Theodore, eller Theo som vi säger. Är ett härligt energiknippe som alltid är glad och har nära till skratt. Förutom vid vissa tillfällen, där har jag nu börjat se ett visst mönster…

Som jag skrev ovan, så är denna lilla person oftast glad och laddad med energi. Han har skrattat med sina smilgropar så länge jag kan minnas, även som liten bebis så hade han den där lite galna uppsynen och ögonen lyste av lycka. Jag jämförde honom då med Jokern från Batman, eftersom han kunde bli väldigt uppspelt och glad för det lilla minsta. Och även om den där galna blicken avtagit så spritter det i kroppen på honom på dagarna. Det bästa är när han kommer fram med bekymrade ögonbryn och vill berätta något han sett eller har upplevt. Han artikulerar och visar med hela kroppen, samtidigt som han inte kan stå stilla utan oftast är klättrandes på väg uppför bordet eller vad som står närmast. Och han andas liksom inte, utan pratar på non-stop. Den glädjen han visar av att få komma till tals och dela med sig går inte av för hackor, det är oftast fantastiskt kul för den som lyssnar.

Vad jag minns så började Theo prata ganska tidigt (om han inte hade en strumpa i munnen vilket skedde lite väl ofta), Nova hon passade på att utveckla andra talanger under tiden. Det kan kanske ha varit Frejas förtjänst, eftersom tvillingarna såg upp till henne så mycket när de var små och ville göra allt hon gjorde. Så är det än idag, hon är ju lite utav en idéspruta när det gäller lekar och annat. Så man märker att tvillingarna söker sig till henne väldigt ofta, och medan Nova kan vara nyfiken i början och sedan väljer att gå därifrån så stannar oftast Theo kvar med Freja. Han visar inte samma behov av att få vara ensam eller ifred, inte lika mycket som hans systrar i alla fall. Utan är väldigt social och vill vara med där saker händer.

När vi fick besök förr, eller ja än idag faktiskt, så spelade han gärna lite teater och ramlade runt lite för att komma igång. Sedan höll han sig nära fikabordet och de som satt samlade där, och han pratade med alla. Om han inte hittar något han verkligen gillar förstås eller blir nyfiken på. Då blir det lite frimärkseffekten och så fastnar han där. Ett exempel på detta kunde vara när främst barnens farfar kom på besök, han har nämligen sockerbitar i sitt kaffe. Och när sockerskålen kom fram så höll sig Theo snabbt framme.

– Ska du ha sån? Jag tycker om sån… Kunde han säga och peka på sockerskålen.

Han ville gärna hjälpa till och lägga i sockerbitarna i sin farfars kaffekopp, för det var så spännande. Sedan kunde han passa på att äta sockerbitar när ingen hann stoppa honom, haha! Men det var så roligt för det var samma visa varje gång. Han lever runt som tusan tills sockerskålen kom fram, då ställde han sig lutad över den och blev alldeles tyst. Han bara tittade och observerade. Sedan frågade han oftast vem som skulle ha sockerbitarna, och varje gång passade han på att berätta hur mycket han ”tycker om sån”.

Theo var som sagt väldigt snabb med att prata, han gjorde sig snabbt förstådd när han kommunicerade med oss andra. Och han var som oftast nyfiken och orädd, men det har ändrats nu. Nova och han bytte med varandra där kan man säga, när hon plötsligt blev den som tog för sig mer. Sedan dess är han mera avvaktande och observant på nya saker, och släpper gärna fram sin tvillingsyster så att hon får prova sig fram. När han ser vad som händer så vågar även han sig fram sen. Men detta beror också på i vilka sammanhang det är och vilka som är där. Hemma är han inte alls lika försiktig, men på förskolan tar han det lugnare till exempel. Han är även en väldigt omtänksam liten person, och rättar sig oftast efter andra för att andra ska vara glada. Detta på både gott och ont, han får ju inte låta sig bli överkörd av andras viljor. Det är något vi jobbar med just nu, att han förstår att han också måste få igenom sin vilja emellanåt och inte bara gör som andra vill. Men är samtidigt en väldigt uppskattad lekkamrat eftersom han är så enkel att komma överens med, speciellt på förskolan. Där har vi även fått höra hur tvillingarna ser efter varandra hela tiden på dagarna. De leker inte alltid med varandra, men de har alltid koll på vad den andra gör eller vart den är. Och ser till att ingen blir lämnad utanför om de leker med andra. Det känns jättegulligt att höra hur de bryr sig om varandra, men Theo verkar vara den som är lite extra omtänksam. Så fint!

Om ”Årets Djurvän” skulle utses någonstans i Sverige så skulle han vara en given kandidat varje år. Han är väldigt intresserad av djur på alla sätt och vis. Det är de alla, även om de andra är lite mer rädda och försiktiga när de ser en insekt eller liknande. Theo däremot vill rädda de djur som råkat tagit sig inomhus och bär ut såväl spindlar som skalbaggar. Tvestjärtar är han dock försiktig med, detta efter vad jag tror har med deras moders rädsla för att de ska nypas med svansen. För han frågar alltid om de kommer nypa eller bita honom om han rör dem. Men det är nog det enda djuret jag kommer på som han inte vill röra förutom getingar, humlor, bin och korsspindlarna ute i trädgården. Han vill så gärna ha djur, och pratar ofta om att vi ska skaffa hund. Han ÄLSKAR hundar! Jag hade gärna skaffat hund, jag gillar dem också väldigt mycket men det är nog lite svårt i dagsläget. Men ett djur som klarar sig själv på dagarna kan jag tänka mig i framtiden, får se vad det blir. Men just hundar kan vara svårt, då får han nöja sig med sin farmors hundar Tindra och Jasmin så länge. Eller ”Kasmin” som han fortfarande säger, haha! Och min mormors hund Bellis är hans favorit, för den kan yla. Den träffar vi inte så ofta, vilket han tycker är tråkigt och frågar ofta när vi kan hälsa på min mormor och Bellishunden. Theo borde ha en kennel när han blir stor, eller varför inte bli en veterinär kanske?

