Jag känner att jag bara MÅSTE få dela med mig och berätta om mina absolut bästa konsertupplevelser! Inte för att verka självgod eller skrytsam, men jag älskar att gå på konserter och har hunnit med ett gäng genom åren. Det har mestadels varit rockkonserter för enligt min uppfattning har de varit de mest dynamiska och intensiva musikupplevelserna, men jag har även varit på en del andra musikaliska genrer som ni kanske inte hade förväntat er att jag skulle varit intresserade utav. Låt mig berätta mer…
Jag tror faktiskt att jag först blev nyfiken på konserter efter att min moster och hennes Lasse kom ut från de norrländska skogarna utanför Östersund och reste hela vägen ner till oss i Stockholm för att gå på konsert. De pratade passionerat om hur otroligt häftigt detta var och jag som ung tonåring satt nyfiket och lyssnade på allt de hade att berätta. Oftast åkte de till Stockholm för att se Rod Stewart eller Tina Turner när de uppträdde i Globen, och den sistnämnda var nog den som verkade bjuda på riktigt häftiga konsertupplevelser enligt dem själva. Tyvärr hann jag aldrig få uppleva Tina Turner live innan hennes bortgång, men jag kan tänka mig att ”rockmormor” var riktigt bra!
Det är ju onekligen en helt otroligt häftig känsla att få uppleva riktigt bra musik live och se några av sina absoluta favoritartister uppträda med sina shower, det är bland det bästa jag vet! Ja ni som själva varit på en riktigt stor konsert vet ju vad jag pratar om, och även mindre konserter kan såklart vara riktigt bra. Och om någon av er som läser detta aldrig upplevt en större konsert, GÖR DET GENAST! Boka biljett till någon artist ni gillar så lovar jag att ni kommer få er en upplevelse utöver det vanliga!
Musik har alltid varit ett av mina största intressen och jag var på min första konsert 1996, efter det blev jag som förtrollad över den musikaliska magin som uppstod när artisterna framför sin musik live på scenen. Jag kommer inte lista alla mina konsertbesök utan fokuserar på några av de mest minnesvärda och enligt mig de allra bästa som jag fått uppleva.
Det var dock ganska svårt att välja mellan dessa, men jag har landat i en lista där jag presenterar mina tio bästa konsertupplevelser. Då har jag ändå valt bort stora världsartister som exempelvis Madonna, Elton John, Ozzy Osbourne, Sting & The Police och några gamla klassiska rockband som Uriah Heep och Deep Purple. Sedan har vi de lite mindre kända artisterna som inte alltid spelar på de största arenorna här i Sverige, men som ändå bjuder på otroliga konsertupplevelser varje gång. Då tänker jag närmast på exempelvis Nightwish, Within Temptation och In Flames som verkligen ger publiken valuta för pengarna varje gång de spelar. Jag har även haft turen att få uppleva ”The BIG 4” under deras turné när de spelade på Ullevi tillsammans, detta var de fyra största rockbanden inom thrash metal som hade sin största tid under 80-talet med dessa fyra pionjärer; Slayer, Megadeth, Anthrax (som bodde på samma hotell som oss) och Metallica. Men denna och en del festivaler har jag beslutat mig för att välja bort, även om det varit väldigt bra spelningar så är artisterna som allra bäst när det är deras egna turnéer och allt fokus ligger på dem själva. Så vi drar inte ut på detta något mer, nu kör vi!
Plats 10 – Savage Garden (2000)! Denna popduo var ju otroligt populära när det begav sig, de hade stora hits som spelades på radion hela tiden. Vem minns inte exempelvis To the Moon & Back, Truly Madly Deeply, Brake Me Shake Me, The Animal Song och många andra som toppade i stort sett varje topplista runtom i världen. De var så sjukt stora på den tiden men tyvärr försvann de lika snabbt som de kom, vet inte vad som hände men duon splittrades och sedan körde väl sångaren Darren Hayes solo ett tag innan de försvann helt och hållet. Men konserten då! Detta blev en impulsiv konsert för min del, där jag tillsammans med Mogge och Klas-Åke tänkte att vi väl kunde åka in och kolla på dem. De hade ju släppt flera bra låtar så det blir säkert kul, och det blev det! Jag vill nog påstå att detta är kanske den konsert jag blivit mest positivt överraskad utav, kanske för att vi inte hade några speciella förhoppningar när vi åkte dit. Men när vi kom till Globen så insåg vi direkt att vi kanske var de enda killarna på plats, det fanns någon annan enstaka kille där som fick hålla handväskorna åt sina tjejkompisar när de dansade genom hela konserten. Uppenbarligen var denna popduo otroligt populär hos tjejerna, något vi inte kände till alls. Men för Klas-Åke och mig som båda var singlar vid den tidpunkten var det ju som himmelriket på jorden, det fanns ju tjejer överallt! Mogge hade stadigt sällskap på den tiden, och när en tjej gick runt på golvet inne i Globen och sålde tighta linnen kunde han inte låta bli att köpa en vilket fick både Klas-Åke och mig att höja på ögonbrynen.
