan man lugnt hämta ut dem innan alla andra gör det, för då blir det kaos även där. Så det gick fint!

Vi har en överenskommelse i år, att inte spendera galet mycket pengar på julklappar. Man får ju äta nudlar hela januari annars för att ha råd att överleva. Det blir för många klappar och barnen är så fokuserade på att öppna nästa paket att de knappt hinner reflektera över vad de faktiskt får i paketen. Istället ska vi prioritera födelsedagarna, och på så sätt sprida ut det lite. Tack vare detta har jag känt att jag kunde bli månadsgivare hos Stockholms Stadsmission och även lägga några slantar i burken hos mannen som sitter utanför ICA hela dagarna.
Det är mycket diskussioner kring tiggarna i vårt land. Att det är organiserat och till och med bör förbjudas. Jag har inte följt detta alltför noga för att avgöra vad som är rätt och fel. Jag hör och ser folks ilska mot dessa tiggare som får mat istället för pengar och då slänger maten i närmaste papperskorg. Det känns försås inte så kul. Och att man inte ska ge dem pengar för att det är organiserade ligor som tar det mesta av pengarna. Jag tycker dock inte att man ska hoppa på de som sitter ute på gatorna. Utan att istället försöka komma åt den brottsliga organisationen bakom det hela. Men det är något som måste beslutas på högre ort, än mitt tyckande här ute på Värmdö. Så därför kommer jag fortsätta ge dem några slantar när jag har möjlighet till det. Förhoppningsvis gör det någon skillnad till det positiva för de här människorna.

I fredags så fyllde ju twinsen år, Nova och Theo blev 2-åringar! Vi hade ju tjuvstartat deras födelsedagsfirande redan på måndagen med min släkt. Och i fredags kom Lena, Magnus och Solveig förbi och firade twinsen. Det är bäst så, eftersom Jennys och min släkt inte kan umgås ihop längre. De ligger i fejd med varandra och ilskan har nu utvecklats till något som påminner om krigen mellan de olika länderna eller släkterna i TV-serien ”Game of Thrones”…

Nej jag bara skojar, såklart! Här ligger ingen med någon höll jag på att skriva, och nu gjorde jag tydligen det. Men det finns inga fejder eller krig mellan våra släktklaner. I så fall hade jag valt att vara de där vargfolket från norr! Eller de med drakarna… Usch vad svårt det blev nu…
Fokus nu! Nog om det, alla gillar alla och är glada! Anledningen till att vi firat vid olika tillfällen är att några i min släkt kunde ej fira twinsen samma dag de fyllde år, så då firade vi tidigare. Då i samband med deras luciatåg på förskolan som jag skrev om tidigare. Sedan kom Jennys släkt på fredagen och åt födelsedagsmiddag med oss, det blev ett trevlig firande! Däremellan släktfirandena kom även deras morfar, the Roger, förbi en kväll och grattade födelsedagsbarnen. Så vi firade dem nästan hela förra veckan, det var trevligt och barnen var superglada!

Vår älskade TV har kommit hem till oss igen, så nu är vi äntligen samlade hela familjen! Det låter förstås inget vidare när man sätter sin TV i fokus på det viset. Så stor betydelse har den inte, bara för mig egentligen. För jag älskar den! Och när vi väl har lite tid över att spendera framför den så förgyller den hela upplevelsen. Man känner sig som ”Beavis & Butt-Head” när de sitter passionerat framför sin dumburk till TV, minns ni dem? Den är nämligen så bra! När den fungerar vill säga, jag var mycket besviken på den när den plötsligt slutade att fungera. Låt det aldrig hända igen, okej!

Jaha, vattkoppor. Minns ni att Freja hade det förra veckan? Jag skrev om det här tidigare. Vad tror ni har hänt nu då? Twinsen har nu fått sina vattkoppor, det var ju inte ens svårt att gissa. De mår inget vidare, är hängiga och orkar ingenting. De vill helst bara ligga på ens mage i soffan och vila. Men jag tyckte det verkade som att åtminstone Nova var lite piggare i morse innan jag åkte till jobbet. Hon är den som varit mest febrig och trött. Theo har varit lite hängig men inte alls lika mycket som hon, men båda vill gärna gosa med mamma eller pappa. Pappan har ju störst mage att vila på, lite som en sådan där uppblåsbar hoppborg. Så ibland har de båda två velat ligga på min mage och sova en stund. Mysigt, men jag hoppas de är piggare ikväll när vi ska åka till Tallebo. Jag fruktar eventuella bilköer som kan dra ut på restiden avsevärt om vi har otur. Så jag hoppas det ska gå bra, och med lite tur så kanske de somnar i Carnivalen under vår rallyfärd.

Dags att runda av, nu är min lunchrast slut här. Hoppas att alla får varva ner och komma i skön julstämning ikväll. Glögg är bra! Sköt om er så hörs vi efter jul igen. Ha d biff!

DAGENS JERKER var jag nästan beredd att ge till Cathleen som smög fram likt Voldermort i korridoren på jobbet. Skitläskigt!
Men istället måste jag ge utmärkelsen till killen som kör grävmaskin på parkeringen vid vårt jobb. De jobbar ju för fullt med bostadsbyggandet där nu. Men denna filur har fler än EN gång blockerat min väg när jag ska ta mig till eller från jobbet. Och det går ej att få kontakt med mähät heller, ibland verkar han bara sitta där i sin grävmaskin. I vägen för mig och alla andra! Man blir ju försenad till jobbet! Nej åk hem med dig, annars kör jag på dig med Carnivalen nästa gång…
Jag vill för övrigt ta upp bristen av reflexer på fotgängare i nästa blogginlägg. Då ska även de få sig en skopa skit…