Captain Jimmys log, SALAB-fleet. Day 1, 2017. String City, Sweden.

Här kommer en tillbakablick till 2017 när det var dags för årets konferens, och denna gång tog vi bussen till Trosa för att spendera en helg på Bomans Hotell. Trosa ligger ju relativt nära Stockholm så det tog inte så lång tid att köra dit, och vissa valde därför att ta sina egna bilar för att smidigare ta sig hem på söndagen.

Vi som valde att åka med den abonnerade bussen åt lite frukost ombord och hade det trevligt, vissa i sällskapet hörs ju mer än andra om man säger så. Ubbe var laddad till tusen trots att det var tidigt på morgonen, men han bidrog med en positiv känsla för oss som satt nära honom i bussen. Haha, kul var det och resan gick fort för plötsligt var vi framme vid hotellet. Alla tog sina väskor och köade sedan in till lobbyn för att checka in och få nycklarna till sina rum. Lobbyn var riktigt cool, det kändes nästan som att vi befann oss i vilda västern eller att vi var på väg ut på en safari eller liknande, inredningen var lite mystisk och speciell men jag gillade det verkligen.

Efter att ha fått min nyckel till rummet gick jag upp och lämnade min väska, det visade sig att alla rummen här var inredda i olika stilar vilket gjorde det väldigt speciellt. Mitt rum var alldeles orange med orangea skokartonger staplade på golvet, hyllor med skor på väggarna och det stod även ett par ridstövlar på golvet bredvid alla skokartongerna. Och en hästpiska hängde på väggen. Det var som att jag befann mig i det där otäcka rummet i filmen ”Fifty Shades of Grey”, men tydligen var allt detta något som hängde ihop med rummets design som då var en sorts hyllning till Hermès som tydligen är ett av världens mest värdefulla lyxvarumärken. Det är inte där jag shoppar om vi säger så, därför hade jag bara hört talas om namnet Hermès och visste inte mer än så…

Lite konfundersam var jag nog över själva rummet, men där skulle jag ju enbart sova så det störde mig inte alls. När vi alla sedan samlades så blev ju rummen en stor snackis såklart, och alla berättade om sina fantastiska rum. Vissa hade ju badkar och grejer på rummet, och de hade stora rum! Mitt var ju litet i jämförelse och något badkar såg jag tyvärr inte röken utav, men det var häftigt ändå och det fanns fler som hade fått de lite mindre rummen. Men jag tror aldrig jag haft ett sådant begär av att bada som jag hade där när de berättade om sina coola rum med olika sorters badkar, och vi fick gå runt och kika på varandras rum och se hur fantastiska de var och jag gillade konceptet med att inget rum är det andra likt.

Nu började dock konferensen på riktigt och vi samlades på hotellets vind eller övervåning kanske det var, där de inrett ett stort konferensrum för oss att sitta i under dagen. Det bjöds på mer frukost och alla verkade nyfikna på hur denna helg skulle se ut. Vi blev informerade om schemat för helgen och det innebar några roliga aktiviteter som hjälper företaget att stärka känslan av gemenskap och att vi mår bra av att göra saker tillsammans.

Bland annat väntar en tipspromenad i staden Trosa efter att vi haft vår genomgång, och under lördagen var det inbokat en lektion i linedance för alla. Det lät ju spännande, och jag kände redan hur en virtuell cowboyhatt tog plats på mitt huvud. Lördagkvällen skulle sedan avslutas med ett 70-tals disco, där alla fick klä ut sig och det finns ju en hel del intressanta modedetaljer från den tiden som man kan använda sig utav såklart. Detta hade vi blivit informerade om tidigare så många hade förberett sig på detta och lagt mycket tid och energi på sina utstyrslar.

När vi var klara i konferensrummet väntade en god lunch, och sedan blev vi indelade i par för att ta oss ann tipspromenaden. Jag fick Lill-Steffe som lagkamrat, han var nyanställd i vår beredning och var en glad och rolig kille. Så vi hade skoj när vi rusade runt där genom staden mellan de olika frågorna som skulle besvaras, och detta var ju ett bra sätt för alla att få ta del av denna vackra lilla stad. För den är verkligen mysig, och vi hade verkligen tur med vädret när vi var ute och sprang, för sedan började det regna kort efter att vi var tillbaka på hotellet igen. Nu minns jag inte vilka som vann hela tävlingen, men jag har för mig att det gick ganska bra för Lill-Steffe och mig i alla fall, även om vi inte kom etta.

Resten av eftermiddagen fick vi ledigt, vissa försvann in i staden och några av oss hängde på hotellet tills det var dags att göra sig redo för kvällens middag. Jag minns inte riktigt vad de bjöd på men säkert var det något gott! Sedan minglade några i hotellbaren innan det var läggdags på kvällen, det gällde ju verkligen att vila upp sig inför morgondagen då både linedance och disco väntade. Ha d biff!

DAGENS JERKER känns som att den landar hos Henke, eftersom ingen i stort sett skämde ut sig på något vis denna första dag i Trosa. Och då infaller ju den gyllene regeln helt enkelt…

Som rubriken lyder kommer jag i detta inlägg att både tacka och säga farväl, men det gäller inte själva bloggen utan det rör två aktuella ämnen i samhället. Och eftersom jag gärna vill framstå som en tacksam person så börjar vi där, med att säga tack. Till vadå? Ja läs själva…

Ja nu suckar nog en del, men jag är väldigt tacksam över att Djurgården efter flera år i Hockeyallsvenskan nu ÄNTLIGEN tar klivet upp till högsta ligan, SHL! De har kämpat med detta i flera år och tagit sig till final de senaste tre åren, för att sedan bli utslagna och missa avancemang till SHL. Men nu har det alltså hänt, de lyckades slå ut AIK i finalen och nästa år så är de tillbaka där de hör hemma, nämligen bland de absolut bästa.

Jag har inte klarat av att titta på så många av matcherna de spelat nu i slutspelet, jag har varit alldeles för nervös helt enkelt. Och när de ställdes mot AIK i finalen så jublade nog många över att det blev ett Stockholmsderby där de skulle mötas i bäst av sju matcher, men med tanke på Djurgårdens resultat mot AIK så jublade jag inte mycket alls. För AIK har gjort en helt sanslös uppryckning under våren och slagit ut både Karlskoga och Björklöven i slutspelet, två av topplagen i serien. Men nu steppade Djurgården upp ordentligt och lyckades slå ut AIK efter 4-1 i matcher, och sen var saken klar. Jag brukar inte berömma AIK, men om de hade tagit sig vidare upp till SHL så hade jag lyft på hatten och gratulerat dem. Deras prestationer i vår har varit helt sanslöst bra och de var minst lika värda att gå upp som Djurgården, jag är bara tacksam över att mitt lag presterade jämt och bra genom hela säsongen och nu får man äntligen se dem i SHL igen. Så jag längtar redan till i höst när serien startar igen så att vi kan heja fram laget mot nya bedrifter, alltid oavsett!

Det var det jag var tacksam för, nu till ett farväl. Vi nåddes för en tid sedan av nyheten att påve Franciskus avlidit, och när en påve dör blir det ju ofta stor uppståndelse kring detta. Hundratusentals människor hade tagit sig till Petersplatsen för att ta ett sista farväl och detta pågick i flera dagar innan själva begravningen som skedde nu i helgen.

Detta var väl troligen viktigast för världens alla katoliker, och det verkar ha varit en känslosam stund för många andra också. Jag är dåligt insatt i hur Franciskus varit som påve, men som det verkar har han varit uppskattad av väldigt många. Det som slog mig var att det oftast är väldigt gamla farbröder som blir påvar, som inte lever så länge. Eller jag kanske har fått det helt om bakfoten?

Jag vill så att säga, inte trampa någon på tårna eller verka okänslig kring detta men varför väljer man inte en yngre påve under konklaven som förhoppningsvis har många år kvar att leva? Kanske kan man välja en kvinna, eller måste det vara en man? Ni som vet får gärna upplysa mig mera om detta,

Det har rapporterats mycket från påvens begravning i helgen och det var många världsledare på plats. En diskussion uppstod om klädseln och huruvida vissa valt att bära en blå kostym istället för att följa klädkoden som var svart kostym. Det är tydligen enbart vissa som får ha en blå kostym, om det var kungliga katoliker eller liknande jag kan tyvärr inte reglerna om detta. Någon som inte skulle bära blå kostym men som gjorde det ändå var ingen mindre än USAs president, Donald Trump. Inte för att jag blir förvånad, men någonstans tycker jag väl att man får anpassa sig när det kommer till begravningar. Min brors fru, Sandra, delade en ironisk bild på sociala medier där herr Trump tydligen anser sig kunna bli vald till nästa påve. Tanken har säkert slagit honom…

Valborg är på intågande, jag passar därför på att önska er en härlig valborgsmässoafton. Och stort tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER är väl lämplig att ge Donald Trump igen, eller vad säger ni? Jag tycker det, grattis Donald…

Då var det dags igen att besöka ett gammalt och väldigt dumt minne som jag nu väljer att dela med er. Det ni nu kommer att få ta del utav är inget jag är stolt över på något vis, men vi var unga och dumma på den tiden vilket också fick sina konsekvenser…

Jag tror att detta kan ha varit på sommaren runt år 2000 och på den tiden visades ett program på MTV som mina vänner och jag var mycket förtjusta i, nämligen ”Jackass”. Ni vet de där dårarna som utsätter sig själva för olika stunts och diverse sjuka pranks, något man idag skulle tycka var bara idiotiskt och dumt men på den tiden tyckte vi de var så himla roliga!

Detta program sändes sent på kvällarna och vi började titta på det en slump, för innan ”Jackass” sändes ett annat TV-program vid namn ”The Tom Green Show” som framförallt Erik och jag följde väldigt noga. Tom Green var en riktigt märklig kille som hade en egen talkshow där han skickade ut sin kollega Glenn på dumma upptåg och även utsatte honom för olika påhitt och bus. Han brukade även klä ut sig och ställa till scener på stadens gator och i butiker på ett sätt vi fann underhållande, och efter att ha skrattat igenom hans program kunde vi ibland dröja kvar när ”Jackass” drog igång. Så när Johnny Knoxville, Steve-O, Bam Margera, Wee-Man och alla de andra dårarna satte igång med sina dumheter kunde vi inte slita oss utan fastnade framför deras galenskap och påhitt. Och de var ju smarta nog att varna alla tittare från att prova på detta själva inför varje avsnitt som sändes…

Denna varning tycktes tyvärr inte bita på svenska killar i 20-års åldern ute i Haninge, utan vi fick nu ännu fler dumma idéer. Vissa var kanske inte så farliga, men ändå dumma nog att ens försöka sig på att testa. Erik hade ju en inneboende hos sig på denna tiden som heter Mattias och som även han jobbade tillsammans med oss på den lokala ICA butiken. Jag tyckte dock att han var otroligt lik programledaren Claes Åkeson på den tiden och kallade honom därför ofta för just Klas-Åke, han var några år yngre än oss och gick ju tacksamt med på allt vi sade till honom att göra. Hans specialitet var annars att inte kunna hantera alkoholintaget på fester och tillställningar, utan däckade allt som oftast och en gång fullkomligen exploderade han i sitt eget kräks hemma i ett kök under en Halloween maskerad. Men det är inte något vi ska fördjupa oss mer i just nu! Utan det som var lite kul var att Erik, som den uppviglare av dumheter han är, alltid lyckades övertala Klas-Åke att hans idéer var genomtänkta och bra. Vilket de såklart inte var alls, ta en gång exempelvis när jag skulle besöka dem en kväll och när jag kommer dit öppnar båda iklädda hockeyskydd och hjälm. Jag tittade förvånat på dem men de förklarade att de kommit på en rolig lek, och när jag kom in så visade de vad det hela gick ut på. De tog på sig skydden sedan boxades de för fullt i vardagsrummet, men tack vara alla dessa skydd så klarade de ju sig utan några allvarliga skador. Inte fullt så smart kanske, men jag var självklart tvungen att testa!

Men sedan såg vi ett avsnitt av ”Jackass” där de skulle tävla i att dricka en gallon (cirka 3,8 liter) mjölk på tid, den som hann dricka upp all sin mjölk först hade vunnit. En tillsynes harmlös tävling men låt er inte luras! Detta var vi ju bara tvungna att testa, hur svårt kan det vara? Man dricker ju bara riktigt snabbt tänkte vi och några dagar senare så samlades vi på ICA för att köpa vår mjölk. En annan kollega vid namn Anton lyckades vi även övertala att detta var en fantastisk bra idé så han ville haka på, och några av oss valde att köpa smaksatt mjölk istället för vanlig mjölk. Det fanns ju choklad- och jordgubbsmjölk på den tiden, vilket vi lockades att köpa i förhoppning om att det skulle vara enklare att dricka. Jag tror att jag köpte jordgubbsmjölk om det är av intresse för er som läser, sedan åkte vi till Rudans friluftsområde för att hitta en bra plats där vi kunde genomföra denna briljanta tävling.

Vi hade även med oss en riktig boomblaster till stereo och på den pumpade vi igång hög technomusik för att hitta någon sorts snabb rytm till vårt drickande, och vi hade även med oss någon som skulle filma spektaklet men det minns jag tyvärr inte vem det var längre.

Så i takt till den snabba musiken skålade vi nu och tävlingen sattes igång! Vi hade ju tyvärr inte en stor dunk som rymde all mjölk utan fick kämpa med fyra 1 liters förpackningar, Erik hade fyllt två stycken 2 litersflaskor (ursprungligen Coca-Cola) med sin mjölk för att få ett psykiskt övertag mot oss andra. För då hade ju han bara två förpackningar dryck att inmundiga, men om det hjälpte vet jag inte. Den första litern mjölk rann ner ganska så enkelt för oss alla, även den andra litern fick man i sig ganska snabbt men därefter började det bli fullt i magen och känslan var inte längre kanon. Medan jag satt där och tittade på Anton som också verkade börja må lite illa, så ser vi hur Erik påbörjat sin andra flaska och fortsätter hälla i sig sin mjölk. Han står även och stampar lite lätt i takt till musiken samtidigt som klunkar med mjölk sakta rinner ner i hans mage och gör små kullerbyttor där nere, jag minns så väl att denna låten spelades när han stod där och drack…

Det passerade hela tiden främmande människor som besökte friluftsområdet eller som motionerade i löparspåret där vi slagit upp vårt mjölkdrinkar läger, och de tittade såklart nyfiket på oss och undrade vad vi höll på med där ute i skogen. Kanske försökte de säga något men vi hörde inget på grund av den höga musiken. Plötsligt började det nu rinna över för Klas-Åke som nu tog sikte på ett träd och började kräkas, rejält! Han hade väl lyckats få i sig lite mer än 2 liter chokladmjölk som nu gjorde revolt och ville ut i friska luften igen, han bara kräktes och kräktes så pass mycket att det sprutade ut ur både näsa och mun. Några tjejer som joggade förbi saktade ner farten och tittade bekymrat på honom där han stod lutande med ena handen mot en tall och kräktes.

– Tjenare! Sa Klas-Åke flirtigt utan att imponera, med mjölk rinnandes ur näsan nedför sin haka.

Tjejerna äcklades och fortsatte springa vidare. Anton som nu tittat för mycket på Klas-Åke och hans kräkande började nu också kräkas, så han tog sikte på ett annat träd en bit bort. Han kräktes dock inte lika intensivt och mycket som Klas-Åke, så han försökte dricka mer mjölk medan han stod där och mådde som han gjorde. Erik, han fortsatte dricka men nu började det gå riktigt trögt även för honom. Jag uppskattade att han hade ungefär en liter mjölk kvar att dricka men än så länge visade han inga tecken på att vilja kräkas, det gav mig dock hopp om att jag kanske kunde slå honom om jag bara fortsatte dricka min mjölk. Då hör jag hur Anton börjar stå och stampa hårt samtidigt som han kräks upp sin jordgubbsmjölk, och den synen jag fick se då är något jag aldrig kommer att glömma. Det var som ett rosa stuprör med forsande mjölk rakt ner i marken som fick löv och kottar att stänka åt alla håll och kanter, jag måste verkligen poängtera att det kraftiga trycket i magen som kräkningarna orsakade gjorde att mjölken fullkomligen bara sprutade ut ur munnen och näsan samtidigt på både Anton och Klas-Åke. Haha! Det fick oss andra och även dem själva att skratta men det var inte så smart, för skrattet gjorde att man började må riktigt illa samtidigt som man försökte dricka upp det sista. Men Erik den jäkeln lyckades vinna tävlingen! Han höll upp och visade upp sina två tomma flaskor och fick applåder av oss andra, sedan kröp han in i en buske och kräktes som bara den där inne. Jag lyckades tillslut få i mig all mjölk, men till vilket pris…

VARNING FÖR STARKA BILDER!!! (Känsliga magar ombeds scrolla förbi kommande bild)

Medan alla de andra lyckades kräkas upp sin mjölk igen så lyckades jag tyvärr inte göra samma sak, jag försökte stoppa fingrarna i halsen flera gånger men det gick bara inte. Efter flera försök gav jag upp, de andra började nu sakta att återhämta sig igen och vi pratade om allt som hänt. Men det blev såklart många skratt också vilket var oerhört jobbigt för mig och min mage, jag såg säkert gravid ut och magen var så spänd och gjorde ont av all mjölk där inne.

– Är det någon annan än jag som är vrålhungrig, vi drar till McDonalds! Ropade Erik glatt.

Jag tittade matt på honom och hoppades att han skämtade, men det verkade som att han och de andra tömt sina magsäckar helt och nu blivit hungriga. Så vi packade ihop, jag rörde mig sedan med långsamma steg tillbaka mot bilen och hade inte alls samma glada energi som de andra. När vi kom fram till McDonalds så beställde de in rejäla skrovmål men jag var inte ett dugg sugen på mat, magen gjorde fortfarande så ont att jag började känna mig lite yr och vimmelkantig.

– Vill du ha nåt att dricka Jimmy? Frågade Erik retfullt och klunkade i sig en stor Cola framför näsan på mig.