– Såg ni inte? Tjejens ”rattar” stod ju rakt ut i det där linnet, så en sådan måste min tjej få av mig! Förklarade Mogge, 19år gammal…
Den var alltså inte till honom själv, haha! När konserten väl drog igång var jublet öronbedövande, tänk er själva tiotusentals unga tjejer som bara skriker rakt ut där inne i Globen. Men jäklar vilket drag det blev direkt, Savage Garden bjöd verkligen på en färgsprakande show och vi blev helt paff över hur bra de var! Sångaren Darren Hayes lät fantastiskt bra live och all musik var felfri, scenshowen med alla dessa neonljus i olika färger var riktigt snyggt. Och tjusningen med att höra musik live på detta sätt är att man kan hitta nya guldkorn som man annars kanske inte skulle ha fastnat för när man lyssnar på deras album. De rev självklart av alla sina stora hitlåtar och publiken sjöng med hela tiden, och väldigt många där på golvet dansade sig genom konserten. Jag blev väldigt förtjust låtarna Tears of Pearls och Gunning Down Romance som var helt magiska att uppleva live, dessa var inte alls några superhits som spelades på radio eller liknande så jag är glad att konserten fick mig att upptäcka dem. Och efter konserten var vi nog helt förbluffade över vilken bra konsert vi precis fått uppleva, helt oplanerat och oväntat dessutom. Dessa konsertkvällar är de bästa, när man blir tagen med storm på detta vis. En riktigt färgsprakande och rolig kväll!
Plats 9 – Alice Cooper (2001)! Denna rockfarbror är ju lite av en konstnär och skräckens mästare, hans konserter hade farsan pratat om länge innan jag äntligen fick möjligheten att se honom live. Och mycket riktigt, det var något som inte liknade något annat jag sett tidigare! Denna gång besökte Alice Cooper Hovet tillsammans med Dio och Ratt, två andra ikoniska rockband som bjöd på en kanonkväll. Jag var där med min kompis Tommy, vi gick ofta på konserter ihop i vår ungdom och har haft superkul tillsammans. Denna kväll kände jag mig dock lite febrig, men ville för allt i världen inte missa denna upplevelse. Och tur var väl det för när det var dags för Alice Cooper att inta scenen gjorde han det på ett sätt jag aldrig kommer att glömma…
Först släcktes ljuset ner och sedan drog poplåten …Baby One More Time (Britney Spears) igång och sen verkade självaste Britney komma indansande på scenen, och det såg fasen precis ut som henne och hon dansade sjukt bra till musiken! Publiken var helt häpen när hon sprang runt och sjöng sin låt, vi tittade förvånat på varandra medan hon rusade upp för en trappa på scenen där hon fortsatte sin dans. Då får hon plötsligt ett svärd rätt genom magen och blodet sprutar ut över scenen, musiken tystnar tvärt och publiken likaså. Medan Britney sakta dör så ser man Alice Cooper resa sig bakom henne, och samtidigt som han våldsamt kastar henne av sitt svärd dundrar den blytunga låten Brutal Planet igång. Han höjer sitt blodiga svärd upp och ner i takt till musiken, publiken blir helt hysterisk och skriker högt ut sin glädje. Sedan var skräckteatern igång där den ena gamla hitlåten avlöste den andra, han har väl hållit igång sedan 70-talet så hans låtkatalog är ju full med bra material och jag tror att alla stora hits spelades den kvällen. Och vilken show han bjöd på, det rullade huvuden från giljotiner och han byggde ihop sitt eget Frankensteins monster där på scenen. Självklart spelade de Poison, He´s back (The Man Behind The Mask) och ja i stort sett alla de kända låtarna. Alla dessa lät bättre live och man var helt fängslad av hans show på scenen. Men någonstans i slutet av konserten blev min feber för hög vilket fick mig att svimma och falla handlöst framåt där på golvet, Tommy var dock snabb att lyfta upp mig igen och ledde mig bort till läktaren. Jag mindes inte vad som hände och förstod ingenting, men han fixade snabbt fram en läsk och en korv med bröd så att jag kunde få i mig lite energi. När jag skulle bita i korven kände jag dock att jag slagit i tänderna ordentligt, jag tror inte att det blödde men jag hade ju fallit rakt fram ner i marken och inte tagit emot mig alls. Tommy hann heller inte fånga mig eftersom han inte riktigt förstod vad som hände, så då fick sig kroppen en omtumlande upplevelse men vi stannade självklart kvar och såg klart konserten. Den var riktigt bra och jag har sett Alice Cooper flera gånger sedan dess, om ni inte har gjort det så kan jag verkligen rekommendera er att boka en biljett nästa gång han är i stan. Under hemresan kände jag dock att jag började få ont i hela överkroppen, bröstkorgen var helt öm och ansiktet värkte mer för varje minut. Men så går det när man kör en så kallad ”face plant” handlöst rakt ner i marken, konserten var i alla fall riktigt minnesvärd med ett av de häftigaste intron jag någonsin skådat. Trots att scenshowen kan ha varit lite brutal, men det är ju lite utav hans grej…
