He’s back! Jag alltså, jag är tillbaka med ett nytt blogginlägg. Det har ju gått en hel månad sedan sist, och har ingenting hänt sedan dess? Jo det har det ju såklart, för tusan!

Vi kan ju börja bakifrån! Eller, alltså… Vi börjar härifrån och backar sakta bakåt i tiden, så menar jag. Förra veckan var det sportlov för barnen, och jag var ledig några dagar så vi kunde göra lite roliga saker ihop. En mindre rolig sak var att Nova skulle dra ut sin tand hos tandläkaren på fredagen, något hon såg fram emot med blandade känslor. Min syster Linda och hennes barn kom förbi hemma hos oss och tog hand om Freja och Theo medan jag åkte med Nova till tandläkaren. Hon skulle få någon sorts medicin igen innan de kunde ta ut tanden, en medicin som gör att man blir väldigt avslappnad och lite groggy. Detta har vi ju varit med om en gång tidigare…

När vi kom dit så fick hon medicinen, sedan fick vi vänta i ett litet vilorum tills den hade kickat in ordentligt. Och man såg på Nova när den började verka, ögonen hängde inte alls med längre och hon blev alldeles vinglig där hon satt på sängen. Efter en kort stund så lade hon sig ner på sängen och började sluddra lite.

– Vilket fint rum… Mumlade hon.

– Tycker du det? Sa jag frågande, rummet var nämligen väldigt litet och alldeles vitt.

– Ja… Vi borde bygga ett sånt här hus och ha hemma… Förklarade hon långsamt och började känna med händerna i luften framför sig.

– Börjar det kännas snurrigt? Frågade jag.

Nova svarade inte utan bara nickade instämmande och försökte fokusera blicken. Nu var hon lugn, och kort därefter så kom tandläkaren och hämtade henne. Sedan satt jag bredvid henne i tandläkarstolen medan de bedövade och sedan drog ut tanden. Allt gick fort och Nova verkade vara okej med ingreppet, så nu fick vi bara vänta en timme i vilorummet igen tills hon piggnade till och sedan fick vi åka hem. Linda och barnen verkade ha haft det bra, så vi började med att fika när vi kom hem. Nova var vrålhungrig efter att ha varit utan mat i så många timmar, så hon fick lite vegetarisk lasagne som hon älskar. Sedan var hon go och glad igen, nu var det bara att lägga den utdragna tanden i ett glas och vänta på tandfén. Och vet ni, hon kom med två guldpengar denna natten bara för att Nova hade varit så lugn och skötsam hos tandläkaren.

I lördags så träffade vi min syster och hennes barn igen, bara för att vi ville umgås lite mer helt enkelt! Vi hade pratat om att åka till ett lekland med barnen, men misstänkte att det skulle förmodligen vara galet mycket folk där nu när det var sportlov. Så istället packade vi matsäck och drog ut i skogen i Tyresta nationalpark! Det var jättekul, och väldigt skönt att få komma ut i naturen. Det kanske man inte tror om mig men jag gillar att vara ute i det vildmarken, att tälta eller fiska är väldigt härligt. Att komma bort från stadens buller och njuta av tystnaden, att ta in skogen och djurens läten där ute i det vilda. Detta kanske man inte kan göra i just Tyresta utan jag syftade mer på den norrländska vildmarken exempelvis. Och speciellt tyst var det inte att vara ute i skogen med fem barn heller för den delen…