Erik är nu spårlöst försvunnen och sågs släpas bort i kalsongerna av vad som liknade en gravid man ut från McDonalds Gudöbroleden samma eftermiddag. Haha, nej men jag hade god lust att ge honom en propp om det inte vore för att minsta rörelse fick mig att må illa. När alla ätit upp sin mat åkte vi hem igen, jag minns att jag lade mig på min säng och att efter ungefär en halvtimme så lyckades jag tillslut kräkas upp all mjölk. Det var ingen vacker syn det heller, det enorma trycket och att försöka pricka toalettstolen var ingen lek. Det sprutade verkligen mjölk överallt och lite senare fick jag mer eller mindre sanera hela badrummet, men nu kändes allt mycket bättre i alla fall.

För att summera det hela då, var detta en kul tävling? Nej! Var det värt det? Ja men faktiskt, jag minns det ju än idag ungefär 25 år senare så en så dum idé var det ju inte uppenbarligen. Och efter denna tävling så började vi ta ”Jackass” varningstext på lite mer allvar, man ska nog inte pröva på deras dumheter hemma helt enkelt. Detta verkar dock inte ha hindrat min lillebror Tommy och hans vänner från att begå samma misstag lite senare, han kan själv få berätta mer om denna roliga tillställning om han vill det. Haha! Om ni önskar se klippet från ”Jackass” när de genomför denna äckliga tävling så finns en länk längre ner i inlägget. Tack för att ni läser, ha d biff!

TÄVLINGENS JERKER går till Klas-Åke som mitt i sitt kräkande försökte flirta med de förbipasserande tjejerna, undrar om de någonsin kunde se på en man med normala ögon igen efter allt de fick bevittna där ute i skogen…

Nu är årets påskhelg förbi, jag hoppas att ni som firat har haft en riktigt skön helg med mycket god mat och påskägg såklart!

Linda och jag var hemma själva med hundarna hela påsken, alla barnen var bortresta så det var väldigt lugnt för vår del. Lite tråkigt blir det ju tyvärr, även påsken känns lite mer som en högtid för barnen ungefär som med julen. Och utan barn blir det inte riktigt samma sak, visst blev Linda glad för sitt påskägg men hon tjöt inte lika mycket av glädje som barn gör när de får ett påskägg med godis. Haha, vi vuxna kan vara lite mer reserverade och blir inte lika exalterade av godis i alla fall. Eller i och för sig, jag blev väldigt glad över godiset Linda hade köpt så det kanske inte stämmer trots allt…

Men vi har ändå haft det bra och har faktiskt byggt om hundarnas rastgård lite, Linda hittade vitt kompostgaller som vi ägnade en stund åt att sätta upp tillsammans. Det blev en billig lösning och ett stabilare staket för hundarna, lilla Gibzon lyckades ju ta sig igenom vårt gamla staket eftersom han är så liten och man orkar ju inte springa efter honom varje gång han smiter iväg. Men detta kan han inte ta sig igenom så nu kan man släppa ut hundarna på tomten utan att behöva vaka över dem varje sekund, vilket känns mer avslappnat och skönt.

Nu är i alla fall barnen hemma igen, stora Nova har varit iväg på camping med sin killes familj och mina barn var uppe i Hälsingland på påsklovet. Så nu är alla tillbaka och allt känns bra igen, det var även kul att se hur glad Gibzon blev när alla kommit hem. Så nu har han många att leka med och barnen verkar ju tycka att det är superkul att busa med honom också, så det blir ju en så kallad ”win-win” situation!

Det har även hänt en ”creepy” liten sak, min kära mor skickade en bild till mig och frågade om det var tvillingarna (Nova & Theo) på bilden. Jag svarade ja och tyckte till och med att det såg ut att vara en bild från när de hade vattkoppor som små. Men jag kände inte igen själva fotot, se själva…

Jag kände igen filtarna och frisyrerna är ju väldigt lika de frisyrer de hade i den åldern, så jag frågade vart hon hittat bilden. Den kom från en artikel gällande två små barn (tvillingar) som hade lämnats kvar ensamma i en bil och där dog de senare. En hemsk nyhet såklart, men sedan blev jag ju lite arg över varför de publicerar en bild på mina barn i deras artikel. Så jag klickade mig vidare på artikeln och försökte hitta någon information om vart bilden kom ifrån, men både min bror och jag misstänkte att de kunde ha stulit bilden från den här bloggen. Men jag kunde inte hitta något vettigt förrän i slutet av artikeln där fler bilder publicerats, och det var först då jag såg att det inte var Nova och Theo. Tänk så sjukt ändå, att någonstans ute i världen fanns två tvillingar som inte heller var enäggstvillingar men som är så otroligt lika mina barn. Alla vi som såg bilden var helt övertygade om att det var Nova och Theo på bilden, snacka om kusligt…

Här ovan är en bild på mina barn i ungefär samma ålder, men det är nog svårt att se likheterna här. Men vi som sett barnen växa upp var alla övertygade om att det var dem vi såg i artikeln, så jag förstår om de som såg artikeln blev chockade när de först såg rubriken om vad som hänt och sedan såg bilden på tvillingarna. Det gällde inte mina barn tack och lov, men det var en otroligt sorglig sak att läsa om. Så nu är jag extra tacksam för mina små välsignelser här hemma och att de mår bra.

Precis innan påsk hände något otroligt i sportens värld! Djurgåden skulle åka till Österrike och möta Rapid Wien i returmötet i Conference Leagues kvartsfinal, detta efter att ha förlorat första matchen med 0-1 här i Stockholm. Det krävdes alltså minst en vinst på nortaplan nu för att matchen skulle gå till förlängning. Och det började bra där Djurgården fick en straffspark i inledningen av matchen och en spelare i Rapid Wien blev utvisad. Men så gjorde de självmål innan halvtid och då stod det 1-1 i matchen vilket skulle betyda att de var utslagna ur turneringen.

Resultatet såg ut att stå sig matchen ut, men då i slutet av matchen hamnar bollen hos vänsterbacken Kosugi i Djurgården som drar på ett volleyskott med fel fot rätt upp i krysset. Herregud vad händer! Jag jublade högt och trodde inte att det var sant, och när domaren blåste av matchen efter ordinarie tid så väntade nu förlängning. Måtte de försöka avgöra snabbt tänkte jag så att det inte slutar med straffläggning, mina nerver skulle inte klara av det. Då klev norrmannen Gulliksen fram och gjorde mål direkt! Och sedan ett till! Matchen slutade alltså 4-1 till Djurgården, helt osannolikt men jag blev överlycklig!

Nu väntar topplaget Chelsea från brittiska Premier League i semifinalen för Djurgården, och det är lite kul att se dem tillsammans med Fiorentina och Real Betis som möts i den andra semifinalen. Tre riktiga storlag och sedan lilla Djurgården, jag vet inte vad jag ska säga. Sportchefen Bosse Andersson kallade detta inte för miraklet i Wien som vissa journalister ville få det till, utan mer för knallen i Wien. Miraklet kommer i London enligt honom…

Ja ibland är sport helt fantastiskt, och ibland helt förfärligt känslosamt och jobbigt. Men denna seger kommer jag att minnas så länge jag lever, nu blir det kul att se dem möta Chelsea som självkkart är storfavoriter men jag hoppas på en skräll. Annars får man se det som en bragd och en ära att de tagit sig så långt i turneringen och får möta denna typ av motstånd.

Nu ska jag inte prata mer om det, utan rundar av här nu för denna gången. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till, hm… Henke vore det naturliga valet här nu när jag inte har någon speciell att ge utmärkelsen till, men jag tycker inte att han förtjänar den idag. Vi säger grattis till Donald Trump och hans eländiga anhängare istället, skäms på er!

Farmors lilla Tingeling! Ja Freja är inte lika liten nu längre, utan har hunnit fylla 14 år och har vuxit om de flesta i vår släkt. I alla fall hennes kvinnliga släktingar, men hon har Nova hack i häl som det heter och vi får se vem som blir längst av dem två sen när de vuxit klart!

Freja är nu inne i tonåren men jag måste säga att det gått väldigt bra hittills för henne, hon är skötsam i skolan och springer inte på stan sent om kvällarna. Vilket man som förälder är otroligt tacksam för och då slipper man oroa sig så mycket, istället hänger Freja mestadels hemma hos sina vänner eller håller sig hemma på kvällarna. Hon är dock fortfarande lika social som hon alltid har varit och verkar inte så blyg av sig, på så vis är hon och Theo ganska lika medan Nova är en lite mer avvaktande tjej. Men Freja är för det mesta väldigt glad och när hon är hemma så hör man ofta höga skratt från hennes rum, hon pratar ofta med sina vänner i diverse appar och på sociala medier. Det är väl motsvarigheten till hur man själv pratade mycket i telefonen när man var i samma ålder, och hon pratar med många samtidigt och skrattar så mycket under deras samtal. Så hon verkar fortfarande vara en glad tjej som omger sig själv med många vänner hela tiden, det är lite kul att se hur olika barnen är gällande det sociala spelet eller vad man nu ska kalla det. Freja och Theo gillar som sagt att omge sig med många vänner, ju fler desto bättre! Medan Nova är lite olika från dag till dag, ibland hänger hon med många kompisar och hittar på saker men oftast håller hon sig till en kompis i taget. Det finns ju inget rätt eller fel här anser jag, det är bara intressant att reflektera lite över hur olika de är trots att de är syskon i ungefär samma ålder.

Skolan är något som Freja alltid har tyckt om och det går relativt bra för henne där också, hon går tillsammans på Kulturama med Nova och Theo så de har ju varandra där om något skulle hända. Här har även hennes stora idol Zara Larsson gått i skolan, vilket får henne att faktiskt våga drömma om ett liv som artist i framtiden. Hon har alltid haft enkelt för att lära sig och siktar på höga betyg i skolan, och hon har redan en framtidsplan på vad hon vill bli när hon blir stor. Som liten pratade hon ofta om att hon vill bli sångerska eller dansare, alternativt ville hon jobba som doktor och köra brandbil. Det fanns även planer på att hon och Nova skulle ha egen restaurang samt köra brandbil tillsammans, det blir väl lite som en foodtruck som kan släcka bränder då tänker jag. Men hon verkar faktiskt ha övergett det sistnämnda för att istället ha riktat in sig på rättsväsendet, nu vill hon väldigt gärna bli åklagare eller advokat och lägger därför ner mycket energi på sina studier för hon vet att det kommer bli tuffa skolår framöver. Även polisyrket lockar eller så har hon även varit nyfiken på att bli kriminolog, sen har hon inte helst släppt tanken på att sjunga eller dansa så den drömmen lever kvar fortfarande. Men jag är helt övertygad om att hon kommer att klara av det, vad hon nu än väljer!

På sin fritid brukade Freja ofta sjunga och spexa här hemma som liten, hon kunde byta om tio gånger på en och samma kväll men behövde något nytt så fort hon skulle uppträda för oss andra här hemma. Hon spexar inte på samma sätt längre, men dansar gärna i skolan och går även på skapande dans på fritiden. Där är även Nova med och dansar och de blir bara duktigare och duktigare för varje år, man märker att dansen blir mer avancerad och svårare men de gillar det fortfarande. Annars har hon inte varit så mycket för att spela instrument eller hålla på med någon sport, hennes intresse verkar mer riktas mot hudvård och smink. Hennes tidigare år som aktiv pysslare har numera övergått till att fixa med sina naglar och utforska kosmetiska produkter. Hon spelar in egna videos när hon sitter och berättar om produkter hon köpt, lite som en influenser och kanske är det något hon lockas av längre fram. Sen så är hon alltid lika fascinerad när hon besöker mig på jobbet och ser alla hudvårdsprodukter vi tillverkar där, så flera gånger har hon sagt att hon vill jobba med mig på mitt jobb. Det är såklart roligt att hon är intresserad av det man gör, men vi får se vad hon väljer att göra i framtiden sen.

Hon verkar ha många vänner som hon umgås med, till och med några så långt tillbaka som till förskolan. Speciellt Nellie verkar hon ha bra kontakt med fortfarande, de har känt varandra hela sin liv känns det som och det är ju kul att de varit vänner så länge. Jag minns när man körde runt dem i bilen när de var små, då satt de längst bak på sina bilkuddar och försökte skrämma mig genom att ropa att det kommer ett rådjur. Som hämnd körde jag lite snabbt över alla farthinder så att bilen guppade till ordentligt så att de nästan flög upp i taket, haha! Do not mess with the daddy!

Freja älskade att pyssla som barn och satt ofta med pärlor eller loombands så fort hon fick tillfälle, och att rita och måla gillade hon också. Även om hon kanske inte pysslar i samma utsträckning längre så märker man att hon blir uppspelt och glad så fort vi gör något liknande tillsammans, som att bygga och dekorera vårt pepparkakshus varje jul. Där är hon lika kreativ som alltid och brinner för att skapa ett riktigt fint hus med fin dekor och godis.

Sen har ju även Nova, Theo och stora Nova som hon kan umgås med om hon är uttråkad. Nog för att de kan bli lite osams emellanåt men det blir ju alla syskon mer eller mindre. De brukar ändå ha roligt tillsammans och roar sig med den festliga sysslan att gå ut och gå nu när de blivit lite äldre, då strosar de runt hemma i området med massor av skratt och fnitter. De är nästan ute mer tillsammans på vintern än på sommaren, då brukar de oftast hänga i pulkabacken där de åker snömadrass och på sina snabba snöbrädor. Så det är ju inte helt fel att ha syskon i samma ålder!

Trots att de blivit stora nu så märker man att Freja fortsätter att ta väl hand om sina småsyskon, och det är så fint. Jag litar helt och hållet på henne när hon säger att hon klarar av att exempelvis åka kommunalt till kompisar som bor en bit bort eller liknande, och de gånger Nova och Theo åker med henne så vet jag att de är i goda händer under Frejas bevakning. De kan ju annars bli lite hjälplösa om exempelvis ett tåg är inställt eller liknande, medan Freja klarar det bättre och vet hur hon ska lösa problemen hon stöter på under sina resor här i Stockholm. Sen vet hon att man alltid kan ringa till mig och fråga om det är något, vi har haft ett bra förtroende för varandra genom åren och kan prata om det mesta utan att det känns krystat eller jobbigt. Och det är jag tacksam för, för hon betyder otroligt mycket för mig mitt ”lilla” hjärta.

Nu har jag skrivit ett inlägg om vardera barn så att de som är intresserade har fått en uppdatering om hur de växer och utvecklas, men tiden går verkligen alldeles för fort. Det är svårt att hinna ta tillvara på tiden tillsammans med barnen så mycket som man själv önskar, speciellt nu när de hittar roligare saker att göra med sina vänner istället för att umgås med sin pappa. Haha, men det går bra och vi har faktiskt roligt tillsammans. Jag märker redan nu att jag saknar åren när de var mindre, det är något speciellt med att man känner sig mer behövd som förälder eller något som gjorde allt väldigt speciellt. Sedan är det ändå lite skönt att de klarar sig så bra själva numera, men jag hoppas inte att de kommande åren går för fort nu så att de snart flyttar hemifrån… Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till den person som delade denna fantastiska bild och kommentar. Och jag är beredd att hålla med, vi har tillräckligt mycket problem i världen just nu och behöver inte en massa otäcka små monster springandes överallt…

P.S Om ni önskar läsa mitt första inlägg som jag dedikerade till Freja så finns en länk dit här nedanför:

Varmt välkomna tillbaka, idag kommer som utlovat ett inlägg dedikerat min underbara dotter Nova. Ni som känner oss väl kanske ser fram emot detta lite extra med tanke på vilka härliga utspel Novis har stått för genom åren, eller vad säger ni om de numera klassiska uttrycken ”det luktar fy fan där borta” eller ”vad är det där för jävla lastbil”…

Ja, Nova har alltid varit den mest frispråkiga av barnen och citaten här ovan kom från hennes oskyldiga läppar när hon var endast 5-6 år gammal. Men det är också det som jag och många av er uppskattar, och hon har bjudit oss på så många roliga uttryck genom åren. Jag kan glädja er med att Nova nu 12 år gammal fortfarande är samma härliga tjej, hon är lika bestämd och har kvar sitt härliga humör som vissa dagar får en att tappa öronen. Sedan mitt förra inlägg som jag dedikerade till Nova så har hon även hunnit med att skada sin arm och fick den gipsad, detta efter ett fall från en parkbänk som resulterade i en spricka i handleden.

Hennes härliga humör har aldrig varit ett problem egentligen, hon är känslig och inkännande som person som ibland ställer orimligt höga krav på sig själv. Och när hon stöter på motgångar kan hon ta dessa väldigt hårt och personligt, men med lite hjälp av skolan och oss andra så har hon själv lyckats vända på detta. Hon sköter skolan bra och verkar trivas mycket bättre nu än när hon bytte skola i fjärde klass, den omställningen blev tuff för henne utan att hon egentligen gjorde något fel. Det blev nog bara svårt för henne att hantera när hon inte längre hade någon kompis i klassen som hon kunde hänga med på dagarna, utan det tog lite tid att lära känna alla innan hon sedan fick nya bästisar. Hon är lite mer reserverad än Theo, han är ju väldigt social och går bara fram till andra och börjar prata med dem så det var såklart jobbigt att han så snabbt fick nya vänner så enkelt. Medan hon själv tyckte detta var orättvist och var ledsen över att det tog så lång tid för henne att hitta någon, men när hon väl gjorde det så släppte allt för henne!

Nova är också förtjust i djur men inte riktigt lika mycket som sin tvillingbror, hon föredrar nog hundar och hästar som man kan klappa. Ett tag provade hon på att rida och åkte till stallet en gång i veckan, det verkade hon gilla väldigt mycket och hästarna fick henne att må bra. Sedan har vi ju numera tre hundar här hemma och dessa pälsklingar gillar hon också väldigt mycket, om man inte hittar henne på sitt rum så är det bara att leta upp hundarna och ganska ofta sitter hon och gosar med någon av dem.