Plats 8 – Guns N’ Roses (2006)! Detta var också en spontan konsert som min vän Tommy drog med mig på, han ringde samma eftermiddag den skulle rivas av i Globen och berättade att det fanns biljetter kvar. Så vi tänkte att varför inte! Det visade sig när vi kom dit att även Erik och Marcus var på plats, de hade fått tag i sponsorbiljetter till konserten så vi satt tyvärr inte tillsammans. Vi hann dock hänga med varandra en stund innan det skulle börja så att vi kom i stämning ordentligt, det vill säga vi drack öl på en bar och lyssnade på rockmusik. Denna kväll var det inte originaluppsättningen av Guns N’ Roses utan enbart Axl Rose och ett band han raggat ihop, de övriga medlemmarna var tydligen inte alls överens med varandra så han fick helt enkelt turnera ensam utan dem. Detta var den omtalade turnén då Axl Rose fick springa av scenen och andas syrgas för att orka uppträda, så när vi hörde om detta var våra förväntningar inte superhöga längre. Kanske var det just detta som gjorde detta till en så pass häftig konsertupplevelse som det faktiskt blev tillslut, och när konserten startade till tonerna av Welcome to the Jungle klev Axl in på scenen som den jäkla rockstjärna han är och bara ägde hela Globen. Det var helt sjukt, jag har sällan sett någon inta en scen med sådan pondus som han gjorde och det kändes i luften att nu var det honom alla skulle fokusera på denna afton. Och jag tycker att han gjorde det väldigt bra utan sina övriga bandmedlemmar, jag märkte heller inte av att han sprang av scenen ibland för att få i sig sin syrgas. Och han är ju en sådan superstjärna men sjunger även riktigt bra live, eller gjorde det i alla fall på den tiden. När han rev av låtarna Sweet Child o’ Mine, Paradise City, Knockin’ on Heaven’s Door och framför allt när han startade pianotonerna till November Rain fick man ståpäls i publiken. Vi var positivt överraskade av denna konsert, ingen vågade nog hoppas på att den skulle bli så bra som den faktiskt blev. Så jag är otroligt glad och tacksam över att Tommy drog med mig på denna spontana konsert. Sedan kunde man nästa dag utöver att ta del av recensionerna från konserten läsa att Axl hamnat i bråk på sitt hotell och bitit en vakt i benet, haha! Jag vet inte orsaken till detta men på något vis var vi inte förvånade, men är man rockstjärna så är man. Det var bara en oväntad och festlig nyhet att ta del av helt enkelt.
Plats 7 – Iron Maiden (2008)! Detta är ju ett av världens största och mest kända rockband, så självklart har jag varit på några av deras konserter! Men en konsert var extra bra och det var denna på Stockholms Stadion, det var en varm sommardag och vi var ett större sällskap som var på plats för att se dem uppträda. Och vi hade så otroligt trevlig tillsammans! Det var Tommy (som vanligt, men han är underbar att ha med sig på konserter), hans syster Marie med dåvarande pojkvän, Mogges dåvarande flickvän Jenny och hennes bror samt några andra bekanta som vi sprang på inne på arenan. Det var som sagt en kanonkväll och detta var första gången jag fick höra bandet Avenged Sevenfold som var ett av förbanden denna afton, och de rockade loss totalt! Jag blev verkligen imponerad av dem men kunde ju tyvärr inte en endaste av deras låtar, men det kollade jag upp sen efter konserten och hittade många guldkorn som jag lyssnar på än idag. Men sedan var det ju dags för kvällens huvudakt, och in på den stora scenen kliver dessa rockikoner upp och börjar lira sin musik. Publiken blir som vild! Jag har aldrig riktigt haft Iron Maiden som mina största idoler, det är mer Tommys favoriter men att höra dem live är en helt annan sak. De fångar verkligen sin publik och alla sjunger med i texterna till deras låtar, och sångaren Bruce Dickinson for runt över hela scenen. Jäklar vilken energi den farbrorn har, han är verkligen överallt och hoppar fram i den utsträckning att man är rädd att han ska skada sig. De är ju inga ungdomar längre, inte ens då denna konsert utspelade sig men de bjuder verkligen på en rockshow i högt tempo med bra musik. De har ju väldigt många bra låtar att erbjuda och publiken sjöng med till i stort sett varenda refräng, och sedan kom vi till vad som enligt mig blev kvällens höjdpunkt… När de spelade låten Fear of the Dark, denna enorma hit som i stort sett alla verkar tycka om väldigt mycket och som på något vis exemplifierar vad som är Iron Maiden för mig. Det blev allsång a la Skansen där jag tror i stort sett varenda själ inne på arenen sjöng med i låten, det var riktigt mäktigt! De levererade en kanonkonsert och det gör de ju alltid, så om ni inte hunnit se dem live är det verkligen dags att ni ser till att göra det. Bums!
