Honk Honk!! I fredags gick glädjetåget till Göteborg där en hel helg av Rock n Roll väntade, där Volbeat var förband första kvällen och Epica den andra eftersom Five Finger Death Punch tyvärr fått ställa in sin europaturné på grund av att sångaren åkt på någon form av bråck. Men Metallica var huvudakten som alla kom för att se, även om förbanden också var bra såklart. Och vi hade tydligen vädergudarna på vår sida för det skulle bli kalasväder hela helgen!

Linda och jag åkte till Göteborg på eftermiddagen och vi var framme runt halv fem, då var redan Mogge med sällskap på plats. Tommy med syster skulle också ansluta till konserten, men de tog bilen och hade blivit lite försenade. Så efter att vi checkat in oss på vårt hotell började vi med att söka upp Mogge, han satt då på restaurangen Glenn (vad annars) utanför Ullevi vid den numera berömda kullen. Ja alltså den kulle vi upptäckte förra sommaren när vi skulle se Rammstein, så nu visste vi direkt vart han befann sig och hur vi skulle ta oss dit. Men fasen vad många människor det var på gatorna, det bara myllrade av rockande fans och gatorna var överfulla. Linda och jag var dock lite hungriga och hade ju inte hunnit med någon middag, och tiden sprang iväg för oss så vi köpte bara varsin grillkorv på vägen fram. Sedan stormade vi Glenns uteservering men hittade ingen Mogge där, han hade gömt sig inomhus. Vi skyndade oss in och köpte snabbt varsin öl för att komma in i samma sinnesstämning. Han var där med sin syster Maria och Elin,  men vi hann tyvärr inte umgås så mycket innan det var dags att gå in på arenan. Tommy och hans syster Marie var också på väg till konserten nu, så vi bestämde oss för att mötas på kullen efter konserten för att därefter gå ut och ta en eller flera öl den kvällen. Sedan skiljdes vi oss åt och intog Ullevi från alla håll och kanter, Linda och jag hade sittplatser medan de andra hade ståplats.

När vi köade utanför så hörde vi Volbeat börja spela där inne, jäklar vad de öste på och det fullkomligt dundrade i betongen. Efter en stund kom vi in på läktaren där vi skulle sitta och fick njuta av några låtar i alla fall, ingen av oss verkade riktigt ha koll på starttiderna för banden så tyvärr missade vi en del av deras framträdande. Men de låtar vi fick höra lät riktigt bra, bäst var såklart låten ”Still Counting” och den räckte för att övertyga mig om att se dem igen när de kommer till Stockholm nästa gång. Linda är inte riktigt lika förtjust i Volbeat men verkade ändå uppskatta dem, de är ju kända för att vara ett bra liveband och det märktes att de var grymma artister som verkligen levererade.

Men i takt med att de började kliva av scenen så började det plötsligt att regna, vad fasen det skulle ju vara fint väder i Göteborg hela helgen! Nu hade det tydligen ändrats, mörka moln samlade sig ovanför oss och det kalla regnet föll tungt från himlen. Men det gjorde oss inget, vi satt och värmde varandra och var trots detta tillräckligt uppvärmda för att ta emot världens största och bästa rockband, Metallica…