Det var väldigt isigt där man gick, så vi höll oss mycket till stigarna i skogen bredvid motionsspåren. Sedan hittade vi ett bra ställe att slå oss ner och fika vid, med varm choklad och goda mackor. Linda hade även med sig kaffe, muffins och kakor! Mums, vad gott allt var. Barnen ville såklart inte sitta stilla alltför länge utan började utforska närområdet i skogen medan Linda och jag drack vårt kaffe i lugn och ro. Sedan fortsatte vi vår skogsvandring runt sjön där bävrarna hade gnagigt av en väldans massa träd, barnen var fascinerade. Theo hittade pinnar längs vägen som han valde att samla på, Nova kom på att hon inte hade Elvira som kontakt på sin Messenger där mitt ute i skogen och blev plötsligt sur över detta. Men det kunde vi lösa senare när vi kom hem, och med Elviras hjälp och roliga lekar längs vägen så var vi tillslut framme vid djuren på bondgården. Nova vägrade gå in där eftersom det tydligen luktar så ”himla äckligt att man måste kräkas” enligt henne. Så Linda tog med sig de andra barnen och gick ett varv inne på gården, medan jag tog med mig Nova bort till en annan ingång för att möta dem där sen. Och det är ju märkligt hur barn ena stunden vill kräkas, för att nästa helt ha glömt bort detta. När vi stod där och väntade på de andra så såg vi att det korna precis fått en massa hö att äta och de stod på rad och smaskade i sig för fullt. Då rusar Nova dit och har som sagt inga som helst problem med lukten på gården längre, och då är det ändå en stor stinkande gödselhög precis bredvid byggnaden där korna stod och käkade. Men nu var det bara kossorna som gällde och allt annat glömdes plötsligt bort, och efter stund började barnens ben ta allt kortare steg. De var trötta i benen och ville nu åka hem, så Linda och barnen följde med oss hem och så avslutade vi dagen med en härlig tacokväll. Fasen vilken bra dag det blev alltså, en riktig sportlovsdag!

Jag har varit på konsert, i Globen. Äntligen har jag fått se Ghost live! Jag blev dock febrig dagarna innan konserten och grät nästan av förtvivlan över att jag kanske skulle missa konserten. Jag har ju väntat i nästan ett halvår på detta, och så skulle man bli sjuk precis då. ALDRIG I LIVET!

Men det gick bra, jag tog det ganska lugnt och med mig som sällskap hade jag min syster som vet vart jag bor om jag skulle däcka. Hon var dock inget större fan av Ghost sedan tidigare, men det ändrades under kvällen…

Från första tonerna i introt innan de sparkade igång showen med låten ”Rats” till den avslutande allsången som uppstod så bara älskade jag hela konserten! Den var så förträffligt bra, och även om det var några låtar jag inte kände igen alls så vägdes det upp av de jag hade hört tidigare. Att få höra dessa live var så grymt bra, och sångaren Cardinal Copia var ju hela konsertens höjdpunkt! Vilken entertainer han är, och hans namnlösa ”ghouls” rockade loss ordentligt med sina instrument iförda sina coola masker. Linda blev helt kär i sångaren sa hon, hans image föll henne väl i smaken. Haha, men han är rolig när han går runt och dansar lite för sig själv eller vinkar bort en och annan ghoul som kommer för nära eller ställer sig i vägen för honom. Väldigt underhållande! Jag måste säga att jag efter denna konserten nu verkligen blivit ett fan, Linda också misstänker jag. Deras framförande var så grymt bra! Han sjunger bra live, musiken är snudd på felfri och dynamiken mellan artist och publik var riktigt häftig. Inte på samma sätt som när man exempelvis kollar in Metallica, då är det ett jäkla drag i hela arenan. Men detta var mer show och underhållning, och tiden bara sprang iväg. Plötsligt så satt man bara där och så var allt slut. Jag har ju redan nästa konsert bokad och klar med Ghost, när de i sommar är förband åt Metallica. Vilken kväll det kommer att bli! Mina största idoler och mina nya favoriter, allt på samma kväll… Wow! Jag hoppas fler får upp ögonen och öronen för Ghost. Tidigare förstod jag inte riktigt varför de fick så mycket uppmärksamhet, så det är först nu jag förstår varför de varit så upphaussade. Gå och se dem säger jag bara! Undrar om jag kan få med mig Erik och Marcus på detta i framtiden? Vi behöver ju något nytt att sammanstråla kring nu när Kent lagt av och våra rödvinskvällar uteblivit. Och Ghost har ju ett eget rödvin dessutom…