Plats 6 – P!nk (2006)! Denna världskända kvinna med sin lite kaxiga och coola attityd har jag faktiskt sett två gånger, mycket för att hon ju har gjort många väldigt bra poplåtar men även för att hennes liveshow skulle vara riktigt bra. Och jag kan bara instämma, den var riktigt bra och faktiskt väldigt häftig! Första gången jag såg hennes show så var hon inte den stora världsstjärna hon blivit idag, så jag imponerades över vad vi fick se sen kvällen. Till tonerna av Lets Get This Party Started glider hon in på scenen sittandes på en Harley Davidson motorcykel, och jäklar vilket drag det blev på publiken då direkt! Sedan fortsatte hon spela den ena pophiten efter den andra, hon har ju gjort väldigt många bra låtar måste jag erkänna. Mitt i kvällens akt så bjuder hon på något oväntat, hon och några av dansarna hissar upp sig själva i rep eller trapetser kanske det heter. Sedan snurrar de och gör ett helt sjukt snyggt konstnummer samtidigt som hon sjunger vidare, jag fattar inte hur hon klarade av att göra båda dessa saker samtidigt men coolt var det. Hela scenshowen var över förväntan bra, det kändes väldigt påkostat och att de inte hade snålat in på några detaljer. Sedan måste jag även säga att hon sjunger väldigt bra live, jag kanske är lite fördomsfull men många gånger när jag hört just popartister sjunga live så har det inte alltid låtit så himla bra. Men hon gjorde det kanon och bjöd verkligen på en riktigt bra konsertupplevelse, så pass bra att jag var tvungen att se henne igen några år senare när hon kom tillbaka till Sverige. Och hon har ju bara blivit större och populärare med åren, så jag skulle nog kunna tänka mig att se henne igen när hon kommer till Sverige i framtiden.
Listans Bubblare – Stiftelsen & Takida (2023)! Jag känner att jag vill ta med denna underbara upplevelse när Linda och jag besökte Dalhalla för att se både Stiftelsen och Takida spela samma kväll. Det är ju i stort sett samma band, och jag hade inte lyssnat så mycket på Stiftelsen innan jag träffade Linda. Takida däremot kände jag till mycket bättre och gillar många av deras låtar, men denna konsert skulle visa sig bli en ögonöppnare för mig. Inte nog med att hela inramningen där på Dalhalla var annorlunda och riktigt häftig, jag upptäckte hur bra Stiftelsen faktiskt är! Sångaren Robert kom in på scenen med ett glatt humör iförd skjorta med motiv på en massa ugglor, det kändes nästan som att det var Robert Broberg med en rockigare twist. Men denna Robert besitter ju en duktigt bra sångröst, kanske en av Sveriges främsta enlig mig och när han sjunger live så känns det som att han kan ta i mer och verkligen göra sin röst rättvisa. Första akten med Stiftelsen kändes så glad och klämkäck, trots att regnet vräkte ner på oss i publiken så sjöng vi med i låtarna och jag hittade många nya favoriter som jag aldrig hört tidigare. Bäst tycker jag nog att Ur Balans var, det var min favoritlåt innan konserten men jag fastnade även mycket för flera av deras andra låtar som sagt och det är lite charmigt att de sjunger sina låtar på svenska. Så nu tycker jag nästan att Stiftelsen är bättre än Takida, haha!
Efter ett kortare avbrott så var det sedan dags för andra akten med Takida, detta kändes lite mörkare och texterna mer smärtsamma på något vis. Kanske för att de sjunger sina texter på engelska, jag vet inte. Men jag gillar väldigt många av deras låtar, så förstå mig rätt här nu. Men hela ljussättningen blev mer dov och mörk om man jämför med första akten, där Stiftelsen skuttade runt glada i vågen till starkt lysande lampor. Det var kanske det som var tanken, men deras uppträdande var såklart bra för det och här kände jag ju igen betydligt fler låtar som jag kunde sjunga med till om jag ville. Sedan blev det effektfullt när åskan mullrade över Dalhalla och blixtrarna bländade himlen ovanför oss, det skapade en förträffligt förhöjande effekt måste jag säga. Och trots det dåliga vädret så blev hela konserten mer effektfull på något vis, så även om dessa två band inte riktigt kan mäta sig med de andra konsertupplevelserna på listan så var den så pass bra att jag vill lyfta fram dem här tillsammans med de andra. Hela denna kvällen blev ett minne för livet med dess inramning och det underbara sällskapet jag hade där tillsammans med Linda, detta vill vi båda uppleva igen om vi får chansen.