Jag har ju sett dem massor av gånger och har ALDRIG blivit besviken, de är helt otroliga att uppleva som liveband och har en sådan jäkla pondus och det bara lyser rockstjärnor om bandmedlemmarna. Publiken jublade högt när tonerna till filmmusiken ”The Ecstasy of Gold” och filmklippet från ”Den Onde, Den Gode och Den Fule” spelades upp på de gigantiska bildskärmarna som stod placerade i mitten av arenan runt hela scenen. Metallica inleder alltid på detta sätt och publiken kan därför sjunga med i tonerna till Ennio Morricones klassiska verk, när musiken tystnat kom bandmedlemmarna inspringande en efter en och klev upp på scenen till publikens höga vrål. Sedan sprakade konserten igång när Lars smiskade igång låten ”Creeping Death” på sina trummor och denna följdes upp av ”Harvester of Sorrow”, två rejäla käftsmällar som är så sinnessjukt bra live att jag höll på att kissa ned mig av lycka. Här får de alltid med sig publiken och trycket inne på arenan är snudd på galet, varje trumslag vibrerar i bröstkorgen och sångaren James röst levererar fortfarande trots att han fyller 60 år nu i augusti. Både  Linda och jag imponerades av att de orkar hålla igång som de gör och att de kan leverera musik i så högt tempo, mina tankar går speciellt till trummisen Lars som jag tror ska få en infarkt varje gång jag hör honom banka skiten ur sina trummor. Sen vet jag också att hans taktkänsla inte är den bästa, men som showande och underhållande trummis är han fortfarande helt fantastisk.

Som om inte detta vore nog så rev de av den gamla favoriten ”Until It Sleeps” som jag lyssnade mycket på under mina tonår, denna har jag bara hört dem framföra någon enstaka gång tidigare. Nu spelades den som låt nummer fyra i setlistan och även Linda sken upp från sin stol, för tydligen var detta en låt som hon också gillade på den tiden.

Vi hade några minst sagt intressanta personer i vår närhet där vi satt, på Lindas sida satt två unga killar som brölade på som två sälar vid upprepade tillfällen. Det lät dock jäkligt kul så det störde oss inte, och som jag nog nämnt tidigare så är gemenskapen och stämningen på rockkonserter alltid väldigt bra. Alla är trevliga mot varandra, man skojar och dricker öl tillsammans utan att bråk uppstår. Sedan har vi den killen som satt bredvid mig, han lät inte alls på hela kvällen men han skulle filma allt med sin mobil hela tiden. Detta samtidigt som han försökte hitta rytmen till musiken med sina ben som stampade med i stort sett hela kvällen, och med tanke på att man sitter ganska trångt där på läktaren så gick detta inte direkt obemärkt förbi om man säger så. Men efter en stund kickade nog alkoholen i ölen in för då störde detta inte mig längre alls, och istället kunde vi njuta av bra musik resten av kvällen.

Detta var ju alltså den första konserten av två med Metallica denna helg, de har ett upplägg under sin turné där de alltså spelar två konserter i varje stad men med två helt olika låtlistor. Vilket är en riktigt kul grej för då får man ju höra många bra låtar från deras minst sagt enormt bra musikkatalog, de har ju väldigt många bra sånger att välja mellan om man säger så. Jag gillar att de inte enbart spelar de mest kända radiohitsen utan att de även spelar sådant som deras fans vill höra, som för mig är de mer tunga låtarna både musikaliskt och textmässigt. Och att få höra den instrumentala låten ”Orion” är aldrig fel, det har jag bara varit med om vi  något enstaka tillfälle tidigare och precis som då så avslutade de låten med att tacka och hälsa till deras gamla bandmedlem och numera avlidne basisten Cliff Burton. Denna musiker som präglat bandet så enormt mycket och gör det på något vis än idag, speciellt James verkar kämpa med att han inte finns kvar trots att det var över 30 år sedan han dog i olyckan med turnébussen här i Sverige.

Konserten avslutades med låten ”Master of Puppets” som ju fått en ny generation fans att ansluta till Metallica familjen, detta efter att den dök upp i den omåttligt populära TV-serien ”Stranger Things”. Och det var kul att se spridningen på åldrarna bland publiken, vi såg barn i tolvårs åldern och gamla människor med käpp som headbangade med sitt vita hår. En gång metal fan, alltid metal fan!