Han har nu även blivit nyfiken och intresserad av TV-spel, som jag låtit barnen testa nu vid några tillfällen. Det blir mest att de spelar Nintendo Wii eller något LEGO-spel, vilket är enklare och mer anpassat för barn. Alla barnen tycker om att spela, men han är väl den som mest efterfrågar att få spela. Och duktig är han! Jag förstår inte hur man kan lära sig så snabbt, för jag kan själv inte spela ordentligt. Haha, jag får nästan fråga honom hur man gör istället för tvärtom. Men det verkar vara något som han fastnat för, eller så är det nytt och spännande just nu. Vi får se vad som händer, men det är roligare än man tror att spela med sina barn.

Han är inte lika förtjust i att sjunga som sina systrar, de sjunger ju hela tiden känns det som. Och de tyckte mycket om att sjunga i kören tidigare, medan Theo var lite mer avvaktande där och hellre var med på lekarna. Men han lyssnar gärna på musik och sjunger med när vi åker bil eller ska sova på kvällen. Hans favoritlåt att somna till har varit ”Despacito” nu i snart ett års tid. Så det verkar som att barnen tycker mycket om musik, fast på lite olika sätt. Jag tror nog att han tycker om att sjunga mycket mer än han visar, men det är bara min reflektion. En annan sekvens i vårt liv som ligger mig varmt om hjärtat är annars den sommaren när de lyssnade mycket på Laleh och låten ”Goliat” som barnen sjöng på sommarfesten på deras förskola det året. Men när den låten spelades i bilen, då tog Theo ton. Mycket högre än de andra syskonen, kanske kunde han texten bättre vad vet jag. Jag blir i alla fall alldeles varm i kroppen, nej jag kissar inte på mig, men när jag minns hur han tog i lite extra i refrängen.

– Vi ska ta över! Vi ska ta över vääärlden. Och vi ska bli stora! Vi ska, bli mäktiga-ha-haaa! Sjöng han för fulla muggar där bak i bilen, och jag försökte flera gånger att filma detta med det gick ju inte eftersom musiken spelades upp från mobilen till bilstereon.

Nu kanske ni undrar om han säger lika mycket roliga saker som Nova, men de skiljer sig lite åt där. Hon kan ju uttrycka sig grammatiskt inkorrekt men bestämt och ganska roligt, medan Theo talar och berättar mer utförligt och tydligt när han pratar. Så det blev inte så många citat eller dialoger presenterade från honom här. Förutom det jag var inne på precis i början av inlägget, de tillfällen då han inte är på gott humör. Dessa tillfällen kan jag nu härleda till en hungrig mage. På morgnarna eller precis innan middagen så kan det låta såhär från en uppgiven liten kille som man kan finna liggandes upp och ner i soffan…

– Jag hatar att vänta! Ropar han surt när han frågat om maten är klar snart.

– Men du kan väl komma hit och sätta dig vid bordet? Frågar man då vänligt.

– Jag kommer aldrig att få äta mat! Brukar svaret bli och sedan spinner han vidare på ordvalet ”aldrig”.

– Jo men om du vill hjälpa mig här så går det fortare, vill du duka kanske? Frågar man igen.

– Nej jag kan inte, jag kommer aldrig att kunna duka! Svarar han surt.

Ja lite sådär är det ibland innan det är dags för någon måltid. Sedan kommer han till bordet med nordeuropas störst hängande underläpp, och surar en stund. Maten passar nästan aldrig, även om det är något man vet att han gillar. Man får ofta mata honom första tuggan som han motvilligt tuggar i sig, sedan ser man en ljusglimt i ögat. Han tar en tugga till, sedan äter han plötsligt helt själv och blir den spralliga glada killen igen. Men vem blir inte sur när man är hungrig, det är nog inte så ovanligt ändå.

Det är aldrig tråkigt med Theo, vare sig man leker en ninjalek eller sitter och gosar framför en film. Mycket tack vare att han skrattar nästan hela tiden och har lätt att bli uppspelt. Men även för att han så gärna berättar vad han ser och upplever, och detta på sitt egna charmigt inlevelsefulla vis. Det blir spännande att följa honom under uppväxten, jag tror att han är en sådan person som kommer att finna det roligaste och bästa i de flesta situationer han hamnar i på sin väg till att bli vuxen. Och de som han väljer att umgås med kommer troligen ryckas med i hans entusiasm och glädje i vardagen. Alla barnen har sina sätt att sprida glädje på, och det värmer ju i hjärtat att jag får äran att ta del av så mycket roligt med dessa barn. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till min arbetskamrat Sergei som var på hockeymatch i helgen och tittade på Djurgården. Vet ej om han är djurgårdare eller om han ens brukar gå på hockeymatcher, men herr Nilsson och jag hade lite kul åt ett videoklipp han visade oss från matchen. Då filmar han publiken och sig själv när de sjunger, och man hör honom sjunga ”heja gul och blå”. Missade han den röda färgen på djurgårdsskölden, eller trodde han kanske att han tittade på svenska landslaget Tre Kronor? Roligt var det i alla fall!