Plats 5 – Eminem (2001)! Detta trodde ni kanske inte om mig, men jag har faktiskt varit på Globen och tittat på Eminem när han besökte Stockholm. Hans succé verkade aldrig nå toppens slut under denna epok och han var ju HUR STOR SOM HELST, enbart Robbie Williams kunde väl konkurrera med honom i kampen om världens största manliga artist på den tiden. På denna turné hade Eminem med sig Outcast och Xibit som förband, de blev ju också enormt populära bara något år senare. Och man förstår ju varför, de är riktigt bra artister och har gjort många bra låtar som spelats flitigt på radiokanalerna över hela världen. Men huvudakten var ju såklart Eminem, och han gjorde en storartad entré på scenen. När intromusiken startade så riktades strålkastaren mot scenen på vad som föreställde en liten stuga, sedan hör man bara ljudet av en motorsåg som startas och sågar upp dörren till huset inifrån. Ut på scenen kommer Eminem iförd en mask likt den Jason använder i ”Friday the 13th” med motorsågen i handen, han varvar motorsågen om och om igen och nu drar musiken igång i bakgrunden. Publiken jublar samtidigt som han släpper ifrån sig sågen och greppar mikrofonen och börjar rappa, detta är han ju grymt bra på och jag var så imponerad! Rap och Hip Hop har aldrig varit musik jag uppskattat, men Eminem öppnade många dörrar som ledde mig vidare in på Dr. Dre, Snoop Dogg, 50 Cent och även Xibit som ju värmde upp publiken inför kvällens show. Eminem var enligt mitt tycke bäst av alla dessa och hans musik var både underhållande och rolig emellanåt, men själva musiken och hans sound var det som fångade mig mest. Nu låg nog Dr. Dre bakom de flesta av Eminems största hits men det spelade ingen roll, en helt ny värld öppnades för mig och plötsligt blev denna musik intressant. Och tro det eller ej, men den skiljer sig inte så mycket från rockmusiken som man kanske tror. De har mycket gemensamt i form av djupa texter som berör, men även musikmässigt gällande tempoväxlingar och häftiga basslingor. Under denna konsert framfördes i stort sett alla mina favoritlåtar med Eminem som exempelvis The Real Slim Shady, Stan, The Way I Am, Marshall Mathers och Guilty Conscience. Men inte nog med det, rapgruppen D12 som han var medlem i kom också in på scenen och tillsammans framförde de flera låtar som exempelvis Purple Pills som var en riktig hit detta år. Jag misstänker att en och annan drog kan ha varit i omlopp bland de som uppträdde denna afton, de såg lite dimmiga ut i blicken men jäklar vilken minnesrik afton detta blev. Och såhär i efterhand är jag otroligt glad över att jag fått se Eminem och de andra artisterna live, då har man gjort det i alla fall en gång i detta liv.
Plats 4 – Sabaton! Ja det svenska powermetal bandet från Falun måste vara med på listan, och jag har ett dilemma här som jag delar med några av de andra artisterna som toppar listan. Nämligen att jag inte riktigt kan utse den bästa konserten jag sett med dem eftersom de varit så otroligt bra varje gång jag sett dem spela. Jag minns min första konsert då de spelade på Fryshuset i Stockholm, kan det ha varit runt 2012 kanske? Det var under turnén då de släppte albumet ”Carolus Rex” och denna skiva vann ju över mig sim fan helt och hållet, med texter på svenska om Sveriges historia under stormaktstiden fångade de mitt intresse. Jag hade hört några låtar med dem tidigare men utan att riktigt fastna för deras musik, men nu vände det och de är idag en av mina favoriter att lyssna på när jag väljer musik. Och att se dem live är häpnadsväckande, de mäter sig med många av de absolut största banden trots att de inte alls blivit riktigt lika stora ännu. Deras scenshow är påkostad och de bjuder verkligen på sig själva, sångaren Joakim Brodén rusar runt över hela scenen och skojar med publiken mellan låtarna som riktiga ”entertainers” brukar göra. Man sugs snabbt in i deras värld av krig och kaos, där de sjunger om olika hjältar och historiska ögonblick vilket gett dem pris som årets folkbildare för något år sedan här i Sverige. Alla tycker ju förstås inte om detta, men jag älskar den kraftfulla musiken de levererar! Allt från låten Ghost Division som de alltid startar sina konserter med till Swedish Pagans, Lejonet Från Norden, Bismarck, Sparta, Christmas Truce, En livstid i krig, Night Witches, To Hell and Back, Karolinens Bön, The Attack of the Dead Men och naturligtvis Carolus Rex som kanske är den pampigaste rocklåten EVER! De har så många bra låtar som passar fantastiskt bra att spela live och numera försöker mina vänner och jag alltid gå på deras konserter när de är i Stockholm. Jag vill påstår att Sabaton tillsammans med Ghost i skrivande stund är Sveriges två största rockband (nu får jag väl en hop andra arga fans efter mig) men de levererar bäst i dagsläget och verkar vara de två rockband omvärlden pratar mest om när jag kikar runt lite. Så självklart ska ni se dem om ni inte gjort det, det blir garanterat en kväll att minnas!