Efter konsertens slut mötte vi upp de andra, sedan vandrade vi in i centrala Göteborg och klev in på ett dansställe som låg på Avenyn. Vi behövde bara ta några steg in på stället sedan kunde man se hur Tommy dog lite inombords ju längre in vi kom, Linda verkade inte heller överförtjust. Det var så kallad ”dunka dunka” musik på högsta volym och vi hörde knappt vad vi sa till varandra när vi försökte prata, men Mogge gillar ju den typen av musik och dansade loss med de andra. Efter en öl så bestämde sig Tommy, Marie, Linda och jag att det fick räcka så vi gick ut igen. Istället hittade vi ett litet hamburgerställe där vi slank in och tog ytterligare en öl, här var det lugnare och nu kunde vi prata i normal samtalston med varandra. Mogge och de andra skulle åka tillbaka till sitt hotell, så vi tackade och kramade om varandra innan vi skiljdes åt för kvällen. Vi blev kvar en stund medan Tommy och Marie åt varsin hamburgare, men när de stängde stället tänkte vi att det var dags att gå hem. Men utanför så sprang Tommy på en kille, de hälsade och kramade om varandra flera gånger. Det var lite svårt att greppa hur de kände varandra och vad de pratade om, men jag hade aldrig träffat människan tidigare. Marie visste inte heller vem personen var, och det visade sig att den här personen och Tommy inte kände varandra alls. Utan Tommy hade tydligen gett snubben en komplimang där de sprang på varandra och då uppstod någon sorts ”bromance” där mitt på gatan, vi andra i sällskapet fattade ingenting. Men så är det att vara ute med Tommy, han vill ju prata med allt och alla så då brukar det sluta såhär. Tillslut kunde vi hoppa in i en taxi och åka till våra respektive hotell, vilken härlig kväll vi hade haft!

Nästa morgon startade vi dagen med en god hotellfrukost, dock så var varken Linda eller jag särskilt hungriga och båda var sega efter en sen kväll på stan. Men när vi fått i oss något att äta hände det något, Linda fick någon märklig sorts energikick och ville ut och promenera i området. Jag själv hade mest planer på att dö en snabbis på hotellrummets säng, så hon tog en powerwalk medan jag försökte vila en stund. Men det var så varm och dålig luft på hotellrummet att det inte gick att vara där, luftkonditioneringen verkade fungera men solen låg på och värmde upp rummet så att det blev kokhett där inne. Så tillslut gav jag upp, jag tog med mig en tröja och lämnade hotellet. Jag behövde dock inte gå så långt, för precis utanför låg hamnområdet med långa promenadstråk och utspridda parkbänkar där man kunde sitta och vila upp sig. Det fläktade skönt och efter en stund så ringde Linda, hon undrade vart jag hade tagit vägen för det var tomt på hotellrummet. Så vi möttes upp utanför hotellet och sedan hoppade vi på en av färjorna som tuffade runt där i området, vi satte oss uppe på soldäck med varsin dricka och bara njöt av lugnet en stund. Det var svalt och behagligt att höra vattnets brus och pipande fiskmåsar, och vi bara tuffade med den där färjan tills vi slutligen stannade till vid vårt hotell igen.

Vi hittade en italiensk restaurang där vi åt en god lunch och passade även på att dricka ett glas rosé i solskenet, sedan återvände vi till hotellet igen. Där kopplade vi av en stund innan det var dags att göra sig iordning för en ny kväll på stan, nu var det ingen konsert inbokad utan vi skulle istället möta upp de andra och käka middag tillsammans. Tommy och Marie hade lagt sig på en gräsplätt i den stora trädgården vid Avenyn, så vi och Mogges sällskap åkte dit och möttes upp där. Efter att ha hängt i parken en stund så började vi bli sugna på något att äta, så då gick vi till en restaurang och käkade middag. Tyvärr var alla uteserveringar fulla med människor så vi fick sitta inomhus, men det gick ju bra det med och vi åt riktigt god mat. Och ja vi drack lite vin också såklart, men i måttliga mängder så att vi höll oss på en bra nivå hela tiden utan att bli överförfriskade.

