”Fy fan! Ta i nu din gris! Spring! Oj oj oj! Är jag framme snart? Inte det nej, okej jag har den…”

Idag tog jag mina första löpsteg sedan rusningen mot semlorna i lunchrummet på fettisdagen tidigare i år. Låt mig berätta hur det gick…
När twinsen somnat efter frukosten så gjorde jag mig redo. Laddade mobilen med bra musik och sedan på med kläderna. Jenny tyckte nog att jag såg ut som en maratonlöpare i mina fina kläder, därav det dolda flinet när hon passerade mig i hallen.
– Skratta du! Jag kommer bli smärt och verkligen jättefin! Ropade jag högt och maskulint inombords efter henne.
Jenny tycker detta ska bli bra för min hälsa, att komma ut och röra på mig. Så jag har hennes fulla stöd i denna dumhet jag nu ger mig in på.
Sedan gav jag mig iväg, när jag passerade tomtgränsen började jag springa. I höjd med grannens brevlåda två hus längre ner på gatan, kom första hindret. Vet ej om det var hemlängtan, men jag ville bara vända hem igen. Samtidigt upptäckte jag hur magen guppade alltmer, jag befann mig i en liten nedförsbacke.
– Oj oj! Sa jag till mig själv.
Det var ingen idé att stanna nu när jag fått upp farten. Jag sprang majestätiskt ner för hela backen, och när vägen planade ut i en vägkorsning fick jag äntligen stopp på mig själv. Mina lungor brann kändes det som. POFF POFF!! Och de där himla bra aerodynamiska luftkuddarna i hälen på skorna verkade jag ha punkterat…
Jag insåg min begränsning och började gå en sträcka istället. Efter ett tag kom jag fram till en T-korsning, och där kom en annan människa i träningskläder.
– Åh nej, du ska väl inte till vänster där framme du med. Tänkte jag för mig själv.
Jag började jogga igen, så att jag ser allvarlig ut med min träning. Kanske skulle personen bli lite ängslig och ta en annan väg. Magen började guppa sådär igen när jag sprang. Det borde få den andra att välja en annan väg. Jag hann först fram och fortsatte min planerade rutt. Men tänk om personen joggar efter mig längs samma väg. Jag kan ju inte sluta springa när jag har någon annan bakom, då blir jag ju omsprungen. Ska jag vända mig om och kika? Nej då blir det ju uppenbart att jag tittar för att se om personen följer efter mig.
– Fan ta dig psykolog som övertalade mig till denna dumhet! Skrek jag med andfådd röst inombords.
Tillslut tog fetman ut sin rätt. Jag var tvungen att sluta guppa fram med magen och sakta ner. Jag misstänker att jag var knallröd eller likblek i ansiktet, men jag var tvungen att vända mig om ändå för att se om personen var bakom mig eller ej. Det fanns ingen där. Jag har alltså varit nära döden här nu helt i onödan. Det gjorde mig bara ännu mer upprörd på min psykolog som övertalat mig till detta. Men det blir nog bra i slutändan, försöker jag intala mig själv…
Nu lugnade jag mig och gick mestadels i rask takt resten av vägen. De långa uppförsbackarna gjorde att jag valde detta. Efter ett tag så var jag ju nästan tillbaka där jag började. Men den vänliga rösten i min motionsapp påpekade var 5:e minut vilket lågt tempo jag hade och att jag inte ens gått en halv mil. I min förvirring så fortsatte jag på något vis, ännu mer backar. Och varje gång jag såg någon på håll så började jag springa och se professionell ut. Sedan när jag passerat dem med tungan hängandes och andnöden runt hörnet så började jag gå igen. Åh grymma värld!
Nu var jag nästan hemma igen. Men jag såg sedan på motionsappen när jag gått i mål hemma, att jag mest irrat runt i cirklar. Detta var jobbigt, dumt och väldigt nyttigt! Nu hoppas jag att jag orkar ut imorgon igen, om jag nu inte ligger orörlig med träningsvärk när jag vaknar. Men som min far brukar säga väldigt peppande, att är huvudet dumt får kroppen lida.

Vi har börjat titta på serien The Walking Dead. Enligt flera så ska den vara väldigt bra, och jag vet några som gillar den oerhört mycket (Tessan & Billy). Vi har nu sett fyra avsnitt tror jag, och man fastnar. Jag tycker absolut inte om zombies och andra sorters monster, men tack vare att den inte är så ”grisig” så går det bra. Den är mer spännande, på ett obehagligt vis. Igår när vi skulle sova så kollade jag om jag låst ytterdörren flera gånger. Bara för att vara säker. Sedan när Jenny sover så gör hon zombie-ljud har jag märkt. Läskigt! Måste köpa varsitt armborst till hela familjen, så att vi är redo när de väl kommer. Planerade även inköp av feta brädor på Bygg-Ole till att spika för alla fönster. Sen kunde jag somna. Vad har jag gett mig in på…

Nu nalkas det middag. Med tanke på hur mycket jag ansträngt denna enorma kropp idag så behöver jag mat, mycket mat! Trevlig lördag på er. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till min psykolog, Tessan och Billy. Ni har lurat mig…