Listans Raket – Ghost (2019)! Mitt livs första högmässa, eller ritual som bandet själva brukar kalla sina konserter, fick jag uppleva i Globen tillsammans med min syster. De blir ej placerade på listan men är helt enkelt för bra för att uteslutas, så de får vara med här i alla fall. Jag hade ganska nyligen upptäckt storheten med detta band trots att de funnits i många år, men nu är de ett av rockvärldens mest växande band i popularitet och sålda album. Så förväntningarna var SKYHÖGA på att höra dem live och se om deras show verkligen förtjänade all den uppmärksamhet och hype som cirkulerade kring bandet. Och det hann bara gå en låt in i konserten efter att de öppnat med Rats så förstod jag att detta var något utöver det vanliga. Med tanke på alla fans som var sminkade och hade klätt ut sig så fick man en liten hint om att detta kunde bli bra, och konserten var riktigt jäkla bra! De bjöd på en fantastisk show och bandets musiker var överallt på scenen, de kivades och duellerade instrumentalt mot varandra. Som gitarristernas lilla ”doodle battle” innan detta ledda in på introt till Cirice, en av mina favoritlåtar och jag gillar hur låtarna kan tolkas som en flirt med djävulen själv. Det är som en youtuber i USA nämnde när han reagerade på deras musik, att denna typ av smart ”satanism” är nästan förförisk och lockande med sina catchiga refränger och popiga melodier. Det är så annorlunda mot annan typ av djävulsmusik där sångaren growlar och skriker samtidigt som man låtsas ha en sorts offer ritual på scenen. Här hör man istället influenser från 80-talets rockmusik som vävs samman med tunga riff och en klämkäck sångmelodi, det är knappt man reagerar eller förstår att sångerna är en öppen flirt med Satan själv. Förutom möjligen låten Year Zero som är tydlig i både musik och sång vad den handlar om, nämligen djävulens övertagande av människorna på Jorden. Huruvida bandet verkligen är satanister eller ej är något de duckar för att svara på, och sångaren Tobias Forge lämnar det öppet för lyssnaren att tolka. Men denna kväll var ett spektakel av sällan skådat slag, lite som en blandning av Alice Coopers show och Metallicas tunga musik med inslag av keybordslingor och mer popliknande sång. Frontfiguren i form av karaktären Cardinal Copia (Tobias Forge) underhöll publiken med humor, allsång och en härlig intensitet. Låtvalen för kvällen var kanon! Utöver tidigare nämnda låtar var även de lugnare akterna Life Eternal och He Is minnesvärda, Mummy Dust bjöd på riktigt tung-gung, men en av kvällens bästa framföranden var partylåten Dance Macabre. Min syster Linda fastnade mest för den nästan ockulta låten Per Aspera Ad Inferi, och efter konserten var hon kär i sångaren enligt henne själv. Haha! Jag har sett Ghost ytterligare två gånger sedan dess och kommer definitivt att se dem igen, deras show är väldigt speciell och får helt enkelt inte missas!
Plats 3 – Linkin Park (2007)! Denna minnesvärda afton delade jag med några av mina bästa vänner som Mogge, Marcus, Tommy och Erik var väl med han också om jag inte minns fel. Detta har varit en av mina absolut bästa konsertupplevelser, eller ja det är ju egentligen alla som jag listar här nu men just denna känns lite speciell. Kanske för att jag enbart sett dem uppträda en gång och då med Chester som sångare, han avled ju senare som många redan känner till så det känns speciellt att ha fått uppleva hans sångröst live. Och varken han eller övriga i bandet Linkin Park gjorde någon besviken, för denna konsert var perfektion från början till slut. Med sig på deras turné hade de bandet 30 Seconds To Mars som förband med skådespelaren Jared Leto som sångare, japp han kan sjunga också. Redan där under deras akt skapades en underbar stämning för kvällen, och till deras hitlåt From Yesterday tändes allas mobiltelefoner som skapade känslan av en enorm stjärnhimmel inne i Globen. Mäktigt! Sedan var det då dags för ett av mina absoluta favoritband på den tiden att göra sin entré, Linkin Park… De var nog det band jag lyssnade på mest under denna tid och jag gillade dem verkligen sjukt mycket! Det var otroligt intensivt redan från början och de spelade precis de låtar jag önskade som exempelvis One Step Closer, Crawling, In The End, Somewhere I Belong och Numb. Även megahiten What I´ve Done körde de som ju var titelspåret till filmsuccén ”Transformers”, och de var så fruktansvärt professionella och bra genom hela konserten. Vi kände det efteråt allihop att jäklar vad bra detta var, och då har vi ändå varit på många konserter ihop och hade mycket att jämföra med så detta var onekligen en kväll att minnas. Vi kan prata om denna konsert än idag och den kommer alltid upp om man ska nämna någon av sina bästa konsertupplevelser.
Plats 2 – Rammstein(2019)! Ännu ett band som är omöjligt att ange vilken av alla deras konserter jag fått uppleva som varit den bästa, men på något vis landar jag ändå i en varm sommarkväll i augusti då de fullkomligen satte Stockholms Stadion i brand. Jag har sällan skådat en större scen än den de byggde upp på denna turné, den är så otroligt mäktig och snygg! Inne på Stadion tog den ju upp hela kortsidan och en bra bit in mot mittplanen, dessutom med en sorts liten platå eller mindre scen mitt i publikhavet där förbandet spelade några av Rammsteins kändaste låtar på två eleganta flyglar.
