Varför sprang inte min andelshäst Patrick Tie i det prestigefyllde travloppet prix d’amérique i helgen? Detta är skandal, avgå alla och ring Dick Axelsson eller någon annan!

Om jag ska kunna spara ihop pengar till ett större boende så behöver jag nog några överraskande tillskott i kassan som jag inte riktigt räknat med, och det skulle exempelvis ha varit bra om min andelshäst plötsligt sprang in lite pengar från ingenstans i ett av årets största travlopp. Till min besvikelse så var vår häst inte med där bland de bästa, den fanns ju inte ens med bland hästarna i lördagens V75 för fasen! Jag vände mig besviket till min namne herr Nilsson på jobbet och frågade hur det kunde bli såhär, han svarade att hästen jag investerat i är så obotligt urusel att den springer flera divisioner från de stora loppen. Sedan skrattade han bara, och han är ju proffs på havremopeder så då litar jag ju på honom. Men om hästen inte ens får tävla i V75, vart tävlar den då? Springer den ”Stallet Runt” i Tyresta Nationalpark eller kanske ”Siggesta Parkeringsrace”, där blir det ju inga stora pengar till mina husdrömmar.

– Spring fortare Patrick hästen! Spring fortare!

Jag tror inte att travhästar är min grej, dags att avsluta mitt konto hos ATG och satsa helhjärtat på Eurojackpott istället…

I fredags var det läskigt, ja fy fan! Linda skulle genomföra sin ögonoperation och jag följde med som hennes stöd och chaufför. Hon var nervös som tusan men ville så gärna genomföra denna operation och har sedan tonåren drömt om att få göra detta, och detta trots att det fanns en liten risk att hon kunde bli blind på ena ögat. Men hon var trots detta inte lika nervös som mig, det finns nog inget mer fasansfullt eller hemskare jag kan tänka mig än att genomgå en ögonoperation. Jag har en stor fobi här i livet, och det är just detta med att peta eller skära i ögonen. Yack vad äckligt! Men vi åkte i alla fall in till kliniken på Södermalm och där fick hon skriva in sig i väntan på att få träffa ögonkirurgen som skulle utföra operationen, det var en del förberedelser med diverse ögondroppar och undersökningar som skulle ordnas innan de kunde börja vilket tog någon timme. Men förberedelserna är viktiga och de hade beställt en speciell lins som var det bästa på marknaden som det var svårare att få tag på, men nu hade den kommit och det var alltså dags för Linda att få tillbaka sin syn. Och om allt går som planerat så kommer hon inte behöva använda sina glasögon eller linser igen, så det var nog med pirriga steg hon lämnade mig i väntrummet och stegade in i operationssalen när det var dags att börja.

Jag hoppades innerligt att allt skulle gå bra nu, men ville inte ens tänka tanken på vad som hände där inne. Linda berättade att de skulle vika bak ögonlocket och skära upp hornhinnan för att sedan suga ut den gamla linsen ur ögat, jag ville typ spy flera gånger när hon berättade detta men sa inget för att undvika att min reaktion skulle oroa henne. Jag skulle aldrig våga göra detta, alltså aldrig i livet! Hellre har jag ögonlapp och leker pirat eller har de fetaste glasbottnarna till glasögon resten av mitt liv om så behövs, det finns inte på kartan att jag skulle börja peta mig i ögonen och använda linser eller att låta en kirurg komma i närheten av mina fina blå ögon. No way José!!! Men nu låg hon där inne och med sin framtida syn i kirurgens händer, typ ordagrant. Och jag var så nervös att varje gång jag fick bilder i huvudet på hur de skar upp hennes hornhinna så tog jag upp mobilen och spelade Candy Crush, men när jag använt upp mina alla mina försök i spelet blev det svårare att tänka på annat än det där äckliga som pågick inne i operationssalen. Jag började istället drömma om semlor och tänkte att vi kanske kunde ta en fika när hon var klar, tiden rann nu iväg lite fortare och efter knappt en timme kom hon tillbaka…

Sköterskan körde henne fram i en rullstol och där satt hon vid fullt medvetande med något som liknande en stor blöja täckt över ansiktet. Jag hörde hur hon muttrade och svor hela vägen fram till mig i väntrummet, och när jag frågade sköterskan hur det hade gått så bröt Linda in snabbt som tusan!