Efter middagen så tog vi en promenad till Järntorget där några vänner till Mogges sällskap satt och drack öl på en pub, det var ett litet ställe men här kände vi oss mer hemma än på det dansställe vi besökte kvällen innan. Vi kunde sitta och prata i normalt tonläge, vilket vi gjorde och vi hade riktigt trevligt. Några andra rockande personer som också var i stan för att se Metallica slog sig ned vid vårt bord och pratade med oss en stund, de var trevliga och det är ju kul med glada människor som delar ens musikintresse. Det kom ju besökare från hela landet till Göteborg denna helg där alla ville se Metallica spela och vi hörde även personer från Danmark, Norge och Finland på plats i staden. Jag undrar om man märker av någon skillnad i Göteborg när det är stora konserter i stan, om det upplevs vara mycket mer människor i rörelse då eller om de bara smälter in i mängden. När det är konsertkvällar så kryllar det ju av människor överallt och då blir det såklart mer påtagligt, men som idag när det bara var en dag mellan konserterna vore det kul att veta hur göteborgarna själva upplever det. Hemma i Stockholm tycker jag inte att man märker någon större skillnad, där är det ju mycket folk överallt hela tiden.

Tiden rusar iväg när man har roligt, så är det ju och plötsligt var det natt igen. Mogge bokade en stor taxi till oss alla som skulle komma om en stund, så vi började sakta lämna den trevliga puben. Då hände något intressant, Linda och Mogges syster Maria började prata om den spinkiga lilla dörrvakten utanför puben och hamnade därefter i någon sorts skrattpsykos tillsammans. De skrattade oavbrutet och kunde knappt gå när vi skulle möta upp taxin, tårarna rann och de hade så himla roligt ihop. Vi andra tittade oförstående på det hela som hände, ingen av oss andra förstod då vad som var så roligt men tillslut föll Mogge också in i skrattandet. Nu var de tre personer som skrattade högt där mitt på gatan, tänk så kul man kan ha en lördagkväll. Haha! Tillslut kom en taxibuss och hämtade upp oss alla, men det var inte vilken taxibuss som helst utan det var Christers discotaxi! Vi önskade alla att hans namn skulle vara Glenn, men man kan ju inte få allt här i livet. Denna underbar taxichaufför var av det äldre slaget och hade jobbat som DJ under många år av sitt liv, så han drog igång hög musik med tillhörande rökmaskin och blinkande discoljus bak i bussen. Nu skrattade alla ännu mer, jag har aldrig varit med om en sådan taxiresa tidigare. Det var verkligen något utöver det vanliga, tyvärr var ju Linda och jag tvungna att hoppa av först vid vårt hotell, så vi tog farväl av alla de andra innan de körde vidare. De skulle ju resa hem till Stockholm nästa dag medan Linda och jag skulle stanna ytterligare en dag för att se den andra konserten. Men först skulle vi få lite välförtjänt sömn innan det var dags för en ny dag i Götlaborg!

Sega och trötta, vi var helt mörbultade när vi vaknade och hoppadesatt frukosten på hotellet skulle väcka oss till liv igen. Men även idag var hungern inte på topp så vi åt så mycket vi orkade och drack vårt morgonkaffe, sedan bestämde vi oss för att ta en lång promenad i friska luften i hopp om att vakna till lite. Göteborg firade 400 år denna sommar och en stor båt låg därför att beskåda i hamnen, det var den gamla ostindiefararen Götheborg som man kunde besöka om man ville. Man var dock tvungen att köpa en guidad tur ombord mendet orkade vi inte med, så vi tittade in i deras lilla antikshop intill båten sedan knallade vi vidare.

Linda visade sedan vart hon hade powerwalkat dagen innan, men denna förmiddag mer lufsade vi runt i Eriksberg där vi bodde. Vi tittade på alla fina båtar som låg förtöjda där i hamnen och tillslut hade vi fått ihop ganska många steg trots allt, detta ledde även till att vi blivit hungriga igen så vi satte oss på ett café i hamnen och käkade lite. Men efter det så gick vi tillbaka till hotellet igen för att vila upp oss lite, båda slumrade till där på sängen under eftermiddagen innan det var dags att göra sig redo för konsert nummer två denna helg.

