Det var ett sorgligt besked man möttes av idag när man vaknade och läste nyhetsrubrikerna. En av vår tids skarpaste hjärnor och mest kända fysiker har lämnat oss…

Det är tyvärr inte mig själv som jag syftar på, även om jag har ett ovanligt stort och oproportionerligt bakhuvud som rymmer min briljanta STORA HJÄRNA! Varför skriker jag ut texten?

Nej jag syftar på den brittiske fysikern Stephen Hawking som dog i sitt hem under natten, 76 år gammal. Bara det är en bedrift i sig, eftersom han diagnostiserades med den allvarliga sjukdomen ALS redan när han var 21 år och läkarna enbart gav honom några få år till att leva då. Men han motbevisade dem allt, och levde vidare i sin specialbyggda rullstol som var väldigt avancerad teknologiskt och hjälpte honom kommunicera med hjälp av en dator. Men vill ni veta mer om honom så rekommenderar jag er att söka informationen på nätet, och kanske kan ni passa på att läsa någon av hans böcker. Jag kände inte till honom så mycket mer än att jag såg honom i diverse program på Discovery kanalerna, där fick jag ett någorlunda grepp om hur högt aktad och kunnig han var inom fysiken. Sedan visade han sin komiska sida när han vid flertalet tillfällen dök upp i en av mina favoritserier ”The Big Bang Theory”, men han var tydligen känd för sin humor redan innan dess. Jag ska inte säga att jag alltid varit intresserad av fysik, men nästan i alla fall. Det är lite svårt att hänga med i alla begreppen ibland och vid vissa tillfällen lyckas fysikerna nästan slå knut på min tankeverksamhet när de pratar om otroligt invecklade saker känns det som. Det är ju lite som så vad jag har förstått, att de flesta upptäckterna inom fysikens värld redan upptäcktes för länge LÄNGE sedan. Och att de numera undersöker och försöker bevisa många av de teorier som skapats genom historien. Men jag är ändå tacksam över att ha fått leva i samtid med en av historiens mest kända fysiker, och mitt intresse för just honom ökade faktiskt mer nu av någon anledning. R.I.P Stephen Hawking…

Ni kanske undrar hur mina kemistudier har gått? Jo tack, de avslutades i januari…

Igår kväll var jag på föräldramöte på Nova och Theos förskola. De berättade lite om vad de har gjort senaste tiden och vad de planerade att göra framöver. Vi fick se en film från deras egna teaterföreställning om kaninungen ”Pricken” som inte passar in för att han inte ser ut som de andra vita kaninerna i sin familj. En fin berättelse om olikheter som barnen spelade med stor bravur, jättekul att se! Sedan fick vi gå runt och titta lita på alla saker de pysslat och skapat, och då hittade jag dessa självporträtt eller vad man ska kalla dem för på mina barn.

Haha! De har valt att inte lägga lika mycket fokus och energi på sina målade självporträtt. Men så otroligt roligt att läsa vad de sagt om sig själva! Theo ska hjälpa polisen att fånga tjuvar, det känner jag igen från mina egna tankar i min barndom. Och Nova ska tydligen bygga stolar, haha! Jag måste försöka få en förståelse kring vad hon syftar på där känner jag. De andra föräldrarna som var där imponerades mycket av deras framtida planer och skrattade högt. Men är detta vad mina barn vill göra så ska de få göra det, då ska jag hjälpa dem så gott jag kan med att köpa trävirke till stolarna och sedan sy en högteknologisk superhjältedräkt som kan användas när man bekämpar de kriminella. It’s on like Donkey Kong!

Efter konferensen som slutade i söndags så har jag varit lite seg, men mest på grund av den långa bussresan tror jag. Billy gjorde en heroisk insats och lyckades koppla upp sig på bussens chromecast och spelade upp flera avsnitt av ”Kjell”. Det uppskattade jag mycket!

Vi hade väldigt roligt och restiden gick fortare tyckte jag. Men sedan hackade någon annan chromecasten och spelade upp något eget skit som inte alls var lika kul, det var onödigt och elakt. Billy röt ifrån men fick inte mycket gehör för det tyvärr, så han tittade vidare på sin mobil och jag lyssnade på musik på min istället. Men nu var det i alla fall inte så långt kvar innan vi var framme i Gustavsberg igen. Det var skönt och jag längtade nu jättemycket efter barnen, så jag åkte direkt över till dem. Det var härligt att få vara med dem igen, nu dröjer det ett år till innan jag behöver åka på konferens och vara ifrån dem sådär länge igen. Det känns tryggt!

Det blev inte mycket mer än så denna gång. Jag skulle vilja skriva mer men hinner inte riktigt med det just nu, vilket är lite synd för bloggen fick verkligen ett uppsving under konferensen med många besökare och visningar totalt sett. Så det hade varit roligt att följa upp den succén med något fräsigt här idag, men det sparar jag till nästa gång. Stort tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går inte till Henke denna gång, märkligt nog. Utan istället till vädret, om man nu kan göra så. Jag uppskattade inte alls snöfallet som kom igår nämligen, eftersom det kom så pass mycket snö som ej plogades undan då. Och under natten så frös ju allt till is, så när jag backade ut bilen denna morgon så lät det som att jag gled och krossade stenbumlingar. Min stackars bil! Fast ena xenonlampan till halvljusen pajade på den precis förresten så det är fasen inte ett dugg synd om den längre, nu när jag måste byta skiten…