Dagen efter konserten var jag seg, men det fanns inte tid att känna efter för mycket för jag hade ju lovat att hjälpa Mogges familj med deras flytt. Så en annan välväxt, stark och vältränad herre vid namn Marcus hämtade upp mig och sen åkte vi gemensamt dit. Det gick fort och smidigt, precis som man vill att en flytt ska vara. Deras nya lägenhet kändes riktigt mysig och där kommer de säkert att trivas bra. Det bjöds på pizza efteråt, det var riktigt gott och välbehövligt. Inte så mycket på grund av flytten, utan mer tack vare min konsertkväll dagen innan. Hugo busade och höll lite låda också medan vi var kvar, kul att se hur allas barn växer och blir större och större. Så jag tycker att vi önskar Mogge och Amanda många fina år med sina barn i deras nya boende!

Barnen har fått en eller två nya kockar i skolrestaurangen, vilket verkar ha haft en positiv effekt överlag. Barnen äter mer och tycker det är roligare att gå till matsalen, man kan behöva få in lite friskt blod i personalen emellanåt. De berättade också att det var en i personalen där som gått i pension, och att alla barnen ritade teckningar åt honom som de lämnade i matsalen. Då lät det såhär.

– Idag har vi ritat teckningar i skolan, det var till kocken som går i pankoon. Berättade Theo.

– Vad hade kocken gjort? Frågade jag lite retsamt eftersom jag visste vad det handlade om.

– Han hade gått i pankoon… Parkour? Jag vet inte vad det heter, han blev bara gammal och slutade jobba. Förklarade Theo.

Haha, jag hade ju som sagt läst om detta i veckobrevet som deras lärare skickat ut till oss föräldrar. Men det hade förstås varit coolt om han som gick i pension började med parkour!

Barnen säger ju ganska ofta väldigt roliga saker. Och något jag tyckte var superkul var ju när vi skulle göra oss klara att sova en fredagskväll. Barnen var i badrummet och hade borstat sina tänder, så nu skulle de bara klä på sig sina pyjamasar. Jag gick ut i vardagsrummet och plockade bort fredagsmyset från bordet, och på Barnkanalen visades nu programmet ”På spåret” med syntolkning. Då kom Nova ut ur badrummet och stannade till framför TV:n och tittade en kort stund…

– Jaha, där sitter dom och leker tåg. Konstaterade hon innan hon sedan gick vidare in till sovrummet.

Jag började skratta så mycket att jag nästan tappade andan! Haha, men tänk er själva att ni ser på det programmet och betraktar det som händer med ett barns ögon. De sitter i sina små tågvagnar och svarar på frågor, så hon har ju helt rätt i sitt antagande. Även om de inte riktigt leker tåg, så ser det ju faktiskt ut som att de ändå vill göra det. Helt galet roligt sagt av Nova!

Med de orden avslutar vi detta långa blogginlägg, orkade ni läsa allt? Haha, jag ska försöka skriva lite oftare så att det inte blir så långa inlägg. Men ibland springer tiden ifrån en och då hinner jag inte helt enkelt. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till den lilla traktorn som jag nu flertalet gånger hamnat bakom när jag hämtat barnen på skolan. Den kör längs den långa rakan vid Grisslinge i nästan 30km/h där det är 50km/h som gäller, men eftersom det är en väldigt lång uppförsbacke så kanske man kommer upp i hela 15/km/h om man har tur. Det kommer såklart väldigt mycket möten så en omkörning är inte aktuell. Att personen bakom ratten i traktorn skulle reflektera över den väldigt långa kön med bilar som bildas bakom den och därför skulle kunna välja att svänga åt sidan vid en busshållplats är inte heller sannolikt. Inte alls faktiskt! Den tuffar på där i sin låga hastighet och personer som cyklar åt samma håll kör om traktorn i uppförsbacken, så långsamt går det. Jag brukar inte stressa upp mig över att folk kör långsamt i trafiken, men när det går såhär långsamt så är det ju snudd på en trafikfara! Vissa bilister blir ju som galna och tutar på varandra, och några icke blivande rymdforskare kör om traktorn med livet som insats för sig själva och andra bilister som möter galningarna. Nej, bort med traktorn! Bort med traktorn! Bort med traktorn!