– Ja ska vi berätta för honom hur ni klantade till det här nu, kan vi göra det? Hur er inkompetenta kirurg tappade den svindyra linsen där inne som jag gått och väntat på i flera månader, och nu måste vänta YTTERLIGARE flera månader på för att kunna genomföra en ny operation! Fräste Linda och gestikulerade med armarna innan hon tystnade med en stor suck.

Jag blev troligen helt likblek, vad hade de gjort med ögat nu då? Har de ingen tillfällig lins de kan använda tills den nya levererats? Linda tog bort blöjan från ansiktet och kastade iväg den, då såg jag bara en orange gegga som föreställde ett öga som såg sargat och förstört ut. Hon såg ingenting vilket var tur för nu var kväljningarna i halsgropen på mig, men hennes öga såg ju mer ut som ett blodigt litet getingbo. Sköterskan började förklara att de följde sina rutiner och försökte vara så försiktiga de kunde men att Linda hade ryckt till med armbågen under operationen och råkat stöta till kirurgen i skrevet som gjorde att han tappade greppet om den nya linsen så att den föll ner på operationsbordet. Då får man tydligen inte använda den utan den anses vara förbrukad… Nej nu retas jag bara med er alla! Det hade gått bra allting, till och med bättre än vad kirurgen först kunde tro. Linda kom promenerandes tillbaka till väntrummet på egna ben med sina vackra tindrande ögon och ett stort leende.

Hon såg redan ganska bra, men hon var väldigt känslig för ljuset så hon tog snabbt på sig sina solglasögon. Sedan tittade hon på mig länge.

– Fy fan vad ful du är, haha! Skrockade hon när hon nu såg mig med egna ögon för första gången.

Haha, nej det sa hon självklart inte alls! Men jag var lite bekymrad över vad hon skulle säga nu när hon kunde se mig ”på riktigt” utan hjälpmedel, jag hade ju sagt att jag ser ut som Vin Diesel ungefär till utseendet vilket såklart är en smula överdrivet. Men hon bara log och var så lättad av att operationen nu var klar och att hon redan såg så pass bra. Allt var väldigt ovant för henne, och kan ta upp till 6 månader innan synen är helt perfekt. Så under helgen har hon behandlat sina fina ögon med diverse ögondroppar och sakta men säkert börjat anpassa sig till sin nya syn. Hon letar fortfarande efter sina glasögon när hon vaknar på morgonen, så det svåraste kommer troligen vara att vänja sig vid detta eftersom hon haft glasögon nästan hela sitt liv. Hon var så lycklig efteråt och verkade lite rörd av att redan kunna se så pass bra, så medan hon höll mig hårt i armen medan jag ledde henne tillbaka till bilen så berättade hon hur allt kändes under operationen. Att hon då såg väldigt lite och att det mest var olika skimmer eller ljus hon upplevde medan de skar i ögat och sög ut den gamla linsen, men att hon inte kände av detta så mycket alls. Jag ville kräkas igen och var inte alls lika sugen på semlor längre om vi säger så. Men jag dolde det så gott jag kunde, huvudsaken var att allt hade gått bra och att hon nu kunde se igen. Så vi åkte hem och tog det lugnt resten av eftermiddagen, men himla skönt att allt gick så pass bra. Är så stolt över hur modig hon är!

På lördagen var dock allt nattsvart! Inte Lindas syn utan vi hade bokat bord på restaurangen Svartklubben inne på Södermannagatan, detta var en upplevelse som jag tidigare hade fått av Linda i present. Nej hon såg ganska bra numera, och även om hon eventuellt inte skulle göra det på grund av diverse komplikationer så behövde hon ju ändå inte någon syn för kvällens upplevelse. Detta var något riktigt intressant och annorlunda, jag hade bara hört talas om Svartklubben tidigare och alla pratar så gott om upplevelserna från det stället. Så låt mig berätta om hur allt gick till när vi skulle avnjuta vår trerätters middag i totalt mörker med andra matgäster.