Den världskända konstnären Banksy hade en utställning i Eriksbergshallen bredvid hotellet som jag var lite sugen att kika på, men tyvärr hann vi inte med detta och orken fanns tyvärr inte där heller om jag ska vara ärlig. Det hade säkert varit intressant att se men det krävdes förköp av biljetter och då blev det för stressigt att lösa, så istället gjorde vi oss klara för att ta oss äta middag.

Vi hittade en uteservering vid hotellet som spelade Metallicas musik på hög volym, det verkade vara någon sorts förfest där med grillning som vi kände att vi ville ta del utav. Så vi köpte oss lite mat och hängde där en stund, sen började vi röra oss mot Ullevi. Det blir ett sådant härligt rus inombords när man hör låtar med Metallica spelas på i stort sett alla uteställen i stan där man passerar förbi, och gatorna fylls av glada fans som ser fram emot kvällens spelning. Nu var vi på plats i god tid så att vi skulle hinna se förbandet Epica uppträda, de fick ju snabbt hoppa in och ersätta Five Finger Death Punch som Linda nog mest av allt hade sett fram emot att få se. Jag hade gärna sett dem spela också, men det är ju främst hennes favoriter så det var synd att de inte kunde vara på plats. Vi tar sikte på dem nästa gång de kommer till Stockholm och försöker se dem då istället, nu fick vi istället en konsert med Epica som var helt okej. Jag lyssnade mycket på dem för typ 15-20 år sedan men kände inte igen någon av de låtar de spelade nu, sångerskan är ju skitbra men övriga musiken och growlandet gjorde det hela lite rörigt i våra öron. Vi gillade en av låtarna som heter ”The Final Lullaby” som vi ska lyssna lite mer på när vi kommit hem, sedan visades en otroligt våldsam och märklig reklam på de stora bildskärmarna för något sorts läskande vatten på burk som heter Liquid Death. Vi båda tittade på varandra och bara skrattade, vad tusan var det vi precis såg tänkte vi båda…

Kort därefter drog konserten igång, och precis som vanligt gjordes detta till tonerna av ”The Ecstasy of Gold” som sig bör. Bandet kliver upp på scenen och drar igång spelningen med låten ”Whiplash” i ett rasande tempo, man märker en ganska stor skillnad på bandmedlemmarnas energi denna kväll då de verkar mycket mer laddade än i fredags. Och detta återspeglas även på publiken där främst ståplats levererar tillbaka på ett fantastiskt sätt och blir mer delaktiga i hela konsertupplevelsen. Bandet känner såklart av detta och fortsätter att ösa på med låtarna ”For Whom the Bell Tolls” och ”Ride the Lightning”, dessa gamla hits från mitten av 80-talet gör publiken galen och nu är det en helt fantastisk rockstämning inne på arenan. Fan vad jag älskar detta!

Detta blev verkligen Lindas afton, där en av hennes favoritlåtar ”The Memory Remains” skapade allsång som måste ha hörts långt utanför Ullevi och även vi på sittplats sjöng med i refrängen. Den följdes upp av låten ”Lux Æterna” från senaste skivan som hon också gillar, jag fick uppfattningen att hon uppskattade denna kosnert mer än den i fredags och detta berodde förmodligen på att de spelade låtar som hon kände igen och uppskattade mer helt enkelt. Vi satt på samma platser som i fredags men bytte nu sida med varandra, vilket innebar att hon fick sitta bredvid den stampande killen och jag hamnade bredvid de två brölande sälarna. De verkade dock ganska slitna denna kväll och lät inte lika mycket vilket vi uppskattade, men när de väl brölade till så skrattade vi bara åt det hela. Det är inget fel med att leva sig in i konserterna, det är ju det som bidrar och skapar den bästa stämningen men att låta som en scen taget från en märklig parningsritual sälar emellan från ett naturprogram på TV blir bara konstigt.