På denna konsert hade jag med mig Tommy, Marcus, Mogge och Jocke som alla fick uppleva en afton vi sent ska glömma. När Konserten startade hissades Rammsteins logga upp i det stora tornet mitt på scenen till trumpeternas fanfar, sedan dök trummisen upp bakom sitt trumset och tog emot publikens jubel. Därefter slog han hårt på sin stora trumma och en synkroniserad explosion hördes över hela scenen där detonationer exploderade till sprakande eldgnistor. Sedan kom bandmedlemmarna in en efter en på scenen med sina instrument till tonerna av Was Ich Liebe, och avslutningsvis kom även sångaren Till Lindeman upp på scenen och tog emot hela publikens kärlek och höga jubel. Han har kanske aldrig varit en skönsångare på något vis, men hans mörka röst och texter på tyska gör sig otroligt bra ihop med deras industriella rockmusik. Allt är bättre live med detta band, hans känsliga sångröst och bandets maffiga riff och dundrande trummor överträffar det mesta. Tempot genom hela konserten är fläckfritt och på tyskt manér exakt som det ska låta. Rammstein pratar sällan mellan låtarna utan tackar snällt ibland innan de drar igång med nästa låt, så deras konserter blir väldigt intensiva och just denna konsert på Stadion blev så intim och fin om man nu kan säga så. Haha, trots att deras scenshow också kan vara lite extrem och på gränsen till stötande men det är ju deras grej. De provocerar lite försiktigt och har väckt en hel del uppståndelse genom åren med låtar som Pussy, Mein Teil och Deutschland exempelvis men de bjuder på en show man sent ska glömma. Låtar som Du Hast, Feuer Frei, Ich Will, Amerika, Ohne Dich och Mutter är andra låtar som kommer att leva för evigt. En ny låt de spelade denna kväll heter Puppe och i denna rullade de upp en stor barnvagn på scenen som de sedan tände eld på, och den läskiga dockan i vagnen sprutade ut svart konfetti över publiken. Detta var dock min första utomhuskonsert där jag fick se dem spela, och när man såg hur mycket eld som sprutade överallt så förstod jag varför det inte var lämpligt att spela inomhus. Men det kan ha varit det mest spektakulära jag upplevt, det fanns torn utplacerade i publikhavet som eldade på rejält och under låten Sonne brakade hela jäkla scenen och dessa torn ut i ett enda stort eldinferno som jag aldrig tidigare skådat på en arena tidigare. Detta fick oss att två år senare boka biljetter till deras konsert i Göteborg under samma turné, då satte de Ullevi i brand med ytterligare ett nysläppt album så det var inte riktigt samma låtar som spelades den gången. Kika gärna på filmklippet här nedan då de gjorde reklam för sin turné och skåda det enorma scenbygget och framför allt all ELD som lyste upp och värmde oss alla inne på arenan!
Plats 1 – Metallica (1996)! Detta var min första Metallica konsert och även min första riktigt stora konsert där jag fick uppleva dessa världsartister i vad som anses vara världens största rockband! Jag blev först förtvivlad över att jag inte fick tag i några biljetter eftersom dessa sålde slut på några minuter, så min gamla kompis Magush och jag fick leta efter biljetter i andrahand. Och mötte upp en skum kille utanför Åhlens på Ringvägen, jag minns inte vad vi betalade för dessa men troligen det dubbla priset. Men killen var trevlig och lurade oss inte, utan vi kom in på konserten som denna gång spelades i Globen. Där hade de byggt upp en stor scen mitt på golvet och vi hade sittplatser en bit upp på läktaren, där vi satt förväntansfulla och väntade på vårt favoritband. Först ut var förbandet Trivium som jag aldrig hade hört tidigare, men några av deras låtar var riktigt bra. Sedan hördes musiken The Ecstasy of Gold (filmmusiken från ”The Good, The Bad & The Ugly”) spelas i högtalarna, då visste vi att de skulle komma upp på scenen eftersom de alltid spelar den när de gör sin entré. Globen var fortfarande upplyst när bandmedlemmarna kom in en efter en, först Jason Newsted (bas) och James Hetfield (sång/gitarr). Sedan kom Kirk Hammet (gitarr) och sist in på scenen var Lars Ulrich (trummor). De gav fansen en high-five på vägen fram, sedan greppade de sina instrument och drog igång låten So What. Publiken skrek och jag minns att jag reagerade på den höga ljudnivån och hur ljudet från bastrummorna slog hårt mot bröstet, detta var så häftigt! Därefter släcktes ljuset ner i Globen lagom till tonerna av Creeping Death, ljusskenet på scenen från scenografin i låten fångade mig helt och hållet. Publiken blev helt vild en bit in i låten då bandet uppmanar alla att sjunga med: ”Die! Die! Die!”. Jag förstår hur det låter men det är en del av texten och med publikens stöd gungade hela Globen, fy fasen vad bra de levererade redan från start denna kväll! De hade nyligen släppt sitt efterlängtade album ”Load” innan denna turné, och deras image var nu lite annorlunda mot tidigare. Vi var ju vana att se dem i långt hår och rockiga kläder, nu var de alla kortklippta med coola kläder men de hade fortfarande samma energi när de klev in på scenen. Och upplägget på denna konsert var så häftig med den stora scenen mitt på golvet, sedan i slutet av konserten så låtsades de få problem då roddare föll ned från stegar och någon annan rusade brinnandes över scenen innan hela Globen tillslut bara blev helt svart. Sedan kom bandmedlemmarna upp på scenen igen och tände varsin liten lampa innan de spelade vidare och avslutade konserten med bravur! Det har sagts att i början och mitten av 90-talet så var bandet i sin absolut bästa form och var riktiga energimonster på scenen, och under denna konsert visade de verkligen vilken världsklass de håller.
