Jag är rädd. Fruktar för mitt liv. Hur hamnade jag här? Mayday. Mayday…

Hoppas hen inte läser detta inlägg, ty då är verkligen slutet nära för mig. Jag, en tunnhårig och blek man i mina fetaste år. Endast 33år ung, fruktar för denna främling. Denne mystiska hen, som likt en vilande vulkan bara väntar på att få explodera i ett utbrott…
Hen jag skriver om är en praktikant vi har på jobbet. Hen har varit hos oss några veckor nu, men det var först nyligen jag fick stifta bekantskap med hen när vi för första gången jobbade tillsammans. Hen har tidigare gett ett lugnt och sansat intryck och knappt vågat hälsa på en när man träffats på jobbet. Blyg hen den där tänkte jag för mig själv. Men tänk, om jag har fel…
När hen för första gången kom till mig och berättade att idag skulle hen assistera mig resten av dagen, tog jag emot hen med öppna armar. Hjälp uppskattas alltid! Men omgående började jag känna oro. En oro som sakta växte till en rädsla. En rädsla som snart vuxit till någon form av, panik! För i de lugnaste vatten simmar Sune på rygg… Eller hur var det nu igen *retas med Sunis bara*
Till en början satt hen tyst på sin stol och sa inte mycket. Jag som traditionell svensk började ställa frågor för att få igång ett samtalsämne. Men svaren var korta, och ibland otydliga. Jag spände ut magen lite extra och fortsatte ställa frågor, något måste hen ju vilja prata om. Men nej. Inte alls. Musik då, det är ett bra samtalsämne! Jag som gillar precis nästan all musik. Och just då spelades låten ”Under the Boardwalk” på min musikanläggning där vi stod och jobbade.
– Hör du vem som sjunger? Frågade jag vänligt.
– Nej. Svarade hen.
– Det är kanske svårt att höra och aningen otippat, men här är det ingen annan än självaste Bruce Willis som framför låten. Berättade jag stolt och sträckte på mig.
– Ingen aning om vem det är. Svarade hen kort.
– Va? Bruce Willis, skådespelaren? Förklarade jag och såg frågande ut.
– Nej, men jag är ju ganska ung. Fick jag till svar.
Men ”Yippee ki-yay” för fan! Tänkte jag för mig själv och spelade upp scener från första Die Hard filmen i huvudet innan jag återvände till verkligheten igen.
– Jo, men Die Hard filmerna har du väl sett? Frågade jag och ville säga yippee ki-yay till hen med enorm inlevelse. Men avstod.
– Jo dem har jag sett. Svarade hen och tittade beslutsamt på flaskorna hen hade framför sig på produktionsbandet.
Började nästan känna att hen inte gillar mig, kanske lite dämpat hat fanns där. Och det var då jag förstod, att snart kommer jag nog dö…
Jag tog avstånd och höll mig undan. Var hen en sådan, en sådan där hen som inte gör mycket väsen av sig. Som verkar hur lugn och sansad som helst. En som ingen tidigare riktigt reflekterat över utan hen har bara funnits där. Tills den dagen kommer då hen spelar in ett medelande som hen sedan lägger ut på Youtube, innan hen begår exempelvis en skolmassaker. I det här fallet en fabriksmassaker…
Jag delade snabbt med mig av min oro till några medarbetare. Vissa tog till sig av det fasansfulla jag precis upptäckt om vår praktikant. Andra tog vara på situationen och skrämde upp mig ännu mer. De låtsades hålla i hemska maskingevär och siktade på mig, sedan låtsades de skjuta mig. Jag blev kissnödig. Hallå! Vad ska jag ta mig till? Får man agera i förväg? Är det okej att smyga upp bakom hen och slå ner denne med en pinne bakifrån? Eller i en oväntad attack skrika ”judo” och dela ut ett lamslagande hugg? Jag vet inte. Vad jag vet, är att jag är på min vakt. Och jag vänder inte gärna denna hen ryggen, utan har gärna några meter tillgodo och vassa kartongbitar redo att försvara mig och mina arbetskamrater…

Skämt åsido, vi har en praktikant på jobbet som assisterat mig sista tiden. Väldigt tyst och försynt, men självklart trevlig. Hoppas jag inte avskräckt denna från framtida uppgifter i arbetslivet. Vill ge praktikanten lite ”bra att veta” erfarenheter som denna kan få användning av senare. Återstår att se om jag lyckats eller ej.

Freja vår lilla tös, har haft en ny period med sin knasiga mage. Hon vill verkligen inte bajsa. Nu stretade hon inte emot lika länge innan hon tillslut bajsade. Men hon är ledsen, mår dåligt och kämpar som tusan varje gång. Och hon äter väldigt lite. Vi försöker uppmuntra henne med någon sorts belöning för att hon ska förstå att det inte är farligt och istället känna att hon gjort något bra. Jag frågade om hon ville ha något speciellt att äta, för nu måste hon vara jättehungrig.
– Jag, jag vill ha ketchup! Bajsketchup!
Nu äcklas nog kanske några av er, men ni förstår nog att det inte är bajsketchup hon vill äta. Utan jag brukar skriva ord eller rita exempelvis hjärtan med ketchupen på hennes tallrik. Nu ville hon att jag ska skriva ordet bajs med ketchupen. Till detta ville hon även ha köttbullar och pasta. Så, voila!

Nu har vi dock valt att gå vidare för att försöka få ett slut på detta magstrul en gång för alla. Så imorgon träffar vi läkaren igen för fortsatt utredning och eventuellt kontaktar vi en barnpsykolog som kanske kan hjälpa oss med detta. Nu verkar hon inte längre förstoppad som han var tidigare i år, utan det är nog mer rädslan för att bajsa. Men vi får se om de vill ta lite prover för att utesluta allergier och så vidare. Håller tummarna, vill inte att hon ska behöva kämpa såhär varje vecka.

Vi passade på att göra något hon tycker väldigt mycket om idag innan vi gick till bvc. Nämligen mata ankorna i hamnen! Idag var även en svanfamilj där och simmade. Freja var lyrisk över de stora fåglarna.

Läggdags? Redan? Okej då, ha d biff!

DAGENS JERKER går till praktikanten som skrämmer mig…