Jag lät förmodligen inte mycket bättre när tonerna till ”Sanitarium” spelades, den är så sjukt bra live och jag fick rysningar i hela kroppen. Det var samma sak när de i fredags spelade ”Fade To Black”, musiken är så gripande och texterna är så djupa och mörka att det är svårt att inte bli berörd. James avslutade med att säga ”you are not alone” till alla som kämpar med sina egna mörker och han har ju själv haft alkoholproblem som påverkat hela hans liv, så han om någon vet ju hur det är och man märker att han är berörd när han framför dessa typer av låtar. Många som inte lyssnar på hårdrock får nog lätt för sig att det bara är skränig musik och brölande sångare, men texterna har ofta en mening med mer djup och är ibland sorgligare än man kan tro. Metallicas låtar är definitivt inget undantag, deras texter är otroligt berörande och svåra att ta in emellanåt men det är också det som gör dem så himla bra.

När konserten närmade sig slutet dök en annan gammal favorit upp, låten ”Blackened” som är en snabb låt men som även innehåller tunga sköna riff. Denna lyssnade jag mycket på i högstadiet och var en bidragande orsak till att jag blev ett så stort fan, även om jag på den tiden mest lyssnade på deras svarta skiva som många andra. De rev även av covern på ”Whiskey In The Jar” som Linda rockade loss till innan en av mina favoritlåtar live spelades, låten ”One” som är så effektfull och gripande varje gång de framför den.

Sedan avrundades kvällen till tonerna av ”Enter Sandman” och publiken på Ullevi fick krama ur sina sista vrål i refrängerna, efter det gick bandmedlemmarna runt och tackade publiken samt höll korta tacktal.

– Sverige, for helvide… Ropade Lars ut i mikrofonen innan han tackade alla i publiken för två fantastiska kvällar.

Därefter nämnde han att deras turné i Europa nu var avklarad för i år, men att de kommer tillbaka i maj 20224 vad det nu innebär! Kommer de till Sverige eller menar han Europa, jag hoppas att de kommer till Stockholm och då kan jag lova er att jag ska se dem igen. Så länge de orkar och fortsätter att turnera så kommer jag visa min tacksamhet och stöd genom matt köpa mina biljetter och skrika mig hes. Om jag ska summera dessa två kvällar så känner jag såhär, att fredagens konsert hade bättre låtar men söndagens konsert hade bäst drag med högre intensitet. Det blev två olika upplevelser, precis som jag hade hoppats och sen så kanske detta resulterade i att Linda nu blivit ett större fan än vad hon var tidigare. Jag hoppas att hon hittade nya låtar som hon fastnade för, och att hon är nöjd över att ha fått se världens största rockband enligt mig. Deras absoluta topp (och den var obeskrivligt bra) var för många år sedan men att dessa gubbar fortfarande levererar och ibland överträffar sig själva är så himla häftigt.

Sedan blir man glad när man nästa dag läser om detta, att bandet donerar nästan en miljon kronor av konsertintäkterna till Göteborgs stadsmission för att hjälpa några av de mest behövande i vårt samhälle. Ni kan läsa om detta i länken här nedan, de har verkligen hjärtat på rätt plats och har ett engagemang i samhällsfrågor som många andra stora artister saknar. Stort tack till min kära Linda och till mina fina vänner som var på plats denna helg, och ett EXTRA STORT TACK till Metallica för denna härliga upplevelse!

Jättedonation från Metallica till Göteborgs Stadsmission

DAGENS JERKER går till personen som tjoade högt och väsnades i vår tågvagn under hela vår resa hem från Göteborg. Här såg man ju först en möjlighet att få tre timmars vila och återhämtning, men det satte denna personen stopp för kan man säga. Schweinhundt…