Sedan denna konsert har jag nog sett Metallica nästan varje gång de besökt Sverige, med några få undantag. Men om det är någon artist jag inte vill missa så är det främst Metallica och Rammstein, även fast de börjar bli äldre och intensiteten på scenen börjat avta en aning. Trots detta är jag beredd att betala nästan vad som helst för att få gå på deras konserter, för man vet att de ALLTID levererar och är så jäkla bra! Allt låter dessutom bättre, och i bådas fall så låter sången bättre live och musiken är tyngre och rappare på något vis. Sist Metallica var i Sverige var 2023 (i skrivande stund) då de spelade deras så kallade ”back to back” konsert på Ullevi i Göteborg, två kvällar med helt olika set med låtar. Då följde Linda med mig och mina vänner Tommy, hans syster Marie, Mogge, hans syster Maria och några fler var också på plats för en oförglömlig helg. Och ännu en gång var deras scen enorm och helt majestätisk där mitt på golvet, wow!
Jag hittade en länk till Youtube där man kan se en hel konsert från turnén jag fick uppleva 1996, denna filmades i Texas året efter men den är jäkligt häftig att se så här nästan 20 år senare. Jag rekommenderar självklart alla att se Metallica live någon gång, det är något man bara måste uppleva och jag tror att även de som inte är stora fan av bandet kommer få sig en upplevelse de sent ska glömma…
Där har tio av mina främsta och bästa konsertminnen! Och jag är ändå väldigt lyckligt lottad som fått möjligheten att se flera av våra absolut främsta artister i vår tid. Sedan finns det några som jag önskade att jag fått uppleva som exempelvis Michael Jackson eller Queen, men eftersom den förstnämnda och Freddie Mercury inte lever längre så får jag förlika mig med att det aldrig kommer att ske. Det finns säkerligen fler artister som man gått miste om, men några finns ju fortfarande chansen att se live! Som AC/DC, Rolling Stones och andra riktigt gamla artister som fortfarande turnerar hade ju varit roligt att få uppleva någon gång. Sen skulle jag gärna vilja se Scooter eller några av de artister inom techno och house genren som man lyssnade mycket på i tonåren, några av dem spelar väl fortfarande på den där 90-talfestivalen varje sommar men jag hade velat uppleva dem under sin storhetstid så att säga. När de var som bäst och fulla av energi, det hade varit riktigt coolt!
Men ”Kent” då kanske ni tänker, jag som pratat så väl om dem i alla dessa år? Ja det låter kanske märkligt men för mig är det en lite mer som en helhetsupplevelse som jag ej kan eller vill jämföra med några andra konserter vi varit på genom åren, och jag vet helt ärligt inte vart jag skulle placera dem på denna lista i så fall. Förmodligen väldigt högt bland de tre bästa, så de är absolut inte för dåliga för att platsa på listan på något vis. Därför har jag valt att lämna dem utanför listan helt enkelt, men jag har tidigare berätta om min första Kent-konsert i ett äldre inlägg så jag delar länken till det om ni är nyfikna på att läsa vad jag tyckte om den upplevelsen. Se nedan:
Om ni orkat läsa igenom hela inlägget och tagit er ända hit så är jag otroligt tacksam för att ni tog er tiden för detta, det betyder mycket för mig och jag hoppas att ni fick ut något av denna läsning. Inspiration att se någon av artisterna här ovan kanske? Haha, jag hoppas det och lovar att ni inte blir besvikna. Stort tack och ha nu en fortsatt fin dag, ha d biff!
KONSERTERNAS JERKER går till Magush, och han får utmärkelsen på grund av sitt hariga beteende under vår andra Metallica konsert. Jag hade precis muckat från lumpen och med oss på konserten hade vi två av mina lumparkompisar, Bolling och Snygg-Fond! Haha, vi fyra satt i alla fall på konserten och jag tror att Metallica spelade låten ”One” med all dess pyroteknik och höga smällar. Magush ryckte till och blev lite skärrad av alla höga smällar, medan vi andra satt där hur lugna som helst och bara njöt av showen. Enligt Magush hade vi blivit avtrubbade mot höga smällar eftersom vi precis genomfört vår värnplikt och fått tagit del av vår beskärda del av smällar där, men vi höll inte riktigt med om detta. Så pass högt smällde det inte, istället var vi andra överens om att Magush var lite utav en fegpropp som blev rädd alldeles för lätt…
pappatarzan.com 