Jobbig vecka! Så vill jag summera den sista tidens händelser, det blev inte alls som man planerat och inte kunde man direkt njuta av någon ledighet förra veckan som jag hade planerat. Där jag såg fram emot Kristi himmelsfärdsdag och andra festligheter, åh grymma värld!

Allt detta till följd av ett okänt barns dåliga beteende på en fotbollsplan, där denna ville att våra barn skulle lämna fotbollsplanen för att de minsann ville ha planen för sig själva. Barnen erbjöd sig då att de kunde få halva planen och ett av målen, men tydligen var detta inte tillräckligt utan då puttar de omkull Theo så pass hårt som skadar sig när han faller. Han bryter handleden och vi får åka in till Karolinska sent på kvällen. Det andra barnets förälder kom och frågade vad som hade hänt och skulle prata om saken med sina barn, men jag vet inte om jag tycker det är tillräckligt utan kommer att åka hem till dem och berätta vilka konsekvenser detta nu har fått för Theo.

Vi åkte först till Nacka sjukhus för där vet jag att de har en röntgen, och jag såg att armen var av så jag visste ju att de skulle röntga hans handled. Men när vi kom dit hade deras röntgen precis stängt, och det enda sjukhuset som kunde hjälpa oss nu var Karolinska barnakuten så vi blev skickade dit istället. Och där var det ju väldigt många före oss i kön kan man säga, vi fick vänta i nästan två timmar på att få armen röntgad. Därefter fick vi vänta i ytterligare fem timmar innan de kunde konstatera att handleden var bruten, och att de inte kunde göra något åt saken för det fanns ej någon ledig läkartid att justera frakturen. Jag blev så arg…

– Då ska vi se, det ser inte ut att finnas några lediga tider just nu. Sen är det ju en röd dag på torsdag, hm… Förklarade läkaren och bläddrade fundersamt i kalendern.

– Men hur länge ska han behöva gå runt med bruten handled innan han kan få hjälp, han har ju ont nu! Sa jag upprört.

– Ja men vi är tyvärr underbemannade och det finns inga lediga tider denna vecka, ni får åka hem och vänta så ringer vi er så fort en ledig tid dyker upp. Vi sätter ett gips på armen tillsvidare. Berättade läkaren och undersökte Theos arm igen.

Alltså, fy fasen vad jag blir arg på detta. Jag blir ju inte arg på läkaren, det var ju knappast hennes fel och de gör väl så gott de kan utifrån de förutsättningar de har. Men att man ska behöva vänta i nästan NIO TIMMAR på att få ett sådant beslut, och sedan behöva åka hem och vänta på att få hjälp. Fy fasen! Och när vi skulle åka hem tidigt på morgonen så hade jag fått en p-bot också… JÄVEL! Detta trots att jag hade betalat med den där EasyPark-appen, men då visade det sig att det finns en annan app man ska använda. Men varför fick jag då upp betalningsmöjligheten att kunna parkera med hjälp av deras app i detta område? Det kom ju upp som förslag och allt, sen så är ju inte detta något man undersöker mer noggrant när man stressar in på akuten med bruten arm. Detta kommer att bestridas och överklagas rejält!

Nu fick vi skynda oss hem för snart skulle Freja och Nova till skolan, så vi plockade snabbt upp dem hemma och sedan skyndade vi oss genom morgontrafiken. Vi hann fram precis i tid och kunde lämna dem där, sedan kunde Theo och jag åka hem och vila upp oss. Han hade ju så ont att han inte kunde somna på akuten, men slumrade ändå till under två timmar ungefär och jag hade inte sovit på över ett dygn när vi äntligen kom hem. Så vi lade oss på soffan och mobiltelefonen låg bredvid mig så att jag skulle höra när sjukhuset ringde, men det kom inget samtal under hela måndagen. Inte förrän på tisdag eftermiddag hörde de av sig, då hade de lyckats hitta en lucka för Theo nästa dag så på onsdagen fick vi komma tillbaka och justera armen.