När vi kom dit så beställde vi in varsin öl i väntan på att få komma in till vårt bord, vi fick en dosa som började vibrera när det var vår tur. Då gick vi fram till ett stort skynke, och där blev vi välkomnade av krögaren själv som sedan ledde oss in i den helt kolsvarta matsalen. Det var inte så långt att gå för att komma fram till vårat bord, men det var ändå lite klurigt och dessutom hörde vi många andra glada matgäster som satt där inne och hade det trevligt. Väl framme vid bordet så fick vi slå oss ner och blev då presenterade för ett annat par som satt vid samma bord där i mörkret. De var i samma ålder som oss och vi kom snabbt överens och började samtala med varandra, men det kändes himla märkligt att inte se de man talade med där inne. Vi försökte beskriva oss själva och berättade vad vi alla hade för hobbys och vad vi arbetade med, och utifrån det så kunde man försöka skapa sig en bild av hur de såg ut. Det var himla svårt, men samtidigt inte så viktigt egentligen. Vi blev direkt serverade vår förrätt, och meningen med hela upplägget var ju att vi inte skulle få veta vad det var vi blev serverade för mat. Utan att man med sina övriga sinnen skulle försöka gissa vad det var för något vi åt, så jag lyssnade på maten och kände med fingrarna tills det blev kladdigt överallt. Haha, inte riktigt kanske men det var inte så lätt att klura ut vad vi åt. Och testa att hälla upp ditt eget vin i dricksglaset utan att kunna se något, det var inte alls en enkel sak och jag skramlade en hel del innan jag lyckades. Min första tanke då var att hälla upp allt på en och samma gång, för det lär ju bli svårare att pricka glaset senare under kvällen ju mer onykter man blev. Efter en stund blev vi serverade varmrätten, all mat smakade fantastiskt gott och doftade ljuvligt!

Mellan måltiderna bjöd personalen på musik och sång, riktigt bra och underhållande vill jag lova! Den fullkomligt underbara krögaren Ulf berättade om hur han hanterade situationen att bli blind när han var 15 år gammal och hur han försökte dölja detta för omvärlden genom att hålla det hemligt, en stark men även underhållande berättelse. Man får sig en tankeställare av besöket på Svartklubben, och han förklarade mycket kring vad det innebär att vara blind.

Servitörerna var även de blinda, och gjorde ett fantastiskt jobb med att ta väl hand om oss där i mörkret. Jag fick kämpa lite med att få i mig varmrätten, den for liksom bara runt på tallriken och varje gång jag trodde att jag fått upp maten på gaffeln så hörde jag ett svagt duns på tallriken framför mig när jag skulle gapa och ta en tugga. Men jag var inte ensam om detta, dock så insåg jag när efterrätten kom in att ingen ser ju vad jag gör där inne. Så jag tog upp fatet med händerna och slickade i mig allting utan att skämmas, så det så! Gott var det, och när kocken sedan kom ut för att berätta vad det var vi ätit så blev det många aha-upplevelser för oss i restaurangen. Det var kanske inget jag själv skulle beställa in om jag hade haft en hel meny att välja på, men är så glad för maten de serverade och den underbara upplevelsen vi hade där den kvällen. Krögaren Ulf stannade hos oss några minuter innan han skulle hjälpa oss ut igen, då var vi de sista som var kvar där inne. Vår servitör och Linda pratade då om hennes upplevelse av ögonoperationen och hur tacksam hon var över att kunna göra den för att få tillbaka sin syn, att tekniken gått framåt så pass mycket att detta ens var möjligt. De lyssnade på hennes berättelse som avslutades med att vi alla skrattade högt tillsammans, därefter började Ulf att leda ut oss i ljuset igen. Vilken underbar och minnesrik kväll, jag vill rekommendera alla jag känner att besöka restaurangen. Och ett stort tack till bästa Linda för den fina upplevelsen!