Nova verkar annars trivas väldigt bra på Kulturama där hon går i skolan, hennes intresse för musik har bara växt med åren och nu tycker jag mig höra henne sjunga mer än tidigare. Hon har ju alltid tyckt om att spela instrument och kam hittar henne ofta framför ett piano, och hon är verkligen jätteduktig på att spela! Kanske börjar dock musikintresset tappas lite och glädjen för att spela datorspel börjar ta över mer och mer. Hon är ju väldigt dedikerad i det hon gör om det är något hon tycker är roligt eller intressant, då blir hon oftast otroligt duktig och säker på sin sak vilket får henne att växa på många sätt.

Att jag skulle få en dotter som kallar sig själv för ”gamer” kunde jag nog aldrig tro på förhand, men det är så himla roligt att se hur hon älskar att spela online med Theo och såklart andra vänner också för den delen. Lindas dotter, som vi ju kallar för ”Stora Nova” eftersom hon är äldre än min Nova, hon spelar också Fortnite och Roblox precis som Theo. De tre verkar ha så himla roligt tillsammans när de spelar, vilket är det viktigaste!

Sedan märker man att Nova ser upp till Stora Nova väldigt mycket och vill gärna hänga med henne så mycket hon bara får och kan, men de fungerar otroligt bra ihop och när man hör deras höga skratt från rummen så värmer det i hjärtat. De brukar även sova tillsammans i samma rum på helgerna och kollar då på film eller serier ihop, gärna något spännande och lite läskigt om de själva får välja. Dessa två kommer nog blir bästisar när de blir äldre, säkerligen har de andra vänner också men de är ju lite som syskon som står varandra väldigt nära och verkar kunna prata om allt med varandra. Det är glädjande för både Linda och mig att veta att de har varandra att prata med om allt som pågår i deras unga liv, och de bryr sig om varandra väldigt mycket. Men hon bryr sig självklart om alla i familjen och hennes kusiner har alltid varit gulliga att ta hand om och att leka med, de busar och har kul varje gång de ses!

Som liten kunde hon vara ganska självständig, man hittade henna ofta sittandes ensam vid matbordet och pysslade med sådant som hon själv tyckte om att göra. Freja kunde ju dra igång pyssel och annat för alla barnen hemma, men det var inte ovanligt att Nova drog sig undan eller satt kvar själv när de andra tröttnat. Hon har aldrig haft problem att sköta sig själv och bryr sig inte så mycket om vad andra gör, bara hon har sitt så är hon upptagen med det. Numera pysslar hon inte längre, men hon tycker om att dansa. Detta gör de ju mycket i skolan redan men hon går även på skapande dans med Freja, något hon tycker väldigt mycket om och det är ju bra träning och motion. Vi upptäckte tidigt att lagsporter inte riktigt var något för henne, hon spelade fotboll ett tag när hon var liten men ville inte gärna passa bollen vidare till sina lagkamrater utan gick oftast rakt på mål när hon fick chansen. Sen blev hon ju skitarg på motståndare som spelade fult, och efter ett tag ville hon inte fortsätta spela. Jag förstår henne, det ska vara roligt annars är det ju ingen mening med dessa aktiviteter och sporter. Men att dansa i grupp går tydligen bra och hon vill säkert fortsätta med detta ett bra tag framöver.

En intressant detalj som jag inte vet om jag nämnt här tidigare är att hon alltid har upplevts som tyngre än sin bror, även fast oftast vägt exakt lika mycket genom åren. Detta var märkbart när de var små och man fick bära runt på dem mer än vad jag gör idag, nu klarar de ju av att gå helt själva för det mesta. Haha! Men somnade de exempelvis i bilen eller på soffan hemma så ville jag ju vara snäll och bära dem in till deras sängar, och då var det märkligt nog alltid en påtaglig skillnad mellan dem. Theo var alltid mycket lättare att lyfta och bära, han var ju som en liten koala som klamrade sig fast vid mig vilket också underlättade lyftandet helt klart. Men Nova, hon upplevdes som väldigt mycket tyngre konstigt nog. Men hon hängde ju med hela sin kropp helt avslappnat som en utslagen tonåring, vilket troligen bidrog till att hon blev svårare att bära runt. Haha! Det upplevdes bara som en kul grej just när man burit in Theo och sedan skulle lyfta Nova försiktigt, då var det som att lyfta en tung men mjuk sten. Min söta och tunga lilla älskling…

Theo gillade ju att laga mat, Nova gillar att äta mat. På den fronten har inget förändrats! Det är skoj att Nova vågar prova det mesta och hon klagar aldrig när man lagar mat. Allt man ställer fram på matbordet blir hon glad över och hon äter ordentligt varje gång, men visst har det börjat vakna ett intresse för bakning och matlagning hos henne också. De har ju hemkunskap i skolan numera och det verkar som att hon hellre bakar än lagar mat, men det vill jag också uppmuntra på samma sätt som att Theo gillar att laga mat. De kommer ha stor nytta av detta senare om de håller intresset vid liv, kanske blir det så att Theo bjuder på middag när de är stora sen och att Nova fixar någon god efterrätt eller smaskigt fikabröd. Himla trevligt!

Syskonkärleken mellan Nova och de andra är annars god, för det mesta. Hon har ju en stark vilja och det har hon alltid haft, och den krockar ju ibland med hennes syster Freja som även hon har en stark vilja. Det sker inte lika ofta längre eftersom de inte leker tillsammans på samma sätt som när de var små, men det kan självklart ske mindre gräl dem emellan. Detta bottnar oftast i att Nova anser något vara orättvist, och det är något hon inte gillar alls. Men att kompromissa om saker och ting kan ibland kännas orättvist, därför är detta något som inte alltid är enkelt för henne att hantera. Men även här har hon mognat och utvecklats på ett väldigt bra sätt, nu blir hon inte enbart jättearg och frustrerad utan vi kan prata och resonera de få gånger det händer. Jag tror inte att hon gillar att kompromissa, men det går i alla fal att göra numera. Så den där arga tjejen har blivit lugnare, men hon kan fortfarande bita ifrån och låter väldigt bestämd när hon blir upprörd. Och hon är inte rädd för att tillrättavisa någon som gör fel, oavsett om det gäller barn eller vuxna. Theo är ju fortfarande relativt enkel att komma överens med när de spelar eller så, men han är också en retsticka av rang har jag märkt. Och just dem två emellan så vet han nog exakt vad han ska göra för att få fram en snabb och explosiv reaktion hos sin syster…

Hur ska det nu gå när vi tar klivet in i tonåren kan man undra, och det får vi helt enkelt se. Jag är ändå väldigt tacksam för att Nova är öppen och ärlig med mig när vi pratar med varandra så jag tvivlar inte på henne på något vis eller är orolig. Men kanske kommer syskonen gå varandra lite mer på nerverna nu framöver, det minns jag att jag och mina syskon gjorde i deras ålder och vi kunde bli otroligt arga på varandra. Men vi ska inte måla fan på väggen redan nu, eller hur är det man brukar säga? Jag känner mig trygg med att Nova är stark och står upp för sina åsikter och vad hon känner, något som är viktigt i tonåren när alla påverkar varandra väldigt mycket. Så jag säger bara, på dem Nova och kör hårt!

Tack för att ni läser, imorgon kommer jag fortsätta detta med ett inlägg om Novas och Theos storasyster… Freja! Det blir trevligt, önskar er en fortsatt fin dag. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till den roliga papegojan jag såg en rubrik om förra veckan, men som jag inte riktigt lyckats smälta ännu. Tydligen hade den rymt och fastnat högt uppe i ett träd, men när räddningstjänsten kom till platsen för att ta ner papegojan så hade de fått pyssla med detta i flera timmar medan den tydligen ropat ”Fuck you” till brandmännen. Hahaha! Nu läste jag aldrig artikeln, men enligt min kollega Steffe så lyckades de tillslut få ner papegojan genom locka den med en cigg. Otroligt roligt ju, detta gjorde min dag!

P.S Om ni önskar läsa mitt första inlägg som jag dedikerade till Nova så finns en länk dit här nedanför:

Nu har det gått flera år sedan jag skrev ett inlägg dedikerat min underbara son Theo här på bloggen, och tänkte att vi kan väl titta till hur han och hans syskon har utvecklat sedan sist. Då var året 2018 och han hade ganska precis fyllt 5 år, nu är han 12 år gammal och är mitt uppe i skolans värld med sina kompisar och allt som hör därtill!

Sist jag beskrev lilla Totten så var han lite blygsam, men i tryggt sällskap så gillade han att prata väldigt mycket och gestikulerade med hela kroppen när han återberättade något för oss. Lite utav detta har förändrats, han är absolut lika pratglad fortfarande men han är absolut inte blyg längre. Han har blivit väldigt social och har lätt för att prata med både vuxna och barn han inte känner, vilket har underlättat för honom i skolan när de ska lära känna sina nya klasskamrater och liknande. Sedan är han väldigt omhändertagande av sina syskon, han har alltid haft koll på sina systrar och ser till att de mår bra. Och skulle något hända dem är han inte rädd att ta ställning och säga ifrån ordentligt!

Hemma vid middagsbordet så är han nog den som kommenterar precis allt som alla vi andra säger, vilket just nu innebär att han brukar sitta kvar längst eftersom att han då glömmer bort att äta. Men han frågar mycket och är nyfiken, ibland tror jag kanske att han försöker vara lite extra rolig genom att fråga väldigt konstiga saker som rör samtalsämnet eller något helt annat som bara är taget ur luften. De andra barnen brukar oftast skratta men ibland tittar de bara på honom och tycker att han är lite konstig, men jag uppskattar att han tänker utanför boxen och det kommer säkert att gynna honom i framtiden. Sen får andra tycka vad de vill om detta, jag ser en påhittig kille som gillar att föra samtal och det försöker jag uppmuntra och lyfta fram som en bra egenskap hos honom.

I mitt förra inlägg som jag dedikerade till honom så har han utöver att han vuxit även hunnit bryta armen. Detta efter att han blivit knuffad på fotbollsplanen och landat illa på handen, han fick då en så kallad ”banan arm” som var helt böjd och bara hängde. Men lite gips och knäckande för att få benen i armen på plats igen så har han nu läkt och mår bra!

Theo är fortfarande otroligt omtänksam, han frågar om alla mår bra och är alltid en snäll kamrat. Visst kan han vara en riktig retsticka också, men så fort någon blir ledsen är han fort framme och frågar vad som har hänt. Och även om han och Nova kan vara arga på varandra så vet jag att båda skulle skydda varandra om det behövs, det är fint att se hur de fortfarande håller koll på varandra trots att de utvecklas på så olika sätt. Han är en känslig kille också har jag märkt, han håller ihop länge innan han blir ledsen men jag försöker prata med honom och säga att det är okej att vara ledsen ibland. Men det är som att han skäms lite när det väl händer och det ska han absolut inte behöva göra, som tur är så brukar han väldigt sällan bli ledsen utan är nästan alltid lika glad.

Han är också familjens stora djurvän och har ju varit det sedan han var liten, det är han som hjälper sina syskon att ta ut insekter och spindlar från deras rum. Men han är också den som verkligen älskar våra hundar här hemma, ingen leker med dem så mycket som han gör eller klappar och gosar med dem. Det är verkligen glädjande att se en sådan fin egenskap hos honom, att han verkligen bryr sig om inte bara människor utan även djur. Han är också den som oftast ställer upp att gå ut med hundarna på promenad, vilket man märker på hundarna för de är väldigt förtjusta i honom av just den anledningen. Men sedan har han även tagit väl hand om sina kusiner när vi träffas hela släkten, han ser till att alla får känna sig delaktiga när de leker och han håller ett vakande öga över de som är små.

Vad har han för intressen numera då? Ja han spelar fotboll igen efter några års uppehåll, och det verkar han tycka är väldigt roligt med gemenskapen han har med de andra spelarna i laget. Sedan är han intresserad av datorspel som många andra i hans ålder, inte minst hans syster Nova. Där har de ett gemensamt intresse och de spelar ofta tillsammans, populärast verkar spelen Fortnite eller Roblox vara för det är dessa de spelar allra mest just nu. Detta har utvecklat deras språk inom engelskan ganska bra också när det är andra nationaliteter med och spelar online, men jag noterar även att en hel del nya svordomar fått se dagens ljus. Detta hör man främst från Novas rum som är lite mer temperamentsfull än Theo, men även han har rejäla grodor som hoppar ur hans mun emellanåt. Då brukar jag bara påtala ett det inte låter så trevligt och att de inte ska svära så mycket, och det brukar hjälpa. En stund i alla fall…

Alla barnen går i skolan på Kulturama där de sjunger och dansar med musikal som inriktning, något de verkar gilla. Theo är nog den som sjunger med i musiken mest när vi åker bil tillsammans, barnen har satt ihop en egen spellista som vi lyssnar på och det är ofta man hör honom sjunga med i låtarna. Även de engelska så det gäller inte enbart svensk musik, och i refrängerna tar han i ordentligt! Några favoritlåtar genom åren har varit ”Mary on a Cross” och ”Life Eternal” av Ghost, ”Misstag” av Miss Li och ”Shotgun Blues” av Volbeat. Som ni märker är det en salig mix, men barnen har alla sina olika musiksmaker och det är ju faktiskt roligt så det inte enbart är samma typ av musik hela tiden. Jag har även lovat Theo att han ska få gå på konsert med mig så fort han fyller 13 år eftersom det är den nu gällande åldersgränsen, och om han får välja så verkar Ghost eller Sabaton vara förstahandsvalet. Vilket inte gör mig något eftersom jag giller dem båda väldigt mycket!

Som jag skrev tidigare så är han väldigt hjälpsam och erbjuder sig att hjälpa till hemma hela tiden, och man blir verkligen rörd och tacksam varje gång denna unge kille kommer och erbjuder sin hjälp. Han vill gärna vara med och laga mat, det verkar finnas ett intresse för detta och det uppmuntrar jag såklart hela tiden honom att fortsätta med så mycket han kan. Jag har ju själv ett stort matintresse och det gör vardagen mycket roligare och trevligare om man lägger lite kärlek på sin matlagning. Sista tiden har vi börjat grilla en del ute och då har han fått vara med att starta upp grillen och lära sig sköta den ordentligt, han har även provat på att grilla lite korvar och hamburgare vilket gått bra så jag ser hur stolt han blir när han lyckas. Kanske har vi en framtida kock här hemma, han verkar ju inte riktigt veta vad han vill jobba med när han är vuxen ännu så än finns tid att utforska alla olika yrken som finns att välja mellan. Han vill ju gärna göra värnplikten och kanske kan kock vara något för honom där, på typ en u-båt eller en av de fräsiga fregatterna vi har i marinen kanske!

Vi får se vad han vill bli när han blir stor, det enda han pratade om när han var liten var att han vill bli fotbollsproffs eller polis. Nu verkar han som sagt mer osäker, men han har vid några tillfällen pratat om hur mycket han tycker om djur och att han kanske vill bli veterinär. Det skulle nog passa honom bra att hjälpa och ta hand om djur, kanske kan han vara fotbollsproffs lite på kvällar och helger om han vill det. Vi får se hur det går helt enkelt, men jag hoppas att han hittar något han verkligen brinner för sen.

Theo är en kille som jag är otroligt stolt över, han har alltid varit en klok person och jag uppskattar att han står upp för sig själv och andra när det behövs. Han visar på väldigt gott omdöme för sin ålder och jag känner mig faktiskt ganska lugn gällande de kommande tonåren som nu väntar. Men vem vet, han kanske gör revolt om några år och blir en riktig bråkstake! Haha, nej jag kan inte för allt i världen föreställa mig det faktiskt. Nu har vi många viktiga år framför oss och vi har varandra om det behövs!

Tack för att ni läser, imorgon kommer jag fortsätta detta med ett inlägg om Theos tvillingsyster… Nova the Novadore! Det blir intressant, önskar er en fortsatt fin dag. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till de jag valt att kalla för tempelriddare ute i trafiken som genom sina korståg över vägbanorna gör livet surt för oss andra trafikanter som bara vill köra lugnt och sansat till och från jobbet på dagarna. Så min uppmaning till er alla som ska ut i trafiken under påskhelgen, kör försiktigt och håll utkik efter dessa dårar! Jag vet dock inte om de har ökat i antal eller om det är jag som börjar bli gubbe och stör mig mer på detta, därför lämnar vi det så bara…

P.S Om ni önskar läsa mitt första inlägg som jag dedikerade till Theo så finns en länk dit här nedanför:

Det togs ett beslut här hemma för en tid sedan om att vi ska låta ytterligare en liten hund få flytta in hos oss, han heter Gibzon och kommer från Mockfjärd i Dalarna. Han är fortfarande liten, men se så himla gullig han är…

Denna underbara lilla skapelse ska nu bli en del av vår familj, vi besökte nämligen uppfödaren Margot för lite mer än en månad sedan och fick träffa hennes hundar. Linda blev helt förälskad i denna lilla vovve, han har precis de färger och den täckning som hon länge letat efter och hans stamtavla är riktigt imponerande! Föräldrarna har vunnit internationella tävlingar och Gibzon verkade vara en eftertraktad hundvalp internationellt bland utländska uppfödare. Men att sälja hundar till utlandet blir tydligen en utdragen process och Margot visste inte riktigt om hon skulle orka med det denna gången, utan verkade glad över att ha fått kontakt med Linda som valpköpare. Vi blev båda förtjusta i Margot och lyssnade på allt hon hade att berätta om sina hundar och utställningar hon besökt genom åren, hon verkar vara en otroligt erfaren uppfödare med gott rykte vill jag lova!

Det var väldigt trevligt att ha denna fikastund tillsammans och hon berättade en hel del intressanta saker angående hennes kennel och hur fint hundarna utvecklats genom åren, några har presterat riktigt bra på internationell nivå så vi blev båda imponerade. Sedan ställde hon frågor om oss och visade att hon även är noggrann med till vem hon säljer sina valpar, och vi fick även bra tips av henne som vi tog med oss hem. Hon har ju trots allt tävlat i många år, så vi tog tacksamt emot alla goda råd vi kunde få av henne. Både hon och Linda verkar ha fattat tycke för varandra, det märker man på dem när de pratar om hundarna tillsammans.