Han var så glad då, att äntligen få veta att armen snart skulle blir bättre gjorde honom lugn och vi blev väldigt väl omhändertagna på mottagningen. Först fick han en infart i armvecket som de skulle använda sen för att ge honom bedövning, och detta tyckte Theo var lite obehagligt så han tittade på ett avsnitt av ”Djuren På Djuris” där katten Satsumas leker doktor när hunden Ull är en ”sjukskadad” patient.

https://urplay.se/program/219111-djuren-pa-djuris-alla-vill-leka

Detta tyckte sjuksköterskan var väldigt underhållande och skulle lägga det på minnet om andra barn ville titta på något kul. Kort därefter kom ortopeden till oss som skulle rätta till benen i armen. Han berättade hur allt skulle gå till och att vi snart skulle få komma in till salen där de andra förberedde allt. Och de var många personer där inne, jag räknade det till fem olika läkare och sköterskor utöver Theo och mig. Det var ortopeden, en narkosläkare, en narkossköterska, en sjuksköterska som skulle lägga på gips samt den sjuksköterskan som tagit emot oss sedan vi kom dit. Alla var väldigt lugna och trevliga så Theo verkade alldeles lugn trots att han var nervös, men de förklarade vad som skulle hända och att han skulle få både bedövning och lustgas. Sedan gick allt väldigt fort, de bedövade armen och samtidigt fick han andas in lustgas genom en ansiktsmask. Då började han fnittra lite.

– Hur mår du Theo? Frågade narkosläkaren.

– Jag svävar i luften och jagar vår hund GW… Svarade han och brast ut i ett stort leende.

När de märkte av att han var lite borta så kunde de börja, de klippte bort det gamla gipset och frågade om han kände något. Det gjorde han men inte så att det gjorde ont, och då tog ortopeden över.

– Han ska justera armen nu så du kan titta bort. Sade narkossköterskan till mig.

Hallå, jag har faktiskt varit med om betydligt värre saker så detta skrämmer mig inte ett dugg. Hade de däremot petat i hans öga så hade jag lagt mig raklång på golvet i protest, haha! Men det lät ganska otäckt när man hörde ortopeden knäcka tillbaka handleden samtidigt som man såg Theo grimasera illa, trots detta sa han inte ett knyst. När de knäckt färdigt så gipsade de snabbt armen och sakta kom han tillbaka till medvetandet igen.

– Det där var kul, det vill jag göra fler gånger. Berättade han samtidigt som vi rullade ut hans säng och fick återvända till vårt rum.

Sedan fick han gå tillbaka till röntgen för att ta nya bilder så att läkaren kunde se att allt blivit rätt justerat, och det hade det så efter någon timme fick vi åka hem igen. Nu kunde han röra fingrarna och mådde betydligt bättre, det gjorde inte lika ont heller men lite Alvedon behövde han fortsätta att ta i några dagar tills allt kändes bra igen. Och nu fick han vitt gips som man kan rita och skriva på, så det har vi ordnat. Nu ska han tillbaka på fredag och ta nya röntgenbilder, om allt ser fortsatt bra ut så kommer han inte behöva operera sig och det hoppas vi att han slipper. Så nu får han ta det lugnt och inte belasta sin arm tillsvidare, så det blir förmodligen en hel del TV-serier nu för hans del. Eftersom det var hans höger handled som brutits så kan han inte göra så mycket, annat än att träna upp sin vänsterhand en del men att spela datorspel och annat blir svårt tills allt har läkt klart.

Eftersom jag var hemma med Theo förra veckan så hade jag en hel del att komma ikapp med jobbmässigt, så jag kämpade på med det jag kunde hemifrån under torsdagen och fredagen. Linda jobbade också på fredagen så då hann vi inte heller med att umgås så mycket, annat än att vi lagade en väldigt god middag på kvällen. Jag hade köpt färsk vit sparris som jag ju gillar väldigt mycket, det blev så gott ihop med en köttbit och rostade potatisar med parmesan och vitlökssmör. Och sedan ett gott rödvin till det, sen kollade vi ”Masked Singer” och somnade tidigt. Haha, vi är båda så tröttkörda just nu men det är skönt att vi båda har förståelse för detta och hjälper varandra så gott vi kan.