För någon vecka sedan så satt vi hemma i soffan på fredagskvällen och pustade ut efter en lång arbetsvecka, och på vår TV i bakgrunden visades ”Postkodsmiljonären” där någon kille (Von Essen tror jag att han heter) tagit sig hela vägen fram till sista frågan och kunde vinna en miljon kronor. Kul för honom tänkte jag för mig själv, men sedan reagerade jag på att han tydligen tagit sig hela vägen dit utan att använda någon av sina livlinor vilket är sjukt imponerande. Nu verkade han dock tveka lite vid sista frågan och beslutade sig för att använda en livlina, så han ringde upp en vän. Programledaren Rickard Sjöberg presenterade sig och berättade att vi kommit till sista frågan och att de nu behövde lite hjälp, då hände något riktigt oväntat. Istället för att läsa upp frågan för sin vän för att få hjälp med svaret så börjar de småprata med varandra, han frågar sin vän om han har planer nästa helg eller om de kanske kunde ses. Programledaren börjar att skratta och tillslut avslutar de samtalet till publikens applåder, han vet onekligen redan svaret på frågan så han spelade bort en livlina men gjorde det på ett underhållande sätt. Sedan hade han ju även livlinan ”Fråga Stjärnorna” kvar, där expertpanelen kan hjälpa honom komma fram till ett svarsalternativ. Men de blev så oroliga nu att de höll inne på sina svar länge för att inte förvirra honom om han nu redan var så säker på vad han skulle svara, men tillslut avslöjade de vad de trodde. Då avslutade han med att svara på frågan och blev såklart miljonär, men helt på egen hand och då bara skrattade vi där hemma i soffan. Vilken grej och hur coolt han genomförde detta, vi blev alldeles häpna och var väldigt imponerade. Om ni inte sett detta så kan ni kolla in klippet på Youtube, det är faktiskt väldigt underhållande!

I helgen hade vi även en av Åsas hundar på besök, lilla Bönan. då hade GW sällskap och fasen vad de busade med varandra, jag vet inte hur mycket boll vi kastade där hemma som de rusade iväg och hämtade om och om igen. Hundar alltså, de är för charmiga! Men i söndags så lämnade vi tillbaka hundarna igen och passade då på att fika en liten stund när vi var där, de var såklart nyfikna på hur operationen hade gått så Linda fick berätta allt. Och samtidigt pikades jag för att jag var lite ”för” snäll som tog ledigt från jobbet och följde med henne dit, det kommer tydligen innebära problem för mig i framtiden sa Lasse och skrattade. Haha, men jag tyckte det var en självklarhet att följa med henne dit. Vi visste ju heller inte om hon kunde se något efteråt och hur skulle hon ta sig hem då, så självklart hjälpte jag henne. Vi stannade kvar och pratade lite innan det var dags att åka hem sen igen, men då utan hundarna. Det är lite konstigt hur snabbt man vänjer sig med GW när han är hos oss, och hur tomt det känns när han är borta. Han är ju så liten, men skapar ändå detta tomrum efter sig varje söndag. Nåja, han får ju komma hem på fredag igen och då får vi busa vidare igen. Jag kanske kan be honom skälla lite på min andelshäst så att den börjar prestera lite bättre, va fan… Stort tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Turkiets president Erdogan och hans gapiga utrikesminister som vägrar godkänna Sveriges Nato-ansökan och kallar oss både det ena och det andra. Jag tycker personligen att de båda bör rannsaka sig själva en aning innan man ställer en massa orimliga krav på andra, detta gör mig bara extremt less. Jag är inte orolig för att de ska neka Sverige ett medlemskap, men att dra ut på tiden och hävda den ena saken efter den andra börjar bli tröttsamt. Avgå! Eller köp en andelshäst, jag har en på rea…