Tiden springer iväg när man har trevligt brukar det heta, och efter att vi fikat en stund så gick vi ut och fick se hundvalparna leka i hennes hundgård. Det var full fart på dem vill jag lova, några sprang runt oavbrutet hela tiden och vissa utforskade världen med vädrande nosar. Så himla söta!

Det var roligt att se vilken fart alla hade där ute, även de vuxna hundarna hade superkul och ville leka. De verkar trivas väldigt bra hos Margot eller så är det något magiskt med den friska luften där i Mockfjärd, haha! Linda passade på att spana in Gibzon lite extra där i hundgården, hon ville se hur han uppförde sig bland de andra hundarna men han verkade ha en ganska stark personlighet och verkade inte ha problem att hålla sig för sig själv heller för den delen. Ibland lekte han med de andra, för att sedan ta en leksak och lugnt gå iväg med den och lägga sig under ett träd eller liknande. Han verkar vara harmonisk i sinnet och inte alls en orolig hund, vilket känns jättebra!

Innan det var dags att åka hem den gången så pussade Gibzon på Linda och det kändes som att de fick en bra känsla för varandra, och man kunde se lyckan i Lindas ögon efter att hon bestämt sig för att det var honom hon ville ha.

Så nu i helgen flera veckor senare så åkte vi tillbaka och träffade Margot igen, det var äntligen dags för lilla Gibzon att följa med oss hem. Som vi har längtat och sett fram emot denna dag, men nu var allt påskrivet och klart så Linda är nu stolt ägare av fina lilla Gibzon. Hemresan gick bra, lilla pojken fick resa i en liten hundbur i baksätet där han hade sällskap av Nova hela vägen. Han pep lite i början men sedan lugnade han ner sig och låg snälltbi sin bur.

När vi kom hem så blev såklart både GW och Wilbur förvånade över vem vi hade med oss, de nosade nyfiket men efter en kort stund hade Gibzon nosat runt lite och lekte försiktigt med de andra. Barnen hade städat sina rum och gjort fint, så nu när efterlängtade valpen äntligen var här så tog de väl hand om honom. Wilbur var skeptisk till en början men nu leker han med Gibzon oavbrutet och de är som plåster på varandra. Väldigt kul att se! Så nu ska vi bara vara hemma tillsammans och vänja oss med varandra, mer information kommer det lovar jag er. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER kan jag inte ge till någon idag, inte ens Henke behöver uppfylla den gyllene regeln. Utan nu är vi glada och kärleksfulla över lill-vovven och fokuserar på det istället, trevlig söndag!

Oj vilken grej jag kom att tänka på idag, visste ni om att jag varit superaktiv och spelat innebandy en gång i veckan tidigare i mitt liv? Nej det är inte många som känner till detta, men vi var ett gäng med lite olika talanger som samlades en kväll i veckan i Lyckebyskolans idrottshall. Och där utspelade sig några riktigt kämpiga bataljer vill jag lova er…

Rubriken kanske låter oroväckande och lite läskig, men ”Sunday Innebandymassacre” var namnet på vår lilla Facebookgrupp så inget farligare än så, och det anspelade mer på vår talanglöset och mer massakrerande spelstil än skönspel. Vi hade den sista lediga tiden i idrottshallen på söndagar, mellan kl.20-21 sent på kvällen och eftersom ingen annan kom efter oss kunde dessa innebandypass pågå långt efter utsatt tid. Men vet ni, vi hade oftast så himla kul att det inte gjorde något alls!

Detta var något vi gjorde under flera år, och det var ju enbart på skoj alltihop så ingen tävling i någon liga eller liknande. Utan vi bytte om, retades med varandra i omklädningsrummet och sedan kastade vi in klubborna i mitten av planen och därefter delades dessa upp i två olika lag i lika antal. Oftast i alla fall, det fanns ju de tillfällen då uppslutningen inte var jättebra och många var borta. Då kunde vi kanske fylla två lag men att det enbart fanns en avbytare till ett av lagen, då jäklar fick man springa så pass mycket att man nästan höll på att dö!

Upplösningen på bilderna kanske inte är den bästa, men man ser ganska bra i alla fall. Lagbilden eller vad vi ska kalla den för här ovan, togs av en fotograf som gästspelade med oss några gånger. De två killarna uppe till vänster var med flera gånger men inte varje vecka, tyvärr har jag lyckats glömma namnen på de två trevliga personerna. Jag tror att han näst längst uppe till vänster kallades för Gondor eller Colton, men är tveksam till om det var hans riktiga namn eller om det kanske bara var ett smeknamn han hade. Killen till vänster om honom i blå tröja var en jobbig jäkel! Haha, inte på ett otrevligt sätt utan han var bara jobbig att möta eftersom han var ung och hade alldeles för bra kondition jämfört med många av oss andra. Eftersom de inte var med lika ofta som de andra så kan jag heller inte uttala mig så mycket mer om dem som spelare, mer än att de var trevliga och roliga. Men vi som oftast var på plats tänkte jag lista här nedan nu, och även berätta lite mer om deras specifika egenskaper som innebandyspelare från mitt sätt att se på dem så detta blir kul!

Jocke – En tung och stabil pjäs som ofta placerade sig i defensiven, han var följsam och duktig på att försvara målet så ville man runda honom fick man nästan springa ett maratonlopp. Haha! Ibland klev han upp i offensiven och där var ju hans högerfattning ett genetiskt fel som vänsterhänt, men han var en effektiv avslutare med ruggigt bra skott! Vi hade ofta väldigt roligt ihop på avbytarbänken när vi satt där tillsammans, det hände så många roliga saker som vi skrattade åt där och aldrig hade vi tråkigt. Hade man oturen att Jocke hamnade i ett defensivt motståndarlag så kunde han få för sig att spela mer offensivt, och lite beroende på vilka han hade på sitt lag så kunde man få jaga bollen väldigt mycket. Han var duktig att hålla i bollen och släppa den vidare i rätt skede för att skapa bra målchanser, och som sagt det där skottet han avlossade ibland var inte fy skam det heller!

Johan – Ja han var kanske inte med så ofta på slutet, men när han väl var det så bidrog han på sitt unika sätt! På denna tid så var han inte den löpvilliga hurtbulle han är idag, utan var en solid spelare med hockeyikonen Jeremy Roenick som sin stora förebild. Han var alltid bra på att snacka på planen och lockade fram så himla många skratt bland oss andra, vare sig man spelade med eller mot honom. Sedan var han kanske inte den naturligaste målskytten av oss alla, men han var definitivt den som blev gladast de gånger han väl lyckades göra ett mål. Hade man tur fick man se den välkända målgesten då han tog ett glädjeskutt upp i luften, GO JOHAN!

Magush – Även han en tung pjäs som led av den genetiska defekten att han var vänsterhänt och därmed höll klubban åt fel håll, precis som Jocke. Men detta var effektivt när han stod rätt placerad i anfallet och kunde dra till med sina direktskott på de smörpassningar som serverades honom. Ibland blev det mål, ibland missade han skotten helt och tog då ut sin ilska på diverse olika och märkliga sätt. Han var också svår att komma åt när han hade bollen under kontroll, för han vände liksom sin röv mot sin motståndare då och den var alldeles för stor för att komma runt med klubban för att nå bollen. Men som tur var så hade han en förkärlek till att länge hålla i bollen istället för att passa den vidare, och försökte väldigt ofta dribbla sig fram i anfallet. Så istället för att runda röven när han hade bollen så följde man bara med tålmodigt och väntade på att han skulle tappa kontrollen över bollen, och då högg man blixtsnabbt och direkt med klubban och petade bort bollen från honom. Sedan kunde man springa därifrån och kontra in bollen i motståndarnas mål om man hade lite tur. Man ska ju heller aldrig dribbla som sista försvarande spelare när man har bollen, men tack vare att han enligt sig själv var ”över medel” på innebandy så tog han sig friheten att göra det ändå. Vilket ganska ofta slutade med ett baklängesmål och sedan kastade han klubban eller ibland hela målburen i sin frustration när baklängesmålet var ett faktum. Mycket underhållande för oss om man var på motståndarlaget, inte lika kul om vi var på samma lag. Frasen ”sluta kladda” var ett standarduttryck från hans lagkamrater dessa kvällar när han dribblade och ställde till det lite för mycket, och därför kunde han ibland kallas för kladdkakan av sina medspelare.

Tommy – Min kära bror som gärna följde med och spelade med oss, trots att han nog är den som haft flest märkliga problem med sin kropp. Oftast fötterna, han fick vanligtvis skavsår och stukningar eller så hade han ont i fotsulorna efter att han spelat. Men han kom tillbaka varje söndag och kämpade, han har ju alltid haft energin i kroppen och det var väl en av hans största styrkor. En ihärdig motståndare som alltid jagade efter en när man hade bollen, och som medspelare var han toppen eftersom han alltid sprang runt och rörde om det för försvararna framför mål. Sedan kunde han avsluta kliniskt ena gången och snärta in bollarna i mål, men nästa gång så försvann bollarna bara förbi utanför målet av någon konstig anledning. Haha, men det var ju just detta som var charmen med att vi spelade tillsammans allihop. Ingen var superproffs utan alla hade vi våra olika kvalitéer!

Erik – Min gamle vän var inte med ofta han heller, det blev något sporadiskt träningspass lite då och då bara. Trots att han bodde precis bredvid idrottshallen, vilket vi andra kunde finna lite underhållande. Men när han var med så kom han med full energi och kraft, han spelade hockey när han var yngre och man märkte av att det var lite samma inställning på innebandyn. Han röjde och sprang, högg efter bollen och spelade hårt i 1 minut, sedan kom han flämtandes tillbaka till avbytarbänken och ville byta. Men sådan var han, kanske lite väl fysisk i sitt spel emellanåt men det man saknar i talang får man ta igen på något annat helt enkelt. Haha! Vi hade som allra roligast när vi satt på avbytarbänken tillsammans och skrattade åt allt som hände på planen, vi kunde även försöka psyka våra motståndare lite med glimten i ögat. Sedan om det hjälpte vet jag inte, men kul hade vi alltid!

Håkan – Detta fenomen till innebandyspelare! Han kom troget till träningen varje vecka och sade inte alltid så mycket, utan han intog alltid sin defensiva position framför egna målet och sedan fick ingen komma förbi helt enkelt. Han var en av de personerna som verkligen kunde blanda och ge på planen, ena stunden kunde han släppa förbi en motståndare eller ett skott mot mål som alla trodde att han skulle stoppa. För att i nästa stund rusa över hela planen och klappa till ett sådant jäkla bra skott rakt i mål utan en chans för motståndarna att hinna reagera ens. Roligast var det när han tog på sig skulden för ett baklängesmål och kastade klubban eller sina skor ut ur hallen i total uppgivelse. Ingen klandrade ju honom för att vara skyldig till att släppa in ett mål men han själv verkade ta väldigt hårt på detta, men oftast var han en glad prick och en rolig spelare!

Mattias – Pissjobbig att möta, älskad att ha på samma lag! Han var oftast ganska defensiv i sitt spel och vaktade målet med bravur, men när han väl klev med upp i anfallet gick det undan och han var en så sjukt bra avslutare. Det kändes som att bollen alltid gick i mål om han fick sikta in sig innan han sköt, en riktigt vass egenskap! Så att ha honom på sitt lag var en fröjd, men att möta honom var inte roligt alls. Han stod alltid ivägen när man sköt, sedan slutade han aldrig att jaga en om man ville slå in en målgivande snygg passning eller komma till ett avslut själv. Lite som en ryggsäck hängde han efter en på ryggen, och eftersom han var lättare än mig och hade långt svajande hår likt en italiensk gigolo så var detta alltid frustrerande för man blev liksom inte av med hans bevakning. Och jag gissar att både han och Jocke spelat mycket bandy ute på gatan när de växte upp tillsammans, för man märkte att de hade en bra kemi och förstod varandra väl. Lite som Sedin-bröderna i hockeyn! Så jag föredrog alltid att hellre spela med honom än mot honom, vilket väl är ett ganska bra betyg för honom här måste jag säga.

Marcus – Min kära vän och på den tiden känd som hockeybockey proffset från Saltsjöbaden, haha! Han var också en trogen deltagare som alltid kom varje söndag och även han hade ju spetsegenskaper man själv önskade att man själv besatt, framförallt var han en avslutare av rang som det heter i innebandytermer. På hockeyspråk skulle jag säga att han var en riktig powerforward, han gick alltid beslutsamt rakt mot motståndarnas mål för att skapa målchanser åt sig själv eller sina medspelare. Inte sällan vek han in från sin kant och drog iväg ett snärtigt skott som resulterade i mål, eller så kontrade han med kraft in bollarna när han stormade fram. Och precis som Jocke och Erik så var han också riktigt festlig att prata med när vi hamnade på avbytarbänken samtidigt, oavsett om vi spelade i olika lag eller ej. Jag gillade dock att ha honom på samma lag och det var roligt att spela i offensiven med honom, för jag visste att får jag bara fram passningen till honom så blir det troligen mål. HE SHOOTS HE SCORES!

Samuel – Han påminde lite om Marcus på ett sätt i sin forcerande spelstil, fast han var lite mer defensivt lagd. Han kom ofta in i anfallszonen med fart och var väldigt svårstoppad, man visste att skottet skulle komma så det var bara att följa med och vara som en nagel i ögat på honom och sedan hoppas att han skulle missa målet. Men han tog långa kliv och hade så lång räckvidd med sin klubba att det var riktigt jobbigt att möta honom, som tur var så var han inte lika klinisk i sina avslut men han skapade så många lägen hela tiden att det blev ändå många mål från hans sida. Så att spela med honom var riktigt kul, han rörde sig mycket över planen och inte alls svår att hitta med en passning som kunde resultera i ett mål. Men att möta honom var som sagt jobbigare, just räckvidden var påfrestande för han kom liksom alltid runt mig med sin klubba och kunde stressa mig ur balans. En bra motståndare, och motspelare helt enkelt!

Nicklas – Ingen kunde briljera som detta innebandy vidunder, eller ja ibland i alla fall! Haha, nej men han hade så mycket spelglädje inom sig och ibland bjöd han på de mest sjuka finter och dribblingar jag sett. För att i nästa sekund skjuta bollen rätt upp i taket eller till och med baklänges, det var lite okontrollerat emellanåt men ingen annan kunde få oss andra att häpna som han när hans trix väl lyckades. Han spelade oftast i en defensiv roll och vaktade målet med bravur, det var inte lätt att göra mål om man mötte honom och ännu värre var det om han hade Mattias på sitt lag. Dessa två var värsta tänkbara försvararna för min del, de var så rörliga och alltid i vägen! Men ibland tog Niklas klivet upp i offensiven och spelade forward, där var han ett riktigt yrväder som snurrade bort både sig själv och andra men lyckades ändå alltid göra bra prestationer på något vis. Och en talang han hade var hans långa uppspel från sin backposition, han kunde slå långa svepande passningar som var helt perfekta! Men sedan kunde ju bollen som sagt hamna uppe i taket ibland och ramla ner rakt framför en motståndare som tackade och tog emot, vilket vi alla tyckte var lite roligt. Även han själv får jag hoppas, för han var en riktigt härlig kille att spela innebandy med varje söndag!

Sebastian – Sebbe var Niklas yngre bror som alltid verkade lite blyg och kanske inte sade så mycket, men han kom plikttroget varje söndag och var alltid med och spelade. Han var också en av de yngsta spelarna, vilket då innebar att han hade betydligt mer energi än många av oss andra. Som tur var så var han också mer defensivt inställd och spelade gärna back när vi möttes, det hade varit skitjobbigt om han spelade forward och behöva springa runt och jaga honom annars. Men han var duktig som försvarare, som alltid stod bra placerad och blockerade nog fler skott än någon annan. Sedan kunde han snärta iväg sina långskott från ingenstans som på något sätt lyckades leta sig fram ända in i mål. Och en sak höll jag ju på att glömma! Han applåderade alltid när någon gjorde mål, oavsett om det var motståndare eller någon på hans eget lag. Det var en himla fin egenskap som många borde ta lärdom utav.

Conny – Här har vi en annan kille som man älskade att ha på sitt eget lag, men som var en mardröm att möta som motståndare. Han hade bra teknik, men sen han hade ju tre lungor och kunde springa oavbrutet hela kvällarna! En av de absolut mest rörliga spelarna av oss alla, och det var alltid kul att spela i offensiven med honom vid sin sida. Det blev överlappningar, snygga bakåtpassningar och instickare framför målet. Och med en sådan kille på sitt lag behövde man själv inte ta ut sig och springa lika mycket, han liksom sprang för hela laget så man kunde mer lura lite och smyga upp bakom motståndarna. Men som sagt, spelade man mot honom och om han hade liknande spelartyper på sitt lag så ville man bara åka hem efter en stund. Då var man helt slutkörd efter bara några byten den kvällen…

Vi hade några andra som ofta var med men som ej finns med på lagfotot högst upp, och de måste också lyftas fram!

Mogge – Min gode vän Morgan var en löpvillig herre och som dessutom hade en bländande bollteknik på det! Så han både sprang och var jobbig att möta samtidigt som han var spelskicklig som tusan, därför föredrog jag att spela med honom hellre än att möta honom. Han är ju en sådan kille som spelat fotboll mestadelen av sitt unga liv och det märker man på hans bollkänsla och blick för spelet, han spelade lugnt och behärskat när han hade bollen och bjöd alltid på snygga framspelningar. Det var extra roligt att spela i anfallet med honom, för det var inte enbart ett effektivt anfallsspel utan det var även roligt. Eller ja, inte för motståndarna då kanske men för oss som spelade på samma lag med Mogge. Eftersom han också hade tre lungor precis som Conny så behövde han ju sällan byta för att vila, vilket var skönt för oss andra otränade människor som då fick mer vila på bänken. Sedan kunde han förvandla sin klubba till ett trollspö och stå för ett magnifikt spel, ja han har en jäkla bra känsla för feeling helt enkelt!