På lördagen satt Linda med sina studier och protesterade högt om hur less hon var på att plugga numera, vilket jag kan förstå eftersom hon både studerar och arbetar på heltid. Men i höst är hon inne på sin sista termin sedan är hon äntligen klar, så jag lyssnade på hennes upprörda känslor och lämnade sedan en chokladbit (en dubbel Japp) på bordet till henne som en fin gest innan jag åkte för att fira min systerson som fyllde hela 9 år! Han börjar bli stor han också, kul att se hur alla barnen växer upp och hur roligt de har tillsammans.

Nu var förvisso mina barn egentligen hos Jenny denna helgen men jag hämtade dem på eftermiddagen efter kalaset, de ville nämligen följa med på den årliga hundträffen ute på Ekerö på söndagen. Vi var ju där förra året med Lindas mor Åsa och hennes Lasse, samt alla hennes hundar och detta tyckte barnen var jättekul. Slottsparken vi samlades i fullkomligt kryllade av skällande små Papilloner som rusade runt efter varandra, och jag trodde att jag blivit döv för en sekund när allt plötsligt tystnade under en kort stund. Nu visade det sig att hundarna bara tog en behövlig vätskepaus för sedan var det full fart igen, men det är trevligt där ute på Ekerö och verkar vara uppskattat av många andra som kom dit. Nu hade vi dessutom tur med vädret så vi njöt av en kopp kaffe i solen och åt både kanelbulle och wraps med caesarsallad. Mums!

Sedan åkta vi färjan hem igen och när vi väl landade hemma i soffan efter att ha duschat så var man helt slut. Som tur var så spelade Djurgården fotbollsmatch mot Mjällby på TV så vi kollade på den en stund, men jag höll på att somna flera gånger så jag bestämde mig för att börja med middagen istället. Freja och Theo blev hämtade av Jenny och åkte dit på kvällen, men Nova var kvar och hade himla kul ihop med Lindas dotter. De kallas för lilla Nova och stora Nova här hemma, det är ju typ bara åldern som skiljer dem åt för de är så lika till sättet och har verkligen superkul ihop tillsammans. Linda och jag kollade vidare på Hemnet under kvällen i vår jakt på ett större boende, i sommar ska vi lägga mer tid och energi på att besöka lite visningar och även åka runt i lite olika delar av vår stad där vi kan tänka oss att bo för att bekanta oss med områdena. Förhoppningsvis hittar vi något fint ställe där vi kan rota oss på riktigt och sedan börja planera för det där drömbröllopet vi vill ha, så vi har många roliga saker att se fram emot. Men just nu känns det lite stagnerat och jobbigt, fast det går ju sakta framåt så vi får hoppas att bitarna i detta livspussel snart faller på plats. Om någon känner en sponsor som vill bidra till vårt framtida boende kan ni väl hänvisa dem till mig, jag tar tacksamt emot alla förslag. Haha, ja om inte bloggen blomstrar snart och reklamintäkterna börjar rassla in förstås men det känns lagom långsökt.

Sedan så lyckades man även med att bli utvald för granskning av Skatteverket förra veckan, de vill ha kompletterande information gällande reseavdraget i min deklaration. Och att samla ihop allt detta tog ju sin tid eftersom de vill ha in kvitton på alla drivmedelsköp för föregående år, besiktningsprotokoll på bilen för att se hur mycket jag har kört och en massa andra saker. Väldigt omständligt men jag har försökt få fram allt de behöver så att de kan gå vidare med deklarationen, förhoppningsvis har de allt de behöver nu. Men inte nog med detta! När jag skulle ansöka om VAB för de dagar jag var hemma med Theo förra veckan så fanns det ju inget snabbval för symptomen ”bruten arm” så jag fick manuellt skriva in vad som hade hänt. Och nu har de mottagit min ansökan men ska behandla den innan de kan lämna ett beslut, så då kommer jag väl få begära ut journaler och skicka in dit innan jag kan få min ersättning. Himla kul, finns det något annat man kan passa på att bli granskad för kanske när man ändå är i farten?

Tack för att ni läser och hoppas att ni får njuta av det fina väder vi har just nu, som man har längtat efter sol och värme efter denna långa vinter! Sköt om er så hörs vi snart igen, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke eftersom jag har höga misstankar om att det är han som lämnat anonyma tips till myndigheterna (Skatteverket och Försäkringskassan) om att de ska granska just mig. Men jag kan också lämna in anonyma tips om saker och ting… Mwohahaha!