Det jag nu ska skriva om har knappast undgått någon, men om så är fallet så ska ni nu få ta del utav en stor nyhet i sportvärlden. Zlatan Ibrahimovic lägger fotbollsskorna på hyllan och avslutar sin karriär…

Ni som inte är sportintresserade kan nog helt skippa detta inlägg, för jag har dedikerat detta till vår största fotbollsspelare genom alla tider. Hans beslut att avsluta sin helt otroliga karriär kom inte som en överraskning, han har haft problem med skador sista tiden och någon comeback blev aldrig aktuell. Så detta slog inte ned som en bomb men det blev ändå en världsnyhet när han meddelade sitt beslut på en presskonferens som Milan höll i samband med helgens match. Och efter detta så har MASSOR av världsstjärnor skrivit till honom, något vi kunde se på hans instagram. Han höll därefter ett avskedstal inne på planen där publiken och Milans spelare hyllade honom stort, något jag kan tänka mig måste ha varit både känslosamt och otroligt mäktigt för honom.

Jag kom att tänka på en annan spelare som gjorde sin sista match på San Siro för många år sedan, Roberto Baggio. Han spelade då för Brescia men när han byttes ut i slutet av matchen så så filmade de enbart honom, trots att matchen fortfarande pågick på planen. Han gick där och tackade både spelare och ledare, och självklart publiken. Han var nog lite utav ett helgon för italienarna och hade bidragit enormt till deras landslag genom åren, men det är lite den här typen av passion de har för sina spelare och jag tror inte att Zlatan kunde få ett finare avslut på sin karriär än i just Milan.

Jag minns så väl vad jag tyckte om Zlatan när han slog igenom i Malmö FF, jag avskydde honom efter att han snurrat upp Djurgårdens backar på läktaren när de möttes och tyckte inte alls om hans egoistiska kaxighet. För mig var han ingen lagspelare alls, men tekniskt väldigt skicklig och jag hade därför svårt att tro att han skulle bli den spelare han sedan utvecklades till genom åren. Jag minns också att han fick chansen i landslaget samtidigt som Djurgårdens unga stjärnspelare på den tiden, Kim Källström och Andreas Isaksson. Dessa två var betydligt ödmjukare och jag kände mer för dem helt enkelt, men vi vet ju alla vem som sedan slog målrekord och blev den största vi någonsin haft i svensk fotboll.

Det tog några år innan jag började uppskatta Zlatan och hans tjat om att han skulle bli bäst, det blev han ju tillslut men det var otroligt ”osvenskt” att vara så stöddig eller kaxig. Han blev kanske inte bäst i världen, han tampades ofta med de bästa om utmärkelsen (mot främst Lionel Messi och Christiano Ronaldo) men i det svenska landslaget var han tveklöst bäst. Visst, han fick inte alltid ut all sin kreativitet på planen när han spelade i landslaget men det är ju lite skillnad på spelarna där och de han spelade med till vardags. Har man representerat och vunnit det mesta med europeiska toppklubbar som Ajax, Juventus, Inter, Milan, PSG och Manchester United där han har omgivits av diverse världsklasspelare på alla positioner i laget så blir det såklart bättre. Och med tiden har jag faktiskt lärt mig uppskatta hans kaxighet, speciellt mot andra landslag där han kunde ge dem svar på tal. Han var alltid hårt uppvaktad av motståndarna som gjorde allt för att få honom ur balans, och som svar på detta så hade han en tendens att dela ut ett och annat tjuvnyp på sina motspelare. Och ibland rann bägaren över vilket kunde resultera i en och annan örfil, inte så bra alls men detta var något som direktör Sjölund ofta pratade om i lunchrummet på jobbet. Att så fort Zlatan inte var nöjd så delade han ut en örfil på både motståndare och medspelare, något man inte ser så ofta men det tyckte han var roligt.

Jag minns såklart några saker från landslaget där hans magi förtrollade en hel nation, som klackmålet mot Italien. Volleyskottet mot Frankrike, eller när han avlossade sin kanon rakt upp i främre krysset från snäv vinkel mot Ungern. Och självklart cykelsparken mot England under invigningen av nationalarenan, helt sjukt! När han bildade anfallspar med Henrik Larsson vågade man ju drömma om medaljer i både EM och VM igen, speciellt med spelare som Ljungberg och Källström på mittfältet som kunde löpa genom motståndarnas försvar eller leverera högklassiga passningar till våra spjutspetsar i anfallet. Då var det riktigt kul att titta på fotboll, så det är ett kapitel som nu tar slut för landslaget och frågan är om jag får se en lika stor stjärna representera Sverige igen under min livstid.

Hoppas att alla ni andra faktiskt uppskattar det han gjort för svensk fotboll under alla sina år som spelare, det har inte alltid bara handlat om rekord eller bra saker men det är nog därför han nått fram till så många. Han är inte perfekt som människa på något vis, men han är definitivt den bästa spelare vi har haft. Och jag är oerhört tacksam över att få ha upplevt hans karriär under mina år som fotbollsintresserad, det kommer garanterat att pratas om honom i många år långt efter hans avslutade karriär. Så tack för allt Zlatan Ibrahimovic!

DAGENS JERKER går till alla som envist protesterar mot hans storhet. Jag har ju också stört mig på honom genom åren men i slutändan så måste vi väl ändå kunna enas om att det han har gjort är helt enastående. Vilken lirare!