Chippen – Jockes yngre bror var också med ett tag, han som spelade riktig innebandy och var egentligen alldeles för bra så lagen blev ju väldigt ojämna de gånger han var med tyvärr. Han spelade väl back till vardags i sitt lag så när han var med oss spelade han mest offensivt och hade lekstuga med oss andra. Extra roligt var det när han fintade bort Magush ut till omklädningsrummen och ibland tror jag faktiskt att han var så bortfintad att han fann sig själv ensam ute på parkeringen utanför idrottshallen. Detta var ju något vi andra fann väldigt underhållande eftersom Magush då oftast blev så himla upprörd, det kan inte vara lätt att vara över medel och blir bortgjord av någon som är så mycket bättre än en själv.

Emma – På den tiden var hon Jockes flickvän, och hon följde gärna med honom varje söndag men jag vet inte om hon tyckte att det var så roligt att spela. Eller vad vet jag, hon kanske tyckte det var superkul! Men hon placerade sig också oftast framför målet och lyckades nästan alltid med bedriften att bli träffad av slagskotten på rumpan eller låren istället för att hoppa undan, så hon blev väl inte så glad över detta och hade säkert många blåmärken varje söndag. Man märkte kanske att hon inte var en van spelare, men det hindrade henne inte från att kämpa på och jag tycker ändå att hon gjorde bra ifrån sig. Vi var nog alla glada över att hon var med och tack vare hennes närvaro fick vi nästan alltid ihop tillräckligt många spelare för att dessa träningspass skulle bli av varje vecka.

Jag har ju missat en kille här nu, men vill helst inte prata så mycket om honom. Nämligen mig själv…

Jimmy – Det är ju galet svårt att beskriva sig själv, för jag är nog inte tillräckligt självgod för att försöka få mig att framstå som ”över medel” eller någon superstar på detta. Även om jag gärna, med glimten i ögat, kallade mig själv för ”il capitano” och önskar att det fanns likheter med fotbollsspelaren Javier Zanetti som kallades för detta och som på den tiden var lagkapten för mitt favoritlag Inter Milan. Där stannade dock likheterna för jag hade varken hans kondition eller kämparanda, jag brukade istället ropa inför varje matchstart att jag börjar på bänken. Det var standard, och tanken med detta var ju att de andra skulle bli lagom trötta tills jag byttes in och då kunde springa ifrån dem lite lättare. Spelmässigt var jag, hm… Alltså jag var nog inte en avslutare som gjorde många mål, utan kanske mer en speluppläggare till sättet som hellre slog en snygg passning fram till någon annan som kunde skjuta i mål. Jag gillade också att trixa lite och passade gärna bollen genom att tunnla motståndaren eller liknande, att använda sargen var också en favorit där man slår bollen och vallar sig förbi sin motståndare. Så jag såg mig inte som någon av de bästa utan mer som en bra komplementspelare kanske det heter, men jag älskar denna sport och lagsporter är verkligen min grej. Speciellt med detta upplägg där vi var kompisar som spelade med varandra enbart för att ha roligt, och det hade vi verkligen!

Som jag saknar dessa kvällar, de tog ju helt bort söndagsångesten som annars infann sig om man bara låg hemma framför TVn och muttrade till någon repris av en ”Beck”-film som visades på TV4 varje söndag. Nu hade man ju något att se fram emot och vi hade verkligen alltid så himla roligt varje gång vi sågs, jag kunde skratta så att magen värkte mer än resten av kroppen kommande dagar.

Nu är många av oss upptagna av livet så att säga, med barn och familjer eller andra åtaganden. Så det var länge sedan vi spelade tillsammans, men jag tänker ofta på detta och skulle gärna vilja att vi kunde ses igen och spela tillsammans. Det spelar ingen roll om vi är gamla eller tjocka, all träning är ju bra får jag alltid höra läkare och träningsmänniskor säga. Så låt våra tunga kroppar och krångliga knän ta stryk, låt stukningarna komma och se hur våra leder hoppa isär. Låt oss spela en sista gång, mot innebandydöden! Haha!

BANDYNS JERKER måste jag ge till Magush, jo men det får bli så. Hans bild av sig själv som ”över medel” och att han tyckte sig vara lite bättre än oss andra gjorde det ju så vansinnigt roligt när han misslyckades med sina dribblingsförsök som slutade med ett baklängesmål. Men ingen skugga skall falla över honom för det, för just detta gjorde ju också det hela så roligt varje söndag!

I början av året tog Linda ett beslut efter många månaders funderingar, hon har bestämt sig för att starta en kennel och skickade då in sin ansökan om namnet på sin kennel till SKK. Det fanns inga planer på att skaffa flertalet hundar här hemma eller så, utan hon vill enbart registrera ett namn så att allt är förberett och klart. Men att ansöka om namnet till en kennel är en långdragen process där namnet ska behandlas av SKK, sedan publiceras i deras tidning och invänta eventuella protester från andra innan det kan bli godkänt. Men nu fick hon nyligen veta, att hennes namn blivit godkänt och att hon nu kan gå ut offentligt med namnet på sin kennel. Så, är ni redo… *Trumvirvel*

From Siluetts – Eller From Siluetts Kennel kommer man nog kanske säga men ordet ”kennel” är inte en del av själva namnet. Det har varit många och långa samtal om vilket namn hon skulle välja, men detta var det som hon tillslut fastnade för och många av oss andra tycker nog också att det var det finaste namnet. Och inte nog med att hon har kennelnamnet klart, vi har även skapat en hemsida som precis publicerats, nu idag! Om ni klickar på länken längst ner i i detta inlägg så kommer ni dit.

Vi har även skapat en sida på sociala medier, så att alla inlägg på hemsidan publiceras direkt på Facebook för de som vill följa henne där. Vi kommer även skicka ut inbjudningar till alla vi känner på Facebook där ni blir erbjudna att följa sidan, vilket jag hoppas att ni vill göra. Sprid och dela gärna både hemsidan samt Facebooksidan vidare så att den får stor spridning nu direkt, vi är tacksamma för all hjälp vi kan få av er läsare med detta.

Nu ska jag inte uppehålla er mer, utan önskar att ni gärna klickar er in på hennes hemsida och kikar runt lite där och ni får gärna säga vad ni tycker. Hemsidan kommer säkerligen att finjusteras lite framöver så vi tar tacksamt emot er feedback. Tack för att ni läser, ha d biff!

https://fromsiluettskennel.wordpress.com/

https://www.facebook.com/kennel.from.siluetts

DAGENS JERKER går eventuellt till Linda i förskott här nu, för jag tror att hennes hemsida kommer bräda min blogg gällande antal visningar och besökare. Hon känner ju så otroligt många hundar och dess ägare som kommer att flockas till hennes hemsida nu, men det är hon värd efter allt arbete som lagts ner på att få detta klart! Skulle det mot förmodan gå lite trögt så garderar jag mig genom att tilldela utmärkelsen till Henke, bara för att… Ja så blir det!

Jag kanske inte är känd för att bry mig så mycket om mina kollegor på jobbet, men faktum är att jag bryr mig om dem väldigt mycket! Till den grad att jag nu suttit hemma på min fritid och grubblat över hur jag kan hjälpa Henke inför hans långväga resa och flytt till Mongoliet. Och jag har hittat några bra saker som jag tror både kan hjälpa och underlätta det hela för honom!

En viktig sak är ju den stora omställningen att lämna den trygga lägenheten för att bo i en bergshydda i ett kargt och blåsigt landskap. Det finns ingen el där men det borde inte vara några större problem, han kan ju ladda alla sina mobiltelefoner när han jobbar i persiennfabriken på dagarna. I övrigt kan de ju elda i hyddan för att värma på vatten och liknande, då blir ju hyddan varm samtidigt vilket blir en så kallad ”win-win” situation. Och man behöver faktiskt inte någon elektricitet för att ha kul, de kan ju sitta och rita eller spela kortspel. Det där klassiska kortspelet ”Chicago” kan de väl döpa om till ”Ulan Bator” istället, så blir säkert övriga invånare i byn nyfikna och kanske lite imponerade rentav! Vad jag kunnat läsa mig till så verkar mongolerna väldigt gästvänliga och bjuder ofta på en kopp mjölkte till sina gäster, om Henkes familj bjuder in sin bergsby på denna tedryck så kommer de säkert bli populära ganska snabbt. Henke är ju dessutom en social person och vill säkert försöka kommunicera med de andra mongolerna, men jag tror kanske att det blir mestadels stånkande och grymtande till en början. Lite som de första neandertalarna när de lärde sig prata med varandra, men det kommer säkert lösa sig med tiden. Annars hittade jag en språkkurs i mongoliska på CD som går att beställa! Jag ska fundera vidare och se om jag kan komma på fler bra tips och idéer som kan vara till Henkes fördel…

Efter att ha gjort några grundläggande undersökningar, det vill säga googlat lite, så fann jag några viktiga saker som Henke MÅSTE tänka på när han kommer dit. Tydligen så får man inte gå på själva dörröppningen när man kliver in eller ut, det medför stor olycka eller otur i Mongoliet. Sedan har de som två eller flera stora stolpar i mitten av sina tält och hyddor, och det är fullkomlig tabu att luta sig mot dessa stolpar eller passera igenom dem. Oj oj, jag är rädd för att man kan bli straffad för värre saker men här får Henke och familjen verkligen tänka till och inte göra några misstag!

Det finns några saker som skulle kunna få Henke och familjen att snabbare acklimatisera sig och bli integrerade i samhället, en sådan sak kan vara mongolisk folkdans. Den mongoliska dansen kännetecknas av styrka och stolthet, dess rörelser är energiska och otvungna. Det finns kurser att ta här hemma i Sverige innan de flyttar, eller så har jag hittat flera videos på Youtube jag kan länka till om han så önskar. Haha! Vet ni vad jag kom på, han kan säkert söka till den mongoliska versionen av ”Lets Dance” sen om han vill utvidga sina vyer lite inom dansen. Jag googlade lite och det verkar heta ”Dancing with the stars Mongolia”, där ser jag flera friska och starka kvinnor som nog mer än gärna skulle sätta tänderna i den svenska munsbiten som är Henke. Fast det är klart, jag vet inte hur stark integritet han har och jag vill inte att han faller för frestelsen att göra något fuffens med de mongoliska dansdeltagarna. Som den förföriska Don Juan han nog tror sig vara!

Idag nåddes vi av det tråkiga beskedet att skådespelaren Val Kilmer gått bort 65 år gammal. Det känns inte som en så hög ålder för att ”fälla in årorna”, men tydligen avled han efter att ha insjuknat i lunginflammation. Han kämpade ju dessutom tidigare med cancer i luftstrupen, kanske påverkade det sjukdomsförloppet. Jag vet inte, det var tråkigt att höra om detta i alla fall. Han var en riktigt bra skådespelare som jag främst uppskattade som karaktären Doc Holliday i westernfilmen ”Tombstone” (med en galet bra skådespelarensemble för övrigt), eller som Madmartigan i ”Willow” men även i filmen ”Heat” gör han en kanoninsats. Men för mig kommer han dock alltid att vara Iceman, den kaxiga piloten från ”Top Gun” och det är svårt att inte förknippa honom med rollen som jag tror gjorde honom världskänd. Nu får dock Iceman lämna planet på marken och flyga vidare med sina vingar, R.I.P. Val Kilmer…

Det var lite av mina tankar just nu, inget som leder till något nobelpris kanske men inte helt dumma ändå. Ni ska ha ett stort tack som läser, önskar er en fortsatt fin onsdag. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla dåliga aprilskämt igår när det var första april. Man kunde läsa om både det ena och det andra som exempelvis kommuner runtom i Sverige som försökt göra sig lustiga men där det blivit helt galet fel. Det var en kommun som i brist på preventivmedel föreslog ”det finska rycket”, om ni inte hört talas om detta så kan ni googla upp det men det var tydligen inte alls uppskattat av kommuninvånarna. Jag klippte till en gul pappersremsa och skrev ”April! April!” på den innan jag sedan vek ihop den fint och satte på en av bilarna utanför vårt jobb, då såg det ut som att de fått parkeringsböter. Haha! Jag är så rolig! Men bäst var nog ändå Biltema, de slängde ut denna på sociala medier och jag blev fasen sugen på att testa hur den skulle smaka…

Igår var det ÄNTLIGEN vår tur, som vi har längtat och väntat på att få återse dem! Bandet som gjort ett så pass stort avtryck och skapat så otroligt fina minnen tidigare, frågan är om detta faktiskt är sista gången vi får uppleva dem såhär…

När denna nyhet kom förra året att de skulle återvända för tre spelningar, så visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag vaknade på morgonen till att Marcus delat en länk till det snygga och maffiga klippet på Youtube där budskapet spreds, en nyhet jag aldrig trodde att vi skulle nås av igen. Bandet vi pratat och drömt om att få återuppleva igen efter deras sista konsert på samma plats den 17 december 2016, de sålde slut biljetterna till sina tre planerade konserter på ett ögonblick. Där stod vi utan biljetter och glädjen byttes ut mot förtvivlan, men senare samma dag släppte de biljetter till ytterligare tre spelningar och Erik lyckades få tag i biljetter till oss alla. Glädjen var total!

Efter flera månaders väntan så var det nu äntligen dags att få uppleva denna Kent-vecka som fyllt nyhetskolumner hela veckan. Vi samlades innan konserten och förfriskade oss en aning, eller inte för mig som skulle köra utan det blev Coca-Cola för min del. Först kom Erik och Marcus, kort därefter anslöt Jonas för lite uppvärmning på en av restaurangerna i närheten av arenan. Det var kul att träffa alla igen, vi har nog inte varit ute tillsammans sedan den sista konserten så det pratades en hel del om gamla och roliga minnen. Sedan rörde vi oss mot 3Arena och lagom till att vi kom in tändes den stora nedräkningen med 30 minuter till konserten skulle börja…

Sedan drog de igång! Bandet kom upp genom sorts märklig LED-kub på scenen och rev av några tidiga låtar från deras karriär, jag kände igen dem men det var inte några låtar jag lyssnat mycket på alls. Förutom ”Om du var här” som faktiskt var den första singeln jag köpte, som även innehöll den fantastiska B-sidan ”Utan dina andetag” som spelades senare under kvällen.

– Nu säger jag det igen, nu är det sista gången. Vi kommer inte tillbaka om tio år, då skulle vi komma in i rullstol. Säger Jocke Berg i ett av få tal till publiken under kvällen.

Att få höra dem spela på scenen där igen var helt magiskt! Att höra Jocke Berg sjunga live och se de andra rocka runt väckte gamla minnen till liv, man kände igen deras rörelser och det var som att de aldrig varit borta. Och efter de första inledande låtarna drog sedan konserten verkligen igång, och publiken vaknade till mer och mer!

Bakom scenen fanns en enda stor LED-skärm som täckte hela kortsidan inne på arenan, och här visades otroligt vackra och snygga bildspel under hela konserten. Jag hade nästan glömt bort vilken visuell upplevelse deras framträdanden är och man blir helt hänförd av bilderna som spelades upp till musiken. Det ser otroligt proffsigt ut och det håller verkligen internationell klass enligt mig, de håller snudd på samma kvalitet som de riktigt stora produktionerna jag sett med exempelvis Metallica eller Rammstein. Utan de pyrotekniska effekterna då förstås…

I mitten av konserten så staplade de den ena favoriten efter den andra enligt mitt tycke, där låtarna ”Pärlor” och ”Dom andra” lyfte publiken ordentligt. Sedan har vi gåtan med låten ”Ingenting”, den är ingen större favorit eller en sång jag väljer att lyssna på särskilt ofta men att höra den live… Wow! Det är utan tvekan en av deras absolut bästa låtar live, den är så mäktig och blir bara maffigare ju längre den fortgår. Jag är därför otroligt glad över att de spelade den igår, tack för det!

Alla har vi väl våra favoriter i deras stora musikbibliotek, och jag tycker att för min egen del så fick jag höra de låtar jag hoppats på och även några mer okända väckte min nyfikenhet. Det verkade som att publiken i övrigt verkade väldigt förtjusta i ”Musik non stop”, ”Kärleken väntar”, ”Utan dina andetag” och slutligen ”Sverige” som numera blomstrar på våra barns skolgårdar på skolavslutningarna runtom i landet. Marcus rördes till tårar av att höra sin favorit ”747” igen, och den är otrolig. Jag har så starka minnen från min allra första Kent-konsert förknippat med den låten så även jag berörs av att höra den live igen. Erik måste retas när ”Kevlarsjäl” spelas, det är sedan gammalt. Sedan har han sitt känslomässiga klimax när konserten sedvanligt avslutas till ”Mannen i den vita hatten”, jag är osäker på om det är själva låten eller det faktum att man vet att konserten nu nått sitt slut som gör honom så berörd. Men det är ju detta som är så himla fint med musik och sättet de berör oss människor!

När sista låten spelats och publiken sprutats ner av vit konfetti så tackade bandet av alla från scenen. Fasen vad detta är jobbigt, det var nästan jobbigare än förra gången de tog avsked. Nu tror väl inga på dem när de säger att detta är för sista gången, men jag bryr mig faktiskt inte. Vill de komma tillbaka om 10 år och spela så kommer vi stå där igen, för detta är enligt mig det absolut bästa svenska band vi har upplevt och deras musik är så himla bra. Så andra svenska band som Ghost, Sabaton, Takida och Stiftelsen med flera får ursäkta och stå åt sidan för detta magnifika band och deras låtskatt. Tack för en minnesrik och fantastisk upplevelse denna kväll! Vi säger inte farväl, utan på återseende…

DAGENS JERKER går till alla som varit så negativa till denna återförening, jag tycker också att deras avskedsturné 2016 var ett vackert avslut och jag kommer alltid minnas den allra sista konserten som fick mig att gråta på konserten. Det var en ny känslosam upplevelse, men det gjorde den också otroligt speciell. Så istället för att fokusera på det negativa med att de kom tillbaka och genomförde dessa sex konserter som lockade till sig närmare 250 000 åskådare, så kan vi väl glädjas åt det faktum att vi fick uppleva en dröm de flesta av oss har haft. Nämligen att få uppleva magin igen, kanske för sista gången. Avsluta gärna med att klicka på videoklippet som publicerade och visade att de var tillbaka, och jag hoppas verkligen att jag får uppleva detta igen!

Det spökar! För bara någon vecka sedan ryktades det om spöken i Las Vegas, och nyligen nåddes vi av nyheten att ett nytt spöke siktats. Välkommen säger vi till, Papa V Perpetua…

Ja det är alltså dags för ett skifte i rockbandet Ghost där Papa V Perpetua nu ersätter Papa Emeritus IV som bandets frontfigur och sångare. Ja, alla vi som följer bandet vet ju att sångaren fortfarande är den fenomenale Tobias Forge och att de efter några år byter namn på frontfiguren. Det är ju ett smart knep för dem själva att förnya bandet och när de marknadsför dessa skiften så sker det på ett både underhållande och mystiskt sätt som lockar till stor uppståndelse. Nu kommer de även att släppa en ny skiva i samband med att de ger sig ut på turné med Papa V Perpetua i spetsen och de musikaliska gastarna med sina instrument i bakgrunden. Theo har sagt att han gärna vill se dem live, så jag ska se om det går att ordna för jag ser dem gärna igen. Och igen, och igen!

Jag väntar nyfiket på den nya skivan och hoppas att den levererar som sina föregångare, för jag tycker nog att det senaste albumet ”Impera” inte riktigt var lika bra som exempelvis ”Meliora” eller ”Prequelle” som var två riktigt bra album. Den nya skivan heter ”Skeletá” och kommer att släppas i april lagom till att turnén drar igång. Wow!

Och nu över till sporten för senaste nytt! För nu är jag lite lyrisk över att Djurgårdens fotbollslag lyckats ta sig vidare i slutspelet av UEFA CONFERENCE LEAGUE och nu kan ställa in siktet på kommande kvartsfinalspel!

Jag vet att många vill hävda att detta är lite utav en tröstturnering för de flesta storlag som är med, men med svenska mått mätt så är detta ingen dålig bedrift. Så jag försöker se det positivt med att ett svenskt lag får visa upp sig ute i Europa, och skapa lite rubriker som kan få omvärldens blickar att vända sig mot Sverige för en liten stund. Motståndet för Djurgårdens del är kanske inte mycket att hänga i julgranen, det är inga toppklubbar direkt men de har ändå varit värdiga motståndare som bjudit på underhållande matcher. Nu senast slog de ut ett topplag från Cypern(!) som jag aldrig hade hört talas om tidigare, men de var inte alls så dåliga som många sade innan de skulle mötas. Vissa experter hävdade att detta inte alls var ett enkelt motstånd utan här skulle blåränderna troligen få bekänna färg, och de lyckades krama ur järnkaminerna ganska rejält när de möttes i första matchen på Cypern. Den förlorade Djurgården med 1-0, men som tur var så väntade ett returmöte i Stockholm…

Med hemmapubliken i ryggen så pulveriserades motståndarna och Djurgården gjorde hela fem mål! Tyvärr dömdes två av dessa bort (troligen helt korrekt dessutom) så slutresultatet blev ”bara” 3-0 till Djurgården som då vann med 3-1 sammanlagt. Tyvärr såg jag inte matchen men det var glädjande att läsa och höra om det fina spelet, nu väntar österrikiskt motstånd i kvartsfinalen och kanske ytterligare klirr i klubbkassan om de fortsätter sitt avancemang. Jag noterade att lag som Chelsea och Fiorentina finns kvar i turneringen, att möta dem hade ju varit en riktigt häftig upplevelse. Forza DIF!

I hockeyn har det också gått bra, Djurgården vann serien och slutade på första plats i Hockey Allsvenskan. Nu stundar ett slutspel där vinnaren avancerar upp till högsta serien SHL, vi får hoppas att det går bra och att det tar steget upp till SHL i år där de hör hemma. De inleder matchserien mot Mora och publiken visade upp ett häftigt tifo när slutspelet drog igång. FORZA DIF, igen! Haha!

Det blir inte mer än såhär för denna gången, ett kort och rappt inlägg för ovanlighetens skull. Men ni ska ha stort tack för att ni läser och jag vill tipsa om videoklippet här nedan innan ni drar vidare. Det är något geni där ute som klippt in den tokiga karaktären Ace Ventura (Jim Carrey) i ”Lord of the Rings”, resultatet är fantastiskt roligt. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till… Hm, ja jag har en del världsledare att välja mellan såklart men känner inte ni också att man börjat ledsna på Trump och de andra? Vi kastar in en utmärkelse till Henke, ja för tusen så gör vi!

Jag skäms något så fruktansvärt över scenerna som utspelade sig i vita huset under fredagen där president Trump tog emot Ukrainas president Zelenskyj, och då är jag själv inte ens amerikansk medborgare…

De flesta människorna runt om i världen är nog trötta på att läsa och höra om Rysslands krig mot Ukraina, samt alla de diplomatiska ”samtal” som pågår för att få ett slut på detta. Men även om det är ”jobbigt” för oss att behöva läsa om kriget eller se nyhetsinslag dagligen om vad som pågår, så är det INGENTING mot hur fruktansvärt det är för de ukrainska soldater som varje dag kämpar för sina liv för att skydda sitt land och sina familjer mot en i jämförelse övermäktig fiende. Det kan vara värt att tänka på de gånger ni känner att ni inte orkar höra mer om kriget…

Många var nog därför hoppfulla förra veckan när Trump och Zelenskyj skulle träffas för första gången efter att Donald återigen valts till landets president, där han efter att ha talat med Putin tidigare i veckan lovat att förhandla fram en vapenvila mellan Ryssland och Ukraina. Detta trots att han stått för flera fullkomligt lögnaktiga utspel någon vecka tidigare, där han säger att det var Ukraina som startade kriget och även kallade Zelenskyj för en diktator som inte vill ha fred. Att i stort sett hela världen, förutom de amerikaner som röstade fram Trump som sin president i USA, ser igenom Donald för den lögnare han faktiskt är gör detta till en otroligt sorglig historia. I stort sett alla världens ledare (bortsett från vissa diktaturer) ser med bestörtning på Trumps sympatier för Putin och fördömer hans idiotiska utspel och lögner varje vecka. Därför var jag själv inte lika optimistisk över att deras möte i fredags skulle sluta i något konkret, men att det skulle sluta så illa som det gjorde är för mig helt overkligt…

Ni har nog alla redan sett vad som skedde framför live-kamerorna när Zelenskyj anländer till vita huset, Trump kritiserar genast den ukrainske presidentens kläder och hånar honom för att ”vara uppklädd” när han dyker upp i sina klassiska kläder med Ukrainas symbol på bröstet för att visa att han leder ett land i krig. Sedan har vi denna JD Vance, vice presidenten som inte gjort något positivt intryck på omvärlden sedan han tillträdde utan han har bara stärkt och spridit Trump administrationens lögner vidare. Denna herr Vance börjar genast kritisera och konfrontera Zelenskyj med den ena lögnen efter den andra, USAs utrikesminister Marco Rubio hakar på och hetsar upp stämningen genom att ytterligare kritisera Zelenskyj öppet framför de rullande kamerorna. Detta gör de genom att påstå saker som inte stämmer eller som ens är sant, men deras utspel är precis samma lögner vi fått höra från Putin de senaste åren. I mina ögon gör därför det enda rätta, han försvarar sig genom att förklara att deras påståenden är falska och försöker förklara att Putin ej är en person man kan lita på men det hjälpte inte. Istället blir han avbruten av Trump som menar på att Zelenskyj är oförskämd mot USA och det amerikanska folket, Vance fyller på med nya lögner om att Zelenskyj borde vara tacksam för det amerikanska stöd han fått och att han aldrig ens tackat USA för detta. En amerikansk nyhetskanal passade på att ta visa 33 olika tacktal från Zelenskyj där han visar sin och Ukrainas tacksamhet till det amerikanska folket för deras stöd, bara för att visa på hur lögnaktiga presidenten och hans kollegor var under detta mötet. Aldrig tidigare i modern historia har någon bevittnat den fars som pågick i det ovala rummet, där en påhoppad och mobbad Zelenskyj enbart fick försvara sig mot lögnerna som riktades mot honom från president Trump, Rubio och främst idioten Vance som nog får ses som den stora uppviglaren till att mötet spårade ur.

Detta var ett möte som egentligen skulle handla om att ett avtal skulle skrivas under mellan USA och Ukraina, ett avtal som innebar ett stort ekonomiskt lån till Ukraina i utbyte mot att de skulle skulle garantera USA viktiga mineraler och naturtillgångar. Nu fick vi aldrig veta hur avtalet såg ut i detalj eftersom Trump gapade på Zelenskyj om att han inte ”sitter med rätt kort” utan leker med ett tredje världskrig och att han bara talar negativt om Putin, att han inte vill ha någon fred utan bara vill bråka och bråka. Det spekuleras därför i om Putin har någon sorts hållhake på Trump, för hur kan han annars köpa Putins lögner och anklaga Zelenskyj för att vilja starta ett tredje världskrig?

Trump är onekligen speciell och inte en typisk politiker, han bryr sig heller inte om utrikespolitiken på samma sätt som sina företrädare utan fokuserar enbart på vad som är bäst för USA. . Att bygga upp det egna landets ekonomi genom hans slagord ”Make America Great Again”, detta på omvärldens bekostnad som varit beroende av USAs säkerhetsgarantier som fungerat som en mäktig allierad i att avskräcka regimer och diktaturer likt Putins Ryssland. Och Ukraina vill inte skriva under ett avtal som inte innehåller några säkerhetsgarantier från USA, det skulle i så fall förmodligen sluta med att Ryssland får behålla alla de ockuperade områden som de erövrat under kriget vilket inte vore rimligt. Och det är heller inget varken Ukraina eller EU accepterar, så varför man är villig att ge efter för Putins krav känns bara galet. Om Trump verkligen vill mäkla fred så kan han ju börja med att bjuda in Ukraina till fredssamtalen, det går knappast att besluta något utan att de får vara med i diskussionen. Men USA kan förstås tvinga Ukraina till att acceptera villkoren för en vapenvila genom att hota med indragna vapenleveranser och uteblivna ekonomiska resurser. Borde de inte istället tvinga Ryssland att retirera och hota dem att lämna Ukraina istället? Det hade väl varit mer rimligt om det är den vägen de väljer att gå kan jag tycka.

Trump har ju stått för många galna utspel sedan han blev president i januari, som exempelvis att hela Kanada borde bli en amerikansk delstat eller att han vill köpa loss Grönland från Danmark. Han har även krävt att alla medlemsländer i NATO måste lägga mer resurser på sitt försvar, vilket dessvärre är rimligt i dessa tider men att hota med att inte hjälpa sina allierade om de blir anfallna av främmande makt bidrar knappast till en stabilitet inom NATO. Alla dessa utspel splittrar allianser och är knappast något som uppskattas runtom i världen, men det går såklart hem hos stora delar av den egna befolkningen fast även där finns det en opposition som inte står på hans sida. Att USA väljer att överge och hålla sig utanför världspolitiken ger nu dessa egoistiska galningar likt Putin, Xi Ping och Kim Jung-Un fria händer att utan en värdig motståndare kunna smida nya planer på att förstöra ännu mer, för vem ska stoppa dem om inte USA och NATO gör det? EU gör nu allt de kan för att förhålla sig till den nya världsordningen och desperat försöker de stötta och hjälpa Ukraina som en ny sorts ledare för det vi brukar kalla den fria världen. De har fortfarande inte räknat bort USA och ser dem fortfarande som sina allierade, men med en oberäknelig ledare som Trump vet man inte vart man har dem längre. Tyvärr.

På något märkligt sätt så hoppas jag ändå att all denna idioti som pågår enbart är ett spel för galleriet, kanske har Trump en plan på hur han helt ska sätta Putin ur spel eller locka honom till en uppgörelse och där arrestera honom för alla de krigsbrott som begåtts av Ryssland. Tänk om allt detta prat om att USA går före allt annat enbart handlar om att i smyg rusta upp sin militära förmåga för att sedan slå till mot Ryssland med full kraft? Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro, för just nu verkar ovärldens medier dumförklara cirkus Trump och hans agerande i fredags, mitt uppe i allt detta så säger Donald själv att han hoppas få Nobels fredspris. Ni hör ju själva hur det låter, hur kan man ta någon som honom på allvar och då är han dessutom en ledare för en av västvärldens stormakter.

Medan omvärlden spekulerar i vad som pågår så fortsätter kriget i Ukraina, dag efter dag vecka efter vecka försöker de försvara sitt hemland. Jag är stolt över alla nationer som hjälper dem med EU och Kanada som går i bräschen, men man önskar såklart att man kan göra mer för att få ett slut på kriget. Tappra soldater kämpar just nu för sina liv för att hålla ryska trupper borta från deras hemland medan Ryssland skoningslöst fortsätter sina anfall med hjälp av Nordkorea och de tusentals soldaterna de bidragit med till fronten. Men hur länge ska de orka strida, att kriga varje dag tar ut sin rätt och jag älskar verkligen alla de modiga soldater som skyddar sitt land. Jag önskar att man kunde sluta samman och slå tillbaka Ryssland med full kraft, men det skulle förmodligen bli starten på ett tredje världskrig och det vill vi ju inte. Men som så många redan sagt, så får inte Ryssland vinna något på detta krig för då hindrar det dem inte för att göra om samma sak igen. Och personligen oroar jag mig för de baltiska staterna i vårt närområde och även Polen, så jag hoppas verkligen att alla sanktioner och liknande håller tillbaka Ryssland från att göra nya försök att invadera andra länder. Jag misstänker att även Kina ser möjligheter att invadera Taiwan nu när omvärlden tillåter Putin att fortsätta sitt anfallskrig, ekonomiska sanktioner i all ära men det behövs väl göras mer och det måste göras nu. Om Kina invaderar Taiwan kanske även Nordkorea slår till mot Sydkorea i samma veva, sedan har vi mellanöstern med Iran och allt som kan braka loss där. Det pyser om dessa krutdunkar runtom i världen och nu när USA inte vill lägga energi på att hjälpa de mest utsatta så blir det troligen fritt fram för dessa att detonera. Vi ska heller inte glömma bort Västbanken och allt lidande som redan pågår där…

Att inte Trump ser hur han isolerar USA i sin strävan att bygga sitt land starkare känns inte heller bra. Snart är kanske ”vita huset” väödigt ensamt utan sina allierade och enbart ett litet hus på prärien. Att sedan se dessa amerikaner hyllar honom för allt han ställer till med blir också bara konstigt. Tar de bara del utav inhemska nyheter som förvränger sanningen till deras fördel? Lite som Putin begränsat nyhetsrapporteringen Ryssland, där nästan enbart kanaler och tidningar ägda av staten får möjlighet att rapportera en förvrängd sanning om kriget i Ukraina som sedan matas ut till befolkningen. Jag tror och hoppas att det ryska folket ska vakna och se vad som pågår, och ju fler soldater som återvänder hem från fronten och berättar vad som faktiskt händer kanske kan få igång en revolution i landet som störtar Putin och hans maktelit.

Tills det sker eller tills en vapenvila är på plats så får tyvärr det ukrainska folket lida, medan vi får sitta och bevittna det hela tills någon av världens ledare vågar stå upp mot Putin på riktigt. Jag hoppas innerligt på att Trump tar sitt förnuft tillfånga och gör en omvärdering av situationen, tills dess får ukrainska barn söka skydd varje dag i skolan medan ryska raketer slår ner mot civila i närområdet…

Jag vet att min text inte förändrar något alls, skulle bli förvånad om Donald springer på detta inlägg och använder Google translate för att läsa om mina tankar. Detta är bara mitt sätt att ventilera mina tankar och få ur mig den frustration jag känner. Hade jag varit yngre och det kom ett beslut om att skicka fredsbevarande trupper till Ukraina hade jag sökt direkt. Jag hoppas att det kommer ett sådant beslut snart så att man kan hjälpa befolkningen på plats, och verkligen göra skillnad. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till dessa rövhattar:

Vladimir Putin, Kim Jung-Un, Donald Trump, Marco Rubio och sist men inte minst… JD Vance, fy vad jag skäms över dig!

Gud vad gott! Som jag längat efter att få mumsa i mig ett av dessa goda bakverk, ett helt år har gått sedan sist men nu är det äntligen dags!

Min inledande text syftar inte på något sätt till rubriken för detta inlägg, utan jag menar såklart semlorna som nu börjat dyka upp i våra matbutiker. Jag vet inte vad det är som är så lockande med semlor, för egentligen är de ju inte så himla goda som man vill få det att framstå. Kanske är det tiden mellan semlorna som bygger upp någon sorts förväntan och glädje över att få äta dem, sedan hjälper ju själva ”hypen” till en hel del när alla pratar om semlor i dessa tider.

Vi bakade egna semlor hemma i helgen och de blev otroligt goda, alla fick välja fyllning och hur de ville ha dem sedan snärtade jag ihop dessa till helgfikat. Nu är det ju inte fettisdagen förrän nästa vecka men vi tjuvstartade redan nu så att barnen skulle få i sig en semla innan de åker tillbaka till sin mor. De valde lite mer ungdomliga semlor fyllda med Nutella, jag lutade först mer åt den mer klassiska mandelmassan som fyllning men valde sen Nutella även jag. Linda verkade slitas mellan helvetets eldar och visste inte vad hon skulle välja, så hon åt två av varje för enkelhetens skull. Nej jag skojar självklart, hon åt bara en semla och inte fler. Men om ni gillar tanken på att äta MÅNGA semlor kan jag tipsa er att kika på ”Den Som Skrattar Förlorar”-gänget här nedan när de tävlar om att äta just så många semlor de klara av, men spara detta tills ni läst klart så ni inte missar viktig info om min kollega Henke längre ner…

Barnen har haft sportlov hela veckan, tyvärr var ju inte vädret det bästa men de verkar ha haft kul ändå. Vår lilla förening hemma där vi bor anordnade lite aktiviteter och spel i klubbstugan så jag uppmanade barnen att gå dit så fort de hade tråkigt. Tanken var inte enbart att de skulle ha något att göra utan jag hoppades även på att de skulle träffa andra barn i samma ålder, kanske hittar de en ny bästis att hänga med de veckorna de bor här hos oss. Freja har ju redan fått bra kontakt med några i området och speciellt en tjej som hon brukar hänga med, det visade sig vara dottern till en av min bror Tommys äldsta vänner. Världen är bra liten ibland, men roligt att de fann varandra bara sådär! Lindas Nova har också lärt känna några i vår lilla by som hon har kontakt med, och en av dessa är en snäll kille som bor några hus bort på samma gata från oss. Men Nova och Theo har inte riktigt hittat någon som de umgås med ännu, de har spelat lite fotboll med andra barn och så men utan att det ”klickat” med någon av dem. Det kan ju ta lite tid innan man blir bra kompis med någon men det kommer nog snart, de har ju varandra om inte annat och hittar på saker att göra med varandra. Men syskonkärlek kan ibland vara påfrestande ibland så därför tror jag att det skulle vara roligt om de lärde känna andra barn i området också, så har de ju fler att hänga med här hemma!

Som förälder förstår jag vikten av att göra ett gott intryck på barnen och att man gör allt för att stärka relationerna oss emellan. Vi har hunnit lära känna varandra väldigt bra under deras första år men vi fortsätter lära oss nya saker om varandra hela tiden, men vi har även många roliga minnen tillsammans som vi kommer bära med oss för resten av våra liv. Och jag brukar prata om sådant som kan förstärka minnen genom att man kopplar exempelvis en känsla, viss musik eller dofter till minnen. Därför blir man som förälder glad när man får höra att de kopplat sin pappa till en viss doft.

– Åh, det luktar pappa här! Ropade Freja och sniffade ett djupt andetag.

– Men tack vad gullig du är, hur luktar det då? Frågade jag nyfiket och kände mig lite nöjd över att barnen har någon sorts doftminne förknippat med mig.

– Det luktar liksom skit, och vitlök. Svarade Freja.

Freja bor inte längre med oss, utan är deporterad numera. Hon sattes på första flyg till Norge för att sedan skeppas vidare med färjan över till Svalbard, där ska hon stanna tills hon funderat över vad hon sagt. Förhoppningsvis ångrar hon sig innan isbjörnarna kommer och tar henne…

Haha, nej hon har inte sagt att jag luktar skit eller vitlök heller för den delen. Men alla barnen har sagt vid flera tillfällen när de kommer hem till oss för att börja en ny pappavecka att det luktar så himla gott, att det luktar ”pappa” vad det nu innebär. Inte skit och vitlök i alla fall, jag har nyfiket frågat flera gånger men de säger bara att det luktar gott och att de förknippar mig med doften. Så barnen är lika ”tydliga” som vanligt, haha. Nej men det är väl bara positivt känner jag, och roligt! Tänk om dessa doftminnen om mig och andra följer dem genom livet tills de själva blir gamla och grå, det är ju något fint med det kan jag tycka.

Själv har jag jobbat medan barnet haft sitt sportlov, och det har varit en ganska behaglig vecka nu när min nemesis Henke varit ledig. Eller ledig och ledig, han var tydligen iväg på någon sorts kampsportsläger på Åland för att anamma konsten i sumobrottning. Detta gör han nog för att verka lite påläst om asiatiska kulturer, samt att vara så förberedd han bara kan inför sin flytt till Mongoliet i sommar. Vår arbetskollega Lill-Steffe informerade mig om detta och roades samtidigt över att sumobrottning faktiskt är en japansk kampsport och inte mongolisk, frågan är om Henke känner till detta? Nu verkade dock inte detta läger särskilt seriöst utan man verkar ha tagit bra betalt av alla deltagare och samlat ihop en skara människor i en avlägsen fiskeby långt utanför Mariehamn, för att sedan träna i något stort sunkig båthus där man bjudit in japanska turister att titta på spektaklet. Jag gillar ändå Henkes ambitioner och att han tar sitt nya äventyr på stort allvar, jag kunde aldrig föreställa mig att han skulle ens försöka anpassa sig till andra kulturer och deras traditioner. Det lär ju tyvärr bli stelt och lite konstigt om han som huvudskyddsombud försöker sumobrottas med sin nya chef där på persiennfabriken, eftersom sumobrottning ju är en japansk kampsport. Jag har dessutom för mig att Mongoliet och Japan har en ganska sorglig historia med gamla krig och andra eländen länderna emellan…

Jag hoppas att Henke läser detta så att han kanske hinner ändra sig och inte gör något förhastat, för även om han är en retsticka så vill jag inte att han ska råka illa ut där borta. Jag tror att straffen i Mongoliet är betydligt tuffare än här i Sverige, och jag vill heller inte att hans barn och exfru ska få problem om han döms till straffarbete i några årtionden eller att de ska stena honom eftersom han har en riktig persikohy som lätt får blåmärken. Ju mer jag tänker på saken så känns denna flytt mer och mer riskabel, inte trodde jag att Henke var en så modig person utan han har ju alltid varit den oroliga och nyfikna typen som gapar och skriker borta i Gustavsberg. Jag vet inte om Ungerns tragiska beslut att förbjuda pride kan vara en orsak till Henkes beslut att flytta till Asien, för han känns som en person som mer uppskattar langos och ungersk kultur. Men om pride förbjuds där så har han ju inte så mycket att se fram emot på somrarna längre om han nu var lockad att flytta dit från början, och vi är nog många som överraskats av detta och att han valt att genomföra detta smått overkliga beslut. Men jag hoppas att han startar en Facebook-grupp i Mongoliet sen så att de som vill kan fortsätta följa honom genom alla mongoliska tillbud på persiennfabriken, han borde döpa gruppen till ”Huvudskyddsombud blir mongo”! Eller förlåt, ”Huvudskyddsombud blir mongol” skall det ju vara, hihi! *retas bara med dig Henke*

Istället för sumobrottning så kan jag tipsa honom om lite mongolisk musik som han kan lyssna på och kanske kan det vara något som är enklare att använda som en ”isbrytare” för att undvika stela samtal med sin nya chef och de andra skyddsombuden. Detta verkar dessutom vara mer uppskattat i bland mongolerna själva, så låt mig presentera The HU och deras låt ”Wolf Totem” som ni kan lyssna på genom att klicka på länken här nedan.

Tack så mycket för att ni tog er tid att läsa och förhoppningsvis får alla ni som älskar semlor även ett bakverk att sätta tänderna i, haha! Min semla är slut nu men jag har siktet inställt på Lindas bak istället, den går inte heller av för hackor men jag är ytterst tveksam till att hon tillåter mig att bita i den. Kanske får jag göra Freja sällskap på Svalbard om jag låter det gå så långt… Ha d biff!

DAGENS JERKER går till de grannar i området som i vår lokala Facebook-grupp kritiserade en säljare från Telia som gick runt och erbjöd deras tjänster i området. Vissa verkade inte vilja öppna dörren eller ens prata med säljaren, utan drog nog tyvärr förhastade slutsatser och gjorde sig roliga över detta. Jag valde dock att lyssna på säljarens erbjudande och lyckades därför spara lite mer än 200kr/mån på att byta vårt bredband och TV-tjänst till dem istället för vårt nuvarande abonnemang. Tack för det televerket!

För mig så är detta inlägg en hyllning och ett sätt att visa min uppskattning för en person som betyder så oerhört mycket för mig, nämligen min underbara fästmö Linda. Just idag så firar vi alla hjärtans dag runtom i världen och det är väl ändå den dagen på året då vi verkligen kan visa våra käraste vår uppskattning. Det bör man såklart göra varje dag, men om vi nu ska ägna denna dag till att göra just detta så kan man ju passa på att vara lite extra kärleksfull. Så vad passar då bättre än att hylla de du älskar, och kanske även dela just dina framtidsvisioner med dem. Om du har en partner eller någon annan du älskar så hylla dem du också!

En reflektion jag gjort är att det upplevs vara ganska många som anser att alla hjärtans dag är lite onödig, och förr trodde jag att det kanske var mestadels singlar som tyckte så och kände en press eller liknande för att de inte hade en partner att fira denna dag tillsammans med. Men jag vågar nog påstå att även de som befinner sig i relationer är av åsikten att alla hjärtans dag bara är ett kommersiellt spektakel och ett slöseri med pengar. Men nu har vi ju denna dagen, och det är lite som kladdkakans dag tänker jag! Jag gillar kladdkaka oavsett vilken dag det är, men en dag om året väljer man ändå att hylla detta goda bakverk på samma sätt som man väljer att hylla kärleken på alla hjärtans dag. Så även om jag personligen inte gör en så stor grej av detta så tycker jag ändå att det är fint att fira kärleken tillsammans med sin partner om man är lyckligt lottad att ha en sådan, och att det blir en liten påminnelse om att inte ta varandra för givet en dag som denna.

Nog om det nu, jag ville bara berätta lite hur jag såg på det hela! Som jag inledde tidigare så är detta inlägg tänkt att vara min lilla hyllning till min fina fästmö, men det kommer även att handla om några gemensamma visioner för vår framtid ihop. För alla går vi väl ibland runt och funderar på vad som ska hända om några dagar eller ett par månader exempelvis, och vissa funderar mer än andra. Jag tillhör definitivt kategorin som analyserar mycket i allt jag gör och det jag upplever i min vardag, på både gott och ont. Linda säger att detta beror på att jag är jungfruns stjärntecken, de är tydligen väldigt analyserande och Linda är ju jungfru även hon så säkerligen vet hon vad hon pratar om. Haha! Men ibland kan analyser och tankar ta dig till en plats där du absolut inte vill vara, det är då man är tacksam över att det är enbart tankar och att man faktiskt kan göra något åt saken. Och även om jag kan oroa mig för framtiden ibland så låter jag inte oron eller ovissheten styra mitt liv, jag gillar bara att vara så förberedd jag kan om något oväntat kan inträffa men jag är nog även en person som vågar hoppas och drömma om en riktigt fin framtid. Så här nedan kommer en sorts reflektion och kärleksfull hyllning till mina nära och kära, men låt mig även berätta mer om mina förhoppningar och framtidsplaner!

Familjen, det absolut finaste jag har och som jag håller väldigt varmt om hjärtat. Då syftar jag inte enbart på min egen familj utan även mina fantastiska föräldrar och syskon som alltid stöttar och finns där när de behövs, samt deras respektive och andra nära släktingar som varit en stor del av mitt. Sen ser jag självklart några av mina närmaste vänner som min familj, de som alltid funnits där genom åren efter allt man gått igenom. Ja ni vet vilka ni är, och alla betyder ni oerhört mycket för mig! Men något har förändrats bara under de senaste åren, något som både är helt fantastiskt men som också oroar mig en del…

Dolly Parton säger det så bra och i mitt fall stämmer detta väldigt bra in på dels barnen men även min framtida hustru, Linda. Hon gillar inte att bli omskriven här, så jag hoppas att hon har överseende denna gången med att jag öppnar upp mig en aning. För ingen har fått mig att känna så starkt för en annan person tidigare på samma sätt som jag har fått känslor för henne, hon som alltid står vid min sida och jag älskar denna otroliga kvinna så mycket att det inte riktigt går att beskriva. Sedan är ju självklart både hennes och mina barn minst lika viktiga i allt detta, och jag ska återkomma till just barnen längre ner i min text. Men det är rädslan för att förlora barnen eller Linda som kan oroa mig, för så är det ju när man håller någon kär och man håller dem så nära hjärtat och vill inte att de ska försvinna ur ens liv. Och just känslan av att hålla någon så kär blir även en påminnelse om hur smärtsam en förlust av personen skulle vara och att man aldrig skall ta den andra för given, för vi vet inte hur lång tid vi har tillsammans. Om något skulle hända Linda eller barnen så vet jag inte vad jag skulle ta mig till faktiskt, och jag vill inte ens tänka tanken. Men det lutar åt att jag troligen går in i någon sorts beige depression och klär mig i bleka shorts med uppdragna strumpor och bruna sandaler, och att med en ljusbrun basker på huvudet börja spela boule eller liknande. Alldeles ensam, ja typ så…

Nu är det tre år sedan Linda och jag träffades, men för mig känns det som att vi redan varit tillsammans i en evighet. I en positiv bemärkelse menar jag då såklart, just för att allt känns så himla bra och som en naturlig del av livet helt enkelt. Och ni kanske kommer ihåg den pirriga känslan man får när man börjar dejta någon ny, då allt känns så himla spännande och roligt i början men att den där känslan sedan börjar avta lite när man hamnar i en så kallad vardag tillsammans. Det är just detta som skiljer Linda från alla andra, för med henne finns den där underbara känslan fortfarande kvar. Det känns nästan helt overkligt att det kan vara så men mina känslor för henne bara växer och blir starkare för varje dag, vilket gör att jag känner mig så tacksam för att just jag får vara tillsammans med denna fantastiska tjej. Jag tycker att vi kompletterar varandra väldigt bra och har en kemi som känns alldeles unik, och hon fick mig att känna mig bekväm med henne direkt vilket gjorde att vi båda kunde vara öppna och ärliga med vad vi ville få ut av vår relation redan från början. Så inget skitsnack eller att man utgav sig för att vara någon man egentligen inte är, vi befann oss då i ett stadie i våra liv där vi började tappa hoppet om den sanna kärleken bland allt dejtande och var beredda att ge upp relationer helt och hållet. Men plötsligt så lyckades just vi två finna varandra, kanske var det en slump men när vi väl började lära känna varandra bättre så gick allt så lätt och det kändes verkligen så himla bra.

Det var därför ett enkelt beslut för mig att ta när jag bestämde mig för att Linda är den jag vill gifta mig med, så under vår magiska resa till ishotellet i Jukkasjärvi friade jag till henne. För jag var redan då så pass säker och helt övertygad om att det var just henne jag ville ha och ingen annan. Det blev också ett sätt för mig att verkligen visa hur mycket jag faktiskt tycker om henne, och att jag menar allvar när jag förklarat att jag vill vara tillsammans med henne för resten av våra liv. För vissa människor kan det ju ibland vara ”mycket snack och liten verkstad” som man brukar säga, men med mitt frieri så ville jag visa att jag är en man som står bakom mina ord.

Jag hade aldrig varit förlovad tidigare och har alltid känt att det är något speciellt, så den dagen jag väl förlovade mig så ville jag att det enbart ska hända en gång i mitt liv och att det finns något vackert och även lite magiskt i det. Jag dömer ingen som varit förlovade flera gånger, det är helt upp till var och en hur man ser på detta men det är i alla fall så jag föreställt mig att det ska vara för min egen del. Och när jag träffade Linda så kändes allt bara så rätt, vi klickade direkt även om vi båda kanske var lite försiktiga med att uttrycka detta i början på grund av tidigare erfarenheter och besvikelser när man träffat en ny partner. Men jag minns vår första dejt så väl och när vi skulle träffas så kommer jag ihåg hur hon med glada och raska steg kom gåendes emot mig med sitt vackra ljusa hår och sina skimrande gröna ögon. Hon var verkligen ”breathtaking” för att använda ett engelskt uttryck, och hon charmade mig så otroligt mycket att jag blev helt såld redan första gången vi träffades. Hon framstod som jäkligt bestämd och nästan lite bossig där när vi träffades första gången, men så var inte min uppfattning om henne alls när vi pratat i telefon tidigare så troligen var det bara nerverna. Jag har nämligen fått höra i efterhand att hon tydligen var väldigt nervös över att träffa mig första gången, vilket är fullt naturligt men trots detta så tog hon mig verkligen med storm. För redan där och då visste jag på något märkligt sätt att hon var den rätta för mig, och att detta skulle kunna bli den där riktigt framgångsrika kärlekshistorien som vi båda hade längtat efter och behövde i våra liv.

Men bröllopet då frågar ju en del, när ska ni gifta er? NÄR? Haha, ja vi pratade lite lätt om att gifta oss inom ett år eller så efter att vi förlovade oss. Vi var till och med på en sorts bröllopsmässa för att få idéer på vilken typ av bröllop vi ville ha med förslag på catering, bröllopstårta, festlokaler, fotografering sedan tittade vi även på bröllopsklänningar och smycken som skulle matcha våra förlovningsringar. Men mitt uppe i allt detta dök ett hus upp till försäljning i Nynäshamn, så vårt fokus riktades istället till att köpa den villa vi numera bor i och därför har bröllopet fått vänta lite. Men vi pratar fortfarande om att vi ska gifta oss, så det kommer att ske var så säkra! Vi har nog hittat vår kyrka för vårt giftermål och därmed en bra plats att fira denna dag tillsammans med våra nära och kära. Och vi vill gärna ha ett riktigt härligt bröllop så därför vill vi inte skynda oss fram för fort eller snåla in för mycket på detaljerna, detta ska bli en dag att minnas för alla närvarande och jag längtar så galet mycket efter att få gifta mig med denna underbara kvinna. Då kanske några av er blir nyfikna på vad som gör henne så speciell, och det berättar jag så gärna!

Linda, hon är inte bara charmig och härlig att umgås med utan hon är även oförutsägbar och den absolut vackraste kvinnan på hela vår planet! Åtminstone i mina ögon och det vill jag att hela världen ska veta, och även om hon själv ibland pratar om att hennes utseende förändrats ju äldre hon blivit så gör det henne inte mindre vacker för det om jag får säga min mening. För jag känner verkligen ingen annan som åldras lika vackert och som är en sådan naturlig skönhet som hon faktiskt är, herregud! Ja till och med när hon är helt nyvaken och lite rufsig i håret på morgonen så är hon ju för tusan helt oemotståndlig, så hon gör det verkligen inte lätt för mig när jag försöker spela cool och sansad över att ha en sådan attraktiv kvinna i min närhet. Det går sådär ska jag erkänna, jag känner mig så förbaskat klängig och jobbig ibland men jag vill ju inget hellre än vara nära henne och njuta av hennes sällskap. Hon kom dessutom hem nyligen en dag efter att ha varit hos frisören och då slog mitt hjärta dubbla slag när jag fick se henne, och jag blir lika förvånad varje gång när jag inte tror att hon kan bli mycket finare men ändå lyckas hon ständigt överraska mig. Det är som att hon åldras likt ett fint årgångsvin och bara blir bättre med åren eller hur man brukar säga, och själv åldras man som mjölk eller liknande. Men trots detta så kan hon tydligen inte låta bli att jämföra sig själv med människor på TV ibland och att hon då kan sakna sitt utseende från när hon var yngre (det kan vi väl alla relatera till emellanåt). Jag har ju enbart fått se bilder på henne som ung, och även om hon var riktigt fin och attraktiv redan då så tycker jag faktiskt att hon är minst lika vacker idag som hon var på den tiden. Jag brukar i dessa stunder påminna Linda om hur fin hon är och att hon inte har något hon behöver skämmas för alls, jag tror snarare att väldigt många andra kvinnor skulle önska att de var lika vacker och fin om de får drömma lite. Så även om hon själv kan ha stunder precis som alla vi andra då vi kan tvivla på oss själva eller vårt utseende, så vill jag att hon både ska veta och känna att jag aldrig kommer välja bort henne för någon annan. ALDRIG I LIVET!

Men hon är inte enbart vacker, hon har redan varit med om en hel del i sitt liv och fått utstå otroligt mycket mer skit än vad en person ska behöva uppleva under en livstid om ni frågar mig. Därför är hon dessutom en urstark kvinna som har sina stenhårda murar uppe runt omkring sig och är alltid på sin vakt, men när hon väl sänker garden och vågar visa sin mer mjuka sida så får hon mig att smälta inombords. För bakom det där hårda och tuffa skalet gömmer sig en väldigt kärleksfull person som är omöjlig att inte tycka om, och när vi båda släpper varandra in på livet och vågar vara lite mer sårbara så tycker jag att vi har våra bästa samtal. Att visa sig sårbar är så himla svårt för de flesta människor, så att jag får förmånen att se denna sida av henne är så otroligt fint. Och jag vill verkligen förtydliga att jag inte ser mig som en bättre person inför någon som vågar blotta sina svagheter, utan jag känner mig väldigt hedrad att bli anförtrodd av henne på det sättet. Så jag kommer verkligen aldrig att såra henne eller medvetet göra något som kan göra henne ledsen. För hon är min drottning som jag ser upp till och när hon mår bra, ja då mår även jag väldigt bra. Och hennes vackra ögon är numera fyllda av visdomar och erfarenheter som ger dem ett otroligt djup som man bara vill drunkna i…

För hon är precis allt jag kan önska mig och mycket mer än så, vilket gör mig till en otroligt lyckligt lottad man. Hon har min fulla respekt och uppmärksamhet, något jag anser vara väldigt viktigt om man ska kunna bygga en långvarig relation med varandra. Men på så vis kommer jag alltid att älska henne för den hon är och jag vill att hon ska känna sig trygg och älskad i vår relation oavsett vad som korsar vår väg tillsammans. Vi kan prata om allt och det är alltid intressant att prata och diskutera med henne, att vi dessutom delar värderingar och åsikter bidrar såklart till minskad osämja och mindre slitningar mellan oss. Sedan kan jag inte låta bli att ännu en gång påtala hur otroligt fin jag tycker att hon är, hon attraherar mig något helt gränslöst mycket och jag blir så glad av att bara titta på henne. Ibland kan jag fastna med blicken på henne för att jag tycker att hon är så elegant i sättet hon rör sig på, och då menar jag inte att hon går runt med näsan i vädret på ett fisförnämt sätt eller tycker att hon är märkvärdig på något vis. Nej jag syftar mer på att hon rör sig lika smidigt som en stark lejonhona ungefär, och det kan vara lite frustrerande för mig att hon så enkelt kan få mig att tappa fokus från allt annat. Men hon kan verkligen få mig att tappa hakan ibland…

För denna charmiga kvinna är utan tvekan den person jag aldrig vill vara ifrån och den som jag längtar efter varje gång vi är ifrån varandra, och att det är med just henne jag vill åldras med i resten av mitt liv råder det inga tvivel om. När vi är ifrån varandra så känner jag ett tomrum och det är lite som den gamla klyschan att jag inte känner mig hel utan henne, och det är en känsla med en helt ny dimension mot vad jag har upplevt tidigare. Aldrig har jag känt att man kompletterar varandra på ett så bra sätt, det är så himla fint och fantastiskt.

Därför är det så roligt att fokusera på våra framtidsplaner och våra ambitioner tillsammans, det ska jag nu berätta mer om här nedan!

Vi pratar ofta om att resa utomlands, men det har hittills enbart blivit kortare resor inom Sverige. Det är inte illa pinkat det heller för det finns många vackra platser här också, men vi skulle så gärna vilja åka iväg på en solsemester och bara få koppla av med varandra. Men nu när vi har funnit våra drömmars hus i Nynäshamn med närhet till både hav och natur så känns detta perfekt för hela familjen, och därför får vi skjuta lite på våra resedrömmar just nu i alla fall. För i vårt nya hem så fick barnen egna rum och vi har en stor tomt där hundarna kan jaga varandra eller gräva små gropar (främst Wilbur). Huset som är byggt i mitten av 70-talet behöver också få lite kärlek och vi har därför stora planer på hur vi kan förädla detta hus till ett drömhem för hela familjen. Sedan tänker inte Linda och jag att vi ska bo kvar där resten av livet, utan planen är att det ska bli ett bra hem för barnen och oss själva tills de vuxit upp och flyttar hemifrån. Sedan kan vi tänka oss att sälja huset och köpa ett lite mindre hus närmare havet som är placerat lite mer centralt i Nynäshamn. Men vi har redan börjat med en del saker i vår nuvarande villa som att fräscha upp det mindre badrummet, och fixat iordning alla barnens rum där de fått välja färg och tapeter själva. Sedan har vi hunnit tapetsera lite i vardagsrummet och även gjort om vårt fläktrum till ett hundrum där Linda kan pyssla om sina pälsklingar. Men vi har fler projekt på gång och först på tur står det stora badrummet, och tack vare Kent som har hjälpt oss massor så har vi nu kommit riktigt långt med den omfattande renoveringen. Nu är allt jobbigt grundarbete i stort sett klart, så snart ska Linda och jag börja kika på lite kakel och klinker som vi vill ha där inne. Och tankarna har hela tiden varit ett lite mörkare badrum, som ger den där avslappnande spa-känslan. Typ i samma färger som detta:

Som tur är, så har Linda och jag ungefär samma smak och stil när det gäller heminredning. Det är tacksamt och uppskattat att få vara tillsammans med en tjej som är så likasinnad som en själv, för det underlättar verkligen mycket och man slipper vara oense om saker hela tiden. Sedan kan hon förstås vara både knäpp och rolig ibland vilket jag säkert också är, men detta gör ju att allt blir lättsamt och roligt i allt det enkla vi kallar vardagen. Vi gillar inte att krångla till saker och ting i onödan utan håller det enkelt och har lärt oss att uppskatta de små detaljerna och gesterna i vår vardag, även våra intressen är ganska lika så vi följer gärna med varandra på diverse aktiviteter som dyker upp. Sedan kanske inte hon är så förtjust i att se en fotbollsmatch med mig och jag är kanske inte blir lika exalterad av att åka på en hundutställning, men det är ändå fint att vi följer med varandra på sådant som den andre gillar och gör dessa saker tillsammans. Vi brukar även gå på bio ibland och konserter har vi varit på flera stycken, och dessa saker är något jag älskar att göra tillsammans med henne!

Vi har sammanlagt hela fem barn tillsammans, och två hundar. Förvisso är barnen från våra tidigare relationer, men jag ser självklart hennes barn som min familj också och jag bryr mig om dem väldigt mycket. Hennes äldsta dotter ”Issa Pissa Päron Pung” bor i Falkenberg som jag nämnt tidigare, men hennes yngsta dotter ”Nova the EPA-Dunk Girl” bor fortfarande hos oss och mina barn älskar att ha dem båda som storasystrar. De har såklart lärt känna Nova lite bättre eftersom de träffas oftare och de har otroligt roligt tillsammans, jag märker hur de ser upp till henne väldigt mycket och det gläder mig att de fått så fin relation till varandra. Och de trivs alla så bra i vårt hus och har även lyckats skaffa sig lite nya vänner i området, min förhoppning är att de ska hitta ännu fler kompisar men de kommer ju alltid att ha varandra. I alla fall under de kommande åren innan de en vacker dag flyttar hemifrån, men jag hoppas att den dagen dröjer tills de tröttnat på oss föräldrar. För jag vill gärna att de ska hänga här så mycket som möjligt innan de växer upp och skaffar egna hem, tänk så tomt det kommer bli här hemma då. Känner jag Linda rätt så kommer hon vilja bygga ut sin hundverksamhet och skaffa fler rum till hundarna, och fler hundar förmodligen! Oj oj…

Så för att summera det hela lite här nu då så vill jag säga följande, att jag har inte varit såhär lycklig innan vi träffades och har jag verkligen fått uppleva hur det känns att vara i en relation som känns helt rätt på alla sätt man kan önska sig. Där vi bråkar otroligt sällan och i de sällsynta fall det händer då handlar det mer om missförstånd eller att vi inte alltid förstår varandra till en början. Men när vi väl pratar så respekterar vi ändå alltid varandras eventuella olikheter utan att döma den andre eller att för den delen försöka övertyga varandra om att en av oss alltid måste ha rätt i våra diskussioner. Det har nog enbart hänt någon enstaka gång att vi inte håller med varandra, men oftast blir det då bara komiskt och sedan kan vi skratta åt det hela. Vi håller faktiskt väldigt ofta med varandra och har samma värderingar i livet, men visst händer det att vi ser på lite olika sätt gällande saker och ting här i livet annars vore det väl konstigt. På så sätt kan vi lära oss mycket av varandra och fortsätta att utvecklas i vår fina relation. Så nu på denna hjärtliga dag vill jag tacka alla som tagit sig tid att läsa detta, men jag vill också skicka en hälsning till Linda som jag hoppas kommer att läsa detta annars blir det lite genant för mig…

Tack för att du låter mig få vara en så stor del av ditt liv, och du betyder mycket mer för mig än jag tror att du nog förstår. Vi båda längtar och drömmer om vårt framtida bröllop och jag ser fram emot att en dag få stå framför dig framme vid altaret när vi gifter oss. Att få se dig iklädd en vacker brudklänning kommer troligen att vara bland det mest känslosamma för mig att få uppleva någonsin. Och jag vill ju inget hellre än att spendera mina dagar med just dig, helst för resten av mitt liv.

För jag vill att du ska veta, att jag kommer alltid att finnas vid din sida genom både glädje och sorg. Djupast i mitt hjärta, där finns ditt namn och jag älskar dig så himla mycket 💕

DAGENS JERKER går till den 100 meter breda och alarmerande asteroiden 2024 YR4 som 2032 beräknas kollidera med vår planet. Risken för detta är dock väldigt liten men det finns tydligen 1.3 % chans att den träffar oss, och vågar ni slå vad om vart den i så fall skulle kunna tänkas slå ned? Självklart träffar den vårt hus i Nynäshamn, jo men så blir det ju! Det är ett litet samhälle med enbart ett fåtal invånare som skulle drabbas, så förmodligen bryr sig myndigheterna inte ens om att evakuera oss utan låter bara naturen ha sin gång och sedan bygger de säkert höghus där när allt brunnit ned. Det vore väl fasen om vi efter alla renoveringar och fina framtidsplaner som jag skrivit om här ovan skulle gå i stöpet på grund av detta, så jag är fasen sur redan nu 7 år innan asteroiden ens eventuellt kolliderar med oss. Det är detta är jag menade med i början av mitt inlägg att jag analyserar alldeles för mycket, åh grymma värld…

Nu tycker jag att tiden springer iväg lite väl fort här i december månad, vi är nu framme vid Lucia och har redan hunnit halvvägs och snart nalkas både jul och nyår.

Vi kan backa tillbaka tiden lite till förra helgen, då firade vi födelsedagar hemma hos oss och familjen kom förbi på lördagen. Min kära mor fyllde nu ”pensionär” och skulle åka iväg till Häringe Slott senare på eftermiddagen för att fira vidare där på kvällen, men vi hann fira henne och även twinsen som också fyller år snart. Men om vi skulle vänta tills barnen kommer tillbaka till oss igen efter sin ”mamma-vecka” så vore vi tvungna att fira dem precis innan jul, men då blir det inte så roligt eftersom det då blir bara någon dag mellan födelsedagsfirandet och julafton. Så nu blev alla nöjda och glada att vi kunde lösa det på detta sätt!

Det fanns massor av bullar, tårtor och andra godsaker att äta! Jag bakade lussekatter som tydligen blev populära som tusan, synd att jag inte minns vad jag gjorde annorlunda denna gången mot tidigare år…

När det var dags för min mor, Kent , farsan och Sussie att åka vidare till slottet så önskade vi dem en fortsatt fin lördag. Sedan började vi festa loss ordentligt hemma hos oss och min bror Tommy blev onödigt onykter, han jagade våra hundar och ryckte upp blommor ur blomkrukor för att se om de var äkta eller enbart plastblommor. Min syster Linda hejade på och var inte mycket bättre, hon ritade hjärtan på parkettgolvet med sitt läppstift och sedan låg hon på en matta och ropade efter min goda vän Marcus. Det var sista gången de fick fira kalas hemma hos oss kan jag säga…

Haha, nej då det gick självklart inte till så alls! Även Linda och Tommy skulle vidare efter kalaset så de packade sakta ihop och av bara farten försvann den sista lussekatten från bullfatet. Jag har en syster som kraftigt misstänks för detta tilltag, men eftersom jag var på gott humör så bjuder jag på den denna gången. Det verkade i alla fall som att både morsan och twinsen var väldigt nöjda med firandet och barnen försvann snabbt in på sina rum med sina öppnade presenter. De var så glada över att ha fått lemonadburkar att ställa i sina minikylskåp där de sitter och spelar dator på kvällarna. Det är lite roligt att barn ibland kan bli så glada över även de enklaste saker som kanske inte kräver en så stor insats från oss vuxna att köpa, de hade visserligen ösnkat sig dessa lemonadburkar men att de blev så glada kunde jag inte föreställa mig. Nåja, grattis på er älskade barn och även till min kära mor. Ni är bäst!

På söndagen så hade tjejerna sin dansuppvisning ute i Gustavsberg, så då var vi där tidigt på förmiddagen så att de kunde repetera inför showen senare på eftermiddagen. Theo följde med och höll mig sällskap, så vi passade på att handla och äta brunch medan vi väntade på att uppvisningen skulle börja. Det var två uppvisningar med en halvtimmes paus mellan varje, så vi stannade och tittade på båda showerna med en kort snabbfika däremellan. Både Freja och Nova var otroligt duktiga, ja alla andra barnen också såklart! Sedan lyckas vi alltid hitta nya låtar till vår spellista i bilen på dessa dansshower, de dansar ibland till låtar man aldrig hört talas om tidigare men som faktiskt är väldigt bra. Så dessa kan vi nu lyssna vidare på i bilen och de som vill kan försöka dansa till dessa om så önskas.

I övrigt rullade veckan undan väldigt snabbt, jag har inte mått kanon utan har känt mig hängig flera dagar. Så det ska bli skönt med en ledig helg nu så man kan vila upp sig ordentligt utan en massa stress eller annat som ska fixas. Idag är det ju Lucia och det firar ju vi svenska mer än gärna, tydligen som enda nation i hela världen enligt kunskapsbasen och komikern Johan Glans. Lyssna själva här nedan om ni inte tror mig…

För egen del firades detta dels på jobbet där vi hade lite Luciafika på morgonen, det var väldigt trevligt och uppskattat av personalen. Sedan ska vi ha lite trevligt kvällsmys här hemma där Linda förhoppningsvis överraskar med ett eget litet Luciatåg där hon sjunger vackert med ljuskrona på huvudet och hundarna som två små stjärngossar med strutar på huvudena och stjärnor på svansen. Nova och jag kommer sitta som klistrade och beskåda detta vackra spektakel med skönsjungade fästmö och vovvar med inlevelse, det kanske till och med slår barnens Luciatåg när de var småbarn!

I helgen nalkas även en stor hundutställning, jag tror det är den största av dem alla men Linda kommer att åka själv på denna tillsammans med sin vän Marie. Sedan känner de såklart flera andra på plats sen när de väl kommer fram till Älvsjömässan där allt ska ske, jag undrar hur ljudnivån är där inne och om det ekar mycket när alla hundar skäller på varandra. Kanske hör man även svärmor Åsa där inna i vimlet när hon ropar på sina hundar:

– Tyyyyyyst!! Ropar hon högt och spänner blicken i de små liven, då blir de oftast knäpptysta.

Ja resten av utställningshallen kanske också blir tysta då när hon ryter till där på utställningen, haha! Jag önskar dem alla ett stort lycka till även fast de konkurrerar med varandra, man får glädjas med dem det går bra för helt enkelt och jag hoppas självklart att Linda charmar domarna och får vovvarna att prestera sitt bästa. Kanske vinner de hela japparajset! Vi håller tummarna i alla fall, tack för att ni läser. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke. Dels för att han blev sur när jag påpekade att han är lik den söta lilla skrikande tomten på bilden längst upp i blogginlägget, det kan ha kommit ut på jobbet så att alla fick vetskap om detta. Men även för att han tycker att jag ska vara Lucia, hur fan skulle det se ut? En propptjock man som skulle klä i Lucialinnet likt ett tajt korvskinn och sedan har jag ju inget hår på huvudet att sätta ljuskronan på, det skulle bara se konstigt ut. Och för de få som ändå insisterar på att ha mig som Lucia så kan jag säga att ni kommer ångra er direkt så fort jag öppnar truten och försöker sjunga, sedan var den Lucian förstörd för alla…